52002AE0681

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall"

(KOM(2001) 729 slutlig - 2001/0291 COD)

(2002/C 221/09)

Den 31 januari 2002 beslutade rådet i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget att rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 maj 2002. Föredragande var Richard Adams.

Vid sin 391:a plenarsession den 29-30 maj 2002 (sammanträdet den 29 maj) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 100 röster för, och 3 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. Kommissionens förslag gäller mål för återvinning och materialutnyttjande av förpackningsavfall. Avsikten är att föra harmoniseringen av nationella åtgärder vidare med hänsyn till miljöpåverkan och en välfungerande inre marknad. Första gången en rad åtgärder vidtogs i frågan var 1985. Därefter har ekonomiska aktörer och medlemsstaterna konstaterat behovet av övergripande regler för förpackningar och förpackningsavfall. Efter omfattande rådfrågning (EESK:s yttrande av den 24 mars 1993(1) gav förslaget positiv återkoppling och starkt stöd) antogs direktiv 94/62/EG. Det visade sig vara ett riktigt politiskt val. I de flesta medlemsstater genomfördes direktivet med framgång även om det innebar att man blev tvungen att fastställa vilka kostnader ekologiskt icke hållbara metoder för avfallshantering medför och överföra en stor del av dessa till producenterna och konsumenterna. Även i länder med sämre resultat skapades en positiv trend. Avsikten med föreliggande förslag är att uppfylla kraven för ytterligare utökning av de mål som fastställts i första skedet. Slutdatum för första skedet var den 30 juni 2001 medan de nya målen i andra skedet skall uppnås till den 30 juni 2006. Vidare föreslås nya materialutnyttjandemål för varje enskilt avfallsmaterial på grundval av livscykelbedömningar och kostnads-intäktsanalyser. I direktivet fastslås även att denna översyn och revideringsprocess skall upprepas vart femte år.

1.2. I direktivet revideras inte grunderna för eller behovet av att minimera avfallsmängden eller öka materialutnyttjande och återvinning eftersom detta har blivit uttömmande klarlagt i det ursprungliga direktivet och eftersom det råder allmän enighet om att detta är ett angeläget miljökrav som åtnjuter brett stöd av allmänheten i hela EU. I förslaget konstateras också att en rad andra aktuella initiativ berör härmed sammanhängande frågor, t.ex. meddelandet/vitboken om en integrerad produktpolitik och de temainriktade strategierna för återvinning samt den temainriktade strategin för hållbar resursanvändning och direktivet om elektriska och elektroniska apparater. Föreliggande förslag utreder dock hur effektiva och uppnåbara de förefintliga och de föreslagna målen är.

1.3. EESK intar i detta sammanhang en liknande ståndpunkt genom att i likhet med kommissionen fastslå att andra aspekter av direktivet från 1994 (t.ex. förebyggande, återanvändning och vidare åtgärder för att överföra förpackningarnas miljökostnader till produktkostnaderna) snarast bör bli föremål för en översyn. Kommittén har redan givit ett betydande bidrag till den förestående debatten i denna fråga genom sitt yttrande på eget initiativ om "Avsättningsmöjligheter för förpackningsavfall från livsmedel och andra varor" som antogs i december 1999 (föredragande: Paul Verhaeghe)(2). Detta yttrande är fortfarande högst relevant och omfattar även en rad sammanhängande frågor. Yttrandet har fått erkänsla som en kompletterande synvinkel avseende de tekniska, miljömässiga och ekonomiska frågor som rör hanteringen av förpackningsavfall och omvandlingen av avfallet till returråvara. I slutsatserna för föreliggande yttrande kommer därför huvudpunkterna i EESK:s yttrande från december 1999 att upprepas.

1.4. Alla samhällssektorer berörs av direktivet. Det är en stor framgång för kommissionen och för alla dem som medverkat till utarbetandet och genomförandet av det. Det har bidragit till allmänt ökad miljömedvetenhet i Europa men särskilt till att väcka gensvar i medlemsstater med låg återvinningsgrad. Som ett resultat av detta har konsumenterna och tillverkarna ökad förståelse för sitt ansvar för hållbar hantering av biprodukterna av deras konsumtion eller produktion, samtidigt som de vidhåller att förpackningsmaterial behövs. Vid de tillfällen då näringsliv, konsumenter samt lokal och nationell förvaltning har arbetat efter en gemensam plan har avsevärda, ibland häpnadsväckande, resultat uppnåtts i fråga om materialutnyttjande.

1.5 EESK håller med om att lämpliga förpackningar är av stor nytta i fråga om skydd, hälsa, trygghet, information, säkerhet och hållbarhetstid och att hanteringen av förpackningsavfall därför måste ingå i kostnadsberäkningarna och inte som tidigare betraktas som avskild från tillverkningsprocessen. EESK:s yttrande fokuserar därför på frågan om huruvida förefintliga mål i direktivet har främjat hållbart materialutnyttjande och återvinning på ett effektivt sätt och frågan om huruvida de föreslagna nya målen kan genomföras till 2006.

2. Definitioner (en kort förklaring av termer och definitioner som används i förslaget och yttrandet)

2.1. Allmänt återvinningsmål: Återvinning av förpackningsavfall inbegriper materialutnyttjande och återvinning av energi eller bränslen från material genom förbränning eller annan process.

2.2. Materialspecifika mål: Olika minimimål för materialutnyttjande fastställs för glas, papper/papp, metall och plast. Det föreslagna målet för förpackningsavfall i plast (20 %) kan endast uppnås genom mekaniskt eller kemiskt materialutnyttjande. Inga mål har fastställts för en femte kategori av återvinningsbart material såsom trä, textil och komposit, trots att man vet att återutnyttjande av dessa material kunde utgöra en del (7 %) av det allmänna materialutnyttjandemålet.

2.3. Sammansatta material (komposit): Förpackningar som innehåller en blandning av olika material. Dessa kan utgöra en svårighet i materialutnyttjandet eftersom det är problematiskt att separera de olika beståndsdelarna. Merparten av de sammansatta materialen kommer att klassificeras utgående från det material som använts mest vid tillverkningen.

2.4. Maximimål: Avsikten med att uppställa maximimål för materialutnyttjande och återvinning var att undvika snedvridning på inre marknaden genom en omfattande insamling av återvinningsbart material samtidigt som medlemsstaterna inte kan tillhandahålla lämpliga hanteringsmöjligheter. Maximivolymen får överskridas enligt överenskommelse, under förutsättning att sådana hanteringsmöjligheter har införts eller planeras. En rad medlemsstater överskrider redan nu gällande maximimål. Undersökningar av det ständigt ökande materialutnyttjandet i dessa länder visar att de föreslagna maximimålen i praktiken kommer att överskridas även i fortsättningen. Avsikten med maximimål är dels att beakta tekniska begränsningar vid återvinningen, dels att undvika att uppsamling av återanvändbart material och sorteringsprogram i vissa medlemsstater drabbas av störningar p.g.a. överutbud av material från andra länder.

3. Sammanfattning av förslaget

3.1. Följande tabell visar de mål som fastställts för det första skedet i direktivet samt de föreslagna målen för det andra skedet.

Första och andra skedet. (Föreslagna) mål (utgående från vikt)

>Plats för tabell>

3.2. Den minskade skillnaden mellan målen för minsta insamling och minsta materialutnyttjande visar att materialutnyttjande av förpackningsavfall som sorterats i de flesta fall är det bästa alternativet för miljön och att det kan motiveras utgående från ett gynnsamt kostnadsintäktsförhållande. Förslaget ålägger dock medlemsstaterna att i vissa fall uppmuntra energiåtervinning. Detta beror på att energiåtervinning av vissa typer av förpackningsavfall kan förbättra miljöbalansen för hanteringen av förpackningsavfall samt göra det möjligt att över lag optimera alla avfallsflöden både ur ekologiskt och ekonomiskt hänseende om den genomförs i anläggningar med lämplig utrustning för att begränsa luftföroreningarna och tillräckligt effektiv energianvändning. Man måste dock även i fortsättningen vara medveten om allmänhetens och miljöorganisationernas oro när det gäller förbränningens möjliga negativa återverkningar på hälsa och miljö, särskilt när avfallet förbränns i anläggningar som ännu inte anpassats till IPPC-standarden eller i anläggningar som har högre utsläppsgränser än avfallsförbränningsanläggningar. Därtill innebär förbränningsanläggningarna betydande kostnader som tenderar att låsa avfallshanteringen i ett bestämt förfarande, vilket minskar flexibiliteten. Därför föreslås att materialutnyttjandemålen inte får överstiga 75 %.

3.3. Medlemsstaterna uppmanas ånyo att återanvända material från insamling av förpackningar och andra produkter.

3.4. Grekland, Irland och Portugal behöver inte uppnå de reviderade målen förrän den 30 juni 2009, vilket innebär en förlängning på tre år.

3.5. I förslaget finns definitioner på mekaniskt och kemiskt materialutnyttjande samt materialutnyttjande i form av insatsvara.

3.6. I en bilaga finns ytterligare definitioner på förpackningsmaterial som svar på frågor som ställts under genomförandet av det första direktivet.

4. Allmänna kommentarer

4.1. De föreslagna målen har fastställts efter en bred rådfrågning bland företrädare för förpacknings-, materialutnyttjande-, återvinnings- och avfallshanteringsindustrin i Europa samt företrädare för medborgarorganisationer för miljö- och konsumentfrågor och andra berörda parter. De nuvarande målen är lägre än de som ursprungligen föreslogs i den första remissrundan och har därmed justerats till en nivå som bestäms av konsumentbeteenden, industrikapacitet och de lokala myndigheternas deltagande i de länder som uppvisar ett mindre utvecklat materialutnyttjande. En rad konsumenter och miljö- och medborgarorganisationer som deltog i rådfrågningen var positivt inställda till högre materialutnyttjandemål, återanvändningskvoter, pantsystem och skatt på förpackningar. Dessa synpunkter har inte beaktats i direktivförslaget. EESK anser att om förpackningsverksamhetens totala kostnad för produktion, marknadsföring, socialavgifter och miljö återspeglades i priset, skulle trycket på nya förpackningsskatter kunna minskas eller undanröjas. Det finns dock ännu inte någon överenskommelse om hur sociala kostnader och miljökostnader skall fastställas och beräknas.

4.2. EESK vill understryka att huvudmålet för en mer hållbar metod i samband med förpackningar endast kan uppnås om det samtidigt finns politisk vilja, folkupplysning, engagemang i näringslivet och ett aktivt stöd från kommunerna. Denna gemensamma metod har varit naturlig i de länder som uppnått högre mål för materialutnyttjande och återvinning.

4.3. Kommissionens förslag har beaktat resultatet av en rad oberoende studier i frågan och särskilt en studie som beställts från RDC/Pira om kostnader och intäkter i anslutning till de olika målen. Även om denna studie fortfarande är ett utkast har den publicerats. Den ger ett starkt stöd till förslagen i direktivet. Komplexiteten i de frågor som ingår i kostnads- och intäktsanalysen har förorsakat en kraftig försening från den ursprungliga tidtabellen, men kommissionen anser att det fortfarande finns tillräckligt med tid för medlemsstaterna att införa de nya målen i sin lagstiftning där det behövs.

4.4. Kommissionen bedömer även att det finns tillräckligt med tid för de olika sektorerna att bygga upp eller utöka den infrastruktur som de nya målen kräver. Riktigheten i detta ifrågasätts av företrädare för industrin i vissa medlemsstater som har lång väg till målen. EESK:s ståndpunkt är att förpackningsindustrin i de allra flesta medlemsstater uppvisade flexibilitet och anpassningsförmåga när det gällde att uppnå målen i det första skedet - vissa nationella mål ställdes t.o.m. högre än de som föreslogs i direktivet. Detta uppmuntrande resultat kommer att göra det möjligt för förpackningsindustrin att uppnå målen på ett tillfredsställande sätt. Kommittén är övertygad om att detta endast kan ske på villkor att alla sektorer (nationella och kommunala myndigheter, näringslivet och konsumenterna) aktivt samarbetar och understöder program för materialutnyttjande och återvinning.

4.5. I detta sammanhang är medlemsstaternas erfarenheter relevanta. Sex av dem hade redan 1998 uppnått den målnivå för allmänt materialutnyttjande som fastställs i kommissionens nya förslag till mål för 2006 - åtta år före den föreslagna tidtabellen. Vidare uppnådde åtta medlemsstater samma år en materialutnyttjandenivå för glas och papper som motsvarar den nivå som nu föreslås av kommissionen för 2006. Tre medlemsstater hade uppnått dessa mål för plast och tre för metall.

Återvinningseffektivitet

>Plats för tabell>

4.6. EESK konstaterar att det fanns tre grupper av medlemsstater när det ursprungliga direktivet antogs:

- De som hade en betydligt mindre utvecklad materialutnyttjandekapacitet avseende konsumentmedvetenhet, insamling och återvinning.

- De som hade egna resurser och potential att snabbt bygga upp insamlings- och återvinningskapacitet men som traditionellt i stor utsträckning använde ekologiskt icke hållbara metoder för avfallshantering och som inte aktivt hade främjat konsumenternas medvetenhet om återvinning.

- De som hade en etablerad insamlings- och återvinningskapacitet som byggde på en relativt hög konsumentmedvetenhet.

4.7. De ursprungliga målen - och de nya mål som föreslås i det ändrade direktivet - är anpassade till de tre grupperna genom att uppmuntra en gradvis utveckling mot miljöeffektiva mål för materialutnyttjande som gör det möjligt att utveckla kapacitet, insamlingssystem och konsumentupplysning. Med dessa specifika mål har direktivet tveklöst stimulerat initiativ för återvinning och materialutnyttjande på alla nivåer i medlemsstaterna. Länderna med låg medvetenhet om problemet har gjort betydande insatser och de som har etablerade program har fortsatt att utöka och förbättra dem.

4.8. Kommissionen medger att de föreslagna nya målen kommer att få en minimal direkt effekt på flera medlemsstater som redan har uppnått de föreslagna målen. Kommissionen hävdar dock att de nya målen kommer att medföra att ytterligare 4,7 miljoner ton förpackningsmaterial återvinns år 2006 eftersom länder med mindre utvecklade materialutnyttjandeprogram då uppfyller kraven.

4.9. Att minska förpackningarnas belastning på miljön måste betraktas som en oavvislig prioritering. Denna prioritering måste dock alltid vara i "rimlig" balans med andra grundläggande krav som konsumenterna ställer på förpackningarna: livsmedelssäkerhet, konservering, produktskydd, information och ändamålsenlighet. Med hänsyn till inre marknadens funktionssätt måste EU agera skiljedomare och fastställa denna balans.

5. Särskilda kommentarer

5.1. Kommittén konstaterar att tekniska frågor spelar en betydelsefull och allt viktigare roll i materialutnyttjande- och återvinningsprogram och efterlyser ökat stöd till forskning, särskilt om återanvändning och materialutnyttjande av plast och polymerer samt om ökad industrikapacitet.

5.2. De höga marginalkostnaderna för insamling, sortering och bearbetning för att uppnå högre återvinningsprocent för förpackningsavfall kommer att utgöra ekonomiska och kapacitetsmässiga utmaningar, som dock delvis kan mildras genom ökad konsumentmedvetenhet. Allt högre ställda mål för materialutnyttjande kommer under alla omständigheter att medföra kostnader och det krävs stora insatser för att uppnå ett aktivt stöd från konsumenterna, som tvingas bära dessa kostnader.

5.3. I många medlemsstater har en stor del av den sociala ekonomin utvecklats kring olika aspekter av materialutnyttjande och återanvändning. Kommissionen bör hålla i minnet att den ökande professionaliseringen och industrialiseringen av processerna för återvinning, materialutnyttjande och återanvändning kan hota arbetstillfällen som gör det möjligt för missgynnade grupper att komma in på arbetsmarknaden. Framför allt utvecklingen av kemiska processer för vissa plaster (för att komplettera eller ersätta mekaniska processer) gynnar den tekniskt avancerade industrin, något som kan tränga undan arbetsintensiva processer.

5.4. Trä behandlas inte som ett separat material med ett eget mål i det ursprungliga direktivet och i den föreslagna ändringen av direktivet, även om träet utgör en avsevärd andel av avfallsflödets såväl volym som vikt. Kommittén anser att kommissionen i det reviderade direktivet bör behandla träets särställning som förpackningsmaterial och de avfallshanteringsfrågor som detta orsakar.

5.5. Översynen av direktivet är ett led i en fortlöpande process som syftar till att öka förpackningsindustrins, handelns och konsumenternas medvetenhet om förpackningsavfallets miljöpåverkan. Aktörer som utgör källor till industriellt och kommersiellt förpackningsavfall har redan reagerat positivt på program för minimering, materialutnyttjande och återanvändning, ofta motiverade av kompletterande nationella mål och nationell lagstiftning. Under sin livscykel stannar förpackningarna ofta hos några få, identifierbara användare och det finns möjligheter att direkt kontrollera kostnadseffektiviteten.

5.6. De optimala materialutnyttjandeandelar som anges i RDC/Pira-undersökningen varierar med så mycket som 31 %. Detta beror i viss mån (cirka 10 %) på skiftande geografiska förhållanden. Andra viktiga faktorer är allmänhetens engagemang, alternativa avfallshanteringsmetoder och transportavstånd. I några medlemsstater kommer det att krävas stora satsningar för att uppnå de föreslagna målen, särskilt i de länder som tidigare fäste mindre vikt vid konsumenternas medvetenhet om återanvändning och materialutnyttjande och följaktligen byggde upp en lägre återvinningskapacitet. Detta kan skapa stora problem på vissa materialområden (t.ex. återvinning av grönt glas i Storbritannien på grund av omfattande nettoimport av vin). EESK anser dock att uppmuntrandet av en ekologiskt hållbar hantering av förpackningsavfall redan har fört med sig betydande fördelar för samhälle och miljö, och att fortsatta framsteg inte får äventyras genom att man fastställer mål som lätt kan uppnås av de medlemsstater som dröjt längst med att införa effektiva och samordnade program. Konsekvensen av detta är att några medlemsstater kan komma att bli tvungna att se över sina planer för att kunna uppnå direktivets mål och ge ytterligare incitament eller stöd för specifika material.

5.7. Den största delen av glasavfallet kommer från hushållen, som producerar ungefär hälften av metall- och plastavfallet och en tredjedel av pappers- och pappavfallet. Allt större vikt fästs vid strävan att minimera förpackningsmaterial i konsumentvaror och förbättra återvinningen av det kommunala avfallet, som är svårare att kontrollera än industriellt och kommersiellt avfall och som är mer blandat. Kommittén betonar därför att det krävs ökat stöd till nationella, regionala och kommunala initiativ för återvinning av hushållens förpackningsavfall. Detta är i linje med kommitténs tidigare framförda önskemål att miljöpolitiken när det gäller förpackningar och förpackningsavfall skall utvecklas till en ambitiös och aktiv strategi som bygger på förebyggande och återvinning av förpackningsavfall.

6. Slutsatser

6.1. Ekonomiska och sociala kommittén stöder helt och fullt direktiv 94/62/EG som en viktig pådrivande faktor för att uppmuntra medlemsstaterna att lagstifta om införandet av system för selektiv insamling och sortering samt återvinning av förpackningsavfall och för att öka medvetenheten om att förpackningar är viktiga och nödvändiga i produktens livscykel, men också bidrar kraftigt till avfallsproduktionen. Kommittén stöder också föresatsen att målen för materialutnyttjande och återvinning gradvis skall bli mer ambitiösa och genom den föreslagna ändringen av direktivet höjas väsentligt.

6.2. De föreslagna ändringarna av målen har fastställts med särskild hänsyn till medlemsstater med lågt materialutnyttjande. För dessa länder är målen krävande men enligt kommittén möjliga att uppnå genom aktivt förebyggande och samordnade insatser. I detta sammanhang kan EESK konstatera att det har gjorts betydande framsteg under de senaste fem åren: Medlemsstater har infört särskild och progressiv lagstiftning och de industrier som arbetar med förpackningar och materialutnyttjande, återvinning och bortskaffande av avfall har blivit mer positiva. Kommittén noterar dock att i många medlemsstater har konsumenterna fortfarande en svag medvetenhet om sin egen roll för ökad återvinning och uppmanar därför EU och medlemsstaterna att ta initiativ till konsumentupplysning om materialutnyttjande, återanvändning och minimal förpackningsanvändning i enlighet med hälso- och säkerhetskraven. I samband med konsumtionssamhällets framväxt under andra hälften av förra århundradet införde några länder metoder för återanvändning och materialutnyttjande, vilket inte skedde i andra länder. Detta får fortfarande stora konsekvenser. Medlemsstaterna måste också garantera att de lokala myndigheterna i konkret handling visar prov på sitt stöd för återvinning av förpackningsavfall.

6.3. Det återstår ett antal svårigheter vid återvinning av förpackningsavfall, och kommittén efterlyser på nytt en aktivt förebyggande politik som bygger på delaktighet, på att man engagerar alla som producerar, använder och bortskaffar förpackningar, samtidigt som man tar särskild hänsyn till de ekonomiska begränsningar som föreligger. Kommittén upprepar att ett åtgärdsprogram som syftar till att förbättra avsättningsmöjligheterna för återvunna produkter bör omfatta följande:

- ökat stöd till innovation och utveckling av ny teknik för återvinning av förpackningsavfall,

- kartläggning och utveckling av nya marknader för återvunnet material,

- införande av CEN-standarder för återvunnet material,

- ökat ansvar för de olika förpackningsavfallssektorerna,

- en konstruktiv dialog med konsumenterna/allmänheten,

- fortlöpande förbättring av EU:s statistiska övervakningssystem.

6.4. Kommittén konstaterar med viss oro att det föreliggande förslaget inte bidrar till diskussionen om förpackningsproducenternas ansvar, och minimering och återanvändning av förpackningar. Att insamlingen av komparativa data och programutvärdering försenas får inte förhindra kommissionen från att utarbeta nya förslag. Kommittén kommer att överväga att utarbeta ett yttrande på eget initiativ om dessa frågor. ESK efterlyser särskilda initiativ för att ta reda på vilka preventiva åtgärder medlemsstaterna vidtar i enlighet med direktiv 94/62/EG, initiativ om sammansatta material som är svåra att återvinna, förnyad granskning av förslaget om att införa ekonomiska incitament för återanvändning och materialutnyttjande samt ökat stöd till frivilliga åtgärder.

6.5. ESK betonar att det omfattande arbete som pågår för att uppskatta det optimala förhållandet mellan ekonomiska aspekter och miljöaspekter vid materialutnyttjande och återvinning av förpackningsmaterial måste fortsätta och utökas. Kommittén begär särskilt att sådana undersökningar av kostnadseffektiviteten skall ta hänsyn till följande:

- eskalerande marginalkostnader för insamling och återvinning av en allt högre procentandel av det berörda materialet,

- miljöfaktorer som är svåra att beräkna ekonomiskt, t.ex. kostnaden för att ta itu med avfallets negativa estetiska inverkan,

- problem som kan uppstå till följd av användningen av sammansatta material eller märkning som innehåller tungmetaller eller andra ämnen som skadar återvinningsprocessen.

6.6. Det råder fortfarande viss osäkerhet om insamling och tolkning av data om förpackningsproduktion och förpackningsavfall i medlemsstaterna, som självfallet uppvisar vissa variationer. Kommissionen bör utforma tydligare gemensamma riktlinjer och säkerställa att de följs på ett konsekvent sätt i hela EU. Handel med återvinningsbart material inom EU och med omvärlden är också en viktig fråga i detta sammanhang.

6.7. Slutligen noterar kommittén att utvidgningen kommer att innebära att inre marknaden utsträcks till länder som strävar efter att uppnå sådana ekonomiska resultat som i de nuvarande medlemsstaterna är förbundna med höga förpackningsnivåer. Kandidatländerna har stor erfarenhet av att lösa frågor gällande återvinning och återanvändning på ett kreativt sätt och det vore mycket positivt om denna kunskap kunde bevaras och utnyttjas i hela unionen i syfte att uppnå en hållbarare utveckling inom förpackningssektorn.

Bryssel den 29 maj 2002.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Göke Frerichs

(1) EESK:s yttrande CES 345/93, EGT C 129, 10.5.1993.

(2) EESK:s yttrande CES 1119/99, EGT C 51, 23.2.2000, s. 17-23.