Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Gemenskapsrätt - Enskildas rättigheter - Medlemsstats överträdelse - Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda - Överträdelse som kan tillskrivas en högsta domstolsinstans - Saknar betydelse - Domstol som är behörig att avgöra en tvist rörande en sådan ersättning - Tillämpning av nationell rätt

2. Gemenskapsrätt - Enskildas rättigheter - Medlemsstats överträdelse - Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda - Villkor vid överträdelse som kan tillskrivas en högsta domstolsinstans - Huruvida överträdelsen är uppenbar - Kriterier

3. Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Likabehandling - Universitetsprofessorers lön - Indirekt diskriminering - Tjänsteårstillägg som endast beaktar tjänsteår som fullgjorts vid universitet i den berörda medlemsstaten - Otillåtet - Skäl - Saknas

(EG-fördraget, artikel 48 (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse); rådets förordning nr 1612/68, artikel 7.1)

4. Gemenskapsrätt - Medlemsstats överträdelse - Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda - Överträdelse som kan tillskrivas en högsta domstolsinstans - Särfall - Överträdelsen är inte uppenbar

Sammanfattning

$$1. Principen att medlemsstaterna är skyldiga att ersätta skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna är även tillämplig när överträdelsen i fråga beror på ett avgörande av en domstol som dömer i sista instans.

Denna princip utgör en väsentlig del av fördragets system och gäller i samtliga fall då en medlemsstat överträder gemenskapsrätten och oavsett vilket organ i medlemsstaten det är vars handling eller underlåtenhet är orsak till överträdelsen.

Det skall i varje medlemsstats rättsordning anges vilken domstol som är behörig att avgöra tvister rörande sådan ersättning. Bortsett från förbehållet att medlemsstaterna i varje enskilt fall skall tillförsäkra ett effektivt skydd för de individuella rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning, ankommer det inte på EG-domstolen att ingripa i lösningen av behörighetsproblem som - inom den nationella domstolsorganisationen - kan uppstå till följd av hur vissa rättsliga situationer som grundas på gemenskapsrätten betecknas.

( se punkterna 30, 31, 33, 46, 47 och 50 samt punkt 1 i domslutet )

2. Medlemsstaterna är skyldiga att ersätta skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna när den rättsregel i gemenskapsrätten som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, när överträdelsen är tillräckligt klar och det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som de drabbade personerna har lidit. För att fastställa huruvida det är en tillräckligt klar överträdelse när denna beror på ett avgörande av en domstol som dömer i sista instans skall den behöriga nationella domstolen, med beaktande av den dömande verksamhetens särdrag och de berättigade kraven på rättssäkerhet, undersöka huruvida överträdelsen är uppenbar.

Den nationella domstolen skall särskilt ta hänsyn till alla omständigheter som kännetecknar situationen i fråga. Till dessa omständigheter hör särskilt den överträdda regelns grad av klarhet och precision, överträdelsens avsiktliga karaktär, den ursäktliga eller oursäktliga karaktären av rättsvillfarelsen, den ståndpunkt som en gemenskapsinstitution i förekommande fall intagit och den aktuella domstolens underlåtenhet att fullgöra sin skyldighet att begära ett förhandsavgörande enligt artikel 234 tredje stycket EG.

En överträdelse av gemenskapsrätten är i vilket fall som helst tillräckligt klar då avgörandet i fråga uppenbart har fattats i strid med domstolens rättspraxis på området.

( se punkterna 51-56 samt punkt 1 i domslutet )

3. Artikel 48 i fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) och artikel 7.1 i förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen skall tolkas på så sätt att de utgör hinder för att en medlemsstat, i egenskap av arbetsgivare, beviljar universitetsprofessorer ett särskilt tjänsteårstillägg, som utgör en ekonomisk förmån som tillkommer utöver grundlönen, vilken till sitt belopp redan står i relation till antalet tjänsteår, och som en universitetsprofessor erhåller förutsatt att han har utövat yrket under minst 15 år vid ett universitet i denna medlemsstat och att han dessutom erhåller det normala tjänsteårstillägget sedan minst fyra år tillbaka.

Sådana regler kan nämligen utgöra hinder för den fria rörligheten för arbetstagare i den mån det, vid beviljandet av det särskilda tjänsteårstillägg som föreskrivs i dessa regler, inte finns någon möjlighet att beakta de tjänstgöringsperioder som en universitetsprofessor har fullgjort i en annan medlemsstat.

Det kan visserligen inte uteslutas att syftet att öka arbetstagarnas lojalitet gentemot sina arbetsgivare inom ramen för en politik för forskning eller universitetsundervisning kan utgöra ett tvingande hänsyn till allmänintresset, men ett sådant syfte kan inte motivera det hinder som en sådan åtgärd medför.

( se punkterna 70-72 och 83 samt punkt 2 i domslutet )

4. En överträdelse av gemenskapsrätten är inte så uppenbar att en medlemsstat kan ådra sig skadeståndsansvar enligt gemenskapsrätten till följd av ett avgörande av en nationell domstol som dömer i sista instans dels när gemenskapsrätten inte uttryckligen reglerar rättsfrågan, när frågan inte heller har besvarats i domstolens rättspraxis och svaret på frågan inte är självklart, dels när överträdelsen inte är avsiktlig utan följer av en felaktig tolkning av en dom av domstolen.

( se punkterna 122, 123 och 126 samt punkt 3 i domslutet )