15.2.2011

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 48/38

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Efter krisen: Ett nytt finansiellt system på den inre marknaden” (initiativyttrande)

2011/C 48/08

Föredragande: Edgardo Maria IOZIA

Medföredragande: Umberto BURANI

Den 18 februari 2010 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Efter krisen: Ett nytt finansiellt system på den inre marknaden”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 8 juli 2010.

Vid sin 465:e plenarsession den 15–16 september 2010 (sammanträdet den 16 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 160 röster för, 8 röster emot och 2 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) avser med detta initiativyttrande ange några möjliga reformer av det europeiska finansiella systemet: Hur bör det regleras och hur kan det fungera bättre för att minska systemriskerna? Krisen kan fortfarande flamma upp igen och intensifieras om inte den vilda spekulationen förhindras och om inte regeringarna kan tillhandahålla de svar som vi redan har väntat på alltför länge.

1.2   Efter krisen: Vilket finansiellt system behöver inre marknaden? ECB/ECBS, affärsbankerna, investeringsbankerna, ömsesidiga och kooperativa finansinstitut, etiska banker, försäkringsbolag, pensionsfonder, investeringsfonder, högriskkapitalfonder, hedgefonder, ratingföretag, tillverkare, återförsäljare och försäljare av finansiella produkter och värdepapper, börser, oreglerade marknader, tillsyns- och övervakningsmyndigheter och kreditvärderingsinstitut – det är dessa som är det finansiella systemets huvudaktörer och som kommer att tvingas att ändra sitt beteende, att anpassa sig till striktare regler och anpassa sin egen organisation till de nya uppgifter som kommer att tilldelas dem.

1.3   Inte alla aktörer på marknaden kan på ett generellt plan anses vara ansvariga. Lyckligtvis har några viktiga sektorer, såsom några viktiga transnationella grupper, inte blivit direkt påverkade av krisen eftersom deras verksamhet ligger långt ifrån finansmarknadens stora kasino. Försäkringsbolag, kooperativa banker och folkbanker, sparbanker, men också ledande europeiska och globala affärsbanker, har inte behövt justera sina balansräkningar på grund av finansiella förluster och inte heller be sina egna regeringar om hjälp.

1.4   ”Den moraliska misären är orsaken till krisen”. EESK delar den sammanfattning av läget som Tomáš Baťa gjorde 1932 och måste tyvärr konstatera att ingenting har förändrats! Arbetare och pensionärer, företag, medborgare, det civila samhällets organisationer, konsumenter och användare har alla ett stort intresse av att kunna förlita sig på ett effektivt och säkert finanssystem, med rimliga kostnader, som de kan anförtro sina besparingar, som de kan vända sig till för att få stöd för ett ekonomiskt initiativ och betrakta som ett oundgängligt instrument för ekonomisk tillväxt och med stor betydelse för viktiga sociala funktioner som pensioner, försäkringar mot sjukdom, olyckor och skador. Den ytterst allvarliga finanskrisen har satt allt detta på spel till följd av en allmän förtroendekris.

1.5   Det är nödvändigt att återskapa förtroendet inte bara för de finansiella institutionerna utan också för de politiska institutionerna och tillsyns- och kontrollmyndigheterna som ju inte har kunnat förebygga denna katastrof som hittills har kostat 2300 miljarder euro enligt Internationella valutafondens senaste beräkningar.

1.6   Allmänhetens förtroende har skakats i sina grundvalar. Den likviditetskris som finanskrisen utlöste har drabbat den reala ekonomin med full kraft. Arbetslösheten har stigit till mer än 10 %, med toppar på 22 % i Lettland och 19 % i Spanien. Sammanlagt var mer än 23 miljoner människor arbetslösa i december och denna siffra väntas stiga ytterligare. Alla länder har noterat stora underskott som måste reduceras med hjälp av åtgärder som helt säkert inte kommer att främja tillväxten utan kommer att verka som en bromskloss för en återhämtning som har visat sig vara trög och som inte haft någon positiv inverkan på sysselsättningen.

1.7   EESK har under de senaste åren utarbetat en rad yttranden med förslag som i många fall ignorerats. Om man hade tagit hänsyn till dessa förslag skulle de säkert ha bidragit till att undvika eller åtminstone dämpa de förödande effekterna av krisen.

1.8   EESK uppmanar de europeiska institutionerna att skynda på reformprocessen. Ett och halvt år efter det att Larosière-kommission lagt fram sina slutsatser har EU:s beslutsprocess ännu inte gått in i sitt slutskede. Tyvärr har regeringarna försvagat reformförslaget genom att utesluta t.ex. möjligheten för en europeisk tillsynsmyndighet att agera gentemot de transnationella finansiella institutionerna.

1.8.1   Kommittén ställer sig positiv till kommissionens meddelande om de lagstiftningsförslag som ska stärka regleringen och insynen av finansmarknaden. Dessa förslag, som lades fram under tiden som arbetet med detta yttrande pågick, går i önskad riktning. De viktigaste aspekterna är att stärka tillsynen av kreditvärderingsinstituten och inleda en diskussion om företagsstyrning. Åtgärdspaketet kompletteras av rapporter om bonusar till höga chefer och lönepolitiken. Kommissionen har åtagit sig att inom 6–9 månader lägga fram ytterligare förslag om förbättring av derivatmarknadens funktion, lämpliga åtgärder angående blankning och CDS (Credit Default Swaps) samt förbättring av direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID).

1.8.2   EESK väntar med intresse på de andra initiativ som utlovats när det gäller ansvar: Översynen av direktivet om system för garanti av insättningar och av direktivet om system för ersättning till investerare. Direktivet om marknadsmissbruk och kapitalkravsdirektivet (CRD IV) kommer att ändras och ett nytt förslag om paketerade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (PRIP) håller på att utarbetas. För att minska regleringsarbitraget kommer kommissionen att lägga fram ett meddelande om påföljder inom finanssektorn.

1.9   EESK anser att det är nödvändigt att arbeta intensivare med att förbereda det finansiella systemet för tiden efter krisen. Systemet ska vara öppet, socialt och etiskt ansvarsfullt, bättre kontrollerat och innovativt. Dess tillväxt ska vara balanserad och förenlig med det övriga ekonomiska systemet och det ska vara inriktat på att skapa mervärde på medellång och lång sikt och hållbar tillväxt.

1.10   Flera miljoner människor arbetar inom finanssektorn. Det stora flertalet är hederliga människor som arbetar professionellt och som förtjänar allas respekt. En liten minoritet oansvariga och skrupelfria personer har skadat anseendet för en hel yrkeskategori.

1.11   EESK rekommenderar en större öppenhet i synnerhet när det gäller att identifiera risker. OTC-marknaderna bör inte öppnas för bilaterala transaktioner, utan begränsas till transaktioner med en central motpart som kan bedöma den samlade risknivån och begränsa tillträdet till transaktioner för parter som är alltför exponerade. Transaktionerna bör göras på en enda plattform eller möjligen på ett fastställt urval av plattformar för att på så sätt förbättra öppenheten på marknaderna.

1.12   Företagets sociala ansvar bör genomsyra alla verksamheter och allt uppförande inom finanssektorn. Man har lagt större vikt vid en stor försäljningsvolym än vid goda investeringsråd. Man bör återvända till en hög yrkesetik och klart fördöma de sammanslutningar inom finanssektorn som borde ha uppmuntrat ett korrekt beteende och vidtagit sanktionsåtgärder mot de företag som blivit dömda för ont uppsåt, bedrägeri eller straffbart beteende.

1.13   De nationella och europeiska myndigheterna bör eftersträva öppnare och mer demokratiska styrelseformer som omfattar berörda parter inom reglerings- och tillsynsområdet. Arbetstagare, företag, konsumenter och användare bör ha en erkänd roll inom styrningen av bolag. EESK rekommenderar att det civila samhället i högre grad medverkar i samråd och konsekvensanalyser. Kommissionens nyligen antagna beslut angående val av expertgrupper visar att det fortfarande enbart är industrins behov som tillgodoses, medan konsumenter och arbetstagare inte engageras i tillräcklig grad. EESK rekommenderar ännu en gång en balanserad representation från det civila samhället i de expertgrupper och de kommittéer som kommissionen utser.

1.14   En bolagsstyrning där kraven på hederlighet och öppenhet omfattar såväl företagsledning som aktieägare, vars kapitaltillgångar hittills definitionsmässigt har betraktats som lagligt förvärvade. Uppseendeväckande fall har visat att detta inte alltid är fallet.

1.15   Företagsledarnas roll har blivit alltför omfattande, liksom ersättningsnivåerna som ofta nått astronomiska höjder, även efter det förstatligande som genomförts för att rädda några finansinstitut från konkurs. Det är nödvändigt att begränsa bonusarna, som bör införas endast då man uppnått stabila resultat på medellång sikt som ligger över genomsnittet. I stället bör man införa belöningssystem för personalen som är knutna till ansvarsfulla försäljningsmetoder, inte till kampanjer för bankprodukter som utformats utan större hänsyn till konsumenternas behov, i syfte att förbättra av humankapitalets kvalitet, medarbetarnas yrkeskunnande, kundernas tillfredsställelse och större professionalism.

1.16   EESK rekommenderar att de nationella tillsynsmyndigheterna vidtar seriösa och effektiva åtgärder. Myndigheterna verkar dock inte vara helt övertygade om att det är lämpligt att vidta åtgärder som inte bara höjer den etiska nivån, utan som kan bevara den explicita eller dolda riskprofilen i framtiden. Många högrisktransaktioner som genomförts för att mångdubbla vinster och bonusar hade kunnat undvikas

1.17   EESK föreslår att varje form av hänvisning till rating tas bort från EU-lagstiftningen när det gäller klassificering av investeringar och motsvarande täckning i riskfonder, i linje med Basel II-principerna, och föreslår att de nationella myndigheterna omprövar investeringspolitiken.

1.18   Klassificeringen av medlemsstaternas statskuld bör uteslutande göras av ett nytt oberoende europeiskt institut. Meddelanden om nedgradering av ett lands statsskuld, som nyligen skett i Greklands fall och i andra europeiska länder som befinner sig i svårigheter, har orsakat allvarliga problem på marknaderna eftersom dessa meddelanden har drivit på våldsamma spekulativa angrepp på statsobligationerna och därigenom förstärkt känslan av allvarlig kris.

1.19   De stöd som beviljats Grekland kommer att skydda det internationella finanssystemet som har utfärdat en garanti för den grekiska skulden på flera hundra miljarder euro och även förlitat sig på världens största affärsbank som har dolt viktiga lån så att de inte redovisades i Greklands officiella räkenskaper. Enbart de franska och tyska bankerna har tillsammans lånat ut 115 miljarder (76,45 miljarder respektive 38,57 miljarder). Ännu en gång kommer de europeiska skattebetalarna att få betala för olagliga handlingar. De ekonomiska och sociala kostnaderna för det grekiska folket kommer att bli mycket höga.

1.20   EESK anser att det är lämpligt att närmare diskutera frågan om beskattning av viss finansiell verksamhet, i synnerhet sådan som till övervägande delen kännetecknas av spekulation. Ett yttrande i detta ärende har nyligen antagits.

1.21   EESK rekommenderar att man upprättar integrerade krishanteringssystem med effektiva kriterier för tidig varning, förebyggande åtgärder och vägar ut ur krisen. Det är nödvändigt att utveckla tillförlitliga mekanismer för ömsesidigt ansvar mellan myndigheterna i medlemsstaterna, i synnerhet när det gäller stora europeiska företagsgrupper. I Central- och Östeuropa, t.ex., är finansmarknaderna nästan uteslutande i händerna på västeuropeiska försäkringsbolag och banker.

2.   Inledning

2.1   ”Den moraliska misären är orsaken till krisen

En vändpunkt i den ekonomiska krisen? Jag tror inte på spontana vändpunkter. Det som vi normalt kallar ’den ekonomiska krisen’ är bara ett annat namn för den moraliska misären.

Moralisk misär är orsaken, den ekonomsiska krisen är bara konsekvensen. Det finns många människor i vårt land som tror att pengar kan rädda oss från den ekonomiska tillbakagången. Jag fruktar konsekvenserna av detta misstag. I den situation vi nu befinner oss i behöver vi inte spektakulära åtgärder eller tillfälliga lösningar.

Vi behöver en moralisk inställning till människor, arbete och allmän egendom.

Aldrig mer ska vi stödja konkurser, aldrig mer skuldsätta oss, aldrig mer kasta bort värden för ingenting, aldrig mer exploatera arbetstagarna. Hellre än att hänge oss åt lättja och slöseri, skulle vi efter krigstidens fattigdom ha försökt resa oss ur fattigdomen och göra arbete och sparande effektivare, attraktivare och hederligare. Du har rätt. Det är nödvändigt att övervinna förtroendekrisen, men vi kommer att kunna göra med tekniska och finansiella medel eller genom kreditgivning. Förtroende är en personlig angelägenhet och kan bara återupprättas genom ett moraliskt uppförande och det personliga exemplet.” Tomáš Baťa 1932.

2.2   Ingenting har förändrats.

2.2.1   Med detta citat vill kommittén inleda sitt yttrande på ett lite ovanligt sätt i stället för att göra ytterligare en lärd analys av krisen och de fel som begåtts av politikerna, kontrollmyndigheterna, kreditvärderings- och finansinstituten, men även av investerare och aktieägare. Oräkneliga sidor har skrivits om detta problem, men det räcker med att säga att de åtgärder som redan vidtagits, som är under behandling eller håller på att utarbetas inom området för makro- och mikroprudentiell tillsyn i allt väsentligt är bra och förnuftiga, men att det fortfarande fattas en strukturell och organisk koppling mellan tillsyn av marknaden (banker, försäkringsbolag och finansiella marknader) och kontroll av betalningssystemen. Dessa kan ge värdefulla signaler, om de tolkas korrekt, om enskilda brister eller hot mot hela systemet. Myndigheterna bör undersöka om det är lämpligt att införa detta system med korskontroller.

2.2.2   Till skillnad mot tidigare avser inte det civila samhället att överlåta diskussionen om finansiella systemets framtid åt specialisterna, teknikerna och politikerna, utan avser att delta aktivt i uppbyggnaden av ett hållbart finansiellt system med tanke på att följderna av de beslut som fattas obönhörlighen kommer att drabba arbetstagarna, företagen och medborgarna. Först användes offentliga medel för att rädda de mest utsatta bankerna, sedan för att återuppliva ekonomin som höll på att kvävas på grund av en likviditetskris utan motstycke. Detta har ökat budgetunderskotten och statsskulderna som nu ska saneras med hjälp av nya konsolideringsåtgärder som återigen kommer att belasta medborgarna med skatter och avgifter som de definitivt inte känner något behov av.

2.2.3   Det finansiella systemet efter krisen bör inte och kan inte vara detsamma som det som har utvecklats under de senaste 20 åren. Man måste ge avkall på de tillväxttal som en kortsiktig politik fick att nå oanade höjder.

2.2.4   En mycket hög avkastning fick de mest motiverade företagen att inleda fusioner som hade varit otänkbara ända tills för några få år sedan.

2.2.5   Dessa fusioner blev lättare att genomföra i och med den liberalisering och privatisering som ägde rum i många länder, och framför allt tack vare direktiven om den inre marknaden som inte bara upphävde de geografiska gränserna utan också gränserna mellan olika specialiserade områden såsom affärsbanker, investeringsbanker, finansbolag, börsnoterade bolag, förvaltare av värdepapper och betalningssystem, försäkringsbolag, etc.

2.2.6   De finansiella konglomerat som bildades kännetecknas av en stor heterogenitet, komplexa strukturer, korsägande av aktier, s.k. gyllene aktier (i synnerhet för f.d. offentliga banker). Detta gör att en global tillsyn av strukturerna är mycket svår, för att inte saga omöjlig. Först nu efter att stormen som vände upp och ned på marknaderna har blåst över har man insett att det är nödvändigt att upprätta olika former av transnationella tillsynssystem. Men beslutsprocesserna framskrider alltför långsamt. De mäktiga finansiella organisationerna försöker att begränsa myndigheternas reglerande åtgärder och de har lyckats att övertyga några europeiska regeringar att stödja deras ståndpunkter. Larosière-rapporten, de efterföljande direktiven, översynen av Basel II-avtalet och ändringen av IASB går framåt med stort besvär och många av löftena om förändring verkar försvinna under resans gång.

2.3   Avkastning

2.3.1   Avkastning och tillväxt

2.3.1.1   En hög avkastning har alltid betraktats som ett sundhetstecken för företaget. Det är också en faktor som stöder expansion genom återinvestering av vinsterna. Ett företag med en avkastning på det egna kapitalet på 10 % som återinvesterar sina hela sin vinst kan växa med 10 % om året om förhållandet mellan skulder och eget kapital bibehålls på samma nivå. Om företaget växer snabbare väger skulderna tyngre eller också måste nytt eget kapital tillföras.

2.3.1.2   Härav följer att de lönsammaste företagen har större möjligheter att växa och utvecklas.

2.3.2   Avkastning och risk

2.3.2.1   Man måste ofta acceptera en större risk för att förbättra avkastningen. Det hävdas att det som räknas är en avkastning som anpassats till risken. Bara en riskanpassad avkastning utgör ett verkligt skapande av nytt värde (dvs. för aktieägarna, inte nödvändigtvis för övriga intressenter).

2.3.2.2   Vem avgör vad som är en riktig bedömning av avkastning i förhållande till risk? Det gör naturligtvis finansmarknaden.

2.3.2.3   Vad har vi lärt oss av krisen? Vi har lärt oss att även om förmågan att tolka och bedöma många risker har förbättrats, kan marknaden inte alltid kvantifiera riskerna korrekt.

2.3.2.4   Således fick vissa modeller för avkastning och tillväxt, både på företagsnivå och för ekonomin i sin helhet, stort genomslag helt enkelt därför att riskerna med dem inte bedömdes på ett korrekt sätt.

2.3.2.5   Den viktigaste läxan som krisen lärt oss är att vi aldrig kommer att kunna bedöma alla risker korrekt.

2.3.3   Avkastningens drivkrafter

2.3.3.1   De två viktigaste drivkrafterna som främjar avkastning, inte bara för finansbolag, är:

—	Förbättrad effektivitet som möjliggjorts av stordriftsfördelar (expansion) och diversifiering (bredare utbud av varor och tjänster).

—	Innovation, dvs. utbud av varor och tjänster vars vinstmarginaler är större tack vare mindre konkurrens.

2.3.3.2   Därför har många aktörer på finansmarknaden länge levt efter mottot ”stort är vackert” och ”finansiella innovationer är bra”. Faktum är att man har undervärderat de risker som är kopplade till dessa faktorer. Nämligen:

2.3.3.3   Storlek – stordriftsfördelar: Den största risken är systemrisken ”too big to fail”.

2.3.3.4   Ett brett utbud – diversifiering: Den största risken är alltid av systemnatur, men kan sammanfattas i uttrycket: ”too interconnected to fail.”

2.3.3.5   Finansiell innovation: Finansiell innovation innebär att nya varor/tjänster introduceras för att förvalta nya risker eller för att förvalta kända risker på ett nytt sätt. Om det hade varit fråga om banala åtgärder skulle andra redan ha vidtagit dem. Bedömningen av vilka risker detta medför görs ofta på ett ungefärligt sätt.

2.4   En dålig bedömning av riskerna med finansiella innovationer ligger till grund för finanskrisen. Men innovation är avgörande för att uppnå en hög avkastning, alltför hög i ljuset av tillväxttalen i de utvecklade ekonomierna. Man måste fokusera på orsaken till problemet snarare än på dess följder: Vi måste acceptera lägre avkastnings- och tillväxttal än de tvåsiffriga tal som det ansågs inte bara legitimt utan också nödvändigt att försöka uppnå. Anledningen till detta är att det per definition är mycket troligt att en hög avkastning i en ekonomi som inte kan växa som för 50 år sedan innebär risker som man inte kan bortse ifrån. Om vi inte klart säger att det är vanvettigt att i en utvecklad ekonomi försöka uppnå tvåsiffrig avkastning på egna investeringar kommer vi att fortsätta att ge näring åt de krafter som förde oss till randen av systemsammanbrott.

2.5   Bankernas och de finansiella mellanhändernas affärer.

Det finansiella systemet uppträder som förmedlare av monetära och finansiella tillgångar och risker. Riskförmedling sker i första hand genom derivatkontrakt, till största delen OTC-derivat. Penningpolitiken kan direkt påverka den monetära och finansiella förmedlingen, men står maktlös inför derivathandeln. Derivathandeln behöver i själva verket minimala likvida belopp.

2.6   Risken med derivater eller riskerna med riskhantering.

Derivater har varit det främsta instrumentet för finansiell innovation. OTC-marknaden har varit arenan för riskdelning, där de risker som ursprungligen bars av en enskild aktör överfördes och splittrades upp i oräkneliga transaktioner. Teoretiskt sett borde detta innebära en spridning och därmed en försvagning av riskernas ursprungligen destabiliserande drag. Men man har bortsett ifrån att de oräkneliga inbördes förbindelser som dessa transaktioner skapar innebär en svårkontrollerad motpartsrisk, varvid man i själva verket förlorar känslan för den övergripande risken och ett fenomen uppstår som man kan kalla ”too interconnected to fail”.

2.7   En väg som leder till ett stabilare finanssystem

Det vore felaktigt att påstå att finansiella innovationer ska betraktas som något negativt för att de har bidragit till att skapa förutsättningarna för krisen. Men man får inte tro att det som har hänt bara är ett olycksfall i arbetet. Det visar i själva verket att systemet är oacceptabelt i den form det har haft.

En integrerad struktur för riskkontroll bör agera inom tre områden: Instrument, marknader och institutioner.

2.7.1   Instrumenten

Hellre än att förbjuda skapandet av nya instrument bör man införa en sorts registreringsmekanism som fastställer vem som kan erbjudas dessa instrument. Icke-registrerade instrument får endast användas av kvalificerade aktörer. Man bör tillämpa samma princip som för läkemedel: Vissa kan säljas nästan fritt, andra bara mot recept och några bara genom särskilda strukturer.

2.7.2   Institutionerna

Den traditionella mikroprudentiella övervakningen som ska kontrollera en förmedlares stand alone-stabilitet är otillräcklig. För att skapa en makroprudentiell ram måste man ta hänsyn till två viktiga yttre faktorer:

—	Inbördes förbindelser. Finansinstituten har gemensamma exponeringar som förstärker de negativa konsekvenserna av riskerna. Här har vi igen att göra med de två problemen ”too big to fail” och ”too interconnected to fail”.

—	Procyklikalitet. Det finansiella systemet bör hantera riskerna i det verkliga systemet. I praktiken händer det ofta att dynamiken i det ena systemet förstärker dynamiken i det andra med den konsekvensen att uppsving och kriser skärps i stället för att dämpas.

2.7.2.1   I det så kallade ”skuggbankssystemet” har man inte bara försökt att uppnå legitima mål som större flexibilitet, utan också mål som inte är förenliga med tillsynsreglerna. De reglerade institutionerna, som t.ex. bankerna, har använt detta system för ”regelarbitrage ”, dvs. för att öka låneandelen i strid med lagstiftningens operationella krav. Detta system bör omfattas av det rättsliga ramverket. Bankerna bör inte kunna utnyttja detta system för att undvika kapitalkrav.

2.7.3   Marknaderna

Krisen har otvetydigt visat att de finansiella marknaderna inte har självständig kapacitet att korrigera sig själva genom att nå nya jämviktsförhållanden i alla situationer. Det är därför en reell möjlighet att man relativt snabbt går från en stor mängd transaktioner till likviditetsbrist.

2.7.3.1   När transaktionerna är bilaterala, som fallet är med OTC-derivaten, kan en institutions konkurs snabbt ”smitta” många motparter med systemrisk som följd. För att begränsa systemriskerna på marknaden är det nödvändigt att ersätta de bilaterala transaktionerna med transaktioner med en central motpart. Dessutom bör transaktionerna genomföras på en och samma plattform eller på ett definierat antal plattformar för att på så sätt säkerställa en större öppenhet. Det är troligt att dessa villkor kommer att leda till ökad standardisering av de handlade kontrakten. Detta är inte oönskad bieffekt, utan en positiv konsekvens som kommer att öka öppenheten på marknaderna.

3.   Styresformer

3.1   Om det är svårt att kontrollera marknaderna, är det ännu svårare att kontrollera styresformerna. Även om kontrollen förefaller ligga hos den som har majoriteten, reellt eller genom avtal, tillåter de olika lagstiftningarna, varav några är mer liberala än andra, i praktiken skapandet av finansiella enheter med oklart ursprung. Förutom ett generellt problem med öppenhet, måste man ta hänsyn till en komplex problematik, nämligen att dolda makter och ekonomisk brottslighet tar sig in i finansvärlden. Problematiken omfattar statliga investeringsfonder eller fonder som är under statlig kontroll, penningtvätt, skatteflykt, skatteparadis. Med andra ord: en – inte nödvändigtvis dominerande – närvaro av ”ogenomträngliga” intressen. Problemet berör inte bara de stora koncernerna, utan också – kanske i högre grad – den stora mängd finansbolag och investeringsfonder som inte nödvändigtvis är särskilt stora. Direktiven innehåller regler om vem som kan sitta i ledningen och vilka aktier som kan handlas på börsen, men nämner ingenting om kapitalets beskaffenhet och ursprung, som underförstått betraktas som lagligt. Det handlar inte om att införa nya regler, utan att fastställa operativa samband mellan de utredande myndigheterna och tillsynsmyndigheterna.

3.2   De stora koncernernas akilleshäl är ofta en svag ledning som är utformad så att den passar toppchefernas behov. Det är dessa chefer som har blivit företagets verkliga herrar. Utspädningen av kapitalet, som beror på en gradvis integrering mellan aktörerna på marknaden, har medfört en successiv försvagning av de viktigaste aktieägarnas ställning, i vissa fall i en sådan grad att de inte kunnat motsätta sig ett fientligt uppköpsbud. Stora koncerner på internationell nivå har först blivit uppköpta och sedan plundrade av konkurrenterna med mycket negativa konsekvenser för den reella ekonomin och för arbetstagarna.

3.3   ”…i en inte alltför avlägsen framtid kommer samhället att vara organiserat i ett helt annat system av ekonomiska, sociala och politiska grundinstitutioner och de viktigaste samhällsuppfattningarna eller ideologierna kommer att vara helt annorlunda. I den nya samhällsstrukturen kommer en annan klass eller grupp, nämligen företagsledarna, att vara den dominerande eller härskande klassen”. (James Burnham, The Managerial Revolution: What is Happening in the World. New York: John Day Co., 1941).

3.4   Den politiska makten har som ett lydigt redskap för bankernas toppdirektörer stött den omvandling. Inte ens i samband med de förvärv av banker som några stater nyligen tvingats att genomföra, har man kunnat få bättre ordning på förhållandet mellan direktörer och aktieägare. President Obamas uppmärksammade nederlag i konflikten med ledningen i AIG, som inkasserade 165 miljoner dollar som togs direkt från de 170 miljarder dollar som USA:s finansministerium ställt till företagets förfogande, ger en uppfattning om den omåttliga makt, och i detta fall fräckhet och arrogans, som kännetecknar direktörerna. I USA har de stora bankerna åter kommit på fötter tack vare de 787 miljarder i stimulansåtgärder som skattebetalarna stått för. Och sedan har de överöst sina direktörer med bonusar (49,5 miljarder bara till Goldman Sachs, JpMorganChase och Morgan Stanley). Och nu får de dessutom mindre skatt tack vare de magiska bonusarna. Eftersom ersättningarna är avdragsgilla kommer hela systemet (enligt beräkningar av Robert Willens LLC) att spara ca 80 miljarder dollar. I Europa är siffrorna lägre, men RboS har delat ut 1,3 miljarder pund. Ingenting förändras!

3.5   Det är nödvändigt att på allvar tänka igenom styresformerna så att makten kan omfördelas mellan aktieägare och direktörer och så att var och en hamnar på rätt plats.

3.6   De berörda parternas deltagande i styrningen av företaget och en mer avancerad ekonomisk demokrati kan bidra till en bättre maktbalans och samtidigt få företagen att byta ut sina kortsiktiga strategier mot långsiktiga till uppenbart gagn för hela ekonomin.

3.7   Hållbara och stabila vinster och en försiktig riskhantering och investeringspolitik bör känneteckna den nya inriktningen på det finansiella systemet efter den bekymmerslösa perioden med tvåsiffriga tillväxttal.

4.   Kredit – en utvecklingsfaktor och en social funktion

4.1   Det finansiella systemets oersättliga arbete med att kanalisera resurser mot produktiva verksamheter har uppenbart positiva sociala effekter. Det arbete och den rikedom som skapas av företagen, bl.a. tack vare stödet från bankerna, omfördelar välfärd och tjänster i samhället. Försäkringsbolagens riskdelning skapar stabilitet och lugn för den ekonomiska verksamheten.

4.2   Den sociala funktionen bör dock inte förväxlas med en ”social” riskbedömning. Banker är som vilka andra företag som helst och måste ta ansvar för de medel som den har blivit anförtrodd. En bank som finansierar ett företag som står på randen av konkurs riskerar att hamna inför domstol, och om det gäller privatpersoner, kan banken komma att anklagas för att ha förmått dem att ta på sig för stora skulder.

4.3   Det enda giltiga kriteriet för att bevilja lån är en sträng, objektiv och ansvarsfull riskbedömning, givetvis tillsammans med en bedömning av de sociala målen med de medel som lånas ut. Det är skillnad att bevilja ett lån till en företagare som avser att öka produktionen eller som vill kunna undvika avskedanden och att bevilja ett lån till en företagare som flytta sin verksamhet till utlandet. Detta är universella kriterier som gäller för alla banker, stora som små, aktiebolag, kooperativ, eller sparbanker och också för banker som har en uttalad ”social” funktion, som att bevilja mikrokrediter, etiska krediter eller socialt ansvarsfulla krediter.

5.   Vilket finansiellt system ska vi ha efter krisen?

5.1   För nästan 80 år sedan pekade Tomáš Baťa ut den rätta vägen: Att vi på ett beslutsamt sätt återvänder till en yrkesetik, att vi återupptäcker de värden och principer som med tiden blivit kraftigt försvagade, att investerarna accepterar en rimligare men stabilare avkastning som en del av en långsiktig politik, att vi skiljer på verksamhet av rent spekulativ karaktär, som bör regleras bättre, och övrig finansiell verksamhet.

5.2   Ett öppet finansiellt system som kan ge tillräcklig information för att man ska förstå vilka risker som är förknippade med de transaktioner som erbjuds: kreditkort med automatisk förlängning (några mycket stora företag har nyligen blivit förbjudna att sälja sina produkter som bryter mot lagarna mot ocker och penningtvätt) till enkla finansiella produkter och till de mest komplexa.

5.3   Ett socialt ansvarsfullt finansiellt system. Jakten på kortsiktiga vinster har förmått många finansbolag att prioritera kvantitet, dvs. försäljningsvolym, framför kvaliteten på de tjänster som erbjuds kunderna. Många har låtit sig påverkas av erbjudanden om att köpa finansiella produkter som har visat sig vara helt olämpliga för spararnas behov. I dessa fall kan man säga att en produkt sålts trots rådgivning och trots att det strider mot sunt förnuft och grundläggande yrkesmässiga normer i stället för med hjälp av välgrundad rådgivning. För att uppnå bättre resultat har sådana försäljningar pressats fram genom dagligt kommersiellt tryck i utbyte mot premier och bonusar, men även med fall av mobbing mot dem som inte lyckades att uppnå de allt högre satta målen. Lagens princip om bedrägeri vid affärstransaktioner och dolda fel borde gälla även för det finansiella systemet.

5.4   Ett etiskt ansvarsfullt finansiellt system. Finanssektorns branschorganisationer bör ta initiativ för att förebygga skadliga fenomen och ta ansvar för att utmäta påföljder som varnande exempel för de företag som har dömts för ont uppsåt, bedrägeri eller straffbart beteende. Ett sådant ställningstagande har ännu inte kommit till uttryck.

5.5   Ett finansiellt system som är bättre reglerat och kontrollerat. Antalet aktörer i det finansiella systemet ökar ständigt medan tillsynsmyndigheternas kapacitet att noggrant följa utvecklingen på marknaden och de lagstiftande myndigheternas förmåga att ingripa och hålla oönskade element, för att inte tala om kriminella organisationer borta minskar. Här krävs en insats för att rationalisera, rensa ut och införa ordning i finanssektorn. Även om finanssektorn bör använda sig av de mest avancerade förvaltningsmodellerna, är det inte riktigt fråga om en industri som alla andra. Det finansiella systemet handhar en speciell typ av kapital som utgörs av spararnas och kundernas förtroende som är avgörande för verksamheten. Det räckte förr med att ge ett värdepapper tre A:n för att spararen skulle känna sig helt lugn. Verkligheten har visat att de befintliga mekanismerna inte på långa vägar kan garantera full säkerhet.

5.6   Ett innovativt finansiellt system. Jakten på nya finansiella instrument som bättre uppfyller marknadens krav bör även i fortsättningen vara motorn i ekonomin. Att minska låneandelen, att öka möjligheterna att skydda sig mot risk, att nöja med en rimlig avkastning är den rätta vägen: Att återvända till framtiden. Efter att ha tagit två steg tillbaka från äventyret tar vi nu tre steg framåt mot en framtida hållbar utveckling.

---