Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Gemenskapsvarumärke — Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke — Absoluta registreringshinder — Varumärke som saknar särskiljningsförmåga — Sammansatt varumärke — Beaktande av omsättningskretsens helhetsintryck av varumärket

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 b)

2. Överklagande — Grunder — Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna — Avvisning — Domstolens kontroll av bedömningen av den bevisning som förebringats vid förstainstansrätten — Saknas utom vid missuppfattning

(Artikel 225 EG; domstolens stadga, artikel 58 första stycket)

3. Gemenskapsvarumärke — Harmoniseringsbyråns beslut — Lagenlighet — Gemenskapsdomstolens bedömning — Kriterier

(Rådets förordning nr 40/94)

4. Gemenskapsvarumärke — Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke — Absoluta registreringshinder — Separat bedömning av olika registreringshinder — Tolkning av registreringshinder mot bakgrund av det allmänintresse som ligger bakom vart och ett av dem — Bedömningskriterium som är relevant vid bedömningen enligt artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 läggas till grund för tolkningen av artikel 7.1 b — Otillåtet

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 b och c)

5. Gemenskapsvarumärke — Definition och förvärv av gemenskapsvarumärke — Absoluta registreringshinder — Varumärke som saknar särskiljningsförmåga — Sammansatt varumärke som innehåller akronymen BioID

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 7.1 b)

Sammanfattning

1. Vid bedömningen av ett varumärkes särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 d i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken kan, när det gäller ett sammansatt varumärke, bedömningen av huruvida varumärket har särskiljningsförmåga delvis avse varje ord eller varje beståndsdel sedd för sig, men frågan skall under alla omständigheter avgöras genom den helhetsbedömning som omsättningskretsen gör och inte genom ett antagande att delarna var och en för sig saknar särskiljningsförmåga och inte tillsammans kan ha särskiljningsförmåga. Enbart den omständigheten att varje enskild beståndsdel sedd för sig saknar särskiljningsförmåga hindrar nämligen inte att den kombination som de bildar kan ha särskiljningsförmåga.

(se punkt 29)

2. Det följer av artikel 225 EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga att ett överklagande är begränsat till rättsfrågor. Förstainstansrätten är med andra ord ensam behörig att fastställa de relevanta faktiska omständigheterna och att bedöma bevisningen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen är därför inte – utom i det fall då uppgifter som underställts förstainstansrätten har missuppfattats – en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett mål om överklagande.

(se punkterna 43 och 53)

3. Överklagandenämndens beslut, som fattas med stöd av förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken beträffande registrering av ett varumärke såsom gemenskapsvarumärke, omfattas av en begränsad behörighet och inte av en befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar. Frågan huruvida dessa beslut är lagenliga skall därför enbart bedömas på grundval av denna förordning, såsom den tolkats av gemenskapsdomstolarna, och inte på grundval av överklagandenämndernas tidigare beslutspraxis.

(se punkt 47)

4. Vart och ett av de registreringshinder som anges i artikel 7.1 i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken skall tillämpas oberoende av varandra och prövas separat. Dessa registreringshinder skall dessutom tolkas mot bakgrund av det allmänintresse som ligger bakom vart och ett av dem. Det allmänintresse som beaktas vid prövningen av vart och ett av dessa registreringshinder kan, eller till och med skall, återspegla olika hänsynstaganden beroende på vilket registreringshinder det gäller.

Härvid sammanfaller begreppet allmänintresse som ligger till grund för artikel 7.1 b i ovannämnda förordning med varumärkets grundläggande funktion, som är att för konsumenten eller slutanvändaren av en vara eller tjänst som täcks av varumärket garantera dess ursprung, så att denne utan risk för förväxling kan särskilja denna vara eller tjänst från andra med ett annat ursprung.

Antagandet att det har visats att det sökta varumärket kan vara allmänt förekommande bland allmänhet eller konkurrenter som är relevant med avseende på artikel 7.1 c utgör däremot inte ett kriterium vid tolkningen av artikel 7.1 b.

(se punkterna 59, 60 och 62)

5. Det sammansatta kännetecken som består av akronymen BioID och figurativa beståndsdelar, nämligen typografiska inslag i akronymen och två grafiska beståndsdelar, det vill säga en punkt och ett R-kännetecken, och som sökts registrerat som gemenskapsvarumärke för varor och tjänster i klasserna 9, 38 och 42 i Niceöverenskommelsen, bland annat för varor som måste användas vid biometrisk identifiering av levande varelser och för tjänster som utförs med hjälp av sådan identifiering eller som avser utveckling av system för sådan identifiering, saknar särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken för en omsättningskrets som utgörs av personer som är välinformerade om varorna och tjänsterna i fråga, och som är normalt informerade samt skäligen uppmärksamma och upplysta. Omsättningskretsen uppfattar nämligen akronymen BioID som en förkortning av ett adjektiv (biometrical) och ett substantiv (identification), vilket i sin helhet ger betydelsen biometrical identification. Denna förkortning kan inte skiljas från de berörda varorna och tjänsterna. Vare sig de typografiska inslagen eller de grafiska beståndsdelar som placerats efter akronymen gör det möjligt att garantera omsättningskretsen att berörda varor och tjänster har ett visst ursprung.

(se punkterna 68–72 och 75)