1

I lagdekret nr 23 av den 14 februari 2003 om brådskande åtgärder för att främja sysselsättningen (GURI nr 39, av den 17 februari 2003), omvandlad, efter ändringar, till lag nr 81 av den 17 april 2003 (GURI nr 91, av den 18 april 2003), föreskrivs i artikel 1.1 följande:

”Med anledning av den allvarliga sysselsättningskris som har drabbat företag vilka omfattas av särskilt insolvensförfarande kan ministern för arbetsmarknad och socialpolitik, i de fall som avses i artikel 63.4 i lagdekret nr 270 av den 8 juli 1999 och avseende företag som är föremål för sådan förvaltning och som har fler än 1000 anställda, medge att de arbetsgivare som övertar dessa, för maximalt 550 anställda, ges de förmåner som avses i artiklarna 8.4 och 25.9 i lag nr 223 av den 23 juli 1991 om följande villkor är uppfyllda:

2

I artikel 63.4 i lagstiftningsdekret nr 270 av den 8 juli 1999 om nya bestämmelser för extraordinär förvaltning av stora företag på obestånd (GURI nr 185 av den 9 augusti 1999) föreskrivs, i händelse av försäljning av hela företag eller delar av företag, vilka företag drivs av stora företag och vilka är föremål för extraordinär förvaltning, följande:

”Vid överläggningar om övertagande av företag i enlighet med artikel 47 i lag nr 428 av den 29 december 1990 kan den särskilde förvaltaren, det övertagande företaget och personalrepresentanterna överenskomma att det övertagande företaget inte skall ta över mer än en del av de anställda samt andra förändringar i arbetsvillkoren enligt gällande bestämmelser.”

3

Artikel 8 i lag nr 223 av den 23 juli 1991 med bestämmelser om arbetslöshet på grund av arbetsbrist, rörlighet, arbetslöshetsersättning, genomförande av gemenskapsdirektiv, arbetsförmedling och andra bestämmelser om arbetsmarknaden (GURI nr 175 av den 27 juli 1991, ordinarie tillägg) (nedan kallad lag nr 223/91), som tillämpas på Intervento straordinario d’integrazione salariale (Kassan för särskild integration av löner, nedan kallad CIGS), och som kompletterats genom artikel 2 i lagdekret nr 148 av den 20 maj 1993 (GURI nr 116, av den 20 maj 1993), innehåller ett antal bestämmelser med syfte att främja att de särskilda bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden tillämpas på arbetstagare. Det föreskrivs bland annat följande:

”1.   När arbetstagare skall omfattas av de särskilda bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden, skall detta ske i turordning, i förhållande till anställningstid …

4.   Arbetsgivare som, utan att skyldighet enligt punkt 1 föreligger, på heltid tillsvidareanställer arbetstagare som är uppförda på förteckningen över arbetstagare som omfattas av de särskilda bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden, skall för varje månadslön som betalas ut till arbetstagaren, erhålla en månatlig ersättning motsvarande 50 procent av den ersättning som ges till arbetstagen enligt nämnda bestämmelser. Denna ersättning kan inte ges för längre tid än 12 månader, eller för arbetstagare som är äldre än 50 år, för längre tid än 24 månader …

4 a   Det föreligger ingen rätt till de ekonomiska förmåner som anges ovan för det fall de särskilda bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden tillämpas på en arbetstagare under de föregående sex månaderna av ett företag i samma bransch, vilket vid tiden för uppsägningen hade huvudsakligen samma ägare som det anställande företaget, eller som kontrolleras av eller är knutet till det senare. Det anställande företaget skall på eget ansvar intyga att de hinder som anges ovan inte föreligger.”

4

Artikel 25.9 i lag nr 223/91 har följande lydelse:

”För varje arbetstagare som omfattas av de särskilda bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden och som anställs tillsvidare, skall arbetsgivaravgiften under de första 18 månaderna uppgå till det belopp som anges i lag nr 25 av den 19 januari 1955 i ändrad lydelse, och som avser lärlingar.”

5

I artikel 1.1 i lag nr 223/91 föreskrivs vidare följande:

”Bestämmelserna avseende [CIGS] skall endast tillämpas på de arbetsgivare som under den föregående sexmånadersperioden innan den ansökan som avses i punkt 2 görs, anställt i medeltal minst 15 personer. För ansökningar som görs inom sex månader från överlåtelsen av företaget skall detta villkor gälla för den nya arbetsgivaren under perioden efter överlåtelsen … ”

6

Enligt artikel 1.2 i lag nr 223/91 skall ansökan om att omfattas av CIGS-bestämmelserna innehålla den plan som företaget avser genomföra, upprättad enligt en standardmodell. I planen skall anges vilka åtgärder som avses för att bemöta de sociala följderna. I artikel 2 i lag nr 223/91 preciseras vidare att förmåner enligt ett sådant förfarande tilldelas genom dekret av den italienska ministern för arbetsmarknad och socialpolitik, efter godkännande från Comitato interministeriale per il coordinamento della politica industriale [Interministeriella kommittén för samordning av industripolitiken (CIPI)] och beviljandet av ersättningarna är beroende av att denna plan genomförs korrekt.

7

I artikel 4 i lag nr 223/91 föreskrivs vidare, bland annat följande:

”1.   Företag som beviljats förmåner enligt [CIGS-bestämmelserna] och som, under genomförandet av den plan som avses i artikel 1, inte kan garantera att samtliga anställda som sagts upp kan anställas på nytt eller att de får tillgång till andra åtgärder, kan använda sig av de åtgärder för rörlighet som anges i denna artikel.

2.   De företag som önskar använda sig av den möjlighet som avses i punkt 1 skall skriftligt och i förväg meddela företrädarna för de fackliga organisationerna vid företaget.

3.   Det meddelande som avses i punkt 2 skall innehålla uppgifter om orsakerna till överkapaciteten, tekniska, organisatoriska eller produktionsmässiga skäl till att företaget inte anser sig kunna vidta åtgärder för att avhjälpa de ovannämnda förhållandena och på så sätt, helt eller delvis undgå förfarandet för rörlighet, antalet anställda i företaget och yrkesprofilerna för de anställda som är övertaliga samt den personal som vanligtvis är anställd, tidtabellen för planen för rörlighet, eventuella åtgärder för att möta de sociala följderna av genomförandet av nämnda plan, beräkningsmetoder för alla ersättningar som inte följer av lagstiftningen och kollektivavtal. Meddelandet skall åtföljas av ett kvitto på erlagd betalning till [Instituto Nazionale della Previdenza Sociale (INPS)], avseende förskott på det belopp som avses i artikel 5.4 motsvarande den maximala ersättningen enligt [CIGS] multiplicerad med antalet övertaliga anställda … ”

8

I artikel 4 i lag nr 223/91 föreskrivs även följande:

”5.   På begäran av de fackliga organisationerna och motsvarande sammanslutningar skall, inom en frist på sju dagar från mottagandet av det meddelande som avses i punkt 2, en gemensam bedömning göras av de aktuella parterna för att utreda orsakerna till övertaligheten och möjligheten att omplacera hela eller delar av denna grupp anställda inom samma företag, inbegripet solidaritetskontrakt och flexibel arbetstid …

…

7.   Om ingen överenskommelse kan nås skall direktören för Ufficio provinciale del lavoro e della massima occupazione sammankalla parterna i syfte att ånyo bedöma de frågor som avses i punkt 5, och även framlägga förslag till överenskommelse. Denna nya bedömning skall under alla omständigheter vara genomförd inom en frist på 30 dagar från det att det meddelande från företaget som avses i punkt 6 mottagits av Ufficio provinciale del lavoro e della massima occupazione.

[…]

9.   Efter det att en facklig överenskommelse nåtts eller förfarandet som avses i punkterna 6, 7, och 8 genomförts, kan företaget placera övertaliga anställda, arbetare och tjänstemän, i förfarandet för rörlighet. Var och en av dessa skall sägas upp skriftligen inom den föreskrivna fristen för uppsägning.

…

13.   De arbetstagare som beviljats förmåner enligt [CIGS] skall återanställas av företaget efter den period som de omfattats av denna åtgärd.

… ”

9

I artikel 5.4 och 5.5 i lag nr 223/91 föreskrivs slutligen följande:

”4.   För varje arbetstagare som omfattas av de särskilda bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden skall företaget betala ett belopp som motsvarar sex gånger den ursprungliga månadslönen för arbetstagaren inom ramen för förfarandet för rörlighet till interventionskassan för hjälp och stöd till organisationer för social säkerhet … . Detta belopp skall delas upp i 30 månatliga inbetalningar. Om fastställandet av övertaligheten som avses i artikel 4.9 blivit föremål för ett kollektivavtal skall beloppet minskas med hälften.

5.   De företag som i enlighet med de förfaranden som fastställs av Commissione regionale per l’impiego (regional sysselsättningskommission), erbjuder tillsvidareanställning i enlighet med de villkor som anges i artikel 9.1 b behöver inte erlägga de återstående månatliga inbetalningarna för de arbetstagare som förlorat rätten att omfattas av de särskilda bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden genom att inte anta dessa erbjudanden om anställning eller avseende dem som antagit erbjudanden om anställning från företag, under den tid som dessa varit anställda. Denna förmån kan inte erhållas av företag vilka befinner sig i ett sådant förhållande till det företag vid vilket uppsägningar skall ske, som avses i artikel 8.4 a.”

10

Genom skrivelse av den 12 februari 2003 anmälde de italienska myndigheterna den stödordning som inrättats genom lagdekret nr 23/2003 (nedan kallad den aktuella åtgärden) till kommissionen.

11

Den aktuella åtgärden trädde i kraft den 18 februari 2003, utan att kommissionen förklarat den förenlig med den gemensamma marknaden. Den uppfördes följaktligen i förteckningen över stöd som inte anmälts under nummer NN 7/2003.

12

Genom skrivelse av den 12 mars 2003 begärde kommissionen ytterligare upplysningar rörande den aktuella åtgärden från Italien. Kommissionen ville särskilt veta vid vilka stora företag som ett övertagande i enlighet med denna åtgärd skulle ske, samt de nya förvärvarna och de kriterier enligt vilka dessa valts ut. Efter att ha begärt, och erhållit, en förlängning av den fastställda svarsfristen, meddelade Republiken Italien de begärda uppgifterna till kommissionen den 20 maj 2003.

13

Genom skrivelse av den 15 oktober 2003 underrättade kommissionen Republiken Italien om sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarande som avses i artikel 88.2 EG. Kommissionens beslut att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 18 december 2003 (EUT C 308, s. 5). Genom skrivelse av den 22 december 2003 inkom Republiken Italien med sina synpunkter. Republiken Italien uppgav i huvudsak dels att under tiden som den aktuella åtgärden tillämpats har endast ett företag överlåtits i enlighet med förfarandet för den aktuella åtgärden, nämligen verksamhetsgrenen Ocean SpA i Verolanuova (Brescia), vilken överlåtits till Brandt Italia SpA (nedan Brandt), dels att Brandt köpt Ocean till marknadspris utan att ha fått någon direkt ekonomisk fördel av den aktuella åtgärden.

14

Genom skrivelse av den 19 januari 2004 begärde emellertid kommissionen ytterligare upplysningar från Republiken Italien. Den berörda medlemsstaten ombads särskilt bekräfta att det enda företag som dragit nytta av den aktuella åtgärden var Brandt samt tillfrågades om omfattningen på utbetalat stöd. Republiken Italien tillhandahöll dessa upplysningar till kommissionen den 11 februari 2004.

15

Den 30 mars 2004 antog kommissionen beslut 2004/800/EG om den stödordning som Italien har genomfört avseende brådskande åtgärder för att främja sysselsättningen (EUT L 352, s. 10) (nedan kallat det angripna beslutet), vilket delgavs Republiken Italien den 1 april 2004.

16

Kommissionen konstaterade i det angripna beslutet att den aktuella stödåtgärden utgör statligt stöd i den menings som avses i artikel 87.1 EG.

17

Genom den aktuella åtgärden har enligt kommissionen, för det första en ekonomisk fördel beviljats till en särskild kategori av företag, nämligen dels köpare av företag som befinner sig i ekonomiska svårigheter, som omfattas av ett särskilt insolvensförfarande, som har minst 1000 anställda och som senast den 30 april 2003 har slutit kollektivavtal med det italienska ministeriet för arbetsmarknad och socialpolitik om godkännande av överföring av arbetstagare, dels företag som befinner sig i ekonomiska svårigheter, som omfattas av ett särskilt insolvensförfarande, som har minst 1000 anställda och som är föremål för uppköp. Den aktuella åtgärden ger ekonomiska fördelar till särskilda företag genom att minska de normala utgifterna och förstärka dessa företags finansiella ställning i förhållande till konkurrerande företag som inte omfattas av samma åtgärder. Stödåtgärdens selektiva karaktär bekräftas av det faktum att åtgärden bara har tillämpats i ett fall.

18

För det andra beviljas den aktuella åtgärden med hjälp av statliga medel, dels genom det faktum att åtgärden finansieras genom icke-återbetalningspliktiga offentliga medel, dels genom att staten avstår från en del av de sociala avgifterna som normalt skall betalas.

19

För det tredje hotar den aktuella åtgärden att påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen genom att den förstärker vissa företags finansiella ställning i förhållande till deras konkurrenter.

20

Enligt kommissionen är följaktligen den aktuella åtgärden i princip förbjuden enligt artikel 87.1 EG och kan bara anses förenlig med den gemensamma marknaden om den kan omfattas av något av undantagen i fördraget.

21

Eftersom åtgärden utgör statligt stöd beklagar kommissionen vidare att de italienska myndigheterna inte har uppfyllt skyldigheten enligt artikel 88.3 EG, genom att genomföra stödet innan kommissionen hade godkänt det.

22

Vad gäller den aktuella åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden uteslöt kommissionen vidare att den kan omfattas av något av de undantag som anges i fördraget.

23

Slutligen bedömde kommissionen den aktuella åtgärden mot bakgrund av riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (EGT 1999, C 288, s. 2), kommissionens förordning (EG) nr 2204/2002 av den 12 december 2002 om tillämpningen av artiklarna 87 [EG] och 88 [EG] på statligt sysselsättningsstöd (EGT L 337, s. 3) samt riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (EGT 1998, C 74, s. 9).

24

För det första, vad gäller bedömningen av den aktuella åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden, med beaktande av riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter, ansåg kommissionen att åtgärden inte kan anses vara förenlig, eftersom den avser företag med fler än 1000 anställda, det vill säga stora företag, medan riktlinjerna avser stödordningar för undsättning och omstrukturering som enbart avser små och medelstora företag.

25

För det andra, vad gäller förordning nr 2204/2002 avvisade kommissionen Republiken Italiens argument, enligt vilket de förmåner som beviljats inom ramen för den aktuella åtgärden är desamma som de som beviljats enligt en ordning för lönekompensation vid arbetslöshet på grund av arbetsbrist, vilken aldrig har betraktats som statligt stöd.

26

För det tredje, vad gäller den omständigheten att Republiken Italien har gjort gällande att, även om den aktuella åtgärden skulle betraktas som statligt stöd, detta skulle vara förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 4.4 c i förordning nr 2204/2002 som stöd för skapande av arbetstillfällen, hävdade kommissionen att stöd för skapande av arbetstillfällen i områden som inte är stödområden bara är tillåtet till förmån för små och medelstora företag.

27

Vad gäller den aktuella åtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden mot bakgrund av riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål anser kommissionen att stödordningen faller utanför tillämpningsområdet för riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål eftersom den aktuella åtgärden tillämpas i hela landet och det enda fallet där den har tillämpats gäller ett företag i ett område som inte omfattas av undantagen i artikel 87.3 a EG och 87.3 c EG.

28

Mot denna bakgrund konstaterade kommissionen att den aktuella åtgärden utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, som genomförts olagligen, vilket strider mot artikel 88.3 EG. På grundval av ovanstående analys ansåg kommissionen att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden och fastslog att beslutet skulle genomföras omedelbart, särskilt med avseende på återvinning av enskilda oförenliga stöd. Beslutet påverkar inte möjligheten att enskilda stöd som beviljats inom ramen för den aktuella åtgärden successivt och på grundval av deras särskilda egenskaper, enligt kommissionens beslut, anses vara helt eller delvis förenliga med den gemensamma marknaden.

29

Genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 11 juni respektive den 4 augusti 2004, vilka registrerades med nummer T-239/04 och T-323/04, väckte Republiken Italien och Brandt talan i förevarande mål.

30

Genom beslut av avdelningsordföranden den 19 juli 2006, efter hörande av parterna, förenades de båda målen vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet och den slutliga domen i enlighet med artikel 50 i förstainstansrättens rättegångsregler.

31

Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 19 september 2006.

32

Republiken Italien har i mål T-239/04 yrkat att förstainstansrätten skall

33

Brandt har i mål T-323/04 yrkat att förstainstansrätten skall

34

Kommissionen har i mål T-239/04 yrkat att förstainstansrätten skall

35

Kommissionen har i mål T-323/04 yrkat att förstainstansrätten skall

36

Frågan huruvida Brandts talan mot det angripna beslutet kan tas upp till sakprövning har väckts av kommissionen i mål T-323/04. Även om kommissionen, bland annat med beaktande av att Republiken Italien angripit samma beslut i mål T-239/04 har avstått från att åberopa att Brandts talan inte kan tas upp till sakprövning genom särskild handling, vidhåller den emellertid att Brandt inte kan göra gällande ett sådant individuellt intresse som krävs för att söka ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Kommissionen har således yrkat att Brandts talan skall avvisas.

37

Kommissionen har, med hänvisning till generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål C-78/03 P, kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum (REG 2005, s. I-10737, I-10741, punkterna 138–142), där domstolen meddelade dom den 13 december 2005, gjort gällande att rättspraxis gällande huruvida talan som väckts av konkurrenter mot beslut som fattats enligt artikel 88.3 EG kan tas upp till sakprövning är allt annat än fast. Kommissionen anser att ett analogt resonemang kan föras vad gäller talan som väckts av mottagare av stöd som beviljats inom ramen för en stödordning mot ett beslut enligt vilket den aktuella ordningen är oförenlig med den gemensamma marknaden och i vilket förordnats om återkrav av redan utbetalda stödåtgärder. Kommissionen har tillagt att, oaktat variationerna i rättspraxis finns det ingen anledning att anse att alla mottagare av stöd enligt en stödordning är individuellt berörda i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, av kommissionens beslut att förklara denna stödordning oförenlig med den gemensamma marknaden, eftersom kommissionen i ett sådant fall har bedömt en allmän och abstrakt nationell reglering, utan att bedöma enskilda fall.

38

Kommissionen anser vidare att då Republiken Italien inrättat och till kommissionen anmält en stödordning som är allmän och abstrakt, så har kommissionen kunnat undersöka den aktuella åtgärden som sådan, även om den var avsedd att tillämpas på endast ett företag, det vill säga Brandt. Kommissionen har tillagt att det är av det skälet som det angripna beslutet avser den aktuella åtgärden som sådan, utan att situationen för Brandt bedömts särskilt och att den talan som väckts av den senare därför skall avvisas.

39

Brandt anser att företaget har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Det angripna beslutet riktar sig visserligen formellt till Republiken Italien men Brandt anser sig likväl vara direkt och personligt berört av detsamma. Dels har det angripna beslutet en direkt inverkan på Brandts situation eftersom skyldigheten för Republiken Italien att återkräva stödet medför en ekonomisk skada för Brandt (domstolens dom av den 5 maj 1998 i mål C-386/96 P, Dreyfus mot kommissionen, REG 1998, s. I-2309, punkt 43). Dels är Brandt individuellt berört av det angripna beslutet eftersom företaget enligt kommissionen är mottagare av det påstådda stödet och enligt artikel 3 i det angripna beslutet skyldigt att återbetala detta belopp.

40

Förstainstansrätten anger för det första att i mål T-239/04, i vilket det angripna beslutet har ifrågasatts av Republiken Italien, har kommissionen hävdat att den aktuella åtgärden inte är av allmänt slag utan utgör en begränsad insats i ett enskilt fall, vilken medfört förmåner för ett enda företag, nämligen Brandt, genom avvikelse från villkor i den allmänna lagstiftningen.

41

I mål T-323/04 har Brandt vidare egna intressen, vilka skiljer sig från Republiken Italiens intressen vad avser kriterierna som tillämpades i domstolens dom av den 10 juli 1986 i mål 282/85, DEFI mot kommissionen (REG 1986, s. 2469), punkt 16. Genom att anta den aktuella åtgärden, vilken utgör ursprunget till det angripna beslutet och följaktligen till talan i de båda förenade målen, ville Republiken Italien undvika de sociala svårigheter som kunde uppkomma genom friställandet av ett stort antal anställda vid företag i svårigheter genom att underlätta Brandts övertagande av dessa anställda från Ocean. Från Brandts utgångspunkt utgjorde detta ett affärsmässigt val som underlättades av den aktuella åtgärden.

42

Även om den aktuella åtgärden inte anger till vilka företag stöd skall betalas ut, nämndes Brandt i de parlamentsdebatter som föregick antagandet av den aktuella åtgärden och som åberopats av kommissionen. I det angripna beslutet angav kommissionen slutligen att under den tid som den aktuella åtgärden tillämpats har endast ett företag överlåtits i enlighet med förfarandet för den aktuella åtgärden, nämligen Ocean, vilket överlåtits till Brandt.

43

För det andra erinrar förstainstansrätten om att det framgår av fast rättspraxis att frågan, huruvida en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person kan upptas till sakprövning, är beroende av om denna person har ett berättigat intresse att få saken prövad (se förstainstansrättens dom av den 22 november 2001 i mål T-9/98, Mitteldeutsche Erdöl-Raffinerie mot kommissionen, REG 2001, s. II-3367, punkt 32, och där angiven rättspraxis). I förevarande mål skulle situationen för Brandt obestridligen förändras om det angripna beslutet ogiltigförklarades, eftersom den återbetalning av stödet som föreskrivs i artikel 3 i beslutet skulle sakna rättslig grund. Av detta följer att Brandt har ett intresse av att det angripna beslutet ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, beslut av förstainstansrättens ordförande av den 2 augusti 2001 i mål T-111/01 R, Saxonia Edelmetalle mot kommissionen, REG 2001, s. II-2335, punkt 17).

44

Förstainstansrätten erinrar för det tredje om, vad gäller huruvida Brandt skall anses vara direkt och personligt berört av det angripna beslutet, att eftersom Republiken Italien enligt artikel 3 i detta beslut föreläggs att från stödmottagarna återkräva det stöd som utbetalats med anledning av den aktuella åtgärden, skall Brandt anses vara direkt och personligt berört av det angripna beslutet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 19 oktober 2000 i de förenade målen C-15/98 och C-105/99, Italien och Sardegna Lines mot kommissionen, REG 2000, s. I-8855, punkterna 35 och 36). Förstainstansrätten noterar vidare att den italienska myndigheten för social trygghet redan har beslutat att innehålla en utbetalning av stöd med ett belopp om cirka 500000 euro.

45

Mot bakgrund av vad som anförts ovan skall Brandts talan tas upp till sakprövning.

46

Inom ramen för de tre grunder som åberopats i mål T-239/04 har Republiken Italien framfört följande:

47

I mål T-323/04 har Brandt åberopat fem grunder:

48

Flera av de grunder som har åberopats av sökandena i mål T-239/04 och i mål T-323/04 överlappar varandra i sådan grad att förstainstansrätten anser det vara lämpligt att undersöka dem tillsammans, i följande ordning:

49

Med beaktande av karaktären p de argument som framförts av Brandt till stöd för påstått maktmissbruk från kommissionen, anser förstainstansrätten att denna grund skall omkvalificeras till att avse bristfällig och motstridig motivering av det angripna beslutet på vissa punkter. Denna grund skall således behandlas inom ramen för bedömningen av motiveringen av detta beslut.

50

Republiken Italien har gjort gällande att den aktuella åtgärden utgör en allmän åtgärd för främjande av sysselsättningen. Åtgärden som sådan varken snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion och utgör därför inte statligt stöd. Denna åtgärd utvidgade tillämpningsområdet för CIGS-bestämmelserna och för bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden, vilka fanns tidigare, till att omfatta vissa särskilda situationer genom att med förbehåll för vissa villkor tillerkänna samma förmåner till de arbetsgivare som övertar företag som är föremål för särskild förvaltning. De verkliga mottagarna av det stöd som inrättats genom den aktuella åtgärden var de anställda, och kommissionen har själv medgett att de två ovannämnda ordningarna som sådana inte utgjorde statligt stöd.

51

Republiken Italien har påstått att kommissionen inte har bedömt denna fråga under sin preliminära granskning av huruvida statstöd förelåg utan endast berört den i samband med sin bedömning av den aktuella åtgärden mot bakgrund av förordning nr 2204/2002

52

Brandt har hävdat att de ekonomiska effekterna av den aktuella åtgärden är helt neutrala för företaget. Denna slutsats kommer av den jämförelse mellan den aktuella åtgärden och lag nr 223/91 som kommissionen borde ha gjort. Brandt skulle, om den aktuella åtgärden inte funnits, ha kunnat nå samma ekonomiska resultat genom att i enlighet med gällande lagstiftning överenskomma med Ocean om ett partiellt övertagande av de anställda vid Verolanuova. Brandt anser följaktligen att den aktuella åtgärden utgör ett stöd för de anställda vid ett företag som är föremål för särskild förvaltning (det vill säga i förevarande fall, de anställda vid Ocean), genom att underlätta att de övertas av köparen utan att hamna under CIGS-bestämmelserna eller upptas på förteckningen för rörlighet på arbetsmarknaden. Brandt har härav dragit slutsatsen att om förstainstansrätten skulle upprätthålla det angripna beslutet och, i synnerhet, skyldigheten för Republiken Italien att återkräva det stöd som redan utbetalats, skulle Brandt försättas i en tydligt sämre situation än om den aktuella åtgärden aldrig hade antagits.

53

Brandt har bland annat påpekat att för att artikel 87 EG skall vara tillämplig måste stödmottagaren ha fått en ekonomisk eller finansiell fördel. Företaget har anmärkt att det förvärvat Ocean i konkurrens med andra köpare och att det pris som betalats således var marknadspriset. Övertagandet omfattade dessutom inte endast den industriella verksamheten utan även det köpta företagets samtliga skulder. Brandt har hävdat att företaget inte fått någon fördel av den aktuella åtgärden, särskilt på grund av att ingen fördel, inte ens indirekt och partiell och som uppkommit till följd av den redan existerande lagstiftningen, hade kunnat kompensera för de extra kostnader som Brandt drabbats av med anledning av den aktuella åtgärden.

54

Brandt har vidare hävdat, med hänvisning till skäl 31 i det angripna beslutet, att det finns en tydlig motsägelse mellan kommissionens påstående, att de förmåner som getts genom den aktuella åtgärden är identiska med dem som redan fanns enligt CIGS-bestämmelserna och bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden, å ena sidan, och kommissionens vägran att medge att den aktuella åtgärden utgör en del av dessa bestämmelser, å andra sidan. Brandt har understrukit att inga nya förmåner skapats genom den aktuella åtgärden och att denna åtgärd får samma följder som bestämmelserna i den redan existerande lagstiftningen, det vill säga lag nr 223/91. Den aktuella åtgärden överensstämmer i detta avseende till fullo med andan och helhetssynen i det italienska systemet för sociala avgifter. Brandt har påpekat att enligt domstolens rättspraxis utgör en partiell sänkning av sociala avgifter som åligger företagen inom en särskild industrisektor ett stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, när denna åtgärd har till syfte att delvis befria företagen från de ekonomiska bördor som följer av normal användning av det allmänna socialförsäkringssystemet utan att denna befrielse är berättigad genom detta systems karaktär eller struktur (se domstolens dom av den 5 oktober 1999 i mål C-251/97, Frankrike mot kommissionen, REG 1999, s. I-6639, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

55

Kommissionen har angett att den har undersökt den aktuella åtgärden i samband med sin bedömning av förekomsten av stöd i skälen 30 och 31 i det angripna beslutet.

56

Kommissionen har gjort gällande, och i huvudsak utvecklat samma argument i de båda målen, att den aktuella åtgärden inte är av allmänt slag. Detta bekräftas enligt kommissionen av såväl förarbetena och de parlamentsdebatter som föregick vidtagandet av den aktuella åtgärden som det faktum att den endast kommit att tillämpas i ett fall. Kommissionen har vidare understrukit att de italienska myndigheterna först anmälde den aktuella åtgärden som statligt stöd, även om de i en efterföljande skrivelse gjorde gällande det motsatta förhållandet. Detta framgår av skrivelsen av den 7 februari 2003 från ministern för arbetsmarknad och socialpolitik, vilken delgavs kommissionen genom skrivelse av den 12 februari 2003.

57

Kommissionen har påpekat att den omständigheten att den aktuella åtgärden syftar till att främja sysselsättningen saknar betydelse för huruvida den skall bedömas som statligt stöd, eftersom de nationella åtgärderna enligt artikel 87.1 EG, enligt en mycket omfattande rättspraxis, inte definieras med utgångspunkt i deras orsaker och syften utan med utgångspunkt i vilka verkningar de har.

58

Det saknar vidare betydelse att Brandt anser sig, senare och enligt andra förfaranden, ha kunnat tilldelas bestämda förmåner enligt italienska bestämmelser, oavsett om dessa utgör statligt stöd eller ej. Enligt kommissionen är det enbart av betydelse att Brandt genom den aktuella åtgärden tilldelats särskilda förmåner.

59

Den omständigheten att Brandt tillhandahållit en motprestation till det mottagna stödet skall vidare inte ändra hur det kvalificeras (domen i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen). Enligt kommissionen är det synsätt som Brandt har framfört gällande nettostöd, vilket innebär att förekomsten av en motprestation undanröjer förmånen och därmed stödet, nämligen oförenligt med tanken bakom kontroll av statstöd. De beräkningar som framförts av Brandt i samband med det skriftliga förfarandet hade under alla omständigheter inte åberopats under det administrativa förfarandet och kan därför, enligt fast rättspraxis, inte beaktas vid bedömningen av det angripna beslutets laglighet.

60

Brandts hänvisning till den rättspraxis som utesluter förekomsten av en specifik förmån, och således stöd, när undantag från obligatoriska utbetalningar motiveras av skattesystemets art eller systematik saknar i förevarande mål grund. Kommissionen har angett att det ankommer på medlemsstaten att bevisa ett sådant påstående (domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C-159/01, Nederländerna mot kommissionen, REG 2004, s. I-4461, punkt 43) och har noterat att Republiken Italien aldrig har åberopat ett sådant argument. I sak måste den sålunda motiverade åtgärden överensstämma med den interna systematiken i skattesystemet som helhet (se förstainstansrättens domar av den 6 mars 2002 i de förenade målen T-127/99, T-129/99 och T-148/99, Diputación Foral de Álava m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II-1275, punkt 164, och i de förande målen T-92/00 och T-103/00, Diputación Foral de Álava m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II-1385, punkt 60, och där angiven rättspraxis), något som är mindre sannolikt när det gäller ett tillfälligt undantag.

61

Enligt kommissionen är den förmån som den aktuella åtgärden medför att fördelarna enligt systemet för social säkerhet omedelbart ges till den arbetsgivare som övertar företaget, i stället för att tilldelas genom komplicerade förfaranden såsom det förfarande som föreskrivs för att omfattas av CIGS-bestämmelserna eller förfarandet för tillämpning av bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden. Det system som inrättades genom den aktuella åtgärden innebar att den funktionella kontinuiteten mellan Ocean och Brandt skulle säkerställas genom att den senare skulle ges möjlighet att anställa arbetstagarna vid Ocean utan att de skulle sägas upp. Endast de företag som motsvarade vissa villkor som ställts upp genom den aktuella åtgärden kunde dra nytta av att dessa sociala förmåner kunde tas ut i förtid, något som innebär att alla andra företag utestängs. Detta är tillräckligt för att slå fast att det är fråga om en selektiv åtgärd.

62

Kommissionen har slutligen angett, i motsats till vad sökandena har hävdat, att den aldrig bedömt ordningen med arbetslöshet på grund av arbetsbrist och den särskilda ordningen för uppsägningar mot bakgrund av bestämmelserna om statligt stöd. Det kan därför inte uteslutas att dessa, i sig, utgör statligt stöd och detta gäller, a fortiori, då det avser selektiva åtgärder.

63

Förstainstansrätten anger inledningsvis att, i motsats till vad Republiken Italien har hävdat, bedömdes frågan om förekomsten av statligt stöd av kommissionen i skäl 5 i det angripna beslutet, samt mot bakgrund av förordning nr 2204/2002 i skälen 30 och 31 i detta beslut.

64

Förstainstansrätten godtar vidare kommissionens argumentation, enligt vilken den förmån som erhålls genom den aktuella åtgärden består i att fördelarna enligt socialförsäkringssystemet, i stället för att tilldelas enligt komplexa förfaranden, såsom det förfarande som föreskrivs för att omfattas av CIGS-bestämmelserna eller förfarandet för tillämpning av bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden, tilldelas direkt den arbetsgivare som övertar ett företag som är föremål för särskild förvaltning. Brandts argument att det inte är förvärvaren som skall genomföra förfarandena för att tillämpa bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden på arbetstagarna kan inte godtas. Även om det antas att dessa förfaranden inleds av överlåtaren är de avsedda att fastställas genom civilrättsliga avtal vilka i princip skall gynna båda parter. Enligt den ordning som inrättas är det nämligen förvärvaren som drar nytta av förmånerna och rätten att betala reducerade sociala avgifter. Denne har således ett klart intresse av att snabbt och enkelt erhålla de föreskrivna förmånerna.

65

Den aktuella åtgärden innebar vidare att den funktionella kontinuiteten mellan Ocean och Brandt kunde säkerställas genom att den senare gavs möjlighet att anställa arbetstagarna innan de sades upp. Detta innebär i sig en konkurrensfördel.

66

Vad avser den aktuella åtgärdens selektiva karaktär, erinrar förstainstansrätten om att åtgärden antogs den 14 februari 2003, genom ett skyndsamt förfarande. De förmåner som skulle ges enligt den aktuella åtgärden villkorades av att ett kollektivavtal skulle ingås före den 30 april 2003. Förmånerna var således tillgängliga under en period av 2 månader och 17 dagar. De förmåner som kunde ges enligt den aktuella åtgärden var desamma som de som föreskrevs i den allmänna redan förekommande lagstiftningen. Enligt den aktuella åtgärden var det emellertid inte längre nödvändigt att genomföra komplexa förfaranden för att komma i åtnjutande av de nämnda förmånerna, något som var fallet enligt den allmänna redan förekommande lagstiftningen. Räckvidden av denna allmänna ordning är dessutom avsevärt begränsad, bland annat vad gäller att förmånerna enligt den aktuella åtgärden begränsades till företag med fler än 1000 anställda i motsats till ett minimiantal om 15 anställda enligt den allmänna stödordningen. Härav följer att den aktuella åtgärden endast har tillämpats i ett fall. Det framgår vidare uttryckligen av protokoll från parlamentsdebatterna som föregick antagandet av den aktuella åtgärden, vilka lades fram av kommissionen under det skriftliga förfarandet, att grunden till den aktuella åtgärden var övertagandet av Ocean. Förstainstansrätten finner följaktligen att den aktuella åtgärden är av selektiv karaktär.

67

Förstainstansrätten konstaterar vidare att det är ostridigt att den aktuella åtgärden i huvudsak finansieras med statliga medel.

68

Vad gäller den aktuella åtgärdens påverkan på gemenskapshandeln och konkurrensen har kommissionen med rätta, i skäl 20 i det angripna beslutet, funnit att den aktuella åtgärden hotar att snedvrida konkurrensen eftersom den förstärker vissa företags finansiella ställning i förhållande till deras konkurrenter. Åtgärden hotar i synnerhet att snedvrida konkurrensen och inverka på handeln om stödmottagarna konkurrerar med produkter från andra medlemsstater även om de själva inte exporterar sin produktion (domstolens dom av den 17 september 1980 i mål 730/79, Philip Morris, REG 1980, s. 2671, punkterna 11 och 12, svensk specialutgåva, volym 5, s. 303, samt av den 17 juni 1999 i mål C-75/97, Belgien mot kommissionen, REG 1999, s. I-3671, punkterna 47 och 48). Förstainstansrätten anger vidare att mottagaren av den aktuella åtgärden, nämligen Brandt, hör till ElcoBrandt-gruppen vilken är den femte största gruppen inom hushållselektronikbranschen i Europa. Denna bransch är särskilt konkurrensutsatt och den aktuella åtgärden kan få återverkningar på handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen i denna bransch (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i mål T-171/02, Regione autonoma della Sardegna mot kommissionen, REG 2005, s. II-2123, punkt 87).

69

Förstainstansrätten anser vidare att den omständigheten att den aktuella åtgärden har till syfte att bevara sysselsättningen saknar betydelse för huruvida den skall kvalificeras som statligt stöd eftersom det i artikel 87.1 EG inte görs någon åtskillnad mellan statliga åtgärder med hänsyn till deras orsaker eller syften, utan de definieras i stället med utgångspunkt i vilka verkningar de har (se förstainstansrättens dom av den 5 augusti 2003 i de förenade målen T-116/01 och T-118/01, P & O European Ferries (Vizcaya) och Diputación Foral de Vizcaya mot kommissionen, REG 2003, s. II-2957, punkt 112 och där angiven rättspraxis). Det saknar vidare betydelse att Brandt anser sig, senare och enligt andra förfaranden, ha kunnat tilldelas bestämda förmåner enligt italienska bestämmelser, eftersom det avgörande kriteriet är den omständigheten att den aktuella åtgärden utgör en selektiv utvidgning av dessa allmänna ordningar genom att stärka vissa företags finansiella ställning i förhållande till konkurrerande företag som inte omfattas av samma åtgärder genom att tillerkänna dessa företag särskilda förmåner.

70

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser förstainstansrätten att den aktuella åtgärden utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

71

Brandt har hävdat att kommissionen felaktigt inte ansett att den aktuella åtgärden utgör ett befintligt stöd eftersom den aktuella åtgärden, enligt Brandt, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 2204/2002. I detta avseende har Brandt hävdat att kommissionen begränsat sig till att påstå att den aktuella åtgärden inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 2204/2002. Genom att göra detta, och då förordning nr 2204/2002 inte ger kommissionen någon särskild behörighet i detta avseende, har kommissionen avhänt sig möjligheten att återkräva förmånerna enligt befintliga stödordningar i enlighet med bestämmelserna i denna förordning. Genom detta har kommissionen dessutom underlåtit att motivera på vilket sätt kommissionen var behörig att genom ett individuellt beslut återkalla en sådan förmån eller i vart fall brustit i sin motiveringsskyldighet.

72

Kommissionen har hävdat att Brandt har framfört flera påståenden utan att styrka dem genom att inte visa att villkoren för tillämpning av förordning nr 2204/2002 är uppfyllda eller vederlägga kommissionens argumentation i skälen 29–33 i det angripna beslutet, i vilka det motsatta förhållandet styrks.

73

Vad gäller bestridandet av dess behörighet på området, anser kommissionen att om Brandt, i likhet med vad som förefaller framgå av punkt 99 och följande punkter i ansökan, anser att kommissionen inte har behörighet att tillämpa förordning nr 2204/2002 och, mer allmänt, förordningar om undantag, på individuella beslut som antas av kommissionen, är Brandts uppfattning uppenbart felaktig. Dels kan medlemsstaterna enligt skäl 4 i förordning nr 2204/2002 anmäla sysselsättningsstöd och kommissionen skall bedöma dessa anmälningar, särskilt utifrån kriterierna i förordning nr 2204/2002 och kommissionens förordning nr 70/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 [EG] och 88 [EG] på statligt stöd till små och medelstora företag (EGT L 10, s. 33), eller i enlighet med relevanta gemenskapsriktlinjer eller rambestämmelser. Dels är det mer än uppenbart att kommissionen för att bedöma huruvida ett stöd är förenligt med gemenskapsrätten måste tillämpa samtliga potentiellt relevanta texter, vare sig det handlar om riktlinjer, rambestämmelser eller förordningar. Om så inte vore fallet skulle enligt kommissionen, denna aldrig kunna anta negativa beslut eftersom kommissionen inte skulle ha behörighet att utesluta att ett stöd kunde vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt en undantagsförordning.

74

Kommissionen har vidare anfört att, om Brandt i stället har påstått att kommissionen felaktigt ansett att den aktuella åtgärden inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 2204/2002, skall Brandt i enlighet med artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i rättegångsreglerna utveckla denna grund.

75

Förstainstansrätten erinrar inledningsvis om att det i artikel 1.1 a iv och b, i förordning nr 994/98, föreskrivs att kommissionen, genom förordningar som antas i enlighet med förfarandet i artikel 8 i denna förordning och i enlighet med artikel 87 EG, kan förklara att stöd för sysselsättning och yrkesutbildning samt stöd i enlighet med den karta som kommissionen har godkänt för varje medlemsstat för att bevilja regionalstöd, är förenliga med den gemensamma marknaden och undantagna från anmälningsskyldigheten enligt artikel 88.3 EG.

76

Kommissionen har utövat denna behörighet genom att anta förordning nr 2204/2002. För att ett stöd skall kunna undantas enligt denna förordning måste villkoren för att tillämpa förordningen vara uppfyllda. I enlighet med vad som anges i punkterna 93–96 nedan är detta inte fallet i förevarande mål.

77

Brandts argument, enligt vilket den aktuella åtgärden endast utgör en obetydlig variant av CIGS-bestämmelserna och bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden, vilka utgör befintliga statliga stöd, kan inte heller godtas. Enligt artikel 1 i förordning nr 659/1999 kan ett befintligt stöd omfatta flera fall. Ett befintligt stöd utgörs enligt denna bestämmelse av:

78

I förevarande fall hänför sig den äldsta av de italienska lagarna, enligt vilken de åberopade stödordningarna inrättades, till år 1991. Följaktligen kan det första fallet enligt vilket en stödordning kan anses som befintligt stöd inte vara aktuellt i förevarande mål.

79

Som det vidare angetts i punkt 62 ovan har kommissionen uppgett att CIGS-bestämmelserna och bestämmelserna om rörlighet på arbetsmarknaden aldrig anmälts till kommissionen och att den aldrig bedömt dessa mot bakgrund av reglerna om statligt stöd. Följaktligen kan det andra och tredje fallet då en stödordning kan anses som befintligt stöd inte heller komma i fråga i förevarande mål.

80

Kommissionen har i det angripna beslutet vidare begränsat sig till att förelägga Republiken Italien att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att återkräva det stöd som utbetalats med stöd av den aktuella åtgärden. Det fjärde fallet enligt vilket en stödordning kan anses som befintligt stöd kan således inte heller aktualiseras i förevarande mål.

81

Förstainstansrätten anger slutligen att parterna inte fört fram några argument för att göra gällande att den aktuella åtgärden inte utgjorde något stöd när det infördes men senare blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden. Det femte och sista fallet enligt vilket en stödordning kan anses som befintligt stöd kan således inte heller aktualiseras i förevarande mål.

82

Mot bakgrund av vad som anförts ovan skall den aktuella åtgärden inte anses utgöra ett befintligt stöd.

83

Talan kan inte vinna bifall såvitt avser den grunden.

84

Republiken Italien har, i motsats till vad som angetts i skäl 22 i det angripna beslutet, gjort gällande att den aktuella åtgärden inte är rättsstridig på grund av att den genomfördes innan den godkänts av kommissionen, eftersom den var brådskande. Enligt Republiken Italien skulle den ha berövats sin ändamålsenliga verkan om den inte genomfördes under det administrativa förfarandet.

85

Kommissionen har påpekat att enligt artikel 88.3 EG måste alla stödåtgärder anmälas i förväg till kommissionen och åtgärden får inte genomföras förrän granskningsförfarandet lett till ett slutgiltigt beslut. En medlemsstat kan inte ensidigt befria sig från sådana skyldigheter genom att åberopa att åtgärden är brådskande, då fastställandet av en frist på två månader för att genomföra en sådan inledande undersökning redan tillgodoser detta krav på skyndsamhet (domstolens dom av den 15 februari 2001 i mål C-99/98, Österrike mot kommissionen, REG 2001, s. I-1101, punkt 73).

86

Förstainstansrätten erinrar om att det på ett klart och entydigt sätt framgår av artikel 88.3 EG att medlemsstaten i fråga inte får genomföra åtgärden förrän den preliminära granskningen lett till ett slutgiltigt beslut.

87

Denna bestämmelse kompletteras dessutom av artikel 4.5 i förordning nr 659/1999 i vilken det föreskrivs en frist på i princip två månader från dagen efter det att en fullständig anmälan har mottagits för att fatta beslut efter en preliminär granskning av den anmälda åtgärden.

88

Vad gäller denna frist på två månader, vilken från början fastställdes genom rättspraxis, har domstolen i det ovannämnda målet Österrike mot kommissionen (punkt 73) slagit fast, att genom att utgå från artiklarna 230 EG och 232 EG och genom att således beräkna fristen till högst två månader avsåg domstolen att undvika en rättsosäkerhet som uppenbart skulle strida mot syftet med den preliminära granskningen avseende statligt stöd enligt artikel 88.3 EG. Såsom domstolen har preciserat skulle detta syfte, som är att skapa nödvändig rättssäkerhet för medlemsstaten genom att snabbt fastställa huruvida stödåtgärder, som kan behöva vidtas omgående, är förenliga med fördraget, äventyras om fristen ansågs vara vägledande. Den rättsosäkerhet som detta skulle medföra skulle kunna förvärras om den preliminära granskningen förlängdes på ett konstlat sätt.

89

Följaktligen skall den frist som därefter föreskrivs i artikel 4.5 i förordning nr 659/1999 anses vara tvingande för samtliga parter i den preliminära granskningen. Den berörda medlemsstaten kan således inte undvika denna genom att åberopa att åtgärden är brådskande. Som dessutom kommissionen med rätta har påpekat, motsvarar fastställandet av en frist på två månader för att genomföra en sådan preliminär granskning, redan detta krav på skyndsamhet.

90

Mot bakgrund av vad som sagts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grunds första del.

91

Republiken Italien har bestritt det angripna beslutet med anledning av att det anges i skälen 32 och 33 att den aktuella åtgärden inte kan anses förenlig med den gemensamma marknaden enligt förordning nr 2204/2002, bland annat på grund av att den tillämpas i hela landet och gäller uppköp av företag som har fler än 1000 anställda, det vill säga i huvudsak stora företag. Även om stöd för skapande av arbetstillfällen i områden som inte är stödområden bara är tillåtet för små och medelstora företag, kan kommissionen i vilket fall som helst inte dra slutsatsen att hela den aktuella åtgärden är oförenlig med den gemensamma marknaden enligt denna förordning, eftersom uppköp av denna typ av företag även skulle kunna vara av intresse för små och medelstora företag.

92

Kommissionen har gjort gällande att Republiken Italien visar en bristande förståelse för kontrollen av statligt stöd och i synnerhet av stödordningar. Det är inte tillräckligt för att en stödordning skall anses förenlig med den gemensamma marknaden att villkoren för förenlighet är uppfyllda i vissa möjliga fall. Det krävs i stället att de stödåtgärder som beviljas enligt en stödordning skall uppfylla dessa villkor i samtliga fall. Detta framgår uttryckligen av artikel 3.1 a i förordning nr 2204/2002. I förevarande fall har kommissionen inte kunnat utesluta att stöd skulle kunna ges till ett stort företag i en region som inte utgör ett stödområde, och följaktligen har den med rätta funnit att den aktuella åtgärden inte motsvarar villkoren i förordning nr 2204/2002.

93

Förstainstansrätten betonar att det framgår av artikel 4 i förordning nr 2204/2002 att det endast är små och medelstora företag som kan ges stöd för skapande av arbetstillfällen utanför de regioner som är berättigade till regionalstöd. Eftersom den aktuella åtgärden tillämpas på samtliga företag i hela landet, vilket anges i skälen 32 och 33 i det angripna beslutet, är detta villkor inte uppfyllt. Vidare avsåg det enda fall då den aktuella åtgärden har tillämpats stora företag i ett område som inte utgör ett stödområde. Den aktuella åtgärden skall därför inte heller som sådan anses vara förenlig med den gemensamma marknaden.

94

Förstainstansrätten anser vidare, som kommissionen med rätta konstaterat, att det inte är tillräckligt för att en stödordning skall anses förenlig med den gemensamma marknaden enligt förordning nr 2204/2002, att villkoren för förenlighet är uppfyllda i vissa möjliga fall. Det krävs i stället att de stöd som beviljas enligt en stödordning skall uppfylla dessa villkor i samtliga fall. Detta framgår uttryckligen av artikel 3.1 a i förordning nr 2204/2002. I förevarande fall kan det inte uteslutas att stöd skulle kunna ges till ett stort företag i en region som inte utgör ett stödområde. Kommissionen har följaktligen med rätta funnit att den aktuella åtgärden inte motsvarar villkoren i förordning nr 2204/2002.

95

Förstainstansrätten anger vidare att det angripna beslutet gäller den aktuella åtgärden i sin helhet, och i skäl 38 anges uttryckligen att det inte påverkar möjligheten att enskilda stöd som beviljats inom ramen för stödordningen successivt och på grundval av deras särskilda egenskaper, enligt kommissionens beslut, anses vara helt eller delvis förenliga med den gemensamma marknaden.

96

Mot bakgrund av vad som sagts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grunds andra del.

97

Republiken Italien har gjort gällande att enligt punkt 101 i riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter skall kommissionen granska förenligheten med den gemensamma marknaden av alla undsättnings- eller omstruktureringsstöd som beviljas utan kommissionens godkännande, och därmed i strid med artikel 88.3 EG. Republiken Italien avvisar kommissionens argument att det saknades vissa uppgifter som var nödvändiga för att kunna företa en individuell granskning av tillämpningen av den aktuella åtgärden. Republiken Italien har angett att kommissionen borde ha framställt en formell begäran om de upplysningar som den behövde hos de italienska myndigheterna i stället för att begränsa sig till att åberopa möjligheten att göra en individuell anmälan.

98

Kommissionen har gjort gällande att det framgår av punkt 64 i riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter att stödordningar till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter endast kan godkännas vad gäller stöd till små och medelstora företag enligt gemenskapsdefinitionen. I motsats till vad Republiken Italien har påstått krävs inte enligt punkt 101 i dessa riktlinjer att kommissionen granskar huruvida samtliga stödåtgärder till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter som beviljas utan kommissionens godkännande är förenliga med den gemensamma marknaden. Denna bestämmelse är endast en bestämmelse som reglerar tillämpningen i tiden av de olika regler som följt på varandra och innebär absolut inte en skyldighet för kommissionen att granska samtliga ej anmälda stödordningar individuellt.

99

Förstainstansrätten anger att två typer av stödordningar till undsättning och omstrukturering kan godkännas av kommissionen enligt riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter under förutsättning att de i riktlinjerna angivna villkoren är uppfyllda, nämligen dels undsättnings- och omstruktureringsstöd som anmäls enskilt till kommissionen för alla slags företag, utan hänsyn till företagens storlek (punkterna 22–63 i riktlinjerna), dels stödordningar för undsättning och omstrukturering som enbart avser små och medelstora företag (punkterna 64–69 i riktlinjerna).

100

I förevarande fall tillämpas den aktuella åtgärden enligt lagdekret nr 23/2003 på samtliga företag, oberoende av storlek. Den har dessutom endast tillämpats i ett fall, som bestod i att ett stort företag, Ocean, förvärvades av ett annat stort företag, Brandt.

101

Som redan angetts i punkt 94 ovan, vad gäller tillämpningen av förordning nr 2204/2002, är det inte tillräckligt för att en stödordning skall anses förenlig med den gemensamma marknaden att villkoren för förenlighet är uppfyllda i vissa möjliga fall. Det krävs i stället att de stödåtgärder som beviljas enligt en stödordning skall uppfylla dessa villkor i samtliga fall. Följaktligen är, vad avser den aktuella åtgärden, den i förevarande fall endast teoretiska möjligheten, att överlåtaren skulle kunna vara ett litet eller medelstort företag inte tillräcklig för att det anmälda stödet skall anses vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter.

102

Eftersom den aktuella åtgärden inte uppfyller villkoren för att omfattas av tillämpningsområdet för riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter, saknas anledning att bedöma huruvida förfarandereglerna har iakttagits.

103

Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grunds tredje del.

104

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser förstainstansrätten att den aktuella åtgärden inte kan anses som förenlig med den gemensamma marknaden enligt någon av de åberopade gemenskapstexterna. Talan kan följaktligen inte vinna bifall på denna grund.

105

Förstainstansrätten anser, vad gäller bristfällig motivering av det angripna beslutet, vilket gjorts gällande av sökandena vad avser kvalificeringen av den aktuella åtgärden som statligt stöd, att den motivering som angetts i skäl 5 i det angripna beslutet är tydlig och tillräcklig för att motivera kommissionens uppfattning, eftersom resonemanget däri sammanfaller med förstainstansrättens i punkterna 63–70 ovan.

106

Republiken Italien har gjort gällande att kommissionens bedömning i skäl 18 i det angripna beslutet – enligt vilken den berörda åtgärden inte är av allmän karaktär – utan att den ger ekonomiska fördelar till särskilda företag genom att minska de normala utgifterna och förstärka dessa företags finansiella ställning i förhållande till konkurrerande företag som inte omfattas av samma åtgärder, vilket bekräftas av det faktum att åtgärden bara har tillämpats i ett fall, är bristfälligt motiverad. Republiken Italien anser att denna bedömning beror på en felaktig tillämpning av fördragets krav på selektivitet, enligt vilket åtgärden skall gynna vissa företag eller viss produktion. Detta krav kan nämligen inte vara uppfyllt om, såsom i förevarande fall, den aktuella åtgärden varken har till syfte eller effekt att gynna vissa företag eller viss produktion, eftersom den tillämpas på väl definierade personer i enlighet med objektiva kriterier utan möjlighet att skönsmässigt ändra dess räckvidd. Vad avser den aktuella åtgärdens begränsade tillämpning i tiden och att den endast tillämpats i ett fall, som enligt kommissionen visar att åtgärden är selektiv, har Republiken Italien påpekat att vad som de facto har betydelse är den allmänna och abstrakta lydelsen av den text genom vilken åtgärden inrättades och vilken, vid en preliminär granskning som kommissionen borde ha gjort, inte kunde leda till slutsatsen att den aktuella åtgärden inte kunde tillämpas på andra mottagare som uppfyller villkoren.

107

Kommissionen har gjort gällande att även om tillämpningsområdet för en åtgärd grundar sig på objektiva kriterier kan den ändå vara selektiv (domarna av den 6 mars 2002 i de ovannämnda förenade målen T-127/99, T-129/99 och T-148/99, Diputación Foral de Álava m.fl. mot kommissionen, punkt 163, och i de ovannämnda förenade målen T-92/00 och T-103/00, punkt 58). Den stora precisionen i dess tillämpningskriterier och den mycket korta genomförandetiden, vilka lett till att den aktuella åtgärden endast tillämpats i ett enda fall, visar att denna åtgärds allmänna och abstrakta karaktär som åberopats av Republiken Italien, enbart är skenbar. Eftersom det angripna beslutet avser den aktuella åtgärden i dess helhet är det tillräckligt att den är selektiv i förhållande till en av två kategorier mottagare. Kommissionen har vidare, som svar på Republiken Italiens påstående vad gäller relevansen av angiven rättspraxis, påpekat att det inte är nödvändigt att en förmån tilldelas skönsmässigt för att den skall anses vara selektiv. Dess selektiva karaktär kan vara resultatet av villkor för automatisk tilldelning (domen i det ovannämnda målet Belgien mot kommissionen, punkterna 27–31). Kommissionen har slutligen gjort gällande att den aktuella åtgärdens selektiva karaktär bekräftas av att den endast tillämpats en enda gång.

108

Republiken Italien har påstått att det angripna beslutet även är bristfälligt motiverat, i det att det anger, bland mottagarna av den aktuella åtgärden, företag som befinner sig i ekonomiska svårigheter, som omfattas av ett särskilt insolvensförfarande, som har minst 1000 anställda och som är föremål för uppköp, utifrån konstaterandet att den faktiska mottagaren av den aktuella åtgärden är beroende av ett antal faktorer vilka inte närmare angetts av de italienska myndigheterna. Detta görs utan att det preciseras vilka faktorer som är relevanta för att fastsälla mottagaren eller av vilka skäl.

109

Kommissionen har angett att den aktuella åtgärden mycket väl kan utgöra statligt stöd även om endast överlåtaren eller enbart förvärvaren är mottagare. Kommissionen har i detta avseende erinrat om domstolens rättspraxis, enligt vilken mottagarna av en åtgärd inte nödvändigtvis är desamma som dem vilka staten direkt tilldelar stöd eller lättnader (domstolens dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I-6857, punkterna 22–28). I förevarande fall är det till exempel möjligt att ett företag som omfattas av ett särskilt insolvensförfarande och som överlåter en av sina verksamheter, fortsätter att utöva andra verksamheter. I detta fall innebär åtgärden att de kostnader som i normala fall skulle belasta detta företag, det vill säga löner och ersättningar som har samband med uppsägningar samt andra ersättningar, särskilt sådan avseende CIGS, minskas. Även andra fördelar kan bli resultatet av en åtgärd som antas av staten och som medger att en överlåtelse sker som annars inte kunnat äga rum eller som kunnat äga rum på andra villkor, till exempel ett högre pris.

110

Republiken Italien anser att det angripna beslutet även saknar motivering vad gäller bedömningen av de tredje och fjärde villkoren för tillämpning av artikel 87.1 EG avseende påverkan på handeln mellan medlemsstaterna respektive snedvridning av konkurrensen eftersom kommissionen i skäl 20 begränsat sig till ett oemotsägligt konstaterande på dessa punkter.

111

Brandt har uttryckt samma kritik och hävdat att kommissionen i skäl 20 i det angripna beslutet i mycket allmänna ordalag åberopar vissa företags finansiella ställning i förhållande till deras konkurrenter. Kommissionen har dock inte utvärderat och visat den inverkan som den aktuella åtgärden har på handeln mellan medlemsstaterna samt hur den snedvrider konkurrensen. Kommissionen har även brustit i sin skyldighet, vilken angavs av domstolen i dess dom av den 13 mars 1985 i de förenade målen 296/82 och 318/82, Nederländerna och Leeuwarder Papierwarenfabriek mot kommissionen (REG 1985, s. 809, punkterna 22–24; svensk specialutgåva, volym 8, s. 103), att motivera sina beslut om statligt stöd, åtminstone genom ett minimum av användbara fakta, för att i vart fall kunna fastställa den relevanta marknaden, de berörda företagens ställning på denna marknad, om handeln med de ifrågavarande varorna mellan medlemsstaterna och om det stödmottagande företagets export.

112

Kommissionen har gjort gällande att den inte är skyldig att visa vilka verkningar som rättsstridiga stödåtgärder verkligen har haft för konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna (domstolens dom av den 14 februari 1990 i mål C-301/87, Frankrike mot kommissionen, REG 1990, s. I-307, punkt 33, svensk specialutgåva, volym 10, s. 303, förstainstansrättens dom av den 29 september 2000 i mål T-55/99, CETM mot kommissionen, punkt 103, och domen i de ovannämnda förenade målen P & O European Ferries (Vizcaya) och Diputación Foral de Vizcaya mot kommissionen, punkt 142).

113

Republiken Italien har gjort gällande, parallellt med de argument som redan utvecklats i punkterna 91 och 97 ovan, att kommissionen gjort sig skyldig till bristfällig motivering av det angripna beslutet när den inte beaktat möjligheten att den aktuella åtgärden skulle kunna anses förenlig med den gemensamma marknaden enligt förordning nr 2204/2002 och riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter.

114

Kommissionen har begränsat sitt svaromål till att upprepa de argument som redan framförts i punkterna 92 och 98 ovan vad gäller att förordning nr 2204/2002 och riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter inte skulle vara tillämpliga i förevarande fall.

115

Brandt har hävdat att det angripna beslutet är mycket otillräckligt motiverat genom att kommissionen inte har angett skälen varför Republiken Italien skulle vara skyldig att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att återkräva det stöd som getts till Brandt. Enligt Brandt skulle kommissionen, i en situation där lagstiftning och de faktiska omständigheterna förefaller minst sagt tveksamma, varit skyldig att utveckla det angripna beslutet avseende denna punkt för att förstainstansrätten och övriga parter skulle kunna få kännedom om kommissionens synsätt.

116

Kommissionen har hävdat att den inte, i förhållande till Brandt, gjort någon särskild motivering av Republiken Italiens skyldighet att återkräva det stöd som getts till Brandt med stöd av den aktuella åtgärden eftersom återkravet är en normal och allmän följd av beslutet att förklara ett rättsstridigt stöd oförenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen har inte heller haft någon skyldighet att undersöka Brandts fall individuellt.

117

Enligt fast rättspraxis utgör motiveringsskyldigheten en väsentlig formföreskrift som skall särskiljas från frågan om huruvida motiveringen är hållbar, vilken skall hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (domstolens dom av den 22 mars 2001 i mål C-17/99, Frankrike mot kommissionen, REG 2001, s. I-2481, punkt 35, och förstainstansrättens dom av den 18 januari 2005 i mål T-93/02, Confédération nationale du Crédit mutuel mot kommissionen, REG 2005, s. II-143, punkt 67).

118

Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Detta krav skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG inte skall ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I-1719, punkt 63, och där angiven rättspraxis).

119

Av dessa principer följer, i synnerhet, att kommissionen är skyldig att motivera att åtgärden utgör statligt stöd och att detta är oförenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen är däremot inte skyldig att punkt för punkt bemöta de argument som framförts av de nationella myndigheterna eller intervenerande tredje part (förstainstansrättens dom av den 12 december 2006 i mål T-95/03, Asociación de Estaciones de Servicio de Madrid och Federación Catalana de Estaciones de Servicio mot kommissionen,ännu ej offentliggjort i rättsfallssamlingen, punkt 108).

120

Vad avser denna första påstådda brist på motivering av det angripna beslutet anser förstainstansrätten att de upplysningar som det hänvisas till i punkt 66 ovan och som återfinns i det angripna beslutet, lästa i sin helhet är tillräckliga och tydliga nog för att den aktuella åtgärdens selektiva karaktär skall kunna fastslås.

121

Följaktligen kan talan inte vinna bifall på denna grunds fösta del.

122

Förstainstansrätten anger inledningsvis att i skäl 18 i det angripna beslutet anges två kategorier av möjliga mottagare av den aktuella åtgärden, nämligen

123

Förstainstansrätten anser vidare, i motsats till vad Republiken Italien har hävdat, att kommissionen inte är skyldig att identifiera en specifik mottagare av stöd som getts på grundval av den aktuella åtgärden. Kommissionen kan inskränka sig till att ange två specifika kategorier av stödmottagare, något som görs i skäl 18 i det angripna beslutet. Det skall vidare påpekas att i det enda fall som den aktuella åtgärden har tillämpats, hade stödet till syfte att underlätta övertagandet av ett företag i svårigheter. Genom detta har en frivillig ekonomisk transaktion mellan två parter underlättats. Förstainstansrätten erinrar om domstolens rättspraxis enligt vilken mottagarna av en åtgärd inte nödvändigtvis är desamma som dem vilka staten direkt tilldelar stöd eller lättnader (domen i det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkt 28).

124

Eftersom kommissionen i sin granskning av den aktuella åtgärden endast utgått från de upplysningar som lämnats av de italienska myndigheterna, vilka inte innehåller några specifika handlingar avseende det enda fall då åtgärden tillämpats, finner förstainstansrätten att de upplysningar som ges i skäl 18 i det angripna beslutet i sin helhet, inbegripet den icke uttömmande uppräkningen av faktorer som kan ligga till grund för identifieringen av den faktiska stödmottagaren, är tillräckliga.

125

Följaktligen kan talan inte vinna bifall på denna grunds andra del

126

Förstainstansrätten erinrar om att enligt fast rättspraxis, även om det i vissa fall kan framgå av förhållandena under vilka stödet beviljades att stödet är av sådant slag att det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, åligger det kommissionen att åtminstone redogöra för dessa omständigheter i skälen i sitt beslut (se domen i de ovannämnda förenade målen, Italien och Sardegna Lines mot kommissionen, punkt 66, och där angiven rättspraxis, och det ovannämnda målet Regione autonom della Sardegna mot kommissionen, punkterna 73 och 74).

127

Kommissionen är emellertid inte skyldig att visa vilka verkningar som rättsstridiga stöd verkligen har haft för konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. Om kommissionen var skyldig att lägga fram ett sådant bevis, skulle detta utmynna i att medlemsstater som utbetalar stöd i strid med anmälningsskyldigheten i artikel 88.3 EG skulle gynnas till förfång för de medlemsstater som anmäler planerade stöd (se förstainstansrättens dom av den 30 april 1998 i mål T-214/95, Vlaamse Gewest mot kommissionen, REG 1998, s. II-717, punkt 67, och av den 30 januari 2002 i mål T-35/99, Keller och Keller Meccanica mot kommissionen, REG 2002, s. II-261, punkt 85 och där angiven rättspraxis). Denna rättspraxis vinner dessutom stöd i lydelsen av artikel 87.1 EG, enligt vilken inte bara de stöd som ”snedvrider” konkurrensen, utan även stöd som ”hotar” att snedvrida konkurrensen är oförenliga med den gemensamma marknaden (domen i det ovannämnda målet Keller och Keller Meccanica mot kommissionen, punkt 85).

128

I förevarande fall har kommissionen i skäl 20 i det angripna beslutet konstaterat följande:

”Det tredje och fjärde villkoret för tillämpning av artikel 87.1 [EG] innebär att åtgärden måste snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Den berörda ordningen hotar att snedvrida konkurrensen eftersom den förstärker vissa företags finansiella ställning i förhållande till deras konkurrenter. Åtgärden hotar i synnerhet att snedvrida konkurrensen och inverka på handeln om stödmottagarna konkurrerar med produkter från andra medlemsstater även om de själva inte exporterar sin produktion. Om de stödmottagande företagen inte exporterar, gynnas den nationella produktionen av det faktum att den möjlighet som företag i andra medlemsstater har att exportera sina produkter till den berörda marknaden minskar på grund av åtgärderna.”

129

Förstainstansrätten anger vidare, som den funnit i punkterna 86–90 ovan, att kommissionen i skäl 22 med rätta ansett att de italienska myndigheterna inte har uppfyllt skyldigheten enligt artikel 88.3 EG då de genomförde stödet innan kommissionen hade godkänt det.

130

Förstainstansrätten anser följaktligen, i enlighet med ovannämnda rättspraxis, att motiveringen i skäl 20 i det angripna beslutet är lämplig och tillräcklig.

131

Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grunds tredje del

132

Vad gäller denna påstådda brist i motiveringen av det angripna beslutet anser förstainstansrätten att den motivering som utvecklas i skäl 5.4 och 5.5 i detta beslut är klar och räcker för att motivera kommissionens ställningstagande. Dessa resonemang överensstämmer också med förstainstansrättens resonemang i punkterna 93–96 och 99–103 ovan.

133

Förstainstansrätten erinrar om att, enligt fast rättspraxis, är ett upphävande av ett olagligt stöd genom återkrav, inklusive ränta, den logiska följden av ett fastställande av att stödet är olagligt (domstolens dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen, REG 1990, s. I-959, punkt 66, svensk specialutgåva, volym 10, s. 369, av den 14 januari 1997 i mål C-169/95, Spanien mot kommissionen, REG 1997, s. I-135, punkt 47, och av den 29 juni 2002 i mål C-110/02, kommissionen mot rådet, REG 2004, s. I-6333, punkt 41).

134

I förevarande fall har kommissionen i artikel 1 i det angripna beslutet konstaterat att den aktuella åtgärden är oförenlig med den gemensamma marknaden. Detta bekräftas av förstainstansrätten i punkt 104 ovan.

135

I enlighet med ovan angiven rättspraxis och eftersom kommissionen, i enlighet med vad förstainstansrätten funnit i punkterna 140–145 nedan, inte varit skyldig att göra en individuell granskning av Brandts situation, anser förstainstansrätten följaktligen att kommissionen inte brustit i sin motiveringsskyldighet i det angripna beslutet i detta avseende.

136

Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grunds fjärde del.

137

Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den grunden.

138

Brandt har gjort gällande att kommissionen har grundat kravet riktat till Republiken Italien, att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att återkräva det stöd som Brandt erhållit på grundval av den aktuella åtgärden, endast på granskningen av denna åtgärd, vilken kommissionen kvalificerat som en generell stödordning. Kommissionen har emellertid inte granskat den aktuella tillämpningen av det påstådda stödet. Brandt anser att kommissionen, genom att förelägga Republiken Italien att återkräva detta stöd från Brandt, ett stöd som mycket väl hade kunnat visa sig vara förenligt med den gemensamma marknaden vid en rutinkontroll i enlighet med förordning nr 659/1999, har åsidosatt bestämmelserna i denna förordning (domstolens dom av den 29 oktober 1980 i mål 22/80, Boussac, REG 1980, s. 3427, svensk specialutgåva, volym 5, s. 419, och generaladvokaten Albers förslag till avgörande i det ovannämnda målet Frankrike mot kommissionen, REG 2001, s. I-2484, där domstolen meddelade dom den 22 mars 2001, punkt 40). Om kommissionen haft för avsikt att förordna om återkrav från Brandt skulle den ha respekterat det förfarande som anges i artikel 11 i förordning nr 659/1999.

139

Kommissionen har gjort gällande att det angripna beslutet inte innehåller något föreläggande om att tillfälligt återkräva stöd i den mening som avses i artikel 11 i förordning nr 659/1999. Återkrav av stödet har förelagts enbart på grundval av det angripna beslutet, i enlighet med artikel 14 i nämnda förordning. De materiella och formella villkoren i artikel 11 behöver inte beaktas. Detta handlingssätt är helt rättsenligt, vilket framgår av ett stort antal domar i vilka negativa beslut om stödordningar bekräftats och i vilka kommissionen rättsenligt förelagt att stöd som beviljats enligt sådana ordningar skall återkrävas (domstolens domar av den 17 juni 1999 i det ovannämnda målet Belgien mot kommissionen, punkt 64 och följande punkter, det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkt 112 och följande punkter, dom av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, Italien mot kommissionen, REG 2002, s. I-2289, punkt 98 och följande punkter, av den 19 september 2002 i mål C-114/00, Spanien mot kommissionen, REG 2002, s. I-7657, punkt 107 och följande punkter, av den 29 april 2004 i mål C-298/00 P, Italien mot kommissionen, REG 2004, s. I-4087, punkt 86 och följande punkter, vilka bekräftar förstainstansrättens dom av den 15 juni 2000 i de förenade målen T-298/97, T-312/97, T-313/97, T-315/97, T-600/97–T-607/97, T-1/98, T-3/98–T-6/98 och T-23/98, Alzetta m. fl mot kommissionen, REG 2000, s. II-2319, och av den 29 april 2004 i mål C-278/00, Grekland mot kommissionen, REG 2004, s. I-3997, punkterna103–108).

140

Förstainstansrätten erinrar inledningsvis om, avseende Brandts påstående att kommissionen skulle ha varit skyldig att granska dess fall individuellt, att de italienska myndigheterna genom skrivelse av den 12 februari 2003 anmälde den aktuella åtgärden. Som svar på den begäran om kompletterande upplysningar som kommissionen riktade till Republiken Italien, och under hela det administrativa förfarandet, har denna medlemsstat hävdat att den aktuella åtgärden är en generell stödordning som endast tillämpats i ett fall, nämligen Brandts förvärv av Ocean. Republiken Italien har emellertid inte meddelat kommissionen några andra upplysningar vad gäller Brandt, såsom exempelvis omstruktureringsplanen.

141

Förstainstansrätten anger vidare att, såsom anges i punkt 13 ovan, kommissionens beslut att inleda förfarande som anges i artikel 88.2 EG har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning den 18 december 2003. Brandt har emellertid, trots detta offentliggörande, inte ansett det nödvändigt att yttra sig under det formella granskningsförfarandet. Enligt fast rättspraxis är emellertid ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning ett lämpligt medel för att informera alla berörda parter om att ett sådant förfarande inletts (domstolens dom av den 14 november 1984 i mål 323/82, Intermills mot kommissionen, REG 1984, s. 3809, punkt 17, svensk specialutgåva, volym 7, s. 685, förstainstansrättens dom av den 11 maj 2005 i de förenade målen T-111/01 och T-133/01, Saxonia Edelmetalle mot kommissionen, REG 2005, s. II-1579, punkt 48, och av den 31 maj 2006 i mål T-354/99, REG 2006, s. II-1475, punkt 81). Trots detta offentliggörande har Brandt inte intervenerat under det formella granskningsförfarandet eller inkommit med ytterligare yttrande till kommissionen.

142

Följaktligen anser förstainstansrätten att kommissionen hade fått anmälan om den aktuella åtgärden och därför hade tillräckliga upplysningar för att granska den. Även om det kan föreligga tvivel inför huruvida den aktuella åtgärden kan anses vara individuellt stöd, skall det emellertid inte anses att kommissionen hade någon konkret information som berättigade den att dra en sådan slutsats, förutom Republiken Italiens medgivande att den aktuella åtgärden endast tillämpats i ett enda fall. Förstainstansrätten erinrar om att vad gäller en stödordning kan kommissionen begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna särdrag och den är inte skyldig att undersöka varje enskild tillämpning av stödordningen (domstolens dom i de ovannämnda förenade målen Italien och Sardegna Lines, punkt 51, i det ovannämnda målet Grekland mot kommissionen, punkt 24, och av den 15 december 2005 i mål C-148/04, Unicredito Italiano, REG 2005, s. I-11137, punkt 67).

143

Förstainstansrätten anser vidare att det tydligt anges, i skäl 38 i det angripna beslutet, att beslutet gäller stödordningen och de enskilda fall där den tillämpats, men att beslutet inte påverkar möjligheten att enskilda stödåtgärder som beviljats inom ramen för stödordningen successivt och på grundval av deras särskilda egenskaper, enligt kommissionens beslut, anses vara helt eller delvis förenliga med den gemensamma marknaden.

144

Förstainstansrätten anser följaktligen att kommissionen med rätta granskat den aktuella åtgärden såsom den anmälts av Republiken Italien och således att Brandt inte åsamkats någon skada i processuellt hänseende av kommissionens agerande.

145

Mot bakgrund av vad som sagts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grunds första del.

146

Vad gäller föreläggandet om återkrav har Brandt i huvudsak åberopat principen om skydd för berättigade förväntningar och har gjort gällande att motiveringsskyldigheten inte har iakttagits.

147

Kommissionen har gjort gällande att, även före antagandet av förordning nr 659/1999 och oberoende av någon uttrycklig bestämmelse, har domstolen godtagit att ett upphävande av ett olagligt stöd genom återkrav av det stöd som utbetalats, inklusive ränta, är den logiska följden av ett fastställande av att stödet är olagligt (domstolens dom av den 21 mars 1990 i det ovannämnda målet Belgien mot kommissionen, punkt 66, av den 14 september 1994 i de förenade målen C-278/92–C-280/92, Spanien mot kommissionen, REG 1994, s. I-4103, punkt 75, av den 14 januari 1997 i det ovannämnda målet Spanien mot kommissionen, punkt 47, av den 7 mars 2002 i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 98, och det ovannämnda målet kommissionen mot rådet, punkt 41).

148

Enligt artikel 14 i förordning nr 659/1999 är kommissionen efter antagandet av förordningen skyldig att återkräva stödet från mottagaren om inte detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten, som principen om skydd för berättigade förväntningar.

149

Kommissionen har emellertid hävdat att, enligt fast rättspraxis, kan de företag som mottar stöd i princip inte ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt, såvida det inte har beviljats i enlighet med artikel 88 EG. En omdömesgill ekonomisk aktör skulle nämligen normalt sett kunna avgöra om detta förfarande har följts även om den berörda medlemsstaten bär ett sådant ansvar för att beslutet att bevilja stöd är rättsstridigt att en återkallelse av detta synes strida mot god tro (domstolens dom av den 20 september 1990 i mål C-5/89, kommissionen mot Tyskland, REG 1990, s. I-3437, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 10, s. 499, och av den 20 mars 1997 i mål C-24/95, Alcan Deutschland, REG 1997, s. I-1591, punkt 25).

150

Även om kommissionen har medgett att det är möjligt för mottagare av ett stöd att åberopa exceptionella omständigheter som kan medföra berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt som kan innebära att den kan motsätta sig en återbetalning av det, framhåller den att det i ett sådant fall enligt rättspraxis, ankommer på den nationella domstolen, vid vilken talan eventuellt har väckts, att bedöma omständigheterna i sak, i förekommande fall efter att ha ställt tolkningsfrågor till domstolen (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 16, och av den 7 mars 2002 i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 103).

151

Kommissionen har konstaterat att i förevarande fall har den aktuella åtgärden inrättats genom ett lagdekret som är omedelbart tillämpligt. Det är således uppenbart att Republiken Italien, trots att den anmält denna åtgärd och vid detta tillfälle medgett att det rör sig om en stödordning, inte respekterat den i artikel 88.3 EG föreskriva skyldigheten och rättsstridigt tillämpat den aktuella åtgärden, eftersom kommissionen ännu inte hade yttrat sig om huruvida den kunde anses som förenlig med den gemensamma marknaden. Kommissionen har dessutom hävdat att Republiken Italien i anmälan av den 7 februari 2003 uppmanat kommissionen att bedöma huruvida det anmälda stödet skall anses vara förenligt med den gemensamma marknaden mot bakgrund av riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter.

152

Det skulle således ha stått klart från början att tillämpningen av den aktuella åtgärden skulle kunna utgöra statligt stöd och att artikel 88.3 EG således åsidosatts. Detta är enligt kommissionen tillräckligt för att utesluta att Brandt skulle ha kunnat ha berättigade förväntningar.

153

Det framgår av omständigheterna samt av vad som redan fastställts i punkterna 70 och 104 ovan att den aktuella åtgärden är oförenlig med den gemensamma marknaden eftersom dess antagande inneburit ett åsidosättande av både formella och materiella gemenskapsregler.

154

Förstainstansrätten anser att det i förevarande fall förefaller omöjligt att en omdömesgill ekonomisk aktör som Brandt inte skulle ha förstått att den aktuella åtgärden var olaglig. Förstainstansrätten erinrar i detta avseende om att enligt fast rättspraxis kan de företag som mottar stöd, med hänsyn till att den kontroll av statliga stöd som kommissionen utövar med stöd av artikel 88 EG är av tvingande karaktär, i princip inte ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt, såvida det inte har beviljats i enlighet med förfarandet i nämnda artikel (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 14, och i det ovannämnda målet Alcan Deutschland, punkt 25). En omdömesgill ekonomisk aktör skall nämligen i normala fall kunna avgöra om detta förfarande har följts även om den berörda medlemsstaten bär ett sådant ansvar för att beslutet att bevilja stöd är olagligt att en återkallelse av detta synes strida mot god tro (domen i det ovannämnda målet Alcan Deutschland, punkt 41, och förstainstansrättens dom av den 14 januari 2004 i mål T-109/01, Fleuren Compost mot kommissionen, REG 2004, s. II-127, punkt 135).

155

Förstainstansrätten erinrar slutligen om att det även följer av fast rättspraxis att om stödmottagaren Brandt anser att det föreligger exceptionella omständigheter som medför berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt ankommer det på den nationella domstolen, vid vilken talan eventuellt har väckts, att bedöma omständigheterna i sak, i förekommande fall efter att ha ställt tolkningsfrågor till domstolen (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Tyskland, punkt 16, av den 7 mars 2002 i det ovannämnda målet Italien mot kommissionen, punkt 103, och i det ovannämnda målet Fleuren Compost mot kommissionen, punkt 136).

156

Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grunds andra del.

157

Mot bakgrund av vad som anförts kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grund.

158

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I mål T-239/04 har Republiken Italien tappat målet och skall därför förpliktas att ersätta kommissionens rättegångskostnad i enlighet med kommissionens yrkande. I mål T-323/04, har Brandt tappat målet och skall därför förpliktas att ersätta kommissionens rättegångskostnad i enlighet med kommissionens yrkande.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen)

följande: