Överklagande ingett den 31 mars 2009 av Kronoply GmbH, tidigare Kronoply GmbH & Co. KG, av den dom som förstainstansrätten meddelade den 14 januari 2009 i mål T-162/06, Kronoply GmbH & Co. KG mot Europeiska gemenskapernas kommission

(Mål C-117/09 P)

2009/C 141/47

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Kronoply GmbH, tidigare Kronoply GmbH & Co. KG (ombud: R. Nierer och L. Gordalla, Rechtsanwälte)

Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas kommission

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Överklagandet riktar sig mot den dom av förstainstansrätten genom vilken denna ogillade klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 21 september 2005, i vilket kommissionen fastställde att det stöd som Tyskland avsåg att bevilja klaganden var oförenligt med den gemensamma marknaden. Enligt den överklagade domen hade kommissionen fog för att anse att mottagaren av det omtvistade stödet inte behövde utge någon motprestation för detta eller medverka till att ett mål av allmänintresse uppnåddes, vilket låg till grund för dess bedömning att stödet utgjorde ett otillåtet driftsstöd som täckte löpande kostnader. Enligt rättens uppfattning var det omtvistade stödet inte nödvändigt, eftersom det endast avsåg uppförande av en produktionsanläggning som redan varit föremål för en tidigare anmälan och då det stöd som då godkändes hade investerats i sin helhet långt innan det nu omtvistade stödet anmäldes.

Som grund för överklagandet åberopas att den överklagade domen är oförenlig med artikel 87.3 a och c EG, riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål och de sektorsövergripande rambestämmelserna för regionalstöd till stora investeringsprojekt från år 1998. Rätten har därigenom åsidosatt principerna om skydd för berättigade förväntningar och likabehandling.

Förstainstansrätten har åsidosatt artikel 87.3 a och c EG genom att göra en felaktig tolkning och bedömning av kriterierna avseende stödets nödvändighet och incitamentseffekt.

Vad gäller bedömningen av huruvida det omtvistade stödet var nödvändigt, gör klaganden gällande att förstainstansrätten på ett otillåtet sätt har begränsat tillämpningsområdet för artikel 87.3 EG genom att anse att en stödmottagare kan anmäla ett stöd för ett investeringsprojekt endast en enda gång och att varje ny anmälan måste avse ett nytt investeringsprojekt. Rätten har vid prövningen av huruvida stödet var nödvändigt dessutom utgått från en tidpunkt som var helt irrelevant för klagandens investeringsbeslut och som klaganden inte har kunnat påverka. Den tidpunkt som kommissionen och rätten anser vara avgörande är den dag då medlemsstaten anmälde det omtvistade stödet till kommissionen. Klaganden har emellertid redan genom stödansökan till de nationella myndigheterna gjort allt vad som krävs och som står i dess makt för att bevisa att stödet var nödvändigt. Klaganden kan inte påverka den tidpunkt då stödet anmäls till kommissionen. Den uppfattning som rätten och kommissionen intagit leder — vid en konsekvent tillämpning — till att det inte kan anses vara nödvändigt att bevilja stöd till något investeringsprojekt, i de fall kommissionen fattar beslut om det planerade stödets förenlighet eller oförenlighet med den gemensamma marknaden först efter att investeringsprojektet har genomförts respektive avslutats.

Det ska dessutom beaktas att klaganden inte har kunnat väcka talan beträffande kommissionens beslut angående det ursprungligen anmälda stödet. Om kommissionen finner att ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden men detta stöd inte motsvarar det belopp som stödmottagaren har ansökt om hos de nationella myndigheterna, kan denne inte med framgång angripa det för honom gynnande kommissionsbeslutet vid förstainstansrätten. Den tid som förflutit från kommissionens första beslut om godkännande av det ursprungliga stödet till dess att det omtvistade stödet anmäldes har således sin förklaring i att klaganden ville uttömma de rättsmedel som stod till buds för att angripa kommissionens skrivelse angående att den inte tänkte ändra det första godkännandebeslutet. Den omständigheten att Förbundsrepubliken Tyskland anmälde det omtvistade stödet först efter att investeringsprojektet hade genomförts berodde endast på den tvist som uppkom beträffande kvalificeringen av nämnda skrivelse. Argumentet att investeringsprojektet avslutades under mellantiden kan därför inte läggas till grund för en bedömning av huruvida stödet var nödvändigt.

Vad gäller kriteriet avseende incitamentseffekten gör klaganden gällande att rätten uttryckligen avstod från att pröva denna fråga. Även om det skulle vara så, vilket klaganden bestrider, att stödets nödvändighet och incitamentseffekt utgör två olika förutsättningar som båda måste föreligga för att ett stöd ska kunna godkännas, är båda dessa för handen i förevarande fall.

I punkt 4.2 i riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål föreskrivs att incitamentskriteriet är uppfyllt om ansökan om stöd har lämnats innan projektet börjar verkställas. Det är därvid, som ovan nämnts, endast den tidpunkt då stödansökan lämnades in till de nationella myndigheterna som är avgörande. Eftersom klaganden lämnade in denna ansökan innan projektet började verkställas är detta kriterium uppfyllt. Förstainstansrätten har underlåtit att beakta detta och har därigenom inte endast åsidosatt artikel 87 EG utan även de nämnda riktlinjerna.

Den överklagade domen strider även mot de sektorsövergripande rambestämmelserna för regionalstöd och mot likabehandlingsprincipen, såtillvida som förstainstansrätten godkände kommissionens inkonsekventa tillämpning av marknadsanalysen. Kommissionen förklarade under anmälningsförfarandet, i samband med att det ursprungliga stödet anmäldes, att den ansåg en konkurrensfaktor 0,75 föreligga beträffande produktmarknaden i fråga. Trots detta fann den endast tre veckor senare i ett annat beslut att samma marknad skulle bedömas annorlunda och att en konkurrensfaktor på 1,0 var motiverad enligt de sektorsövergripande rambestämmelserna. Även om kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid den ekonomiska bedömningen av de faktiska omständigheterna, kan den inte anse att samma produkter har olika marknader, särskilt inte när marknaderna för dessa produktkategorier bedöms med bara tre veckors mellanrum.

Slutligen har förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning även genom att helt underlåta att pröva klagandens argument om att den skulle vara skyldig att genomföra investeringsprojektet inom 36 månader efter att ansökan om stöd lämnats in. Om klaganden inte hade fullgjort denna skyldighet skulle den ha förlorat rätten till stödet i dess helhet. Det kan inte läggas klaganden till last att företaget fullgjorde sin skyldighet. Detta innebär ett åsidosättande av artikel 87 EG liksom av principen att kommissionen inte får avvika från de av den antagna och tillämpade föreskrifterna för handläggning av stödansökningar.