15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/106

1.1

Tillväxt, innovation och sysselsättning, de mål som återlanserades i Lissabondagordningen våren 2000, är nära förknippade med en översyn och en utvärdering av näringslivspolitikens roll i Europa. Samtidigt som stabilitets- och tillväxtpakten upprätthålls och inre marknaden befästs är det nödvändigt att skapa samordningsformer som ger den europeiska industrin möjlighet att spela en central roll inför globaliseringens utmaningar.

Ett strategiskt mål är att fastställa prioriterade sektorer av europeiskt och överstatligt intresse och att stödja dem med lämpliga ekonomiska instrument. Näringslivspolitiken på medellång och lång sikt är i första hand en europeisk angelägenhet, medan den konkreta tillämpningen och genomförandet faller under de enskilda staternas ansvar.

Den gemensamma valutan och inre marknaden är värdefulla instrument, inga självändamål. Målen är fortfarande de som fastställts i fördraget: Ekonomiska och sociala framsteg samt hög sysselsättning.

På grundval av dessa förutsättningar anser EESK att man bör koncentrera sig på följande områden inom den ekonomiska politiken för att främja en europeisk näringslivsstrategi:

1.2

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och Lissabondagordningen. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken är ett instrument för att ange inriktningen och möjliggöra samordning inom den ekonomiska politiken, men de bör också integreras i större utsträckning i initiativ inom ramen för Lissabondagordningen och inbegripa investeringar i innovation och ny teknik inom industrisektorn, med beaktande av det ekonomiska läget i de olika medlemsstaterna.

1.3

Europeiska centralbankens roll och politik. De beslut som ECB fattar syftar i första hand till att kontrollera inflationen och säkerställa prisstabiliteten. Dessa målsättningar kan ibland leda till att investeringarna bromsas upp. Utan att frångå sina huvudmålsättningar skulle ECB i vissa fall kunna genomföra en flexiblare penningpolitik för att främja investeringar.

1.4

Europeiska investeringsbankens roll. Europeiska investeringsbanken bör ge ett avgörande bidrag till den ekonomiska och sociala sammanhållningen och upprätthålla den industriella utvecklingen genom incitament för forskning och utveckling. Samtidigt bör kommissionen skaffa nya instrument för den makroekonomiska politiken för att kunna främja industriell expansion och tillväxt.

1.5

Bättre skattepolitik. När det gäller skattepolitiken bör man å ena sidan minska den administrativa bördan, i synnerhet för småföretagen, och å andra sidan vidta skatteåtgärder som leder till att företagen investerar i forskning och utveckling.

1.6

Risken för oreglerad ”finansialisering”  (1) av företagen. Den överdrivna finansialiseringen av företagen och den allt större förekomsten av rent spekulativa investeringar inom näringslivet äventyrar den industriella strukturen och drabbar ofta produktion, sysselsättning och social sammanhållning. Det behövs därför instrument som effektivt reglerar finansvärldens makt över företagen.

1.7

En återlansering av den europeiska industriella modellen. Ett sätt att övervinna nedgången inom tillverkningsindustrin och utlokaliseringen är en återlansering av den europeiska industriella modellen, som kännetecknas av framgångsrika industridistrikt och branscher. I vilket fall som helst har den industriella strukturen behov av både materiella och immateriella infrastrukturer, och det ligger i hela EU:s intresse att finansiera sådana projekt.

Med tanke på att tjänsteindustrin har en central roll i den europeiska ekonomin bör den samspela med företagen. Tjänster är av största betydelse för företagen, särskilt produktionsstödjande tjänster, men företagstjänsterna kräver i gengäld en tillräcklig dynamik och vitalitet inom själva industrisektorn.

1.8

Forskning, utveckling och intellektuella rättigheter. Det har blivit uppenbart att vi behöver bättre resultat och större investeringar i forskning och utveckling, som för närvarande ligger långt från de mål som fastställts i Lissabondagordningen. Även på detta område bör EU:s ekonomiska åtaganden ökas. En ny näringslivsstrategi bör när det gäller investeringar i forskning ta hänsyn till de nya mål som EU har fastställt i fråga om koldioxidutsläpp. Försvaret av immaterialrätten är också viktigt för konkurrenskraften och den europeiska industrins innovationsförmåga, och bör säkerställas genom lämpliga gemenskapsinstrument.

1.9

Utbildning och näringsliv. Vikten av ett ömsesidigt beroende och kopplingar mellan företagsvärlden och utbildningssektorn kan inte nog betonas. Skolor, universitet och andra institutioner för högre utbildning måste inse behovet av att ge de studerande en utbildning som är relevant för företagen. Företagen måste i sin tur informera dessa institutioner om sina behov. Ett sätt att förbättra dessa kontakter är att utveckla industriparker i anslutning till universiteten. Man bör också uppvärdera de europeiska kompetenscentrumen och på olika sätt även Europeiska tekniska institutet.

1.10

Social dialog. Att söka samverkanseffekter och involvera alla berörda aktörer som behövs för att strukturomvandlingarna skall bli framgångsrika kan göra omvandlingen socialt godtagbar. Detta sker om arbetsmarknadsparterna systematiskt engageras i arbetet inför och i förvaltningen av omvandlingen, och om man på ett konsekvent sätt strävar efter den dubbla målsättningen att öka företagens konkurrenskraft och minska de negativa sociala konsekvenserna. I gränsöverskridande regioner kan den industriella omvandlingen underlättas genom skapandet av en transnationell möjlighet till kollektivförhandlingar i den form som aviserats i den sociala dagordningen för 2005–2010. De europeiska företagsråden kan också lämna ett bidrag. Det gäller att öka kompetensen hos de personer som deltar i rådens arbete så att företagsråden kan spela sin roll som central aktör i samråds- och dialogprocessen (2).

2.1

Den rättsliga grunden för gemenskapens industripolitik återfinns i EG-fördragets artikel 157 (3) och en rad andra viktiga dokument. Den europeiska industripolitiken utgår ursprungligen från ett meddelande från kommissionen om industripolitik på en öppen och konkurrensutsatt marknad: riktlinjer för en gemenskapsstrategi (4). Andra dokument följde (5), bl.a. meddelandet från kommissionen om ”Industripolitiken i ett utvidgat Europa” (6) som behandlar möjligheter och konsekvenser av den planerade utvidgningen av unionen. Bland dokumenten kan man påminna om kommissionens meddelande ”Viktiga frågor som rör EU:s konkurrenskraft – på väg mot en integrerad strategi” (7) och ”Att stödja strukturomvandlingarna: En industripolitik för ett utvidgat EU” (8). Ännu senare kom meddelandet ”Genomförandet av gemenskapens Lissabonprogram: En politik till stöd för EU:s tillverkningsindustri – mot en mer integrerad industripolitik” (9), som följdes av meddelandet om halvtidsöversynen av industripolitiken (10).

2.2

Införandet av euron som gemensam valuta gav upphov till stabilitets- och tillväxtpakten mellan medlemsländerna och innebar en ny satsning på bättre samordning av den ekonomiska politik som fördes nationellt, i synnerhet i fråga om budgetpolitik.

Utvidgningen med länderna i Central- och Östeuropa utgör å andra sidan en stor utmaning för Europas framtid och för arbetet med att övervinna de skillnader som fortfarande finns mellan olika regioner i ekonomiskt, socialt och industriellt hänseende.

Gemenskapens politik har uppnått viktiga mål, framför allt i fråga om konsolideringen av inre marknaden och på senare tid den fria rörligheten för tjänster.

Den uppmärksamhet som riktats mot dessa prioriteringar (uppfyllandet av Maastrichtkriterierna, regleringen av inre marknaden, stora skillnader mellan olika ekonomiska miljöer och produktionsmiljöer) har lett till att man har försummat politiken för industriellt stöd i EU.

2.3

I detta sammanhang har näringslivspolitiken tillmätts mindre vikt i strategin för tillväxt och sysselsättning. Detta beror på att man överlämnat åt medlemsstaterna att fastställa riktlinjer på området, med magra resultat i fråga om överstatliga överenskommelser och brist på samordning inom unionen. Trots att åtaganden har gjorts och dokument utarbetats under de senaste 25 åren för att ge unionen en industripolitik som skulle göra det möjligt att hålla jämna steg med de ekonomiska stormakterna i världen är det allmänna intrycket att nationella intressen har fått överväga. Mycket har gjorts för att påskynda privatiseringar och avregleringar, som har setts som de bästa incitamenten för ekonomisk tillväxt, men man har underlåtit att skapa en gemenskapspolitik för stöd till industri- och tillverkningssektorn.

2.4

I vår globaliserade värld blir det allt viktigare att ta fram lämpliga strategier för den europeiska näringslivspolitiken för att kunna möta den globala konkurrensen inte bara från stormakterna USA och Japan utan också från de framväxande asiatiska ekonomierna, exempelvis Kina och Indien. Det krävs således gemenskapsinstrument för att kunna möta övriga världen och bli världsledande, inte bara efterföljare, inom strategiska sektorer.

2.5

När det gäller utvecklingen i EU har man tvärtom under de senaste åren kunnat se en tendens till åternationalisering av näringslivspolitiken, särskilt inom vissa strategiska sektorer, t.ex. energi. I många fall finns emellertid en risk för att tendensen att föra fram nationella flaggskepp i stället för europeiska, särskilt inom sektorer som kräver en stor marknad och stora investeringar, går emot de nationella intressena.

2.6

Näringslivsstrategier på medellång och lång sikt och den ekonomiska politiken till stöd för dessa är en europeisk angelägenhet, samtidigt som det är medlemsstaternas exklusiva ansvar att genomföra politiken och införliva den genom åtgärder som passar den nationella situationen.

2.7

När nya ekonomiska aktörer nu dyker upp på den globala scenen, aktörer som är mer konkurrenskraftiga när det gäller arbetskraftsintensiv tillverkning, måste den europeiska näringslivsstrategin omorientera sig mot produktion av hög kvalitet. Det räcker inte bara att kunna förutsäga vilka sektorer som kommer att utgöra drivkraften i en högteknologisk produktion som präglas av innovation och kvalitet, man måste också kunna ta fram sådana ekonomiska instrument som kan ställas till förfogande för de industri- och tillverkningssektorer som är mest lämpade för att företräda hela unionens intressen.

3.1

EU:s inre marknad har alltsedan den inrättades varit drivkraften bakom den europeiska integrationen och ekonomiska tillväxten. Den gemensamma valutan, euron, har på senare tid gett större kraft åt inre marknaden, gjort handeln snabbare och säkrare och förbättrat konkurrensen. Men både inre marknaden och euron är instrument, inte självändamål. Målen är fortfarande de som fastställdes i fördraget och som bekräftades i slutsatserna från rådets möte den 21–22 juni 2007: Ekonomiska framsteg, social sammanhållning och hög sysselsättning.

3.2

Efter de uppmuntrande resultaten från andra halvåret 2003 noterades en viss avmattning under andra halvåret 2004, delvis beroende på utomliggande faktorer som oljepriset, som steg som en följd av internationella kriser och världshandelns utveckling. Utvecklingen under 2005, den svaga ökningen under 2006 och det uppmuntrande första kvartalet år 2007 (11) bekräftar att den europeiska ekonomin allt mer stärks av export och allt mindre av intern efterfrågan (12).

3.3

I de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken 2005–2008 (13) uppehåller sig rådet vid instrumenten, prioriteringarna och den makroekonomiska politik som medlemsstaterna bör föra samt de reformer som krävs för en hållbar näringslivspolitik.

3.4

Den makroekonomiska politik som förespråkas i de allmänna riktlinjerna syftar till en förbättring av den ekonomiska tillväxten och ökad sysselsättning samtidigt som den ekonomiska politikens betydelse för prisstabiliteten framhålls. De föreslagna åtgärderna syftar till följande:

3.5

Den makroekonomiska politiken i stabilitets- och tillväxtpakten bör samordnas bättre med målen för Lissabonstrategin i syfte att skapa en gemensam ekonomisk politik inom EU och euroområdet. För att stödja enhetligheten i näringslivspolitiken bör den europeiska budgeten reformeras och inriktas på investeringar som på ett bättre sätt stimulerar tillväxten (14).

4.1

När det å andra sidan gäller reformer som syftar till att öka tillväxten, särskilt de som är viktigast från näringslivssynpunkt, lyfte rådet fram följande prioriteringar:

4.2

Sapir-rapporten från 2003 (15) tog i viss mån hänsyn till dessa mål genom att förorda ett bevarande av stabilitets- och tillväxtpakten. När det gäller penningpolitiken menade man att enda sättet att skapa idealiska förhållanden för en sådan näringslivsstrategi är att vidta åtgärder för att hålla räntan under kontroll och säkerställa makroekonomisk stabilitet på lång sikt.

4.3

I sitt yttrande om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken framförde EESK sin förhoppning om en bättre integrering av riktlinjerna i Lissabondagordningens initiativ (16).

4.4

Det råder emellertid fortfarande stor obalans mellan de val som träffas inom ramen för den makroekonomiska politiken. Man koncentrerar sig i hög grad på inflationsbekämpning och prisstabilitet, och ECB använder ofta räntan utan större flexibilitet, ibland till och med på ett obegripligt sätt. Under perioder av stadig tillväxt (1999–2000) fördubblade ECB praktiskt taget räntesatserna, men banken har varit mycket långsam med att sänka räntan under de långa perioderna av mager tillväxt. En mer flexibel penningpolitik i kombination med riktad skattepolitik (uppstramning och offentliga investeringar) kan vara positivt för hållbar och långsiktig tillväxt i det europeiska systemet.

4.5

Europeiska centralbanken har till uppgift att upprätthålla den monetära stabiliteten och hålla prisökningarna under kontroll. Denna politik kan emellertid innebära att hinder skapas för den ekonomiska tillväxten i euroländerna, och på så sätt bromsas utvecklingen också i de övriga ”konvergensländerna”. Det krävs därför större samordning mellan ECB:s verksamhet och EU:s makroekonomiska politik. Det är uppenbart att ECB i sina beslut bör beakta att en stabil valuta visserligen får positiva effekter för importen, som blir billigare, men att exporten samtidigt drabbas.

4.6

Under de senaste månaderna har man kunnat notera en visserligen blygsam men ändå uppmuntrande tillväxt i EU:s ekonomi. Denna tillväxt stöds särskilt av exporten till andra marknader. Det är naturligtvis positivt, men även den interna efterfrågan måste stimuleras för att tillväxten på inre marknaden skall bli varaktig och stabil. Även lönepolitiken bör stödja och öka den interna efterfrågan. Genom lönepolitiken säkerställs en mer dynamisk ekonomi med bättre resultat samtidigt som man undviker risken för en alltför låg inflation och prisfall.

5.1

En samordnad strategi även på det skattepolitiska området skulle kunna innebära åtgärder till stöd för den industriella utvecklingen och en förstärkning av den europeiska ekonomin som helhet. Dels krävs en minskning av den administrativa börda som tynger företagen, i synnerhet småföretagen, dels vore det lämpligt med en förbättring av regelramen, som bör förenklas och förtydligas samtidigt som efterlevnaden bör kontrolleras strikt. Ett rättvist skattesystem som är omfördelande när tillväxten är positiv och som främjar sammanhållning är en viktig drivkraft för tillväxt, sysselsättning och produktivitet.

5.2

Den allt mer utbredda ”finansialiseringen” (17) av företagen kan få negativa effekter för industri- och tillverkningssektorn. Effekterna drabbar både fördelningen av inkomster och välstånd och den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen.

5.3

Det krävs större öppenhet och bättre gemenskapsreglering av i huvudsak följande skäl: 1) Aktiefonder utgör på finansmarknaden ett högriskinstrument. 2) Uppmärksamheten på och skyddet av enskilda investerare är ännu inte tillräckligt. 3) Effektiva regler skulle skydda både företag och finansmarknaden samt investerare och sparare. Tydlig och effektiv EU-lagstiftning krävs för att se till att investerare får adekvat och uttömmande information. Antagandet av direktivet om marknader för finansiella instrument innebär emellertid ett stort framsteg när det gäller skyddet av investerare, antingen det rör sig om företag eller fysiska personer.

5.4

EU och medlemsstaterna bör därför skaffa sig effektiva instrument som skyddar deras ekonomi från spekulation och industriella och ekonomiska gruppers överdrivna finansialisering. Finansialiseringen bidrar för övrigt inte till rikedomen och välståndet i ett eller flera länder, utan utgör en verklig risk för den sociala sammanhållningen och sysselsättningen.

6.1

De företag som i framtiden att kommer att spela en viktig roll kommer troligtvis att återfinnas inom högteknologisektorn, t.ex. alternativa energikällor, nanoteknik, bioteknik, flyg- och rymdteknik, multimedia och telekommunikationer. Alla dessa sektorer är emellertid kapitalintensiva snarare än arbetsintensiva, och därför krävs högt specialiserad arbetskraft.

6.2

De sektorer som av tradition har varit starka i Europa (bilar, hushållsmaskiner osv.) måste kompletteras med produktion av hög kvalitet. Den europeiska politiken bör därför stimulera genomförandet av stora europeiska projekt på dessa områden, med både direkta och indirekta instrument.

6.3

Som EIB:s ordförande Philippe Maystadt underströk i sitt anförande inför kommitténs ledamöter är ”Europeiska investeringsbankens verksamhet inriktad på stöd till ekonomisk och social sammanhållning, och därför prioriteras också investeringar på områdena förnybar energi, energieffektivitet, forskning och utveckling, försörjningstrygghet och diversifiering av energikällorna”. Samtidigt utarbetas initiativ som Jaspers-programmet för projekt inom områdena transportnät, miljö och folkhälsa.

6.4

Det finns energiintensiva företag som är mycket viktiga för det europeiska näringslivet. Dessa bör försvaras av gemenskapen som bör sträva efter samordning mellan unionens olika länder för näringslivspolitiska åtgärder som möjliggör övergångslösningar, även i viss mån sektorsvisa, till stöd för europeisk primärproduktion. Detta krav bör beakta EU:s grundläggande mål när det gäller minskning av koldioxidutsläppen för att hejda den globala uppvärmningen: dessa mål måste kombinera behovet av tillväxt på inre marknaden med den pågående kampen mot klimatförändringarna. I linje med dessa mål bör EU ta en ledande roll i de internationella förhandlingarna om efterlevnaden av Kyotoprotokollet och för att upprätthålla den nyligen antagna Reach-förordningen.

6.5

Vissa typer av produktion har redan drabbats av utlokalisering i oroväckande grad. Det är därför nödvändigt att vidta alla åtgärder för att i största möjliga utsträckning mildra de negativa effekterna av nedläggningar av produktionsanläggningar för arbetstagarna och välståndet i de berörda regionerna. Svaret kan emellertid inte enbart vara en begränsning av effekterna. Den ständiga målsättningen bör vara att få företagen att anpassa sig tillsammans med arbetstagarna, som bör få möjlighet till livslångt lärande så att de kan stanna kvar på arbetsmarknaden genom sina goda kvalifikationer.

7.1

För att kunna säkerställa en balanserad utveckling över hela gemenskapens territorium bör man även från unionens sida stimulera företagen att se till att deras investeringar inte konkurrerar med varandra utan att kompletterar varandra. Målet är att ge företagen möjlighet att utvidga målgruppen för produkterna och dra största möjliga nytta av inre marknadens fördelar, en marknad som nu utvidgats med de nya medlemsstaterna. Det europeiska näringslivet kännetecknas av framgångsrika industridistrikt och branscher. Denna modell är inte förlegad utan kan vara konkurrenskraftig även med avseende på kommande utmaningar, särskilt inom vissa tillverkningssektorer.

7.2

Kommissionen själv (18) understryker den aktuella tendensen till ”avindustrialisering” och utlokalisering, företeelser som delvis är sammankopplade. Utan tvekan har den europeiska ekonomin under de senaste årtiondena genomgått en enorm omvandling. Tillverkningsindustrins andel av unionens totala produktion har sjunkit från 30 % 1970 till 18 % 2001, med en parallell explosion inom tjänstesektorn, som har ökat från 52 % till 71 %. Utflyttningen drabbar framför allt lågteknologisk och arbetsintensiv produktion, men den verkliga risken är att även forsknings- och utvecklingsverksamhet utlokaliseras från Europa (en utveckling som för övrigt redan inletts). De senaste uppgifterna om näringslivet ställning (offentliggjorda av Eurostat i april 2007) är oroväckande (19).

7.3

Tillverkningsindustrin har alltid varit och fortsätter att vara ryggraden i den europeiska ekonomin. Många sektorer är beroende av en stabil industriell grund, inklusive tjänstesektorn. Att avstå från tillverkningsindustrin skulle orsaka skada eftersom det finns en enorm potential och många områden med spetskompetens (20). Man kan notera en utlokalisering av vissa arbetsintensiva industrier från unionen, men det är av central betydelse att industriproduktionens kärna, som har mycket högt mervärde för vår ekonomi, stannar kvar på vår kontinent.

7.4

Om man ser på vilka internationella företag som har störst omsättning i världen ser man industrins uthålliga styrka i dagens ekonomi. Dessutom är den mest dynamiska och innovativa delen av tredje sektorn, som växer och också kommer att fortsätta att växa, just ”produktionsrelaterade tjänster” (21).

7.5

Under de senaste åren har kommissionen gjort olika åtaganden till stöd för industrisektorn. Här ges två exempel. Bilindustrin, en sektor som står för 3 % av EU:s BNP och 7 % av sysselsättningstillfällena inom tillverkningsindustrin, betraktas av hävd som ett starkt inslag i den europeiska ekonomin och har nyligen uppmärksammats av kommissionen. Genom meddelandet Cars 21 (22) vill kommissionen skapa en övergripande strategi för den europeiska bilindustrin för att långsiktigt kunna upprätthålla produktionen av bilar till ett rimligt pris för konsumenterna. Dokumentet täcker olika aspekter, exempelvis en minskning av förvaltningskostnaderna, miljömässig hållbarhet, trafiksäkerhet, handeln på olika marknader (även utom Europa) och slutligen forskning. Kommissionen tycks ha blivit medveten om att bilindustrin och dess underleverantörer står i centrum för den europeiska ekonomin och att det därför behövs instrument för att styra utvecklingen och skapa samordning på europeisk nivå.

7.6

En annan sektor som har blivit föremål för initiativ från EU-institutionerna är textilsektorn, som är särskilt känslig eftersom den drabbats hårt av den internationella konkurrensen. Rådet (konkurrenskraft) underströk redan den 27 november 2003 betydelsen av att säkerställa ett effektivt samspel mellan olika politikområden på gemenskapsnivå, särskilt i fråga om forskning, innovation, utbildningsåtgärder och immaterialrätt. I början av 2004 inrättade kommissionen en högnivågrupp för sektorn textilier och konfektion med uppgift att ta fram rekommendationer till en rad konkreta initiativ på regional, nationella och europeisk nivå (23).

7.7

I november 2003 inledde kommissionen ett EU-initiativ för tillväxt i syfte att påskynda den ekonomiska återhämtningen inom EU. Tillväxtinitiativet omfattar bland annat ett ”Snabbstartsprogram” för projekt med offentliga och privata investeringar i infrastruktur, nätverk och kunskap som syftar till att stimulera inrättandet av offentlig-privata partnerskap. Programmet förvaltas i samarbete med Europeiska investeringsbanken. Detta program bör stödjas, särskilt med tanke på de ekonomiska, sociala och miljömässiga mål som unionen har fastställt under de senaste åren.

7.8

Europeiska socialfonden kan betraktas som ett instrument för att underlätta omvandlingen inom sektorer och områden som drabbas av strukturomvandlingar. Fonden är framför allt inriktad mot aktiv arbetsmarknadspolitik, utbildning och ökad tillgång till arbetsmarknaden. Europeiska regionala utvecklingsfonden skall stärka konkurrenskraften med inriktning mot forskning, innovation, utbildning och infrastruktur. Strukturfondens mål kan endast uppnås genom att de socioekonomiska aktörerna engageras i tillräcklig utsträckning i programplaneringen i enlighet med partnerskapsprincipen.

8.1

Det har visats att forskning och utveckling utgör en nödvändig förutsättning för ekonomisk tillväxt och utvecklingen av en näringslivsstrategi. EU-institutionerna har vidtagit ett stort antal initiativ för att utvärdera, stimulera och förbättra resultaten och öka investeringarna i innovation, och enigheten är stor om den centrala betydelsen av detta.

8.2

I Lissabondagordningen fastställs målet att alla medlemsstater skall investera 3 % av BNP i forskning och utveckling. Detta ambitiösa mål är idag avlägset, och under de senaste åren har man kunnat notera att de länder som av tradition alltid har investerat mycket fortsätter att göra detta, medan de andra länderna inte har uppnått den förväntade ökningen (24). Tillfälliga skatteåtgärder kan också stimulera investeringar i forskning och utveckling.

8.3

Precis som påpekades i Sapir-rapporten är läget i dag resultatet av de stora skillnaderna i investeringar i forskning och utveckling mellan EU och USA. Denna skillnad begränsar sig inte till storleken på de resurser som läggs på FoU inom den offentliga och privata sektorn: I förhållande till USA har Europa också färre forskare och vetenskapliga publikationer, färre högteknologiska produkter på den internationella marknaden, färre registrerade patent och färre framgångsrika nyetablerade företag (25).

8.4

I grönboken ”Europeiska området för forskningsverksamhet: Nya utsikter” (26) föreslår kommissionen en europeisk patentstrategi för att ”bryta dödläget i fråga om gemenskapspatentet, och initiativ förbereds för att stödja framväxten av europeiska 'pionjärmarknader' inom lovande teknikintensiva sektorer”.

8.5

Inom ramprogrammet för forskning och utveckling och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation bör man skapa ett styrcentrum som i högre utsträckning är inriktat mot näringslivsstrategin.

8.6

Forskningsstöd är fortfarande en i huvudsak nationell angelägenhet, men det finns flera exempel på andra tillvägagångssätt som visar på möjligheterna: Airbus-konsortiet och samriskföretaget STMicroelectronics har av många ekonomer framhållits som framgångsrika ”europeiska flaggskepp”, sällsynta exempel på verkligt konkurrenskraftiga projekt som samordnats över nationsgränserna. De har gjort sig gällande på global nivå inom högteknologiska sektorer. Innovationsfonden skulle kunna bidra till inrättandet av europeiska industrikonsortier och bidra till en ökning av antalet positiva erfarenheter med överstatliga dimensioner.

8.7

Industriellt samarbete av den önskvärda typen behöver ett nätverk för att kunna fungera, i synnerhet ett europeiskt nätverk. Man bör alltså också sträva efter att uppnå målet att förbättra och befästa den materiella infrastrukturen (transportnät, informationsnätverk, hamnar, transportkorridorer och trafikföretag) och den immateriella infrastrukturen, som är minst lika viktig, i synnerhet på lång sikt, med särskild satsning på utbildning och samordning mellan universitet och forskningscentrum.

8.8

Mot den bakgrunden krävs det starka band mellan den akademiska världen, forskarsamfundet och företagen. Det behövs därför en strategi som säkerställer att studenterna får den kompetens som krävs för att komma in i arbetslivet. Det kommer dessutom att krävas offentliga och privata investeringar för utveckling av kompetenscentrum, som tillsammans med universiteten utgör en bra grogrund för framtidens företagande.

8.9

Vi får inte heller glömma att EU:s sjunde ramprogram för forskning och utveckling 2007–2013 (27) ökar anslagen till små och medelstora företag: 1,3 miljarder euro anslås för att