Överklagande ingett den 7 november 2016 av Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet av den dom som tribunalen (sjunde avdelningen) meddelade den 9 september 2016 i mål T-159/15, Puma SE mot Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet

(Mål C-564/16 P)

(2017/C 086/07)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (ombud: D. Hanf, D. Botis)

Övrig part i målet: Puma SE

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

För det första bortsåg tribunalen från EUIPO:s inställning och skyldigheter i inter partes-ärenden vid EUIPO och åsidosatte därigenom artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 (1) och principen om god förvaltningssed. Tribunalen fann att Puma ”vederbörligen hade åberopat” tre tidigare beslut från EUIPO för att visa att bolaget hade uppfyllt bevisbördan beträffande Pumavarumärkenas renommé (regel 19.2 c i förordning nr 2868/95 (2)). Tribunalen godtog sålunda att bevisbördan kan uppfyllas genom generella och ospecificerade hänvisningar till handlingar som getts in i tidigare invändningsförfaranden med andra parter och i vilka motparten i det aktuella ärendet inte hade varit part.

EUIPO kan inte bortse från utan måste iaktta motpartens rätt att yttra sig (artikel 75 i förordning nr 207/2009) och tribunalens avgörande innebär därför att EUIPO måste inta en aktiv roll i inter partes-ärenden. Detta undergräver dessa ärendens ackusatoriska karaktär och EUIPO:s därmed sammanhängande neutralitetsskyldighet samt den ändamålsenliga handläggningen av sådana ärenden.

För det andra har tribunalen missförstått båda den ackusatoriska karaktären av inter partes-ärenden och begreppet renommé i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, vilket inneburit två åsidosättanden av principen om god förvaltningssed.

Förutsättningarna för att tillämpa Technopol-praxisen är inte uppfyllda i förevarande mål, vilket avser ett inter partes-ärende, eftersom den praxisen, vilken rör EUIPO:s skyldighet att på eget initiativ utreda de relevanta omständigheterna i ärendet, endast avser ex parte-ärenden. I vart fall föreligger det inte ”beslutspraxis” från EUIPO avseende Pumavarumärkenas renommé och det kan därför inte finnas någon skyldighet att motivera varför slutsatserna om Pumavarumärkenas renommé i tidigare beslut inte tillämpades i det förevarande fallet.

Tribunalen kunde inte av principen om god förvaltningssed sluta sig till att överklagandenämnden hade en ytterligare skyldighet att på eget initiativ förelägga Puma att inkomma med ytterligare bevisning för det renommé som den påstod att Pumavarumärkena åtnjöt, utan att därigenom åsidosätta den ackusatoriska princip som enligt artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 reglerar inter partes-ärenden.

För det tredje innebär tribunalens slutsats att EUIPO var skyldigt att på eget initiativ. förelägga Puma att inkomma med ytterligare bevisning ett åsidosättande av artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 (tillämplig enligt regel 50.1 i förordning nr 2868/95), vilken endast är tillämplig på omständigheter och bevis som parterna gett in av eget initiativ.

(1)  Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 278, 2009, s. 1).

(2)  Kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken (EGT L 303, 1995, s. 1).