Artikel 4 i EUF-fördraget ger EU befogenhet att vidta åtgärder och bedriva en gemensam politik för utvecklingssamarbete. EU-länderna får även utöva sina egna befogenheter inom detta område.

Det främsta målet för EU:s utvecklingspolitik, som fastställs i artikel 208 i EUF-fördraget, är att minska och på sikt utrota fattigdomen. Enligt artikel 208 måste EU och EU-länderna dessutom uppfylla de åtaganden de gjort inför FN och andra behöriga internationella organisationer.

EU:s utvecklingspolitik omfattar även målen för EU:s yttre åtgärder, i synnerhet målen i artikel 21.2 d i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) om att främja en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling i utvecklingsländerna med det primära syftet att utrota fattigdom.

Utvecklingspolitiken bidrar även, i enlighet med de mål som anges i artikel 21.2 i EU-fördraget, bland annat till att stödja demokrati, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna, att bevara freden och förebygga konflikter, att förbättra miljön och den hållbara förvaltningen av jordens naturresurser, att bistå befolkningar, länder och regioner som drabbas av naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor samt att främja ett internationellt system som bygger på fördjupat multilateralt samarbete och god samhällsstyrning.

VIKTIGA PUNKTER

Globala åtaganden

EU som en starkare global aktör

EU försöker samla alla medel som unionen själv och EU-länderna gör tillgängliga, för att verka för en fredligare värld med mer välstånd. 2017 påbörjades det fullständiga genomförandet av EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitiken. Strategin anger vilka som är EU:s viktigaste intressen och principer för att vidta åtgärder, och en målsättning om att EU ska bli en trovärdigare, ansvarsfullare och lyhördare aktör i världen. FN:s mål för hållbar utveckling kommer att vara en övergripande dimension för genomförandet av den globala strategin.

EU och EU-länderna är tillsammans de största givarna av offentligt utvecklingsbistånd. Europeiska utvecklingsfonden (EUF) är det instrument som EU främst använder sig av för att ge utvecklingsbistånd till 79 länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länder) samt till utomeuropeiska länder och territorier inom ramen för Cotonouavtalet.

Genom sitt instrument för utvecklingssamarbete vill EU minska fattigdomen i utvecklingsländer, men även främja en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling, demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och god samhällsstyrning.

Agenda 2030 för hållbar utveckling och det europeiska samförståndet om utveckling

Agenda 2030 för hållbar utveckling och dess 17 mål för hållbar utveckling, som 193 FN-länder antog 2015, är den nya globala ramen för att utrota fattigdomen och uppnå en hållbar utveckling i hela världen senast 2030.

2017 angav EU i sitt nya europeiska samförstånd om utveckling, och i enlighet med sin globala strategi, vilka principer EU:s institutioner och länder ska hålla sig till när de samarbetar med utvecklingsländer för att uppfylla Agenda 2030 för hållbar utveckling och Addis Abeba-handlingsplanen, som FN antog 2015, och Parisavtalet om klimatförändringar.

Samförståndet anpassar EU:s utvecklingsinsatser till målen för hållbar utveckling och är uppbyggt kring hörnstolparna för Agenda 2030, de så kallade fem P:na (people, planet, prosperity, peace and partnership – människor, vår planet, välstånd, fred och partnerskap).

Finansiering för hållbar utveckling

EU är part i Addis Abeba-handlingsplanen, ett avtal som antogs genom ett partnerskap mellan 193 FN-länder vid FN:s tredje internationella konferens om utvecklingsfinansiering. Planen är en integrerad del av Agenda 2030; den inför en ny paradigm för genomförandet som går ut på att såväl finansiella som icke-finansiella medel ska användas så effektivt som möjligt genom att placera inhemska åtgärder och en sund politik i förgrunden. Dess åtgärdsområden omfattar bland annat

inhemska offentliga medel,
privat näringsliv och finansiering, såväl på det inhemska som det internationella planet,
internationellt utvecklingssamarbete,
internationell handel som en motor för utveckling,
skuld och hållbar skuldsättning,
systemspecifika frågor,
vetenskap, teknik, innovation, och kapacitetsuppbyggnad.

Extern investeringsplan

EU inrättade år 2017 Europeiska fonden för hållbar utveckling (EFHU) och EFHU-garantin för att göra det lättare att uppnå målen för hållbar utveckling och öka såväl de offentliga som de privata investeringarna. De ingår i EU:s externa investeringsplan, som ska ta itu med de utmaningar för hållbar utveckling som Afrika söder om Sahara brottas med liksom omställningen med hjälp av reformer i EU:s grannskap.

Efter Cotonou-avtalet

Förhandlingar kommer snart att påbörjas för att förnya EU:s framtida förbindelser med AVS-länderna. För närvarande styrs de av Cotonou-avtalet, som upphör att gälla 2020. Avtalet har bidragit till att minska fattigdomen, öka stabiliteten och införliva AVS-länderna i den globala ekonomin.

Utvecklingseffektivitet och gemensam programplanering – att arbeta närmare EU-länderna

EU har åtagit sig att se till att utvecklingsbiståndet används så effektivt som möjligt för att målen för hållbar utveckling ska kunna uppnås. Unionen har därför gett flera internationella avtal sitt stöd, såsom

De viktigaste punkterna för utvecklingseffektivitet förnyades vid högnivåmötet i Nairobi 2016 och är nu

utvecklingsländernas egenansvar för utvecklingsprioriteringar,
insyn och ömsesidig ansvarighet,
ett utvecklingssamarbete med fokus på resultat, samt
alla berörda parters medverkan i inkluderande utvecklingspartnerskap.

Dessa principer omsätts i praktiken genom såväl program och projekt som gemensam programplanering , där de EU-utvecklingspartner (EU och EU-länderna) som arbetar i ett partnerland gemensamt lägger upp planeringen för utvecklingssamarbetet.

Konsekvent politik för utveckling

Med hjälp av en konsekvent politik för utveckling försöker EU minimera risken att dess politik får negativa konsekvenser för utvecklingsländerna. Syftet med detta är att

främja synergieffekter mellan olika EU-strategier, så att utvecklingsländerna gynnas och målen för hållbar utveckling lättare kan uppnås, och
göra utvecklingssamarbetet mer effektivt.

EU har sett till att allt kommissionens arbete med genomförandet av Agenda 2030 följer en konsekvent politik för utveckling, för att säkerställa att denna politik bidrar till uppnåendet av målen för hållbar utveckling. EU-länderna har också inrättat egna mekanismer för att säkerställa att de nationella strategierna för utveckling är konsekventa. EU:s rapport från 2019 om en konsekvent politik för utveckling granskar vilka framsteg EU:s institutioner och länder har gjort när det gäller att föra en konsekvent politik för utveckling under perioden 2015–2018.

Människor

Fattigdom och minskning av ojämlikheten

Mål 1 för hållbar utveckling, om att utrota fattigdom, och mål 10 för hållbar utveckling, om att åtgärda ojämlikhet och diskriminering, är centrala för EU:s utvecklingspolitik.

De preliminära resultaten från de analyser av ojämlikheten som kommissionen sjösatte 2017 tyder på att

inkomstskillnaderna är stora i utvecklingsländerna och i genomsnitt större än för 30 år sedan,
inkomstskillnaderna tycks ha minskat i vissa latinamerikanska länder (Brasilien, Peru och Mexiko) men ökat i vissa asiatiska länder (Kina och Vietnam), och att
Latinamerika och Afrika söder om Sahara är världens mest ojämlika regioner.

Ojämlikhet på nationell nivå fortsätter att vara ett stort hinder för att tillväxten ska ta fart och fattigdomen minska. Den extrema fattigdomen fortsätter att minska världen över men den är fortfarande utbredd i Afrika och i synnerhet söder om Sahara.

Mänsklig utveckling

Fokus för EU:s utvecklingspolitik ligger bland annat på att utrota fattigdomen (mål 1 för hållbar utveckling), åtgärda ojämlikhet och diskriminering (mål 10 för hållbar utveckling) och att se till att ingen hamnar på efterkälken. Strategin för mänsklig utveckling fokuserar på människorna själva och deras möjligheter och val. EU uppmuntrar partnerländerna att göra sina samhällen och ekonomier mer inkluderande och hållbara, så att alla gynnas av utvecklingen och ingen hamnar på efterkälken.

Jämlikhet mellan könen och kvinnors egenmakt

Jämlikhet mellan könen är ett av EU:s grundläggande värden (artikel 2 i EU-fördraget) och ett politiskt mål inskrivet i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (artikel 19 i EUF-fördraget). Genom att främja jämlikhet mellan könen och kvinnors egenmakt bidrar EU till att mål 5 för hållbar utveckling och hela Agenda 2030 genomförs i praktiken, vilket också framhålls i det europeiska samförståndet om utveckling från 2017.

Jämlikhet mellan könen är en förutsättning för en jämlik och hållbar utveckling för alla, eftersom kvinnor och flickor utgör hälften av världens befolkning. EU försöker säkerställa att kvinnor och flickor har möjlighet att fullt ut och på ett jämlikt sätt delta i det sociala, ekonomiska, politiska och civila livet. I synnerhet försöker unionen bidra till att hinder för jämlikhet mellan könen avlägsnas, såsom diskriminerande lagar, ojämlik tillgång till tjänster och rättvisa, utbildning och hälso- och sjukvård, sysselsättning och ekonomisk egenmakt samt politiskt deltagande, och till att sexuellt och könsbaserat våld utrotas, bland annat genom att ta itu med sociala normer och könsstereotyper och stödja kvinnorörelser och det civila samhället.

EU:s handlingsplan för jämställdhet (2016–2020) fastställer ramen för hur dessa prioriterade mål ska genomföras i hela världen genom EU:s politik för externa förbindelser. År 2017 lade Europeiska kommissionen fram sin första genomföranderapport för EU:s handlingsplan för jämställdhet för 2016–2020.

Ett av EU:s flaggskeppsinitiativ är Spotlight-initiativet för 500 miljoner euro, ett unikt partnerskap med FN som syftar till att utrota våldet mot kvinnor och barn. Initiativet samlar regeringar och civilsamhällen från partnerländer i Asien, Afrika söder om Sahara, Latinamerika, Västindien och Stillahavsområdet.

Migration, tvångsförflyttning och asyl

Migration och rörlighet är förvisso inga nya frågor, men antalet internationella migranter har ökat de senaste åren och uppgick 2017 till 258 miljoner (en ökning från 220 miljoner år 2010 och 173 miljoner år 2000). Merparten av världens internationella migranter är medborgare i utvecklingsländer, och utvecklingsländerna härbärgerar mer än 85 % av de människor som är tvångsförflyttade världen över.

Migrationsutmaningarna står fortfarande överst på EU:s agenda. 2017 fortsatte Europeiska kommissionen att proaktivt arbeta med kopplingen mellan utveckling och migration, i linje med Agenda 2030 och samförståndet om utveckling. EU:s utvecklingssamarbete har spelat en stor och viktig roll i EU:s övergripande arbete med migration, närmare bestämt i den europeiska migrationsagendan, Vallettaförklaringen, partnerskapsramen om migration och EU:s nya strategi för tvångsförflyttningar, i full överensstämmelse med målen och principerna för utveckling.

Med hjälp av ett antal olika utvecklingsinstrument, till exempel förvaltningsfonden för nödåtgärder i Afrika och EU:s regionala förvaltningsfond för Syrien, men också med hjälp av de vanliga geografiska instrumenten, har Europeiska kommissionen genomfört insatser i partnerländerna för att ta itu med såväl de kortsiktiga som de långsiktiga utmaningar och möjligheter som följer med migration.

Den fokuserade då på att

1.

ta itu med de bakomliggande orsakerna/vad som driver på irreguljär migration/tvångsförflyttningar,
2.

öka partnernas kapacitet att hantera migration/flyktingar, och
3.

maximera utvecklingens inverkan på migration.

Med hjälp av denna övergripande strategi kunde stödet 2017 bidra till att både stärka dialogen och partnerskapen med partnerländerna inom migrationsområdet och till att konkreta resultat uppnåddes i fråga om bättre migrationshantering, skydd för sårbara migranter och flyktingar och maximering av utvecklingens positiva effekter på migration.

2017 gjorde EU bland annat följande:

Avsatte 3 miljarder euro till Faciliteten för flyktingar i Turkiet.
Tog fram ett program värt 90 miljoner euro för att skydda och bistå nödlidande i Libyen och för att stödja stabiliteten i värdsamhällena; fokus flyttades till den centrala Medelhavsrutten.
Godkände 143 projekt (sammanlagt den 31 december 2017) värda 2 388 miljoner euro inom ramen för EU:s förvaltningsfond för Afrika.
Antog genom kommissionen i september 2017 en särskild åtgärd för 196 miljoner euro, i Asien, Afghanistan, Bangladesh, Pakistan och Irak, för att ta itu med de utmaningar som uppstått till följd av långvariga tvångsförflyttningar och långvarig migration i Asien och Mellanöstern.

Kultur, utbildning och hälso- och sjukvård

EU är medveten om kulturens roll för den ekonomiska tillväxten och att den i betydande utsträckning underlättar

social delaktighet,
yttrandefrihet,
identitetsskapande,
civilsamhällets egenmakt,
konfliktförebyggande.

År 2017 antog EU

slutsatser om EU:s strategiska förhållningssätt till internationella kulturella förbindelser,
ett antal program, bland annat Att investera i kultur och kreativitet som syftar till att
- förbättra partnerländernas styrning av kulturen,
- stimulera jobbskapande, och
- stärka kulturarvet.

Mål 4 för hållbar utveckling syftar till att säkerställa jämlik utbildning av hög kvalitet för alla och främja möjligheter till livslångt lärande för alla senast 2030. Utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet och en kollektiv nyttighet. Den spelar också en viktig roll när det gäller att uppnå andra mål för hållbar utveckling genom lärande, kompetens och ökad medvetenhet.

År 2017 gjorde EU följande:

Gav stöd till fler än 45 länder i deras arbete med att stärka sina utbildningssystem.
Arbetade med det globala partnerskapet för utbildning, som stöder grundläggande utbildning, med fokus på de fattigaste länderna och/eller de i särskilt sårbara situationer.
Antog ett program för 21 miljoner euro som ska ge stöd till utbildning vid långvariga kriser, med fokus på att förbättra kvaliteten på utbildningen i säkra inlärningsmiljöer och att bygga upp en global evidensbas som ska kunna användas vid framtida stöd.

För att mål 3 för hållbar utveckling om hälsa och välbefinnande ska uppnås fortsatte EU sitt arbete inom hälso- och sjukvårdsområdet genom att stödja den globala fonden för bekämpning av aids, tuberkulos och malaria och Vaccinalliansen samt genom att bedriva forskning om hur fattigdomsrelaterade sjukdomar och försummade infektionssjukdomar kan bekämpas. EU gav också stöd till regionala initiativ, såsom det andra programmet för partnerskap mellan Europa och utvecklingsländerna inom området klinisk prövning, och till andra multinationella initiativ.

EU arbetar tillsammans med FN:s befolkningsfond för att öka tillgången till tjänster av god kvalitet när det gäller reproduktiv hälsa och mödrahälsa.

Livsmedels- och näringstrygghet och hållbart jordbruk

En av nio människor lider av otrygg livsmedels- och näringsförsörjning, och mål 2 för hållbar utveckling syftar till att avskaffa hunger, uppnå tryggad livsmedelsförsörjning och förbättrad nutrition samt främja ett hållbart jordbruk senast 2030.

Hållbart jordbruk, tillsammans med hållbart fiske och vattenbruk, är nödvändigt om vi ska kunna avskaffa hunger och trygga livsmedelsförsörjningen och fortfarande ett av våra viktigaste verktyg för att utrota fattigdom och skapa en hållbar utveckling. Såväl jordbruket som livsmedelstryggheten är viktiga faktorer för att uppnå en god näringssituation.

EU var en av de främsta initiativtagarna till offentliggörandet 2017 av den globala rapporten om livsmedelskriser, där man konstaterade att nästan 108 miljoner människor upplevde en livsmedelskris eller en nödsituation och därför fastställde behovet av att

analysera de viktigaste bakomliggande skälen till otrygg livsmedelsförsörjning samt
ta itu med utmaningarna.

EU har inrättat flera initiativ som ska bidra till att antalet tillväxthämmade barn under fem års ålder minskar med minst sju miljoner till 2025 och anslagit 3,5 miljarder euro under perioden 2014–2020 för detta ändamål.

Hållbart jordbruk är, ur ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt perspektiv, en viktig punkt på EU:s agenda för utvecklingssamarbete med partnerländerna. EU:s arbete inom denna sektor handlar främst om att

investera i småskaliga jordbruk,
ge stöd till regeringars initiativ och program som uppmuntrar hållbarhet och innovation inom jordbrukssektorn,
främja metoder och teknik inom jordbruket som leder till ökade inkomster på landsbygden och som samtidigt är hållbara sett till vatten, jordmån, ekosystem och den biologiska mångfalden,
förbättra lantbrukarnas tillgång till produktiva tillgångar såsom mark, kapital m.m., i synnerhet genom att uppmuntra lokala samarbeten och partnerskap lantbrukarna emellan,
öka de privata investeringarna inom jordbrukssektorn,
ge kvinnorna i jordbruket egenmakt.

Planeten

Klimatförändringarna

EU har åtagit sig att bidra till den globala kampen mot klimatförändringarna i enlighet med Parisavtalet från 2015 och mål 13 för hållbar utveckling. I den politiska dialogen med våra partnerländer fokuserar vi på genomförandet av de nationellt fastställda bidragen för att all vår politik och alla våra strategier, investeringsplaner och projekt ska omfatta klimatförändringarna och verkligen bidra till att Parisavtalet och mål 13 för hållbar utveckling uppfylls. Vårt arbete med klimatförändringarna och med Agenda 2030 måste gå hand i hand.

EU arbetar nu mer intensivt med att hantera riskerna med, bygga upp resiliens mot och anpassa sig till förändringarna, i enlighet med Sendai-ramverket för katastrofriskreducering. EU stöder också omställningen till en utsläppssnål, klimatsäker och grön ekonomi, i enlighet med mål 8 för hållbar utveckling om tillväxt och mål 12 för hållbar utveckling om hållbar konsumtion och produktion. Klimatförändringarna hänger ihop med nästan alla mål för hållbar utveckling.

Under perioden 2014–2018 investerade EU 8,2 miljarder euro i stöd till åtgärder för klimatet. Den största andelen av EU:s klimatfinansiering gick till anpassningsåtgärder (41 %), följt av åtgärder för att uppnå synergieffekter mellan åtgärder för anpassning till och begränsning av förändringarna (31 %) samt åtgärder för att begränsa förändringarna (28 %). Syftet är att främja sådana åtgärder som bidrar till såväl anpassning till som begränsning av förändringarna.

Miljön och hållbar förvaltning av naturresurserna

Miljön och naturresurserna, såsom mark, vattenresurser, skogar, fiskebestånd och den biologiska mångfalden, är viktiga för utvecklingsländernas ekonomier och deras medborgares försörjningsmöjligheter. De måste skyddas och förvaltas på ett hållbart sätt om vi ska kunna uppnå Agenda 2030 för en hållbar utveckling (inbegripet mål 6, 12, 14 och 15 för hållbar utveckling), utrota fattigdom och hunger och säkerställa hälsa, välbefinnande, tillgång till rent vatten och sanitet samt en hållbar tillväxt, och samtidigt bevara ekosystemen och bekämpa klimatförändringarna. EU stöder partnerländerna i deras arbete med att förbättra styrningen av miljön och naturresurserna, förvalta mark, vatten, skogar och andra naturresurser på ett hållbart sätt, skydda den biologiska mångfalden, motverka föroreningar och främja gröna ekonomier för alla.

Hållbar energi

Ett av de viktigaste målen för EU:s utvecklingsbistånd är tillgången till moderna och hållbara energitjänster. 2017 lade kommissionen fram ett dokument som visade att samarbetet inom hållbar energi bidrar till genomförandet av det europeiska samförståndet om utveckling.

I budgetplanen för 2014–2020 har 3,7 miljarder euro avsatts till utvecklingssamarbete kring hållbar energi för att EU senast 2020 ska ha lyckats uppnå följande tre mål: ha gett 40 miljoner människor tillgång till energi, ökat produktionen av hållbar energi med omkring 6,5 gigawatt samt bidragit till att bekämpa klimatförändringarna genom att minska koldioxidutsläppen med omkring 15 miljoner ton/år.

EU försöker till exempel bidra till att målen för initiativet för förnybar energi i Afrika uppnås och till att ha skapat en produktionskapacitet för förnybar energi om 5 GW senast år 2020, ge 30 miljoner människor i Afrika tillgång till hållbar energi och minska koldioxidutsläppen med 11 miljoner ton/år.

Välstånd

Samarbete med den privata sektorn

Eftersom investeringsbehoven i partnerländerna är stora och bidragen från givare som regeringar och internationella organisationer inte räcker till använder EU sig av blandfinansiering, där EU-bidrag kombineras med lån eller eget kapital från offentliga och privata finansiärer, och bidrar på så vis till mål 17 för hållbar utveckling (om att stärka genomförandemedlen och partnerskapen för målen). EU:s blandfinansieringsram består av följande regionala blandfinansieringsinstrument:

Investeringsinstrumentet för Latinamerika
Investeringsinstrumentet för Asien
Investeringsinstrumentet för Centralasien
Investeringsinstrumentet för Västindien
Investeringsinstrumentet för Stillahavsområdet
EU:s förvaltningsfond för infrastrukturer i Afrika
Plattformen för investeringar i Afrika och plattformen för investeringar i grannskapet (som förvaltas av generaldirektoratet för grannskapspolitik och utvidgningsförhandlingar); båda är integrerade i EFHU som en del av den externa investeringsplanens första pelare (se avsnittet om den externa investeringsplanen ovan).

EFHU-garantin är en betydande innovation som utnyttjar begränsade offentliga medel i syfte att öka framför allt de privata investeringarna i bärkraftiga projekt, som annars kanske inte skulle kunna påbörjas eller utvidgas, med fokus på mål för hållbar utveckling i partnerländerna. Den externa investeringsplanen som helhet är främst inriktad på att avlägsna hinder för hållbara privata investeringar och ge stöd till prioriterade reformer genom en utökad dialog med den privata sektorn och berörda parter. Att verka för hållbara investeringar och arbetstillfällen (mål 8 för hållbar utveckling) är också ett av de främsta målen för alliansen mellan Afrika och Europa för hållbara investeringar och arbetstillfällen, som sjösattes i september 2018.

Vad gäller handel antog EU, tillsammans med EU-länderna, i november 2017 en ny strategi för handelsbistånd, Aid for Trade, som ska skapa välstånd genom handel och investeringar. Syftet med strategin är att EU:s Aid for Trade, handelsbistånd, ska utnyttjas mer och att hjälpa utvecklingsländerna att i största möjliga mån använda sig av EU:s olika politiska instrument för sin utveckling, i synnerhet EU:s handelsavtal och preferenssystem (bland annat ekonomiska partnerskapsavtal och det allmänna preferenssystemet), på ett hållbart och inkluderande sätt.

Jordbrukstillväxt

Två tredjedelar av världens fattiga är beroende av jordbruket för sin försörjning och många utvecklingsländer är fortfarande i hög grad beroende av handel med några få råvaror.

EU är övertygat om att det behövs fler ansvarsfulla investeringar, såväl inhemska som internationella och offentliga som privata, i jordbruket och jordbruksföretag för att skapa den dynamik som krävs för att uppnå hållbar tillväxt och resiliens på landsbygden i utvecklingsländerna. Ordförande Jean-Claude Juncker presenterade därför i september 2018 alliansen mellan Afrika och Europa för hållbara investeringar och arbetstillfällen.

Investeringar i den privata sektorn måste stimuleras genom att skapa en välreglerad och väl underhållen affärsmiljö, och den offentliga sektorn spelar en avgörande roll för att detta ska ske. Höga risknivåer, kopplade till produktionen, finansiering och marknaden, hindrar dock fortfarande den privata sektorn från att öka sina investeringar. EU hjälper till att minska dessa risker genom den europeiska externa investeringsplanen. EU stöder åtgärder för markförvaltning i ungefär 40 länder, med en sammanlagd budget på nästan 240 miljoner euro. I Peru och Honduras skyddar EU-finansierade åtgärder ursprungsbefolkningars markrättigheter och tryggar deras grundläggande tillgångar (och bidrar på så vis till mål 2 för hållbar utveckling).

Infrastruktur, städer och digitalisering

För att framsteg ska göras med Agenda 2030 måste man

bygga motståndskraftig infrastruktur,
verka för en inkluderande och hållbar industrialisering och
främja innovation (mål 9 för hållbar utveckling).

Den pågående digitala omställningen erbjuder möjligheter att skapa fler arbetstillfällen och öka tillgången till grundläggande tjänster av god kvalitet, förbättra insynen i regeringarna och deras ansvarsskyldighet samt öka demokratin. En förutsättning för att mål 9 för hållbar utveckling ska uppnås är bra konnektivitet och anpassade bestämmelser.

EU hjälper till att samordna EU:s och Afrikas gemensamma infrastrukturagenda och är engagerad i styrelsen för transportpolitikprogrammet för Afrika, för att bistå de afrikanska regeringarna och regionala ekonomiska gemenskaperna i deras politiska och strategiska arbete.

Den snabba urbaniseringen, i synnerhet i Afrika och Asien, medför stora utmaningar för utvecklingen. 2017 skapades programmet för internationellt samarbete mellan städer, genom vilket städer i EU och i strategiska partnerländer – såsom Indien och Kina – delar bästa praxis för städer, och ett särskilt investeringsfönster för ”hållbara städer” (mål 11 för hållbar utveckling) inrättades i den externa investeringsplanen.

Fred

Demokrati, mänskliga rättigheter, god samhällsstyrning

EU:s grund vilar på de grundläggande värdena om respekt för demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna (artikel 2 i EU-fördraget). De externa förbindelserna ska i särskilt stor utsträckning främja dessa värden (artikel 21 i EU-fördraget), vilket i praktiken sker genom EU:s globala strategi. Genom sitt utvecklingsbistånd och sin programplanering för utveckling stöder EU partnerländernas genomförande av mål 16 för hållbar utveckling om demokrati, tillgång till rättvisa, anti-korruption, mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning. Bland annat har man i partnerskap med tredjeländers regeringar genomfört åtgärder som rör stöd till fria val och demokrati, reformer av rättsväsendet och mot korruption samt främjandet av mediers oberoende och de grundläggande friheterna.

EU spelar dessutom en ledande global roll genom sitt särskilda europeiska instrument för demokrati och mänskliga rättigheter. EU:s handlingsplan för mänskliga rättigheter och demokrati (2014–2019) anger vad instrumentet ska prioritera. Fokus ligger på att stärka internationella människorättsorgan och -domstolar, och det vänder sig framför allt till det civila samhället och oberoende tillsynsorgan för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna och demokratin främjas och skyddas.

Det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter kan till exempel bistå med nödåtgärder och konfidentiella projekt för att skydda människorättsorganisationer och människorättsaktivister som verkar under mycket svåra omständigheter.

EU-delegationer får riktat stöd för att bygga kapacitet för främjandet av de mänskliga rättigheterna. När det gäller till exempel yttrandefriheten sker detta genom följande två program:

Supporting Democracy och
Media4Democracy.

Sårbarhet och resiliens

2017 antog EU ett flersektoriellt åtagande om resiliens. Ett pilotprojekt sjösattes i sex länder (Tchad, Irak, Myanmar, Nigeria, Sudan och Uganda) för att testa en bredare strategi för kopplingen mellan humanitära, utvecklingsinriktade och fredsinriktade åtgärder i sårbara sammanhang.

Under 2017 gjordes även framsteg inom arbetet med resiliens och med att komma till rätta med sårbarhet inom följande fyra områden:

Att stärka ramverket för resiliens, i synnerhet genom antagandet av det gemensamma meddelandet ”En strategi för resiliens i EU:s yttre åtgärder”.
Att utarbeta och genomföra en integrerad strategi för externa konflikter och kriser. Den integrerade strategin samlar EU:s berörda institutioner, instrument och länder, så att de yttre åtgärderna blir mer samordnade och enhetliga. Det övergripande målet är att EU ska kunna hjälpa till mer med att förebygga, hantera och lösa konflikter och kriser.
Öka resiliensens betydelse vid konflikter och kriser, bland annat genom reformen av avtalen om statsbyggande och resiliensbyggande, som en del av våra budgetstödinsatser.
Ge stöd till den internationella dialogen om fredsbyggande och statsbyggande, som leds av de sårbara ländernas regeringar och civilsamhällesorganisationer själva.

Säkerhet

Förordningen om ett instrument som bidrar till stabilitet och fred är kommissionens viktigaste finansieringsinstrument när det gäller att öka stabiliteten, freden och resiliensen i partnerländerna. Instrumentets globala tillämpningsområde och inriktning på säkerhet gör det till ett bra komplement till andra finansieringsverktyg, i synnerhet då geografiska eller tematiska instrument som är knutna till officiella kriterier för utvecklingsbistånd inte kan användas eller när det gäller transregionala eller globala frågor. Inom ramen för den del av instrumentet som programplaneras, som generaldirektoratet för internationellt samarbete och utveckling förvaltar, pågår i nuläget fler än 260 projekt som hjälper 70 länder. Partnerländernas och EU-ländernas byråer genomför dessa projekt tillsammans.

Projekten rör en mängd olika områden, bland annat kampen mot våldsam extremism, tekniskt bistånd till brottsbekämpare för att bekämpa terrorism och kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot, organiserad brottslighet, narkotikahandel eller penningtvätt, kapacitetsuppbyggnad för att förbättra rättsväsenden samt skydd av kritisk infrastruktur. Stödverktygen kan ta formen av ”att lära läraren”, stöd på plats, gränsöverskridande fältövningar i teorin och praktiken samt utarbetandet av nationella handlingsplaner utifrån behovs- och riskbedömningar. Sedan januari 2018 har EU kunnat ge stöd till kapacitetsuppbyggnad till stöd för säkerhet och utveckling. Utbildning och utrustning kan under särskilda omständigheter tillhandahållas partnerländernas militär om verksamheten stöder utvecklingsmålen.

Eftersom instrumentet har en flerdimensionell ansats, som avser såväl avsiktliga (terrorism, brottslighet) som olycksrelaterade (Seveso, Fukushimka) och miljömässiga (Ebola) hot mot säkerheten, bidrar det till flera av FN:s mål för hållbar utveckling och viktiga punkter i det europeiska samförståndet om utveckling, inbegripet viktiga prioriterade åtgärder i EU:s grannskap.

Kärnsäkerhet

Europeiska kommissionen främjar inte kärnenergi, som staternas regeringar bär ensamt ansvar för, men den främjar kärnsäkerhet. Alla kärnolyckor får globala effekter på våra samhällen, och samarbete kring kärnsäkerhet är därför av yttersta vikt för att medborgarna och miljön i Europa ska kunna vara säkra och trygga.

Eftersom programmet inom ramen för instrumentet för kärnsäkerhetssamarbete har en flerdimensionell ansats, som avser kärnsäkerhet, hälsa, miljön och dithörande frågor, bidrar det till många viktiga punkter i det europeiska samförståndet om utveckling, inbegripet viktiga prioriterade åtgärder i EU:s grannskap, Centralasien och Iran.

Det finns många utmaningar i länderna i EU:s grannskap. Dessa utmaningar rör främst länder som har bestämt sig för att använda kärnenergi, såsom Vitryssland och Turkiet, förlänga reaktorernas livslängd, såsom Armenien och Ukraina, eller avveckla kärnkraften och hantera det radioaktiva avfallet.

Partnerskap

Mål 17 för hållbar utveckling avser partnerskap för utveckling och framhåller att inkluderande plattformar för många olika berörda parter är viktiga för att Agenda 2030 ska kunna genomföras effektivt. EU har åtagit sig att uppfylla mål 17, både genom sina egna yttre åtgärder och resurser och genom att göra det lättare för andra att genomföra det. EU fortsätter att arbeta aktivt med FN:s utvecklingsrelaterade förfaranden, i synnerhet det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete som idag övervakar hur effektiv utvecklingen är på landnivå.

Samarbete med det civila samhället

Med antagandet av detta meddelande från 2012 erkänner Europeiska kommissionen att civilsamhällesorganisationer är aktörer i samhällsstyrningen, inte bara tjänsteleverantörer. EU har också anammat ett inkluderande tillvägagångssätt som omfattar hela samhället för genomförandet av målen för hållbar utveckling, genom att även göra mindre konventionella civilsamhällesorganisationer delaktiga såsom stiftelser, diasporor, fackförbund, näringslivsorganisationer m.m. Särskilt stiftelser spelar en växande och inflytelserik roll.

Europeiska kommissionen har främjat dialog och samråd med civilsamhällesorganisationer, i synnerhet genom det politiska forumet om utveckling där många olika berörda parter kan mötas och utbyta tankar om utvecklingspolitik. Kommissionen har undertecknat 25 ramavtal om partnerskap med internationella och regionala civilsamhällesnätverk för att hjälpa civilsamhällesorganisationer att delta i det regionala och globala beslutsfattandet, särskilt kring sådant som rör det framgångsrika genomförandet av målen för hållbar utveckling.

På landnivå har EU tagit fram 107 färdplaner för samarbetet med det civila samhället. En färdplan är ett lands strategiska och övergripande ramverk som omfattar allt stöd från EU, även från delegationerna och EU-länderna, till civilsamhället. De togs fram som ett gemensamt initiativ mellan EU och EU-länderna och infördes i syfte att stärka EU:s samarbete med det civila samhället.

EU har avsatt 1,4 miljarder euro under perioden 2014–2020 för att stödja civilsamhällesorganisationer på global nivå och landnivå genom programmet för samarbete mellan civilsamhällesorganisationer och lokala myndigheter, vars fokus ligger på delaktighet, partnerskap och flerpartsdialoger – kärnvärdena i Agenda 2030.

2017 års rapport om EU:s samarbete med det civila samhället beskriver alla olika former för och exempel på hur stöd kan ges och hur EU stärker sitt samarbete med det civila samhället.

Samarbete med givarsamfundet

EU och EU-länderna är tillsammans världens främsta givare av offentligt utvecklingsbistånd. Det europeiska utvecklingsbiståndet utgör nästan 57 % allt globalt utvecklingsbistånd från givarna från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd. Hela EU arbetar också tillsammans med gemensam politik och på landnivå i syfte att införa gemensamma strategier, såsom gemensam programplanering.

Dessutom, av samma skäl som man arbetar med partnerskap för genomförandet av Agenda 2030 och Addis Abeba-handlingsplanen, och för att stärka multilateralismen, för Europeiska kommissionen en regelbunden utvecklingsdialog med tredjelandspartner såsom Australien, Kanada, Japan, Korea och USA. Cirkeln med partners utvidgas ständigt genom samarbetet med nya eller kommande givare, till exempel de från arabvärlden.

Samarbete med internationella organisationer

EU bedriver också ett strategiskt samarbete med FN och andra internationella organisationer och med internationella finansinstitut. Utöver överföringen av bistånd genom dessa organisationer och institutioner äger regelbundna strategiska högnivådialoger rum. EU arbetar i synnerhet aktivt

i utvecklingsrelaterade FN-förfaranden, såsom det politiska högnivåforumet och forumet Finansiering för utveckling, och ger FN sitt tydliga stöd, i synnerhet genom EU:s och FN:s förnyade utvecklingspartnerskap (2018),
i diskussioner och överläggningar i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling genom sitt deltagande i kommittén för utvecklingsbistånd,
i G20 och G7, och understryker tydligt sitt löfte om att genomföra Agenda 2030 och dess mål för hållbar utveckling,
med att stärka sina partnerskap med internationella finansinstitut, såsom Världsbanksgruppen och Internationella valutafonden, såväl som med andra internationella och europeiska finansinstitut och regionala utvecklingsbanker.

Global räckvidd

Förteckning över länder som är behöriga att få utvecklingsbistånd från EU

HUVUDDOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Första delen – Principerna – Avdelning I – Unionens befogenhetskategorier och befogenhetsområden – Artikel 4 (EUT C 202, 7.6.2016, s. 51)

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Femte delen – Unionens yttre åtgärder – Avdelning III – Samarbete med tredjeländer och humanitärt bistånd – Kapitel 1 – Utvecklingssamarbete – Artikel 208 (fd. artikel 177 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 141)

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionen – Avdelning V – Allmänna bestämmelser om unionens yttre åtgärder och särskilda bestämmelser om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – Kapitel 1 – Allmänna bestämmelser om EU:s yttre åtgärder – Artikel 21.2 d (EUT C 202, 7.6.2016, s. 28)

Senast ändrat 09.07.2019

Top

All