15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/88

1.1

EESK stöder i många avseenden kommissionens dokument. Kommittén vill dock framföra några kommentarer, varav några framfördes redan innan euron infördes. Kommissionen uttrycker en underförstådd kritik mot några aspekter av medlemsstaternas politik. EESK instämmer i huvudsak i denna kritik men vill också påpeka att regeringarna ofta konfronteras med oundvikliga inrikespolitiska krav och yttre händelser (energikriser, väpnade konflikter etc.) som står utanför deras kontroll.

1.2

Budgetpolitikens långsiktiga hållbarhet äventyras när det saknas politisk kontinuitet mellan de nya regeringar som avlöser varandra. Det samma gäller strukturreformerna, som påverkas av det betydande inslag av subjektivitet som präglar de sittande regeringarnas politiska målsättningar. Med hänsyn till ovanstående instämmer EESK i kommissionens synpunkt att genomförandet av strukturreformerna måste präglas av politisk kontinuitet.

1.3

Flexibiliteten på marknaderna för varor och tjänster är en aspekt i den ekonomiska politiken som kräver att regeringarna uppnår enighet med arbetsmarknadens parter. Liberaliseringar, som har gett skiftande resultat i olika länder och sektorer, bör genomföras med försiktighet och beakta de särskilda omständigheterna i varje land och sektor.

1.4

Integrationen av finansmarknaderna, som till stor del redan har uppnåtts beträffande företagstjänster, framstår som mer problematisk för detaljhandelsmarknaderna. De flesta hindren har för övrigt en objektiv karaktär (språkskillnader, tjänsternas utformning osv.). Dessa problem kan inte lösas via lagstiftning eller regleringar utan bör, när så behövs, hanteras av marknaden. De befintliga regelverken bör räcka för att fortsätta integrationen. På sin höjd behövs det nya bestämmelser för att stärka konsumentskyddet och vid behov kontrollen på marknaden.

1.5

Löneförhandlingarna bör, som kommissionen påpekar, ta hänsyn till den monetära unionens implikationer. EESK hoppas att man ska kunna uppnå konvergens inom den ekonomiska och monetära politiken och sysselsättningspolitiken genom gemensamma möten mellan eurogruppen och rådet (sysselsättning). En sådan konvergens – om än bara som målsättning – skulle på sikt kunna bidra till en faktisk harmonisering av olika politikområden.

1.6

Kommissionens rekommendation att man i högre grad ska beakta den globala dimensionen ger uttryck för en kritik som EESK framförde redan innan euron infördes. De asiatiska ländernas kraftiga uppgång bör inte uppfattas som ett hot utan snarare som en utmaning att försöka förbättra den egna konkurrenskraften och innovationen.

1.7

Euroområdet måste stödjas med kraft av de enskilda regeringarna. De bör avhålla sig från att skylla inhemska ekonomiska problem på euron samtidigt som de talar tyst om fördelarna med den gemensamma valutan. Det vore också önskvärt att de länder som inte anslöt sig till euron när den infördes klart och tydligt redovisade sina avsikter inför framtiden, inte bara för att informera allmänheten i euroområdet utan också för att man vid utformningen av den framtida europolitiken ska ha kännedom om vilka och hur många ekonomier som kommer att ingå i euroområdet.

1.8

EESK påpekar att den betydelse som euron har fått som internationell valuta bör göra det lättare att med kraft argumentera för att euroområdet ska få en plats i Internationella valutafonden. Det handlar inte om att tvinga bort en av de nuvarande medlemmarna utan snarare om att ge plats för ytterligare en medlem. Invändningen att IMF:s stadgar inte tillåter detta är tveksam och snarare ett svepskäl.

1.9

En ganska kontroversiell idé, som vi framför enbart för att sondera terrängen för eventuellt framtida övervägande, är att man skulle inrätta en europeisk stabiliseringsfond som finansieras via budgetöverskotten under högkonjunkturer och syftar till att finansiera projekt av gemenskapsintresse.

1.10

Kommittén betraktar kommissionens översikt som godtagbar i sin helhet, men anser att den, i likhet med hela den rika dokumentsamling som rör euron, helt bortser från den gemensamma valutans politiska dimension. Eurons betydelse och konsekvenser och framtidsutsikter går långt utöver dess ekonomiska, finansiella och sociala implikationer. Det verkliga kitt som håller samman unionen är det faktum att man har valt att sammanföra olika länders intresse i en gemensam valuta.

2.1

Kommissionen har offentliggjort ett meddelande om den ekonomiska utvecklingen i EU 2006, med inriktning på de politiska prioriteringar som krävs för att stärka euroområdet. Meddelandet utgår från ett annat dokument, ”Anpassningsdynamik i euroområdet: erfarenheter och utmaningar” (1), som i vanlig ordning är ett viktigt referensdokument om man vill ha mer ingående analyser.

2.2

EESK har numera för vana att avge ett initiativyttrande om kommissionens årliga dokument (2). Avsikten med föreliggande yttrande är att påminna om och bekräfta kommitténs tidigare formulerade ståndpunkter och rekommendationer, som vi vid behov kommer att hänvisa till i texten. Syftet är också att bidra till debatten om EMU:s funktionssätt och föra in nya element, däribland ett gemensamt råd bestående av finansministrarna och arbetsmarknadsministrarna i euroområdet och ett preliminärt förslag om att inrätta en europeisk stabiliseringsfond.

2.3

Om man gör en historisk tillbakablick på införandet av den gemensamma valutan finner man att olika åtgärder som antagits eller uppmuntras av kommissionen på senaste tiden ligger i linje med de observationer som EESK framförde i ett yttrande från 1997 (3), bland annat i fråga om bristen på flexibilitet i vissa principer som ligger till grund för stabilitets- och tillväxtpakten. Kommittén påpekade då att konjunkturstatistiken och den inrikespolitiska situationen i de olika länderna inte hade beaktats i tillräcklig utsträckning vid fastställandet av referensparametrarna och tillämpningen av dessa. Ingen hänsyn togs då till EESK:s förslag: Den senare händelseutvecklingen visade att kommitténs observationer var korrekta (4).

2.4

Bristen på realism i inledningsskedet ger i dag upphov till kritik (som är motiverad men direkt förutsägbar) mot den ekonomiska politiken i länderna i euroområdet: Utarbetandet av de nationella budgetarna bör utgå från gemensamma makroekonomiska antaganden. Ordförandeskapets vilja, så som den kom till uttryck vid eurogruppens ministermöte den 6 november 2006, har inte omsatts i praktisk handling: Utarbetandet av de nationella budgetarna präglas knappast alls av den nödvändiga samordningen av den ekonomiska politiken.

2.5

Man måste för övrigt vara medveten om att samordningen av den ekonomiska politiken är mycket svår på grund av de varierande samhällsekonomiska villkoren i medlemsstaterna, som ofta eftersträvar olika politiska mål. Det vore ett stort steg framåt om man kunde uppnå konvergens inom detta politikområde. Möjligheterna till detta beror på många faktorer, framför allt sysselsättningen, och deras betydelse och karaktär är ett resultat av den politik som förs på många andra områden.

2.5.1

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och riktlinjerna för den europeiska sysselsättningsstrategin är i dag integrerade strategier. Ett gemensamt möte mellan eurogruppen och rådet (sysselsättning och sociala frågor) begränsat till euroområdets länder skulle kunna vara ett sätt att arbeta för att uppnå en grundläggande konvergens, i syfte att så småningom åstadkomma en harmonisering. Erfarenheterna från ett sådant möte skulle kunna vara ett viktigt bidrag inför rådets vårtoppmöte.

3.1

I meddelandet presenteras i tre föredömligt koncisa delar en sammanfattning av erfarenheterna, en diskussion om särskilda bedömningar och kommissionens rekommendationer. I meddelandet diskuteras inte ståndpunkter som i dag är allmänt erkända, och de principer som under årens lopp har kommit att ingå som en självklar del i riktlinjerna för den ekonomiska politiken behandlas inte.

3.2.1

Kommissionen inleder med att tala om den debatt som föregick eurons införande 1999: Då var huvudfrågan redan hur de deltagande länderna skulle anpassa sig till störningar och skillnader i konkurrenskraft, med tanke på arbetskraftens låga rörlighet, varu- och tjänstemarknadernas ofullständiga integration och bevarandet av nationell finanspolitisk självständighet. Dessa frågeställningar finns kvar i dag, men de tvivel som formulerades i pessimistiska förutsägelser om framtiden och den monetära unionens förmodat korta livslängd har inte besannats.

3.2.2

De stora framgångar eller åtminstone positiva resultat som uppnåtts genom euron är odiskutabla: Euron är en stark och stabil valuta som har reagerat på ett korrekt sätt på gemensamma yttre och inre chocker och den har bidragit till en effektiv inflationsbekämpning. Euroområdets medlemmar har åtnjutit ”den mest gynnsamma finansieringssituationen någonsin”. Till dessa fördelar bör man lägga det faktum att ett flertal medlemsstater i eurozonen har skyddats från en inflation som den nationella valutan med säkerhet hade blivit utsatt för genom försämrade ekonomiska och budgetmässiga villkor. Euron, som är den näst största valutan i världen, har skyddat medlemsstaterna från valuta- och finanschocker som skulle ha förhindrat tillväxten, omintetgjort arbetstillfällen och undergrävt de ekonomiska aktörernas förtroende.

3.2.3

Mot dessa framgångar kan man ställa ett antal aspekter som fortfarande är problematiska. I många fall har ekonomin haft svårt att anpassa sig till den interna nationella utvecklingen, dock med mycket varierande resultat i de olika länderna. Dessa skillnader har avspeglats i inflations- och tillväxttalen. De anpassningar som har gjorts som en följd av avmattningen i ekonomin borde ha möjliggjort en snabbare tillväxt på medellång sikt efter den inledande konkurrenskraftförlusten. Så har inte skett, i alla fall inte i full utsträckning. ”På ett mer generellt plan har euroområdet fortfarande inte lyckats uppnå hög tillväxt och sysselsättning under en längre period”, sammanfattar kommissionen. EESK återkommer till denna fråga längre fram.

3.2.4

Kommissionen konstaterar för övrigt att anpassningssvårigheterna inte endast, eller ens huvudsakligen, beror på försenade budgetmässiga och strukturella reformer – de kan också förklaras genom den disciplin som valutaunionens bestämmelser föreskriver.

3.2.5

Under valutaunionens första år kunde man notera obalanser och förändringar av reala effektiva växelkurser. I vissa medlemsstater åtföljdes detta bl.a. av kraftigt sjunkande räntor och ”ökad tillgång på lån för hushållen till följd av förbättrade lånemöjligheter på en mer integrerad finansmarknad”, vilket fick direkta effekter för konsumtionen av kapitalvaror och andra varor. Särskilt i fråga om varaktiga varor (fastigheter) drabbades vissa ekonomier av massiva investeringar i utlandet, vilket ytterligare förvärrade obalansen i bytesbalansen.

3.2.6

Kommissionen understryker rent allmänt men med Nederländerna som exempel ”riskerna med att utforma finanspolitiken på grundval av en högkonjunktur”. I Nederländerna fick högkonjunkturen i början av decenniet konjunkturförstärkande effekter på sysselsättnings- och finansmarknaderna, och i slutändan på skattepolitiken. Yttre ekonomiska faktorer utlöste en plötslig recession, som i sin tur krävde drastiska motåtgärder för att begränsa effekterna.

3.2.7

Priser och löner har också spelat en roll i det allmänna sammanhanget: På nationell nivå har anpassningen till konjunkturförändringar skett alltför långsamt, trots allmänt måttliga löneökningar, som bland annat har bidragit till lägre arbetslöshet. Den låga produktivitets-tillväxten har fått tillväxten i både priser och löner att bromsas upp – i huvudsak dock i fråga om lönerna. Dessa fenomen samverkar på internationell nivå och framkallar ett skifte i efterfrågan och påverkar konkurrenskraften.

3.2.8

Slutligen har den nominella och faktiska konvergensen uppvisat varierande men också lärorika resultat om man gör sig besväret att granska fakta kritiskt och objektivt. Kommissionen menar att denna skiftande utveckling delvis återspeglar olika nationella politiska strategier. EESK kan i förbigående notera att världskonjunkturen och den europeiska konjunkturen har tenderat att påverka alla dessa länder på samma sätt: Om det har förekommit skillnader har dessa i stor utsträckning orsakats av den nationella politiken. De exempel som kommissionen tar upp (Spanien och Italien, Portugal och Irland) visar på ett slående sätt att helt skilda resultat har erhållits under högkonjunktur beroende på om budgetpolitiken har förts med ”Spara” eller ”Slösa” som förebild.

3.3.1

Detta kapitel av dokumentet bör granskas noggrant eftersom de fem ”särskilda bedömningar” som följer utgör – eller snarare sammanfaller med – kommissionens prioriteringar för de kommande åren.

3.3.2

Bedömning 1: Finanspolitiken måste vara bättre avvägd. I huvudsak överensstämmer de rekommenderade åtgärderna med dem som antagits inom ramen för den reviderade stabilitets- och tillväxtpakten, och som nu borde ha införlivats bättre av regeringarna, inte bara inom euroområdet. Detta kommer till uttryck genom rekommendationen att man ska ta hänsyn till budgetpolitikens hållbarhet på lång sikt, något som är självklart men inte alltid observeras i samband med utarbetandet av de årliga budgetplanerna.

3.3.3

Bedömning 2: Varu- och tjänstemarknaderna måste bli mer flexibla. Kommissionen förordar ”större prisrörlighet nedåt”, något som är omöjligt att genomföra med stela priser: I en sådan situation uppstår motstånd mot en anpassning av de nominella lönerna eftersom det skulle innebära en mer påtaglig minskning av reallönen. Man bör också uppmuntra en omfördelning av resurser mellan företag och sektorer. Möjligheterna att uppnå dessa mål – prisflexibilitet och omfördelning av resurser – beror på om man lyckas skapa öppna och konkurrenskraftiga marknader. Det kan bli nödvändigt att se över skatte- och utgiftspolitiken (eller några av dess aspekter) såväl på EU-nivå som på nationell och regional nivå.

3.3.4

Bedömning 3: Finansmarknadernas integration behöver påskyndas. Stora framsteg har gjorts på detta område, men kommissionen anser att det finns mycket kvar att göra om man vill utnyttja alla fördelarna med euroområdets finansmarknader: Ökad finansiell integration kan mildra de ekonomiska störningarnas inverkan på inkomster och nationella kreditmarknader. Handlingsplanen för finansiella tjänster och pågående åtgärdsprogram för att öka finansmarknadernas integration bör här ge betydande resultat.

3.3.5

Bedömning 4: Lönebildningen måste påverkas av den monetära unionen. De arbetsmarknadsparter som deltar i förhandlingsprocessen bör ha tillgång till den information som krävs för att kunna beräkna lönenivån i förhållande till tillväxten, och därmed konsekvenserna av anpassningen. En lönepolitik som överensstämmer med utvecklingsplanerna skulle ”hjälpa till att undvika att man hamnar för mycket över de reala effektiva växelkurserna inom euroområdet”.

3.3.6

Bedömning 5: Den globala dimensionen måste också beaktas. Denna dimension ”bör beaktas mer systematiskt”. Den ekonomiska politiken inom euroområdet och på nationell nivå har ofta förbisett denna aspekt, trots att den är mycket viktig för utformningen av denna politik. Den påverkan som euron – eller snarare dess växelkurs – har på världsekonomins övriga aktörer måste noggrant analyseras, eftersom den bildar utgångspunkt för den strategi som följs i fråga om handel, finanser och ekonomisk politik.

3.4.1

Under denna rubrik redovisas i kommissionsdokumentet de åtgärder som krävs för att fördjupa och fullborda valutaunionen, en prioritering som blir allt mer angelägen i dagens internationella miljö. Det finns skäl att citera och fundera över följande mening: ”De aktuella skillnaderna har i viss utsträckning avspeglat hur utvecklingen först påverkade medlemmarnas ekonomier under förberedelserna för eurons införande 1999”. Här finner vi, åtminstone delvis, förklaringen till de skillnader i tillväxt och politik som har präglat de senaste nio åren.

3.4.2

De handlingsvägar som kommissionen föreslår anges nedan. Man förstår tämligen väl av rubrikerna vad det handlar om, och det finns också mycket skrivet om de olika ämnesområdena. Handlingsvägarna är följande:

EESK kommenterar de enskilda punkterna längre fram.

4.1.1

Kommittén delar kommissionens kritik (ibland underförstådd men trots allt ganska tydlig) av politiken i vissa medlemsstater, som ofta syftar mer till att presentera årliga budgetplaner som ligger i linje med konvergenskriterierna än till att utforma en nödvändig strategi för att konsolidera budgeten. Denna kritik stämmer för övrigt överens med den ståndpunkt som kommittén framförde långt innan den gemensamma valutan infördes (5): Ingen regering är helt fri att föra en egen (adekvat) budgetpolitik helt utan begränsningar och reservationer.

4.1.2

Bortsett från de begränsningar som konvergenskriterierna medför (och som man kan anta redan beaktas i en ”adekvat” budgetpolitik) finns det andra inskränkningar, såväl interna som externa. Bland de interna begränsningarna kan man nämna de strukturella, eller sådana som orsakas av ännu inte genomförda strukturreformer. Bland de externa finns det skäl att påminna om den allmänna utvecklingen i den globala ekonomin, i synnerhet ”energiräkningen”, en faktor som ser helt olika ut i olika länder och som aldrig tas upp som skäl till skillnader i den ekonomiska politiken i olika länder. Man kan också konstatera att situationen ser helt annorlunda ut i ett land som är helt eller i stor utsträckning importberoende, och ett land som inte importerar lika mycket eller i vissa fall kanske till och med nettoexporterar.

4.1.3

EESK noterar att strukturreformerna, som tas upp nedan i punkt 4.1.6, i det förflutna inte alltid har gett förväntade resultat: Bättre samordning av sådana reformer är nödvändig, både inom de enskilda länderna och på gemenskapsnivå, liksom en större överensstämmelse med en makroekonomisk politik som syftar till ökad konkurrenskraft och sysselsättning. Detta har inte alltid varit fallet i det förflutna – den svaga tillväxten, en trend som i mångt och mycket har varit densamma i alla länder, visar att tillväxten själv i vissa länder närmast har varit en variabel som är oberoende av reformer.

4.1.4

Rekommendationen att man ska ta hänsyn till budgetpolitikens hållbarhet på lång sikt (se punkt 3.3.2) förtjänar en särskild kommentar. Politiken är alltid resultatet av en kombination av ekonomiska och sociala överväganden och politiska målsättningar. Om man betraktar utvecklingen i euroländerna under det senaste årtiondet ser man att den har präglats av politisk stabilitet: Olika regeringar med olika inriktning har följt på varandra i de olika länderna, något som för övrigt är normalt och önskvärt i en demokrati. Men denna alternering skapar problem vid utformningen av program för hållbarhet på lång sikt (6): Deras trovärdighet är avhängig regeringarnas stabilitet över tiden, liksom naturligtvis en mängd yttre faktorer.

4.1.5

En särskild aspekt av strukturreformerna berör i vissa länder nivån på budgetunderskottet, som klart överstiger Maastrichtkriterierna (60 % av statsskulden i förhållande till BNP), och som inte uppvisar någon påtaglig positiv utveckling från år till år. Kommittén anser inte att det räcker att balansera denna skuld med ett budgetöverskott under några gynnsamma år eller genom punktinsatser. Det behövs snarare en ökad effektivitet i de offentliga utgifterna eller, om det skulle visa sig otillräckligt, en djupgående översyn av utgiftsstrukturen.

4.1.6

Den väg som kommissionen föreslår och som nämns i punkt 3.4.2 a (påskynda strukturreformer) är alltså beströdd med hinder och starkt präglad av subjektivitet beroende på de politiska riktlinjerna. Strukturreformer (pensioner, hälsovård, offentlig förvaltning, liberalisering, energi) har stora sociala konsekvenser och kräver medverkan från arbetsmarknadsparterna i form som är specifik för de olika länderna. Ingen regering kan vidta åtgärder, rationella eller inte, som inte accepteras av medborgarna. Erfarenheten från senare tid visar att strukturreformer ofta är resultatet av en kompromiss mellan olika, ibland motstridiga krav: Reformer som förefaller ”rationella” i teorin måste ta hänsyn till verkliga och oundvikliga krav.

4.1.7

Kommittén erkänner vikten av att genomföra väl genomtänkta strukturreformer som är nära samordnade mellan medlemsstaterna. Vissa av dessa reformer kan emellertid väcka oro hos hushållen, som då av försiktighet ökar sitt sparande. Även om ökningen av sparkvoten uttryckt i procent förefaller försumbar, så är det inte fallet om man ser på det i absoluta tal. Till exempel mellan 2001 och 2005 ökade således hushållens sparkvot i procent med mindre än en procentenhet, men detta motsvarar en summa på nära 50 miljarder som alltså inte har lagts på konsumtion (7). Vissa bedömare ser dock i detta ett positivt tecken eftersom en ökning av konsumtionen som är mindre än ökningen av sparandet också skulle kunna innebära en ökning av konsumenternas förtroende för den framtida ekonomin. Andra pekar däremot på investeringarna i utlandet och beklagar att de överstiger investeringarna i Europa. Dessa skilda perspektiv bör dock kunna mötas i det faktum att ökningen av de utländska investeringarna i Europa tveklöst utgör en positiv effekt av globaliseringen.

4.2.1

Kommissionen rekommenderar att budgetpolitiken ”mer aktivt” bör ”stödja anpassningen” och att varu- och tjänstemarknaderna blir ”mer flexibla”. Flexibilitet förstås här som ”flexibilitet nedåt” mot bakgrund av erfarenheterna från euroområdets första år. Ett sätt att uppnå detta är att sträva efter större prisrörlighet och uppmuntra en omfördelning av resurser mellan företag och sektorer. Därigenom skulle man främja en lönepolitik som är bättre anpassad till behovet av att upprätthålla lämpliga lönenivåer och minska de sociala kostnaderna för konjunkturanpassningen.

4.2.2

Kommissionens resonemang är säkerligen korrekt, men EESK undrar om det är realistiskt och giltigt i alla situationer och i alla länder. Integrationen av de nationella marknaderna (andra delen av punkt 3.4.2 a) kan delvis främjas genom en statlig stimulanspolitik, men lönepolitiken beror till stor del på samråd och avtal mellan arbetsmarknadens parter. Prisrörligheten på avreglerade marknader är alltså inte alltid och inte överallt oberoende av statliga åtgärder. I praktiken beror den på överenskommelser mellan flera parter – regeringen, arbetsgivarna och arbetstagarna. Det samma gäller i viss mån för omfördelningen av resurser mellan företag och sektorer, som självfallet kan uppmuntras genom skatteåtgärder eller administrativa åtgärder, men som i sista hand beror på marknadsmöjligheterna och överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

4.2.3

Ett specialfall är liberalisering, som kan medföra viss omfördelning av resurser mellan företag. Även om de formellt bygger på samma principer, uppfattas och genomförs liberaliseringar i praktiken på olika sätt och i olika utsträckning i skilda länder, beroende på skilda och ibland motstridiga målsättningar för den nationella politiken. Dessa åtgärders effekter på priserna (kvaliteten får bedömas separat) och konkurrensen är föremål för diskussion, men en slutsats är uppenbarligen att de inte alltid och inte överallt har fått förväntat resultat. Sammanfattningsvis är prisrörligheten och anpassningen av lönepolitiken också beroende av möjligheten att genomföra privatiseringar. Liberaliseringar måste genomföras när marknaden medger det och på ett sådant sätt att den ökande konkurrens som förhoppningsvis blir följden rent faktiskt innebär fördelar för konsumenterna.

4.3.1

Den handlingsplan för finansiella tjänster som inleddes för tre år sedan har gett goda resultat (kommissionen talar om ”viktiga framsteg”), både för betalningssystemen och finansmarknaderna, och marknaderna för värdepapper och banktjänster till företag. Man kan säga att den ekonomiska integrationen inom dessa sektorer är långt framskriden: Det behövs fortfarande insatser i fråga om kontrollåtgärder, rösträtt och företagsfusioner, åtgärder som är nödvändiga men som inte utgör något verkligt hinder för den redan pågående integrationen.

4.3.2

Det problem som kommissionen tar upp i fråga om kreditmarknaden för privatkunder och finansiella tjänster i allmänhet utgör en särskild aspekt. Kommissionen menar att ”ökad finansiell integration kan mildra de ekonomiska störningarnas inverkan på inkomster och nationella kreditmarknader”. Detta påstående är säkert välgrundat, men man kan diskutera om detta mål är genomförbart i någon större omfattning. Eftersom det handlar om finansiella produkter är integrationen på gemenskapsnivå ett fullbordat faktum. Ingen är emot att en medborgare i ett medlemsland kan köpa eller sälja värdepapper i de övriga medlemsländerna. När det gäller de finansiella tjänsterna, och särskilt kreditgivning, är situationen mer komplex: En integration på en europeisk nivå är ett mål som inte är lätt att genomföra på kort sikt.

4.3.3

De finansiella tjänsterna (som tillsammans med försäkringstjänster utgör ett särskilt fall) medför en risk för säljaren: Huruvida transaktionen genomförs beror på kundens trovärdighet. Man måste samla information från ett annat land än där säljaren befinner sig och utforma ett kontrakt som bland annat anger hur man ska reglera eventuella tvister eller insolvenssituationer. På den nationella marknaden orsakar inte sådana situationer några problem, men en integration på gemenskapsnivå enligt samma regler innebär att olika språk måste användas och att man måste ta hänsyn till lagstiftningen – och eventuellt domstolarnas behörighet – i köparens land. Dessa villkor medför kostnader, komplikationer och hinder som är svåra att övervinna med lagstiftningsåtgärder eller bestämmelser. En lösning som är möjlig och som används är att säljaren upprättar filialer i köparens land (eller länder): I det fallet kan man emellertid inte tala om någon marknadsintegration, utan det rör sig snarare om en utvidgning av den inre marknaden med användning av principen om fri etableringsrätt. Detta har positiva effekter i form av ökad konkurrens på de nationella marknaderna och större valmöjlighet för konsumenten.

4.3.4

Det är alltså på kort sikt inte möjligt att fördjupa integrationen av de finansiella marknaderna för privatkunder ytterligare genom lagstiftningsinitiativ eller stimulansåtgärder. Kommissionens och medlemsstaternas satsningar bör i stället vara inriktade på rimliga mål, och man bör undvika att eftersträva mål som svårligen går att uppnå.

4.3.5

Sammanfattningsvis instämmer EESK i kommissionens rekommendationer i fråga om behovet av att påskynda integrationen av finansmarknaderna, något som skulle göra det möjligt att på ett bättre sätt styra de ekonomiska resurserna mot de områden där de behövs mest. Kommittén vill för övrigt påpeka att de befintliga bestämmelserna (samt de kompletterande bestämmelser som är under granskning) är tillräckliga för att säkerställa en integration som grundar sig på marknadens lagar. Vad som däremot behövs är bestämmelser som syftar till att säkerställa ett bättre och mer enhetligt konsumentskydd.

4.4.1

EESK ser med viss förvåning på kommissionens påstående att arbetsmarknadens parter saknar nödvändig information om de olika handlingslinjernas räckvidd och konsekvenser, och att de därmed skulle föra en oansvarig lönepolitik. Denna uppfattning tycks strida mot en åsikt som kommissionen själv har framfört i en studie (8), där den anger att ”under perioden 1999–2005 har den nominella löneutvecklingen i euroområdet varit förenlig med målet om prisstabilitet (…) och således pekat på en negativ tillväxt av den reala enhetsarbetskostnaden på -0,4 %. (…) Det har visat sig att de ljusnande ekonomiska utsikterna inte har yttrat sig i tilltagande löneökningar, vilket innebär att utvecklingen av enhetsarbetskostnaden har förblivit förenlig med prisstabilitet och en sysselsättningsbefrämjande tillväxt. (…) Generellt sett har tillverkningsindustrin lyckats bevara sin vinstmarginal trots hårt tryck på andra produktionskostnader än arbetskostnader och ökad internationell konkurrens.”

4.4.2

Kommittén har redan uttalat sig i frågan i ett yttrande från 2003 (9) som fortfarande är fullt giltigt. Kommittén påpekade då att lönerna visserligen påverkar konkurrenskraften, men att de också påverkar efterfrågan på inre marknaden. EESK underströk att man borde säkerställa en tillväxt på medellång sikt som följer produktivitetsökningen i syfte att behålla jämvikten mellan tillräcklig efterfrågeutveckling och fortsatt konkurrenskraftiga priser.

4.4.3

Mot den bakgrunden vill EESK påminna om slutsatserna från rådets (sysselsättning) möte i januari 2007 samt eurogruppens möte i februari 2007 om behovet av att skapa anständiga lönevillkor och på ett bättre sätt fördela tillväxtens resultat.

4.4.4

Kommittén har sedan länge hävdat att man bör förstärka den makroekonomiska dialogen i syfte att förbättra samordningen och samverkanseffekterna mellan de olika delarna av den makroekonomiska politiken (penningpolitik, budgetpolitik, lönepolitik). Bristen på samordning stärker för övrigt EESK:s övertygelse om nyttan, eller snarare nödvändigheten, av gemensamma sammanträden för eurogruppen och rådet (sysselsättning) (se punkt 2.5.1).

4.4.5

Kommissionen uttrycker sin otillfredsställelse med utvecklingen vad avser den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen men ser förvånansvärt nog inte alls detta som någon anledning till att ompröva lämpligheten i den makroekonomiska politikens inriktning hittills eller den rekommenderade policy-mixen. Så länge budget- och penningpolitikens utformning förblir oförändrad, bör man inte begära att lönesättningspolitiken som enda område ska anpassas till valutaunionens krav. En sådan politik skulle överföra ansvaret till arbetsmarknadsparterna för att balansera fel inom de övriga politikområdena.

4.5.1

Kommissionens bedömning att den globala dimensionen också måste beaktas förtjänar allt stöd, och är helt uppenbar. Det enda man kan säga är att kommissionen och rådet underskattade just denna aspekt i samband med utformningen av den ursprungliga texten till stabilitets- och tillväxtpakten, trots rekommendationerna från EESK, som pekade på osäkerheten i långsiktiga planer eftersom det inte går att förutsäga den politiska utvecklingen på global nivå. Det behöver knappast sägas att de senaste tio årens händelser i stor utsträckning har bekräftat denna ståndpunkt. I dag är osäkerheten inför det kommande årtiondet ännu mer uttalad. Att beakta den globala dimensionen vid utformningen av planer på medellång och lång sikt har således snarast ett teoretiskt värde.

4.5.2

I fråga om årliga program är det uppenbart att alla medlemsstater, vare sig de tillhör euroområdet eller inte, berörs av världshandelns utveckling, främst i två avseenden: Osäkerheten i fråga om oljesituationen, och den ökade konkurrensen från de asiatiska länderna. Den grupp av länder som är relativt sett mindre beroende av olja drabbas mindre av de cykliska prisfluktuationerna. Övriga länder är däremot hårt drabbade av konjunkturchocker, vilket påverkar landets prisnivå och konkurrenskraft.

4.5.3

På samma sätt har de asiatiska ländernas kraftiga uppgång öppnat nya marknader för de mest konkurrenskraftiga av de europeiska länderna, även om uppgången innebär en svårare situation för dem som har satsat mindre på konkurrenskraft och innovation. Kommittén menar att man lägger alltför stor vikt vid påståendet att bristen på konkurrenskraft beror på eurons växelkurs i förhållande till de asiatiska valutorna och till dollarn, och att denna svaghet i stor utsträckning är strukturell och bör angripas genom en radikal översyn av regeringarnas och arbetsmarknadsparternas politik.

5.1

Kommentarer till några ”handlingsvägar” har redan formulerats i samband med diskussionen om ”bedömningarna”. Ett antal ytterligare kommentarer om andra aspekter som behandlas av kommissionen framförs nedan.

5.2

Kommittén påpekar att kommissionen inte enbart bör betrakta EMU ur ett rent ekonomiskt perspektiv och glömma bort den politiska dimensionen. Valutaunionen är inte ett självändamål utan en komponent i ett vidare samhällsprojekt, en ”vilja att leva tillsammans”. Det saknas inte exempel i historien som visar att valutaunioner mellan länder som inte har följts av fördjupad integration har varit dömda att falla sönder (10). Europaparlamentet betonar att ”övergången till euron inte bör hanteras och framställas som enbart ett tekniskt byte av valuta, utan som en stor omvandling med betydande ekonomiska, monetära och sociala konsekvenser” (11). Detta budskap bör man hålla i minnet när de 27 medlemsstaterna föresätter sig att i enlighet med Berlinförklaringen revidera fördraget för att ta sig ur den institutionella kris som har en lång rad olika orsaker, däribland en vag ekonomisk och social olustkänsla.

5.3

”Stärkandet av euroområdet” (se punkt 3.4.2 d) föranleder vissa kommentarer. Kommissionen räknar upp fördelarna för de länder som redan ingår i eurogruppen samt för framtida nya medlemmar, men dessa fördelar tycks endast avse de ”länder som förbereder sig för att införa euron”, dvs. de nya medlemsländerna. Frågan om varför vissa länder som redan var EU-medlemmar när euron infördes och som beviljades undantag (som f.ö. borde ses över) fortfarande inte deltar i eurosamarbetet tas inte ens upp. Med en stark förhoppning om att dessa länder ska omvärdera sitt beslut uppmuntrar EESK kommissionen att i detta sammanhang klargöra om det finns skäl att tro att dessa länder aldrig kommer att ingå i valutaunionen. Denna information bör också beaktas vid utformningen av framtida strategier för euron. Det är också svårt att förstå hur man i planerna på medellång och lång sikt i länderna utanför eurogruppen kan undvika att beakta möjligheten och viljan att i framtiden införa den gemensamma valutan.

5.4

Kommittén vill sända ett starkt budskap till EMU-länderna och uppmuntra dem i deras strävan att upprätthålla Maastrichtkriterierna och främja politisk konvergens för att i slutändan uppnå verklig konvergens. Det är helt oacceptabelt att några länder helt öppet för en släpphänt politik utan att det motiveras av exceptionella omständigheter. Detta beteende skadar deras trovärdighet bland de andra medlemsstaterna och i slutändan också hela EU:s trovärdighet.

5.5

När det slutligen gäller budskapet ”Komma närmare medborgarna” har det upprepats så många gånger att det har blivit ett ”ledmotiv”. Det är emellertid en viktig fråga som rör de enskilda regeringarnas direkta ansvar. De fördelar som euron medför är i dag uppenbara för den som vill se dem. Men på nationell nivå förs prisstabiliteten, den ökade tillgången till krediter osv. alltför ofta upp på regeringarnas eget pluskonto. När man däremot talar om brister (verkliga eller påstådda) i systemet, och i synnerhet om ökade priser, pekar man ut euron som ansvarig även i de fall då valutaövergången inte varit orsaken. I politiken har ingen intresse av att ge någon annan förtjänsten av något; i stället försöker man skylla problemen på andra.

6.1

Förutom kommentarerna till kommissionens dokument vill EESK framföra två ytterligare kommentar som kan bidra till fortsatta diskussioner.

6.2

Eurons växelkursdynamik har av vissa framställts som orsaken till Europas bristande konkurrenskraft i förhållande till andra länder, framför allt de asiatiska länderna. Även om denna aspekt kan betraktas som en bidragande orsak till situationen (men inte som huvudorsaken, vilket påpekas ovan i punkt 4.5.3) anser kommittén att tiden har kommit för att på nytt och med kraft framföra en begäran om att euroområdet ska tilldelas en plats i Internationella valutafonden. Man har tidigare planerat att föreslå att de EU-medlemsstater som deltar i Internationella valutafonden kan avstå sin plats till förmån för euroområdet, men inget medlemsland tycks vara berett att överlåta sin plats till euron. Den ideala lösningen vore att euroområdet fick en extra plats inom IMF, men på kort sikt förefaller en samordning mellan företrädare för medlemsstaterna vara mer realistisk: Det finns ingen anledning att en valuta som spelar en central roll i den internationella handeln inte ska vara representerad. Invändningar som går ut på att fondens stadgar inte tillåter detta tycks tämligen svaga. Att ändra stadgarna kan inte vara så svårt med tanke på den uppenbara anomali som det innebär att en av världens viktigaste valutor inte är representerad i utformningen av den internationella valutapolitiken.

6.3

Idén om en europeisk stabiliseringsfond för att minska skillnaderna i tillväxt mellan medlemsstaterna betraktas av kommittén med stor skepsis (12). För att det ska kunna gå att föra en seriös diskussion måste idén utvecklas ytterligare.