Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Begäran om förhandsavgörande – Fråga som avser tolkning av ett rambeslut som har antagits med stöd av avdelning VI i EU-fördraget

(Artikel 234 EG och artiklarna 35 EU och 46 b EU)

2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete

(Artikel 234 EG och artiklarna 35 EU och 46 b EU)

3. Institutionernas rättsakter – Tillämpning i tiden – Förfaranderegler

4. Europeiska unionen – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden – Rambeslut 2001/220

(Rådets rambeslut 2001/220, artiklarna 1 a, 2.1 och 8.1)

Sammanfattning

1. Den omständigheten att det i ett beslut att begära förhandsavgörande som avser tolkning av ett rambeslut som har antagits med stöd av avdelning VI i EU-fördraget inte hänvisas till artikel 35 EU, utan till artikel 234 EG, kan inte i sig medföra att begäran skall avvisas. Denna bedömning gäller än mer, eftersom EU‑fördraget inte föreskriver, vare sig uttryckligen eller underförstått, i vilken form den nationella domstolen skall framställa sin begäran om förhandsavgörande.

(se punkt 36)

2. Enligt artikel 46 b EU skall artikel 234 EG tillämpas på artikel 35 EU enligt de villkor som föreskrivs i den artikeln. I artikel 35 EU, precis som i artikel 234 EG, föreskrivs att en begäran om förhandsavgörande endast kan framställas till domstolen under förutsättning att den nationella domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken. Domstolens rättspraxis i fråga om upptagande till sakprövning av begäran om förhandsavgörande som framställs med stöd av artikel 234 EG kan därför i princip överföras till begäran om förhandsavgörande som framställs till domstolen med stöd av artikel 35 EU.

Härav följer att presumtionen att de frågor angående vilka nationella domstolar begär förhandsavgörande är relevanta endast bryts i undantagsfall, nämligen i de fall där det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att den skall kunna lämna ett användbart svar på de frågor som har ställts. Domstolen är, utom i de nämnda fallen, i princip skyldig att meddela förhandsavgöranden avseende frågor som avser tolkningen av de rättsakter som avses i artikel 35.1 EU.

(se punkterna 34, 39 och 40)

3. Handläggningsregler skall i allmänhet anses tillämpliga på alla tvister som pågår vid den tidpunkt då de träder i kraft, i motsats till materiella bestämmelser som vanligtvis tolkas så, att de inte avser förhållanden som har uppstått innan bestämmelserna trädde i kraft.

Frågan om domstols behörighet att besluta om att egendom som har beslagtagits under det straffrättsliga förfarandet skall återställas till brottsoffret, är en processrättslig fråga. Det finns således inga hinder avseende lagens tillämplighet i tiden som medför att det inte går att inom ramen för denna tvist ta hänsyn till de relevanta bestämmelserna i rambeslut 2001/220 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden med sikte på en med rambeslutet konform tolkning av den tillämpliga nationella rätten.

(se punkterna 48 och 49)

4. Rambeslut 2001/220 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden skall tolkas på så sätt att i ett straffrättsligt förfarande, och särskilt i ett förfarande om efterföljande verkställighet av en lagakraftvunnen fällande dom, omfattar begreppet brottsoffer i den mening som avses i rambeslutet inte juridiska personer som har lidit en direkt skada genom handlingar eller underlåtelser som strider mot den straffrättsliga lagstiftningen i en medlemsstat.

Att tolka rambeslutet så, att det även skall anses omfatta juridiska personer som uppger att de har lidit en direkt skada genom brott skulle nämligen strida mot ordalydelsen i artikel 1 a i rambeslutet, vilken endast avser fysiska personer som har lidit en direkt skada orsakad av gärningar som strider mot den straffrättsliga lagstiftningen i en medlemsstat. Till detta kommer att inga andra bestämmelser i rambeslutet innehåller några tecken på att unionslagstiftaren har avsett att utvidga brottsofferbegreppet till att även omfatta juridiska personer vid tillämpningen av rambeslutet. Flera bestämmelser i rambeslutet, däribland artiklarna 2.1, 2.2 och 8.1, bekräftar tvärtom att lagstiftaren har velat att enbart fysiska personer som lidit skada på grund av brott skall omfattas av nämnda begrepp.

Bestämmelserna i direktiv 2004/80 om ersättning till brottsoffer förändrar inte denna tolkning. Även om man skulle anta att bestämmelserna i ett direktiv som antagits med stöd av EG‑fördraget skulle kunna ha någon som helst betydelse för tolkningen av bestämmelserna i ett rambeslut som antagits med stöd av EU-fördraget och att brottsofferbegreppet i den mening som avses i direktivet skulle kunna tolkas så, att det även omfattar juridiska personer, föreligger det i vart fall inte något samband mellan de två rättsakterna som talar för att det aktuella begreppet skall ges en enhetlig tolkning.

(se punkterna 53–55, 57, 58 och 60 samt domslutet)