31.3.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 77/29

1.1

Syftet med förslaget är att ändra rådets direktiv 76/769/EEG genom att införa restriktioner för saluföring och användning av diklormetan, när diklormetan används som en huvudingrediens i färgborttagningsmedel avsedda för industriell, yrkesmässig eller privat användning.

1.2

Detta är den sista ändringen av rådets direktiv 76/769/EEG innan det ersätts den 1 juni 2009 av förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

1.3

Kommittén är medveten om de betydande vetenskapliga och politiska svårigheter kommissionen har haft att hantera när det gäller att lägga fram och nå en överenskommelse om en proportionerlig och kostnadseffektiv ändring som, i likhet med kraven i direktiv 76/769/EEG, bevarar den inre marknaden och samtidigt säkerställer en hög skyddsnivå för människors hälsa och för miljön.

1.4

EESK instämmer i att det föreligger övertygande bevis på att hög koncentration av ånga, orsakad av diklormetanens flyktighet, kan leda till medvetslöshet och dödsfall. Detta beror på undermålig industriell användning, inklusive otillräcklig ventilation. Det finns inte lika tunga bevis på allvarliga varaktiga risker vid enstaka fall av privat bruk. Förslaget om ett förbud mot saluföring är därför inte väl avvägt och förefaller, mot bakgrund av de kända men än så länge inte kvantifierade riskerna med alternativa produkter och processer, inte kunna leda till någon generell minskning av den ganska låga olycksnivå som registrerats.

1.5

EESK konstaterar även, i likhet med de konsulter som anlitats av kommissionen, att de speciella farorna med diklormetan inte helt täcks in av dagens farosymboler, riskfraser och skyddsfraser. Samma sak gäller för de risker som barn utsätts för, och som är mer förekommande i hemmet. Detta är en följd av den bristande märkningen och inte av de produkter eller personer som berörs. För att råda bot på situationen presenteras därför rekommendationer för förpackning och märkning.

1.6

Andra problem har identifierats, i synnerhet avsaknaden av avtalade gränser för exponering i arbetslivet (Occupational Exposure Limits) samt riktlinjer eller förordningar om god industriell användning. Tyska TRGS 612 anses vara en utmärkt modell i detta sammanhang.

1.7

Ett antal andra allmänna punkter lyfts fram för behandling av kommissionen, Europaparlamentet och medlemsstaterna i förhoppningen av överenskommelser ska kunna nås. Om detta inte lyckas kommer det att leda till en uppdelning på den inre marknaden. Användare, på arbetet eller på annat håll, kommer fortfarande att utsättas för risk.

2.1

Den 18 december 2006 antogs, som kommittén tidigare angivit, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), som träder i kraft den 1 juli 2009. Därmed upphävs och ersätts ett antal av rådets och kommissionens förordningar och direktiv, däribland rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar).

2.2

I bilaga I till rådets direktiv 76/769/EEG fastställs de särskilda begränsningar för användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och beredningar som man har kommit överens om och genomfört under de senaste 30 åren. Från 1 juni 2009 kommer dessa att utgöra hörnstenen i bilaga XVII till förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

2.3

Tidigare ändringar av rådets direktiv 76/769/EEG (dvs. ytterligare begränsningar) har skett i form av direktiv som krävt genomförande av medlemsstaterna. Detta förslag från kommissionen tar dock formen av ett beslut, med direkt effekt, i stället för ett direktiv. Därmed kommer det inte att kräva något införlivande i den nationella lagstiftningen, som kommer att behöva upphävas den 1 juni 2009 då förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach) träder i kraft.

2.4

Alla därpå följande förslag till begränsning av användning och utsläppande på marknaden av farliga ämnen och beredningar kommer att gälla förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

2.5

De ämnen (och eventuella beredningar där de ingår) har vanligtvis fastställts genom utvärderingar av ”prioriterade ämnen”, som valts ut av medlemsstaterna och publicerats i fyra prioritetslistor mellan 1994 och 2000, för vilka begränsningar med avseende på användning och utsläppande på marknaden har ansetts nödvändiga, i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 793/93.

2.6

Ett antal ämnen som inte var upptagna i dessa listor har också bedömts med avseende på deras inverkan på folkhälsan och miljön, och förslag har lagts fram om att begränsa deras användning eller utsläppande på marknaden allteftersom nya problem har tagits upp på begäran av medlemsstaterna. Diklormetan hör till dessa ämnen. Ett antal medlemsstater har av olika skäl redan infört eller försökt införa begränsningar för användningen av diklormetan, särskilt i färgborttagningsmedel. Enligt andra medlemsstater är dessa åtgärder oproportionerliga och kostsamma och kan få än mer otillfredsställande följder för användarna. Det föreligger vissa belägg (eller en brist på belägg) för och emot båda ståndpunkterna.

2.7

Rådets första fullständiga genomgång av förslaget ägde rum i början av juni. Om en kompromiss kan nås under de kommande månaderna förväntas förslaget gå vidare enligt planerna. Annars kommer det att gå i stöpet. I så fall kommer splittringen på den inre marknaden för DCM-baserade färgborttagningsmedel att bestå och eventuellt förvärras. Diklormetan kommer då i sinom tid att bedömas enligt förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach) och dess användning i färgborttagningsmedel utgöra en av många undersökta exponeringsvägar. Det är uppenbarligen oklart vad resultatet av detta kommer att bli samt när eventuella rekommendationer kan komma att presenteras.

3.1

Diklormetan är en färglös, halogenerad alifatisk kolväteförening med låg kokpunkt och en mild, sötaktig lukt. Det har använts i stor utsträckning under många år som ett icke lättantändligt, kraftfullt lösningsmedel i tillverkningen av läkemedel, aerosolförpackningar och andra processer, t.ex. färgborttagning och avfettning av metaller, och som extraktionslösningsmedel i livsmedel.

3.2

Även om diklormetan betraktas som ett av de säkraste lågmolekulära halogenerade kolvätena bör det fortfarande användas med försiktighet. I EU klassas diklormetan som cancerframkallande i kategori 3, dvs. att den är ”ett ämne som möjligen är cancerframkallande hos människa. Det tillgängliga underlaget är dock inte tillräckligt för att göra en tillfredsställande bedömning”. Det måste därför förses med riskfras R40 (”misstänks kunna ge cancer”). Diklormetan utgör även en prioriterad substans i ramdirektivet om vatten.

3.3

Ett större problem är dock att ämnet även har kraftig narkotisk effekt på det centrala nervsystemet, vilket kan ge leda till medvetslöshet och dödsfall. Detta har resulterat i en rad olyckor och dödsfall, vanligtvis kopplade till osäkra arbetsmetoder samt alltför stor exponering vid behandling i öppet bad inom industrin eller storskalig yrkesmässig användning. Användning i slutna system, när detta är möjligt, undanröjer riskerna.

3.4

Produktionsnivån för diklormetan i Europa (i Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Nederländerna, Storbritannien och Rumänien) sjunker långsamt allteftersom andra produkter dyker upp. Av de cirka 240 000 ton som tillverkas i Europa idag exporteras omkring 100 000 ton. 30–50 % av återstoden går till läkemedelsindustrin och 10–20 % säljs som oraffinerad diklormetan i färgborttagningsmedel. Ungefär samma tonnage gäller för återvunnen diklormetan från läkemedelsindustrin. Detta förslag avser endast användningen av diklormetan i färgborttagningsmedel.

3.5

De flesta fastighetsägare har använt färgborttagningsmedel i samband med bevarande och målning av trä, metall, sten och gipsföremål samt ytor inom- eller utomhus. Det finns även en rad mer specialiserade marknader, inklusive restaurering av konstföremål, avlägsnande av graffiti och ommålning av stora mobila föremål som t.ex. tåg eller flygplan.

3.6

Färgborttagningsmedel indelas lite godtyckligt i tre kategorier: ”industriell användning” (dvs. permanent användning i stor mängd), ”yrkesmässig användning” (många specialister, byggnadsarbetare och inredare) samt ”konsumentanvändning” (enskilda personer som vid enstaka tillfällen utför underhållsarbete i hemmet).

3.7

Det är svårt att fastställa antalet faktiska olyckstillbud för var och en av kategorierna. Eftersom symptomen på överexponering för diklormetan påminner om symptomen på hjärtsvikt kan underrapportering eventuellt förekomma. De uppgifter som konsultfirman RPA har gett kommissionen visar att det under de senaste tjugo åren i Europa har inträffat 3–4 olyckor per år orsakade av DCM-baserade färgborttagningsmedel, varav en hade dödlig utgång. Dödsfallssiffrorna var högst i Frankrike (6), Tyskland (6) och Storbritannien (5) medan olyckorna utan dödlig utgång var vanligast i Storbritannien (36), Sverige (12) och Frankrike (6). I södra Europa noterades endast en olycka under den period som RPA granskade (1930–2007) – en olycka med dödlig utgång inom industrin i Spanien år 2000. Lokala klimatförhållanden och arbetsmetoder kan mycket väl spela in. Under varma väderförhållanden står fönstren alltid öppna, ventilationen fungerar väl och riskerna är försumbara, medan det omvända kan gälla i kallare klimat.

3.8

Dödsfallen var jämnt fördelade mellan industriella användare och yrkesanvändare. Merparten av de icke-dödliga olyckorna registrerades bland användare som klassades som ”yrkesanvändare”. Den noterade dödsorsaken var nästan alltid otillräcklig ventilation samt bristande användning av personlig skyddsutrusning, särskilt vid behandling i öppet bad.

3.9

En eventuell dödsolycka i Frankrike 1993 som drabbade en konsument (eller en yrkesmässig användare) kan inte styrkas, och denna centrala del av uppgifterna har därför ifrågasatts. Den enda andra rapporterade dödsolyckan som drabbade en konsument inträffade i Nederländerna på 1960-talet. Det kan finnas andra faktorer som spelar in.

3.10

Det finns naturligtvis alternativ till DCM-baserade kemiska färgborttagningsmedel. Dessa delas vanligen in i tre kategorier – ”fysikalisk och mekanisk färgborttagning” (sandpappersbehandling, skrapning och blästring), pyrolitisk färgborttagning (ugnar, uppvärmda fluidiserade bäddar, blåslampa eller värmepistol) samt kemisk färgborttagning (kraftiga lösningsmedel, inklusive DCM, frätande och relativt starkt alkaliska vätskor eller pastor, myrsyra eller väteperoxidbaserade blandningar). Alla metoderna kan fungera och vara att föredra under vissa omständigheter. Samtliga innebär någon form av risk, antingen genom partikelpåverkan, värme-, eld- eller explosionsrisk, ögon- eller hudirritation eller genom sammansättningen i de lager som avlägsnas, främst i fråga om bly i färg som använts före 1960. När det rör sig om flera lager, som är 100 år gamla eller mer, i fortfarande användbara eller t.o.m. mycket attraktiva bostäder eller om känsliga ytskikt som inte får skadas, krävs mer än en metod samt ett visst mått av experimenterande.

3.11

Det finns inga framlagda uppgifter om den totala marknadsandelen för de olika alternativen i de tre kategorierna eller om kostnadsskillnaderna per avlägsnad kvadratmeter. DCM anses fortfarande vara det mest använda lösningsmedlet, framför allt inom konsumentsektorn, och även kaustiksodabaserade produkter är populära. Även inom kemisektorn är det svårt att jämföra kostnader. Det råder allmän enighet om att DCM-baserade färgborttagningsmedel förefaller vara billigare, om man ser till volymen, än konkurrerande produkter. Denna fördel försvinner troligen om man även tar hänsyn till den totala kostnaden för skyddsutrustning (om sådan används) och avfallshanteringen (i tillämpliga fall).

3.12

Den totala kostnaden beror även på genomloppstiden. Mer långsamt verkande men hälsosammare produkter och metoder ökar arbetskostnaderna och minskar vinsten. Lösningsmedel med högre kokpunkt gör det möjligt att behandla större ytor i taget men tar längre tid att verka. För konsumenten ersätts den kortare exponeringstiden med längre exponering och en eventuellt större störning i hemmet. (RPA:s antagande att konsumentanvändarna är mindre känsliga för tidsaspekten ”eftersom de vanligtvis använder färgborttagningsmedel på fritiden” kan helt klart ifrågasättas.) Nya arbetsmetoder och förändrade arbetsflöden kommer att vara av avgörande betydelse för samtliga användare. För en industriell användare minskar en övergång till vattenbaserade produkter ventilationskostnaden men ökar kraftigt arbetskostnaden för att minimera rostangrepp i rengöringsbad och rör. Mot bakgrund av alla dessa variabler är det extremt svårt att förutse effekterna av eventuella begränsningar. Konsumenter är under dessa omständigheter särskilt i farozonen, eftersom det finns få belägg för att valet av alternativa produkter eller metoder skulle ligga i deras eget intresse, till följd av motstridiga åsikter på regeringsnivå.

3.13

Ett av de populära alternativen till DCM som lösningsmedel är N-metyl-2–pyrrolidon (NMP), som nyligen klassats som ”reproduktionstoxiskt i kategori 2”, vilket i förlängningen kommer att leda till ett förbud mot att saluföra beredningar som innehåller NMP till allmänheten (men inte till yrkesanvändare eller industriella användare). Andra lösningsmedel, t.ex. 1,3-dioxolan, är mycket lättantändliga.

3.14

System som baseras på dibasiska estrar (DBE) – blandningar av dimetyladipat, succinat och glutarat förefaller för närvarande vara de mest lovande alternativen, och det finns inte mycket som tyder på att det finns någon större anledning till oro över folkhälsan eller miljön. Även dimetylsulfoxid och bensylalkohol förefaller vara relativt ”säkra”. Det finns dock en rad faktorer som avgör om användarna betraktar något av dessa ämnen som kostnadseffektivt, och man kan inte garantera att de i slutändan kommer att välja dessa ”säkra” alternativ.

3.15

På det hela taget är det tydligt att det inte finns någon helt godtagbar metod samt att bristfällig hantering mycket väl kan leda till en ökning av dagens relativt låga antal registrerade olyckor. Svårigheten är att hitta en lösning som kan tillfredställa samtliga parter, framför allt medlemsstater med olika erfarenheter och av förståeliga skäl svårrubbade ståndpunkter.

4.1

Kommissionens förslag syftar till att skydda människors hälsa och miljön och samtidigt behålla den inre marknaden för diklormetan, framför allt som en huvudingrediens i färgborttagningsmedel avsedda för industriell, yrkesmässig eller privat användning.

4.2

Förslaget syftar också till att förbjuda all försäljning av DCM-baserade färgborttagningsmedel till allmänheten och yrkesverksamma, med undantag för personer som har erhållit särskild utbildning och tillstånd från behöriga myndigheter i medlemsstaterna. Försäljning till industrin skulle endast vara möjlig om en rad skyddsåtgärder har vidtagits, främst effektiv ventilation, samt om ändamålsenlig personlig skyddsutrustning tillhandahålls och används. Alla DCM-baserade sammansättningar bör märkas outplånligt med ”Endast för yrkesmässigt och industriellt bruk” (och får därmed endast säljas till personer med tillstånd).

4.3

Under tolv månader från beslutets ikraftträdande får inga nya DCM-baserade färgborttagningsmedel släppas ut på marknaden för saluföring till allmänheten eller till yrkespersoner. Leveranser till dessa två grupper kommer att förbjudas efter ytterligare tolv månader.

4.4

Beslutet ska träda i kraft den tredje dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

4.5

Förslaget innehåller även en motivering samt ett arbetsdokument från kommissionen (konsekvensbedömningsrapport). Ytterligare material finns att tillgå i de konsekvensbedömningar som externa konsulter tagit fram åt kommissionen (RPA, TNO) och i rapporter om specifika frågor (ETVAREAD-expertgruppens rapport ”Effectiveness of vapour retardants in reducing risks to human health from paint strippers containing dichloromethane”). Konsekvensbedömningarna har därefter granskats av den vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker. Eftersom DCM, trots de redan presenterade problemen, inte angivits som ett prioriterat ämne av någon av de berörda parterna har EU inte tagit fram någon formell riskbedömningsrapport.

4.6

Även vissa medlemsstater (samt andra betydande ekonomier och handelspartner som t.ex. Schweiz och USA) har genomfört studier som underlag för specifika och ofta starkt motsatta lagstiftningsmässiga och politiska ståndpunkter. De berörda branscherna har tagit fram en mängd uppgifter om eventuella risker och komparativa fördelar med olika produkter och metoder som, vilket inte är förvånande, även de är motstridiga. Andra intressegruppers synpunkter noterades under den europeiska arbetsmiljöveckan ”Säkert byggande” år 2004, efter en expertkonferens anordnad av danska målarförbundet. Enligt RPA hade Europeiska byrån för konsumentorganisationer (BEUC), Europeiska federationen för gruv-, kemi- och energiarbetare (EMCEF) och Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) ännu inte lämnat något formellt yttrande i april 2007.

5.1

Kommittén är medveten om de svårigheter kommissionen stött på i samband med sitt förslag om en proportionerlig och kostnadseffektiv ändring av direktiv 76/769/EEG om användning av diklormetan som lösningsmedel i färgborttagningsmedel. Relativt få olyckor har rapporterats och undersökts. Underrapportering kan (eventuellt) ha förekommit. Den existerande lagstiftningen följs inte alltid och förefaller vara otillräcklig i fråga om märkning. Alternativa produkter och metoder finns men har ännu inte utvärderats och medför risker. Det finns goda skäl till att medlemsstaterna har olika åsikter. Det finns inte någon garanti för att resultatet kommer att gynna någon av de grupper som förmodligen kommer att beröras.

5.2

Kommittén är även medveten om att detta, p.g.a. uppenbara tidsmässiga skäl, är sista chansen att införa nya åtgärder i det ovannämnda direktivet. Om Europaparlamentet och medlemsstaterna inte kan nå en gemensam ståndpunkt och föreslaget till beslutet (eller eventuella omarbetningar av det) inte kan antas och genomföras, kommer inget mer att ske förrän alla användningar av diklormetan har bedömts i enlighet med förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

5.3

En sådan försening är enligt EESK:s mening vare sig är nödvändig eller önskvärd när det gäller att skydda miljön samt alla användares hälsa, på och utanför arbetsplatsen. EESK anser även att en uppdelning av den inre marknaden i denna eller någon annan fråga vore beklaglig. Alla berörda parter torde vara medvetna om behovet av att hitta en grund för en överenskommelse. Man bör sträva efter att hantera riskerna i stället för att ersätta en risk med en annan.

5.4

I detta sammanhang noterar EESK att det är säkert att tillverka, förvara, transportera samt använda DCM i slutna system. DCM är inte brandfarligt och bidrar inte till att marknära ozon bildas. I öppna system, t.ex. för färgborttagning, är det dock klart att DCM medför problem p.g.a. ämnets flyktighet (det dunstar snabbt), ångans densitet (det ansamlas vid den lägsta punkten eller där ventilationen är otillräcklig) samt dess narkotiska effekt (det kan leda till medvetslöshet och dödsfall). Sammantaget medför dessa faktorer ökade risker för barn. DCM är även klassat som cancerframkallande i kategori 3, och det är denna potentiella risk som anges tydligast i märkningen av produkter som innehåller diklormetan.

5.5

RPA m.fl. har konstaterat att detta är både vilseledande och otillräckligt för att skydda användare på och utanför arbetet ordentligt. Det finns inga riskfraser, skyddsfraser eller farosymboler i den nuvarande lagstiftningen, eller inom ramen för FN:s reviderade globala harmoniserade system för klassificering och märkning, som på ett adekvat sätt varnar för dess narkosverkan (och den därtill kopplade dödsrisken) eller, vilket är mer förvånande, den allvarliga risken för barn (vilken naturligtvis skulle gälla många produkter och metoder som används i hemmet).

5.6

Fokuseringen på den eventuella men än så länge inte påvisade cancerrisken är också vilseledande. Vetenskapliga kommittén för hälso- och miljörisker konstaterade i sitt yttrande om ETVAREAD-expertgruppens rapport om fördröjare att den metaboliska mekanismen hos en mus inte är densamma som hos en människa när det gäller den effekt som har testats (end-point) och att det utifrån det presenterade materialet därför inte är troligt att DCM är cancerframkallande. Det finns inte mycket användningsbaserat bevismaterial. Man väntar fortfarande på resultaten av två större epidemiologiska kohortstudier när det gäller DCM inom andra branscher i USA. Grupper inom EU kan ha exponerats för andra kända cancerframkallande ämnen som t.ex. styren. RPA presenterade inte några bevis för faktiska risker förknippade med exponering för DCM i färgborttagningsmedel i denna kategori. Den föreskrivna riskfrasen R68 (”Möjlig risk för bestående hälsoskador”) är därför inte särskilt lämplig.

5.7

Det bör även noteras att den olycksstatistik som RPA presenterat för perioden 1930–2007, klart visade på farorna med överexponering för DCM, vilket vanligtvis var kopplat till bristfälliga arbetsmetoder. Motsvarande uppgifter om alternativa metoder och produkter har inte samlats in. Det är dock osäkert i vilken utsträckning dessa uppgifter kan överföras och användas på ”yrkesverksamma” eller ”konsumenter” i hemmet. Tecken på kroniska (långvariga) hälsoeffekter vid industriell användning kan möjligtvis (eller inte) tyda på problem vid intensiv (kortvarig) exponering bland konsumenter. Det är svårare att göra en proportionell beräkning av olycksstatistiken, vilket det kanske är tal om här.

5.8

Studierna lyfte även fram bristen på enhetliga gränser för exponering i arbetslivet (Occupational Exposure Limits) inom EU. Gränsvärdena för ett ämne (DCM) varierar mycket från ett medlemsland till ett annat och även mellan ämnen (t.ex. diklormetan i förhållande till dibasiska estrar eller dimetylsulfoxid). Tillverkarna måste erkänna sin skyldighet att iaktta försiktighet i förhållande till sina arbetstagare. För att uppnå detta måste beslutsfattarna tillhandahålla ett tydligt och enhetligt regelverk baserat på tillgängliga uppgifter.

5.9

I detta sammanhang har EESK särskilt uppmärksammat de tekniska reglerna för farliga ämnen, TRGS 612, beträffande alternativ till DCM-baserade färgborttagningsmedel som utarbetats av det tyska federala arbetsmarknads- och socialministeriet (version från februari 2006). Detta förefaller vara en modell som andra kan använda för att sörja för säkerhet på arbetsplatsen och som är betydligt mer detaljerad än det föreliggande förslaget från kommissionen.

5.10

Man bör i de flesta fall följa rangordningen av de frågor som ska besvaras vad gäller det ovannämnda: (a) Kan metoden bli säkrare genom ersättning av ämnet? (b) Om nej, varför inte? (c) Har alla lämpliga åtgärder vidtagits för att göra arbetsplatsen säker? De potentiella riskerna och fördelarna med alternativa metoder och produkter bör erkännas fullt ut. Först och främst bör man göra någon slags uppskattning av de troliga följderna av eventuella beslut om att avlägsna betydande mängder av ett visst ämne från marknaden, beträffande t.ex. vad användarna kommer att välja och om valet kommer att öka deras säkerhet?

5.11

Som ett exempel kan nämnas en medlemsstat som redan har infört ett förbud mot DCM-baserade produkter för såväl industriell som yrkesmässig användning. Förbudet gäller saluföring av produkter som innehåller DCM och inte ämnet i sig. Kraftfulla lösningsmedel kan fortfarande tillverkas genom att DCM blandas med metanol på den plats där användningen ska ske. Den produkt som erhålls är billigare men saknar de ytaktiva ämnen och fördröjare som gör korrekt framtagna produkter både effektivare och säkrare. Detta är således inte en önskvärd följd.

5.12

Det är som RPA och kommissionen har konstaterat svårt att försvara och hålla fast vid uppdelningen i olika användarkategorier i praktiken. Den enda verkliga skillnaden är att det för färgborttagningsverksamhet vid en anläggning med hög produktion krävs stora öppna bad för kemikalier som produkterna doppas i, medan doppning, och därmed inte några stora öppna kärl, normalt sett inte behövs om färgborttagningen inte utförs vid en anläggning. Användning på en anläggning behandlas i andra direktiv, om t.ex. utsläpp av lösningsmedel och kvaliteten på avloppsvatten, som bör tillämpas strikt. Vid användning på annan plats spelar användarens aktsamhet och sunda förnuft en större roll. När det finns en arbetsgivare med i bilden ska vederbörande naturligtvis iaktta aktsamhetplikten och sörja för bästa möjliga arbetsmiljö för all berörd personal.

5.13

Kategorin ”yrkesmässiga användare” bör även delas upp i personer som alltid arbetar med specialiserade typer av rengöring (t.ex. borttagande av graffiti, fasadrenovering, tåg samt flyg), och personer som emellanåt ägnar sig åt färgborttagning (byggnadsarbetare, dekoratörer och ”konsumenter”) som ett nödvändigt men tidkrävande led i en mer lönsam verksamhet. Denna sistnämnda grupps behov, kompetens och sårbara punkter förefaller vara desamma och bör behandlas på ett likvärdigt sätt.

5.14

Slutligen har ett förslag om ett eventuellt undantag presenterats gällande utbildning och beviljande av tillstånd för vissa användare i syfte att möjliggöra en kompromiss mellan de olika ståndpunkterna. Det är dock svårt att jämställa användningen av DCM-baserade färgborttagningsmedel med t.ex. borttagning av asbest eller hantering av kärnavfall, där det helt klart krävs tillstånd. Mot bakgrund av de höga kostnaderna för installation och övervakning av sådana system är det svårt att föreställa sig att detta förslag skulle svara mot någon av parternas behov.

6.1

Av ovannämnda skäl anser EESK inte att vare sig det aktuella förslaget är proportionerligt eller att det kommer att leda till färre olyckor på eller utanför arbetet. I ljuset av de stora faktiska och politiska skillnaderna mellan medlemsstaterna måste andra metoder övervägas och införas utan ytterligare dröjsmål.

6.2

Detta skulle omfatta förändringar i fråga om förpackning och märkning av DCM-baserade färgborttagningsmedel i syfte att minimera olycksrisken och betona de verkliga farorna. Saluföring till personer som inte kontinuerligt sysslar med färgborttagning, på eller utanför en anläggning, bör begränsas till högst en liter per behållare och köptillfälle oberoende av om det rör sig om ”yrkesmässiga användare” eller ”konsumenter”. Behållarna bör vara försedda med barnsäker förslutning, i enlighet med relevanta befintliga eller nya EU-förordningar och direktiv och/eller EN ISO-standarderna 8317:2004 och 862:2005. Smala öppningar är en god idé för att minska spillet, även om effekten i sådana fall begränsas av behovet av att hälla över medlet innan det appliceras med hjälp av en pensel. Tillverkarna bör aktivt söka efter nya, säkrare leveranssystem om de vill att dessa produkter ska kunna klara sig på längre sikt. Försäljning i stora mängder till alla andra användare, för ”industriell” eller kontinuerlig ”yrkesmässig” användning, bör ske i mängder på minst 20 liter. Tillverkare och leverantörer bör inse att de är skyldiga att iaktta försiktighet i sådana situationer och sörja för att tillräcklig information och utbildning ges för att garantera säker hantering och bortskaffande i alla led av användningen.

6.3

Nya symboler samt risk- och skyddsfraser för ämnen med narkotisk effekt och varningar för faror för barn bör omgående utarbetas som ett komplement till dem som redan används. För DCM-baserade färgborttagningsmedel (och andra produkter med liknande verkan) borde varningstexten lyda ungefär på följande sätt: ”Narkotiskt medel: höga koncentrationer kan leda till medvetslöshet och dödsfall”; ”Får inte användas i närheten av barn eller särskilt känsliga vuxna”; ”Får inte användas i slutna rum: Den tunga ångbildningen kan orsaka kvävning”. Dessa fraser förefaller vara motiverade och relevanta mot bakgrund av bevismaterialet och de verkliga behoven. Fraserna bör inte skymmas av en uppsättning mindre viktiga varningar. En kraftfull varning och en omisskännlig symbol för behovet av att skydda barn har troligen större verkan än fler, mer komplicerade råd. I detta hänseende är den nuvarande riskfrasen S2 (”Förvaras oåtkomligt för barn”) otillräcklig.

6.4

För att ytterligare förbättra arbetsmiljön inom EU är det även tydligt att det behövs en standardiserad och enhetlig gräns för exponering i arbetslivet. Detta kan ses som en positiv effekt av Reach-programmet under de kommande åren.

6.5

Goda arbetsmetoder samt noggrann efterlevnad av existerande kontroller är naturligtvis nyckeln till hanteringen av riskerna på och utanför arbetsplatsen. Tillverkare och återförsäljare har ett delat ansvar att ge goda råd och se till att rekommendationerna kan följas av allmänheten och av andra som emellanåt använder farliga material eller metoder. Säkerhetsråd och säkerhetsutrustning bör främjas med samma entusiasm och incitament som de material som de ska behövs för.

6.6

Den metod som används i de tyska föreskrifterna TRGS 612 bör ligga till grund för kontrollerna i EU. Man kan vid behov lägga till ytterligare tekniska råd om ventilation eller avfallshantering. Bästa praxis bör offentliggöras och utbytas.

6.7

De pågående studier i USA kring effekterna av långvarig exponering för DCM bör avslutas så snart som möjligt och resultaten föreläggas den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö (SCHER) för utvärdering. Man bör undersöka möjligheterna att identifiera relevanta studiekohorter i Europa.

6.8

Därutöver bör en systematisk utvärdering göras av de risker som är förenade med färgborttagning, för att få fram en gemensam grund för utvärdering av produkter och metoder. Därigenom skulle man få en bättre bild av produkternas och metodernas prestanda och risker och i slutändan göra det möjligt för användarna på och utanför arbetsplatsen att fatta mer välinformerade beslut. Inget av dessa förslag bör emellertid leda till att antagandet av de kontrollåtgärder som diskuteras ovan försenas.