Miniminormer för medlemsstaternas förfarande för att bevilja och återkalla flyktingstatus

Detta direktiv syftar till att fastställa miniminormer för förfaranden för att bevilja och återkalla flyktingstatus, för att minska skillnaderna mellan nationella förfaranden för granskning och att garantera en hög kvalitet i beslutsfattandet i Europeiska unionens (EU) länder.

RÄTTSAKT

Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus.

SAMMANFATTNING

Direktivet är tillämpligt på alla asylansökningar * som lämnas in på territoriet tillhörande ett land inom Europeiska unionen, inbegripet vid gränsen eller i deras transitzoner. Det gäller däremot inte Danmark, som helt har valt bort Europeiska unionens rättsliga och inrikes frågor.

EU-länderna måste tillämpa detta direktiv på förfaranden för att fatta beslut om ansökningar om asyl på grundval av Genèvekonventionen *. Om EU-landet, inom ramen för asylförfarandet, även granskar sökandens rättighet till annan typ av internationellt skydd, måste de tillämpa detta direktiv på hela förfarandet. De får dessutom tillämpa direktivet på förfaranden för att fatta beslut om ansökningar om alla andra typer av internationellt skydd.

Grundläggande garantier

En asylansökan kan inte vägras enbart med motivet att den inte lämnats snarast möjligt. EU-länderna ska dessutom garantera att ansökan prövas individuellt, sakligt och objektivt.

Sökandena har rätt att stanna vid gränsen eller på territoriet så länge ansökan inte har avgjorts.

EU-länderna måste vidare säkerställa att sökande:

• informeras om det förfarande som ska följas, om sina rättigheter och skyldigheter och om resultatet av det beslut som fattats av den beslutande myndigheten *. Alla beslut måste meddelas skriftligen och, om ansökan inte beviljas, skälen måste anges tillsammans med information om hur ett negativt beslut överklagas,
• närhelst så är nödvändigt får hjälp av en tolk som kan framföra deras argument till de behöriga myndigheterna,
• ges möjlighet att meddela sig med Förenta nationernas flyktingkommissariat (UNHCR). Mer allmänt måste EU-länderna låta UNHCR få tillgång till de asylsökande, inbegripet dem som är placerade i försvarsenheter, liksom till information om ansökningarna och asylförfarandena, och medge att UNHCR yttrar sig till vilken behörig myndighet som helst,
• har faktisk möjlighet att anlita ett juridiskt ombud. I första instansen kan den sökande behöva göra detta på egen bekostnad. Om den beslutande myndigheten har fattat ett beslut som går den sökande emot ska EU-landet se till att gratis juridiskt bistånd på begäran beviljas. Det får finnas visa villkor för denna rättighet (gäller endast ett överklagande och inte till vidare förfarande, överklagande hos juridiska ombud begränsas till dem som särskilt anges i lagen, begränsat till överklaganden som har möjlighet att lyckas eller till sökande som inte förfogar över tillräckliga resurser).

Det finns föreskrivna tilläggsgarantier, under vissa omständigheter, för ensamkommande barn *:

• En person ska företräda och/eller assistera barnet i samband med ansökan.
• Om förfarandet inbegriper en personlig intervju, ska företrädaren ha möjlighet att informera barnet om intervjuns innehåll.
• En person med kunskap om barns särskilda behov ska förbereda den beslutande myndighetens beslut och, om så krävs, genomföra den personliga intervjun.

Skyldigheter

EU-länder får ålägga de asylsökande skyldighet att samarbeta med de nationella myndigheterna. De får särskilt föreskriva att de asylsökande ska:

• kontakta de behöriga myndigheterna eller infinna sig där personligen,
• lämna in sin ansökan personligen och/eller på angiven plats,
• överlämna handlingar de innehar som är av betydelse för prövning av ansökan, t.ex. egna pass.

Prövningsförfarande

I allmänhet ska beslut om ansökningar fattas av den beslutande myndighet, som har utsetts av EU-landet. Personalen vid en sådan myndighet måste ha kunskap om tillämpliga normer på området för asyl- och flyktinglagstiftning.

Innan den behöriga myndigheten fattat sitt beslut har den sökande vanligtvis rätt till en personlig intervju med en behörig handläggare. Den äger vanligen rum utan att familjemedlemmar är närvarande och under förhållanden som säkerställer passande sekretess. En rapport skrivs om denna, vars innehåll kan visas för den sökande för godkännande. En sökande som inte ger sitt godkännande kan inte hindra den behöriga myndigheten från att fatta sitt beslut.

EU-länderna får inte hålla en person i förvar endast av det skälet att han eller hon är asylsökande. I de fall en asylsökande hålls i förvar ska EU-länderna säkerställa att det finns en möjlighet till påskyndad rättslig prövning. Direktivet om miniminormer för mottagande av asylsökande innehåller ytterligare regler om hållande av sökande i förvar.

EU-länderna får använda sig av läkarundersökningar för att fastställa åldern på ensamkommande barn i samband med prövningen av en asylansökan.

EU-länderna måste garantera sekretess för uppgifterna i varje ansökan.

Förfaranden i första instans

Grundläggande principer och rättssäkerhetsgarantier i direktivet ska tillämpas i full omfattning på prövningsförfaranden för s.k. normala asylansökningar. EU-länderna har dessutom rätt att upprätta särskilda förfaranden som avviker från dessa principer och garantier för att pröva två olika fall av asylansökningar:

• När det rör sig om anknytande ansökningar (från en person som redan lämnat in en sådan ansökan i det berörda EU-landet).
• Under vissa förhållanden, när det gäller att vid gränsen uttala sig om ett inresetillstånd till territoriet kan beviljas för personer som har inlämnat en ansökan där.

Dessutom kan EU-länderna, i enlighet med de grundläggande principerna i direktivet, besluta om att skynda på prövningsförfarandet i följande fall:

• Sökanden har endast tagit med uppgifter som saknar betydelse eller som har en mycket liten betydelse för prövningen av sökandens rätt till flyktingstatus eller att uppgifterna är inkonsekventa, motsägelsefulla och osannolika, vilket gör ansökan föga övertygande.
• Sökanden har inte lagt fram några uppgifter som med en rimlig grad av säkerhet styrker hans eller hennes identitet eller medborgarskap, eller det är troligt att han eller hon i ond tro har förstört eller gjort sig av med en identitetshandling, eller sökanden har vilselett myndigheterna genom att lämna oriktiga uppgifter om sin identitet eller medborgarskap.
• Sökanden kommer från ett land som EU-landet ifråga har angivit som ett säkert ursprungsland eller ett säkert tredjeland.

Om det fastställs att ett land utanför EU är ett säkert ursprungsland kan landet betraktas som ett säkert ursprungsland för en enskild asylsökande endast om han eller hon inte har lagt fram några allvarliga skäl för att landet inte skall anses säkert med hänsyn till hans eller hennes särskilda omständigheter när det gäller hans eller hennes rätt till flyktingstatus i enlighet med direktiv 2004/83/EG.

Under visa speciella omständigheter kan EU-länder neka att uppta en ansökan till sakprövning, särskilt i följande fall:

• Ett annat EU-land är behörigt att pröva ansökan i enlighet med Dublin II-förordningen eller att ett annat EU-land redan har beviljat flyktingstatus (DE) (EN) (ES) (FR).
• Sökanden har rätt till skydd i ett land utanför EU som är första asylland eller är ett säkert tredjeland för honom eller henne.
• Sökanden har lämnat in en identisk ansökan efter ett slutligt beslut.

EU-länder får tillämpa begreppet säkert tredjeland endast om de behöriga myndigheterna är övertygade om följande i det berörda landet utanför EU:

• Den sökandes liv och frihet är inte hotade på grund av ras, religion, medborgarskap, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk övertygelse.
• Principen om "non-refoulement" iakttas i enlighet med Genèvekonventionen.
• Tredjelandet iakttar förbudet mot varje återsändande som innebär åsidosättande av förbudet mot tortyr och grym, omänsklig eller förnedrande behandling i enlighet med folkrätten.
• Asylsökande har möjlighet att ansöka om flyktingstatus och, om de befinns vara flyktingar, erhålla skydd i enlighet med Genèvekonventionen.

Förfarande för återkallande

EU-länderna inleder en utredning om att återkalla en persons flyktingstatus så snart det framkommer nya uppgifter som tyder på att det finns skäl att ompröva giltigheten av hans eller hennes flyktingstatus.

En sådan utredning ska äga rum i enlighet med vissa principer och garantier, bl.a. gällande informationen till den berörda personen och hans eller hennes möjlighet att i en intervju ange sina skäl att motsätta sig återkallandet.

Förfarande för överklagande

EU-länderna ska säkerställa att den sökande har möjlighet att till domstol överklaga ett beslut som har fattats avseende asylansökan och andra typer av beslut som fattas inom ramen för asylförfarandet (exempelvis återtagande av status och nekad prövning av ansökan).

Bakgrund

Europeiska rådet i Tammerfors 1999 beslutade i sina slutsatser att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem grundat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen. På kort sikt skulle det innebära att gemensamma normer för ett rättvist och effektivt asylförfarande fastställs, såsom planerades i den resultattavla som godkändes av rådet den 27 mars 2000. På längre sikt skulle det innebära att ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status fastställs som är giltig på unionens hela territorium.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet av den 8 september 2010 om tillämpning av direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus [KOM(2010) 465 slutlig – Ej offentliggjort i EUT]. Denna rapport ger en överblick över införlivandet och genomförandet av direktiv 2005/85/EG i medlemsstaterna samt över frågor som kan vålla problem.

Rapporten beskriver ett antal fall där EU-länderna har införlivat direktivet otillräckligt eller felaktigt samt brister i genomförandet av direktivet. Dessutom, på grund av vissa frivilliga bestämmelser och undantagsklausuler i direktivet, finns skillnader mellan EU-ländernas tillvägagångssätt och processuella garantier. Detta gäller i synnerhet:

• personliga intervjuer,
• rättsligt bistånd,
• påskyndade förfaranden,
• begreppet säkert tredjeland,
• begreppet säkert ursprungsland och
• tillgång till ett effektivt rättsmedel.

För att åtgärda processuella skillnader mellan EU-länder orsakade av vissa vaga och tvetydiga normer i direktivet, antog kommissionen 2009 ett förslag till [KOM(2009) 554 slutlig] om ändring.

Senast ändrat den 16.10.2010