17.11.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 277/75

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om byggnaders energiprestanda (omarbetning)”

KOM(2008) 780 slutlig/2 (1) – 2008/0223 (COD)

(2009/C 277/15)

Föredragande: Algirdas ŠIUPŠINSKAS

Den 27 januari 2009 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om byggnaders energiprestanda (omarbetning)”

KOM(2008) 780 slutlig/2 – 2008/0223 (COD).

TEN-sektionen, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 15 april 2009. Föredragande var Algirdas ŠIUPŠINSKAS.

Vid sin 453:e plenarsession den 13–14 maj 2009 (sammanträdet den 14 maj 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 147 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster:

1.   Rekommendationer

1.1   Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar kommissionens förslag till förbättring av direktivet om byggnaders energiprestanda, men med vissa reservationer: Enligt direktivet måste renoveringar kopplas till kravet att byggnadernas energiprestanda förbättras, inte bara för att minska energiförbrukningen utan också för att sänka energikostnaderna.

1.2   Medlemsstaterna måste i enlighet med EU:s politiska mål säkerställa att renovering av byggnader leder till att energiförbrukningen minskar och energikostnaderna sänks så att energiprestanda ökas.

1.3   De nationella regler som utfärdas mot bakgrund av direktivet måste ta hänsyn till specifika arkitektoniska och byggnadstekniska krav, dvs. energibehovet för uppvärmning, kylning, ventilation, belysning, mekaniska system (t.ex. hissar), uppvärmning av vatten, kallvatten och avlopp.

1.4   EESK ställer sig bakom rekommendationen att man innan byggandet inleds bedömer om följande tekniska alternativ är genomförbara:

—	Värme- och elproduktion baserad på förnybara energikällor.

—	Kombinerad värme- och elproduktion eller eventuellt kombinerad produktion av värme, el och kyla (trigeneration).

—	Fjärrvärme och fjärrkyla.

—	Värmepumpar.

—	Jordvärmegivare och jordvärmekollektorer.

1.5   EESK anser att det är viktigt att medlemsstaterna aktivt och mer målmedvetet strävar efter att förbättra yrkesutbildningen inom byggnadsbranschen i fråga om hållbart byggande och utnyttjande av förnybara energikällor.

1.6   Kommittén välkomnar särskilt att den offentliga sektorns ledande roll för framsteg inom hela byggsektorn betonas i direktivförslaget.

1.7   Medlemsstaterna samt de lokala och regionala myndigheterna uppmanas att mer aktivt och effektivt utnyttja Europeiska investeringsbankens medel för att främja tredjepartsfinansiering (2) genom energitjänstföretag.

1.8   En inspektion av värme-, ventilations- och luftkonditioneringsanläggningar ska genomföras med regelbundna intervall i enlighet med de nationella föreskrifterna och med beaktande av kostnaderna. Inspektionsrapporterna bör förutom rekommendationer om möjliga förbättringar även innehålla driftsäkerhetskrav.

1.9   I det omarbetade direktivet uppmanas medlemsstaterna dessutom att fastställa och tillämpa påföljder. Kommitténs uppfattning är att man då ska särskilja olika aktörer – offentliga eller privata – och inom ramen för subsidiaritetsprincipen fastställa påföljdernas omfattning resp. nivån på böterna. Om överträdelsen av gemenskapsföreskriften bedöms som ett brott bör den också ses som ett brott på gemenskapsnivå och fastställas i direktivet.

1.10   Kommittén anser att medlemsstaterna bör ge medborgarna tekniskt stöd i samband med en bostadssanering.

1.11   I de stora bostadsområden med enhetliga hus av betongelement som är typiska för alla nya medlemsstater skulle det vara svårt för bostadsägarnas föreningar att utfärda energicertifikat för alla typhus. Om energicertifiering görs utifrån bedömningen (3) av ett annat jämförbart flervåningshus kan besparingar ske i renoveringskostnaderna och byråkratin minskas.

1.12   De boende i de enskilda standardhusen skulle dessutom, i enlighet med principen om en enda kontaktpunkt, kunna vända sig till kommunen för att få svar på frågor om lån för renovering, byggkontrakt, underhåll, certifiering m.m.

1.13   EESK anser att det omarbetade direktivet på relativt kort tid kommer att bidra till en minskning av koldioxidutsläppen och även kommer att få positiva sociala effekter, bl.a. genom

—	minskning av energibehovet,

—	förbättring av levnadsstandarden för utsatta familjer,

—	sysselsättning för långtidsarbetslösa.

1.14   Kommittén rekommenderar att den nya märkningen för fönsterramar och byggprodukter och direktivet om byggnaders energiprestanda samordnas fullt ut med varandra.

1.15   Kommittén anser att de berörda måste kontaktas av myndigheterna och de boende erbjudas nya bostäder i samband med rivning av flerbostadshus där en energisanering inte längre är möjlig. Generellt bör ett samråd med det civila samhällets organisationer föreskrivas i specifikationerna för alla åtgärder i samband med genomförandet av direktivet. I de länder där ett sådant organ finns ska samråd ske med organisationerna åtminstone i samband med ett systematiskt samråd med de nationella ekonomiska och sociala råden (4).

2.   Inledning

2.1   EESK har redan utarbetat flera viktiga yttranden om minskade utsläpp av koldioxid och minskad energiförbrukning med koppling till EU:s gemensamma politik och om energikvaliteten hos byggnader och den utrustning som finns i dessa. I nybyggen har man uppnått påtagliga resultat i enlighet med kraven i EU:s lagstiftning, resultat som i första hand konsumenten märker av men som samtidigt kommer hela landet till del. Framför allt följande yttranden bör noteras: TEN/227, 263, 283, 274, 286, 309, 269, 299, 311, 332 och 341 (5).

2.2   Efter anslutningen till EU har emellertid de tolv nya medlemsstaterna påbörjat det konkreta genomförandet av lagstiftningen betydligt senare, vilket innebär att dessa länder ligger efter de gamla medlemsstaterna vad gäller byggnaders totala energiprestanda och att bostads- och kontorshusen inte på långa vägar motsvarar direktivets minimikrav.

2.3   Kommittén yttrade sig redan i sitt yttrande av den 17 oktober 2001 (6) om direktivet. Det nu föreliggande yttrandet behandlar därför endast förslaget till omarbetning av direktiv 2002/91/EG (KOM(2008) 780 slutlig) och i anslutning till de aspekter som tas upp i detta direktiv bör de nya medlemsstaternas särdrag särskilt framhållas.

2.4   Det är positivt att möjligheten att öka medborgarnas komfort och minska deras energikostnader nämns bland målen för EU:s politik.

2.5   I det gällande direktivet behandlas redan följande punkter:

—	Metoder för att beräkna energiprestanda beträffande nya byggnader och redan befintliga byggnader som renoveras.

—	Fastställande av minimikrav på energiprestanda.

—	Energicertifiering.

—	Inspektion av värmepannor och värmeanläggningar.

—	Inspektion av luftkonditioneringssystem.

2.6   I den omarbetade versionen anges nu, efter samråd med berörda parter, hur förbättringar kan åstadkommas med hjälp av målinriktade insatser.

3.   Allmänna kommentarer

3.1   Byggnadssektorn (bostadshus och kommersiella byggnader) svarar för ca 40 % av energiförbrukningen och koldioxidutsläppen inom EU. Denna sektor står för ca 9 % av BNP (ungefär 1 300 miljarder euro) och ca 7–8 % (sammanfattning av konsekvensanalysen) av arbetstillfällena inom EU (omkring 15–18 miljoner av totalt 225,3 miljoner förvärvsarbetande enligt Eurostat). 40 % av byggnaderna ägs av den offentliga sektorn och 74 % av byggnaderna har en yta som understiger 1 000 m2.

3.2   Dagens samhälle uppmärksammar i allt högre grad följande aspekter:

—	Miljöfrågor.

—	Konsumenternas hälsa (t.ex. inomhusluftens kvalitet, tillgänglighet för äldre personer).

—	Bostadskomfort.

—	Elektriska apparaters och värmeanläggningars effektivitet. Sektorn regleras av ett stort antal föreskrifter som ofta motsäger varandra (7).

3.3   Det civila samhället bör göra en bedömning av direktivets ekonomiska konsekvenser och av förslagens ändamålsenlighet och framtida effekter på lång sikt i en viss region ur olika berörda aktörers och samhällsgruppers synvinkel.

3.4   Utfärdandet av energicertifikat för byggnader är inte enbart ett hjälpmedel för att inordna en byggnad i en viss energieffektivitetsklass, utan ger även impulser till att finna nya planeringslösningar.

Med tanke på de klimatskyddsåtgärder som måste vidtas ligger det en stor sysselsättningspotential inom byggsektorn.

3.5.1   Direktiv 2002/91/EG och den föreslagna omarbetningen av detta direktiv kan leda till att i genomsnitt 60 000 nya arbetstillfällen årligen kan skapas i de 15 gamla medlemsstaterna och ca 90 000 arbetstillfällen i de 12 nya medlemsstaterna.

3.5.2   Genomförandet av åtgärderna för att säkerställa en hög energikvalitet (byggnader med en årlig förbrukning på upp till 50 kWh/m2) skulle kunna innebära att 1 000 000 nya arbetstillfällen skapas inom EU varje år (8) (detta skulle motsvara 10 % av sysselsättningen inom branschen).

3.5.3   För närvarande har alltför få arbetstagare inom byggsektorn kunskaper om den teknik som behövs för att uppnå höga nivåer av energieffektivitet. I direktivet föreslås att yrkesutbildningsåtgärder ska vidtas för att säkerställa tillgången till kvalificerad arbetskraft som kan utnyttjas för hållbart byggande.

3.6   Framtidsinriktningen är särskilt viktig för oss, för i punkt 3.4 i yttrande INT/415 (9) lade EESK fram en idé som kan tillämpas på alla rättsakter, nämligen att de måste vara begripliga, tillgängliga, godtagbara och möjliga att genomdriva. Om man tänker på direktivets tekniska aspekter kan man lägga till att rättsakter ska komma i rätt tid samt vara genomförbara och realistiska.

3.7   Punkt 2.1.3 i yttrande TEN/299 (10) innehåller uppgifter som visar att förbrukningen bara för uppvärmning av vanliga bostäder uppgår till 180 kWh/m2 per år. Enligt uppgifter som föredraganden och den sakkunnige har tillgång till uppgår den genomsnittliga energiförbrukningen för uppvärmning av standardbostäder i de baltiska staterna och bostäder från samma tidsperiod i grannländerna till cirka 150 kWh/m2 per år. Erfarenheterna visar att efter renovering och värmeisolering av byggnaderna kan energiförbrukningen vid oförändrade klimatförhållanden minskas till hälften.

3.8   De EG-rättsakter som beskriver situationen i EU nämns i punkt 3.1 i yttrande TEN/299 (10).

3.9   Kommissionens generaldirektorat för miljö och för näringsliv håller för närvarande på att utarbeta föreskrifter för märkning av komponenter som - även om de själva inte alstrar energi – bidrar till att minska energiförbrukningen (fönster, väggar, integrerade byggnadstekniska system).

3.10   En omarbetning eller revidering av gällande bestämmelser kan på ett betydande sätt bidra till att sänka energiförbrukningen i byggnader.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   I det omarbetade direktivet anges följande viktiga ändringar:

—	Ett utvidgat tillämpningsområde för direktivet. Obligatoriska energicertifikat för alla byggnader. Man kan konstatera att 74 procent av samtliga byggnader inom EU har en sammanlagd användbar golvyta som understiger 1 000 m2.

—	Utvidgning och främjande av utfärdande av energicertifikat i den offentliga sektorn.

—	Förstärkt roll för sakkunniga som utfärdar energicertifikat.

—	Medlemsstaterna måste fastställa nya, konkreta åtgärder för att skapa fördelaktigare finansiella villkor för investeringar som syftar till att förbättra energieffektiviteten.

—	Större koncentration på problem som hänger samman med luftkonditioneringssystem.

—	Regelbunden uppdatering av CEN:s normer för energiprestanda.

4.2   Den andel av energiförbrukningen som anges för byggnader i skäl 6 i direktivet ligger avsevärt högre i länder som har ett kallt klimat och därför föreslås det omarbetade direktivet i skäl 8 ta lämplig hänsyn till klimatrelaterade och lokala förhållanden, särskilt vid fördelningen av investeringar.

4.3   EESK välkomnar bestämmelserna i artikel 10, där det anges att utfärdande av certifikat får grunda sig på en gemensam certifiering för hela byggnaden för byggnadskomplex med ett gemensamt värmesystem, eller på bedömningen av en annan representativ lägenhet i samma byggnadskomplex. Kommittén anser dock att EU-medlemsstaterna skulle kunna förenkla förfarandet för energicertifiering för typbostäder ytterligare.

4.4   Energicertifikat för bostäder enligt artikel 10, oavsett om de är obligatoriska eller frivilliga, gör (om de är tillförlitliga vad avser energiprestanda) en bostad mer attraktiv för en framtida köpare eller hyresgäst. EESK anser att förslaget i B1 – om att man ska göra stickprov bland certifikaten för att försäkra sig om deras tillförlitlighet – är godtagbart och att rekommendera. Det bör emellertid inte leda till påföljder enligt artikel 22. Det är önskvärt att det nya energicertifikatet för bostäder blir ett dokument som garanterar en långsiktig energikvalitet. Certifikatet för ett nyinstallerat värmesystem bör utfärdas av oberoende experter (artikel 16) tillsammans med installatören.

4.5   EESK välkomnar det tröskelvärde på 20 kW för värmesystemets nominella effekt (artikel 13) och på 12 kW för luftkonditioneringssystemets nominella effekt (artikel 14) som fastställs i direktivet. Beroende på om fossila bränslen eller förnybara energislag används skulle EU:s medlemsstater kunna fastställa olika gränsvärden och olika inspektionsintervall för värmesystem i de olika regionerna. Kvaliteten i inspektionsrapporterna skulle fortfarande kontrolleras med stickprov i enlighet med artikel 17, men det är ännu oklart om den sakkunniges rekommendationer om förbättringar av systemet kommer att bli bindande eller kan lämnas utan avseende, eller om de ”finansiella konsekvenser” som nämns i artikel 19 ska betraktas som sanktioner. I den nationella lagstiftningen bör det fastställas att inspektörerna måste ges tillgång till privat egendom för att inspektera värmesystem.

4.6   Energieffektiviteten i en värmepanna som släpps ut på marknaden certifieras i ett specialiserat laboratorium enligt standardkraven, och effektiviteten noteras på värmepannans etikett. På så sätt kan man undvika vilseledande reklam och garantera kvaliteten. Rekommendationer om senare återkommande eller frivilliga inspektioner av en värmepanna som tagits i drift skulle motivera ägaren att använda värmepannan på ett effektivt sätt och utnyttja dess tekniska möjligheter till fullo.

4.7   En jämförelse av alla bestämmelser i omarbetningen av direktivet visar att de förtjänar uppmärksamhet och att de är rimliga. Förslagen till förbättring av byggnaders energieffektivitet står inte i strid med varandra utan kan genomföras parallellt.

4.8   Riktvärden för energiförbrukningen i hela EU och en metod i linje med artikel 5 och enligt alternativ D1 (sammanfattning av konsekvensanalysen) är nödvändiga. Klimatskillnaderna gör det nämligen svårt att för närvarande jämföra de värden på förbrukningen i kWh/m2/år som uppmäts i olika länder. Med hjälp av regionala riktvärden borde man kunna fastställa separata värden för energiförbrukningen vid uppvärmning och kylning. Riktvärdena borde inte bygga på utomhustemperaturen utan på det för medlemsstaterna typiska antalet graddagar (för uppvärmning och kylning) (heating degree-days, cooling degree-days) som bättre än den genomsnittliga utomhustemperaturen återspeglar klimatets inverkan på energiförbrukningen.

4.9   De grundläggande parametrar (och inte de konkreta värdena) som används för att beräkna energieffektiviteten måste naturligtvis vara enhetliga i alla EU:s medlemsstater. Beräkningsmetoden måste också vara enhetlig. Sådana beräkningar kommer dock knappast att visa vilken nivå en stat ligger på: om en kostnadsoptimal nivå uppnåtts eller om det kan bli bättre. Det finns nämligen många andra (klimatoberoende) parametrar som påverkar den nivå som den fria marknaden fastställer.

4.10   Renoveringen av byggnader med föråldrade, provisoriska eller mycket dåliga energivärden enligt artikel 4 (och alternativ D 3) ger de resultat som syns bäst och märks mest. Å andra sidan är byggnader med de största bristerna oftast gamla och fysiskt nedgångna. Det lönar sig inte att stimulera renovering av sådana byggnader med statliga stöd, om amorteringstiden för de medel som används uppenbarligen är längre än den tid under vilken byggnaderna beräknas kunna användas. Om renoveringarna planerades på ett sådant sätt skulle detta få negativa konsekvenser. Man bör vara särskilt uppmärksam när man väljer ut vilka av de sämsta byggnaderna som ska renoveras.

4.11   Eftersom det i praktiken inte finns några hus med nollutsläpp (artikel 9) får vi inte spänna bågen för högt. EESK anser därför att man bör tillämpa det mildare alternativet, där medlemsstaterna får improvisera i valet av optimala lösningar, och att nollutsläpp bör ses som ett ideal för framtiden.

4.12   Samtidigt kan man i detta sammanhang hänvisa till de s.k. passiva husen, vars årliga uppvärmningsbehov uppgår till maximalt 15 kWh/m2, samt hus i kategori A, vars årliga uppvärmningsbehov uppgår till maximalt 30 kWh/m2.

5.   Slutsatser

5.1   EESK ser goda möjligheter att spara energi i de slutsatser till konsekvensanalysen som författarna till det omarbetade direktivet gör, och är övertygad om att utvidgningen av direktivet kommer att bidra till att möjligheterna att spara energi i byggnader utnyttjas.

5.2   EESK tror att det med årliga investeringar på 8 miljarder euro kommer att bli svårt att uppnå det mål som utstakas i det omarbetade direktivet och den finansiella effekten. Enbart exemplen från de nya medlemsländerna visar nämligen att renoveringskostnaderna är betydligt mer omfattande. Hur mycket en renovering kostar och hur omfattande den är avgörs av vissa faktorer som inte beror på bestämmelserna i direktivet.

5.3   Följande siffror visar omfattningen och behovet i Litauen: Det finns cirka 40 000 gamla bostadshus som med hänsyn till energieffektiviteten är oekonomiska. Olika förbättringar för att minska energiförbrukningen har gjorts i cirka 600 befintliga hus (i de flesta fall har fönstren bytts ut), och cirka 60 hus har helrenoverats. Uppgifterna i olika källor skiljer sig åt, men alla visar att man ligger långt efter i förhållande till planerna. Om man arbetade i detta tempo skulle renoveringsarbetena alltså pågå i 100 år. Renoveringen enligt detta direktiv har inte ens påbörjats.

5.4   Finansiella skäl. Ett typiskt exempel: Enligt uppgifter från företaget Vilniaus energija, som förser Litauens huvudstad Vilnius med fjärrvärme, förbrukar en lägenhet på 60 m2 varje år cirka 200 kWh/m2 för värme och varmvatten, varav cirka 140 k Wh/m2 för värme (11). Om man värmeisolerade ett hus och minskade värmeförbrukningen med 50 % vid ett pris på 0,072 euro/kWh, skulle invånarna varje år spara 5,07 euro/m2 dvs. sammanlagt 304,2 euro. Enligt uppgifter från Vilnius kommun kostar en helrenovering av ett flerbostadshus i genomsnitt 165 euro/m2  (12). Om de medel som lånats för renoveringen betalades tillbaka på 20 år, skulle invånarna i en sådan lägenhet varje månad behöva betala inte mindre än 41,30 euro per månad. En undersökning visar att endast 5 % av invånarna är beredda att avsätta så mycket pengar varje månad.

Statsbudgeten klarar inte av att delfinansiera värmerenoveringen av byggnaderna: Mellan 2004, då programmet för modernisering av flerbostadshus antogs, och november 2008 hade 37,3 miljoner euro avsatts för detta ändamål, dvs. 0,5 % av årsbudgeten (13). Antagandet av omarbetningen av direktivet i Europaparlamentet enligt det förslag som parlamentsledamot Silvia-Adriana Ţicău (RO) lagt fram om bättre fördelning av strukturfondsmedlen borde ge renoveringsprocessen ny fart.

5.5   Psykologiska och rättsliga skäl. Energiförbrukningen minskar i princip bara om man värmeisolerar en byggnad, men amorteringstiden för detta är flera årtionden. Med tanke på en människas förväntade livslängd är detta en oförutsägbart lång tid. Unga människor vet inte var de kommer att bo om 20 år, och de som närmar sig 60 år vet inte om de fortfarande kommer att leva om 20 år. Följaktligen är ingen av dessa invånargrupper (sammanlagt cirka 20 % av invånarna (14)) intresserad av renoveringar. Härtill kommer de mindre bemedlade invånarna, som delvis får bidrag för sina värmekostnader. Argumentet att renovering ökar värdet på bostaden försvagas i sådana fall. När en gammal byggnad rivits, har en bostadsägare inte längre tak över huvudet och ofta inte heller äganderätt till den mark där byggnaden stått, om han eller hon inte köpt den tidigare. Denna situation förbättras genom artikel 19 i omarbetningen av direktivet, som t.o.m. föreskriver informationskampanjer riktade mot ägare och hyresgäster inom ramen för gemenskapsprogram.

5.6   Satsningar på värmerenovering missgynnas av att den negativa uppfattningen spridit sig bland konsumenterna att ägarna till bostäderna vid en renovering belastas med långfristiga lån som de kanske inte kan betala tillbaka om den ekonomiska situationen försämras, medan energileverantörernas intäkter från ett renoverat hus inte förändras eller till och med stiger när avgifterna, som en följd av illegal lobbyverksamhet och korruption, reglerats. En anledning till att en sådan uppfattning kunnat uppstå är delvis att de företag som tillhandahåller fjärrvärme, som är den förhärskande formen i de nya medlemsstaterna, i sin strävan efter övervinster höjer värmepriset för alla, däribland också för de renoverade byggnaderna, när värmeförbrukningen minskar. Detta är ett problem som är svårt att lösa. Om avräkningarna efter den utvidgade omarbetningen av direktivet genom de föreskrivna energicertifikaten för utrustning förbättras, och överträdelser enligt artikel 22 bestraffas, kan konsumenternas farhågor skingras genom tekniska och administrativa åtgärder.

5.7   Genom omfattande renoveringar kommer byggnadernas energiförbrukning att minska, men det kan mycket väl hända att den förväntade minskningen av koldioxidutsläppen uteblir. När värmeenergi tillhandahålls från kraftvärmeanläggningar använder man den restvärme som uppstår vid elproduktionen. Om man minskar värmeförbrukningen kan en del av den värme som inte används gå till uppvärmning av nya byggnader. Då minskas koldioxidutsläppen.

5.8   Utan statliga garantier, stöd och utsikter tenderar konsumenterna att vara pessimistiskt inställda. Dessutom utgör varken det nuvarande eller det omarbetade direktivet en garanti för principen om en enda kontaktpunkt i renoveringsprocessen, något som alla aktörer och konsumenter hoppats på. Kraven i artiklarna 11.3 och 11.4 väcker farhågor hos konsumenterna om att den som säljer eller hyr ut en bostad i ett flerbostadshus måste redovisa energikostnaderna genom betalda räkningar, och att båda kontraktsparterna måste vara införstådda med detta. Därigenom uppstår ytterligare kostnader.

5.9   Människan har tagit fram många byggnadsmaterial (15)  (16), och man kan välja det mest lämpliga av dessa. Om jättelika investeringsströmmar avsedda för renoveringar plötsligt frigörs på marknaden i syfte att väcka nytt liv i byggindustrin, finns det en risk för att man i jakten på dessa medel glömmer att se till materialens lämplighet. Å andra sidan förhindrar bestämmelserna i direktivet (artiklarna 16 och 17), som innebär en utvidgning av befogenheterna för de oberoende experterna och användningsområdet för det oberoende kontrollsystemet, att produkter av sämre kvalitet används.

---

(1)  Avser endast vissa versioner.

(2)  Se direktiv 93/76/EEG, EGT L 237, 22.9.1993, s. 28-30.

(3)  Utvidgning av reglerna i artikel 10.5 b (i den omarbetade versionen).

(4)  Därigenom skulle man säkerställa respekten för artiklarna 1 och 34.3 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna avseende människans värdighet och bostadsbidrag.

(5)  TEN-sektionens broschyr What energy policy for Europe? Key points of recent EESC opinions (och andra EESK-källor).

(6)  ”Byggnaders energiprestanda”, EGT C 36, 8.2.2002, s. 20.

(7)  Ett pionjärmarknadsinitiativ för Europa, KOM(2007) 860.

(8)  Studie utförd av kommissionens generaldirektorat för miljö (Social Development Agency).

(9)  Proaktiv juridik, EUT C 175, 28.7.2009, s. 26.

(10)  Energieffektivitet i byggnader – slutanvändarnas bidrag, EUT C 162, 25.6.2008, s. 62.

(11)  K. Nënius, Vilnius kommuns program ”Atnaujinkime bûstà – atnaujinkime miestà” (Låt oss förnya bostäderna – låt oss förnya staden) (på litauiska), http://www.krea.lt/uploads/Busto_progr_bendrijos_EAIP.ppt#22.

(12)  E. Levandraitytë, Tvirto kumšèio politika neišvengiama (Den hårda nävens politik är oundviklig), Statyba ir architektûra (tidskriften ”Byggnad och arkitektur”, på litauiska), 2008/12, s. 26–29.

(13)  V. Martinaitis, Litauiska flerbostadshus energitillstånd och utmaningar för den litauiska ekonomin, 22.10.2008 (på litauiska), material från workshopen ”Den dyraste eldningsperioden”.

(14)  Statistiska byrån, Vilniaus miesto savivaldybës gyventojai ir bûstai (Invånare och bostäder i Vilnius stadskommun – på litauiska), http://www.stat.gov.lt/uploads/docs/Vilniaus_saviv.pdf.

(15)  ”Fastställande av harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden”, EUT C 218, 11.9.2009, s. 15.

(16)  Därigenom skulle man säkerställa respekten för artiklarna 1 och 34.3 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna avseende människans värdighet och bostadsbidrag.

---