Back to EUR-Lex homepage

EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Use quotation marks to search for an "exact phrase". Append an asterisk (*) to a search term to find variations of it (transp*, 32019R*). Use a question mark (?) instead of a single character in your search term to find variations of it (ca?e finds case, cane, care).
Search tips
Need more search options? Use the Advanced search
You are here

Document 52018AE1595

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Konsekvenserna av subsidiaritet och överreglering för ekonomin och sysselsättningen (förberedande yttrande på begäran av det österrikiska ordförandeskapet)

EESC 2018/01595

OJ C 440, 6.12.2018, p. 28–36 (BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, HR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)

6.12.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 440/28

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Konsekvenserna av subsidiaritet och överreglering för ekonomin och sysselsättningen

(förberedande yttrande på begäran av det österrikiska ordförandeskapet)

(2018/C 440/05)

Föredragande:

Dimitris DIMITRIADIS

Medföredragande:

Wolfgang GREIF

Remiss

Österrikiska rådsordförandeskapet, 12.2.2018

Rättslig grund

Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

Ansvarig facksektion

Inre marknaden, produktion och konsumtion

Antagande av facksektionen

4.9.2018

Antagande vid plenarsessionen

19.9.2018

Plenarsession nr

537

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

192/1/1

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

 EESK välkomnar begäran från det österrikiska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd om ett förberedande yttrande om ”Konsekvenserna av subsidiaritet och överreglering för ekonomin och sysselsättningen”. Det tillför värde och fler aspekter till den pågående debatten om bättre lagstiftning för att skapa rättssäkerhet och tydliga regler och säkerställa ”enklare regler för företag, invånare och myndigheter” (1). Den befintliga skyddsnivån för medborgare, konsumenter, arbetstagare, investerare och miljön i medlemsstaterna får inte ifrågasättas när EU-lagstiftningen genomförs.

1.2

 EESK upprepar sin begäran om att framtidsrelaterade frågor, inklusive diskussioner om befogenheter och regleringsnivå, ska behandlas på nationell och europeisk nivå med fullt deltagande av arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det civila samhället. Detta är ett grundläggande uttryck för deltagandedemokrati på flera nivåer och måste därför stärkas i EU och medlemsstaterna.

1.3

 EESK betonar hur oerhört viktiga subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna är för en heltäckande och sund europeisk lagstiftning. Kommittén understryker att EU bör inrikta sig på områden där EU-lagstiftningen tillför ett betydande mervärde. Kommissionen bör därför kartlägga de frågor som faktiskt behöver hanteras på EU-nivå så effektivt som möjligt. Om besluten kräver att man tar hänsyn till nationella, regionala och lokala särdrag bör respektive myndigheter ha handlingsutrymme för att specificera dessa, med aktivt deltagande av berörda intressenter, bl.a. arbetsmarknadens parter.

1.4

 Det finns olika åsikter inom EESK om termen ”överreglering”, vilket avspeglar skillnaderna i de olika aktörernas utgångspunkter. Även om det inte finns någon entydig definition, avses med ”överreglering” vanligen en situation där medlemsstaterna inför krav som går längre än minimikraven i EU-lagstiftningen (främst direktiv) när den införlivas i nationell lagstiftning. Kommissionen bör fastställa riktlinjer för att hjälpa medlemsstaten att korrekt införliva en rättsakts respektive krav, samtidigt som man iakttar proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna samt rättvisa konkurrensvillkor.

1.5

 EESK konstaterar – särskilt mot bakgrund av subsidiariteten och proportionaliteten och i linje med EU-rätten – att det är medlemsstaternas exklusiva befogenhet att införa ytterligare åtgärder utöver dem som föreskrivs i EU:s (minimi)krav för att avspegla deras särdrag. Sådana beslut bör fattas på ett öppet sätt, efter samråd med arbetsmarknadens parter och intressenterna, och bör vara förenliga med EU-lagstiftningen. I detta sammanhang ifrågasätter EESK inte medlemsstaternas suveränitet, frihet och ansvar när det gäller att fastställa nationell lagstiftning och praxis.

1.6

 EESK uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaterna att förstärka sina insatser för att minska orimliga administrativa bördor i syfte att stimulera tillväxt och skapande av hållbara arbetstillfällen.

1.6.1

 Inom ramen för utarbetandet av den fleråriga budgetramen för perioden 2021–2027 uppmanar EESK kommissionen att skyndsamt vidta åtgärder för att ta itu med onödiga administrativa bördor som kraftigt hindrar ESI-fondsinvesteringar – statligt stöd, upphandling i enlighet med kraven, revisionspraxis och försenat eller t.o.m. retroaktivt antagande av allmän detaljerad vägledning.

1.6.2

 EESK understryker att onödiga regelbördor och administrativa bördor utgör hinder för att man ska kunna maximera fördelarna och minimera regleringskostnaderna för företagen, medborgarna och de offentliga myndigheterna. Kommittén upprepar att det behövs förenklad och samstämmig lagstiftning av bättre kvalitet som bör förstås och genomföras ordentligt, där deltagandet av samtliga fyra styresnivåer – europeisk, nationell, regional och lokal – är precis lika viktigt.

1.6.3

 Som i tidigare yttranden (2) rekommenderar EESK att ett grundligt test för små och medelstora företag ska genomföras i kommissionens konsekvensbedömningar.

1.7

 EESK upprepar att de europeiska minimistandarderna, särskilt i samband med EU:s social-, konsument- och miljöpolitik, syftar till en tillnärmning av levnads- och arbetsvillkoren i EU med sikte på uppåtgående konvergens. Minimistandarderna i EU-direktiven bör inte förstås som en ”maximinivå” som aldrig ska stärkas när de införlivas i de nationella rättssystemen. EESK anser att allmänhetens acceptans av den europeiska integrationsprocessen dock inte bör äventyras av regleringskonkurrens genom sänkta standarder. Alla beslut måste fattas på ett öppet sätt och i öppen dialog med arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer.

2.   Inledning

2.1

 Det österrikiska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd har begärt ett förberedande yttrande från EESK om ”Konsekvenserna av subsidiaritet och överreglering för ekonomin och sysselsättningen”.

2.2

 EESK noterar att begäran avser både subsidiaritetsprincipen och överreglering och breddar den aktuella debatten om bättre lagstiftning, där EESK har uttryckt sina åsikter i flera nyligen antagna yttranden (3).

2.3

 Subsidiaritetsfrågan har nyligen fått ny relevans, inte minst genom vitboken om EU:s framtid. Arbetsgruppen om subsidiaritet och proportionalitet, som inrättades av kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i november 2017, har lagt fram en rapport med rekommendationer för att förbättra tillämpningen av subsidiaritetsprinciperna (4).

EESK anser att rapporten kännetecknas av vissa begränsningar och menar att detta avspeglar arbetsgruppens begränsade sammansättning. Därför rekommenderar kommittén starkt att företrädare för det civila samhället ska göras aktivt delaktiga i uppföljningsaktiviteterna. EESK anser att man skyndsamt bör ta upp EU-åtgärdernas proportionalitet och än viktigare de områden där EU bör intensifiera, minska eller till och med ställa in sina åtgärder i enlighet med medborgarnas intressen, ekonomins intressen och andra samhällsintressen.

2.4

 EESK anser att dessa framtidsrelaterade frågor måste behandlas på nationell nivå och EU-nivå med deltagande av arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det civila samhället. Att ge dem lika mycket utrymme som den lokala och regionala nivån i utarbetandet och genomförandet av nationell politik och EU:s politik skulle bidra direkt till att på ett synligt sätt utöva horisontell subsidiaritet.

2.5

 EESK välkomnar att det österrikiska ordförandeskapet erkänner värdet av att inkludera arbetsmarknadsparternas och civilsamhällesorganisationernas breda sakkunskap i utformningen, genomförandet och utvärderingen av politiska åtgärder på nationell nivå och EU-nivå. Detta är ett grundläggande uttryck för deltagandedemokrati på flera nivåer och måste därför stärkas i EU och medlemsstaterna.

2.6

 I detta avseende uppmanar EESK arbetsgruppen att ta vederbörlig hänsyn till kommitténs yttranden om subsidiaritet och proportionalitet, som också ligger till grund för kommentarerna och rekommendationerna i detta yttrande.

3.   Subsidiaritetsprincipen

3.1

 Subsidiaritetsprincipen enligt artikel 5 i EU-fördraget är avsedd att se till att EU:s åtgärder inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå fördragsmålen och att EU handlar inom de områden som inte omfattas av dess exklusiva befogenhet enbart om målen med en lagstiftningsåtgärd kan uppnås mer effektivt på EU-nivå än på nationell, regional eller lokal nivå.

3.2

 EESK understryker att dessa principer är ytterst viktiga i en överstatlig gemenskap som EU, och välkomnar uttryckligen de instrument som inrättats genom Lissabonfördraget för efterlevnad av subsidiaritetsprincipen – från granskning av subsidiariteten innan en rättsakt antas till subsidiaritetsrelaterade klagomål av nationella lagstiftande organ.

3.3

 EESK betonar också att samtliga områden som tas upp i EUF-fördraget kräver ett välfungerande EU och att subsidiaritetsprincipen inte får användas för att motarbeta EU-åtgärder med tydligt europeiskt mervärde, på förhand ge företräde åt nationella strategier eller till och med dra tillbaka EU från viktiga politikområden i förväg. Enbart regler med europeiskt mervärde bör antas. EESK anser att de utmaningar som Europa står inför i nuläget inte kräver en åternationalisering i riktning mot ”mindre EU” utan snarare djärva steg i riktning mot ett bättre och mer medborgarvänligt EU som också främjar sammanhållning.

3.4

 EESK medger att medlemsstaternas roll i genomförandet av EU:s lagstiftning är särskilt viktig när det gäller införlivandet av direktiv, som är bindande i fråga om de resultat som ska uppnås men låter de nationella myndigheterna välja formen och metoderna för genomförandet samt – i linje med EU-lagstiftningen – besluta att förbättra standarderna om det anses vara ändamålsenligt. Samtidigt bör införlivandet inte hindra rättvisa konkurrensvillkor mellan alla aktörer på den inre marknaden, vilket är viktigt för att den ska fungera korrekt.

3.5

 Medan medlemsstaterna ansvarar för att införliva direktiven på rätt sätt och i tid är det kommissionens roll som fördragens väktare att sörja för ett korrekt genomförande på nationell nivå. Detta ”delade ansvar” bör vara klart synligt redan när lagstiftningsprocessen inleds: Ett gott genomförande är beroende av en tydlig, öppen och heltäckande konsekvensbedömning som grunden för ny EU-lagstiftning, tydligt och enkelt språk i förslaget samt realistiska tidsfrister för genomförandet.

3.6

 EESK varnar för att även om ovan nämnda krav uppfylls kan dock genomförandet på nationell, regional och lokal nivå visa sig vara otillräckligt och/eller ineffektivt. Här upprepar kommittén sin uppmaning till kommissionen om att systematiskt förstärka sina insatser i enlighet med sina befogenheter för att agera snabbare och mer kraftfullt om medlemsstaterna införlivar EU-lagstiftning felaktigt eller underlåter att införliva den (5), efter att ha utforskat alla samarbetsalternativ.

3.7

 EESK noterar att ett antal rättsliga och politiska åtaganden har uppfattats som att de överskrider EU-institutionernas befogenheter och inkräktar på medlemsstaternas ansvarsområden och val (t.ex. nationella arbetsmarknadsrelationer och fackföreningsinitiativ; pensioner, hälso- och sjukvård och andra sociala trygghetssystem eller yrkesregleringar, bl.a. kvalifikationskriterier i hälso- och sjukvårdssektorn).

Därför motsätter sig EESK i lika hög grad såväl ett sådant överskridande av befogenheter från EU-institutionernas sida som en överföring av viktiga regleringsområden i EUF-fördraget såsom konsumentskydd, miljöskyddsnormer och europeisk socialpolitik till den nationella nivån med subsidiaritet som förevändning.

4.   Undvika onödiga regelbördor och administrativa bördor – överreglering

4.1   Debatten om ”överreglering”.

4.1.1

 När medlemsstaterna införlivar EU-lagstiftning inför de ibland strängare eller mer långtgående åtgärder än vad som krävs enligt EU-lagstiftningen (främst direktiv) eller utnyttjar inte de möjligheter till förenkling som direktivet erbjuder. Denna företeelse kallas i många dokument för ”överreglering”. I det första fallet betraktas det som ”aktiv överreglering” och i det andra fallet som ”passiv överreglering”.

4.1.2

 Synen på överreglering varierar inom EESK, vilket också avspeglar skillnaderna i de olika aktörernas åsikter. För vissa intressenter betraktas det som ett överflöd av normer, riktlinjer och förfaranden som anhopas på nationell, regional och lokal nivå och som skapar en onödig administrativ börda och hindrar de förväntade politiska mål som ska uppnås genom den införlivade lagstiftningen. Andra intressenter anser dock att man genom att normalisera användningen av den stigmatiserade termen ”överreglering” skulle riskera att ifrågasätta vissa höga standarder i medlemsstaterna som antagits demokratiskt och införts i deras rättssystem, i synnerhet på områdena arbets-, konsument- och miljörätt samt när det gäller de fria yrkena.

4.1.3

 EESK efterlyser ett pragmatiskt och balanserat synsätt och kommer i detta yttrande att inrikta sig på en neutral och mer precis terminologi – i linje med det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning från maj 2016.

4.2   Definitionen av ”överreglering”.

4.2.1

 EESK föreslår att man ska definiera ”överreglering” mer exakt. För fall där medlemsstaterna införlivar innehållet i EU-lagstiftningen på ett mer ambitiöst sätt (i fråga om ämne eller förfarande) eller strävar efter samstämmighet med den nationella lagstiftningen skulle uttryck som ”mer långtgående bestämmelser”, ”strängare bestämmelser” eller ”högre krav” kunna användas. Uttrycket ”överreglering” bör begränsas till fall av orimliga och onödiga tillägg till EU-lagstiftningen när den införlivas i nationell rätt, som inte kan motiveras med hänsyn till ett eller flera mål med den föreslagna åtgärden eller som medför en ytterligare, onödig administrativ börda. Under alla omständigheter är uttrycket ”överreglering” mycket allmänt, dess översättning till många språk är vilseledande och bör ersättas med en mycket mer konkret term.

4.2.2

 Oavsett terminologi (och även då termen ”överreglering” kan användas) upprepar EESK att detta begrepp i synnerhet inte bör avse

—

en begränsning av etablerade standarder på områden som arbets-, social-, konsument- eller miljörätt när EU-lagstiftning införlivas och genomförs,

—

nationella åtgärder som inte har någon (saklig eller tidsmässig) koppling till införlivandet av EU-lagstiftningen,

—

befästande av de allmänna bestämmelserna i EU-lagstiftningen under införlivandet av denna (t.ex. fastställande av konkreta rättsliga sanktioner för överträdelser),

—

tillämpning av ett av flera uttryckliga alternativ för införlivandet av EU-lagstiftning,

—

långtgående nationella bestämmelser som går längre än minimistandarder som baseras på ”klausuler om bevarande av skyddsnivån” i EU-rätten,

—

tillämpning av ett direktivs innehåll på liknande fall för att säkerställa den nationella lagstiftningens samstämmighet och enhetlighet.

4.2.3

 EESK upprepar att subsidiaritetsprincipen ger medlemsstaterna möjlighet att införa strängare åtgärder, genom att utöva sin rätt att se till att olika mål (t.ex. ekonomiska, sociala eller miljömässiga) uppnås, och visa sitt engagemang för en hög skyddsnivå, för den specifika karaktären hos rättsliga instrument såsom ”direktiv” samt för vissa befogenhetsbegränsningar. EESK understryker att sådana strängare åtaganden enbart bör göras efter en öppen och inkluderande diskussion med arbetsmarknadens parter och intressenterna och i en anda av ömsesidig förståelse och en balanserad beslutsprocess.

4.3   Överreglering och bättre lagstiftning.

4.3.1

 Inom ramen för agendan för bättre lagstiftning erkänner kommissionen medlemsstaternas rätt att gå utöver de normer som fastställs i EU:s lagstiftning (överreglering), men ser med oro på den bristande öppenheten på detta område. Förenade kungariket, Nederländerna, Belgien, Tyskland och Österrike har fastställt system för att kartlägga fall av överreglering. I Förenade kungariket och Nederländerna regleras överreglering genom centraliserade officiella strategier som syftar till att främja ekonomisk tillväxt.

4.3.2

 EESK ifrågasätter inte på något sätt de befintliga fördragsbestämmelserna, i synnerhet EU:s eller medlemsstaterna befogenheter, men upprepar att det är viktigt att respektera ”allmänna principer i unionsrätten, såsom demokratisk legitimitet, subsidiaritet och proportionalitet samt rättssäkerhet”. Detta innebär bland annat att man respekterar medlemsstaternas demokratiska suveränitet, frihet och ansvar att utforma nationell lagstiftning och praxis som tar vederbörlig hänsyn till arbetsmarknadsparternas roll i detta avseende. EESK har alltid efterlyst främjande av enkelhet, tydlighet och samstämmighet när unionslagstiftningen utformas samt ökad insyn i lagstiftningsprocessen.

4.3.3

 EESK har upprepade gånger framhållit att EU:s lagstiftning är en viktig integrationsfaktor som inte utgör någon börda eller kostnad som bör minskas. Väl balanserad, proportionerlig och icke-diskriminerande borgar den tvärtom för skydd, utveckling och rättssäkerhet för alla europeiska aktörer och medborgare (6). Kommittén upprepar sin åsikt att det krävs lagstiftning för att uppnå målen i fördraget och skapa rätt miljö för smart och hållbar tillväxt för alla, till förmån för allmänheten, näringslivet och medborgarna (7). I linje med artikel 3 i EUF-fördraget bidrar lagstiftningen också till att förbättra välfärden, skydda allmänintresset och de grundläggande rättigheterna, främja ett socialt och miljömässigt skydd på hög nivå samt säkerställa rättssäkerhet och rättslig förutsägbarhet. Den bör också förhindra snedvridning av konkurrensen och social dumpning (8).

4.3.4

 När medlemsstaterna införlivar direktiv gör de ibland tillägg som inte har någon uppenbar koppling till den berörda EU-lagstiftningen. EESK anser att dessa tillägg bör framgå tydligt antingen av den införlivande rättsakten eller av tillhörande dokument. Medlemsstaternas lagliga rätt att komplettera EU-rättsakter som ett resultat av minimiharmonisering måste i allmänhet erkännas, så länge detta görs på ett öppet sätt och principerna om icke-diskriminering och proportionalitet respekteras. Det finns många exempel på ett icke-minimalistiskt införlivande av direktiv i medlemsstaterna som kan ses som överreglering.

4.3.5

 Om harmoniseringen är minimal understryker EESK att medlemsstaterna kan utarbeta bestämmelser som syftar till att åstadkomma nya arbetstillfällen, bättre levnads- och arbetsvillkor, tillräckligt socialt skydd och en hög och hållbar sysselsättning samt bekämpa social utestängning (artikel 151 i EUF-fördraget), främja och utveckla små och medelstora företag och höga hälso- och konsumentskyddsstandarder (artiklarna 168 och 169 i EUF-fördraget) samt skydd på miljöområdet (artikel 191 i EUF-fördraget) – dock utan att skapa onödiga regelbördor eller administrativa bördor.

4.4

 EESK anser att följande åtgärder kommer att bidra till att onödiga regelbördor och administrativa bördor kan undvikas:

—

Kommissionen bör genomföra integrerade konsekvensbedömningar under den europeiska lagstiftningsprocessen för att ta hänsyn till onödiga bördor och andra konsekvenser för alla betydande lagtexter.

—

EU-lagstiftningen måste bedömas på egna meriter, från fall till fall, för att uppnå riktad harmonisering som beroende på omständigheterna möjliggör en form av harmonisering som är mer långtgående inom vissa områden än inom andra. Det är upp till kommissionen att genom konsekvensbedömningar föreslå den lämpligaste nivån av harmonisering, med beaktande av behovet av en hög skyddsnivå.

—

När medlemsstaterna införlivar EU-lagstiftningen bör de vara fullt öppna på nationell och regional nivå om eventuella tillkommande krav som skulle kunna påverka den inre marknaden, konkurrenskraften och tillväxten negativt.

—

Att en medlemsstat inför mindre stränga regler än en annan innebär inte automatiskt att den sistnämndas regler är oproportionerliga och oförenliga med EU-rätten. Det är medlemsstatens sak att från fall till fall bedöma detta, med hänsyn tagen till alla intressenters ståndpunkter och hela lagstiftningssammanhanget. Konsekvensbedömningar skulle kunna vara ett viktigt verktyg för detta ändamål.

—

Ytterligare krav under införlivandet av direktiv bör åtföljas av dokument som på ett öppet sätt visar de specifika skälen för dessa tillägg.

4.5

 För att undvika att skapa konkurrensnackdelar för företag och andra intressenter jämfört med deras motsvarigheter i andra medlemsstater bör kommissionen fastställa riktlinjer för att hjälpa medlemsstaterna att korrekt införliva kraven i en rättsakt, samtidigt som man iakttar proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna och rättvisa konkurrensvillkor. I detta avseende upprepar EESK sin begäran om största möjliga deltagande av arbetsmarknadens parter och andra berörda intressen i införlivandeförfarandena samt ett starkt deltagande av medlemsstaterna och de nationella parlamenten i efterhandsutvärderingarna (9).

4.6

 EESK:s rekommendationer för ett effektivt införlivande:

4.6.1

 Medlemsstaterna bör uppmärksamma de relevanta tidsfristerna för genomförande för att säkerställa att det finns tillräckligt med tid för samråd med alla berörda intressenter:

—

När man utarbetar de nationella ramståndpunkterna inför de inledande förhandlingarna i medlemsstaternas arbetsgrupper måste man uppmärksamma tidsfristen för införlivande.

—

De bör kontrollera huruvida EU-direktiven innehåller två tidsfrister, en för att utarbeta nationell genomförandelagstiftning och en som rör det datum då lagstiftningen måste träda i kraft.

—

Tidsfristen för införlivande måste följas och övervakas under hela lagstiftningsprocessen.

—

Kommissionens genomförandeplaner erbjuder stöd och hjälp.

4.6.2

 Samråd:

—

På EU-nivå kan kommissionens stöd under genomförandeprocessen, såsom rekommendationer och diskussioner i expertgrupper, vara användbart och bidra till en gemensam förståelse bland medlemsstaterna.

—

Kommissionen bör anpassa den befintliga metoden för införlivande (riktlinjer) inte bara för att säkerställa att införlivandet av direktiv inte strider mot EU-rätten, utan även för att trygga införlivandets effektivitet.

—

Kommissionens tillhandahållande av specialiserade webbplattformar (såsom det befintliga gränssnittet för elektronisk anmälan) eller en elektronisk databas för konkreta EU-rättsakter för att utbyta bästa praxis skulle kunna vidareutvecklas. Flernivåstyre bör främjas och omfatta alla berörda intressenter.

4.6.3

 Terminologi och delegerade akter:

—

Medlemsstaterna uppmuntras att sörja för ett precist och överenskommet språk under hela förhandlingsprocessen i rådet.

—

Grundläggande termer och definitioner måste fastställas tydligt så snart som möjligt i början av förhandlingarna.

—

Kommissionen måste ta hänsyn till olika betydelser av termer och definitioner i medlemsstaterna.

—

Definitionerna i en viss rättsakt bör stämma överens med dem i annan EU-lagstiftning.

—

Delegerade akter bör omfattas av kraven i artikel 290 i EUF-fördraget, med tydliga och uttryckliga definitioner i den grundläggande rättsakten.

—

Delegerade akter bör enbart övervägas för icke väsentliga delar av lagstiftningsakten, och enbart dessa delar får kompletteras eller ändras (10).

5.   Specifika känsliga områden

5.1   De europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI-fonderna)

5.1.1

 Den europeiska sammanhållningspolitiken, nämligen strukturfonderna och Europeiska socialfonden i synnerhet, genomförs i en komplex administrativ, institutionell och rättslig miljö och är ett specifikt område där ett onödigt och betungande införlivande kan påverka EU:s politik negativt. I detta sammanhang brukar nationella och/eller regionala regler ofta ”lägga till” snarare än att bara se till att (de europeiska) minimikraven uppfylls. Många av dessa regler leder till ytterligare administrativ börda. Det bör noteras att ytterligare krav ofta utgår från antagandet att de är viktiga, användbara, nödvändiga och resultatet av en demokratisk process.

5.1.2

 Inom ramen för utarbetandet av den fleråriga budgetramen för perioden 2021–2027 uppmanar EESK kommissionen att skyndsamt vidta åtgärder för att ta itu med onödiga administrativa bördor som kraftigt hindrar ESI-fondsinvesteringar – statligt stöd, upphandling i enlighet med kraven, revisionspraxis och försenat eller t.o.m. retroaktivt antagande av allmän detaljerad vägledning. Att minska eller undvika onödiga administrativa bördor är ett gemensamt ansvar för alla aktörer.

5.1.3

 Olämpliga metoder skulle kunna leda till bristande förtroende i hela systemet för att genomföra ESI-fonderna. Dessa inbegriper riskaversion på samtliga nivåer, bristande samstämmighet i tolkningen av svaren från kommissionens olika generaldirektorat, ihållande brister i harmoniseringen av ESI-fondsreglerna på nationell, lokal och regional nivå, rädsla för att inte efterleva reglerna om statligt stöd, olika syn på EU-nivå (betoning på öppenhet och insyn) och nationell nivå (betoning på valuta för pengarna) på politiken för offentlig upphandling samt olika nationella förvaltningskulturer.

5.1.4

 Olämpliga metoder skulle också kunna påverka stödmottagarna och programorganen negativt och öka de administrativa kostnaderna och bördorna för att genomföra ESI-fonderna, vilket skulle göra dem mindre attraktiva. På grund av bristen på alternativa tvistlösningssystem skulle företag, och i synnerhet små och medelstora företag, kunna påverkas negativt av sena betalningar, administrativ överbelastning, olämpliga kontroller, avslag på projekt, utestängning från kollektiva åtgärder osv. Av dessa skäl efterlyser EESK specialiserade tvistlösningssystem.

5.1.5

 Rekommendationer för framtida åtgärder för perioden 2021–2027:

5.1.5.1

 Minskade administrativa bördor med anknytning till förvaltning och kontroll:

—

Skyndsamma åtgärder på EU-nivå och nationell nivå för att kartlägga och om möjligt undanröja överflödiga rutiner, processer och förfaranden och för att föreslå effektivare lösningar baserade på god praxis.

—

”Delad förvaltning” är ett viktigt skäl till ESI-fondernas komplexitet. Den ”integrerade strategin”, där ESI-fonderna förvaltas och kontrolleras på grundval av nationella standarder (”decentraliserad förvaltning”), bör tillämpas.

—

Medlemsstaterna bör utföra egna granskningar av sina revisions-, förvaltnings- och kontrollsystem i syfte att upptäcka och undanröja överdrivna och överlappande regler och samtidigt trygga en korrekt användning av EU-medel.

—

Kommissionen bör ta mer hänsyn till stödintensiteten och särdragen hos de olika modellerna och mekanismerna för genomförande (dvs. bidrag, finansiella instrument, förenklade kostnader osv.) när den utarbetar de relevanta reglerna och förfarandena.

5.1.5.2

 EESK efterlyser en förenkling och rationalisering av reglerna om statligt stöd, bl.a. genom att man undanröjer alla källor till osäkerhet beträffande tillämpningen av dem. Man bör överväga möjliga ändringar, bland annat av de tillämpliga reglerna i förekommande fall, så att liknande ESI-fondsprojekt behandlas på samma sätt som de som finansieras genom Efsi och program som förvaltas direkt av kommissionen, såsom Horisont 2020. Samtidigt varnar EESK för att tolkningsmeddelanden, riktlinjer och ”frågor-och-svar”-dokument måste begränsas så att de inte blir ännu ett lager av faktisk lagstiftning. Kommittén rekommenderar att de ska ersättas med en bred spridning av god praxis och att man ska undvika retroaktiv tillämpning. Kommittén uppmanar kommissionen att avstå från att utarbeta riktlinjer som gäller för samtliga medlemsstater på grundval av en begäran från eller problem i en eller ett fåtal medlemsstater.

5.1.5.3

 För att ta itu med de olika strategierna i hanteringen av reglerna för offentlig upphandling föreslår EESK en gemensam arbetsgrupp bestående av företrädare för berörda generaldirektorat och fonder, som tolkar reglerna konsekvent när så är nödvändigt samt tillhandahåller konsekventa råd och en enhetlig strategi för finansiella korrigeringar.

5.1.5.4

 EESK anser att subsidiariteten bör tillämpas bättre under genomförandet av ESI-fonderna, genom att man överlåter åt de nationella myndigheterna att kontrollera att de nationella reglerna följs. Kommittén uppmanar medlemsstaterna att dra full nytta av förenklingsalternativen under den nya programplaneringsperioden, att avstå från överreglering, som här avser alla normer, riktlinjer och genomförandeförfaranden som kan anses vara onödiga med hänsyn till de politiska mål som fastställts av förvaltningsmyndigheterna, och att undanröja onödiga administrativa bördor.

5.2   Mot bättre lagstiftning

5.2.1

 EESK understryker att onödiga regelbördor och administrativa bördor utgör hinder för företagen, medborgarna och de offentliga myndigheterna. Kommittén upprepar att det behövs förenklad och samstämmig lagstiftning av bättre kvalitet som bör förstås väl och genomföras på ett öppet sätt, där deltagandet av samtliga fyra styresnivåer – europeisk, nationell, regional och lokal – är precis lika viktigt.

5.2.2

 Vissa medlemsstater har nationella kommittéer inför vilka regeringarna måste motivera strängare bestämmelser än de miniminivåer som fastställts i EU-lagstiftning (”överreglering”). I sde medlemsstater där sådana organ inte finns är det inte nödvändigt att inrätta nya administrativa organ, men processen för att anta krav som går längre än EU-standarderna i dessa länder bör vara öppen.

5.2.3

 Som i tidigare yttranden (11) rekommenderar EESK att tester för små och medelstora företag ska genomföras i konsekvensbedömningarna av förslag till nya EU-rättsakter på ett effektivare sätt. Kommittén uppmanar medlemsstaterna att utnyttja möjligheterna att bevilja undantag för mikroföretag från vissa regler i linje med EU-rätten. EESK upprepar sin åsikt att mål för minskad regelbörda bör grundas på en heltäckande utvärdering, som omfattar dialog med det civila samhället och intressenterna. Den befintliga skyddsnivån för medborgare, konsumenter, arbetstagare, investerare och miljön i medlemsstaterna får inte ifrågasättas när EU-lagstiftningen genomförs (12).

5.2.4

 EESK upprepar jämlikheten och enhetligheten hos de olika målen för EU:s politik enligt fördraget, och understryker i synnerhet en socialt ansvarsfull marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas samt en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö.

5.2.5

 EESK uppmanar kommissionen att när det är rimligt och berättigat överväga att använda incitamentsbaserade modeller och internationella standarder och riktlinjer.

6.   Inverkan på sysselsättnings-, konsument- och miljöstandarder

6.1

 Under de senaste årtiondena har det fastställts ett antal EU-omfattande minimistandarder för konsument-, miljö- och arbetstagarskydd som syftar till att åstadkomma uppåtgående konvergens i fråga om levnads- och arbetsvillkor i unionen, dvs. mer social konvergens enligt artikel 151 i EUF-fördraget.

6.2

 EU-lagstiftaren har avsiktligen lämnat utrymme för medlemsstaterna att genomföra minimistandarderna, i linje med principerna i EU:s fördrag, särskilt med respekt för proportionaliteten. Därför föreskrivs det i direktiven att medlemsstaterna får beakta sina högre standarder vid genomförandet. EESK understryker att när medlemsstaterna beslutar sig för mer ambitiösa skyddsstandarder skulle principerna om bättre lagstiftning kunna beaktas, bland andra överväganden.

6.3

 Dessa nationella standarder är resultatet av demokratiska förhandlingar med betydande deltagande av arbetsmarknadens parter på europeisk och nationell nivå och gynnar anställda, konsumenter och företag. I linje med EU-fördragets mål bör man vid fastställandet av sådana minimistandarder sträva efter att sörja för en bättre fungerande inre marknad och samtidigt inte negativt påverka högre skyddsnivåer på nationell nivå. Minimistandarderna i EU-rätten omfattar till och med ofta uttryckligen ”klausuler om bevarande av skyddsnivån” där det anges att genomförandet av direktivet inte får anföras som skäl för att sänka eventuella högre nationella standarder till den europeiska standarden. Detta innebär emellertid inte att nationella standarder är huggna i sten och aldrig kan ändras.

6.4

 Under det nationella införlivandet av EU-lagstiftning skulle medlemsstaterna kunna använda konsekvensbedömningar för att kontrollera sociala, ekonomiska och andra effekter.

6.5

 Inom socialpolitiken liksom konsument- och miljöskyddet har EU-lagstiftningen sett till att högre standarder i medlemsstaterna inte undergrävs och bör tryggas, samtidigt som alla intressenter involverats i konsekvensbedömningarna. I detta avseende har EESK upprepade gånger framhållit att agendan för bättre lagstiftning bör medföra EU-lagstiftning av hög kvalitet utan att centrala politiska mål undergrävs eller det skapas ett avregleringstryck på standarder för socialt skydd och miljöskydd samt på grundläggande rättigheter (13).

6.6

 EESK upprepar att de europeiska minimistandarderna, särskilt i samband med EU:s socialpolitik, syftar till en tillnärmning av levnads- och arbetsvillkoren i EU med sikte på uppåtgående social konvergens. Minimistandarderna i EU-direktiven bör inte förstås som en ”maximinivå” som aldrig ska överskridas när de införlivas i de nationella rättssystemen.

6.7

 EESK stöder processen för bättre lagstiftning och erkänner dess mervärde. Samtidigt varnar kommittén för att den under inga omständigheter får användas som en ursäkt för att sänka kraven, särskilt inom sådana områden som konsument-, miljö- och arbetsrätt, som främjar ökat välstånd och skapande av hållbara arbetstillfällen. EESK varnar för att detta skulle underblåsa den växande EU-skepsisen i stora delar av befolkningen. EESK anser att allmänhetens acceptans av den europeiska enandeprocessen inte bör äventyras av regleringskonkurrens genom sänkta standarder.

Bryssel den 19 september 2018.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

(1)  https://ec.europa.eu/info/law/law-making-process/planning-and-proposing-law/better-regulation-why-and-how_sv#need

(2)  EUT C 197, 8.6.2018, s. 1.

(3)  EUT C 434, 15.12.2017, s. 11, EUT C 13, 15.1.2016, s. 192, EUT C 303, 19.8.2016, s. 45, EUT C 487, 28.12.2016, s. 51, EUT C 262, 25.7.2018, s. 22.

(4)  https://ec.europa.eu/commission/sites/beta-political/files/report-task-force-subsidiarity-proportionality-doing-less-more-efficiently_1.pdf

(5)  EUT C 262, 25.7.2018, s. 22, EUT C 18, 19.1.2017, s. 10.

(6)  Se bl.a. punkt 1.2 i EESK:s yttrande om Refit (EUT C 303, 19.8.2016, s. 45).

(7)  COM(2012) 746 final, s. 2.

(8)  EUT C 303, 19.8.2016, s. 45, punkt 2.1.

(9)  EUT C 262, 25.7.2018, s. 22, punkt 1.2.

(10)  CES248-2013 (informationsrapport) (EUT C 13, 15.1.2016, s. 145).

(11)  EUT C 197, 8.6.2018, s. 1.

(12)  EUT C 262, 25.7.2018, s. 22, punkterna 4.7.1 och 4.8.3.

(13)  EUT C 262, 25.7.2018, s. 22 (punkterna 1.1 och 3.4.), EUT C 303, 19.8.2016, s. 45 (punkterna 2.1–2.2, 2.5), EUT C 13, 15.1.2016, s. 192 (punkt 2.4).

Top