30.4.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 100/65

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Strukturella och konceptuella förändringar som en förutsättning för en internationellt konkurrenskraftig europeisk industri som bygger på kunskap och forskning (Håller EU på att komma i kapp eller ta ledningen?)”

2009/C 100/11

Den 17 januari 2008 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Strukturella och konceptuella förändringar som en förutsättning för en internationellt konkurrenskraftig europeisk industri som bygger på kunskap och forskning (Håller EU på att komma i kapp eller ta ledningen?)”

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 september 2008. Föredragande var Janós TÓTH och medföredragande Hannes LEO.

Vid sin 448:e plenarsession den 22–23 oktober 2008 (sammanträdet den 22 oktober) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 98 röster för och 1 nedlagd röst:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Klimatförändringar, demografiska förändringar, globalisering, brist på råvaror och energi kommer att leda till omfattande ekonomiska och sociala förändringar i Europa. Vilka inverkningarna blir på levnadsstandarden och konkurrenskraften i Europa kommer till stor del att bero på om vi lyckas vidta rätt åtgärder i tid. Behovet att finna innovativa svar på nya utmaningar har också sin grund i en på många områden framgångsrikt genomförd upphämtningsprocess i Europa. När man nått teknikens gränser blir självständiga innovationer den viktigaste utvecklingsfaktorn. Detta ställer dock krav på förändringar inom områden som under lång tid gällt som framgångsfaktorer (t.ex. grund- och vidareutbildningen). Ett likaberättigat mål är då också att främja sammanhållningen inom samhället. Det anpassningsbehov vi står inför kommer att ställa den europeiska sociala modellen inför ett prov vars utgång kommer att bli avgörande för nuvarande och framtida generationers livskvalitet. Den sociala dialogen och dialogen inom det civila samhället mellan alla berörda parter kommer att ha en viktig medskapande roll när dessa utmaningar ska bemötas.

1.2   Det krävs under alla omständigheter ökad anpassningsförmåga och snabbare anpassning för att bemästra de utmaningar vi står inför och skapa ytterligare utvecklingspotential för Europa. Med Lissabonstrategin (1) har vi satt upp mål som i stor utsträckning överensstämmer med detta perspektiv och är viktiga för Europa. Samtidigt har man ofta inte varit medveten om omfattningen av den anpassning som krävs och man har ofta dröjt för länge med att omsätta målen i strategier i den ekonomiska politiken. Vi känner väl till följderna av detta agerande, och vi måste nu göra förnyade och kraftfulla ansträngningar för att nå dessa mål. Kommittén föreslår därför en långsiktig ökning av medlen för genomförandet av Lissabonstrategin.

1.3   Det står samtidigt klart att det inte kan finnas en strategi som passar alla. På olika politik-områden måste medlemsstaterna genomföra EU:s riktlinjer med en egen kombination av åtgärder som är anpassad till de nationella förhållandena, för att politiken ska bli effektiv. När detta sker måste man dock se till att åtgärderna på EU-nivå och medlemsstatsnivå kompletterar varandra. Samma krav gäller naturligtvis också för de åtgärder som genomförs på EU-nivå. Inom övergripande politikområden – dvs. teman som faller under olika generaldirektorats behörighet – måste en väl avstämd strategi genomföras på ett samordnat sätt. Komplementariteten växer i bägge fallen fram genom ett detaljerat samarbete och en samordning av politiska strategier och åtgärder som utarbetas och genomförs gemensamt.

1.4   För närvarande utlovas ofta samarbete och samordning, men genomförandet sker i realiteten med mycket svaga insatser. Här måste det vidtas ändringar för att de positiva effekter som ett samordnat genomförande ger ska maximeras (2). På medlemsstatsnivå kan effektiviteten ökas genom förstärkt samarbete vid utformning och genomförande av åtgärder. För att stödja den här processen bör en del av de ytterligare medlen reserveras uteslutande för utveckling av samarbetsprogram mellan EU-nivån och medlemsstaterna. Det bör endast vara möjligt att få tillgång till dessa medel för åtgärder som är ordentligt avstämda mot varandra och som tjänar till att uppnå gemensamma mål.

1.5   Europa står inför svåra utmaningar just därför att man endast i ett fåtal medlemsstater har skapat förutsättningar för arbete i toppskiktet. Många medlemsstater har inte klarat av övergången från upphämtningsfasen till produktion vid teknikens frontlinjer. Under övergången till en kunskapsbaserad ekonomi ökar efterfrågan på högre kvalificerad arbetskraft. Om vi ska klara av denna situation behöver vi prognoser på medellång och lång sikt för nivåkraven på arbetskraftens kvalifikationer. Detta lägger grunden för den omstrukturering som måste ske inom grund- och vidareutbildningssektorerna.

1.6   Om de problem vi står inför ska kunna lösas och näringslivets prestationsförmåga förbättras måste det finnas strukturer inom vetenskap och forskning som frambringar topprestationer. Här krävs likaledes uthålliga ansträngningar för att utveckla både forskningens resultat och yrkesutbildningen och på bred front föra fram dessa till internationella toppositioner. På EU-nivå har man efter nylanseringen av Lissabonstrategin redan gjort vissa insatser för att bereda vägen för detta. Europeiska forskningsrådet och Europeiska tekniska institutet kommer att påskynda denna förändringsprocess. Investeringarna i dessa strukturer måste utökas än mer i framtiden för att motivera medlemsstaterna att genomföra kompletterande strategier. Det är också nödvändigt att fortsätta uppmuntra ett nära samarbete mellan företagen och akademiker-, universitets- och forskningsvärlden samt att främja understödsstrukturer som vetenskaps-, innovations-, teknik- och industriparker.

1.7   Förutom investeringar i arbetskraften och vetenskapssystemen måste medlemsstaternas forskningsstöd i betydligt större utsträckning satsa på riskabla innovationsprojekt, förbättrat skydd för äganderätten (t.ex. genom det europeiska patentet och åtgärder mot piratkopiering), innovationsvänliga regler på produkt- och arbetsmarknaderna, riskanpassade finansierings-möjligheter, åtgärder för att stimulera efterfrågan på innovationer (t.ex. inre marknaden, offentlig upphandling, pionjärmarknader), mer rörlighet på alla plan samt en anpassad konkurrens- och makropolitik. Resultatet av ett lyckosamt genomförande av dessa politiska åtgärder blir en avsevärt ökad satsning på innovation, och därmed också högre FoU-utgifter.

1.8   Det handlar ju när allt kommer omkring om att skapa ett system som reagerar flexibelt och snabbt på utmaningarna. Till grund för denna utgångspunkt ligger en övertygelse att de framtida kostnader som den nuvarande bristen på agerande ger upphov till är mycket högre än kostnaderna för de åtgärder som nu ska beslutas. Detta gäller i stor utsträckning – men inte uteslutande – för miljöpolitiska åtgärder. Just inom detta område har Europa brukat inta en roll som föregångare vilken måste byggas ut genom att vi konsekvent fortsätter med den hittillsvarande strategin. Detta kan säkra den industripolitiska (First Mover Advantage – fördelen med att vara först på marknaden), samhälleliga och ekologiska utdelning som kan uppnås genom miljöskyddsåtgärder i form av harmoniserade miljöregler, standardisering, främjande av innovation inom miljötekniken och stöd till sociala innovationer.

1.9   En framåtsträvande strategi av detta slag måste också ha befolkningens stöd om den ska kunna genomföras framgångsrikt. Om förändringsbehovet inte framstår som uppenbart och om vinsterna inte syns eller är ojämnt fördelade då kommer beredskapen till samhällelig eller individuell anpassning att vara liten. För informationen och kommunikationen krävs medverkan från det civila samhällets institutioner. En förutsättning för acceptansen är naturligtvis att man har medinflytande vid utformningen av strategin och åtgärderna. Om det finns en bred medverkan och debatt redan under förberedelsefasen ökar sannolikheten för att det uppstår ett gemensamt projekt. Även om det nästan är för sent för diskussioner om hur Lissabonstrategin ska drivas vidare bör man ändå göra ett försök att involvera stora delar av den intresserade allmänheten.

2.   Utgångsläge

2.1   Europas ekonomiska resultat har varaktigt förbättrats under de senaste 50 åren och har därmed minskat eftersläpningen från 1800-talet och första hälften av 1900-talet (3). Europa har för närvarande nästan kommit ifatt USA i fråga om produktivitet per timme, även om produktiviteten per anställd har stagnerat på 70 % av den i USA (jfr Gordon 2007). Upphämtningsprocessen avbröts dock oväntat under 1995 och följdes av en fas då USA:s tillväxt var högre än Europas. Den främsta orsaken till USA:s förbättrade ekonomiska resultat anses vara en snabbare integrering av ny teknik – i detta fall informations- och kommunikationsteknik. USA reagerade snabbare än de flesta europeiska stater både i utveckling och spridning av denna nya teknik.

2.2   Skillnaden i hastighet vid utvecklingen och integreringen av ny teknik är emellertid inte specifik för informations- och kommunikationstekniken utan en följd av det etablerade systemet inom den ekonomiska politiken. USA, som föregångsland inom många olika områden av ny teknik, bygger på ett starkt marknadsinriktat system med globalt ledande universitet och forskningsinstitutioner, högt kvalificerad arbetskraft från alla delar av världen, hög beredskap att ta risker, snabb tillväxt hos nygrundade företag och en homogen inre marknad.

2.3   Europas länder har å andra sidan skapat strukturer och infört åtgärder inom den ekonomiska politiken som hjälper till med upphämtningsprocessen och möjliggör ett snabbt införande av teknik. De höga investeringskvoterna har varit och är synliga bevis på denna strategi, liksom de mer yrkesinriktade utbildningssystemen, strukturer för innovationsfinansiering som är generellt obenägna att ta risker, lägre investeringar i högre utbildning och den i många avseenden alltför försiktiga vidareutvecklingen av produkter och tekniker.

2.4   Europas svaga tillväxt (se t.ex. Breuss, 2008) under senare år tyder på att upphämtnings-strategins tillväxtpotential i stor utsträckning är uttömd på många områden. Övergången från en upphämtningsstrategi till en ledningsposition kräver dock omfattande omställningar som ännu bara har påbörjats i Europa och som på många håll genomförs endast halvhjärtat. Ju närmare man kommer teknikens frontlinjer blir självständiga och genomgripande (i fråga om nyhetsvärde på marknaden) innovationer den viktigaste källan till tillväxt. För att understödja detta måste man reformera områden (t.ex. grund- och vidareutbildning, produkt- och arbetsmarknadsreglering, makroekonomisk styrning) som tidigare betraktades som framgångsfaktorer för upphämtningsprocessen. Förändringsbehoven i Europa beror emellertid också på de utmaningar vi står inför nu, dit klimatförändringarna, globaliseringen, den demografiska utvecklingen samt råvaru- och energibristen hör. Det gäller att inrätta strukturer som kan reagera snabbt på de nya utmaningarna och skapa socialt acceptabla, miljövänliga och konkurrenskraftiga lösningar.

2.5   Det handlar när allt kommer omkring om att skapa ett system som reagerar flexibelt och snabbt på utmaningarna. Till grund för denna utgångspunkt ligger en övertygelse att de framtida kostnader som den nuvarande bristen på agerande ger upphov till är mycket högre än kostnaderna för de åtgärder som nu ska beslutas. Detta gäller i stor utsträckning – men inte uteslutande – för miljöpolitiska åtgärder. Just inom detta område har Europa brukat inta en roll som föregångare vilken måste byggas ut genom att vi konsekvent fortsätter med den hittillsvarande strategin. Detta kan säkra den industripolitiska (First Mover Advantage – fördelen med att vara först på marknaden), samhälleliga och ekologiska utdelning som kan uppnås genom miljöskyddsåtgärder i form av harmoniserade miljöregler, standardisering, främjande av innovation inom miljötekniken och stöd till sociala innovationer.

2.6   I det följande koncentrerar vi oss på de delar av Lissabonstrategin som handlar om innovation. Vi diskuterar hur man ska kunna genomföra en effektiv politik i Europas heterogena politiska landskap.

3.   Europas svar på 90-talets svaga tillväxt: Lissabonstrategin

3.1   Europas svar på den ökande eftersläpningen gentemot USA i fråga om produktivitet och ekonomisk tillväxt var Lissabonstrategin, vilken efter nylanseringen 2005 bland annat eftersträvar en ökning av FoU-utgifterna till 3 % av BNP och av sysselsättningskvoten till 70 % av alla personer i arbetsför ålder.

3.2   Den eftersträvade ökningen av FoU-medlen stöder sig på många ekonomiska studier som pekar på ett tydligt positivt samband mellan ekonomisk utveckling och FoU-utgifter. När målen formulerades beaktade man alltför lite det faktum att höjden på FoU-medlen i stor utsträckning beror på branschstrukturen och endast kan bedömas i relation till bransch-sammansättningen. Nyare forskningsrapporter (Leo – Reinstaller – Unterlass, 2007; Pottelsberghe, 2008) visar att de flesta ”gamla” medlemsstater har en nivå på sina FoU-utgifter som ligger nära den nivå man kan förvänta sig utifrån deras branschstruktur, medan de flesta ”nya” medlemsstater ligger under nivån (dvs. under 45-graderslinjen, se diagram 1). Sverige och Finland (och även USA) satsar betydligt mer på FoU än man skulle kunna vänta sig utifrån deras branschstruktur. Detta beror dels på att dessa länder i vissa branscher ligger vid teknikens frontlinjer och lägger större vikt vid innovation än konkurrenterna och – i USA:s fall – producerar för en stor inre marknad, dels kan högre utgifter för FoU ha sin grund i en forskningsintensiv högskolesektor (se Pottelsberghe, 2008).

Diagram 1: Strukturjusterade FoU-utgifter

3.3   Om FoU-utgifterna i företagssektorn i Europa (åtminstone i de gamla medlemsstaterna) alltså i stor utsträckning ligger i linje med branschstrukturen finns det inga tungt vägande orsaker till en massiv förändring av dessa utgifter eftersom de måste betraktas som en kostnadsfaktor med avtagande gränsnytta. Större investeringar i FoU är meningsfulla om man närmar sig teknikens frontlinjer eller som resultatet av en strukturomvandling (4) till forskningsintensiva branscher (5). Båda förändringarna är nödvändiga om man vill att Europa ska förbli konkurrens-kraftigt och om man vill säkra den ”europeiska modellen”.

3.4   Denna process kan emellertid inte sättas i gång genom en isolerad ökning av FoU-finansieringen, utan kräver ökat stöd till innovationsstrategier för högriskprojekt, investeringar i forskningsinfrastruktur och förbättringar av utbildningssystemet. Skapandet av en innovationsvänlig marknadsmiljö och ökad mobilitet på alla nivåer är andra nödvändiga förändringar (se Aho m.fl., 2006). Kompletterande insatser vad avser regleringen av arbetsmarknad och finansieringssystem, konkurrens- och makropolitik är likaledes nödvändiga faktorer. Resultatet av ett lyckosamt genomförande av dessa politiska åtgärder blir en avsevärt ökad satsning på innovation, och därmed också högre FoU-utgifter.

3.5   Förskjutningen av tyngdpunkten för den ekonomiska politiken från FoU till innovation minskar också den implicita tendensen att främja högteknologisk industri, som blir resultatet av strävan att öka FoU-utgifterna. Därigenom stärks branscher som visserligen är hög-teknologiska med avseende på användningen av teknik, men som inte investerar stora summor i FoU, eftersom deras innovationssatsningar grundar sig på intelligent användning av teknik och mänsklig kreativitet. Många tekniskt avancerade innovationer kommer till stånd inom den kreativa industrin, stålindustrin eller textil- och konfektionsindustrin helt utan eller med endast ringa egna FoU-utgifter. Det har också visat sig att det i praktiskt taget alla branscher finns en potential för snabbt växande små och medelstora företag (s.k. gaseller) (se Hölzl – Friesenbichler, 2008), vilket också talar för en bred satsning på att främja innovation. Inriktningen på högteknologibranscher – och det säkrar deras stora relevans också i framtiden – beror på den höga efterfrågetillväxten. Om man genom FoU-satsningar lyckas ta fram framgångsrika innovationer kan avkastningen (med avseende på ekonomisk tillväxt och sysselsättning) på grund av den höga efterfrågetillväxten bli oproportionerligt stor (Falk – Unterlass, 2006).

3.6   De nya och gamla utmaningarna kräver topprestationer både vad avser forskningen och omsättningen av den i praktisk tillämpning. Endast med hjälp av topprestationer i grundforskning och tillämpad forskning kan Europa förbli konkurrenskraftigt inför de globala utmaningarna. Ett av de största hoten mot genomförandet av en sådan strategi ligger i dag (och i ännu större utsträckning i framtiden) inom området humankapital. Mer och bättre utbildad arbetskraft med gymnasieutbildning eller högre utbildning är en förutsättning för strukturomvandling och överbryggande av den tekniska klyftan. De försummelser man gjort sig skyldig till hittills på detta område kommer att ta lång tid att rätta till, och många gånger tar man fortfarande inte itu med dem med nödvändigt eftertryck. Samtidigt måste man vad avser utbildningsstrukturerna se till att utbudet av utbildningsplatser överensstämmer med efterfrågan (6) och se till att fortbildningen av arbetskraften (nyckelord: livslångt lärande) också uppmärksammas så att arbetskraften bibehåller sin produktivitet och anställbarhet i alla faser av arbetslivet.

3.7   Lissabonstrategin i dess nya lydelse innebar avsevärda förändringar på europeisk nivå som är ägnade att påskynda strukturomvandlingen i riktning mot forskningsintensivare ekonomiska strukturer och topprestationer: Åtgärder för bättre tillgång till riskkapital och ökad mobilitet bland forskare, Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT), Europeiska forskningsrådet och pionjärmarknadsinitiativet är exempel på detta. Till detta kommer ökad finansiering inom ramprogrammen och ökad användning av pilotprojekt på europeisk nivå.

4.   Europa: Effektiv politik trots diversiteten?

4.1   Även om den europeiska visionen i stor utsträckning är klar och omfattas av alla dyker frågan upp om Europa med tanke på sin heterogenitet överhuvudtaget kan föra en gemensam politik. Den europeiska mångfalden visar sig inte minst i skillnader i medlemsstaternas produktivitet, de blandade framgångarna och skillnader på teknikfronten (t.ex. GSM-standard – IKT-satsningar) och de stora skillnaderna på sektorsnivå, såväl mellan som inom sektorer (se Falk, 2007, Leo – Reinstaller – Unterlass, 2007, se bilaga 3).

4.2   Denna mångfald innebär en stor utmaning för den ekonomiska politiken eftersom ekonomiskpolitiska åtgärder ger olika resultat beroende på den ekonomiska utvecklingsnivån. I framgångsrika länder anpassar man explicit eller implicit den ekonomiskpolitiska strategin till den ekonomiska utvecklingsnivån och strävar i samband med detta antingen efter att stödja en upphämtningsprocess eller efter att styra produktionen mot den tekniska frontlinjen. Det kloka i denna anpassning av den ekonomiska politiken till utvecklingsnivån bekräftas av en rad vetenskapliga arbeten. Det visar sig att samma politiska åtgärder får olika resultat beroende på landets utvecklingsnivå. En åtgärd som i ett land med en högteknologisk produktion ger stor avkastning kan i ett land som släpar efter åstadkomma endast små eller till och med negativa resultat på den ekonomiska utvecklingen.

4.3   Detta visar sig tydligt när det gäller utbildningssystemet (7). Vill man maximera resultaten av investeringar i utbildningssystemet måste man ta hänsyn till de konsekvenser som skillnader i utvecklingsnivå leder till: Högre utbildning blir viktigare ju närmare ett land befinner sig den tekniska frontlinjen. Yrkesorienterade utbildningssystem stöder däremot framför allt en upphämtningsprocess. Aghion m.fl. (2005) gör bedömningen att en höjning av utgifterna för högre utbildning med 1 000 dollar/person i ett land vid den tekniska frontlinjen ökar den årliga tillväxttakten med cirka 0,27 procentenheter, medan sådana investeringar i ett land utan högteknologisk produktion endast leder till en ökning av tillväxttakten med cirka 0,10 procentenheter. Personer med högre utbildning kan i länder med högteknologisk produktion utnyttjas med högre avkastning, eftersom man strävar mot radikalare innovationer som endast kan genomföras med hjälp av vetenskaplig forskning.

4.4   En högre utbildningsnivå leder också till större flexibilitet i valet av teknik. Cirka 60 % av skillnaden i tillväxttakt mellan de europeiska länderna och USA kan återföras på de europeiska utbildningssystemens starka fokusering på yrkesutbildning eller gymnasie-utbildning (Krueger – Kumar, 2004). Kunskapssamhället behöver allmänna nyckel-kvalifikationer och högre utbildning som underlättar anpassningen av ny teknik och skapandet av nya sektorer med nya företag. Den historiska – och för upphämtningsprocessen riktiga – europeiska fixeringen på gymnasieutbildning blir på det viset en hämsko för den ekonomiska tillväxten vid den tekniska frontlinjen.

4.5   När EU utarbetar och genomför den ekonomiska politiken måste unionen räkna med ett heterogent förbund av stater. När skillnaderna är stora brukar genomförandebefogenheterna delegeras till medlemsstatsnivå för att man där ska kunna hitta lösningar som är anpassade till de lokala förutsättningarna (8). Det är emellertid väsentligt att den gemensamma politiken stäms av mellan de olika nivåerna och att genomförandet samordnas så att den strategi som valts kan få full verkan. Det ömsesidiga beroendet inom EU verkar också i samma riktning. Vissa medlemsstaters framsteg hjälper också andra, men att åka snålskjuts bör inte vara ett acceptabelt förhållningssätt.

4.6   Det står emellertid klart att det inte kan finnas en strategi som passar alla. En förutsättning för framgång är en egen kombination av åtgärder som är anpassad till de nationella förhållandena. Det är emellertid också viktigt att konstatera att de ekonomiskpolitiska strukturerna och strategierna måste förändras när man når den tekniska frontlinjen, eftersom de instrument som dittills använts (och som oftast tagits fram under loppet av flera årtionden) därefter inte alls eller endast i ringa utsträckning ökar tillväxten utan har blivit åtminstone delvis ineffektiva. Detsamma gäller (fast med omvända förtecken) länder som befinner sig i upphämtningsfasen. Om man där använder samma strategier som i länder vid den tekniska frontlinjen leder det också till ineffektiva lösningar. Varje europeisk strategi måste därför sträva efter följande:

—	Stärka sammanhållning och topprestationer med utgångspunkt i den ekonomiska utvecklingsnivån.

—	Formulera mål och åtgärder som tar hänsyn till den övergripande karaktären i många politikområden (t.ex. miljö, innovation) och som kan sättas in effektivt på dessa politikområden trots behovet av samordning.

—	Fastställa arbetsfördelningen mellan den europeiska nivån och medlemsstaterna med utgångspunkt i de faktiska förhållandena.

—	Göra de beslutade åtgärderna bindande och fastställa påföljder för avvikelser.

4.7   De strukturer och mekanismer som krävs för en sådan politik finns i stor utsträckning redan i Europa och måste ”bara” anpassas till form och innehåll. Också i det senare fallet är de väsentligaste faktorerna redan bekanta och diskuteras sedan länge. Vad som saknas är politisk genomslagskraft för att kunna påverka den verkliga ekonomin och de europeiska samhällena.

5.   Litteraturlista

Acemoglu, D. Aghion, P., Zilibotti, F, Appropriate Institutions for Economic Growth, 2006.

Aghion, P., A Primer on Innovation and Growth, Bruegel Policy Brief 02, 2006.

Aghion, P., Bloom, N., Blundell, R., Griffith, R., Howitt, P., Competition and Innovation: An Inverted-U Relationship, Quarterly Journal of Economics, Vol. 120, No. 2, pp. 701-728, 2005.

Aghion, P., Blundell, R., Griffith, R., Howitt, P., Prantl, S., The Effects of Entry on Incumbent Innovation and Productivity, NBER Working Paper 12027, 2006.

Aghion, P., Boustan, L., Hoxby, C., Vandenbussche, J., Exploiting States' Mistakes to Identify the Causal Impact of Higher Education on Growth, Working Paper, Harvard University, 2005.

Aghion, P., Fally, T., Scarpetta, S., Credit Constraints as a Barrier to the Entry and Post-Entry Growth of Firms: Lessons from Firm-Level Cross Country Panel Data, 2006.

Aghion, P., Marinescu, I., Cyclical Budgetary policy and Economic Growth: What Do We Learn from OECD Panel Data?, 2006.

Aho, E., (ordförande), Cornu, J., Georghiou, L., Subirá, A., Ein innovatives Europa schaffen, Bericht der unabhängigen Sachverständigengruppe für FuE und Innovation, eingesetzt im Anschluss an das Gipfeltreffen in Hampton Court, 2006

Breuss, F., Die Zukunft Europas, in: BMWA, Das österreichische Außenhandelsleitbild – Globalisierung gestalten – Erfolg durch Offenheit und Innovation, Wien, 2008

Cedefop, Future skill needs in Europe, Medium-term forecast, 2008.

De la Fuente, A., Das Humankapital in der Wissensbasierten globalen Wirtschaft, Teil II: Bewertung auf der Länderebene, Abschlussbericht für die EU-Kommission Beschäftigung und Soziales, 2003.

Falk, M. Sectoral Innovation Performance, Evidenc from CIS 3 micro-aggregated data, Europe Innova, 2007, http://www.europe-innova.org

Falk, M., Unterlass, F., Determinanten des Wirtschaftswachstums im OECD-Raum, Teilstudie 1, WIFO-Weißbuch, 2006.

Falk, R. Hölzl, W., Leo, H., On the Roles and Rationales of European STI Policies, WIFO Working Paper, 299/2007.

Falk, R., Leo, H., ”What Can Be Achieved By Special R&D Funds When There is No Special Leaning Towards R&D Intensive Industries?”, WIFO Working Papers, 2006, (273).

Gerschenkron, A., ”Economic Backwardness in Historical Perspective”, Harvard University Press, 1962.

Giddens, A., Liddle, R., Diamond, P. (eds.), Global Europe, Social Europe, Polity Press, Cambridge, United Kingdom, 2006.

Gordon, R. J., Issues in the Comparison of Welfare Between Europe and the United States, Paper presented to Bureau of European Policy Advisers, ”Change, Innovation and Distribution”, Brussels, 4 december 2007

Griffith, R., Redding, S., Van Reenen, J., Mapping the Two Faces of R&D: Productivity Growth in a Panel of OECD Industries, The Review of Economics and Statistics, 86 (4): 883 – 895, 2004.

Hollanders, H., Innovation Modes: Evidence at the Sector Level, Europe-Innova, Innovation Watch, 2007, http://www.europe-innova.org

Hölzl, W., Friesenbichler, K. Final Sector Report Gazelles, Sectoral Innovation Watch, Europe Innova, 2008, www.europe-innova.org

Meddelande från kommissionen – Genomförandet av gemenskapens Lissabonprogram – En politik till stöd för EU:s tillverkningsindustri – mot en mer integrerad industripolitik, SEK(2005) 474, Bryssel 5.10.2005

Krueger, D., Kumar, K., US-Europe Differences in Technology-Driven Growth: Quantifying the Role of Education, Journal of Monetary Economics, 2004.

Leo, H., Reinstaller, A., Unterlass, F., Motivating sectoral analysis of innovation, Performance, Europe Innova, 2007, http://www.europe-innova.org

Nicoletti, G., Scarpetta, S., Regulation, Productivity and Growth: OECD Evidence, Economic Policy, 18:36 9, 2003.

OECD, Education at a Glance, OECD, 2006.

Peneder, M., Entrepreneurship and technological innovation, An integrated taxonomy of firms and sectors, Europe Innova, Wifo, 2007, http://www.europe-innova.org

Sapir, A. et al. ”An Agenda for a Growing Europe”, Oxford University Press, 2004.

Vandenbussche, J., Aghion, P., Meghir, C., Growth, Distance to Frontier and Composition of Human Capital, Journal of Economic Growth, Vol. 11, No. 2, ss 97–127, 2006.

---

(1)  Självfallet är Lissabonstrategin mera omfattande än vad som tas upp i detta dokument. För mer information se: http://ec.europa.eu/growthandjobs/index_en.htm

(2)  En samordning av politiken stimulerar produktionen av offentliga tjänster (t.ex. information och kunskap, miljö- och klimatskydd) och skapandet av positiva externa effekter. Den alltmer omfattande ekonomiska sammanflätningen i Europa skapar externa effekter, och endast genom en samordning av politiken kan de positiva externa effekterna ökas och de negativa minskas.

(3)  Totalt sett har EU behållit sin tätposition när det gäller global handel, såväl i varu- som i tjänstesektorn. Den europeiska ekonomin har en världsledande position i en rad industrigrenar med varor av medelhög tekniknivå och kapitalintensiva varor. Anledning till oro ger det ökande underskottet i handelsbalansen med Asien och EU:s – i jämförelse med USA – svaga resultat på IKT-området (se CCMI/043).

(4)  Strukturomvandling är ett resultat av nya företagsetableringar, en diversifiering av befintliga företag eller inflyttning av nya företag.

(5)  Termen ”forskningsintensiva” branscher är medvetet vald eftersom indelningen i hög-, medel- och lågteknologiska sektorer när det gäller FoU-utgifter innebär en underskattning av teknikanvändningen i många ekonomiska sektorer. Tar man dessutom hänsyn till integreringen av tekniker som utvecklats på andra håll i produkter och processer är många av de branscher som enligt den klassiska indelningen betraktas som lågteknologiska snarare att jämföra med medel- eller högteknologiska områden (se Peneder, 2007).

(6)  Cedefop gör följande bedömning: ”Den totala sysselsättningen i Europa bedöms öka med mer än 13 miljoner sysselsättningstillfällen mellan 2006 och 2015. Detta inbegriper en ökning på nästan 12,5 miljoner arbetstillfällen på högsta kvalifikationsnivå (ISCED-nivå 5 och 6) och nästan 9,5 miljoner jobb på medelnivå (ISCED-nivå 3 och 4). Å andra sidan kommer mer än 8,5 miljoner arbetstillfällen att försvinna för arbetstagare med inga eller endast få formella kvalifikationer (ISCED-nivå 0–2). Källa: Cedefop, Future skill needs in EuropeMedium-term forecast, 2008”.

(7)  I princip ger investeringar i humankapital mycket stor avkastning: Om man ökar den genomsnittliga skolgången med ett år, stiger landets potentiella ekonomiska produktion med 6 % på lång sikt (De la Fuengte, 2003).

(8)  Denna fördelning av befogenheterna borde diskuteras fortlöpande, men en sådan diskussion skulle gå utöver ramarna för detta yttrande (se Falk – Hölzl – Leo, 2007).

---