Förordningar är rättsakter som definieras i artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). De har allmän giltighet, är bindande till alla delar och direkt tillämpliga i EU:s medlemsstater.
Det bör dock noteras att vissa förordningar inte omfattar alla medlemsstater och att det finns undantag, så kallade undantagsklausuler, för vissa medlemsstater, till exempel
- Danmark, som har undantag bland annat för vissa delar av området med frihet, säkerhet och rättvisa och den monetära unionen,
- Irland, som har undantag bland annat för området med frihet, säkerhet och rättvisa, och
- Polen, som har undantag för delar av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
När EU bestämde sig för att vidta åtgärder för att bättre skydda människors hälsa och miljön mot de risker som kemiska ämnen innebär antogs exempelvis förordning (EG) nr 1907/2006 (den s.k. Reach-förordningen – se sammanfattningen) om denna fråga.
Förordningar är en del av EU:s sekundärrätt. De antas av EU:s institutioner på grundval av fördragen. Syftet med förordningar är att garantera att EU-lagstiftningen tillämpas på samma sätt i hela EU.
En förordning kan vara en lagstiftningsakt, en delegerad akt eller en genomförandeakt. Om den antas enligt ett ordinarie eller ett särskilt lagstiftningsförfarande av Europeiska unionens råd och Europaparlamentet är det en lagstiftningsakt.
En förordning har allmänt giltighet när det gäller abstrakta personkategorier (ej identifierade personer) och är bindande i sin helhet. Ett beslut däremot kan ange vem det riktar sig till och är då bindande endast för dem.
En förordning måste efterlevas till fullo av dem som den är tillämplig på och är direkt tillämplig i medlemsstaterna. Detta innebär att den
- blir tillämplig direkt efter det att den trätt i kraft i medlemsstaterna, utan att den behöver införlivas i nationell lagstiftning,
- kan skapa rättigheter och skyldigheter för enskilda personer, som därmed kan åberopa den direkt inför nationella domstolar,
- kan refereras till av enskilda personer i förhållande till andra enskilda personer, medlemsstater och EU-myndigheter.
En förordning träder i kraft det datum som fastställs i förordningen eller, om sådant datum saknas, 20 dagar efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Förordningar är samtidigt, automatiskt och enhetligt tillämpliga i hela EU.

Delegerade förordningar

Genom förfarandet för delegerade akter (artikel 290 i EUF-fördraget) kan Europeiska kommissionen anta delegerade förordningar för att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt.

Genomförandeförordningar

Genom förfarandet för genomförandeakter (artikel 291 i EUF-fördraget) kan kommissionen, och i undantagsfall rådet, anta förordningar för att genomföra lagstiftning som kräver enhetligt genomförande i EU. Kommissionens genomförandebefogenheter måste utövas i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011 (se sammanfattningen).
De europeiska institutionerna kan även anta genomförandeförordningar för Europeiska socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. Den typen av förordning definieras i artiklarna 164 och 178 i EUF-fördraget.

BAKGRUND

Mer information finns här:

Lagstiftning (Europeiska unionens webbplats).

HUVUDDOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Sjätte delen – Institutionella och finansiella bestämmelser – Avdelning I – Institutionella bestämmelser – Kapitel 2 – Unionens rättsakter, förfaranden för antagande och andra bestämmelser – Avsnitt 1 – Unionens rättsakter – Artikel 288 (f.d. artikel 249 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 171).

Senast ändrat 16.03.2022

Top