9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/57

1.1

EESK anser att det är mycket viktigt att fördjupa och gjuta nytt liv i debatten om EU:s kvalitetspolitik i dess helhet, och åstadkomma samverkan mellan de rättsliga krav som rör livsmedelssäkerhet, miljö och sociala frågor – också med tanke på målet att eventuellt införa en kvalitetsmärkning för EU – och de bestämmelser som slår vakt om särdragen hos produkter och livsmedel från vissa EU-regioner där man håller en högre standard.

1.1.1

För att systemet med geografiska beteckningar och benämningar ska vara effektivt, anser kommittén att följande krävs:

EESK anser att dessa kritiska faktorer endast delvis beaktades vid den översyn som ledde till förordning (EG) nr 510/2006, och att man måste komma till rätta med dem eftersom de kan få ännu större betydelse när systemet utvidgas till länder utanför EU.

1.1.2

När det gäller effektivitet föreslår kommittén åtgärder för att i tillräckligt hög grad slå vakt om produktens anseende på marknaden, genom förstärkning av de organisationer som har hand om geografiska beteckningar och benämningar och utformning av klara och trovärdiga krav som åtföljs av verkligt oberoende och effektiva kontroller.

1.1.3

Därför rekommenderar kommittén att man uppnår samförstånd om kraven i samband med registreringsansökningar, genom fastställda kriterier för den ansökande organisationens representativitet, så att man kan garantera samstämmighet också när det gäller komplicerade och kontroversiella aspekter.

1.1.4

När det gäller effektivitet vill kommittén också framhålla att de geografiska beteckningarna och benämningarna i ännu högre grad bör tas med bland de viktiga verktyg för landsbygdsutvecklingen i medlemsstaterna, genom att man i största möjliga utsträckning kopplar dem till åtgärder under andra pelaren, särskilt när det gäller nya medlemsstater och missgynnade områden i allmänhet.

1.1.5

När det gäller effektivitet anser kommittén slutligen att systemet med geografiska beteckningar och benämningar – om man betraktar det som en möjlighet till landsbygdsutveckling – bör uppfylla konsumenternas ökade förväntningar som även gäller etik, sociala frågor och miljö. Om detta angreppssätt omsätts i en strategi för partnerskap med andra delar av världen, även genom en ordentligt reglerad och kontrollerad öppning för import av produkter med geografiska beteckningar och benämningar från utvecklingsländer, skulle man kunna åstadkomma ökat samförstånd om ursprungsbeteckningar och uppmuntra multilaterala förhandlingar.

1.1.6

När det gäller uppvärdering av produkter med geografiska beteckningar och benämningar anser kommittén att man bör intensifiera stödet till åtgärder för att främja gemenskapsmärken genom bättre information till aktörerna och bättre kommunikation med konsumenterna, framför allt i de länder där detta är minst utvecklat, så att de geografiska beteckningarna och benämningarna kan bli fler, få en jämnare spridning inom EU och bli mer efterfrågade på marknaden.

1.1.7

När det gäller forskning och spridning av kunskap om systemets effekter på EU:s territorier och marknader, rekommenderar kommittén att positiva forskningsresultat från olika enheter inom kommissionen ges tillräcklig och enhetlig spridning i alla medlemsstater och bland alla berörda aktörer.

1.1.8

Kommittén rekommenderar att internationella handelsförhandlingar rörande geografiska beteckningar och benämningar behandlas i ett större perspektiv, inom den internationella samarbetspolitiken. I detta sammanhang är det nödvändigt att med större kraft och övertygelse lansera det multilaterala förhandlingspaketet (utvidgning av artikel 23 i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPS-avtalet) till alla geografiska beteckningar och benämningar, internationell registrering samt tekniskt stöd till utvecklingsländer) samtidigt som kompletterande bilaterala förhandlingar genomförs effektivt.

1.2

I detta sammanhang hänvisar vi särskilt till följande sex teman som kommissionen har angett ska bli föremål för en framtida politisk översyn (se rådets 2720:e sammanträde den 20 mars 2006):

1.2.1

Första temat: ”Kartläggning av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för ingredienser”. EESK anser att det är nödvändigt att kriterierna och parametrarna för innehållet i ingredienser med geografiska beteckningar och benämningar fastställs i samförstånd med alla berörda aktörer från de ansökande organisationerna (skyddskonsortier etc.), så att man kan använda de geografiska beteckningarna och benämningarna på slutprodukten.

1.2.2

Andra temat: ”Användning av alternativa instrument, t.ex. märken, för att skydda geografiska beteckningar och benämningar”. EESK anser att användningen av märken som registrerats för att skydda geografiska beteckningar och benämningar utanför EU förvisso är en möjlighet, men att den ändå inte innebär en lösning på problemet med internationellt skydd av beteckningarna eftersom detta instrument är komplicerat (med tanke på hur många länder som kan komma att beröras), kostsamt (och därför bara kan användas av stora handelsorganisationer med tillräckliga finansiella medel) och inte ger heltäckande skydd.

1.2.3

Tredje temat: ”Tillämpningsområde för produkter som behandlas i förordningen, med särskilt fokus på salt, örtblandningar, videprodukter och kryddor”. Kommittén ser positivt på att gemenskapsordningen blir öppnare för ansökningar om ursprungscertifiering och av produkter som inte är rena jordbruksprodukter (salt, örtblandningar, videprodukter, kryddor etc.) för att uppvärdera landsbygdskulturen i ett område. Samtidigt förordas en utsträckning till alla jordbruksprodukter som ännu inte beaktats.

1.2.4

Fjärde temat: ”Kartläggning av råvarors ursprung”. Mot bakgrund av de frivilliga branschöverenskommelser mellan alla berörda parter som föreskrivs i det nuvarande ansökningsförfarandet rekommenderar kommittén att man i fråga om skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) noggrannare studerar råvaruaspekterna och även ställer krav på att alla råvaror kommer från det område som omfattas av ursprungsbeteckningen.

1.2.5

Femte temat: ”Kriterier för att bedöma om beteckningens namn”. Också med tanke på de tvister som förekommit hittills rekommenderar EESK mer detaljerade instrument som gör det lättare att bedöma en betecknings historiska bakgrund eller dess anseende. Man skulle till exempel kunna inrätta en myndighet (eller bedömningskommitté) som kunde fungera som filtrerings- eller övervakningsinstans för de potentiella ursprungsbeteckningar som redan finns i flera europeiska länder, eller andra organ för utomrättslig tvistlösning.

1.2.6

Sjätte temat: ”Utformning av gemenskapssymboler för skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) eller skyddade geografiska beteckningar (SGB)”. Kommittén menar att sammanslagningen av SUB och SGB till ett enda märke skulle kunna innebära en risk för obalans mellan två likvärdiga koncept som redan finns och är förankrade i områdena. Eftersom det är viktigt att informationen till konsumenterna blir effektivare, bör man dock göra en tydligare visuell åtskillnad mellan SUB och SGB än nu (t.ex. olika färger), samtidigt som skillnaden gentemot andra europeiska märken (garanterade traditionella specialiteter (GTS) och ekologisk märkning) markeras ännu tydligare (också genom olika symboler).

1.3

När diskussionerna om den gemensamma jordbrukspolitikens utveckling återupptas 2013 hoppas EESK därför att man kommer att inrikta EU:s övergripande strategi på en helhetssyn som innefattar den europeiska jordbruks- och livsmedelssektorns alla utmaningar: En marknadspolitik som bör förbli gemensam och även syfta till att hantera inkomstriskerna, vilka ökar till följd av alltmer öppna, globaliserade och därmed sårbara jordbruksmarknader; en stabil och tydlig politik för landsbygdsutvecklingen; en kvalitetspolitik som utgör grunden för framtidens europeiska jordbruk; samt en balanserad och hållbar politik för naturresurser och energi.

1.4

EESK uppmanar medlemsstaterna till egna initiativ för att maximalt utnyttja de europeiska SUB- och SGB-systemen för att bättre främja såväl jordbruksprodukterna i deras regioner som den europeiska jordbruksmodellen.

2.1

I det europeiska civila samhället har man länge kunnat konstatera att konsumenterna successivt och kontinuerligt blir mer medvetna. De jämför jordbruksprodukters särdrag, och detta leder till att de väljer kvalitetsprodukter. EU reagerar på deras efterfrågan med en politik för att reglera och främja högkvalitativa livsmedelsprodukter från jordbruket, och därvid ta hänsyn både till aspekter som rör livsmedelssäkerheten ( ”hygienpaketet”, spårbarhet etc.) och aspekter som rör viss produktion (kvalitetsmärkning, ekologiskt jordbruk, geografiska beteckningar och benämningar). Det är denna uppfattning av kvalitet som vi utgår från i yttrandet.

2.2

I detta sammanhang har man inom gemenskapspolitiken utvecklat ett särskilt regelverk för erkännande av lokala specialiteter som är knutna till en ursprungsort. Ett exempel på detta är lokala produkter vars kvalitet eller anseende är knutet till ett särskilt produktionsområde eller en särskild produktionsregion eller råvaror eller produktionsmetoder som används inom ett begränsat geografiskt område.

2.3

I europeiska länder i Medelhavsområdet finns det en tradition av ursprungsbeteckningar för livsmedelsprodukter sedan början av 1900-talet. I början användes de inom vinsektorn och sedan kom de att användas för andra livsmedelsprodukter från jordbruket.

2.4

1992 inrättade kommissionen för första gången en gemensam lagstiftningsram för beteckningar för jordbruksprodukter, vilken var tillämplig i alla EU-länder. Den nya lagstiftningen lånade definitioner, krav och förfaranden från tidigare gällande nationell lagstiftning, vilket man bl.a. kan se på det starka sambandet mellan termerna för ursprungsbeteckning, såsom franska appellation d'origine contrôlée, spanska denominación de origen, och italienska denominazione di origine controllata.

2.5

Det handlar om rådets förordningar (EEG) nr 2081/92 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel och (EEG) nr 2082/92 om särartsskydd för jordbruksprodukter och livsmedel. Båda förordningarna har nyligen ändrats, genom förordningarna (EG) nr 510/2006 respektive 509/2006 från mars 2006.

2.6

Förordning (EG) nr 510/2006 gäller skydd av beteckningar för produkter vars särskilda karaktär beror på det geografiska ursprunget, dvs. skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) eller skyddade geografiska beteckningar (SGB).

2.6.1

Produkter med SUB-märkning har särdrag som uteslutande beror på den naturliga omgivningen och färdigheter hos producenterna i den region där de framställs. När det gäller SUB är det alltså nödvändigt att alla skeden i produktionsprocessen – produktion av råvaror, bearbetning och beredning – sker i det berörda området och att det finns ett nära samband mellan produktens särdrag och dess geografiska ursprung. Huile d'olive de Nyons, parmigiano reggiano och Shetland lamb är exempel på SUB.

2.6.2

Produkter med SGB-logotyp har också vissa särdrag som knyter dem till en bestämd region, men det räcker att endast en del av produktionsprocessen äger rum i detta område, medan exempelvis råvarorna kan komma från en annan region. Exempel på SGB är Clare Island salmon, l'arancia rossa di Sicilia och Dortmund bier.

2.7

Förordning (EG) nr 509/2006 om garanterade traditionella specialiteter, vars logotyp används på produkter med särdrag som beror på traditionella ingredienser eller produktionsmetoder och inte på geografiskt ursprung. Exempel på GTS är jamón serrano, ölet kriek och brödet kalakukko.

2.8

Förordningarna (EG) nr 509/2006 och 510/2006 antogs av rådet den 20 mars 2006. Under samma sammanträde lade kommissionen fram en förklaring om den framtida politiska översynen av funktionen av förordning (EG) nr 510/2006 och dess framtida utveckling (3).

2.9

Den nya lagstiftningen om kvalitetsbeteckningar har inneburit en långtgående förenkling av systemet. Exempelvis lämnades registreringsansökan tidigare in till behöriga myndigheter i det egna landet, vilka efter att ha behandlat den hänsköt hela ärendet till kommissionen, som genomförde en helt ny behandling. Nu åligger det i stället medlemsstaterna att behandla ansökningar inom ramen för de regelverk och riktlinjer som fastställts på gemenskapsnivå. Kommissionens roll begränsas till en analys av de viktigaste faktorerna, som sammanfattas i ett enda dokument som sedan offentliggörs i EUT. En annan nyhet är att producenter från tredje land kan lämna in en registreringsansökan direkt till kommissionen. Tidigare måste ansökningarna passera de nationella myndigheterna, som inte alltid var villiga eller beredda att behandla dem.

2.10

Den 5 februari 2007 anordnade kommissionen en konferens om certifiering av livsmedelskvaliteten, under vilken spektrat av frågor som togs upp (certifieringssystem och märkningssystem) breddades avsevärt och man även behandlade den grundläggande frågan om livsmedelshygien. Med kvalitet avsågs alltså EU:s system för livsmedelssäkerhet. Det är ingen slump att den första slutsatsen från konferensen lyder som följer: ”Alla (europeiska) livsmedel som producerats i eller importerats till EU håller en hög produktstandard i fråga om säkerhet och hygien” (4).

2.10.1

Det bör dock framhållas att Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, som tillsatts av kommissionen och medlemsstaterna, den 20 december 2004 slog fast att spårbarhet inte är ett relevant krav för importerade livsmedel. Kommittén håller inte med om detta.

2.11

Mot bakgrund av resultaten och slutsatserna från konferensen i februari 2007 beslutade kommissionen att utarbeta en grönbok om kvalitetspolitik för jordbruksprodukter som är planerad till oktober 2008 och som ska ägna stort utrymme åt geografiska beteckningar och benämningar. Grönboken kan följas av lagstiftningsförslag.

2.12

Samtidigt håller kommissionen (just GD Jordbruk och landsbygdsutveckling) på att göra en intern bedömning av det nuvarande systemet för skydd av geografiska benämningar. Den planeras bli klar i juli 2008.

2.13

EESK ansluter sig till denna allmänna process med detta initiativyttrande, dock utan någon ambition att analysera politikens många komplicerade aspekter och problem som nämnts ovan. Syftet är i stället att koncentrera sig på effektiviteten hos det europeiska systemet för geografiska beteckningar och benämningar samt på frågan om multilaterala och bilaterala handelsförhandlingar på detta område.

2.14

Det arbete som hittills utförts och EESK:s ståndpunkt i denna fråga återspeglas i initiativyttrandet Utnyttjande av typiska kvalitetsjordbruksprodukter som utvecklingsverktyg inom den nya gemensamma jordbrukspolitiken (föredragande: Luísa Santiago) (5). I yttrandet om Framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken  (6) (föredragande: Lutz Ribbe) insisterar kommittén dessutom på vikten av att rikta in det europeiska jordbruket på säkerhet och högkvalitativ produktion.

3.1.1

Det system som infördes genom förordning (EEG) nr 2081/92 har på det stora hela visat sig vara effektivt. Men från funktionell synpunkt vill kommittén fästa kommissionens uppmärksamhet på vissa kritiska faktorer som blivit tydliga med tiden. Det gäller särskilt följande tre områden:

3.1.2

I stort sett är systemet effektivt. De berörda produkterna kommer från praktiskt taget alla varukategorier: vegetabiliska och animaliska, färska och bearbetade, drycker, fiskeriprodukter, kryddor etc. Detta framgår av efterföljande tabell med uppgifter från december 2007, i vilken anges att det totala antalet SUB och SGB nu uppgår till 772. Om man särskilt analyserar antalet registrerade produkter, t.ex. under perioden 2000–2006 har SUB ökat med 22 % och SGB med 40 %, och den genomsnittliga totala ökningen uppgår till 29 % på bara 5 år.

TABELL I – Beteckningar och benämningar som registrerats av GD Jordbruk t.o.m. 15.12.2007 (http://ec.europa.eu/agriculture/qual/it/1bbaa_it.htm)

3.1.3

Systemet med geografiska beteckningar och benämningar har varit föremål för särskilda studier och undersökningar (se projekten DOLPHINS 1999–2003 och SINER-GI 2004–2008 som finansierats av GD Forskning (8)), i vilka de har analyserats ur olika synvinklar. Dessa successiva projekt har lyft fram viktiga aspekter på effektiviteten hos EU:s geografiska beteckningar och benämningar.

3.1.3.1

I detta sammanhang vill kommittén framför allt peka på de problem som hänger samman med organisation och ”förvaltning” av geografiska beteckningar och benämningar (särskilda studier och undersökningar på detta område har samordnats av Bertil Sylvander vid INRA i Paris och Filippo Arfini vid Parmas universitet, i samarbete med kommissionen). Man kan urskilja följande tre typer av förvaltning:

Men i effektivitetshänseende skiljer man mellan ”stark” och ”svag” förvaltning. Med ”stark” avses en förvaltning som kan slå vakt om produktens anseende i förhållande till de olika användarna, i synnerhet konsumenterna.

3.1.3.2

Kommittén framhåller dessutom att de geografiska beteckningarnas och benämningarnas kommersiella framgång fortfarande är marginell och har betydelse endast när det högt upp i kedjan finns bra strukturer med innehållsrika produkter och när förvaltningen sköts av organisationer som kan skapa nätverk med företag och utforma effektiva handelsstrategier. En viktig förutsättning för att en ursprungsbeteckning ska bli framgångsrik är att man förmedlar de märkta produkternas innehåll och kvalitativa och eventuellt territoriella värden. Naturligtvis bidrar de geografiska beteckningarnas och benämningarnas historiska bakgrund till detta, men det är ändå nödvändigt att vidta mer långtgående åtgärder för att stödja organisationen av och informationen om geografiska beteckningar och benämningar.

3.1.3.3

Kommittén framhåller dock att det ekonomiska och sociala värdet och effekterna av systemet med geografiska beteckningar och benämningar inte kan mätas endast med statistiska indikatorer för bruttomarknadsproduktion, eftersom effekterna både i förhållande till de geografiska områdena och ett EU-lands handelsbalans kommer att röra ett brett spektrum av samhälls- och näringslivsaktörer som inte är begränsat till jordbrukssektorn.

3.1.4

En mycket intressant aspekt på de geografiska beteckningarna och benämningarna är hur de förhåller sig till landsbygdsutvecklingen. Från att från början ha varit ett instrument till skydd för produkter blir ursprungsmärkningen ofta en verklig möjlighet att uppvärdera de kulturella särdragen i hela det geografiska området. Därmed kan man lätt förstå vilka möjligheter som kan uppstå när geografiska beteckningar och benämningar utvidgas till att även omfatta andra produkter än jordbruksprodukter, och att detta helt ligger i linje med de gemenskapsriktlinjer för landsbygdsutveckling som länge har legat fast. (Grönboken från 1985, meddelandet om Landsbygdsområdenas framtid från 1988 och Cork-förklaringen från 1995).

3.1.4.1

Om typiska produkter får denna kulturfrämjande roll kan de och bör de bli en drivkraft för en ekonomisk nystart på landsbygden, framför allt i de mest missgynnade områdena. Men man bör inte betrakta detta endast ur ett gemenskapsperspektiv. Mot bakgrund av det nuvarande europeiska systemet och möjligheten att använda EU-märkning i tredje land, är kombinationen av geografiska beteckningar och landsbygdsutveckling och den konkreta utvecklingen av detta attraktiv för länder som fortfarande är under utveckling. Viktiga och inflytelserika internationella organ (FAO och Världsbanken) drar en parallell mellan begreppet geografiska beteckningar och benämningar och dem som i utvecklingsländer kallas ”lokalkunskap” eller helt enkelt tradition. De handledningar för användning av geografiska beteckningar och benämningar som FAO och Världsbanken håller på att utarbeta och sprida i utvecklingsländer (i enlighet med EU:s förfaranden och bestämmelser) utgår från detta.

3.1.5

En ytterligare aspekt som man inte får glömma är enligt vår åsikt de geografiska beteckningarnas och benämningarnas positiva miljöeffekter i ursprungsområdena. De typiska produkterna framställs med produktions- eller bearbetningsteknik som i stor utsträckning bygger på traditionella metoder som bara i liten grad eller inte alls kräver eventuellt miljöfarlig teknik. De innefattar också lågintensivt jordbruk som bidrar till den biologiska mångfalden och landskaps- och miljöskyddet.

3.1.6

Från effektivitetssynpunkt bör även andra framtidsscenarier tas med i beräkningen. Enligt kommitténs åsikt finns det tecken på att situationer som hittills betraktats som oföränderliga kan förändras. I en stor del av industrin och distributionskedjorna inom den multinationella livsmedelssektorn tas initiativ till att låta produkter med geografiska beteckningar och benämningar ingå i sortimentet. Därmed övervinner man delvis den internationella politik för märkning och globala marknadsstrategier som hittills stått i vägen för behovet av och grunden för ursprungsbeteckningar. Detta fenomen är ett mycket intressant prejudikat vars utveckling kan få stor betydelse för utvecklingen av geografiska beteckningar och benämningar.

3.1.7

I detta sammanhang visar vissa studier att USA håller på att ge efter i sitt motstånd mot den europeiska modellen för geografiska beteckningar och benämningar (ett motstånd som grundar sig på mycket annorlunda jordbruksförhållanden och på handelsstrategier som ofta är helt motsatta), till följd av förändringar i den interna produktklassificeringen. Också i USA börjar det nu uppstå fall med produktionsföretag som delvis bygger sin framgång på produkternas ursprung och som nu klagar över bristen på tillräckligt skydd. Ett känt fall är vinerna från Napa Valley i Kalifornien, som på senare tid fått sällskap av andra produkter från USA och Kanada (Florida Orange, Bleuet du Lac Saint-Jean) som är föremål för märkesplagiat och snedvridning av konkurrensen i den egna staten eller angränsande stater.

3.1.8

Den allmänna tendensen är att konsumenterna uppmärksammar produkternas ursprung i högre grad, och att detta påverkar deras inköp (se t.ex. vissa resultat från de europeiska projekten TYPIC-2005 och DOLPHINS-2002). På samma sätt verkar konsumenterna vara beredda att betala ett högre pris för produkter med ursprungsmärkning, som i allmänhet anses ha högre kvalitet och vara säkrare. I detta sammanhang kan man också behandla de frågor som uppstår i samband med uppgift om råvarornas ursprung och användningen av produkter med geografiska beteckningar och benämningar som ingredienser i livsmedelsberedningar.

3.1.8.1

Kommittén konstaterar dock att erkännandet av de europeiska certifieringssystemen, logotyperna och märkningen inte har gått så långt och inte är särskilt enhetligt. Forskning från Centro Internazionale degli Alti Studi Agronomici Mediterranei – CIHEAM (internationellt centrum för agronomiska Medelhavsstudier) om särdragen och kvaliteten hos livsmedelsprodukter från Medelhavsområdet (”Identità e Qualità dei prodotti alimentari mediterranei” – Paris, 2007), visar att ”80 % av Europamedborgarna aldrig har hört talas om SUB (skyddad ursprungsbeteckning) och 86 % aldrig har hört talas om SGB (skyddad geografisk beteckning)”. När samma fråga ställs om motsvarande nationella beteckningar (t.ex. ”denominación de origen” i Spanien eller ”appellation d'origine contrôlée” i Frankrike) är kunskapen mycket större. Detta utgör ett allvarligt problem på gemenskapsnivå ifråga om kommunikation och information till konsumenterna.

3.2.1.1

I september 2003 visade förloppet och det negativa resultatet av ministerkonferensen i Cancún att handelsförhandlingar numera inte bara tjänar till att behandla priser och tariffer för att underlätta tillträdet till olika marknader som är öppna för varandra, utan även och samtidigt till att jämföra produktionsmodeller (d.v.s. produktionens och livsmedlens historia, traditioner och kategorier). Att man känner till och uppskattar varandras produktions- och livsmedelstraditioner är en grundförutsättning för framgångsrika handelsförhandlingar.

3.2.1.2

När Europeiska gemenskapen sitter med vid förhandlingsbordet och det gäller handelsförhandlingar jämför man därför den egna sociala och ekonomiska modellen med andra relevanta modeller. Därför anser kommittén att styrkan och trovärdigheten i gemenskapens förhandlingsinitiativ kan bli effektiva om de ingår i en utrikespolitik som även omfattar förhandlingar om skydd av immateriella rättigheter och handel. Om kvalitetspolitiken ingår i detta sammanhang kan också den utformas som ett system med regler som är förenligt med ett vidare och mer allmänt angreppssätt inom politiken för internationellt samarbete, vilken får allt större betydelse för den internationella stabiliteten.

3.2.2.1

En av de grundläggande principerna för gemenskapsordningen är som bekant den fria rörligheten för varor på den inre marknaden (artikel 23 i EG-fördraget). Denna princip har varit svår att tillämpa eftersom de olika medlemsstaternas regelverk skiljer sig mycket åt. Dessa skillnader hör historiskt hemma i en komplicerad och motsägelsefull uppsättning internationella avtal och bestämmelser som inte är enhetlig och blir ännu mer oroväckande när marknaderna globaliseras. Det blir därför allt viktigare att garantera lojal konkurrens mellan de ekonomiska aktörerna på en allt öppnare marknad. För detta ändamål kan också ett konsekvent regelverk för geografiska beteckningar och benämningar ge positivt resultat.

3.2.2.2

Internt har man successivt gjort viktiga framsteg mot harmonisering genom prejudikat som skapats genom beslut från EG-domstolen som ursprungligen gällde principen om ömsesidigt erkännande.

3.2.2.3

På internationell nivå sker utvecklingen mot en gemensam strategi för geografiska beteckningar och benämningar genom förhandlingar och avtal om skydd av industriella och i förlängningen immateriella rättigheter. Från Pariskonventionen (1883, 169 medlemsstater) till Madridöverenskommelsen (1891, 34 medlemsstater) och Lissabonöverenskommelsen (1958, 23 medlemsstater) har man erkänt principen att en produkt är knuten till ett särskilt geografiskt område, men ramarna för detta är fortfarande ganska otillfredsställande när det gäller rättssäkerheten, kontrollerna och risken för bedrägerier och förfalskningar.

3.2.3.1

TRIPS-avtalet, som utarbetades 1994, innehåller ett särskilt avsnitt om de handelsrelaterade aspekterna på immateriella rättigheter som rör geografiska beteckningar. Följande omfattas:

3.2.3.2

I de internationella avtalen används en terminologi för bandet mellan ”platsen” och ”produkten” som visar att detta band har blivit starkare: ursprungsbeteckningar (Madrid 1891), geografiska beteckningar (TRIPS-avtalet 1994) och ursprungsbeteckningar (Lissabon 1958). Sammanfattningsvis kan man säga att alla ursprungsbeteckningar är geografiska beteckningar, men alla geografiska beteckningar är inte ursprungsbeteckningar. En översikt över klassificeringen av olika typer av produkter som är knutna till ett geografiskt område, i enlighet med olika internationella avtal, har gjorts i avhandlingen Analisi della politica di riconoscimento internazionale delle indicazioni geografiche av Sabrina Cernicchiaro (Parmas universitet).

3.2.3.3

TRIPS-avtalet utgör en milstolpe i utvecklingen av avtal om skydd för produkters immateriella rättigheter inom den internationella handeln, men samtidigt har många och viktiga frågor förblivit olösta. Genom avtalet infördes en gemensam och giltig definition av geografiska beteckningar och benämningar för 151 undertecknande stater, och ett enhetligt system för tvistlösning. Samtidigt bör man framhålla minst tre betydande brister:

3.2.3.4

Andra regionala avtal syftar också till att skydda geografiska beteckningar och benämningar, t.ex. den afrikanska organisationen för immateriella rättigheter OAPI:s avtal från mars 1977 och afrikanska regionala organisationen för immateriella rättigheter ARIPO:s Banjulprotokoll om märken från mars 1997.

3.2.4.1

Det faktum att det inte finns tillräckliga bestämmelser på internationell nivå leder till stora svårigheter för de europeiska producenter som framställer produkter med geografiska beteckningar och benämningar. Denna typ av märken används i allt högre grad felaktigt och det är stora skillnader mellan de olika ländernas rättsliga ramar för skydd av geografiska beteckningar och benämningar. Detta leder till en allvarlig snedvridning av konkurrensen och handeln mellan WTO:s medlemsländer.

3.2.4.2

De största problemen är ofta förknippade med en korrekt tolkning av den berörda marknadens interna bestämmelser. Vissa europeiska producenter som framställer produkter med geografiska beteckningar och benämningar har lyckats skydda det egna namnet utanför EU, men även i dessa fall finns det exempel på missbruk, förfalskningar och byråkratiska hinder för handeln. När ett namn missbrukas står denna handling i direkt proportion till hur känd den märkta produkten är. De negativa ekonomiska följderna är betydande, och det europeiska företaget kan inte genomföra någon marknadsföringsstrategi för att konsumenterna ska bli produkten trogna. Rent allmänt innebär denna situation ett bedrägeri mot konsumenterna i tredje land, och den påverkar den europeiska jordbruks- och livsmedelsmodellens image mycket negativt.

3.2.4.3

I länder med egna system för registrering av geografiska beteckningar och benämningar har producenterna av produkter med sådana beteckningar och benämningar inte lika stora svårigheter. Betydande problem kvarstår dock när skyddet gäller namn som används i kombination med termer såsom ”typ”, ”stil” etc. I allmänhet drabbas de europeiska producenterna av höga kostnader och stora juridiska svårigheter när de vill bevisa att den geografiska beteckningen eller benämningen inte är ett allmänt namn.

3.2.4.4

I brist på en tydlig och erkänd internationell rättslig ram fortsätter de europeiska producenterna att verka på marknader med skyddade märken (privata företags märken, kollektiva märken och certifieringsmärken). Även denna strategi innebär ofta svårigheter. På de internationella marknaderna finns det ofta redan märken som innehåller namnet på den produkt med geografisk beteckning eller benämning som de europeiska producenterna vill registrera (i detta fall måste man ta itu med den mödosamma uppgiften att väcka talan om användningen av märket). Dessutom kan producenterna, även när de har registrerat sitt eget märke, förlora skyddet om marknaden stängs av hälsoskäl och märket inte kan användas kontinuerligt.

3.2.5.1

I den nuvarande kris eller det dödläge som den multilaterala metoden genomgår – och som man absolut måste bryta – domineras de internationella handelsförhandlingarna alltmer av bilaterala avtal. På internationell nivå har cirka 300 bilaterala avtal ingåtts, och de skulle kunna uppgå till 400 senast 2010. Detta är oroväckande, eftersom denna typ av avtal bör syfta till att komplettera WTO:s multilateralism i enlighet med en strategisk fördelning mellan avtalstyperna: de multilaterala avtalen syftar till att lösa mycket komplicerade frågor, t.ex. subsidier, antidumpning och bestämmelser rörande skydd av immateriella rättigheter, medan bilaterala avtal kan användas för enklare frågor och antagande av preferenskriterier i handeln mellan stater.

3.2.5.2

EESK anser dock att EU inte kan stå vid sidan av medan de stora internationella aktörerna bilateralt förhandlar och fattar viktiga beslut om regler och handelsutbyte. När det i synnerhet gäller livsmedelsprodukter kan man i allmänhet konstatera att de bilaterala relationernas flexibilitet utgör en bra utgångspunkt för att inleda förhandlingar och åstadkomma en godtagbar och verifierbar lösning. Dessutom visar erfarenheterna att sådana resultat uppnås även därför att de bilaterala avtalen inbegriper tekniskt stöd till administrativa system för att utarbeta de lagar som krävs som fortfarande är otillräckliga i länder som ingår sådana avtal. Även inom de multilaterala förhandlingarna finns ett behov av detta.

3.2.5.3

EU har länge förhandlat och undertecknat avtal om livsmedelsprodukter med geografiska beteckningar och benämningar. I dag pågår förhandlingar med nästan alla handelspartner i tredje land och för alla kategorier av livsmedelsprodukter, och skydd av geografiska beteckningar och benämningar införs systematiskt.

3.2.6.1

Punkt 18 i Doha-deklarationen (november 2001) innehåller en dubbel och differentierad förhandlingsståndpunkt:

3.2.6.2

När det gäller den första punkten har förhandlingarna i Doha inte följts upp, trots kommissionens förhandlingsinsatser. Det råder fortfarande två motsatta uppfattningar om själva deklarationen: den som innebär att man måste uppnå en överenskommelse om obligatoriskt införande av registret i WTO:s alla medlemsländer (och som förespråkas av EU, Schweiz, Indien, Turkiet och andra länder) och den som innebär att förhandlingarna och överenskommelsen skulle begränsas till frivilligt inrättande av detta instrument enbart i de länder som har ett system för lagligt skydd av ursprungsbeteckningar – en sorts databas (denna uppfattning förespråkas av USA, Australien, Nya Zeeland etc.).

3.2.6.3

När det gäller den andra punkten – utökning av skyddet till andra produkter än vin – har verkliga förhandlingar ännu inte inletts.

3.2.6.4

Eftersom det inte fanns några verkliga utsikter för en utveckling av TRIPS-förhandlingarna försökte EU, dock utan framgång, omedelbart före konferensen i Cancún 2003 att införa multilateralt skydd av 41 ursprungsbeteckningar på dagordningen för förhandlingarna. Syftet var att återupprätta det lagliga skyddet på marknaden för livsmedelsprodukter vars namn ofta missbrukas internationellt. I och med att ministerkonferensen i Cancún misslyckades avbröts förhandlingarna på denna punkt.

3.2.6.5

WTO gjorde under 2005 sina senaste officiella försök till framsteg i fråga om multilateral registrering och utvidgningen av det förstärkta skyddet för vin och sprit till att omfatta andra produkter (9). De tekniska diskussionerna fortsätter just nu med utgångspunkt i icke-officiella EU-dokument som framför allt fokuserar på förslaget om att inskrivning i det multilaterala registret ska innebära att man ”antar” att de geografiska beteckningarna och benämningarna skyddas i alla andra länder, och att man ska ha möjlighet till klagomål inom 18 månader. I kraft av detta ”antagande” läggs bevisbördan på den som överklagar. När det gäller registret finns det framför allt två hinder: USA och andra anglosaxiska länder anser att de rättsliga följderna strider mot territorialitetsprincipen. För utvecklingsländerna är problemet i stället att de rent administrativt har svårt att respektera registreringstidsfristen som anses vara alltför kort. I december 2007 kom kommissionen med en formell begäran om en text som kan ligga till grund för ett internationellt register.

3.2.6.6

EESK anser att det är nödvändigt att åter lansera förhandlingspaketet (utvidgning av artikel 23 i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPS-avtalet) till alla geografiska beteckningar och benämningar, internationellt register och tekniskt stöd till utvecklingsländer) och förlita sig på det nya intresse för produkter med ursprungsmärkning som man kan se på den inre marknaden i vissa tredje länder och utvecklingsländer. Förhandlingarna har också blivit lite mer dynamiska, och på initiativ av Schweiz har det uppstått en spontan gruppbildning – kallad GI Friends – genom vilken ett antal stater försöker bryta dödläget.

3.2.6.7

Kommittén vill framhålla att geografiska beteckningar är den enda form av immateriella rättigheter som är möjliga att äga för lokalsamhällen överallt i världen. Från denna synpunkt är en nord-syduppdelning inom WTO obegriplig.