61998J0456

1 Fri rörlighet för personer - Etableringsfrihet - Självständiga handelsagenter - Direktiv 86/653 - Nationella bestämmelser enligt vilka giltigheten av ett agenturavtal är beroende av om handelsagenten är inskriven i ett för detta ändamål föreskrivet register - Otillåtet

(Rådets direktiv 86/653)

2 Institutionernas rättsakter - Direktiv - Medlemsstaternas genomförande - Nödvändigt att säkerställa direktivens verkan - De nationella domstolarnas skyldigheter

(EG-fördraget, artikel 189 tredje stycket (nu artikel 249 tredje stycket EG))

1 Direktiv 86/653 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter utgör hinder för nationella bestämmelser, vilka gör ett agenturavtals giltighet beroende av att handelsagenten är inskriven i ett för detta ändamål föreskrivet register.

(se punkterna 14 och 19 samt domslutet)

2 Den nationella domstolen är vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka bestämmelserna mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte, så att de kan få en tillämpning som överensstämmer med direktivets mål.

(se punkterna 16 och 19 samt domslutet)

I mål C-456/98,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Pretore di Brescia (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Centrosteel Srl

och

Adipol GmbH,

angående tolkningen av rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150), samt av artiklarna i EG-fördragets tredje del, under avsnitt III, kapitel 2 och 3, avseende etableringsfrihet respektive frihet att tillhandahålla tjänster,

meddelar

DOMSTOLEN

(första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden L. Sevón samt domarna P. Jann (referent) och M. Wathelet,

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Adipol GmbH, genom advokaterna B. Terrano, Trieste, och G. Orlandi, Brescia,

- Italiens regering, genom professor U. Leanza, chef för utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av P.G. Ferri, avvocato dello Stato,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. Patakia och A. Aresu, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 16 mars 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Pretore di Brescia har genom beslut av den 24 november 1998, som inkom till domstolens kansli den 15 december 1998, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt tre frågor om tolkningen av rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, s. 17, svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150, nedan kallat direktivet), samt av artiklarna i EG-fördragets tredje del, under avsnitt III, kapitel 2 och 3, avseende etableringsfrihet respektive frihet att tillhandahålla tjänster.

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Centrosteel Srl (nedan kallat Centrosteel), som är ett bolag etablerat i Brescia (Italien), och Adipol GmbH (nedan kallat Adipol), som är ett bolag med säte i Wien (Österrike).

3 Av handlingarna i målet vid den nationella domstolen framgår att Centrosteel mellan år 1989 och år 1991 var verksamt som handelsagent för Adipol i enlighet med ett mellan parterna slutet agenturavtal. Efter hävning av avtalet begärde Centrosteel ett bestämt belopp i provision.

4 Då Adipol vägrade att betala det belopp som Centrosteel krävde underställdes tvisten i första instans Pretore di Brescia, vid vilken svaranden gjorde gällande att det ovannämnda agenturavtalet var ogiltigt på grund av att Centrosteel inte var inskrivet i registret över handelsagenter och handelsrepresentanter, vilket är obligatoriskt enligt artikel 2 i den italienska lagen nr 204 av den 3 maj 1985 (GURI nr 119, av den 22 maj 1985, s. 3623, nedan kallad lag nr 204).

5 Enligt denna bestämmelse skall ett register över handelsagenter och handelsrepresentanter inrättas vid varje handelskammare, i vilket "var och en som utövar eller ämnar utöva verksamhet som handelsagent eller handelsrepresentant skall vara inskriven". Enligt artikel 9 i lag nr 204 är det "förbjudet för varje person som inte är inskriven i det register som avses i förevarande lag att utöva verksamhet som handelsagent eller handelsrepresentant".

6 Enligt beslutet om hänskjutande har de italienska domstolarna i det förflutna gång på gång fastslagit att ett agenturavtal som har slutits med en person som inte är inskriven i ifrågavarande register är ogiltigt, på den grunden att den tvingande regeln i artikel 9 i lag nr 204 har åsidosatts, och att en sådan person inte domstolsvägen kan utkräva någon provision eller gottgörelse för den verksamhet som han har utövat.

7 Efter det att Tribunale di Bologna (Italien) hade ställt en tolkningsfråga i detta avseende till EG-domstolen fastslog den sistnämnda att direktivet utgör hinder för nationella bestämmelser, vilka gör ett agenturavtals giltighet beroende av att handelsagenten är inskriven i ett för detta ändamål föreskrivet register (dom av den 30 april 1998 i mål C-215/97, Bellone, REG 1998, s. I-2191).

8 Domstolen har i denna dom konstaterat att när det gäller formen för agenturavtalet anges i artikel 13.2 i direktivet endast kravet på att avtalet, för att vara giltigt, skall vara skriftligt. Eftersom gemenskapslagstiftaren uttömmande har reglerat ämnet, har medlemsstaterna ingen möjlighet att kräva något som helst ytterligare villkor utöver den skriftliga formen (domen i det ovannämnda målet Bellone, punkt 14).

9 Den hänskjutande domstolen har, genom att grunda sig på domen i det ovannämnda målet Bellone, gjort gällande att eftersom direktiv i enlighet med domstolens fasta rättspraxis inte har direkt effekt i förhållandet mellan enskilda, kan domen i målet Bellone inte leda till att den hänskjutande domstolen skall bortse från lag nr 204 i den tvist som är anhängig vid denna. Enligt den hänskjutande domstolen skall den således eventuellt hänvisa direkt till bestämmelserna i fördraget, i synnerhet bestämmelserna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, vilka till skillnad från direktiven är direkt och omedelbart tillämpliga i de nationella rättsordningarna. Om de italienska bestämmelserna anses oförenliga med dessa gemenskapsrättsliga principer kommer detta oundvikligen leda till att de italienska bestämmelserna inte tillämpas.

10 Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till Europeiska gemenskapernas domstol:

"1. Hur skall artiklarna 52, 53, 54, 55, 56, 57 och 58 i EG-fördraget tolkas? Närmare bestämt, inskränks etableringsfriheten genom artiklarna 2 och 9 i den italienska lagen nr 204 av år 1985, genom vilka en skyldighet att inskriva sig i ett register åläggs var och en som utövar verksamhet som handelsagent, samtidigt som agenturavtal som ingåtts med personer som inte är inskrivna i registret fastslås vara ogiltiga?

2. Utgör fördragets regler om etableringsfrihet i artiklarna 52-58 hinder för nationella bestämmelser vilka gör ett agenturavtals giltighet beroende av att handelsagenten är inskriven i ett för detta ändamål föreskrivet register?

3. Utgör fördragets regler om frihet att tillhandahålla tjänster i artiklarna 59-66 hinder för nationella bestämmelser vilka gör ett agenturavtals giltighet beroende av att handelsagenten är inskriven i ett för detta ändamål föreskrivet register?"

Upptagande till sakprövning

11 Adipol, den italienska regeringen och kommissionen har hävdat att begäran om förhandsavgörande skall avvisas av följande skäl:

- Den grundas på en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, eftersom Centrosteel inte har handlat i egenskap av handelsagent, utan enbart har erhållit vissa betalningar av Adipol på grund av ett arrangemang vars giltighet är tveksam (Adipol).

- Fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster har inte åberopats av parterna i målet vid den nationella domstolen (Adipol).

- Den internationella privaträttens regler ger inte de italienska domstolarna behörighet att pröva det nationella målet, eftersom enbart de österrikiska domstolarna har denna behörighet (kommissionen).

- De ställda frågorna är inte nödvändiga för att målet skall kunna avgöras vid den nationella domstolen (Adipol, den italienska regeringen och kommissionen).

12 Bortsett från det sistnämnda argumentet, ett argument som i själva verket rör målet i sak och således kommer att behandlas i samband med sakprövningen, kan de andra invändningarna om rättegångshinder som åberopats inte godtas av de skäl som har nämnts av generaladvokaten i punkterna 10-27 i hans förslag till avgörande och som domstolen ansluter sig till.

Prövning i sak

13 Domstolen erinrar inledningsvis om att direktivet syftar till att harmonisera medlemsstaternas rättsregler vad gäller rättsförhållandet mellan parterna i handelsagenturavtal, oberoende av alla gränsöverskridande element. Dess tillämpningsområde är således vidare än tillämpningsområdet för de grundläggande friheter som stadgas i fördraget.

14 Domstolen erinrar även om att den i det ovannämnda målet Bellone uttalade sig om en situation som var identisk med den som har gett upphov till den tvist som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen, nämligen giltigheten av ett agenturavtal som omfattas av italiensk rätt när agenten inte är inskriven i registret över handelsagenter och handelsrepresentanter. Domstolen fastslog i den domen att direktivet utgör hinder för att agenturavtals giltighet görs beroende av att handelsagenten är inskriven i ett sådant register.

15 Det framgår visserligen av domstolens fasta rättspraxis att ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild om inte ett korrekt införlivande skett med nationell rätt (dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall, REG 1986, s. 723, punkt 48, svensk specialutgåva, volym 8, s. 457, och av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori, REG 1994, s. I-3325, punkt 20; svensk specialutgåva, volym 16).

16 Det framgår dock även av domstolens rättspraxis (dom av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marleasing, REG 1990, s. I-4135, punkt 8, svensk specialutgåva, volym 10, s. 575, dom av den 16 december 1993 i mål C-334/92, Wagner Miret, REG 1993, s. I-6911, punkt 20, svensk specialutgåva, volym 14, s. 477, dom i det ovannämnda målet Faccini Dori, punkt 26, och dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen C-240/98-C-244/98, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, REG 2000, s. I-4041, punkt 30) att den nationella domstolen vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, är skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed agera i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i EG-fördraget (nu artikel 249 tredje stycket EG).

17 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, vid avgörandet av ett mål som faller inom direktivets tillämpningsområde och som grundas på faktiska omständigheter som hänför sig till tiden efter utgången av fristen för införlivande av det sistnämnda, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt eller fast inhemsk rättspraxis, såsom förefaller vara fallet i målet vid den nationella domstolen, tolka dessa på ett sådant sätt att de kan få en tillämpning som överensstämmer med direktivets mål. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 36 i sitt förslag till avgörande, förefaller det i detta avseende som om Corte suprema di cassazione redan, till följd av domen i det ovannämnda målet Bellone, har ändrat sin rättspraxis. Om således den skyldighet till inskrivning i registret för handelsagenter och handelsrepresentanter som föreskrivs i lag nr 204 inte iakttas, medför detta inte längre enligt italiensk rätt att ogiltigförklara agenturavtalet.

18 Av vad anförts följer, såsom den italienska regeringen och kommissionen med rätta har gjort gällande, att det inte heller är nödvändigt att besvara de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt om fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, eftersom den tvist som är anhängig vid ovannämnda domstol kan avgöras på grundval av direktivet och domstolens rättspraxis avseende direktivs verkningar.

19 Mot denna bakgrund skall de ställda frågorna besvaras så, att direktivet utgör hinder för nationella bestämmelser, vilka gör ett agenturavtals giltighet beroende av att handelsagenten är inskriven i det för detta ändamål föreskrivna registret. Den nationella domstolen är då den tillämpar bestämmelser i nationell rätt som antagits före eller efter direktivet, skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka dem mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte, så att de kan få en tillämpning som överensstämmer med direktivets mål.

Rättegångskostnader

20 De kostnader som har förorsakats den italienska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(första avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 24 november 1998 har ställts av Pretore di Brescia - följande dom:

Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter utgör hinder för nationella bestämmelser, vilka gör ett agenturavtals giltighet beroende av att handelsagenten är inskriven i det för detta ändamål föreskrivna registret. Den nationella domstolen är då den tillämpar bestämmelser i nationell rätt som antagits före eller efter direktivet, skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka dem mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte, så att de kan få en tillämpning som överensstämmer med direktivets mål.