Alternativ tvistlösning vid konsumenttvister

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Direktiv 2013/11/EU om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister

VILKET SYFTE HAR DIREKTIVET?

• Direktivet säkerställer att EU:s konsumenter kan lämna in en avtalstvist med en näringsidkare* i EU gällande en produkt eller tjänst till ett alternativt tvistlösningsorgan – ett erkänt organ vars roll är att lösa tvister genom alternativa tvistlösningsförfaranden, dvs. utan att gå till domstol.
• Det fastställer bindande kvalitetskrav för alternativa tvistlösningsorgan och förfaranden för att säkerställa aspekter såsom transparens, oberoende, rättvisa och effektivitet.
• Efterlevnad säkerställs av nationella behöriga myndigheter som utsetts av EU-länderna.
• Direktivet ålägger näringsidkare en skyldighet att informera konsumenter om alternativ tvistlösning när en näringsidkare har förpliktat sig eller är skyldig att använda alternativ tvistlösning, och där tvisten inte kan lösas bilateralt med konsumenten.

VIKTIGA PUNKTER

• EU-länderna ska se till att alla avtalstvister som uppstår mellan konsumenter som är bosatta i EU och näringsidkare som är etablerade i EU, i samband med försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster, kan hänskjutas till ett alternativt tvistlösningsorgan. Det gäller försäljning och tjänster både online och offline.
• Målet med denna lagstiftning är att säkerställa en väl fungerande inre marknad i EU.
• Alternativ tvistlösning erbjuder konsumenter ett prisvärt, enkelt och snabbt sätt att lösa tvister, t.ex. när en näringsidkare vägrar att reparera en produkt eller göra en återbetalning som konsumenten har rätt till.
• Alternativa tvistlösningsorgan inbegriper en neutral part som en medlare, ombudsman eller reklamationsnämnd, som försöker lösa tvisten genom ett tvistlösningsförfarande. Beroende på den typ av tvistlösningsförfarande som ett givet tvistlösningsorgan använder kan den neutrala parten antingen:
  • föreslå eller tvinga fram en lösning, eller
  • ena parterna och hjälpa dem att hitta en lösning.
• Alla alternativa tvistlösningsorgan måste uppfylla bindande kvalitetskriterier som garanterar att de arbetar på ett effektivt, rättvist, självständigt och öppet sätt.
• Varje EU-land ska utse en eller flera behöriga myndigheter som har nationell tillsyn över alternativa tvistlösningsorgan och se till att de efterlever kvalitetskraven. De behöriga myndigheterna upprättar nationella förteckningar över tvistlösningsorgan. Endast tvistlösningsorgan som efterlever kvalitetskraven kan ingå som ”alternativa tvistlösningsorgan” i dessa förteckningar.
• Näringsidkare som godtar eller är tvungna att använda alternativ tvistlösning måste informera konsumenterna om alternativ tvistlösning på sina webbplatser och i sina allmänna villkor. De måste också informera konsumenterna om alternativ tvistlösning när en tvist inte kan lösas direkt mellan konsumenten och näringsidkaren.
• För att garantera insyn och öppenhet ska EU-länderna se till att de alternativa tvistlösningsorganen tillhandahåller tydlig och begriplig information på sina webbplatser. Detta innefattar kontaktuppgifter till det alternativa tvistlösningsorganet, vilken typ av tvister som organen hanterar samt kostnader, genomsnittlig längd och den rättsliga verkan av det alternativa tvistlösningsförfarandets resultat. Tvistlösningsorganen måste även göra verksamhetsrapporter, som innehåller information om vilka tvister de har hanterat, offentligt tillgängliga på sina webbplatser.
• Alternativa tvistlösningsorgan ska samarbeta för att lösa tvister inom EU. De ska även utbyta bästa praxis med varandra och med de nationella myndigheterna om hur tvister kan lösas.
• Detta direktiv är tillämpligt på alla marknadssektorer, med undantag av hälsa och utbildning.

VILKEN PERIOD GÄLLER DIREKTIVET FÖR?

Det har gällt sedan den 8 juli 2013. EU-länderna måste införliva det i sin nationella lagstiftning senast den 9 juli 2015.

BAKGRUND

Mer information finns här:

• ”Alternativ tvistlösning och tvistlösning online” på Europeiska kommissionens webbplats.

* VIKTIGA BEGREPP

HUVUDDOKUMENT

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 18.6.2013, s. 63–79).

ANKNYTANDE DOKUMENT

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (”förordningen om konsumentskyddssamarbete”) (EUT L 364, 9.12.2004, s. 1–11).

Fortlöpande korrigeringar av förordning (EG) nr 2006/2004 har införlivats i originaltexten. Denna konsoliderade version har endast dokumentationsvärde.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EUT L 110, 1.5.2009, s. 30–36).

Se den konsoliderade versionen.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (medlingsdirektivet) (EUT 136, 24.5.2008, s. 3–8).

Senast ändrat 17.10.2016