52004DC0248

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN - om genomförande av rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, ändrat genom kommissionens direktiv 98/15/EG av den 27 februari 1998

1. INLEDNING

I januari 1999 offentliggjorde Europeiska kommissionen sin första rapport [1] om genomförandet av rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse [2], ändrat genom kommissionens direktiv 98/15/EG av den 27 februari 1998 [3]. Direktivet är en av grundpelarna i gemenskapens vattenpolitik och syftar till att skydda miljön från negativa effekter av utsläppen av avloppsvatten från tätbebyggelse.

[1] KOM(1998) 775 slutlig, 15.1.1999.

[2] EGT L 135, 30.5.1991, s. 40.

[3] EGT L 67, 7.3.1998, s. 29.

I den första rapporten redogjorde kommissionen för de föroreningar som orsakats av avloppsvatten från tätbebyggelse och presenterade en första lägesrapport om medlemsstaternas genomförande av direktivet. I denna första rapport framhölls de stora insatser som gjorts av medlemsstaterna, de stora kostnader som förmodligen skulle uppstå i samband med att direktivet genomförs och de förseningar som meddelats för ett antal större städer, såsom Bryssel och Milano.

I den andra rapporten [4] redogjorde kommissionen ingående för medlemsstaternas angivande av känsliga områden och deras åtgärder med anledning av tidsfristen den 31 december 1998. Senast denna dag skulle medlemsstaterna bland annat ha sett till att det fanns avloppsreningsverk för alla tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter vars avloppsvatten släpps ut i ett känsligt område. Rapporten byggde på de svar som lämnats av medlemsstaterna och en undersökning [5] om känsliga områden som genomförts av kommissionens avdelningar. Inför den andra rapporten var det endast 13 av medlemsstaterna som lämnade all den information som kommissionen hade begärt om avloppsvattenrening i känsliga områden.

[4] KOM(2001) 685 slutlig, 21.11.2001.

[5] "Verification of Vulnerable Zones under the Nitrates Directive and Sensitive Areas under the Urban Waste Water Treatment Directive", Environmental Resource Management, mars 1999-juni 2000. Även kallade ERM-rapporter.

Den andra viktiga milstolpen enligt direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse var den 31 december 2000. Senast denna dag skulle medlemsstaterna ha sett till att det fanns avloppsreningsverk för alla tätorter med mer än 15 000 personekvivalenter där avloppsvatten släpps ut i så kallade normala områden [6]. Senast denna dag skulle medlemsstaterna också ha sett till att vissa villkor var uppfyllda för biologiskt nedbrytbart spillvatten från industrier som släpper ut spillvatten direkt i recipienten, dvs. i det mottagande vattnet, och som tillhör de livsmedelsgrenar som anges i direktivet.

[6] Ett "normalt område" är ett område som varken angivits som ett känsligt område (artikel 5 och bilaga II A i rådets direktiv 91/271/EEG) eller som ett mindre känsligt område (artikel 6 och bilaga II B i rådets direktiv 91/271/EEG). Avloppsvatten från tätbebyggelse som släpps ut i ett sådant område skall således först genomgå sekundär rening eller motsvarande rening (artikel 4) alternativt tillräcklig rening (artikel 7).

I denna rapport redovisas de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit med anledning av tidsfristen den 31 december 2000. Här presenteras dessutom de förbättringar som hade gjorts 2002 i tätorter där avloppsvatten släpps ut i känsliga områden. Tidsfristen för dessa tätorter var den 31 december 1998. Vid sidan av uppdaterad information om hur långt utvecklingen kommit när det gäller infrastrukturen för avloppsvattenrening, redovisas också uppgifter om reningens effektivitet vid avloppsreningsverk med utsläpp i känsliga områden under året efter det att tidsfristen hade löpt ut. I rapporten ges dessutom en överblick över avloppsvattenreningen i större städer, liksom en allmän bild av medlemsstaternas framsteg med att genomföra direktivet. Medlemsstaterna var inte formellt skyldiga att lämna in rapporter angående de tidsfrister som fastställts i direktivet. Kommissionen beslutade dock på eget initiativ att begära information från medlemsstaterna för att följa upp genomförandet av direktivet. En formell begäran skickades till medlemsstaterna i december 2000 och i mars 2001. Påminnelser skickades ut i januari 2002. I dessa påminnelser uppmuntrades medlemsstaterna också att lämna uppdaterad information om avloppsvattenrening i tätorter där avloppsvatten släpps ut i känsliga områden och i större städer där avloppsvatten släpps ut i känsliga och icke-känsliga områden.

Utkastet till en rapport skickades till medlemsstaterna under 2003 för kommentarer. De gensvar och förslag till förändringar och förbättringar som kom in före slutet av juni 2003 har tagits i beaktande. Hänsyn har också tagits till de slutliga synpunkter som framfördes vid mötet den 1-2 september 2003 i kommittén för avloppsvatten från tätbebyggelse. Rapporten bygger på de svar som medlemsstaterna har lämnat in, lägesrapporterna - som medlemsstaterna skall offentliggöra enligt artikel 16 i direktivet - och den undersökning om angivande av känsliga områden som har genomförts för kommissionens räkning.

Kommissionen stötte på stora förseningar i arbetet med att samla in information för att utarbeta denna rapport. Ett år efter det att tidsfristen gått ut för att lämna information till kommissionen hade de flesta medlemsstater fortfarande inte lämnat alla de uppgifter som hade begärts. Många medlemsstater lämnade fullständig information först efter det att kommissionen planerade att inleda ett överträdelseförfarande. Trots kommissionens rättsliga åtgärder lämnade inte Frankrike och Spanien den begärda informationen. Bortsett från att det tog mycket lång tid att få in information var kvaliteten på de lämnade uppgifterna så bristfällig att det drog ut ännu mer på tiden när kommissionen skulle försöka bearbeta och analysera informationen.

Kommissionen fortsätter att följa genomförandeprocessen i alla medlemsstater.

2. DIREKTIVETS VIKTIGASTE KRAV OCH TIDSFRISTER

Direktivets viktigaste krav är att ledningsnät och reningssystem för avloppsvatten skall finnas på plats senast följande datum:

* 31 december 1998: Ledningsnät och reningssystem för mer långtgående rening (sekundär rening [7] + tertiär [8] rening eller den så kallade mer långtgående reningen i enlighet med artikel 5) måste ha upprättats i alla tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter [9] (pe) där avloppsvatten släpps ut i ett känsligt område. I kommissionens andra rapport behandlas resultaten från kommissionens kontroll av att medlemsstaterna följer denna tidsfrist. Förbättringar av situationen fram till 2002 beskrivs i denna rapport.

[7] Sekundär rening innebär rening genom en process som vanligen utgörs av biologisk rening med sekundärsedimentering eller någon annan likvärdig process.

[8] Tertiär rening innebär rening som kompletterar sekundär rening för avskiljning av kväve (nitrifiering-denitrifiering) och/eller fosfor eller andra föroreningar som påverkar kvaltieten eller någon särskild användning av vattnet, till exempel mikrobiologiska föroreningar eller färg. I artikel 5.3 och 5.4 samt tabell 2 i bilaga I (ändrad genom direktiv 98/15/EG) beskrivs kriterierna för rening av avloppsvatten som släpps ut i känsliga områden som minimiandelen minskad belastning fosfor och kväve totalt. Dessutom anges värdena för koncentration av dessa parametrar.

[9] Personekvivalent (pe) är en måttenhet för biologiskt nedbrytbara organiska föroreningar som motsvarar den genomsnittliga belastningen av sådana föroreningar som produceras av en person varje dag. Det specificeras i direktivet som en biokemisk syreförbrukning på 60 g löst syre per dygn under fem dygn (BOD5). Tätortens storlek, uttryckt i personekvivalenter, motsvarar den organiska belastning som produceras i tätorten under en genomsnittlig dag under den vecka på året som har den högsta produktionen. Det beräknas på grundval av summan av den organiska belastning som produceras den dagen vid permanent- och säsongsboenden och tjänsteinrättningar och den organiska belastning som den dagen produceras i industrispillvatten som måste samlas in i ett ledningsnät.

* 31 december 2000: System för sekundär rening [10] och ledningsnät måste ha upprättats i alla tätorter med mer än 15 000 personekvivalenter där avloppsvatten inte släpps ut i ett känsligt område. Denna tidsfrist gäller också biologiskt nedbrytbart industrispillvatten som släpps ut direkt i recipienten från anläggningar inom livsmedelsindustrin. Berörda industrisektorer måste senast denna dag ha uppfyllt tidigare bestämmelser för avloppsvatten och/eller ha fått särskilda tillstånd innan de släpper ut avloppsvatten i recipienten. I denna rapport presenteras resultaten av kommissionens kontroll med anledning av denna tidsfrist

[10] Efter kommissionens och rådets samtycke kan det genomföras mindre långtgående rening än sekundär rening om vissa villkor för undantag är uppfyllda när det gäller utsläpp till kustvatten och flodmynningar som medlemsstaterna angivit som mindre känsliga.

* 31 december 2005: Ledningsnät och reningssystem måste finnas i alla tätorter med 2 000-10 000 personekvivalenter där avloppsvatten släpps ut i ett känsligt område, och i alla tätorter med 2 000-15 000 personekvivalenter där avloppsvatten inte släpps ut i ett sådant område. I mindre tätorter som redan har ledningsnät måste det också ha upprättats system för tillräcklig rening vid detta datum.

Övriga viktiga tidsfrister och krav som fastställts i direktivet följer nedan:

* 30 juni 1993: Direktivet måste ha införlivats med nationell lagstiftning. Vid detta datum skall medlemsstaterna ha antagit lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. I kommissionens första rapport konstaterades att många medlemsstater var sena med att införliva direktivet. Nu har alla medlemsstater införlivat direktivets bestämmelser. Sist var Italien, 1999.

* 31 december 1993: Utsläpp av industrispillvatten till ledningsnät och reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse liksom utsläpp av vissa typer av biologiskt nedbrytbart industrispillvatten i recipienter skall omfattas av på förhand fastställda bestämmelser och/eller särskilda tillstånd. Medlemsstaterna har vidtagit alla de åtgärder som krävs för att uppfylla dessa krav.

* 31 december 1993: Medlemsstaterna måste ha upprättat ett program för genomförandet av direktivet. Alla medlemsstater har anmält sådana program till kommissionen, med förseningar av varierande längd. Flera medlemsstater har också gett kommissionen uppdateringar av informationen i programmen. Enligt kommissionens uppfattning överensstämmer inte Belgiens program med bestämmelserna i direktivet eller det sätt på vilket programmet skall presenteras.

* 31 december 1993: Medlemsstaterna skall ha pekat ut känsliga områden. Nedan ges ytterligare upplysningar om denna grundläggande punkt, som är avgörande för vilken typ av rening av avloppsvatten från tätbebyggelse som krävs, liksom när anläggningarna skall ha upprättats.

* 30 juni 1995, första gången och därefter vartannat år: De myndigheter och organ som ansvarar för genomförandet i medlemsstaterna skall offentliggöra en lägesrapport om bortskaffandet av avloppsvatten och slam från tätbebyggelse inom respektive sektor. Medlemsstaterna måste skicka dessa rapporter till kommissionen så snart de har offentliggjorts. Under 1999 utarbetade en arbetsgrupp bestående av företrädare för medlemsstaterna och kommissionen en förlaga till lägesrapport som skall göra det lättare för myndigheterna att utarbeta rapporten och harmonisera den information som ges. Kommissionen har ännu inte fått någon lägesrapport från Frankrike. De flesta av medlemsstaterna har inte uppfyllt kravet på att rapporten skall revideras, offentliggöras och överlämnas till kommissionen vartannat år.

* 31 december 1998: Allmänna regler eller krav på registrering eller tillstånd skall gälla för bortskaffandet av slam från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse. De kontroller som kommissionen utfört visar att alla medlemsstater har vidtagit åtgärder för bortskaffande av slam. Dessutom skall bortskaffandet av slam till ytvatten genom dumpning från fartyg, utsläpp från rörledningar eller på andra sätt ha avvecklats före samma datum. Förenade kungariket förbjöd metoden efter 1998 i sin lagstiftning för införlivande av direktivet. Irland har informerat kommissionen om att bortskaffandet av slam till havs var tillåtet enligt nationell lagstiftning fram till och med den 31 december 1998 och att det därefter blev olagligt. Från Irlands sida har man dock medgivit att bortskaffandet av slam till havs inte upphörde förrän i september 1999 Spanien har inte till kommissionen anmält några åtgärder för att förbjuda bortskaffandet av slam till ytvatten.

* Till sist bör det påminnas om att direktivet föreskriver att utsläpp av avloppsvatten från reningsverk för avlopp från tätbebyggelse skall omfattas av på förhand fastställda bestämmelser och/eller särskilda tillstånd, och att sådana utsläpp också skall övervakas i enlighet med direktivets bestämmelser. Kommissionen har tillsammans med en expertarbetsgrupp utarbetat ett datoriserat frågeformulär för insamling av information om övervakningen av utsläpp. Kommissionen skickade detta frågeformulär till samtliga medlemsstater i september 2000 och bad dem samla in information om den övervakning som genomfördes under 1999 när det gäller de tätorter som berörs av tidsfristen den 31 december 1998. Resultaten sammanfattas längre fram i denna rapport

3. ANGIVANDE AV KÄNSLIGA OMRÅDEN

I enlighet med direktivet skulle medlemsstaterna senast den 31 december 1993 ha angivit känsliga områden enligt kriterierna i bilaga II.

Dessa kriterier avser tre grupper av känsliga områden:

* Sötvattensamlingar, flodmynningar och kustvatten som är eutrofierade [11], dvs. övergödda, eller som kan bli eutrofierade om inte förebyggande åtgärder vidtas.

[11] Kwetsbaar voor eutrofiëring: eutrofiëring betekent de verrijking van het water met nutriënten, vooral stikstof- en/of fosforverbindingen, die leidt tot een versnelde groei van algen en hogere planten met als gevolg een ongewenste verstoring van het evenwicht tussen de verschillende groepen waterorganismen en een verslechtering van de waterkwaliteit.

* Sött ytvatten som är avsett att användas som dricksvatten och som har eller sannolikt har en nitrathalt på mer än 50 mg/l.

* Områden där ytterligare rening krävs för att bestämmelserna i rådets andra direktiv skall följas, till exempel direktiven om fiskevatten, badvatten, skaldjursvatten, bevarande av vilka fåglar och naturliga livsmiljöer.

Det räcker med att en vattensamling faller inom någon av dessa kategorier för att den skall anges som ett känsligt område

Att en vattensamling anges som känslig är en förutsättning för att direktivet skall kunna tillämpas i praktiken. I känsliga områden eller avrinningsområden som bidrar till föroreningen av ett känsligt område (till exempel en flod som löper in i en flodmynning eller ett kustområde som pekats ut som känsligt) måste ledningsnät och reningssystem ha tagits i drift före den 31 december 1998 i alla tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter. Reningen av avloppsvatten måste dessutom vara mer långtgående än sekundär rening. Dessa reningskrav gäller inte känsliga områden där det kan visas att belastningen av både kväve och fosfor har minskat med totalt minst 75 procent för var och en av de två parametrarna.

Enligt artikel 5.8 behöver en medlemsstat inte ange känsliga områden om landet inför krav på mer långtgående rening (tertiär rening) i hela landet. Fem medlemsstater har beslutat att tillämpa strängare krav på rening enligt denna bestämmelse: Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Finland och Österrike (sedan 2002).

Belgien (sedan 2001) och Sverige tillämpar inte artikel 5.8 utan har angivit hela landet som ett känsligt område.

Åtta andra medlemsstater - Tyskland, Spanien, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Portugal och Förenade kungariket [12] - har pekat ut vissa vattensamlingar som känsliga. Dessa områden anmäldes ursprungligen mellan 1994 och 1999, mer eller mindre försenat.

[12] De mörkgröna fälten på de bifogade kartorna är de vattensamlingar som medlemsstaterna angivit som känsliga, och de ljusgrönsa fälten är de avrinningsområden eller de delar av avrinningsområden där medlemsstaterna har beslutat att tillämpa direktivets bestämmelser om skydd för känsliga områden. De områden där medlemsstaterna infört krav på mer långtgående rening enligt artikel 5.8 markeras också med ljusgrönt.

Några medlemsstater, till exempel Spanien, Frankrike och Italien, anser inte att tätorter i känsliga områdens avrinningsområden nödvändigtvis behöver omfattas av krav på mer långtgående rening (tertiär rening). [13] På den punkten konstaterar kommissionen att nitrater och fosfater, dvs. de föroreningar som bidrar till eutrofieringen och därmed motiverar att ett område pekas ut som känsligt, är mycket svårnedbrytbara. Om dessa föroreningar inte tas bort från avloppsledningarna kommer de att gå ut i floden och med avrinningen föras till det känsliga området, där de kommer att bidra till den fortgående berikningen av näringsämnen. Kommissionen anser därför att direktivets bestämmelser inte följs om det inte har uppförts anläggningar för mer långtgående rening i tätorter med mer än 10 000 pe belägna i ett känsligt områdes avrinningsområde. Detta krav har helt klart inte uppfyllts i följande länder: Spanien, där det inte har uppförts anläggningar för långtgående rening i avrinningsområden för floder vars områden nedströms pekats ut som känsliga, till exempel Ebro och Guadalquivir, samt Italien, framför allt i floden Pos avrinningsområde, delta och de starkt övergödda angränsande kustvattnen. Kommissionen är dessutom oroad över hur Förenade kungariket tolkar och tillämpar direktivets bestämmelser för känsliga områdens avrinningsområden.

[13] De rosa fälten är de delar av avrinningsområdena som medlemsstaterna i fråga inte har tagit hänsyn till liksom avrinningsområdena i de områden som enligt kommissionen borde ha angivits som känsliga (se fotnot 16).

De medlemsstater som har beslutat att inte införa krav på långtgående rening i hela landet måste se till att förteckningen över känsliga områden omarbetas minst vart fjärde år. Förteckningen skulle således ha omarbetats senast den 31 december 1997, den 31 december 2001 osv. Mellan 1998 och 2000 anlitade kommissionen en konsult som skulle kontrollera de känsliga områden som anmälts av ovan nämnda tio medlemsstater. [14] Denna undersökning visade på brister när det gäller de utpekade känsliga områdena, [15] och det konstaterades att även andra områden skulle kunna vara känsliga med tanke på eutrofieringen och den höga koncentrationen av nitrater i ytvatten som är avsett att användas som dricksvatten. Undersökningen belyste det faktum att många medlemsstater inte hade tagit tillräcklig hänsyn till övergödningen av deras vatten. De aktuella områdena är Nordsjön (från kustvattnen i norra Frankrike till Sverige), Östersjön och Adriatiska havet. I alla dessa vatten är eutrofieringen ett stort problem. Kommissionen upprepar för närvarande undersökningen för vissa medlemsstater.

[14] Rapporter från ERM mellan mars 1999 och juni 2000 (se även fotnot 5).

[15] De mörkrosa fälten på kartorna är vattensamlingar som kommissionen anser borde ha angivits som känsliga (= potentiellt känsliga områden). Deras avrinningsområden, där anläggningar för långtgående (tertiär) rening av avloppsvatten från tätbebyggelse borde ha upprättats, är rosa (se även fotnot 14).

Med stöd av egna interna bedömningar och resultaten av kommissionens undersökning av känsliga områden, och i vissa fall som en följd av kommissionens rättsliga åtgärder, har många medlemsstater på senare år anmält betydligt fler och mer omfattande känsliga områden inom sitt territorium. Frankrike och Förenade kungariket har redan arbetat om sina förteckningar över känsliga områden, 1999 respektive 1998.

2001 pekade Belgien ut Vallonien som ett känsligt område, vilket innebär att hela Belgien sedan dess betraktas som ett känsligt område.

Sedan 2001 anges hela Tyskland som ett känsligt område, med Donaus avrinningsområde som enda undantag.

2002 angav Grekland Saronikosbukten och Thessalonikibukten som känsliga områden. Dessa vattensamlingar tar emot avloppsvatten från Aten och Thessaloniki, vilket utgör nästan hälften av det avloppsvatten som produceras i Grekland. Grekland har aviserat att landet kommer att ange ytterligare områden som känsliga.

Spanien har till kommissionen gjort en officiell anmälan av vissa inofficiellt utpekade känsliga områden, men har inte utsett fler känsliga områden.

Irland förbättrade och utvidgade sina känsliga områden väsentligt under 2001, för sjöar, floder och flodmynningar.

I augusti 2003 skickade Italien in kartor över de senast utpekade känsliga områdena. De verkar innefatta ett antal ytterligare vattensamlingar inne i landet men inte de viktiga områdena i Adriatiska havet eller något av de avrinningsområden som går in i känsliga områden.

Portugal har aviserat att fler områden kommer att anges som känsliga, och bland dem ingår flertalet av de områden som kommissionen har pekat på.

Österrike beslutade 2002 att införa krav på mer långtgående vattenrening i hela landet, enligt artikel 5.8.

Under 2000, 2001 och 2002 pekade Förenade kungariket ut ett stort antal ytterligare känsliga områden inom hela sitt territorium. Kommissionen anser dock fortfarande att det finns andra viktiga vattensamlingar som bör pekas ut.

Kommissionen uppskattar verkligen de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit för att peka ut fler känsliga områden. Men trots de senaste årens stora framsteg har Spanien, Grekland, Frankrike, Irland, Italien, Portugal och Förenade kungariket enligt kommissionen fortfarande inte gjort allt som krävs när det gäller utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse. Dessa utsläpp bidrar till eutrofieringen vid kusterna längs Atlanten, Engelska kanalen, Nordsjön, Irländska sjön och Medelhavet. Kommissionen anser också att Frankrike, Italien, Finland, Sverige och Förenade kungariket bör göra mer för att minska halten av nitrater och fosfater i avloppsvatten som kommer ut i känsliga områden.

Kommissionen är också medveten om att vissa medlemsstater inte har tagit tillräcklig hänsyn till det tredje kriteriet för angivande av känsliga områden. Det är särskilt nödvändigt att genomföra tertiär rening för att skydda många badvatten och skaldjursvatten och därmed minska de mikrobiologiska föroreningarna i utsläpp från tätbebyggelse som kan påverka dessa vatten. Det är dock endast Spanien, Frankrike, Portugal, Italien och Förenade kungariket som har tagit hänsyn till detta kriterium när de har valt ut känsliga områden.

4. Läget den 1 januari 2002 i tätorter vars avloppsvatten släpps ut i känsliga områden

I sin andra rapport beskrev kommissionen läget strax före tidsfristen 1998 för tätorter som medlemsstaterna ansåg var belägna i känsliga områden eller varifrån avloppsvatten släpptes ut i avrinningsområden som påverkar känsliga områden (se föregående avsnitt för en diskussion om frågor som rör angivande av känsliga områden). I januari 2002 gav kommissionen medlemsstaterna möjlighet att lämna in uppdaterad information om tätorter vars utsläpp berör känsliga områden, så att de skulle kunna visa eventuella framsteg. Några medlemsstater gav ingen uppdaterad beskrivning av läget, utan överlämnade nyare information genom att utgå från 1999 års begäran om information om övervakningen. I somliga fall, där ingen information lämnades eller där uppgifterna var ofullständiga, har kommissionen använt sig av de ursprungliga siffrorna från 1998. Bedömningen här nedan bygger på medlemsstaternas bedömning av läget när det gäller angivande av känsliga områden (se föregående avsnitt för en mer ingående diskussion om kommissionens och medlemsstaternas delade meningar i de här frågorna).

När det gäller vilken typ av tertiär rening som krävs för att minska eller förhindra övergödning av de vatten som tar emot avloppsvatten anser kommissionen att både kväve och fosfor orsakar eutrofiering, oavsett om det rör sig om sötvatten, havsvatten eller flodmynningar. Det är vetenskapligt fastslaget att kväve är den viktigaste orsaken till eutrofiering av kustvatten, och fosfor när det gäller sötvatten. Vetenskapliga undersökningar visar emellertid också att både kväve och fosfor, antingen tillsammans eller var och en för sig, kan verka begränsande i sötvatten och havsvatten, beroende på algarter och tid på året. Därför är det ofta nödvändigt att minska båda dessa näringsämnen. För att kunna bedöma om vattenreningen uppfyller kraven anser kommissionen att avloppsvattnet åtminstone måste renas från fosfor om eutrofieringen av sötvatten skall kunna motverkas och från kväve om eutrofieringen av kustvatten och flodmynningar skall kunna motverkas, om inte vetenskapliga bevis på motsatsen kan läggas fram för vissa vattensamlingar. Många reningsverk tycks ha alltför liten dimensionerad organisk kapacitet, vilket gör att avloppsvattnet inte renas tillräckligt i förhållande till den totala nominella belastningen från tätorter. I de fall då denna kapacitet var mindre än 80 procent av den totala nominella belastningen från tätorter ansåg kommissionen att dessa tätorter inte uppfyller kraven i direktivet, för under dessa förhållanden förutsätter kommissionen att reningsverken antingen är överbelastade eller att avloppsvattnet inte tas upp helt och hållet av avloppssystemet. I början av 2002 krävde följande länder principiellt långtgående rening för en mycket hög andel av den totala mängden avloppsvatten: Belgien, Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Finland, Sverige och Tyskland. I Grekland, Spanien, Italien, Portugal och Förenade kungariket gällde kravet på mer långtgående rening av avloppsvatten för skydd av känsliga områden för mindre än 10 procent av mängden avloppsvatten. I Frankrike och Irland gällde kraven 24 respektive 86 procent av mängden avloppsvatten. [16]

[16] Siffrorna bygger på medlemsstaternas tillämpning av artikel 5 i direktivet och deras belastning av avloppsvatten (pe) från tätorter vars utsläpp berör känsliga områden i förhållande till den uppskattade totala belastningen (pe) som medlemsstaterna anser berörs av direktivet (se översiktstabell i kommissionens andra rapport med hänsyn till de korrigerade uppgifterna för Nederländerna). I dessa siffror tas ingen hänsyn till om den nuvarande avloppsvattenreningen uppfyller kraven.

Vid sidan av åtgärder vid reningsverken har några medlemsstater börjat minska fosforhalten i tvätt- och rengöringsmedel. Dessa åtgärder har utan tvivel gjort mycket för att minska belastningen. Kommissionen välkomnar alla åtgärder som medlemsstaterna vidtar vid källan för att minska föroreningarna.

Tabell 4.1 visar antalet tätorter och den organiska belastningen i dessa tätorter, där medlemsstaterna har beslutat att införa krav på mer långtgående rening i syfte att skydda känsliga områden. Totalt berörs 5 495 tätorter av de sammanlagt 20 000 tätorter som omfattas av direktivet. Detta innefattar alla tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter där avloppsvatten släpps ut i känsliga områden som angivits av medlemsstaterna samt alla tätorter som redovisats av de medlemsstater som tillämpar artikel 5.4, vilka även innefattar tätorter med mindre än 10 000 personekvivalenter.

I de tolv medlemsstater som kräver tertiär rening för alla berörda tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter (artikel 5.2) berördes 1 242 tätorter av kravet på mer långtgående rening. I 559 av dessa tätorter - motsvarande 42 procent av den aktuella belastningen - fanns anläggningar för tertiär rening i enlighet med kraven, vilket innebär att de rättade sig efter direktivets bestämmelser i januari 2002. Danmark och Österrike uppfyller praktiskt taget alla krav i direktivet, medan kommissionen anser att mindre än 50 procent av det avloppsvatten som påverkar känsliga områden i Belgien, Grekland, Portugal, Finland och Förenade kungariket renas i tillräcklig utsträckning.

Tyskland, Luxemburg och Nederländerna gör ingen bedömning av om alla berörda tätorter uppfyller kraven på vattenrening, utan har valt att tillämpa artikel 5.4 för att i stället ta hänsyn till den sammanlagda procentuella minskningen av kväve- och fosforbelastningen i hela landet. I början av 2002 hade Tyskland och Nederländerna lyckats minska fosforbelastningen med mer än de 75 procent som krävs enligt direktivet (90 respektive 79 procent), men de har ännu inte lyckats minska kvävebelastningen med de 75 procent som krävs (74 respektive 66 procent). Luxemburg måste fortfarande förbättra minskningstakten för både kväve och fosfor för att uppfylla kraven i direktivet. Landet vill dock ha en bedömning av de enskilda reningsverken tills man uppfyller kraven i artikel 5.4.

De flesta medlemsstater räknar med att kunna följa direktivets bestämmelser 2005 eller senast 2008.

Ett antal medlemsstater har förbättrat vattenreningen i tätorter vars utsläpp berör känsliga områden. En direkt jämförelse med resultaten i kommissionens andra rapport skulle dock inte ha gett en objektiv bild, eftersom många medlemsstater har förändrat sina bedömningsmetoder avsevärt. Man har till exempel gjort förändringar i tolkningen av definitioner och beräkningsmetoder och pekat ut fler känsliga områden, områden som borde ha angivits tidigare. Allt detta har lett till en förändring när det gäller berörda tätorter. Den totala organiska belastningen från tätorter som bör införa tertiär rening har trots detta ökat, från 198 miljoner personekvivalenter 1998 till 210 miljoner personekvivalenter 2002.

Tabell -: Rening av avloppsvatten från tätorter som påverkar känsliga områden samt organisk belastning - läget den 1 januari 2002

>Plats för tabell>

1 Enligt artikel 5.8 behöver en medlemsstat inte bestämma vilka områden som är känsliga för tillämpningen av detta direktiv, om rening enligt punkterna 2, 3 och 4 i direktivet utförs inom hela medlemsstatens territorium.

Valmöjligheten i artikel 5.4 i direktivet innebär att en medlemsstat inte behöver tillämpa kraven för enskilda reningsverk med mer än 10 000 pe enligt artikel 5.2 och 5.3, om det kan visas att den sammanlagda belastning som tillförs ett reningsverk i området reduceras med åtminstone 75 procent när det gäller total mängd fosfor och åtminstone 75 procent när det gäller total mängd kväve.

2 Procentuell andel i förhållande till den berörda totala organiska belastningen i medlemsstaten.

3 Tyskland inkluderade inte den totala mängden avloppsvatten i hela landet, utan endast belastningen i tätorter med mer än 2 000 pe. I Tyskland utgör belastningen i tätorter med mindre än 2 000 pe ca 2 procent av den totala mängd avloppsvatten som produceras.

4 Luxemburg tillämpar artikel 5.4 men vill bli bedömt enligt artikel 5.2 och 5.3 tills landet helt uppfyller kraven i artikel 5.4.

5 Eftersom Österrike tillämpar artikel 5.8 från och med slutet av 2002 innefattar denna bedömning endast tätorter vars avloppsvatten släpps ut i avrinningsområden för sådana känsliga områden som angivits av andra medlemsstater.

4.1. Reningens effektivitet i tätorter som påverkar känsliga områden (information från övervakningen)

Att det finns reningsverk är ingen garanti för att avloppsvattnet renas tillräckligt. Detta är nämligen beroende av hur effektivt anläggningarna sköts. Kommissionen begärde därför in information om resultaten av 1999 års övervakning av alla berörda reningsverk. Informationen begärdes in den 18 december 1999 i form av ett elektroniskt frågeformulär och en skrivelse. Frankrike lämnade ingen information om övervakningen. Spanien skickade in viss övervakningsinformation i maj 2003, vilket var för sent för att uppgifterna skulle kunna beaktas i utvärderingen här nedan. Österrike lämnade information för år 2000. För att ge en första allmän bild av reningens effektivitet i förhållande till om kraven uppfylls för BOD5 (biokemisk syreförbrukning under fem dygn), COD (kemisk syreförbrukning) och avskiljning av kväve och/eller fosfor sammanställdes uppgifterna om verken på tätortsnivå. I de fall kommissionen och medlemsstaterna hade olika uppfattningar om kraven på rening visar utvärderingen här nedan kommissionens tolkning.

Eftersom Tyskland och Nederländerna uteslöts (vilka tillämpar artikel 5.4 i direktivet) liksom Frankrike och Spanien (som inte lämnade in uppgifter i tid) var det endast 44 procent av mängden avloppsvatten i de berörda tätorterna som enligt kommissionens uppfattning genomgick tillräcklig rening, i direktivets bemärkelse, före utsläpp. När det gäller reningens effektivitet uppfyllde Danmark och Österrike kraven till 99 procent respektive 79 procent. Den andel av den totala mängden avloppsvatten som genomgick tillräcklig rening i övriga länder varierade mellan 4 och 64 procent.

Tabell -: Reningens effektivitet i tätorter vars utsläpp berör känsliga områden

(Övervakningsåret 1999)

>Plats för tabell>

1 Procentuell andel i förhållande till den berörda totala organiska belastningen i medlemsstaten.

2 Tyskland, Luxemburg och Nederländerna tillämpar artikel 5.4 i direktivet, men Luxemburg vill bedömas enligt artikel 5.2 tills landet helt uppfyller kraven i artikel 5.4.

3 Frankrike och Spanien lämnade ingen information om vattenreningens effektivitet vid deras anläggningar.

5. Läget den 31 december 2000 i tätorter vars avloppsvatten släpps ut i "normala områden"

Den 31 december 2000 löpte direktivets andra viktiga tidsfrist ut. Den gällde tätorter med mer än 15 000 personekvivalenter varifrån avloppsvatten släpps ut i områden som varken angivits som känsliga eller mindre känsliga områden enligt definitionerna i direktivet och som därför kallas "normala områden". Medlemsstaterna redogjorde för vattenreningen i dessa områden efter kommissionens begäran den 14 april 2001.

I utvärderingen av situationen i "normala områden" ingår också tätorter varifrån avloppsvatten släpps ut i områden som medlemsstaterna anser är normala men som enligt kommissionen bör betraktas som känsliga (se föregående avsnitt för en mer ingående förklaring). De nio medlemsstater som berörs av nämnda tidsfrist för "normala områden" redogjorde för 2 698 tätorter som svarar för en belastning av avloppsvatten på 261 662 171 pe.

Den 31 december 2000 sekundärrenades avloppsvattnet i 1 832 tätorter, vilket motsvarar 69 procent av den berörda belastningen. Dessa tätorter uppfyllde därmed kraven i direktivet. Tyskland och Österrike rättade sig helt efter bestämmelserna medan Förenade kungariket sekundärrenade 89 procent av belastningen av avloppsvatten. Länder som Grekland, Irland och Portugal hamnade på en låg nivå, eftersom mindre än 50 procent av den berörda belastningen av avloppsvatten renades sekundärt.

Tabell -: Rening av avloppsvatten i tätorter som påverkar normala områden (mer än 15 000 pe) samt organisk belastning - läget den 31 december 2000

>Plats för tabell>

1 Procentuell andel i förhållande till den berörda totala organiska belastningen i medlemsstaten.

2 Dessa medlemsstater berördes inte av "normala områden", eftersom de antingen hade angivit hela landet som ett känsligt område eller tillämpade artikel 5.8.

3 Första versionen, som inte beaktades i den totala beräkningen.

4 Den andra versionen, efter Greklands revidering, som beaktades i den totala beräkningen.

6. Tätorter som berörs av tidsfristerna 1998 och 2000

6.1. Avloppsvattenrening

Medlemsstaterna anmälde totalt 8 181 tätorter, motsvarande en belastning på 469 269 723 personekvivalenter, som berörs av de tidsfrister i direktivet som redan har löpt ut (artikel 4 och 5).

Tyskland och Nederländerna tillämpar artikel 5.4 och bedömer i stället den procentuella minskningen av kväve och fosfor. När det gäller de 13 andra medlemsstaterna uppfylldes de särskilda kraven i 2 254 av de 3 802 tätorter som berörs av de båda nämnda tidsfristerna. De stod för 64 procent av den berörda belastningen.

I tabell 6.1 och 6.2 ges en översikt över de tätorter som enligt medlemsstaterna berörs av nämnda tidsfrister i fråga om avloppsvattenrening.

6.2. Uppsamling av avloppsvatten

Nämnda tidsfrister gäller avloppsvattenrening men rör också bestämmelserna för uppsamling av avloppsvatten (artikel 3). Information på denna punkt begärdes in av kommissionen genom tidigare nämnda skrivelse och frågeformulär.

Medlemsstaterna redovisade 3 246 tätorter som påverkar känsliga områden. Av dessa hade 2 855 orter ledningsnät som uppfyllde kraven antingen redan före 1998 eller i början av 2002. Detta motsvarar 91 procent av belastningen från de berörda tätorterna. Avloppssystemen i tätorter som påverkar känsliga områden uppfyllde kraven helt och hållet den 31 december 1998 eller den 1 januari 2002 i följande länder: Danmark, Tyskland, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Sverige och Förenade kungariket. Uppsamlingen av avloppsvatten var dock inte tillräcklig i mer än 50 procent av de berörda tätorterna i Belgien, Spanien och Italien.

Medlemsstaterna redovisade 2 698 tätorter som påverkar "normala områden", vilka motsvarar 261 662 171 personekvivalenter. I 1 910 tätorter, som stod för 77 procent av den berörda belastningen, uppfylldes kraven när tidsfristen löpte ut den 31 december 2000. Bland de länder som hade tätorter i "normala områden" vid denna tidpunkt uppfyllde Tyskland, Irland, Österrike och Förenade kungariket helt kraven för uppsamling av avloppsvatten. Mindre än 50 procent av tätorterna i Italien nådde upp till dessa krav.

Medlemsstaterna redovisade totalt 5 932 tätorter med en belastning på 462 miljoner personekvivalenter som berördes av tidsfristerna den 31 december 1998 respektive 2000. De uppgav att 4 753 av dessa tätorter - motsvarande 83 procent av belastningen i fråga - uppfyllde kraven senast den 1 januari 2002 respektive den 31 december 2000.

I tabell 6.3 ges en översikt över de tätorter som enligt medlemsstaterna berörs av ovan nämnda tidsfrister för uppsamling av avloppsvatten.

Tabell -: Tätorter som påverkar känsliga områden och "normala områden" samt deras organiska belastning

>Plats för tabell>

1 Procentuell andel i förhållande till den berörda totala organiska belastningen i medlemsstaten.

2 Dessa medlemsstater saknade "normala områden" eftersom de antingen hade angivit hela landet som ett känsligt område eller tillämpade artikel 5.8.

3 Första versionen, som inte beaktades för den totala beräkningen.

4 Den andra versionen, efter Greklands revidering, som beaktades för den totala beräkningen.

5 År 2000 anmäldes tolv irländska tätorter som påverkar "normala områden". Men 2001 konstaterades att deras avloppsvatten släpps ut i känsliga områden, och under 2002 beaktades de därför också i kategorin känsliga områden. För den totala belastningen räknades dessa tätorter endast en gång.

Tabel -: Översikt över avloppsvattenrening i tätorter som påverkar känsliga områden och "normala områden" - läget den 1 januari 2002 respektive den 31 december 2000 (tidsfrist)

>Plats för tabell>

1 De lidstaten hadden ofwel hun volledige grondgebied aangewezen als kwetsbaar gebied of pasten toen artikel 5, lid 8, toe en werden daardoor niet beïnvloed door "normale" gebieden.

2 Duitsland, Luxemburg en Nederland passen artikel 5, lid 4, van de richtlijn toe. Luxemburg past artikel 5, lid 4, toe maar wil beoordeeld worden volgens artikel 5, leden 2 en 3, tot het volledig voldoet aan artikel 5, lid 4.

3 Aangezien Oostenrijk artikel 5, lid 8, toepast vanaf einde 2002. Deze evaluatie bevat alleen agglomeraties die lozen in de stroomgebieden van door andere lidstaten aangewezen kwetsbare gebieden.

4 Eerste versie, niet in aanmerking genomen voor de berekening van het totaal.

5 Tweede versie, na de herziening door Griekenland, in aanmerking genomen voor de berekening van het totaal.

6 Twaalf Ierse agglomeraties werden in 2000 aangewezen als "normale gebieden", in 2001 werden ze geïdentificeerd als agglomeraties die lozen in kwetsbare gebieden, daarom werden ze ook in 2002 beschouwd als beïnvloed door kwetsbare gebieden. Voor de totale belasting werden de agglomeraties slechts een keer in aanmerking genomen.

Tabell -: Ledningsnät i tätorter som berörs av tidsfristerna den 31 december 1998 och den 31 december 2000 (artikel 3)

>Plats för tabell>

1 Dessa medlemsstater hade antingen angivit hela landet som ett känsligt område eller tillämpade artikel 5.8 vid den tidpunkten och saknade därför "normala områden".

2 Tyskland, Luxemburg och Nederländerna tillämpar artikel 5.4 i direktivet. Luxemburg tillämpar artikel 5.4 men vill bli bedömt enligt artikel 5.2 och 5.3 tills landet helt uppfyller kraven i artikel 5.4.

3 Österrike har tillämpat artikel 5.8 från och med slutet av 2002. Denna utvärdering innefattar endast tätorter varifrån avloppsvatten släpps ut i avrinningsområden för sådana känsliga områden som angivits av andra medlemsstater.

4 Första versionen, som inte beaktades för den totala beräkningen.

5 Den andra versionen, efter Greklands revidering, som beaktades för den totala beräkningen.

6 År 2000 anmäldes tolv irländska tätorter som påverkar "normala områden". Men 2001 konstaterades att deras avloppsvatten släpps ut i känsliga områden, och under 2002 beaktades de därför också i kategorin känsliga områden. För den totala belastningen räknades dessa tätorter endast en gång.

7. MINDRE KÄNSLIGA OMRÅDEN

Enligt direktivet är det obligatoriskt för medlemsstaterna att ange känsliga områden, medan det är frivilligt att ange mindre känsliga områden. Denna valmöjlighet gäller vissa kustvatten och flodmynningar som på grund av sin morfologi, hydrologi eller särskilda hydrauliska förhållanden kan ta emot utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse som inte har renats på något mer långtgående sätt än genom sekundär rening, utan att miljön påverkas negativt.

Spanien och Portugal har angivit sådana mindre känsliga områden. Kommissionen vill dock påpeka att känsliga eller potentiellt känsliga delar av kustvatten, flodmynningar och angränsande vattensamlingar inte uppfyller villkoren för att kunna klassificeras som mindre känsliga om dessa vattensamlingar kan påverkas av utsläpp. Badvatten och skaldjursvatten är särskilt sårbara och känsliga för utsläpp av avloppsvatten, varför de och vattensamlingar i deras omedelbara närhet som kan påverkas av utsläppen inte får betraktas som mindre känsliga. Kommissionen ifrågasätter därför vissa mindre känsliga områden som pekats ut i Nordirland och längs Portugals västra kust, runt Madeira, Azorerna och Kanarieöarna, vid den andalusiska kusten och i andra områden. När det gäller Andalusien anser kommissionen att Medelhavet inte uppfyller de hydrologiska kriterierna eller hydrauliska villkoren för att kunna betraktas som mindre känsligt, framför allt eftersom tidvattnet är av mycket begränsad omfattning.

Det är viktigt att komma ihåg att det måste ha begärts undantag för all rening som är mindre långtgående än sekundär rening innan avloppsvattnet släpps ut i ett mindre känsligt område. Medlemsstaterna måste lägga fram omfattande undersökningar för kommissionen som visar att sådana utsläpp inte kommer att få miljöskadliga effekter (artikel 6.2) och, i undantagsfall för tätorter med mer än 150 000 personekvivalenter, undersökningar som visar att en mer långtgående rening inte medför fördelar för miljön (artikel 8.5). Kommissionen måste granska dessa undersökningar och vidta lämpliga åtgärder efter att ha lämnat ett förslag till den kommitté som föreskrivs i artikel 18 och, om så krävs, till rådet.

Under 1999 begärde Portugal undantag för tätbebyggelsen på Estorilkusten (720 000 pe) nära Lissabon. Kommissionen beviljade undantag i oktober 2001 [17] och planerar att göra en ny bedömning under 2006.

[17] EGT L 269, 10.10.2001, s. 14.

Förenade kungariket hade också angivit mindre känsliga områden men tog under 2002 tillbaka sin begäran om undantag enligt artikel 6.2.

Spanien har inte begärt några undantag.

Bortsett från Estorilkusten är kommissionens allmänna uppfattning att alla tätorter i EU med mer än 15 000 personekvivalenter måste ha åtminstone sekundär rening från och med den 31 december 2000. Detta gäller även tätorter vars avloppsvatten släpps ut i vatten som angivits som mindre känsliga.

8. Avloppsvattenrening i EU:s städer den 1 januari 2002

I sin andra rapport bedömde kommissionen hur långt kraven hade uppfyllts den 31 december 1998 men gav också en bild av nivån på avloppsvattenreningen i alla större städer i Europa med mer än 150 000 personekvivalenter, för att ge information och garantera öppenhet. I januari 2002 gav kommissionen medlemsstaterna möjlighet att uppdatera deras information om större städer för att kunna visa vilka förbättringar som hade gjorts mellan 1998 och 2001. De bifogade kartorna visar den förbättrade situationen. Somliga medlemsstater svarade inte på kommissionens begäran. I dessa fall använde kommissionen sig av uppdaterad information som lämnats i samband med tidigare ovan nämnda förfrågningar om uppgifter. I vissa fall, där medlemsstaterna inte hade lämnat uppgifter om större städer sedan 1998, antog kommissionen att situationen var oförändrad. Varje större urbant centrum beskrivs med en reningsnivå, även om centrumet består av flera tätorter enligt direktivets definition. Vid sidan av de större städerna redogör Österrike även för vissa tätorter som inte är större urbana centrum, men som utgör en punktkälla med mer än 150 000 personekvivalenter, beroende på en kombination av utsläpp från tätbebyggelse och industrier. Italien och Portugal tycks också delvis redogöra för tätorter bland större städer. Begreppet stad står i denna rapport därför för större urbana centrum och vissa tätorter i direktivets bemärkelse.

Städerna bedömdes efter den reningsnivå som införts och recipientens känslighet. Städer varifrån avloppsvatten släpps ut i ett känsligt område borde därför senast den 31 december 1998 ha utrustats med mer långtgående rening (avskiljning av kväve och/eller fosfor och/eller annan rening såsom mikrobiologisk rening). Städer med utsläpp till normala områden borde ha utrustats med åtminstone anläggningar för sekundär rening senast den 31 december 2000. Från ett antal städer, som i utvärderingen anses påverka "normala områden", släpps emellertid avloppsvatten ut i potentiellt känsliga områden eller deras avrinningsområden. Enligt kommissionens mening bör de således införa mer långtgående rening. Detta gäller även städer som Paris, London, Madrid, Barcelona och Milano.

Den 1 januari 2002 såg situationen ut på följande sätt i 556 städer med mer än 150 000 personekvivalenter:

I "normala" områden:

Från 309 städer släpptes avloppsvatten ut i "normala områden":

* I 232 av dessa städer genomfördes åtminstone sekundär rening.

* 67 städer hade ännu inte infört sekundär renin.

* 21 av dessa städer hade ännu inte uppfört ett reningsverk, till exempel följande:

- Italien: Milano, Foce Sarno, Imperia Foce Imperia, Medio Sarno, Misterbianco.

- Irland: Cork

- Portugal: Cova da Beira, Vila Nova da Gaia.

- Spanien: A Coruna, Barcelona, Cadiz, Donostia-San-Sebastian, Ferrol, Gijon, Suances, Tui.

- Förenade kungariket: Brighton, Hastings, Kilmarnock/Irvine, Levenmouth, Torbay.

När det gäller tio städer fick kommissionen inte tillräckligt med information.

I känsliga områden:

Från 247 städer släpptes avloppsvattnet ut i känsliga områden:

* 155 av dem hade infört en fullständig mer långtgående rening

* I 91 städer genomfördes ännu inte mer långtgående rening för hela staden.

* I fyra av dessa städer renades inte avloppsvattnet alls:

- Belgien: Pepinster.

- Portugal: Barreiro

- Spanien: Alginet.

- Irland: Waterford

* När det gäller en stad var den lämnade informationen inte tillräcklig.

I jämförelse med 1998 (se kommissionens andra rapport) hade reningen i EU:s större städer förbättrats avsevärt till 2002. Antalet städer som hade infört fullständig mer långtgående rening hade ökat från 78 till 205. [18] Antalet städer utan avloppsvattenrening hade minskat från 37 till 26, och antalet städer för vilka det saknades tillräcklig information hade minskat från 134 till 11.

[18] Den stora förbättringen kan delvis förklaras med det faktum att det saknades information om många tyska städer år 1998.

Enligt kommissionens mening hade totalt 387 av 556 större urbana centrum i Europeiska unionen tillräcklig rening av avloppsvatten i början av 2002. (77 städer var belägna i potentiellt känsliga områden och bör därför också ha anläggningar för mer långtgående rening än sekundär rening.)

9. Industrispillvatten som släpps ut direkt i recipienten (artikel 13)

Enligt artikel 13 i direktivet skulle medlemsstaterna senast den 31 december 2000 ha sett till att biologiskt nedbrytbart spillvatten från livsmedelsindustrier omfattas av bestämmelser som fastställts av den behöriga myndigheten eller annat behörigt organ, om inte spillvattnet leds till reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse före utsläpp i recipienten. Denna bestämmelse rör endast utsläpp från anläggningar som motsvarar 4 000 personekvivalenter eller mer.

Tabellen nedan visar andelen anläggningar som hör till de särskilda industrisektorerna och som uppfyllde direktivets krav den 31 december 2000.

Tabell .: Andelen industrispillvatten som omfattas av och uppfyller bestämmelserna i artikel 13

>Plats för tabell>

I slutet av 2000 var artikel 13 tillämplig på 2 576 anläggningar som motsvarade en total belastning på ca 59 miljoner pe [19]. Direktivets krav uppfylldes för ca 91 procent av belastningen.

[19] Siffran omfattar inte Frankrike, eftersom Frankrike inte lämnade information om de berörda industrisektorernas belastning.

Enligt tillgänglig information uppfylldes kraven inom alla de industrigrenar som omfattas av artikel 13 den 31 december 2000 i följande länder: Danmark, Grekland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Österrike, Finland och Sverige. Luxemburg saknade industrier som omfattas av artikel 13.

I Belgien, Tyskland, Spanien, Irland, Portugal och Förenade kungariket följde vissa industrisektorer inte artikel 13 helt och hållet den 31 december 2000. Tyskland, Irland och Förenade kungariket meddelade att de industrier som ännu inte uppfyllde kraven skulle göra det senast 2001, 2002 respektive 2003. Spanien och Portugal räknar med att alla deras industrigrenar kommer att följa direktivet senast 2005.

10. Slutmål för slam från reningsverk

Informationen här nedan om produktion och bortskaffande av avloppsslam grundas delvis på medlemsstaternas lägesrapporter i enlighet med artikel 16, och delvis på genomförandeprogrammen i enlighet med artikel 17 i direktivet.

* Den totala mängd slam som genereras vid reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse ökade från 5,5 miljoner ton torr materia 1992 (se kommissionens första rapport, siffran utan Italien och Sverige) till 7,0 miljoner ton 2000.

* Sedan 1992 har den mängd avloppsslam som återanvänds i jordbruket och landskapsarkitekturen (inklusive täckning av deponier) motsvarat omkring 50 procent av den totala mängden producerat slam (45 procent under perioden 1999-2001).

* Mängden slam som transporteras till deponier har minskat något

* Förbränningen av slam har nästan fördubblats mellan 1992 och 2000.

* Medlemsstaterna skulle ha avvecklat utsläpp av avloppsslam till ytvatten i slutet av 1998. Spanien och Irland har dock dumpat stora mängder slam i havet under senare år. Enligt uppgifter från 2003 stoppade Irland dessa metoder 1999. Situationen i Spanien är oklar, men det verkar som om slam fortfarande slängs i havet.

Eftersom medlemsstaternas uppgifter inte var fullständiga och 20 procent av slammet inte kunde redovisas, kan dessa uppgifter inte användas för att analysera trenden i fråga om återanvändning, bortskaffande och förbränning av slam.

Figur .: Bortskaffande av slam 1992-2000 i EU:s medlemsstater (statistiken omfattar inte Sverige och Italien mellan 1992 och 1998 och Italien från 2000)

>Hänvisning till>

Tabell .: Bortskaffande och återanvändning av slam i EU:s medlemsstater 1999-2001*

>Plats för tabell>

* Medlemsstaterna lämnade inte data för ett och samma år utan för ett eller flera år mellan 1999 och 2001. Italien lämnade ingen information.

** Som datakälla användes genomförandeprogrammen i enlighet med artikel 17.

11. Situationen i varje medlemsstat

11.1. Belgien

I Belgien ansvarade de tre regionerna Flandern, Vallonien och huvudstaden Bryssel för att genomföra direktivet. Varje region skickade in sin information separat, fast redovisningen nedan gäller hela Belgien.

11.1.1. Angivande av känsliga områden

År 1992 och 1995 pekade Flandern ut alla sina vatten, inklusive kustvattnen, som känsliga. År 1994 angav regionen Bryssel floden Senne som känslig. År 1995 pekade Vallonien ut vissa avsnitt av sina floder som känsliga. Senare, i februari 2001, angav Vallonien hela sitt territorium som känsligt. Sedan 2001 har hela Belgien därför betraktats som ett känsligt område.

11.1.2. Avloppsvattenrening i tätorter med utsläpp i känsliga områden

11.1.2.1. Reningsnivå

I januari 2002 hade Belgien 186 tätorter med en nominell belastning på mer än 10 000 pe. Av dessa låg 112 i Flandern, [20] två i huvudstaden Bryssel och 72 i Vallonien.

[20] Fem av de flamländska tätorterna (Heusden, Poperinge, Olsene, Knokke, Ledegem) som redovisades 1998 har blivit mindre än 10 000 pe på grund av att industriverksamheten har minskat, att delar av tätorterna har anslutits till andra tätorter och att tillgängliga data om invånarna har förbättrats. De ingår därför inte längre i beräkningen. Nio flamländska tätorter har dessutom bytt namn, vilket måste beaktas vid jämförelser mellan tidigare och nya data.

Mer långtgående rening hade införts i 114 av de 186 tätorterna med mer än 10 000 pe, men endast 93 av dem renade vattnet från både fosfor och kväve. I 51 tätorter renades inte vattnet alls eller också i klart otillräcklig utsträckning, bland annat i Bryssel (1,1 miljoner pe), Mouscron, Namur, Liège och Grimbergen.

I åtminstone 25 av tätorterna med mer långtgående rening verkade reningsverkens dimensionerade organiska kapacitet vara alltför liten för att avloppsvattnet från de berörda tätorterna skulle kunna renas tillräckligt. [21] Kommissionen anser att kapaciteten bör byggas ut för dessa tätorter.

[21] Antwerpen-Zuid, Beerse, Beersel, Brasschaat, Duffel, Edegem, Gent, Hamme, Hove, Kalmthout, Koersel, Lanaken, Lede, Leuven, Mechelen-Noord, Mol, Morkhoven, Overpelt, Pulderbos, Schilde, Sint-Truiden, Tessenderlo, Turnhout, Zelzate och Zwalm. I den senaste informationen från den 1 september 2003 hävdar den flamländska regionen att kommissionen i sin rapport tar hänsyn till reningsverkens redovisade uppgift om den dimensionerade organiska kapaciteten, men inte uppgiften om den dimensionerade hydrauliska kapaciteten. Den senare uppgiften innebär att informationen från övervakningen skulle stämma överens med direktivet. De flamländska myndigheterna bekräftade också att reningsverken för ovan nämnda 24 tätorter just nu uppgraderas.

Totalt sett följdes direktivets bestämmelser i 72 tätorter med mer än 10 000 pe. I 114 tätorter, som motsvarade 71,3 procent av den totala berörda belastningen, uppfylldes inte kraven, antingen därför att det saknades reningsverk eller därför att den inrättade reningskapaciteten var otillräcklig.

Tabell -: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

* Inkluderar både ofullständig mer långtgående rening och verk med otillräcklig reningskapacitet, med hänsyn tagen till att dessa båda brister kan överlappa varandra, som i Antwerpen-Zuid, Brasschaat, Leuven och Mechelen-Nord.

11.1.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen) i känsliga områden

Reningens effektivitet i Belgien utvärderades för 153 tätorter med mer än 10 000 pe varifrån avloppsvatten släpps ut i känsliga områden (113 flamländska tätorter, huvudstaden Bryssels två tätorter och de 38 vallonska tätorter som hade pekats ut före 1999. Utvärderingen innefattar inte de 38 tätorter som påverkar de känsliga områden i Vallonien som pekades ut efter kommissionens begäran om data 2001).

Trots att 96 av de nämnda 153 tätorterna hade infört mer långtgående rening var det endast 44 av dessa som uppfyllde kraven när det gäller reningens effektivitet. I 109 tätorter, som motsvarar 78 procent av den totala nominella belastningen för de berörda tätorterna, släpptes avloppsvattnet ut utan rening eller utan tillräcklig rening.

Tabell -: Reningens effektivitet i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.1.3. Ledningsnät

I Belgien bör alla tätorter med mer än 10 000 pe redan ha ledningsnät som uppfyller kraven. Men i början av 2002 fanns det fortfarande 138 belgiska tätorter där ledningsnäten inte följde bestämmelserna i artikel 3 i direktivet, däribland stora städer som Bryssel och Liège.

Tabell 3: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.1.4. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Eftersom hela Belgien angivits som ett känsligt område bör alla städer genomföra sekundär och tertiär rening.

* I början av 2002 hade endast två städer anläggningar för mer långtgående rening (sekundär rening plus avskiljning av kväve och fosfor): Oostende och Mons

* Gent genomförde tertiär rening för en del av sin befolkning.

* I fem städer fanns anläggningar för sekundär rening: Aiseau-Presles, Antwerpen, Brugge, Deurne och Wavre (165 000 pe).

* I fyra städer renades inte avloppsvattnet alls för större delen av befolkningen: Bryssel (1,1 miljoner pe), Charleroi (380 000 pe), Liège (737 500 pe) och Pepinster [22](170 000 pe).

[22] Enligt den senaste informationen från den vallonska regionen, den 1 september 2003, genomförs mer långtgående rening i Pepinster sedan augusti 2002.

Sedan 2000 har sekundär rening införts för ca en tredjedel av Bryssels avloppsvatten vid reningsverket Bryssel-Syd. Vid den andra anläggningen, Bryssel-Nord, räknar man med att införa sekundär rening och avskiljning av kväve och fosfor 2006. Den otillfredsställande situationen när det gäller avloppsvattenrening i Bryssel är föremål för ett överträdelseförfarande vid domstolen. Målet gäller dock inte enbart Bryssel utan även brister i andra belgiska regioner.

11.1.5. Industrispillvatten (artikel 13)

Belgien har redovisat 99 industrianläggningar som omfattas av artikel 13, med en total organisk belastning på 3 463 700 pe. Av dessa anläggningar var 24 belägna i den vallonska regionen, och de uppfyllde kraven den 31 december 2000. Övriga anläggningar fanns i den flamländska regionen. De flamländska myndigheterna har meddelat att alla berörda anläggningar uppfyllde kraven i tid i förhållande till tillstånden. Vissa av dem, som står för 13 procent av den berörda industriella belastningen, klarade dock inte övervakningens krav och har fått betala böter.

Tabell 11-4: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.1.6. Avloppsslam

Information om de mängder avloppsslam som produceras och bortskaffas lämnades för Flandern och Vallonien. Från och med 1999 fanns fullständig information för båda regionerna.

I Flandern producerades 73 490 ton avloppsslam i torr materia. 7 procent återanvändes i jordbruket, 33 procent gick till deponier, 34 procent förbrändes och 26 procent återanvändes eller bortskaffades på andra sätt.

I Vallonien producerades 17 968 ton avloppsslam i torr materia. 53 procent återanvändes i jordbruket, 45 procent fraktades till deponier och 2 procent förbrändes. Utvecklingen när det gäller bortskaffande av slam i Vallonien går mot ökad återanvändning inom jordbruket, minskad deponering och ingen förbränning.

Tabell 11-5: Återanvändning och bortskaffande av slam som produceras vid reningsverk

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

11.2. Danmark

11.2.1. Angivande av känsliga områden

År 1999 beslutade Danmark att införa krav på mer långtgående rening i hela landet, enligt artikel 5.8 i direktivet, och behöver därför inte ange känsliga områden för direktivets syften. Danmark har valt detta alternativ för fosfor och kväve.

11.2.2. Tätorter med mer än 10 000 pe

11.2.2.1. Reningsnivå

År 1998 hade de danska myndigheterna anmält 125 tätorter varav 123 redan uppfyllde direktivets krav.

Enligt uppdaterad information hade Danmark 127 tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter. [23] Samtliga tätorter genomförde mer långtgående rening (avskiljning av fosfor och kväve) vid denna tidpunkt. I några tätorter verkade dock reningsverkens dimensionerade organiska kapacitet vara alltför liten för tillräcklig rening av avloppsvattnet från de berörda tätorterna. I åtminstone fem tätorter (Attrup, Sindal, Tårnby, Thisted och Tysinge) var reningsverkens dimensionerade organiska kapacitet mindre än 80 procent av tätorternas totala nominella belastning. Eftersom vart och ett av de berörda reningsverken följde utsläppsnormerna 1999 ansåg Danmark att det inte var nödvändigt att uppgradera kapaciteten vid dessa verk. Men med hänsyn till de givna förutsättningarna ansåg kommissionen att reningsverken antingen var överbelastade eller också att avloppsvattnet inte samlades upp helt i ledningsnäten. Båda dessa brister kommer att kräva att kapaciteten byggs ut vid de berörda reningsverken. I september 2003 meddelade Danmark slutligen att uppgifterna om nominell belastning som hade redovisats för dessa tätorter var felaktiga och att reningsverken därmed uppfyller kraven.

[23] Enligt information från Danmark kan tätorternas totala nominella belastning variera från år till år. Eftersom direktivet kräver att tätorter med mer än 10 000 pe i känsliga områden uppfyller kraven anmäldes endast tätorter med en nominell belastning på mer än 10 000 pe till kommissionen, vilket förklarar att antalet tätorter skiljer sig åt.

Tabell 11-6: Reningsnivå i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

11.2.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen)

År 1999 hade 126 av 127 tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter avloppsreningsverk med en effektivitet i enlighet med direktivet. Endast Kalundborg uppfyllde inte kraven, eftersom det inte följde normerna för kemisk syreförbrukning (COD) på grund av den industriella belastningen av en läkemedelsindustri. De danska myndigheterna har meddelat att problemet löstes under 2002 då en avancerad ozonrening infördes för industrispillvatten.

Tabell 11-7: Reningens effektivitet i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

11.2.3. Ledningsnät

Enligt den information som lämnats av de danska myndigheterna hade samtliga tätorter med en nominell belastning på mer än 10 000 pe ledningsnät för avloppsvatten som uppfyllde kraven 2002.

Tabell -8: Ledningsnät i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

11.2.4. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Fem danska städer hade mer än 150 000 personekvivalenter: Ålborg, Århus, Fredericia, Köpenhamn och Odense. Dessa fem städer genomförde redan 1998 fullständig långtgående rening, vilket innebär sekundär rening och avskiljning av kväve och fosfor.

11.2.5. Industrispillvatten (artikel 13)

I Danmark är det endast fiskberedningsindustrin som släpper ut spillvatten direkt i recipienten, enligt bemärkelsen i artikel 13 i direktivet. De tre berörda industrierna, med en total organisk belastning på 38 358 pe, uppfyllde alla krav i direktivet redan före den 31 december 2000.

Tabell -9: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.2.6. Avloppsslam

År 1999 producerades 155 621 ton avloppsslam i torr materia i Danmark. 54 procent återanvändes i jordbruket, 23 procent gick till deponier, 6 procent förbrändes och 16 procent återanvändes eller bortskaffades på andra sätt.

Tabell -10: Återanvändning och bortskaffande av slam som produceras vid avloppsreningsverk

>Plats för tabell>

11.3. Tyskland

11.3.1. Angivande av känsliga områden

I slutet av 2000 angav Tyskland hela avrinningsområdet för Nordsjön och Östersjön som ett känsligt område. Bayern och Baden-Württemberg pekade dessutom ut Bodensjön, några sjöar i Bayern och övre Donau som känsliga områden, inklusive deras avrinningsområden. I Tyskland är det därmed endast den lägre delen av Donau som inte angivits som känsligt.

11.3.2. Avloppsvattenrening i tätorter med utsläpp i känsliga områden

År 2001 beslutade Tyskland att tillämpa artikel 5.4 i direktivet. Varje enskilt reningsverk med mer än 10 000 pe behöver därför inte genomföra avancerad rening. De tyska myndigheterna måste emellertid visa att den sammanlagda belastning som tillförs samtliga reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse minskas med åtminstone 75 procent vad gäller total mängd fosfor och åtminstone 75 procent vad gäller total mängd kväve, om reningsverkens utsläpp går till känsliga områden eller deras avrinningsområden.

11.3.2.1. Reningsnivå

Tyskland har lämnat information om läget i början av januari 2002 när det gäller vattenreningen i 1 748 tätorter [24] med mer än 10 000 pe varifrån avloppsvattnet förs ut i känsliga områden. Den totala nominella belastningen för dessa reningsverk var 118 825 715 pe [25].

[24] Tyskland har definierat upptagningsområdet för ett reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som en tätort. I allmänhet finns det därmed ett reningsverk för varje tätort. Bara i Sachsen kan flera bebyggelser vara anslutna till ett enda reningsverk, eftersom de betraktas som enskilda tätorter och inte som en sammanslagen tätort. Det senare fallet stämmer inte med kommissionens tolkning av begreppet tätort.

[25] Tyskland har definierat en tätorts nominella belastning enligt det berörda reningsverkets dimensionerade organiska kapacitet. Men i samband med uppgifterna från övervakningen och kontrollen av att artikel 5.4 följs förutsatte Tyskland att alla reningsverk var tillräckligt dimensionerade och uppskattade att den nominella belastningen låg på 80 procent av den dimensionerade kapaciteten. Dessa data tycks därför inte visa tätorternas verkliga storlek och utnyttjandet av reningsverken i förhållande till deras kapacitet. Uppgifterna är inte heller direkt jämförbara med den storlek på tätorterna som har uppgetts i andra sammanhang (till exempel i datasamlingen från 1999).

I 1 603 av dessa tätorter fanns anläggningar för mer långtgående rening (kväve- och fosforrening), vilket motsvarar 90 procent av nämnda belastning.

11.3.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen) i känsliga områden

För att visa i vilken utsträckning kraven i artikel 5.4 uppfylls lämnade Tyskland information för 2002 från övervakningen av 3 859 reningsverk med 2 000 pe och mer. Den totala nominella belastningen för dessa verk var 124 876 488 pe23. Tätorter med mindre än 2 000 pe, som måste räknas när den procentuella andelen reducerad belastning skall beräknas enligt artikel 5.4, beaktades inte eftersom det saknades statistik. Tätorter med mindre än 2 000 pe motsvarar dock endast 2 procent av den totala belastningen i Tyskland.

Enligt de data som lämnats hade Tyskland reducerat fosforhalten med 90 procent och kvävehalten med 74 procent.

För 1999 skickade Tyskland in ytterligare resultat från övervakningen av 1 785 tätorter med mer än 10 000 pe varifrån utsläppen går ut i känsliga områden. Dessa tätorters totala nominella belastning var 95 043 770 pe och den totala dimensionerade organiska kapaciteten var 120 548 115 pe (se fotnot ). Kraven uppfylldes för 82,2 procent av dessa tätorters nominella belastning. För 17,8 procent av den totala nominella belastningen uppfylldes ännu inte kraven. Enligt kommissionens bedömning hade åtminstone 24 reningsverk alltför liten kapacitet för att de skulle kunna genomföra tillräcklig rening av de anslutna tätorternas totala belastning, varför de bör byggas ut. [26]

[26] Enligt ny information från Tyskland i september 2003 visar en undersökning att endast tre reningsverk, "Haren", "Obere Niers" och "Heiligenhaus-Nord", var underdimensionerade. "Haren" uppfyller kraven, "Obere Niers" skulle ha stängts i augusti 2002 och "Heiligenhaus" kommer att stängas 2004.

11.3.3. Avloppsvattenrening i tätorter med utsläpp i "normala områden" - läget den 31 december 2000

Den 31 december 2000 hade Tyskland 126 tätorter med mer än 15 000 pe i "normala områden". Samtliga tätorter genomförde åtminstone sekundär rening och uppfyllde därmed direktivets krav.

Tabell -11: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.3.4. Ledningsnät

11.3.4.1. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

Enligt den information Tyskland har lämnat fanns det ledningsnät som uppfyllde kraven före den 31 december 1998 i alla 1 785 tätorter med en nominell belastning på mer än 10 000 pe som är anslutna till ett reningsverk.

Tabell -12: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.3.4.2. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

Den 31 december 2000 fanns det ledningsnät som uppfyllde kraven i alla tyska tätorter som har en nominell belastning på mer än 15 000 pe och utsläpp i "normala områden". Därmed följer de artikel 3 i direktivet.

Tabell -13: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.3.5. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Tyskland skickade in uppdaterad information för 143 städer med mer än 150 000 personekvivalenter. Den 31 januari 2002 såg situationen ut på följande sätt i dessa städer:

* 129 städer var belägna i känsliga områden: I 119 av dem genomfördes fullständig tertiär rening (sekundär rening samt avskiljning av kväve och fosfor). Kassel, Hanau, Hagen, Lünen, Mönchengladbach och Wuppertal genomförde sekundär rening kombinerat med avskiljning av fosfor, och de återstående fyra städerna hade anläggningar för sekundär rening (Flensburg, Homburg, Lübeck och Pinneberg).

* 14 städer var belägna i "normala områden": Amberg, Augsburg, Eichenau, Erdinger Moos, Ingolstadt, Kempten, Landshut, Memmingen, Mergelstetten, München, Regensburg, Rosenheim, Straubing och Ulm. I alla dessa städer genomfördes åtminstone sekundär rening.

11.3.6. Industrispillvatten (artikel 13)

I Tyskland var 92 industrianläggningar i drift, med en total organisk belastning på 3 525 156 pe. I slutet av 2000 hanterades 97 procent av den organiska belastningen på ett tillfredsställande sätt, i enlighet med kriterierna i artikel 13. Man räknade med att de sektorer som inte uppfyllde kraven skulle göra det den 31 december 2001.

Tabell -14: Industrispillvatten enligt artikel 13

>Plats för tabell>

11.3.7. Avloppsslam

År 2000 producerades 2 300 000 ton avloppsslam i form av torr materia i Tyskland, varav 40 procent återanvändes i jordbruket, 10 procent fraktades till deponier, 20 procent förbrändes och 30 procent återanvändes eller bortskaffades på andra sätt.

Tabell -15: Återanvändning och bortskaffande av avloppsslam som produceras vid reningsverk

>Plats för tabell>

11.4. Grekland

11.4.1. Angivande av känsliga områden

Grekland pekade ut känsliga områden sent i augusti 1999. Totalt 34 sjöar, floder, flodmynningar och kustvattensamlingar angavs som känsliga på grund av övergödning. Vissa av bifloderna till floderna Aliakmonas (Grevenitis), Axios och Vozvozis har också pekats ut som känsliga.

I en kontrollundersökning 2000 kom kommissionen fram till att ytterligare 16 vattensamlingar borde ha angivits som känsliga på grund av eutrofiering och för att skydda vattnen med hänsyn till dricksvattenförsörjningen. Bland dessa fanns Thessalonikibukten och den lägre delen av Saronikosbukten.

I april 2002 utsåg de grekiska myndigheterna genom ett ministerdekret Thessalonikibukten och den lägre delen av Saronikosbukten som känsliga. Myndigheterna aviserade dessutom en översyn av känsliga områden, men har ännu inte officiellt pekat ut fler vattensamlingar.

Trots vidare diskussioner med de grekiska myndigheterna och ytterligare information från Grekland i februari 2002 anser kommissionen fortfarande att de återstående 14 vattensamlingarna bör anges som känsliga.

11.4.2. Vattenrening i tätorter med utsläpp i känsliga områden

Grekland har uppdaterat sin information om tätorter med utsläpp i känsliga områden för januari 2002 och lämnat uppgifter om 16 tätorter.

Grekland hade tidigare anmält 33 tätorter med utsläpp i känsliga områden, men reviderade sedan sin syn på tätorter, vilket slutligen ledde till att utsläpp i känsliga områden endast sker i 17 tätorter, som därför behöver mer långtgående rening. Enligt Grekland skall 16 tätorter [27], som fortfarande utvärderades i kommissionens andra rapport, inte längre ha mer än 10 000 personekvivalenter. I en av dessa tätorter (Preveza) går utsläppen ut i ett icke-känsligt område, enligt ny information från Grekland.

[27] Aliartos, Amphiloxia, Axioupoli Polikastro, Doxato, Eleutheroupoli Kavalos, Emanouil Papas, Kalastra, Koufalia, Lagkadas, Nigrita, Orkomenos, Philippoi, Soufli, Aitoliko, Meliti och Paggaio Kovalos.

Detta förändrade synsätt ledde till att kraven uppfylldes i mycket högre grad. Kommissionen är dock bekymrad över att medlemsstaterna ändrar sina synsätt under genomförandets gång och gav uttryck för denna oro redan i den andra rapporten. Under 2001 och 2002 lämnade de grekiska myndigheterna information i frågan, som kommissionen har bedömt.

Kommissionen är särskilt oroad över att tätorternas storlek uppenbarligen minskar, vilket gör att ett antal tätorter bedöms ha mindre än 10 000 personekvivalenter, vilket är gränsen för mer långtgående rening.

11.4.2.1. Reningsnivå

Enligt Greklands omorganisation av sina tätorter utvärderades endast 17 tätorter med utsläpp i känsliga områden för en beskrivning av läget den 1 januari 2002. Tio av dessa 17 tätorter hade anläggningar för mer långtgående rening.

I början av 2002 uppfylldes kraven fortfarande inte i totalt nio tätorter med utsläpp i känsliga områden:

* Arta: genomförde sekundär rening och avskiljning av kväve, men inte av fosfor. [28]

[28] Meddelande från de grekiska myndigheterna: Den behöriga myndigheten har ansökt om finansiering för upprustning av reningsverket, när det gäller både kapaciteten och reningen, för att kunna avskilja fosfor.

* Didimoteicho: saknade reningsverk i januari 2002. Enligt ny information från Grekland togs ett reningsverk i drift i början av 2002 med kapacitet för 15 000 pe. Enligt den senaste informationen från september 2003 avskiljs kväve och fosfor vid detta verk.

* Drama: saknade avloppsreningsverk i januari 2002. Enligt ny information från Grekland togs ett reningsverk för 60 000 pe i drift i juni 2002.

* Elefsina Aspropyrgos: saknade avloppsreningsverk. [29]

[29] Meddelande från de grekiska myndigheterna: Avloppsreningsverket Thriassio anordnade en anbudsinfordran i augusti 2001. Utvärderingen av de tekniska anbuden pågår fortfarande.

* Grevena: saknade avloppsreningsverk . [30]

[30] Meddelande från de grekiska myndigheterna: En anbudsinfordran pågår för avloppsreningsverket för Grevena, eftersom det nyligen fick finansiering genom Sammanhållningsfonden och nationella fonder. Enligt tidsplanen skall verket kunna tas i drift 18 månader efter det att en entreprenör har utsetts.

* Kilkis: saknade avloppsreningsverk . [31]

[31] Meddelande från de grekiska myndigheterna: Avloppsreningsverket för Kilkis har nyligen fått finansiering och för närvarande utarbetas de tekniska handlingarna. Enligt specifikationen kommer kväverening att genomföras och fosfor kommer att avskiljas biologiskt och kemiskt.

* Mesologgi: hade endast sekundär rening i januari 2002. Enligt ny information genomfördes kväve- och fosforrening i slutet av 2002.

* Serres: genomförde sekundär rening och avskiljning av kväve, men inte av fosfor.

* Theva: saknade avloppsreningsverk den 1 januari 2002. [32]

[32] Meddelande från de grekiska myndigheterna: Avloppsreningsverket för Theva kommer att tas i drift i juni 2002. Nya miljöbestämmelser förbjuder utsläpp av avloppsvatten i Viotikos Kifissos. Det renade avloppsvattnet från verket kommer att återanvändas i jordbruket.

Dessa nio tätorter motsvarade 60,4 procent av den totala nominella belastningen för de berörda tätorterna med utsläpp i känsliga områden.

Tabell -16: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.4.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen) i känsliga områden

De grekiska myndigheterna redovisade reningens effektivitet under 1999 i 17 tätorter, som var och en för sig hade en nominell belastning på mer än 10 000 pe och släppte ut avloppsvatten i känsliga områden. Endast sex av dessa tätorter genomförde mer långtgående rening av avloppsvatten. [33] Den reningseffektivitet som krävs fanns endast i tätorterna Komotini och Lefkada. 89,9 procent av det avloppsvatten som släpptes ut i känsliga områden renades inte i tillräcklig utsträckning.

[33] Arta, Komotini, Livadia, Ptolemaida, Levkada och Agrinio.

Tabell -17: Reningens effektivitet i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.4.3. Avloppsvattenrening i tätorter med utsläpp i "normala områden" - läget den 31 december 2000

Den 31 december 2000 hade 91 grekiska tätorter en nominell belastning på mer än 15 000 pe som släppte ut avloppsvatten i "normala områden". I maj 2003, i samband med en kommentar till utkastet till kommissionens rapport, skickade Grekland en rättelse som byggde på en "noggrann genomgång av befolkningsregister". Denna rättelse medförde följande ändringar:

* 18 tätorter ansågs ha mindre än 15 000 pe. Många av dessa tätorter hade tidigare anmälts som orter med betydligt mer än 15 000 personekvivalenter. Somliga hade haft mer än 30 000 pe och till och med upp till 50 000 pe. Grekland begärde att dessa 18 tätorter inte längre skulle beröras av tidsfristen 2000. Deras belastning av avloppsvatten motsvarade ca 495 000 pe. Alla dessa 18 tätorter saknade ledningsnät som uppfyllde kraven och den 31 december 2000 var det endast fyra av dem som genomförde sekundär rening.

* De grekiska myndigheternas översyn 2003 omfattade fem tätorter [34], som nu anses ha mer än 15 000 pe.

[34] Messarias Thiras (20 000 pe, befintligt ledningsnät och sekundär rening), Argostoli (18 000 pe, befintligt ledningsnät och sekundär rening), Chrysoupoli (16 000 pe, saknade ledningsnät, reningen uppfyllde inte kraven), Malia (15 000 pe, saknade ledningsnät, reningen uppfyllde inte kraven) och Porou-Galata (15 000 pe, saknade ledningsnät, reningen uppfyllde inte kraven).

* Nya siffror för ytterligare 36 tätorters nominella belastning lämnades in. I de flesta fallen var tätortens reviderade nominella belastning mindre än tidigare.

* Avloppsvatten från tätorten Agrinio ansågs gå ut i känsliga områden. Grekland lämnade dock ingen information om reningens effektivitet.

* Reningsverket i Megara uppgavs inte uppfylla kraven den 31 december 2000.

I sin kommentar gav de grekiska myndigheterna ingen gedigen förklaring till den stora förändringen av antalet och storleken på tätorter med utsläpp i "normala områden" i samband med myndigheternas översyn 2003. Till följd av denna översyn är belastningen av avloppsvatten som går ut i "normala områden" - och som omfattas av tidsfristen den 31 december 2000 - nu 763 300 personekvivalenter mindre än vad de grekiska myndigheterna uppgav ett år efter det att tidsfristen hade löpt ut.

Utvärderingen här nedan bygger på de ursprungliga data som Grekland lämnade in 2001 om situationen i "normala områden" samt den översyn som Grekland gjorde 2003. [35]

[35] Utvärdering a): Denna utvärdering innefattar de tätorter som Grekland redovisade år 2001 för tidsfristen den 31december 2000, med undantag av tätorten Agrinio (betraktas som en tätort med utsläpp i ett känsligt område - se avsnitt 0) De förändrade uppgifterna om nominell belastning under 2003 beaktades inte i denna utvärdering. Här konstateras att avloppsreningsverket i Megara inte uppfyllde kraven den 31 december 2000. Resultaten visas i Tabell -18.

Enligt Greklands uppgifter från 2001 var 90 tätorter med en nominell belastning på mer än 15 000 pe belägna i "normala områden" vid tidsfristen den 31 december 2000, plus ytterligare fem tätorter som anmäldes senare. I 35 tätorter genomfördes inte sekundär rening vid den tidpunkten och därmed uppfyllde de inte direktivets krav. De motsvarade 52,6 procent av den berörda belastningen av avloppsvatten.

Enligt den grekiska översynen 2003 var det endast 77 tätorter som släppte ut avloppsvatten i "normala områden", vilket motsvarar 51 procent av belastningen i fråga. 25 av dessa orter uppfyllde inte kraven.

Tabell -18: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i "normala områden" -

utvärdering a35

>Plats för tabell>

Tabell -19: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i "normala områden" -

utvärdering b på grundval av den översyn som Grekland gjorde 200335

>Plats för tabell>

11.4.4. Ledningsnät

11.4.4.1. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

Den 1 januari 2002 fanns det tre tätorter i känsliga områden där ledningsnäten inte uppfyllde kraven i artikel 3 i direktivet. En av dessa tätorter var Elefsina Aspropyrgos (nominell belastning: 120 000 pe).

Tabell -20: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.4.4.2. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

Enligt den information som Grekland lämnade på begäran av kommissionen 2001 hade 50 av 90 tätorter med utsläpp i "normala områden" ledningsnät som inte uppfyllde kraven i artikel 3 i direktivet den 31 december 2000. Två av dessa tätorter var Iraklion (164 000 pe) och delar av Thessaloniki (turistområde med 130 000 pe).

Enligt ovan nämnda översyn 2003 anser de grekiska myndigheterna att 49 av 77 tätorter hade ledningsnät som uppfyllde kraven den 31 december 2000. I och med de grekiska myndigheternas översyn ändrades uppgifterna om uppsamling av avloppsvatten i tätorter som Aigio, Kallithea Chalidiki, Kalymnos, Korinthos-Loutraki, Nea Kalikrateia, Siteia-Crete och Tolo, vilka tidigare inte ansågs uppfylla kraven.

Den grekiska myndigheten hävdade dessutom att uppsamlingen av avloppsvatten med septiska tankar på Rhodos uppfyller direktivets krav.

Tabell -21: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden" -

utvärdering a35

>Plats för tabell>

Tabell -22: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden" -

utvärdering b på grundval av den översyn som Grekland gjorde 200335

>Plats för tabell>

11.4.5. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Grekland har fem städer med mer än 150 000 personekvivalenter: Aten, Thessaloniki, Iraklion, Metamorphosis och Patra.

I kommissionens andra rapport fanns också Elefsina Aspropyrgos med i förteckningen över "större städer", men 2002 meddelade de grekiska myndigheterna att tätortens storlek endast var 120 000 pe. Eftersom avloppsvatten från Elefsina Aspropyrgos släpps ut i ett känsligt område borde staden ha infört mer långtgående rening (sekundär rening och avskiljning av kväve och fosfor) redan den 31 december 1998. Frågan är föremål för ett överträdelseförfarande vid domstolen.

Den 31 december 1998 genomfördes endast primär rening eller delvis sekundär rening i Aten och Thessaloniki. I Patra och Elefsina Aspropyrgos renades inte avloppsvattnet alls. Situationen förbättrades under 2002.

Den 1 januari 2002 såg situationen i större städer ut på följande sätt:

* Från Aten (3 500 000 pe) går avloppsvatten ut i ett känsligt område, som pekades ut i april 2002. En anläggning för mer långtgående rening håller på att uppföras och kommer enligt uppgift från de grekiska myndigheterna att färdigställas i slutet av 2003. Vattenreningen i Aten/Psittalia är föremål för ett överträdelseförfarande (domstolstalan är ännu inte väckt).

* Iraklion ligger i ett "normalt område" och genomför fullständig sekundär rening samt avskiljning av kväve.

* Från Thessaloniki går avloppsvatten ut i ett känsligt område som pekades ut i april 2002. Här genomförs sekundär rening och avskiljning av kväve.

* Metamorphosis och Patra ligger i ett "normalt område" och genomför fullständig sekundär rening samt avskiljning av kväve.

11.4.6. Industrispillvatten (artikel 13)

När det gäller artikel 13 anmälde Grekland 52 industrianläggningar med en total belastning av 3 482 492 pe. Samtliga anläggningar uppfyllde kraven i direktivet den 31 december 2000.

Tabell -23: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.4.7. Avloppsslam

De grekiska myndigheterna har inte lämnat tillräckliga uppgifter om den totala mängd avloppsslam som uppkommit i samband med rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. I lägesrapporten enligt artikel 16 meddelade Grekland bara att ca 1,5 procent av avloppsslammet återanvänds i jordbruket och att 98,5 procent går till deponier.

11.5. Spanien

11.5.1. Angivande av känsliga områden

Spanien pekade ut känsliga områden 1999 och 2000, men i många fall var det regionala myndigheter som fattade besluten och områdena anmäldes inte officiellt till kommissionen av de nationella myndigheterna. Under 2001 och 2002 anmäldes många känsliga områden officiellt, men vissa är fortfarande inofficiellt utpekade. Europeiska gemenskapernas domstol dömde Spanien på den punkten i maj 2003.

Vid sidan av de regionalt angivna områdena, som de nationella myndigheterna fortfarande inte har anmält officiellt, finns det många fler områden i Spanien som enligt kommissionen bör pekas ut som känsliga. Totalt sett bör ytterligare 44 vattensamlingar kunna komma i fråga som ett känsligt område. Många av dessa är vattensamlingar som får sitt vatten från stora avrinningsområden, som floderna Ebro och Tajo.

11.5.2. Vattenrening i tätorter med utsläpp i känsliga områden

Ett antal tätorter som anmäldes till kommissionen i samband med den andra rapporten redovisas inte längre av de spanska myndigheterna i den information som lämnats inför denna rapport. Några tätorter har uppenbarligen hamnat under tröskelvärdet på 10 000 pe och tas därför inte längre med. [36] Några tätorter har slagits samman och andra släpper enligt de spanska myndigheterna inte längre ut avloppsvatten i känsliga områden. Ett sådant fall är Santa Pola (125 000 pe), som inte ens genomför biologisk rening.

[36] Muro (mindre än 10 000 pe), Sant Bartelomeu del Grau (endast industrispillvatten), Campo Criptana (hade slagits samman med Alcázar de San Juan), Colindres och Laredo (båda hade slagits samman med Santona, Cuenca Baja del río Asón).

Enligt de spanska myndigheternas information från 2003 visar deras data att 33 tätorter har utsläpp av avloppsvatten i känsliga områden som ännu inte angivits officiellt.

11.5.2.1. Reningsnivå

De spanska myndigheterna har lämnat uppdaterade uppgifter om 113 tätorter med mer än 10 000 pe där utsläppen går ut i känsliga områden: 57 tätorter uppgavs ha anläggningar för mer långtgående rening, vilket motsvarar 77 procent av den totala belastningen. I samband med att denna rapport slutfördes hade kommissionen dock fortfarande ett antal obesvarade frågor om de spanska myndigheternas uppgifter. För att kunna göra sin bedömning utgick kommissionen därför från de siffror som Spanien hade lämnat som svar på den tidigare begäran om uppgifter. Dessa siffror visar att endast 34 tätorter uppfyllde kraven och att enbart 25 procent av belastningen renades tillräckligt. För åtminstone nio tätorter genomfördes ingen vattenrening alls: Alfarras-Almenar, Alginet, Almonte, Celra, Deltebre, Marines, Naut-Aran, Santoña (132 135 pe) och Sueca. [37]

[37] I maj/september 2003 lämnade de spanska myndigheterna uppdaterade data tillsammans med information från övervakningen. Dessa data kommer att användas i framtida utvärderingar.

Tabell -24: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

* u.s.: uppgift saknas

11.5.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen) i känsliga områden

Spanien har inte lämnat någon information om reningens effektivitet (data från övervakningen 1999) vid reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse, vilket kommissionen hade begärt i december 2000 enligt artikel 15 i direktivet. För vissa tätorter lämnades i maj/september 2003 ofullständig information från övervakningen, vilket var för sent för att uppgifterna skulle kunna beaktas i denna rapport.

11.5.3. Avloppsvattenrening i tätorter med utsläpp i "normala områden" - läget den 31 december 2000

Den 31 december 2000 rapporterades att 458 tätorter med en nominell belastning på mer än 15 000 pe släppte ut avloppsvatten i "normala områden". 245 av dem hade anläggningar för åtminstone sekundär rening. 213 tätorter genomförde inte sekundär rening och uppfyllde därför inte kraven i artikel 4 i direktivet. 38,2 procent av den mängd avloppsvatten som släpps ut i "normala områden" renades inte tillräckligt, vilket motsvarar mer än 20 miljoner personekvivalenter. Bland de tätorter som inte genomförde tillräcklig rening fanns ett antal städer med mer än 150 000 pe (närmare uppgifter i avsnitt 11.5.5).

Tabell -25: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.5.4. Ledningsnät

11.5.4.1. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

Information lämnades för 113 tätorter vars avloppsvatten går ut i känsliga områden. Av dessa hade endast 62 ledningsnät som uppfyllde kraven i artikel 3 i direktiv 91/271/EEG.

Tabell -26: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.5.4.2. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

Den 31 december 2000 uppfylldes kraven för ledningsnät i artikel 3 i direktivet i 430 av 458 tätorter med utsläpp i "normala områden" (91,9 procent av alla berörda tätorters nominella belastning). Bland tätorterna utan fullgoda ledningsnät fanns större städer som El Prat de Llobregat (1,7 miljoner pe), La Coruña (580 000 pe), Tui (274 000 pe), Algeciras (174 000 pe) och Ferrol (161 000 pe).

Tabell -27: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.5.5. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

De spanska myndigheterna redovisade 75 städer med en nominell belastning på mer än 150 000 pe.

Sex städer (Alginet, Benidorm, Calvia, Castellón de la Plana, Colmenar Viejo och Palma de Mallorca) var belägna i känsliga områden och borde därför ha anläggningar för mer långtgående rening. Det var dock endast Calvia (Santa Ponça) som genomförde mer långtgående rening (avskiljning av kväve och fosfor). De övriga fyra städerna uppfyllde inte detta krav och följde därmed inte direktivet. [38] Alginet (180 000 pe) genomförde ingen rening alls.

[38] Alginet (180 000 pe): ingen rening (mer långtgående: år 2005); Benidorm (347 041 pe): primär rening (mer långtgående rening: år 2004); Castellón de la Plana (156 000 pe): primär rening (mer långtgående rening: år 2004); Colmenar Viejo (151 996 pe): endast sekundär rening; Palma de Mallorca II (481 450 pe): ofullständig sekundär rening (enligt ny information behandlas avloppsvattnet från Palma de Mallorca vid två reningsverk, varav utsläppen från det ena - Palma I (28 027 pe) - går ut i ett normalt område).

I de återstående 69 städerna gick utsläppen ut i "normala områden". Deras avloppsvatten borde därför undergå åtminstone sekundär rening. I slutet av december 2001 var situationen följande i dessa städer:

* Nio genomförde mer långtgående rening: Almeria, León, Oviedo, Roquetas de Mar, Sestao (=Bilbao) (1,25 miljoner pe), Talavera de la Reina, Vitoria-Gasteiz, Xirivella och Zaragoza (1,2 miljoner pe).

* I 36 städer genomfördes sekundär rening, [39] bland annat Cordoba (505 000 pe), Madrid (6,0 miljoner pe), Malaga (978 400 pe), Murcia (833 000 pe), Sevilla (1,28 miljoner pe) och Vallaloid (715 300 pe).

[39] Albacete, Badajoz, Benalmadena, Burgos, Cordoba, Elche / Elx, Elda, Estepona, Gandia, Huelva, Jaen, Jerez de la Frontera, La Llagosta, Las Palmas de Gran Canaria, Logroño, Madrid, Malaga, Marbella, Mataro, Montcada i Reixac, Murcia, Ontinyent, Palencia, Palomares del Rio, Pamplona, Sabadell, Salou, San Fernando de Henares, Sant Feliu de Llobregat, Santa Cruz de Tenerife, Sevilla, Tarragona, Terrassa, Torrevieja, Valladolid, Viladecans,

* I 16 städer genomfördes endast primär rening eller ofullständig sekundär rening: Mostoles (882 000 pe), Alcobendas, Algeciras, Alicante (744 709 pe), Cartagena, Fuengirola, Alcala de Henares, Guadalajara, Vigo, Muro del Alcoy, Pineda del Mar, Salamanca, San Roman, Santiago de Compostela, Valencia (1,5 miljoner pe) och Granada (496 000 pe).

Åtta städer genomför fortfarande ingen avloppsvattenrening alls: A Coruña, Barcelona (3,4 miljoner pe), Cadiz, Donostia-San Sebastian, Ferrol, Gijon, Suances och Tui.

Enligt kommissionens mening har många av Spaniens "normala områden" problem med eutrofiering eller också ingår de i känsliga områdens avrinningsområden. Detta innebär att städer och tätorter som låter avloppsvatten gå ut i dessa områden bör införa mer långtgående rening. Bland dessa finns städer med mer än 1 miljon personekvivalenter, till exempel Barcelona, Madrid, Sevilla och andra stora städer som Cordoba och Granada. För många andra städer och tätorter har kommissionen för närvarande ingen närmare information om vilka som faktiskt släpper ut avloppsvatten i så kallade potentiellt känsliga områden.

Två städer, som hade redovisats i samband med kommissionens andra rapport, nämndes inte längre då deras belastning av avloppsvatten rapporterades ligga under 150 000 pe. [40]

[40] Lorca (298 000 pe - nu 57 000 pe eftersom en större industri har kopplats från systemet) och Velilla de San Antonio (163 378 pe - nu 145 400 pe).

11.5.6. Mindre känsliga områden

Sedan 1997 har Spanien i flera steg angivit mindre känsliga områden längs Medelhavets och Atlantens kuster och runt Kanarieöarna. Regionen Andalusien pekade officiellt ut mindre känsliga områden längs hela sin kustlinje genom ett dekret i mars 1999. Men i november 2000 anmälde de spanska myndigheterna till kommissionen att man efter samråd med regionerna har beslutat att endast Kanarieöarna kommer att ha mindre känsliga områden. Kommissionen har emellertid ännu inte underrättats om att Andalusien har upphävt artikel 3.2 om angivande av mindre känsliga områden i det dekret som utfärdades av regionen i mars 1999.

I februari 2002 aviserade de spanska myndigheterna i ett meddelande till kommissionen att Kanarieöarna kommer att anges som ett mindre känsligt område efter godkännande av Kanarieöarnas vattenplan.

I juli 2001 anmälde Spanien den autonoma regionen Cantabrias hela kustzon som ett mindre känsligt område, med undantag av Santanderbukten, som Spanien betraktar som ett "normalt" område. Enligt kommissionens mening är Santanderbukten eutrofierad och borde ha utpekats som ett känsligt område.

Kommissionen ifrågasätter de mindre känsliga områden som pekats ut i Andalusien, Cantabria och runt Kanarieöarna, eftersom den anser att utsläpp efter primär rening kan påverka kvaliteten på de många badvattnen i regionen. När Andalusien skulle ange mindre känsliga områden tog regionen dessutom inte hänsyn till det faktum att utsläppen kan påverka närliggande vattensamlingar som Andalusien själv angivit som känsliga, liksom Algarvekusten i Portugal. Kommissionen anser allmänt att Medelhavets vattensamlingar inte uppfyller direktivets kriterier för mindre känsliga områden, på grund av deras hydrodynamiska egenskaper.

Om medlemsstaterna vill tillåta mindre långtgående rening än sekundär rening skall de enligt direktivet lämna in en officiell begäran om undantag till kommissionen. Spanien har inte skickat in en sådan begäran. Kommissionen anser därför att samtliga spanska tätorter med mer än 15 000 personekvivalenter måste genomföra åtminstone sekundär rening från och med den 31 december 2000, inklusive de orter varifrån avloppsvatten går ut i områden som de spanska myndigheterna har angivit som mindre känsliga.

11.5.7. Industrispillvatten (artikel 13)

I Spanien berörs 155 industrianläggningar med en total organisk belastning på 9 915 785 pe av artikel 13 i direktivet. Kraven uppfylls för 68 procent av den organiska belastningen.

De största bristerna finns inom fiskberedning och mejerihantering.

Industrierna i samtliga sektorer kommer enligt planerna att uppfylla kraven helt den 31 december 2005.

Tabell -28: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.5.8. Avloppsslam

Information om avloppsslam saknas. Som nämnts tidigare i denna rapport är kommissionen orolig över att Spanien fortsätter att dumpa avloppsslam till ytvatten.

11.6. Frankrike

11.6.1. Angivande av känsliga områden

Frankrike angav känsliga områden 1994 och såg över sin förteckning 1999, då fler områden klassificerades som känsliga (se kommissionens andra rapport). Kommissionens undersökning från 1999 visar dock att fler känsliga områden borde ha pekats ut med hänsyn till eutrofieringen. Frankrike har fortfarande inte angivit dessa områden, däribland sötvattnen och kustvattnen i avrinningsområdet Artois-Picardie, Seinebukten och dess flodavsnitt nedströms, floder och kustvatten i Bretagne, floden Vistre och strandsjön Etang de Thau. Frågan om dessa områden bör anges som känsliga är föremål för ett överträdelseförfarande vid domstolen.

11.6.2. Vattenrening i tätorter med utsläpp i känsliga områden

De franska myndigheternas uppgifter var inte tillfredsställande. Informationen lämnades med stora förseningar eller också var den ofullständig och i vissa fall obefintlig. Kommissionen inväntar till exempel fortfarande svar på en begäran från december 2000 om uppgifter från övervakningen av anläggningar med utsläpp i känsliga områden. Frankrike har inte offentliggjort lägesrapporter enligt kraven i artikel 16 i direktivet. Dessa frågor behandlas inom ramen för ett pågående överträdelseförfarande.

Efter upprepade förfrågningar från kommissionen lämnade de franska myndigheterna den 5 september 2003 information om reningskrav för avloppsvatten som släpps ut i känsliga områden. Kommissionen har tagit hänsyn till dessa uppgifter i utvärderingen här nedan men har inte haft möjlighet att helt kontrollera dem.

Frankrike lämnade viss information om 348 tätorter vars avloppsvatten går ut i känsliga områden som pekades ut 1994, och om 50 tätorter vars utsläppsområden angavs som känsliga 1999. Enligt artikel 5.7 i direktivet måste de senare orterna införa mer långtgående rening senast 2006, varför de för närvarande utvärderas som "normala områden". Det bör dock påpekas att bland dessa 50 tätorter finns det ett antal orter som enligt kommissionens uppfattning borde ha pekats ut som känsliga 1994 och därför borde ha infört tertiär rening redan från slutet av 1998, till exempel Compiegne, Corbeil, Etampes, Evry och Beauvais.

11.6.2.1. Reningsnivå

Direktivets bestämmelser följdes i 143 av de 348 tätorterna. De svarade för 36,4 procent av de berörda tätorternas belastning.

I 205 tätorter var reningen inte fullgod (63,6 procent av belastningen). Bland dem finns ett antal stora städer som Strasbourg, Mulhouse (Sausheim) och Montpellier. 147 av dem saknade anläggningar för någon form av mer avancerad rening. I 50 av dem fanns anläggningar för delvis, men otillräcklig, mer långtgående rening.

I 13 tätorter verkade reningsverkens dimensionerade organiska kapacitet vara alltför liten för att avloppsvattnet från den berörda tätorten skulle kunna renas. Exempel på tätorter där den dimensionerade kapaciteten var 80 procent eller mindre av hela tätortens storlek är Angouleme (totalt sju reningsverk), Briey, Guenange, Louhans, Lunel, Malansac, Niedernai, Pleucadeuc, Rambouillet, Ribauville, Thonon, Trois Ponts och Vallee De L'orne.

Tabell -29: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i känsliga områden som pekades ut 1994

>Plats för tabell>

*Inkluderar både ofullständig mer långtgående rening och verk med otillräcklig reningskapacitet, med hänsyn tagen till att dessa båda brister kan överlappa varandra.

11.6.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen) i känsliga områden

Frankrike lämnade ingen information om reningens effektivitet vid verk med utsläpp i känsliga områden (uppgifter från övervakningen 1999), vilket kommissionen hade begärt med stöd av artikel 15 i direktivet. Denna fråga behandlas inom ramen för nämnda överträdelseförfaranden om problem som gäller rapportering.

11.6.3. Avloppsvattenrening i tätorter med utsläpp i "normala områden" - läget den 31 december 2000

I slutet av 2000 hade Frankrike 486 tätorter med mer än 15 000 pe varifrån avloppsvatten går ut i "normala områden". Där ingår för närvarande också de tätorter med mer än 15 000 pe vars utsläpp går ut i områden som utpekades som känsliga senare under 1999 och som i nuläget inte berörs av kraven på mer långtgående rening.

Utvärderingen omfattar dessutom tätorter vars avloppsvatten går ut i potentiellt känsliga områden. Enligt kommissionens mening borde Frankrike ha angivit dessa områden som känsliga 1994, varför dessa redan borde genomföra mer långtgående rening. Denna fråga behandlas också i samband med nämnda överträdelseförfarande vid domstolen. Paris är en av dessa tätorter.

307 tätorter, som motsvarar 68 procent av de 486 tätorternas belastning, uppfyllde direktivets reningskrav vid tidsfristen den 31 december 2000. I 179 tätorter hade man ännu inte uppfört anläggningar för sekundär rening.

Tabell -30: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.6.4. Ledningsnät

11.6.4.1. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden som pekades ut 1994

Enligt uppgifterna var ledningsnäten inte färdigställda i åtminstone 69 tätorter med utsläpp i känsliga områden. Dessa tätorter motsvarade 18,9 procent av de berörda tätorternas belastning. För 77 tätorter (20,7 procent av belastningen) saknades information om huruvida det fanns ledningsnät på plats den 1 januari 2002.

Tabell -31: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden som pekades ut 1994

>Plats för tabell>

11.6.4.2. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

I åtminstone 69 tätorter med en nominell belastning på mer än 15 000 pe saknades fullgoda ledningsnät den 31 december 2000. Dessa tätorter motsvarade 15,8 procent av den berörda belastningen i "normala områden". För ytterligare 249 tätorter var den lämnade informationen inte tillräcklig för att man skulle kunna avgöra om ledningsnäten uppfyllde kraven.

Tabell -32: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.6.5. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Frankrike lämnade information om 60 städer med mer än 150 000 personekvivalenter.

* 29 städer var belägna i känsliga områden och borde därför ha anläggningar för mer långtgående rening (sekundär rening samt avskiljning av kväve och/eller fosfor och/eller annan rening):

* I 11 städer fanns anläggningar med alla de reningssteg som krävs: Aix en Provence, Angouleme, Besancon, Calais, Colmar, Lagny-sur-Marne, Metz, Orleans, Rennes, Thonon och Tours.

* I 17 städer fanns anläggningar för sekundär rening och/eller endast ofullständig sekundär rening: Amiens, Boulogne sur Mer, Caen, Clermont-Ferrand, Dijon, Dunkerque, Evry, Le-Havre, Melun, Montpellier, Mulhouse, Nancy, Reims, Rodez, St-Etienne, Strasbourg och Troyes.

* I Arcachon genomfördes endast primär rening.

* Åtta städer var belägna i potentiellt känsliga områden och borde därför, enligt kommissionens uppfattning, ha uppfört anläggningar för mer långtgående rening under 1998.

* I Paris, centrala regionen (10,0 miljoner pe), renades avloppsvattnet från kväve och fosfor endast för delar av stadens befolkning. Enligt RNDE (Réseau National de Données sur l'Eau) och annan information som kommissionen samlat in under senare år omfattar Paris totalt fyra tätorter med sammanlagt 13,7 miljoner personekvivalenter. På grundval av den information som lämnats av de franska myndigheterna kan kommissionen inte förstå varför Paris har 3,7 miljoner mindre personekvivalenter än tidigare, och kommissionen har inte funnit några uppgifter om att denna belastning av avloppsvatten skulle ha tillräknats andra tätorter. [41]

[41] Den 5 september 2003 meddelade de franska myndigheterna att 13,5 miljoner pe byggde på en finansiell utvärdering för beräkning av skatter och att den överskattade verkligheten.

* Rouen genomförde sekundär rening samt avskiljning av kväve och fosfor.

* I Lille genomfördes kväverening endast för delar av befolkningen (i tätorten Wattrelos - 450 000 pe - genomfördes endast primär rening).

* Cergy genomförde delvis kväveavskiljning.

* I Douai och Bonneuil-en-France genomfördes sekundär rening och kväveavskiljning.

* Versailles och Nimes hade sekundär rening.

* 23 städer var belägna i "normala områden" och borde därför ha anläggningar för åtminstone sekundär rening

* Fyra av dem genomförde ännu mer långtgående rening (avskiljning av kväve och/eller fosfor): Angers, Annecy, Limoges och Nantes.

* Nio städer hade sekundär rening: Antibes, Brest, Chambery, Grenoble, La Rochelle, Nice, Royan, Toulon och Toulouse.

* Åtta städer hade endast primär rening: Bordeaux (planerar uppfylla kraven 2006), Cannes (planerar uppfylla kraven 2006), Frejus-St-Raphael (planerat datum okänt), Lyon (planerar uppfylla kraven 2006), Marseille (planerar uppfylla kraven 2005), Pau (planerar uppfylla kraven 2003), Perpignan (planerar uppfylla kraven 2005) och Valence (planerar uppfylla kraven 2002).

* I två städer renades inte avloppsvattnet alls eller också genomfördes endast grovrening: Le Mans (sekundär rening kommer inte att införas före 2004) och Quimper (sekundär rening kommer inte att införas före 2003).

11.6.6. Industrispillvatten (artikel 13)

Enligt information från de franska myndigheterna uppfylldes direktivets krav för samtliga utsläpp från de industrisektorer som omfattas av artikel 13 i direktivet. Det lämnades dock inga uppgifter om den totala organiska belastningen av dessa utsläpp. [42]

[42] Frankrike lämnade ingen information eftersom direktivet saknar en närmare definition av total organisk belastning.

Tabell -33: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.6.7. Avloppsslam

Frankrike lämnade information om slamproduktion och återanvändning av slam i jordbruket. Information om annan återanvändning eller metoder för bortskaffning av avloppsslam saknades. Under 2001 producerades 913 159 ton avloppsslam i torr materia. 56 procent återanvändes i jordbruket.

Tabell -34: Återanvändning i jordbruket av avloppsslam som produceras vid avloppsreningsverk

>Plats för tabell>

11.7. Irland

11.7.1. Angivande av känsliga områden

År 1994 angav Irland fyra sjöar som känsliga på grund av eutrofiering: Lough Derg, Lough Leane, Lough Oughter och Lough Ree, samt sex flodavsnitt: River Boyne, River Camlin, River Castlebar, River Liffey, River Nenagh och River Tullamore.

År 2001 såg de irländska myndigheterna [43] över sina känsliga områden och pekade ut ytterligare 26 [44], däribland Lough Muckno, Lough Monalty och Lough Ennel samt floder som Proules och Brosna. Irland har dessutom angivit ett antal flodmynningar som känsliga. Många områden som kommissionen har begärt att Irland skall ange som känsliga pekades ut i samband med denna översyn, särskilt sjöar och floder. De irländska myndigheterna har dock ännu inte pekat ut områden som Cork Harbour, Boyne, Lady's Island och Garavogue/Sligo, där det enligt kommissionens uppfattning finns problem med övergödning. Det faktum att dessa områden inte har pekats ut behandlas inom ramen för pågående överträdelseförfaranden. Utpekandet av vissa floder och flodmynningar kräver fortfarande ytterligare klargöranden.

[43] S.I. nr 254, 2001.

[44] River Blackwater (Monaghan), River Brosna (d/s Mullingar), River Cavan, River Proules, River Barrow, River Triogue, River Nore, River Hind, River Suir, Little Brosna River, River Blackwater (Munster), Lough Ennell (Westmeath), Lough Muckno (Monaghan), Lough Monalty (Monaghan), Broadmeadow Estuary (Inner), Liffey Estuary, Slaney Estuary, Barrow Estuary, Suir Estuary (Upper), Bandon Estuary, Lee Estuary Upper (Tralee), Feale Estuary Upper, Cashen/Feale Estuary, Killybegs Harbour, Castletown Estuary och Blackwater Estuary.

11.7.2. Vattenrening i tätorter med utsläpp i känsliga områden

Irland har elva tätorter med mer än 10 000 pe vars avloppsvatten går ut i känsliga områden [45] som pekades ut 1994.

[45] Athlone, Castlebar, Cavan, Killarney, Longford, Mullingar, Naas/Osberstown, Navan, Nenagh, Roscrea och Tullamore.

I samband med översynen av känsliga områden 2001 ansågs ytterligare 16 tätorter [46] - var och en med mer än 10 000 personekvivalenter - tillhöra ett känsligt område.

[46] Monaghan, Carrickmacross, Athy, Carlow, Portlaoise, Kilkenny, Clonmel, Thurles, Fermoy, Swords, Dublin (Ringsend), Leixlip, Wexford, Waterford, Tralee och Dundalk.

De irländska myndigheterna åberopar artikel 5.7 i direktivet och hävdar att mer långtgående rening inte behöver införas förrän 2008 i de tätorter vars avloppsvatten går ut i nyligen angivna känsliga områden. Kommissionen har dock redan tidigare betraktat dessa områden som eutrofierade och begärde år 2000 att de skulle utpekas som sådana, varför kommissionen anser att dessa tätorter borde ha infört mer långtgående rening redan 1998. Dessa områden är föremål för ett pågående överträdelseförfarande. För närvarande granskas nyligen inkomna synpunkter från Irland.

11.7.2.1. Reningsnivå

Eftersom Irland angav ytterligare vattensamlingar som känsliga 2001, inklusive deras avrinningsområden, ökade antalet berörda tätorter med mer än 10 000 pe från 11 (1998) till 28 (2001).

År 2002 hade tio av de elva tätorterna i dessa områden - som pekades ut 1998 - de anläggningar som krävs för fosforrening. Endast Longford (16 000 pe) genomförde enbart sekundär rening och bör därför uppgraderas för fosforrening. [47] Trots att Osberstown har anläggningar för bortskaffande av näringsämnen anses den inte uppfylla direktivets krav, eftersom reningskapaciteten (40 000 pe) framstår som alltför liten för tillräcklig vattenrening i jämförelse med tätortens totala nominella belastning (97 651 pe). Enligt kommissionens uppfattning måste kapaciteten vid reningsverket i Osberstown byggas ut. [48]

[47] I en kommentar av den 22 september 2003 meddelade Irland att uppgifterna är felaktiga och att Longford avskiljer fosfor sedan 2001 och därmed uppfyller direktivets krav. Dessa uppgifter kunde inte tas med i utvärderingen men kommer att beaktas i framtiden.

[48] Enligt en kommentar av den 22 september 2003 byggdes kapaciteten ut för Osberstown redan i maj 2000 till 80 000 pe. Där genomförs avskiljning av fosfor och därmed uppfyller reningen kraven.

I tätorter inom känsliga områden som utpekades 2001 - men som enligt kommissionens mening borde ha pekats ut 1994 - var läget följande:

* I fem tätorter genomfördes mer långtgående fosforrening: Portlaoise, Monaghan, Leixlip, Carrickmacross och Clonmel. Tätorterna Portlaoise (med utsläpp i River Barrow) och Clonmel (med utsläpp i River Suir) har också infört krav på avskiljning av kväve.

* I fyra tätorter genomfördes sekundär rening: Dundalk, Carlow, Kilkenny och Swords.

* Dublin-Howth Outfall (505 969 pe) [49] genomförde endast grovrening

[49] Vid ett kommittémöte den 1 september 2003 meddelade de irländska myndigheterna att man från och med september 2002 betraktar Dublin-Howth Outfall och Dublin-Ringsend Discharge som en enda tätort. I en kommentar av den 22 september 2003 hävdar de irländska myndigheterna att avloppssystemet för Dublin-Howth Outfall är utformat på ett sådant sätt att utsläppen inte går ut i ett känsligt område.

I sju tätorter renades inte avloppsvattnet alls: Dublin-Ringsend Discharge (1,8 miljoner pe), Athy (12 379 pe), Fermoy (12 960 pe), Tralee (41 680 pe), Wexford (17 000 pe), Waterford (154 000 pe) och Thurles (10 600 pe).

Detta visar att 14 [50] av de 16 berörda tätorterna med utsläpp i känsliga områden - som pekades ut 2001 men som enligt kommissionens mening borde ha haft mer långtgående kväve- och/eller fosforrening redan i slutet av 1998 - fortfarande inte uppfyllde direktivets reningskrav. Dessa tätorter motsvarar en total nominell belastning på 3 miljoner personekvivalenter.

[50] Portlaoise (saknar kväverening), Clonmel (saknar kväverening), Dundalk (sekundär rening), Carlow (sekundär rening), Kilkenny (sekundär rening), Swords (sekundär rening), Dublin-Howth Outfall (primär rening), Dublin-Ringsend (ingen rening), Athy (ingen rening), Fermoy (ingen rening), Tralee (ingen rening), Wexford (ingen rening), Waterford (ingen rening), Thurles (ingen rening). I nämnda kommentar av den 22 september 2003 hävdar de irländska myndigheterna att sekundär rening genomfördes i tätorterna Athey, Fermoy Tralee och Thurles före utgången av 1998.

Tabell -35: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

*Inklusive tätorten Osberstown med en reningskapacitet för endast 41 procent av dess totala belastning.

11.7.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen) i känsliga områden

I sex av de elva tätorterna med mer än 10 000 pe vars avloppsvatten släpps ut i de känsliga områden som hade pekats ut 1999 uppfylldes reningens effektivitet kraven det året, vilket motsvarar 41,8 procent av belastningen. I fem tätorter (58,2 procent av avloppsbelastningen) var reningens effektivitet totalt sett otillräcklig i förhållande till direktivets bestämmelser. [51] Detta gällde bland annat Solely Longford som endast genomförde sekundär rening.

[51] Osberstown, Longford, Navan, Roscrea, Castlebar (ansågs inte uppfylla kraven eftersom den totala fosforhalten inte kontrollerades under 1999). Enligt en kommentar av den 22 september 2003 byggdes Osberstowns kapacitet ut till 80 000 pe i maj 2000. Där genomförs nu avskiljning av fosfor och därmed en fullgod rening.

Tabell -36: Reningens effektivitet i tätorter med utsläpp i känsliga områden som pekades ut 1994

>Plats för tabell>

11.7.3. Vattenrening i tätorter med utsläpp i "normala områden" - läget den 31 december 2000

I slutet av 2000 hade Irland 28 tätorter med mer än 15 000 pe varifrån utsläppen gick ut i "normala områden". Irland hade tidigare skickat in en förteckning över 35 tätorter med mer än 15 000 pe, men i sju av dem [52] gick utsläppen ut i känsliga områden, varför dessa tillfördes kategorin känsliga områden.

[52] Athlone, Castlebar, Killarney, Longford, Mullingar, Navan och Osberstown.

13 av de 28 tätorterna hade anläggningar för åtminstone sekundär rening. 15 tätorter saknade sekundär rening (bland annat stora delar av Cork och Dublin), vilket motsvarar 81,9 procent av den totala avloppsbelastningen i tätorter med mer än 15 000 pe i "normala områden".

I några av tätorterna, som Cork Harbour och Dublin, gick avloppsvattnet ut i vattensamlingar där eutrofiering är ett problem och som enligt kommissionens mening borde ha klassificerats som känsliga 1994. Dessa tätorter borde därför ha genomfört mer långtgående rening redan 1998 (se ovan).

Tabell -37: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.7.4. Ledningsnät

11.7.4.1. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

De flesta tätorter i känsliga områden som Irland pekade ut 1994 och 2001 hade redan ledningsnät som uppfyllde kraven. Endast Athey, Tralee och Waterford saknade fullgoda nät. [53]

[53] Enligt den irländska kommentaren av den 22 september 2003 hade Athey, Tralee och Waterford ledningsnät som uppfyllde kraven.

Tabell -38: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden som pekades ut 1994 och 2001

>Plats för tabell>

11.7.4.2. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

Enligt kompletterande information som skickades in i april 2003 uppfyllde ledningsnäten direktivets krav den 31 december 2000 i alla 28 irländska tätorter med en nominell belastning på mer än 15 000 pe vars utsläpp går ut i "normala områden".

Tabell -39: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.7.5. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Irland har fyra städer med mer än 150 000 personekvivalenter:

* Dundalk (180 000 pe) färdigställde en anläggning för sekundär rening under 2000. Orten är belägen i ett känsligt område (Castletown Estuary) som pekades ut 2001.

* Dublin (2 300 000 pe) genomförde endast primär rening för delar av befolkningen den 1 januari 2002. Staden är också belägen i ett känsligt område som pekades ut 2001 (Liffey Estuary) och har nu beslutat att låta uppföra anläggningar för sekundär rening och kväverening.

* Från Waterford (154 000 pe) går avloppsvattnet ut i Suir Estuary. Staden saknade avloppsvattenrening i början av januari 2002. Anläggningen för sekundär rening beräknas vara klar i slutet av 2004.

* Cork (328 000 pe) saknade avloppsvattenrening i januari 2002. Sekundär rening planeras till slutet av 2003. Eftersom kustvattnen och flodmynningarna i området är eutrofierade anser kommissionen att Irland borde ha angivit dessa områden som känsliga och att staden Cork borde ha haft mer långtgående rening (kväve och fosfor) sedan 1998.

Kommissionen välkomnar att Irland pekade ut de tre nämnda flodmynningarna som känsliga områden 2001. Men enligt kommissionens rön om eutrofieringen i dessa områden, bland annat Cork Harbour, borde dessa områden ha pekats ut redan vid den första omgången 1994. Därför borde städerna Dundalk, Dublin och Waterford enligt kommissionens mening ha infört mer långtgående rening (avskiljning av kväve och fosfor) redan 1998. Detsamma gäller Cork, men Irland har ännu inte angivit Cork Harbour som ett känsligt område. Irland anser att ovan nämnda tre städer omfattas av artikel 5.7 i direktivet och därför inte behöver införa mer långtgående rening förrän 2008, eftersom de pekades ut 2001. Enligt Irlands tolkning behöver Cork Harbour inte anges som ett känsligt område och därför endast genomföra biologisk rening. Alla berörda städer behandlas i ett pågående överträdelseärende.

11.7.6. Industrispillvatten (artikel 13)

Irland har 38 industrianläggningar med en total organisk belastning på 2 784 317 pe. Inom sektorn för mejerihantering uppfylldes kraven för endast 59 procent av belastningen. Åtal och arbetsprogram pågår när det gäller de anläggningar som inte följde bestämmelserna.

Tabell -40: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.7.7. Avloppsslam

Under 1999 producerades 37 595 ton avloppsslam i torr materia från reningsverk med mer än 500 pe för avloppsvatten från tätbebyggelse. 23 procent återanvändes i jordbruket, 45 procent gick till deponier och 1 procent återanvändes eller bortskaffades på andra sätt. Trots att det är förbjudet att släppa ut avloppsslam i havsmiljö (artikel 14 i direktiv 91/271/EEG; Irish Sea Act, 1981), dumpades 31 procent av avloppsslammet i havet under hela 1999. Enligt ny information från 2003 har den mängd avloppsslam som tidigare släpptes ut i havet renats och använts i jordbruket sedan 1999.

Tabell -41: Återanvändning och bortskaffande av avloppsslam som produceras vid reningsverk

>Plats för tabell>

11.8. Italien

11.8.1. Angivande av känsliga områden

Italien pekade ut känsliga områden 1999, däribland sju sjöar och delar av den adriatiska kusten. År 2001 skickade Italien en reviderad karta som visar ett antal ytterligare känsliga vattensamlingar, men landet har ännu inte anmält dessa områden officiellt. De innefattade dessutom inte de områden som enligt kommissionens mening borde ha angivits som känsliga på grund av eutrofiering (undersökning från ERM, 1999).

I domstolens dom av den 25 april 2002 om staden Milanos avsaknad av avloppsvattenrening hävdade Europeiska gemenskapernas domstol att mer långtgående rening av avloppsvatten måste genomföras före direkta eller indirekta utsläpp i känsliga områden. Kommissionen vill påpeka att detta gäller för samtliga känsliga områden. De italienska myndigheterna har ännu inte räknat med berörda avloppsutsläpp i avrinningsområden som går in i känsliga områden. Detta har tagits upp i ytterligare ett överträdelseförfarande.

11.8.2. Vattenrening i tätorter med utsläpp i känsliga områden

Italien har inte skickat någon uppdaterad information för 2002 om tätorter med mer än 10 000 pe där utsläppen går ut i känsliga områden. Senare information om reningens effektivitet lämnades först 1999 och innefattade inte alla berörda tätorter. [54] Båda dessa datakällor beaktades därför för den bedömning som presenteras nedan. Italien klargjorde inte de motsägande uppgifterna innan kommissionens rapport färdigställdes.

[54] Till exempel redovisade man inte längre tätorter som Ballabio, Bosisio Parini, Brenta, Cernobbio, Galbiate, Lipomo, Maslianico, Oggiono, Olginate och Tavernerio, vilka motsvarar totalt 350 000 pe.

11.8.2.1. Reningsnivå

Enligt nämnda kriterier fanns det i början av 2002 49 [55] tätorter i Italien med mer än 10 000 pe vars avloppsvatten går ut i känsliga områden. 28 tätorter, som motsvarar 71,6 procent av den belastningen, rättade sig efter bestämmelserna. I 11 [56] av de tätorter som hade anläggningar för mer långtgående rening saknades åtminstone ett av de reningssteg som krävs (kväve- och/eller fosforrening och/eller annan rening). För fem tätorter lämnades ingen närmare information om vilken typ av mer långtgående rening som genomförs.

[55] Italien redogjorde för 39 tätorter i samband med informationen från övervakningen 1999. För tio tätorter hämtades relevant information från tidigare informationskällor, från 1998.

[56] Arcisate, Bellaria-Igea Marina, Cattolica, Coriano, Lido di Classe, Marina di Ravenna, Misano Adriatico, Orbetello-Orbetello Scalo, Rosolina Mare, Rosolina-Donada-Contarina och Savignano sul Rubicone.

Ett antal tätorter tycks vara tungt överbelastade och kapaciteten bör därför byggas ut, enligt kommissionens uppfattning. Detta gäller till exempel Arcisate, Colico, Laveno Monbello, Lovere-Costa Volpino, Luino och Travedona Monate.

Tabell -42: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

* Inkluderar både ofullständig mer långtgående rening och verk med otillräcklig reningskapacitet, med hänsyn tagen till att dessa båda brister kan överlappa varandra (till exempel Arcisate).

11.8.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen) i känsliga områden

Italien lämnade information om reningens effektivitet under 1999 för 39 tätorter med mer än 10 000 pe belägna i känsliga områden. Enligt kommissionens tolkning uppfylldes kraven på reningens effektivitet i 18 tätorter. I 21 tätorter, som motsvarade 54,4 procent av den redovisade belastningen, följdes inte direktivets bestämmelser.

Tabell -43: Reningens effektivitet i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

* Skillnaderna i utvärderingen beror på att Italien och kommissionen har gjort olika tolkningar om vilka näringsämnen som måste avskiljas för skydd av Adriatiska havet. I vissa italienska regioner anser man att det inte är nödvändigt med kväverening.

11.8.3. Avloppsvattenrening i tätorter med utsläpp i "normala områden" - läget den 31 december 2000

Italien lämnade information om 632 tätorter med mer än 15 000 pe i "normala områden". Men enligt kommissionen går avloppsvatten från Como och Venedig ut i känsliga områden. Dessa två tätorter har därför betraktats som känsliga och ingår inte i följande utvärdering.

Enligt kommissionens utvärdering [57] följdes direktivets bestämmelser i 312 av 630 tätorter den 31 december 2000. I 318 tätorter följdes inte direktivet. De motsvarar 47,8 procent av den redovisade mängden avloppsvatten som går ut i "normala områden".

[57] När Italien bedömde huruvida tätorterna uppfyller kraven använde landet ett eget system med följande klasser: "conforme", "parzialmente conforme", "conforme con riserva" och "non conforme". Enligt kommissionens kriterier ansågs endast klassen "conforme" följa direktivets krav.

Kommissionen vill påpeka att ett stort antal tätorter släppte ut avloppsvatten i potentiellt känsliga områden - områden där det enligt kommissionens rön inte endast bör genomföras sekundär rening utan också mer långtgående rening, på grund av att det mottagande vattnet är eutrofierat. Det verkar också som om de italienska myndigheterna inte redovisade alla berörda tätorter, till exempel Cagliari (Sardinien).

Tabell -44: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.8.4. Ledningsnät

11.8.4.1. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

16 av 49 tätorter med mer än 10 000 pe belägna i känsliga områden uppfyllde redan 1998 kraven i artikel 3 i direktivet. Enligt kommissionens tolkning verkade 33 tätorter inte ha de ledningsnät som krävs.

Tabell -45: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.8.4.2. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

Enligt kommissionens uppfattning [58] saknades fullgoda ledningsnät den 31 december 2000 i 359 av de 632 tätorter med mer än 15 000 pe som var belägna i "normala områden". Bland dessa fanns ett antal stora städer som Rom (3 166 445 pe), Milano (2 545 000 pe), Torino (1 153 000 pe), Valle del Chiampo (952 000 pe), Bari (936 480 pe) och Neapel (800 000). För 30 tätorter saknades uppgifter som gör det möjligt att bedöma om kraven uppfylls.

[58] Italien använde olika klasser vid bedömningen av huruvida ledningsnäten uppfyllde kraven: "Conforme": 90 procent eller mer av tätorten har avloppssystem; "Parzialmente conforme": mindre än 90 procent av tätorten har avloppssystem; "Conforme con riserva": tätorten har ett avloppssystem, men den andel personekvivalenter som omfattas är okänd; "Non conforme": tätorten saknar avloppssystem; "Data non disponibile": uppgifter saknas. Enligt kommissionens kriterier kunde endast klassen "conforme" anses följa direktivets krav.

Tabell -46: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.8.5. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Eftersom Italien inte har lämnat uppdaterad information om situationen den 31 januari 2002 när det gäller avloppsvattenreningen i större städer med mer än 150 000 pe, använde kommissionen relevant information från tidigare år och antog att inga betydande förändringar inträffat under 2002. Bland de större städerna verkade Italien ha inkluderat tätorter i den betydelse som avses i direktivet.

Mot denna bakgrund kan situationen i 92 städer beskrivas på följande sätt:

* Sju städer var belägna i ett känsligt område och bör genomföra mer långtgående rening: Cagliari, Como, Venezia, Rimini, Rimini-S.Giustina, Ravenna och Rosolina-Donada-Contarina. Enligt den information som lämnades fanns fullständig mer långtgående rening endast i Como, Ravenna, Rimini och Rimini-S.Giustina. I Venedig genomfördes kväve- och fosforrening endast för en del av befolkningen och i Cagliari [59] genomfördes endast sekundär rening. Situationen i Rosolina-Donada-Contarina var oklar. [60]

[59] Enligt uppgifter skall staden Cagliari ha haft anläggningar för sekundär rening redan 1998, men staden nämns inte i senare uppgifter.

[60] Enligt kommissionens andra rapport hade staden Rosolina-Donada-Contarina 400 000 personekvivalenter, men enligt data från övervakningen 1999 skulle staden endast ha 27 000 pe.

* 48 städer var belägna i potentiellt känsliga områden och bör därför, enligt kommissionens mening, införa mer långtgående rening. Anläggningar för mer långtgående rening fanns dock endast i Bergamo, Bolzano, Brescia, Parma, Peschiera, Pescia, San Miniato och Verona. I Caronno Pertusella, Ranica och Santa Corce Sull'Arno fanns mer långtgående rening redan 1998, men de har inte redovisats av Italien sedan dess.

*

* Situationen i övriga städer i potentiellt känsliga områden var följande:

* Milano (2 545 000 pe) saknade fortfarande avloppsvattenrening. Europeiska gemenskapernas domstol dömde Italien för detta den 26 april 2002. De italienska myndigheterna har aviserat att tre vattenreningsverk är under uppförande och kommer att stå klara senast i slutet av 2004.

* I 29 städer genomfördes sekundär rening eller delvis mer långtgående rening. [61]

[61] Merano, Trento, Udine, Cervignano del Friuli, Cartigliano, Chiampo, Lignano, Montebello Vicentino, Padova, Monza, Cinisello, Varese, Magenta, Pavia, Torino, Reggio Emilia, Modena, Ferrara, Bologna, Lugo, Pescia, Prato och Andria. Inför kommissionens andra rapport skulle även Bassa Friulana, Capannori Porcari, Milano Niguarda, Milano/Peschiera/Borromeo, Pero-Milano, Robecco och San Colombano al lambro ha haft anläggningar för sekundär rening 1998, men de har inte redovisats sedan dess.

* I fyra städer genomfördes primär rening eller delvis sekundär rening: Trieste, Busto Arsizio, Rho och Florens.

* I tre städer var situationen oklar: Carpi Correggio, Fuceccio och Tolomezzo. [62]

[62] Inför kommissionens andra rapport uppgavs att Carpi Correggio och Fuceccio hade anläggningar för mer långtgående rening redan 1998, men i senare information har denna reningsnivå inte bekräftats och den redovisade belastningen sades vara betydligt mindre. Sekundär rening kommer att införas i Tolmezzo, men inte före 2004, och den nuvarande vattenreningen, om det alls finns någon, redovisades inte.

* 37 städer med mer än 150 000 personekvivalenter var belägna i "normala områden" och bör därför ha anläggningar för åtminstone sekundär rening.

* I 17 städer uppfylldes detta krav: Livorno och Palermo hade ännu mer långtgående rening, och sekundär rening genomfördes i Porto Torres, San Benedetto del Tronto, Pescara, Caserta, Melito di Napoli, Orta di Atella, Scalea, Catanzaro, Reggio di Calabria och Sassari. Enligt tidigare information fanns anläggningar för sekundär rening också i Acerra, Area Casertana, Area Nolana, Foce Regi lagni och Frosinone, men dessa städer nämns inte i senare information.

* Elva städer i "normala områden" hade endast primär rening eller delvis sekundär rening: Genua, Massa, Lucca, Rom, Latina, Taranto, Maglie, Rende, Lamezia Terme, Messina och Catania [63].

[63] Enligt tidigare information hade Catalina 1 000 000 pe och sekundär rening 1998, men av senare information (2000) framgår att staden hade 350 000 pe och endast delvis uppfyllde kraven för sekundär rening.

* I ytterligare fyra städer saknades fullständig sekundär rening, och det var inte helt klart vilken reningsnivå dessa städer hade: L'Aquila (sekundär rening inte före 2004), Foggia (sekundär rening inte före 2003), Bari (sekundär rening inte före 2003) och Lecce (sekundär rening inte före 2003).

* Situationen i Neapel var oklar. [64]

[64] Enligt tidigare uppgifter hade Neapel 4 488 068 pe och sekundär rening, men av senare information (2000) framgår att belastningen var 800 000 pe och att sekundär rening inte hade införts helt under 2000.

* I Foce Sarno, Imperia Foce Imperia, Medio Sarno och Misterbianco saknades fortfarande avloppsvattenrening.

De italienska myndigheterna hade inte klargjort nämnda motsägelser i deras datasamlingar innan denna rapport skulle sammanställas.

11.8.6. Industrispillvatten (artikel 13)

I Italien uppfylldes kraven redan före den 31 december 2000 vid samtliga 151 industrianläggningar som omfattas av artikel 13 i direktivet. Dessa industrier motsvarar 19 497 700 pe.

Tabell -47: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.8.7. Avloppsslam

De inlämnade uppgifterna om avloppsslam var ofullständig (källa: lägesrapporten enligt artikel 16 i direktivet).

11.9. Luxemburg

11.9.1. Angivande av känsliga områden

Luxemburg har beslutat att införa krav på mer långtgående rening i hela landet, enligt artikel 5.8 i direktivet. Landet måste därför inte ange känsliga områden. Luxemburg tillämpar detta alternativ för kväve- och fosforrening.

11.9.2. Tätorter med mer än 10 000 pe

11.9.2.1. Reningsnivå

Luxemburg har beslutat att tillämpa valmöjligheten i artikel 5.4 i direktivet och ta hänsyn till den procentuella minskningen av den sammanlagda belastning som tillförs landets reningsverk. Den procentuella minskningen av den sammanlagda belastning som tillförs landets samtliga reningsverk måste vara minst 75 procent för fosfor och minst 75 procent för kväve. Men innan artikel 5.4 tillämpas fullt ut kontrollerar Luxemburg att varje tätort/reningsverk uppfyller kraven.

Luxemburg har elva tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter. År 1998, när direktivets tidsfrist för känsliga områden löpte ut, uppfylldes reningskraven endast i tre av dessa tätorter. Situationen har ännu inte förändrats.

År 2002 följde åtta av de elva tätorterna fortfarande inte direktivets bestämmelser, eftersom det saknades vissa steg i den tertiära reningen:

I Bettembourg, Diekirch, Luxembourg-Beggen, Luxembourg-Bonnevoie och Schifflange genomfördes sekundär rening och avskiljning av fosfor. I Differdange, Echternach och Mersch genomfördes endast sekundär rening. Dessa tätorter motsvarar 86,5 procent av belastningen av avloppsvatten från Luxemburgs tätorter.

Luxemburg har meddelat att man räknar med att dessa tätorter kommer att uppfylla kraven senast 2005.

Tabell -48: Reningsnivå i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

11.9.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen)

Kravet på att minska kväve- och fosforhalten med minst 75 procent har inte uppfyllts under senare år. Data från övervakningen 1999 visade att fosforhalten hade minskats med 74 procent, men att kväveminskningen uppgick till endast 30 procent.

11.9.3. Ledningsnät

Ledningsnäten i var och en av de elva tätorterna med mer än 10 000 pe uppfyllde 1998 kraven i artikel 3 i direktivet.

Tabell -49: Ledningsnät i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

11.9.4. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Den enda stad i Storhertigdömet Luxemburg som har mer än 150 000 pe är Luxembourg (360 000 pe). Vid stadens två reningsverk genomförs endast fosforrening. Den obligatoriska kvävereningen kommer enligt planerna att införas 2005.

11.9.5. Industrispillvatten (artikel 13)

Luxemburg saknar utsläpp av industrispillvatten som omfattas av artikel 13 i direktivet.

11.9.6. Avloppsslam

År 1999 producerades 6 800 ton avloppsslam i torr materia i Luxemburg. 83,8 procent återanvändes i jordbruket, 4,6 procent fraktades till deponier och 11,6 procent återanvändes eller bortskaffades på andra sätt.

Tabell -50: Återanvändning och bortskaffande av slam som produceras vid reningsverk för avloppsvatten

>Plats för tabell>

11.10. Nederländerna

11.10.1. Angivande av känsliga områden

Nederländerna har beslutat att införa mer långtgående rening (avskiljning av kväve och fosfor) i hela landet, enligt artikel 5.8 i direktivet. Nederländerna måste därför inte ange känsliga områden för direktivets syfte.

11.10.2. Tätorter

11.10.2.1. Reningsnivå

Nederländerna har beslutat att tillämpa artikel 5.4 i direktivet. Direktivets krav på att varje reningsverk med mer än 10 000 pe måste genomföra mer långtgående rening gäller därför inte Nederländerna. De nederländska myndigheterna måste emellertid visa att den sammanlagda belastning som tillförs landets samtliga reningsverk minskas med minst 75 procent när det gäller den totala fosforhalten och minst 75 procent när det gäller den totala kvävehalten (se avsnitt 11.10.2.2).

Kravet på att minska fosforbelastningen med minst 75 procent uppnåddes redan 1998. Nederländerna meddelade att fosforbelastningen minskades med så mycket som 77,4 procent år 1999 och 78,6 procent år 2000. Men när det gäller kvävereduktion har kravet inte uppfyllts ännu. År 1999 minskades kvävebelastningen med 63,6 procent och år 2000 med 65,8 procent.

Enligt de nederländska myndigheterna har sju vattenmyndigheter, som förvaltar 61 avloppsreningsverk, minskat kvävebelastningen med åtminstone 75 procent. Den nominella belastningen för dessa vattenmyndigheter motsvarade 17 procent av den totala nominella belastningen. Målet om att minska kvävebelastningen med 75 procent uppfylldes dessutom vid 116 reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse, vilka motsvarar 36 procent av den totala nominella belastningen från de redovisade tätorterna.

I arbetet med sin utvärdering kom kommissionen fram till att minst 26 tätorter verkade ha alltför liten dimensionerad organisk kapacitet för tillräcklig vattenrening, enligt de uppgifter som tillhandahållits. Detta gäller tätorterna Woerden (nominell belastning 72 000 pe, dimensionerad organisk kapacitet 56 970 pe) och Noordoostpolder (nominell belastning 72 000 pe, dimensionerad organisk kapacitet 57 600 pe), som enligt de nederländska myndigheterna skulle ha varit uppgraderade, inklusive deras ledningsnät.

11.10.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen)

För att visa att kraven i artikel 5.4 i direktivet uppfylls har de nederländska myndigheterna lämnat information från 1999 om 394 tätorter med en total nominell belastning på 15 906 991 pe. Enligt denna information minskades fosforbelastningen i dessa tätorter med sammantaget minst 75 procent (77,4 procent av den totala nominella belastningen). Den procentuella minskningen av kväve var vid den tidpunkten 63,6 procent.

För kommissionen var det dock inte helt klart att den totala nominella belastningen på 15 906 991 pe utgjorde hela landets belastning, framför allt med tanke på att den totala nominella belastningen från tätorter uppgavs vara 17 218 000 pe i kommissionens andra rapport, en siffra som hade godkänts av de nederländska myndigheterna. År 2003 hävdade Nederländerna att den tidigare uppgiften var felaktig, eftersom den inkluderade den mängd industrispillvatten som släpps ut direkt till ytvatten.

11.10.3. Ledningsnät

Alla nederländska tätorter med en total nominell belastning på mer än 10 000 pe hade redan den 31 december 1998 fullgoda ledningsnät. Detta innefattar även de fem tätorter som redovisades för första gången 1999 (se avsnitt ).

Tabell -51: Ledningsnät

>Plats för tabell>

De nederländska myndigheterna hävdade att endast 1,8 procent av alla hushåll i Nederländerna inte var anslutna till ett ledningsnät år 2000. Samtliga befintliga ledningsnät var anslutna till reningsverk där åtminstone sekundär rening genomförs.

11.10.4. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

I Nederländerna finns 21 städer med mer än 150 000 personekvivalenter. Endast staden Haarlem hade både kväve- och fosforrening. Kväve och fosfor avskiljdes också vid ett av de två reningsverken för avloppsvatten från tätbebyggelse [65] för staden Arnhem, och två av de fem reningsverken [66] för staden Rotterdam. I de återstående städerna fanns anläggningar för sekundär rening och avskiljning av fosfor.

[65] Arnhem: Nieuwgraaf: kväve- och fosforrening, dimensionerad organisk kapacitet: 270 000 pe (vilket motsvarar 71 procent av den totala dimensionerade organiska kapaciteten).

[66] Cap ad Ijssel-Groenedijk: kväve- och fosforrening, dimensionerad organisk kapacitet: 63 000 pe; Cap ad Ijssel-Kralingsveer: kväve- och fosforrening, dimensionerad organisk kapacitet: 324 000 pe (båda motsvarar sammanlagt 41 procent av den totala dimensionerade organiska kapaciteten).

11.10.5. Industrispillvatten (artikel 13)

Artikel 13 gäller för 17 nederländska industrianläggningar motsvarande en total organisk belastning på 2 096 400 pe. För 100 procent av den totala organiska belastningen följdes bestämmelserna i artikel 13 redan före den 31 december 2000.

Tabell -52: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.10.6. Avloppsslam

År 2000 producerades 336 000 ton avloppsslam i torr materia. Inget avloppsslam återanvändes i jordbruket, 19 procent gick till deponier, 58 procent förbrändes och 23 procent återanvändes eller bortskaffades på andra sätt.

Tabell -53: Återanvändning och bortskaffande av slam som produceras vid avloppsreningsverk

>Plats för tabell>

11.11. Österrike

11.11.1. Angivande av känsliga områden

År 1996 kom Österrike fram till att ingen vattensamling i landet uppfyllde direktivets kriterier för att kunna anges som ett känsligt område. Denna ståndpunkt bekräftades i landets översyn i fråga om känsliga områden 1998. Enligt kommissionens kontrollundersökning 1999 borde två floder emellertid ha pekats ut som känsliga, på grund av risken för övergödning. De österrikiska myndigheterna visade då att alla åtgärder för avloppsvattenrening redan har vidtagits i dessa områden, till och med utöver direktivets krav. I slutet av 2002 beslutade Österrike att tillämpa artikel 5.8 i direktivet och officiellt införa krav på mer långtgående rening i hela landet. Landet måste därför inte ange känsliga områden för direktivets syfte.

11.11.2. Vattenrening i tätorter med utsläpp i känsliga områden

11.11.2.1. Reningsnivå

Även om Österrike inte har angivit känsliga områden lämnade de österrikiska myndigheterna information, enligt artikel 5.5 i direktivet, om avloppsvattenrening i avrinningsområdena för floderna Rhen och Elbe och vissa bayerska sjöar, vilka Tyskland pekat ut som känsliga områden.

I Österrike fanns totalt 25 tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter vars utsläpp gick ut i ovan nämnda känsliga områden eller deras avrinningsområden. Från 13 av dessa tätorter gick utsläppen ut i Rhens avrinningsområde (via Bodensjön); från en tätort gick utsläppen ut i Elbes avrinningsområde och från elva tätorter gick utsläppen ut i bifloder till de bayerska sjöarnas känsliga områden. I dessa 25 tätorter bör mer långtgående rening införas enligt artikel 5.5 i direktivet.

Den 1 januari 2002 hade alla dessa tätorter anläggningar för mer långtgående rening (avskiljning av både kväve och fosfor). Därmed uppfyller samtliga tätorter direktivets bestämmelser.

Tabell -54: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i känsliga områden eller deras avrinningsområden som pekats ut av andra medlemsstater

>Plats för tabell>

11.11.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen)

De österrikiska myndigheterna har lämnat data om ovan nämnda 25 tätorter från övervakningen för år 2000. Enligt kommissionens uppfattning krävs åtminstone kväverening för utsläpp av avloppsvatten i Nordsjöns avrinningsområden. För avloppsutsläpp i de bayerska sjöarna behövs åtminstone fosforrening.

På grund av otillräcklig reningseffektivitet år 2000 uppfyllde fem tätorter inte ovan beskrivna reningskrav. De står för 20,7 procent av de berörda tätorternas totala belastning. När det gäller dessa fem tätorter framförde de österrikiska myndigheterna följande kommentarer:

* Going (krav på fosforrening) uppfyllde inte kraven under 2000 på grund av tekniska problem under det första halvåret 2000. Detta problem har redan lösts. Under år 2001 avskiljdes fosfor till 86 procent (0,78 mg/l).

* Hohenems (krav på kväverening): På grund av gammal teknik var det inte möjligt att uppfylla direktivets krav. Anläggningen uppgraderas nu med nyare teknik.

* Bregenz (krav på kväverening) saknade kvävereningsteknik år 2000. I samband med översvämningarna i augusti 2000 skadades verket. Direktivets krav kunde därför inte uppfyllas.

* Montafon (krav på kväverening) införde kväverening 2000. Verket skadades i samband med översvämningarna i augusti 2000. Direktivets krav kunde därför inte uppfyllas.

* Walgau (krav på kväverening) undergick en optimeringsprocess under år 2000. Direktivets krav kunde därför inte uppfyllas under det året.

Tabell -55: Reningens effektivitet i tätorter med utsläpp i känsliga områden eller deras avrinningsområden som pekats ut av andra medlemsstater

>Plats för tabell>

11.11.3. Vattenrening i tätorter med utsläpp i "normala områden" - läget den 31 december 2000

I Österrike gick avloppsvatten ut i "normala områden" från 181 tätorter med mer än 15 000 personekvivalenter. Alla dessa tätorter genomförde åtminstone sekundär rening, och uppfyllde därmed kraven i artikel 4 i direktivet.

Tabell -56: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.11.4. Ledningsnät

11.11.4.1. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden eller deras avrinningsområden som pekats ut av andra medlemsstater

Varje österrikisk tätort med mer än 10 000 pe vars avloppsvatten går ut i ett känsligt område i en annan medlemsstat eller ett sådant områdes avrinningsområde hade redan den 31 december 1998 fullgoda ledningsnät.

Tabell -57: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden eller deras avrinningsområden som pekats ut av andra medlemsstater

>Plats för tabell>

11.11.4.2. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

Varje österrikisk tätort med mer än 15 000 pe vars utsläpp går ut i ett "normalt område" hade den 31 december 2000 ledningsnät som uppfyller kraven och följde därför artikel 3 i direktivet.

Tabell -58: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.11.5. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Österrike lämnade uppgifter om 21 "städer" med mer än 150 000 personekvivalenter. Men enligt Österrikes senaste kommentarer från 2003 finns det egentligen bara tre städer med mer än 150 000 pe [67] (bedömningar från Österrikes centrala statistikbyrå). De österrikiska myndigheterna påpekade att nämnda 21 "städer" egentligen var tätorter där det i vissa fall var mer industrispillvatten än avloppsvatten från tätbebyggelser som renades. I vissa fall var flera kommuner anslutna till en tätort, som då betraktades som en enda tätort/stad. I denna rapport betecknar termen "stad" alla dessa fall.

[67] Wien, Graz och Linz.

Situationen i österrikiska tätorter med mer än 150 000 personekvivalenter var följande:

* Tre städer (Hard/Hofsteig, Dornbirn och Feldkirch) var belägna i det känsliga området Nordsjöns avrinningsområde. I januari 2002 genomfördes mer långtgående kväve- och fosforrening i dessa tre tätorter.

* I 17 av de återstående 18 städerna där utsläppen går ut i "normala områden" fanns också anläggningar för mer långtgående rening (avskiljning av kväve och/eller fosfor). Endast Graz genomförde enbart sekundär rening. Mer långtgående rening planeras dock vara igång senast 2004.

11.11.6. Industrispillvatten (artikel 13)

Enligt Österrike omfattas 18 industrianläggningar av artikel 13 i direktivet. Dessa industriers totala organiska belastning var 1 788 900 pe. Samtliga verk uppfyllde direktivets krav före 2000.

Tabell -59: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.11.7. Avloppsslam

År 2000 producerades 314 806 ton avloppsslam i form av torr materia i Österrike. 12 procent återanvändes i jordbruket, 13 procent gick till deponier, 48 procent förbrändes och 27 procent återanvändes eller bortskaffades på andra sätt.

Tabell -60: Återanvändning och bortskaffande av slam som produceras vid avloppsreningsverk

>Plats för tabell>

11.12. Portugal

11.12.1. Angivande av känsliga områden

I juni 1997 pekade Portugal officiellt ut 41 vattensamlingar som känsliga. De kriterier som tillämpades var bekämpningen av eutrofiering och kravet på att minska de mikrobiologiska föroreningarna, för att skydda såväl badvatten som vatten avsett för konsumtion.

Kommissionens kontrollundersökning från 1999-2000 om angivande av känsliga områden visade att ytterligare fyra vattensamlingar borde ha pekats ut som känsliga. Portugal har invänt mot kommissionens undersökning och lagt fram ingående vetenskapliga undersökningar, som för närvarande granskas av kommissionen. I nuläget anser kommissionen fortfarande att dessa områden borde ha angivits som känsliga. Portugal har vidare meddelat att landet räknar med att ange fler känsliga områden, men kommissionen har hittills inte fått någon officiell anmälan från Portugal.

11.12.2. Vattenrening i tätorter med utsläpp i känsliga områden

11.12.2.1. Reningsnivå

Den 1 januari 2002 hade Portugal 27 tätorter med mer än 10 000 pe varifrån utsläppen går ut i känsliga områden.

Endast sex av de redovisade tätorterna hade anläggningar för den mer långtgående rening som krävs (sekundär rening samt avskiljning av kväve och/eller fosfor och/eller mikrobiologisk rening). På grund av otillräcklig avloppsvattenrening uppfylldes inte kraven i 21 tätorter. Reningsverken för Faro verkade dessutom vara överbelastade. Den totala dimensionerade kapaciteten var 99 000 pe, men tätorternas nominella belastning var 155 000 pe. Reningskraven ansågs därför inte uppfyllda i Faros tätorter. De portugisiska myndigheterna meddelade att reningsverket Faro-Noroeste skulle byggas ut. Totalt sett följdes inte bestämmelserna i 22 tätorter, som motsvarar 89,2 procent av den totala nominella belastningen.

Av dessa tätorter saknade följande avloppsrening över huvud taget i januari 2002: Curia e Tamengos (20 000 pe), S. Pedro do Sul/Vouzela (15 000 pe), Bacia da Rib. de Caster (18 000 pe), Bacia da Rib. de Lage (17 000 pe), Barreiro/Moita/Palhais (239 000 pe), Moita (48 100 pe), Seixal (80 000 pe) och Lamego (15 000 pe).

Tabell -61: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.12.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen) i känsliga områden

Endast tre av de 27 berörda tätorterna följde helt direktivets bestämmelser. [68] De 24 tätorter där reningens effektivitet inte uppfyllde kraven (eller där det saknades avloppsvattenrening) motsvarade 96,1 procent av de berörda tätorternas belastning.

[68] Olhão Nascente, Quinta do Lago och Amarante.

Tabell -62: Reningens effektivitet i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.12.3. Avloppsvattenrening i tätorter med utsläpp i "normala områden" - läget den 31 december 2000

Den 31 december 2000 fanns det 94 tätorter med mer än 15 000 personekvivalenter varifrån utsläppen gick ut i "normala områden", inklusive mindre känsliga områden. Endast 45 hade anläggningar för sekundär rening. För 62,8 procent av de berörda tätorternas totala nominella belastning uppfylldes inte kraven i artikel 4 i direktivet.

Tabell -63: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.12.4. Ledningsnät

11.12.4.1. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

Enligt inlämnade uppgifter saknade fem tätorter fortfarande fullgoda ledningsnät och de ansågs därför inte följa artikel 3 i direktivet. De fem tätorterna var följande: Fuzeta (uppgifter saknas), Feira-Bacia da Rib. de Caster, Feira-Bacia da Rib. de Lage, Quinta do Conde och Armação de Pera/Albufeira.

Tabell -64: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

>Plats för tabell>

11.12.4.2. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

Den 31 december 2000 följdes inte artikel 3 i direktivet i 25 av 94 tätorter med mer än 15 000 pe i "normala områden". I förteckningen över tätorter utan fullgoda ledningsnät fanns bland annat större tätorter som Cova da Beira (160 000 pe) och Costa de Aveiro (315 000 pe).

Tabell -65: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.12.5. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Portugal har 13 städer med mer än 150 000 personekvivalenter. Den 1 januari 2002 såg situationen i dessa 13 städer ut på följande sätt:

* Tre städer var belägna i känsliga områden:

* Faro: mer långtgående rening (mikrobiologisk rening). Aveiro (315 000 pe): endast primär rening [69] och Barreiro (239 800 pe): ingen rening alls.

[69] Portugal anser att Aveiro bör betraktas som en stad med utsläpp i ett mindre känsligt område (Atlantkusten).

* Från städerna Loures, Cova da Beira (Covilhã/Fundão) och Alcanena släpptes avloppsvatten ut i potentiellt känsliga områden, vilket innebär att de enligt kommissionens uppfattning också bör ha anläggningar för mer långtgående rening (sekundär rening kompletterad med avskiljning av kväve och/eller fosfor och/eller annan rening).

* Av dessa städer hade endast Alcanena fullständig mer långtgående rening. I Loures genomfördes mer långtgående rening endast för delar av befolkningen.

* I Cova da Beira (160 000 pe) genomfördes ingen vattenrening alls.

* De återstående städerna var belägna i "normala områden":

* Vissa av dem hade dock också anläggningar för tertiär rening. Setúbal och Vilamoura (Quarteira). Lissabon och Porto genomförde delvis mer långtgående rening.

* Två städer/tätorter hade endast grovrening eller primärrening: Costa do Estoril (720 000 pe) och Matosinhos (287 000 pe). För Estorilkusten, som är belägen i ett mindre känsligt område, beviljade kommissionen ett undantag år 2001. För Matosinhos finns inget undantag.

* Vila Nova de Gaia (200 000 pe) saknade avloppsvattenrening.

11.12.6. Mindre känsliga områden

År 1997 pekade de portugisiska nationella myndigheterna ut alla kustvatten, med undantag av Algarvekusten, som mindre känsliga. Azorernas och Madeiras regionala myndigheter betraktar också sina kustvatten som mindre känsliga.

År 2001 beviljades Portugal ett undantag enligt artikel 8.5 i direktivet för tätorten Costa do Estoril (720 000 pe) nära Lissabon. Enligt detta undantag krävs mindre långtgående rening än biologisk rening på grund av kustområdets särskilda hydrodynamiska förhållanden. Situationen kommer att ses över på nytt av kommissionen 2006. [70] Tätorten Costa de Estoril uppfyller ännu inte bestämmelserna i kommissionens beslut om undantaget.

[70] Kommissionens beslut av den 8 oktober 2001 om beviljande av undantag för Portugal avseende rening av avloppsvatten från tätbebyggelse för tätortsområdet på Estorilkusten (2001/720/EG). EGT L 269/14, 10.10.2001.

När det gäller Portugals övriga kustvatten har landet meddelat att man kommer att upphäva besluten om mindre känsliga områden, med undantag av Azorerna och Madeira. Detta har dock ännu inte meddelats officiellt.

Kommissionen instämmer inte i Portugals nuvarande uppfattning när det gäller mindre känsliga områden, eftersom den anser att vissa av områdena inte uppfyller direktivets kriterier med hänsyn till risken för förorening av ett stort antal badvatten och skaldjursvatten. Kommissionen anser att alla portugisiska tätorter med mer än 15 000 pe - bortsett från Estorilkusten - borde ha infört åtminstone sekundär rening senast den 31 december 2000, även de tätorter vars avloppsvatten går ut i de områden som de portugisiska myndigheterna har pekat ut som mindre känsliga.

11.12.7. Industrispillvatten (artikel 13)

Artikel 13 i direktivet omfattar 92 industrianläggningar i Portugal med en total organisk belastning på 3 479 201 pe. För 94 procent av den totala organiska belastningen var kraven redan uppfyllda. Artikel 13 kommer enligt planerna att följas helt och hållet senast den 31 december 2005.

Tabell -66: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.12.8. Avloppsslam

År 2000 var Portugals slamproduktion 177 456 ton i torr materia. Ingen information lämnades om återanvändning eller bortskaffande av slam.

11.13. Finland

11.13.1. Angivande av känsliga områden

Finland har beslutat att införa krav på mer långtgående rening i hela landet, enligt artikel 5.8 i direktivet. Landet måste därför inte ange känsliga områden för direktivets syfte.

Enligt kommissionens andra genomföranderapport föreskriver de finländska myndigheterna fosforrening för alla tätorter med mer än 10 000 pe, men inte kväverening. Men eftersom både fosfor och kväve orsakar eutrofiering av Östersjön anser kommissionen fortfarande att tertiär fosfor- och kväverening skulle vara mycket viktig i tätorter med mer än 10 000 pe vars avloppsvatten går ut i Östersjöns avrinningsområden. För närvarande granskas information som de finländska myndigheterna har lämnat i den här frågan.

11.13.2. Tätorter med mer än 10 000 pe

11.13.2.1. Reningsnivå

Samtliga 87 tätorter som Finland redovisade hade år 2002 mer långtgående rening, men i de flesta fallen enbart med fosforreduktion. Eftersom både fosfor och kväve bör avskiljas för alla tätorter med mer än 10 000 pe som släpper ut avloppsvatten i Östersjöns avrinningsområde, ansågs endast elva tätorter följa direktivets bestämmelser.

Dessutom verkade kapaciteten för minst 39 tätorter [71] vara alltför liten för en tillräcklig avloppsvattenrening. Detta gällde också ett antal större tätorter som Pori Luotsinmäki (nominell belastning: 222 000 pe, dimensionerad organisk kapacitet: 167 000 pe), Helsingfors (nominell belastning: 1 131 000 pe, dimensionerad organisk kapacitet: 738 000 pe) och Tammmerfors-Viinikanlahsi (nominell belastning: 463 000 pe, dimensionerad organisk kapacitet: 242 000 pe).

[71] Äänekoski, Alavus-kp, Espoo, Haapavesi, Helsinki, Jyväskylä, Kaarina, Karis-Pinjainen, Kemi, Kemijärvi-Kp, Kempele, Kokkola, Kotka-Sunila, Kouvola, Kuusamo, Lahti, Laihia, Lapinlahti, Lempäälä, Lieksa, Mäntsälä, Oulu, Paimio, Pargas, Pieksämäi, Pori Luotsinmäki, Porvoo-Hermansö, Riihimäki, Rovaniemi, Sahalahti, Siilinjärvi, Suonenjoki, Tammerfors-Rahola, Tammerfors-Viinikanlahsi, Ulvila, Uusikaupunki, Valkeakoski, Varkaus och Ylistaro. Med hänsyn till senare information som de finländska myndigheterna lämnade i juli och september 2003 byggde uppgifterna till kommissionen om reningsverkens dimensionerade kapacitet på gamla data och är inte tillförlitliga.

Informationen om Finlands tätorter och reningsverk var dessutom inte helt överensstämmande med de uppgifter som tidigare lämnats när kommissionen har begärt in uppgifter. [72]

[72] Finland klargjorde inte de stora förändringar som gäller tätorter mellan 1998 och 2002 innan denna rapport färdigställdes. Å ena sidan redovisades inte ett antal tätorter (13) för år 2002 som hade redovisats 1998. Eftersom uppgifterna om tätorternas belastning delvis inte var jämförbara var detta inte bara en fråga om orternas benämning. Å andra sidan redovisades ytterligare 15 tätorter. I kommentaren från juli och september 2003 redogjorde Finland för de flesta motsägelserna i landets data och hävdade att de berodde på en förändring i beräkningen av den nominella belastningen och variationer i industrins belastning. Denna kommentar inkom dock flera månader för sent för att kunna beaktas i denna utvärdering.

Tabell -67: Reningsnivå i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

* Inkluderar både ofullständig mer långtgående rening och verk med otillräcklig reningskapacitet, med hänsyn tagen till att dessa båda brister kan överlappa varandra (gäller i 35 fall).

11.13.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen)

Finland lämnade information om resultaten från övervakningen av 85 tätorter 1999. Det saknades information om avskiljning av kväve, eftersom de finländska myndigheterna anser att deras avloppsvatten inte måste renas från kväve. Kommissionen anser att det är lämpligt med både fosfor- och kväverening för tätorter med mer än 10 000 pe vars avloppsvatten går ut i Östersjöns avrinningsområde. Enligt kommissionens tolkning uppfylldes därför inte kraven på effektiv rening (avskiljning av kväve och/eller fosfor) i 74 tätorter. De ansågs följaktligen inte följa direktivet.

Uppgifterna för 1999 visade också ett antal motsägelser jämfört med de uppgifter som lämnades för 2002. [73]

[73] De uppgifter som de finländska myndigheterna lämnade för år 1999 (data från övervakningen) och 2002 (uppdaterad information om reningsnivåer) visade till exempel på följande motsägelser: Belastningen av ett stort antal andra tätorter rapporterades vara mindre år 2002 än 1999. Sammanlagt skulle den totala nominella belastningen för 2002 vara 404 400 pe mindre än 1999 (se även punkt 1.1.2.1). Följande nio tätorter som redovisades 1999 saknades i uppgifterna för 2002: Kristiina, Kyrö, Mariehamn, Parainen, Pieksämäi, Pietarsaari, Säkylä, Tam-misaari och Ylivieska. Å andra sidan fanns följande tolv tätorter i förteckningen för år 2002 som inte redovisades för år 1999: Alavus kp, Ekenäs Skeppsholmen, Hanko I ke-skuspuhdistamo, Ilmajoki kk, Karis Pinjainen, Kemijärvi Kp, Nurmijärvi Klaukkala, Ou-tokumpu kp, Paimio, Pargas, Pieksämäi och Pietarsaari. Vattenreningen för två tätorter slogs samman mellan 1999 och 2002: i november 2001 stängdes reningsverket Porvoo (Kokonniemi) för avloppsvatten från tätbebyggelse. Sedan dess har ortens avloppsvatten renats vid Porvoo (Hermansö). Men hela belastningen för Porvoo Hermansö är betydligt mindre än summan för de båda tidigare tätorterna. I kommentaren från juli 2003 förklarade de finländska myndigheterna de flesta motsägelserna i landets data, se fotnoten ovan.

Tabell -68: Reningens effektivitet i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

11.13.3. Ledningsnät

År 2002 meddelade de finländska myndigheterna att 73 ledningsnät uppfyllde kraven. För följande 14 tätorter saknades information om huruvida ledningsnäten följde direktivet eller inte under 2002, även om de finländska myndigheterna ansåg att alla ledningsnät i alla redovisade tätorter följde bestämmelserna redan 1998: Alavus, Ekenäs-Skeppsholmen, Haapavesi, Hanko, Ilmajoki, Karis-Pinjainen, Kemijärvi, Lempäälä, Lieksa, Mäntsälä, Nurmijärvi-Klaukkala, Outokumpu, Pargas och Toholampi.

Tabell -69: Ledningsnät i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

11.13.4. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Den 1 januari 2002 hade Finland åtta städer med mer än 150 000 personekvivalenter. I alla dessa städer genomfördes mer långtgående rening när det gäller fosforreduktion: Espoo, Helsingfors, Jyväskylä, Lahti, Pori, Rovaniemi, Tammerfors och Åbo. Kommissionen anser fortfarande att kväverening saknas för dessa städer, eftersom de är belägna i Östersjöns avrinningsområde.

Enligt kommissionens uppfattning var dessutom dessa städers reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse - med undantag av Åbo - underdimensionerade för att kunna genomföra tillräcklig rening av mängden genererat avloppsvatten.

11.13.5. Industrispillvatten (artikel 13)

När det gäller industrispillvatten som omfattas av artikel 13 redovisade Finland elva industrianläggningar med en total belastning på 409 930 pe. Samtliga elva industrier följde direktivet före den 31 december 2000.

Tabell -70: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.13.6. Avloppsslam

När det gäller Finland saknades information om avloppsslam (källa: lägesrapporten enligt artikel 16).

11.14. Sverige

11.14.1. Angivande av känsliga områden

År 1994 pekade Sverige ut alla sina vatten som känsliga områden. Detta beslut bekräftades för kommissionen i juni 1998, då Sverige också meddelade att eutrofiering hade använts som kriterium och att den typ av mer långtgående rening som genomfördes var beroende av vilka vattensamlingar det handlade om. Enligt Sverige var tertiär rening för fosforreduktion nödvändig i alla tätorter med mer än 10 000 pe om man skulle kunna motverka eutrofieringen och förebygga risken för eutrofiering av sötvatten, flodmynningar och kustvatten. Men Sverige menar att det endast är Nordsjön och Östersjön mellan den norska gränsen och kommunen Norrtälje - inklusive kustvattnen runt Öland och Gotland - som är känsliga för kväve. Kommissionen anser att det enligt direktivet är nödvändigt med tertiär rening för både fosfor- och kvävereduktion i alla tätorter med mer än 10 000 pe som är belägna i de avrinningsområden som går ut i Östersjön. Enligt kommissionen bidrar också utsläppen från tätorter i den södra centrala delen till föroreningen av dessa känsliga områden (för närmare uppgifter, se kommissionens andra rapport). Kommissionen följer aktivt denna fråga och utvärderar den information som Sverige har lämnat på den här punkten.

11.14.2. Tätorter med mer än 10 000 pe

11.14.2.1. Reningsnivå

Sverige har 134 tätorter med mer än 10 000 personekvivalenter. Eftersom avloppsvatten från flera tätorter [74] renas vid två eller flera avloppsreningsverk skiljer sig antalet reningsverk (143) från antalet tätorter (134).

[74] Karlskrona, Ludvika, Malmö, Örnsköldsvik, Stockholm och Sundsvall.

Samtliga 134 tätorter genomförde mer långtgående rening med avseende på fosfor. Kväverening genomfördes endast för 74 tätorter. För många tätorter och/eller reningsverk redovisades olika uppgifter om belastning för åren 1998 och 1999. Detta gällde till exempel större städer som Falkenberg, Göteborg, Helsingborg, Kristianstad och Malmö, men även många andra tätorter. De svenska myndigheterna har förklarat att skillnaderna delvis beror på att industriavlopp har anslutits till eller kopplats ifrån systemet, och delvis på att man har använt nya metoder för att beräkna tätorternas belastning [75].

[75] De uppgifter om tätorternas nominella belastning som lämnades inför denna rapport bygger på mätningar av inkommande belastning i form av biokemisk syreförbrukning. Dessa beräkningar görs ofta om.

Eftersom kommissionen anser att både kväve- och fosforutsläpp ligger bakom eutrofieringen av havsvatten och att utsläpp i ett kustområde förs vidare till andra närliggande kustområden, borde alla svenska tätorter med mer än 10 000 pe ha haft kväverening den 31 december 1998. 60 tätorter ansågs därför inte följa direktivet.

Tabell -71: Reningsnivå i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

11.14.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen)

Resultaten från övervakningen 1999 visar att reningsverken för avloppsvatten från 57 tätorter uppfyllde direktivets krav. Återstående 77 tätorter, som utgjorde 36,2 procent av de berörda tätorternas totala nominella belastning, följde inte bestämmelserna, antingen för att kväverening saknades eller för att reningen inte var tillräckligt effektiv under 1999.

Tabell .72: Reningens effektivitet i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

11.14.3. Ledningsnät

Alla svenska tätorter med mer än 10 000 pe var redan den 31 december 1998 utrustade med ledningsnät som uppfyllde kraven och följde därmed bestämmelserna i artikel 3 i direktivet.

Tabell -73: Ledningsnät i tätorter med mer än 10 000 pe

>Plats för tabell>

11.14.4. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Sverige har åtta städer med mer än 150 000 pe varav sex - Göteborg, Helsingborg, Lidingö, Malmö, Stockholm och Uppsala - hade anläggningar för mer långtgående rening med avskiljning av kväve och fosfor. I Linköping och Örebro genomfördes endast fosforreduktion.

11.14.5. Industrispillvatten (artikel 13)

Sverige lämnade information om sju industrianläggningar med en total organisk belastning på 1 855 000 pe, vilka uppfyllde kraven före den 31 december 2000.

Tabell -74: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.14.6. Avloppsslam

Av den svenska lägesrapporten enligt artikel 16 i direktivet framgår att mängden avloppsslam som producerades 2000 var 222 420 ton i torr materia. 21 procent återanvändes i jordbruket, 32 procent användes för landskapsarkitektur (inklusive täckning av deponier), 34 procent fraktades till deponier och ca 8 procent återanvändes på andra sätt eller lagrades tillfälligt. Inget avloppsslam förbrändes.

Tabell -75: Återanvändning och bortskaffande av slam som produceras vid avloppsreningsverk

>Plats för tabell>

11.15. Förenade kungariket

11.15.1. Angivande av känsliga områden

Förenade kungariket pekade preliminärt ut känsliga områden under 1994 och 1995 med hänsyn till eutrofieringen. Då berördes 33 sötvattensamlingar i England och Wales, tre i Skottland och två i Nordirland. År 1997, 1998 och 2000 pekades ytterligare 51 vattensamlingar ut i England, Wales och Skottland. Dessutom utvidgades den geografiska täckningen för tre känsliga områden. Vattensamlingarna pekades ut på grund av övergödning, men också för skydd mot nitrater, eftersom dricksvatten hämtas därifrån. I samband med senare översyner, 2001 och 2002, har fler känsliga områden angivits:

* I England: ytterligare 32 vattensamlingar på grund av övergödning, fem för skydd mot nitrater och 180 för skydd av badvatten. Totalt har 300 känsliga områden angivits i England.

* I Wales: ytterligare 24 vattensamlingar för skydd av badvatten och fem på grund av eutrofieringen. Totalt har 29 känsliga områden angivits i Wales.

* I Skottland: ytterligare nio vattensamlingar för skydd av badvatten. Totalt har 13 känsliga områden angivits i Skottland.

* I Nordirland: ytterligare tre vattensamlingar på grund av eutrofiering. Totalt har fem känsliga områden angivits i Nordirland.

Förenade kungariket har pekat ut 347 känsliga områden. De brittiska myndigheterna anser att de har följt kraven i direktivet genom att ange vattensamlingar som känsliga områden där utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätorter med mer än 10 000 pe har orsakat eller kan orsaka eutrofiering av vattensamlingen, eller när sött ytvatten som används för dricksvattenförsörjning har en nitratkoncentration som överskrider det tillåtna gränsvärdet. De brittiska myndigheterna har meddelat att när en vattensamling har pekats ut som känslig genomförs mer långtgående rening av indirekta eller direkta utsläpp från berörda reningsverk i avrinningsområdet som skulle bidra till att vattnet i fråga förorenades. Myndigheterna har dessutom påpekat att de har angivit känsliga områden där det krävs mer än sekundär rening för att följa bestämmelserna i direktivet om badvatten.

De brittiska myndigheterna har emellertid också påpekat att vattenavrinningen enligt deras mening inte är omfattande, eftersom det endast är påverkan av berörda avloppsutsläpp som behandlas i direktivet. De känsliga vattensamlingarnas avrinningsområden har därför inte betraktats som känsliga.

Kommissionen betraktar i princip inte känsliga områdens avrinningsområden som känsliga eller eutrofierade, och det finns inget krav på att officiellt peka ut avrinningsområden. Men enligt artikel 5.5 i direktivet skall punkterna 2, 3 och 4 i samma artikel tillämpas på utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som är belägna i samma avrinningsområden som de känsliga områdena och som bidrar till föroreningen av dessa. Kommissionens ståndpunkt är därför att mer långtgående rening bör genomföras åtminstone i samtliga tätorter med mer än 10 000 pe vars utsläpp går till ett känsligt områdes avrinningsområde.

Med stöd av den information som de brittiska myndigheterna har lämnat är kommissionen inte säker på om det krävs mer långtgående rening i alla, eller enbart somliga, tätorter vars utsläpp går ut i ett avrinningsområde som ligger uppströms i förhållande till ett känsligt område.

Enligt kommissionen finns det ett antal vattensamlingar i Förenade kungariket som bör anges som känsliga eftersom de är eutrofierade eller riskerar att eutrofieras, men som ännu inte har pekats ut av de brittiska myndigheterna. Vattensamlingarna i fråga är Themsen, Wash, Humber samt Debens och Colnes mynningar, liksom vattnen utanför Southampton och kustvattnen i norra Wales, nordvästra England och sydvästra Skottland. Det faktum att dessa områden inte har pekats ut är föremål för ett pågående överträdelseförfarande. Kommissionen anser dessutom att det finns vetenskapliga belägg för att Bann Estuary, Carlingford Lough, the Outer Belfast Lough och Lough Foyle i Nordirland är eutrofierade och borde ha utpekats som känsliga, vilket Förenade kungariket ännu inte har gjort.

11.15.2. Vattenrening i tätorter med utsläpp i känsliga områden

De brittiska myndigheterna lämnade information om 90 tätorter med mer än 10 000 pe varifrån avloppsvatten går ut i känsliga områden. Man har bara redovisat de tätorter som påverkar de känsliga områden som hade pekats ut 1994. Dessa tätorter motsvarar enligt befintliga uppgifter ca 52 procent av belastningen från alla de tätorter (med mer än 10 000 pe) med utsläpp i känsliga områden som pekades ut 1994 och 1998. De brittiska myndigheterna lämnade inga uppgifter om de tätorter som påverkar känsliga områden som pekades ut 1997, 1998 och 2002, eftersom kraven på mer långtgående rening enligt direktivet måste uppfyllas först sju år efter det att dessa områden har pekats ut.

11.15.2.1. Reningsnivå

Enligt kommissionens uppfattning hade endast 26 av ovan nämnda 90 tätorter infört samtliga nödvändiga reningssteg (avskiljning av kväve och/eller fosfor). [76] Minst åtta av reningsverken med mer långtgående rening verkade ha alltför liten dimensionerad organisk kapacitet för att kunna genomföra tillräcklig rening av allt avloppsvatten från den anslutna tätorten. Enligt kommissionen bör reningsverkens kapacitet byggas ut. År 2003 meddelade de brittiska myndigheterna att reningsverken för åtta av dessa tätorter nu uppgraderas eller kommer att uppgraderas. [77]

[76] I kommissionens utvärdering beaktas utsläpp i potentiellt känsliga områdens avrinningsområden. Sådana utsläpp kräver i vissa fall inte bara fosforrening utan även avskiljning av kväve. När det gäller tätorten Cleland i Skottland (15 000 pe) gjordes ett misstag i utvärderingen, som dock inte kunde korrigeras för denna rapport. Detta kommer dock att beaktas i framtida utvärderingar.

[77] Ballymena, Banbridge, Bullays Hill, Moygasal, Seagoe, Tandragree och Tullagharley.

De brittiska myndigheterna anser själva att 88 av 90 avloppsreningsverk med utsläpp i de känsliga områden som pekades ut 1994 hade en fullgod reningsnivå under 2002 (98 procent), dvs. avskiljning av fosfor och/eller kväve, beroende på lokala förhållanden. Kommissionen delar dock inte den uppfattningen.

Tabell -76: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i känsliga områden som pekades ut 1994

>Plats för tabell>

* Inkluderar både ofullständig mer långtgående rening och verk med otillräcklig reningskapacitet, med hänsyn tagen till att dessa båda brister kan överlappa varandra (i Förenade kungariket fanns båda dessa brister vid sju reningsverk). I utvärderingen ingår också av misstag Cleland (nominell belastning: 15 000 pe). Där krävs endast fosforrening och därmed följer reningsnivån bestämmelserna. Detta misstag kommer att rättas till i framtida utvärderingar.

11.15.2.2. Reningens effektivitet (resultat från övervakningen) i känsliga områden

År 1999 genomfördes mer långtgående rening endast i 68 av de redovisade 90 tätorter med mer än 10 000 pe vars avloppsvatten går ut i känsliga områden. [78] 22 av dem uppnådde full reningseffektivitet på alla punkter. Enligt kommissionens tolkning följdes inte direktivets krav på reningens effektivitet i 68 tätorter under 1999.

[78] För 20 tätorter har vattenreningen uppgraderats mellan 1999 och 2002 till mer långtgående rening för reduktion av fosfor, men ännu inte av kväve: Arborfield, Bicester, Bracknell, Camberley, Chertsey, Cholsey, Fleet, Hartley Wintney, High Wycombe, Maidenhead, Pangbourne, Princes Risborough, Ross on Wye, Sandhurst, Silchester, Slough, Thame, Weybridge, Windsor och Wokingham.

Tabell -77: Reningens effektivitet i tätorter med utsläpp i känsliga områden som pekades ut 1994

>Plats för tabell>

* Skillnaden mellan medlemsstaternas och kommissionens tolkning av huruvida kraven uppfylls beror på att de har olika uppfattning om vilket näringsämne som måste avskiljas (endast fosfor eller också kväve). Kommissionens utvärdering innefattar potentiellt känsliga områdens avrinningsområden.

11.15.3. Vattenreningen i tätorter med utsläpp i "normala områden" - läget den 31 december 2000

Förenade kungariket skickade in en förteckning över 685 tätorter med mer än 15 000 pe. Där gjordes ingen urskiljning mellan tätorter i känsliga områden och tätorter i "normala områden". För nedanstående utvärdering minskades förteckningen med de 67 tätorter som också hade redovisats som "känsliga områden" (utpekade 1994 - se avsnitt ). Bland dessa 685 tätorter finns också tätorter som är belägna i så kallade potentiellt känsliga områden - områden som enligt kommissionens uppfattning borde ha angivits som känsliga och som är eller kommer att bli föremål för kommissionens åtgärder.

Den 31 december 2000 hade Förenade kungariket 618 (685 minus 67, se stycket ovan) tätorter med mer än 15 000 pe där utsläppen gick ut i "normala områden". I 67 av dessa tätorter genomfördes inte sekundär rening, varför de inte följde artikel 4. För totalt 89,2 procent av belastningen uppfylldes dock redan direktivets krav. År 2003 meddelade de brittiska myndigheterna att denna siffra hade stigit till 98 procent i slutet av 2002, men bifogade inga stödjande uppgifter.

Tabell -78: Reningsnivå i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.15.4. Ledningsnät

11.15.4.1. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden

Den 1 januari 2002 hade de 90 redovisade tätorterna (se avsnitt ) ledningsnät som följde bestämmelserna i artikel 3 i direktivet.

Tabell -79: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i känsliga områden som pekades ut 1994

>Plats för tabell>

11.15.4.2. Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden" - läget den 31 december 2000

För nedanstående utvärdering av ledningsnät i "normala områden" minskades de anförda 685 tätorterna med 67, eftersom de också hade redovisats under känsliga områden.

Den 31 december 2000 hade samtliga tätorter med mer än 15 000 pe ledningsnät som uppfyllde kraven och följde därför artikel 3 i direktivet.

Tabell -80: Ledningsnät i tätorter med utsläpp i "normala områden"

>Plats för tabell>

11.15.5. Vattenrening i städer med mer än 150 000 pe

Den 1 januari 2002 hade Förenade kungariket 89 städer med mer än 150 000 personekvivalenter:

* Tio av dessa städer var belägna i känsliga områden och borde därför ha anläggningar för mer långtgående rening: Coventry, Milton Keynes, Bedford, Corby, Oxford, Reading, Swindon, Wellingborough, Northampton och Rickmansworth. Tillräckligt långtgående rening fanns dock endast för Coventry och Milton Keynes. Övriga städer i känsliga områden följde inte bestämmelserna eftersom de saknade kväverening.

* För 68 städer som redovisades under "normala områden" genomfördes sekundär rening. Bland dessa fanns London (10 miljoner pe), Birmingham (2 miljoner pe) och Glasgow (1,6 miljoner pe). Många av dessa städer bör dock ha tertiär rening, till exempel London, eftersom deras avloppsvatten går ut i ett område som enligt kommissionen borde ha pekats ut som känsligt.

* I sex städer genomfördes primär rening eller sekundär rening endast för delar av tätorten: Cardiff (84 procent av belastningen renades inte, 16 procent renades sekundärt), Dundee (34 procent renades inte, ca 66 procent av belastningen renades sekundärt vid reningsverket för Tay), Eastburne (endast primär rening), Dover/Folkstone (endast primär rening), Worthing (endast primär rening) och Sandown (endast primär rening).

* Fem städer saknade avloppsvattenrening: [79] Brighton, Hastings, Kilmarnock/Irvine, Levenmouth och Torbay.

[79] I senare information från september 2003 meddelade de brittiska myndigheterna att situationen i några av de tätorter som saknade rening i början av 2002 har förbättrats: Avloppsvatten från Brighton undergår nu primär rening. I Hastings/Bexhill genomförs sekundär rening sedan mars 2003. För 51 procent av avloppsvattnet från Torbay (som täcker Brixham, Paignton) har sekundär rening genomförts sedan augusti 2002; för de återstående 49 procenten (Torquay) planeras sekundär rening till mars 2004.

De brittiska myndigheterna har meddelat att följande städer uppgraderades till sekundär rening under 2002: Cardiff, Eastburne, Dover/Folkstone, Kilmarnock/Irvine, Levenmouth, Sandown och Worthing.

11.15.6. Mindre känsliga områden

År 1994 och 1995 pekade Förenade kungariket ut 49 kustvatten och flodmynningar i England, 24 i Skottland och tre i Nordirland som mindre känsliga, vilket gör det tillåtet att släppa ut avloppsvatten från tätbebyggelse efter mindre långtgående behandling än sekundär rening. Förenade kungariket har steg för steg upphävt sina beslut om mindre känsliga områden. Sedan juli 2002 har Förenade kungariket inga "mindre känsliga områden".

11.15.7. Industrispillvatten (artikel 13)

Förenade kungariket anmälde 99 industrianläggningar med en total organisk belastning på 6 273 037 pe. År 2000 följdes artikel 13 för 86 procent av den organiska belastningen. Man räknar med att kraven kommer att uppfyllas helt i december 2003.

Tabell -81: Industrispillvatten enligt artikel 13 i direktivet

>Plats för tabell>

11.15.8. Avloppsslam

Under år 2000 producerades 1 130 066 ton avloppsslam i torr materia. 52 procent återanvändes i jordbruket, 17 procent gick till deponier, 21 procent förbrändes och 10 procent återanvändes eller bortskaffades på andra sätt.

Tabell -82: Återanvändning och bortskaffande av slam som produceras vid avloppsreningsverk

>Plats för tabell>

12. ÖVERTRÄDELSEFÖRFARANDEN

Enligt artikel 226 i den konsoliderade versionen av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen får kommissionen inleda ett överträdelseförfarande mot medlemsstater som inte fullgjort sina skyldigheter enligt direktivet.

Sedan 1994 har kommissionen sänt 34 motiverade yttranden inom ramen för ett överträdelseförfarande enligt artikel 226 i fördraget som har gällt direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, antingen för sig eller tillsammans med andra direktiv. 15 av dessa mål (inklusive följande mål vid Europeiska gemenskapernas domstol: C-236/99 - Belgien/Bryssel, C-161/95 - Grekland, C-297/95 - Tyskland och C-302/95 - Italien) har redan lagts ned på grund av att de berörda ländernas tillämpning har förbättrats.

Den 17 juli 2003 pågick 16 överträdelseförfaranden mot medlemsstater som endast gällde direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. De återstående tre överträdelseförfarandena gällde samma direktiv fast tillsammans med andra direktiv, till exempel direktivet om badvatten och direktivet om skaldjursvatten.

I två av de 16 målen har EG-domstolen utfärdat en dom, mot Italien/Milano (25 april 2002) och mot Spanien (15 maj 2003).

Den 17 juli 2003 pågick fyra mål vid domstolen: mot Belgien inklusive staden Bryssel, Frankrike, Grekland och Spanien.

I ett mål, mot Grekland/Aten, har det redan fattats beslut om att väcka talan vid domstolen, men ansökan har ännu inte lämnats in. I nio ärenden har processen kommit till ett motiverat yttrande (E, EL, F, IRE, I, NL, P, UK (2)).

I 18 ärenden har ett motiverat yttrande ännu inte formulerats.

När det gäller överträdelseförfaranden skall det betonas att situationen förändras mycket snabbt. Denna beskrivning av de rättsliga åtgärder som vidtagits ger bara en översiktlig bild av hur det förhöll sig vid ett visst datum (17 juli 2003).

Figur 12-1: Tillkännagivande av motiverade yttranden från Europeiska kommissionen under perioden 1994-2001

>Hänvisning till>

Kommissionen har inlett de pågående överträdelseförfarandena antingen med stöd av klagomål från EU-medborgare eller på eget initiativ. De som har inletts på eget initiativ rör framför allt betydande tillämpningsbrister i stora städer, angivande av känsliga områden, utsläpp i känsliga områden samt rapporteringsskyldigheter. För närvarande förbereds överträdelseförfaranden angående tidsfristen den 31 december 2000, som berör tätorter i "normala områden".

De två tabellerna här nedan sammanfattar genomförandeprocessen i varje medlemsstat och pågående överträdelseförfaranden (juli 2003) vid domstolen som rör direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse.

Tabell 12-1: Hur långt processen har kommit i de överträdelseförfaranden som rör rådets direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. A-mål vid domstolen, läget den 17 juli 2003.

>Plats för tabell>

Tabell -2: De viktigaste skyldigheterna i direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (91/271/EEG) och i vilken utsträckning medlemsstaterna hade fullgjort dessa den 17 juli 2003.

>Plats för tabell>

13. KOMMANDE UPPGIFTER FÖR KOMMISSIONEN

Kommissionen har börjat kontrollera effektiviteten vid de reningsverk för tätorter som omfattas av tidsfristen den 31 december 2000. Resultaten kommer att läggas fram i nästa rapport om genomförandet av direktivet.

I framtiden kommer kommissionen också att begära uppdateringar av information som tidigare samlats in inför tidsfristerna 1998 och 2000, för att kunna följa framsteg och förbättringar när det gäller direktivets genomförande i medlemsstaterna. Efter 2005 kommer kommissionen att kontrollera huruvida bestämmelserna följs i små och medelstora tätorter med mer än 2 000 personekvivalenter, för vilka tidsfristen den 31 december 2005 gäller. Kommissionen kommer även att följa direktivets genomförande i de nya medlemsstaterna.

I samarbete med medlemsstaterna har kommissionen byggt upp en databas om avloppsvattenrening. Där finns alla uppgifter som rör genomförandet av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Denna databas gör det lättare för medlemsstaterna och kommissionen att utarbeta rapporter i framtiden och bidrar till att ge en klar bild av vattenreningen i Europeiska unionen. Vid behov kommer kommissionen att uppdatera och utvidga databasen.

Skyldigheten att lämna rapporter enligt direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse kommer dessutom - så långt detta är möjligt - att slås samman med rapporteringskraven i ramdirektivet om vatten. Detta är ett led i ett initiativ för att utveckla gemensam information och samma rapporteringssystem för all vattenlagstiftning.

Kommissionen fortsätter att uppmuntra till framsteg i genomförandet av direktivet genom att inleda överträdelseförfaranden, villkora fördelningen av EU:s regionalfonder och utöva påtryckningar på beslutsfattare genom att höja allmänhetens medvetenhet.

* Om kraven i direktivet inte uppfylls kommer situationen att övervakas och överträdelseförfaranden inledas. Detta kommer att ske om medlemsstaterna inte ger kommissionen den information som behövs för att kontrollera att tidsfristerna respekteras.

* För att gemenskapen skall bevilja och betala ut stöd genom strukturfonderna och Sammanhållningsfonden måste direktivets krav uppfyllas till punkt och pricka, särskilt när det gäller nivån på vattenreningen och driften av redan fungerande reningsverk. Kommissionens avdelningar har därför utarbetat riktlinjer om tillämpningen av direktiv 91/271/EEG om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse och medel från strukturfonderna, där man särskilt behandlar tillämpningen i förhållande till överträdelseförfaranden. Riktlinjerna skickades till medlemsstaterna under sommaren 2003.

* Större intresse bör ägnas åt beslutsfattare och lokala och regionala myndigheter och organisationer i syfte att öka medvetenheten och uppmuntra dem att agera på ett sätt som gör att direktivet följs bättre på deras respektive nivåer. Man kan åstadkomma detta genom att höja allmänhetens medvetenhet, agera i kommunikationsnätverk mellan beslutsfattare i olika städer och anordna bilaterala möten mellan medlemsstaterna och kommissionen, dit regionala och lokala företrädare bjuds in.

Det är också mycket viktigt att små och medelstora tätorter får tekniskt stöd så att de kan uppfylla direktivets krav när tidsfristen går ut 2005. Berörda kommuner och lokala myndigheter, som ansvarar för att göra nödvändiga investeringar, har ofta sämre förutsättningar än större städer när det gäller att välja lämpliga avloppsreningssystem och se till att de byggs. Kommissionen vill öka stödet till utveckling av lämplig reningsteknik för små och medelstora tätorter. Detta arbete har redan startat med workshops och en tematisk handledning i ämnet, och kommer att fortsätta med liknande aktiviteter. Genom Lifeprogrammet kommer kommissionen också att fortsätta att stödja pilot- och demonstrationsprojekt inriktade på utveckling av ny teknik för avloppsvattenrening.

Kommissionen är medveten om att direktivet är en stor utmaning för anslutningsstaterna. Samtliga anslutande stater har bett om en övergångsperiod för att genomföra direktivet. Under de närmaste åren kommer kommissionen att fortsätta att stödja program och ge tekniskt och administrativt stöd. Bidrag till nödvändiga investeringar kommer också att ges i fortsättningen, framför allt genom ISPA, och i framtiden genom strukturfonderna och Sammanhållningsfonden.

14. Sammanfattning och slutsats

Avloppsvattenrening och vattenkvalitet i EU:s vatten

I Nordsjön, Östersjön och stora delar av Medelhavet finns stora problem med övergödning. Europas floder och sjöar visar symptom på upp till 40 procents övergödning. Avloppsutsläpp från tätbebyggelse är den nästviktigaste källan till övergödning av vattensamlingar, efter föroreningar från jordbruket. Den totala mängd kväve som förs ut genom avloppsvatten från tätbebyggelse kan bidra med upp till 50 procent av den sammanlagda kvävepåverkan (rapport nr 4 från Europeiska miljöbyrån, "Nutrients in European ecosystems", 1999).

Olika delar av EU:s miljölagstiftning, havskonventioner och flodkonventioner syftar till att motverka övergödningsproblemet i europeiska vatten.

Sedan direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse trädde i kraft för mer än tio år sedan har det redan gjorts stora insatser för att minska föroreningarna. Satsningarna på avloppsvattenrening har därmed lett till stora förbättringar av vattenkvaliteten i sötvattensamlingar. Ett exempel är att BOD5-nivåerna i europeiska floder har minskat med 20-30 procent sedan 1990-talet, koncentrationen av fosfor med 30-40 procent och ammoniumkoncentrationen med ca 40 procent. Trots ansträngningarna för att minska kvävet i avloppsvatten från tätbebyggelse är den totala kvävekoncentrationen i europeiska floder fortfarande hög. Detta avslöjar påverkan av kväve från jordbruket, men också den otillräckliga kvävereduktionen vid avloppsreningsverken (Europeiska miljöbyråns faktablad "E8 - rening av avloppsvatten från tätbebyggelse" och Europeiska miljöbyråns "Environmental signals", 2002).

Övergödningen av havs- och kustvatten är därför fortfarande ett stort problem. Under de 15 åren fram till 2000 har inga positiva trender noterats när det gäller sommarkoncentrationerna av "klorofyll a", vilket är ett mått på eutrofiering (Europeiska miljöbyråns "Environmental signals", 2002).

Förbättringar och fortsatta utmaningar i genomförandet av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse

Sedan den första viktiga tidsfristen löpte ut 1998 har medlemsstaterna gjort stora insatser, och i många länder har det skett förbättringar inom sektorn för avloppsvattenrening.

* Stora förbättringar har framför allt gjorts när det gäller angivande av känsliga områden där det krävs särskilt vattenskydd mot övergödning, men också skydd av bland annat badvattenområden. Många medlemsstater har varit mindre strikta än tidigare när de har pekat ut känsliga områden. Detta kommer att inverka positivt på den framtida vattenkvaliteten i Europeiska unionen. Enligt medlemsstaterna är det nu ca 38 procent av det producerade avloppsvattnet, som omfattas av direktivet, som släpps ut i känsliga områden. Ett stort antal områden som enligt kommissionen lider av övergödning har emellertid ännu inte angivits av medlemsstaterna. Dessutom bortser ett antal medlemsstater fortfarande från det faktum att otillräckligt renat avloppsvatten förs vidare via flodens avrinningsområden och därmed förorenar flodavsnitt nedströms eller havsvatten. De har därför inte vidtagit de åtgärder som krävs för att angripa problemet med vattenföroreningar i ett stort antal tätorter. Medlemsstaterna har också underskattat nödvändiga krav på vattenrening för stora städer som Paris, London, Madrid och Milano.

* I många medlemsstater har det också skett förbättringar när det gäller infrastrukturen för avloppsvatten i känsliga områden och deras avrinningsområden. Redan år 1998 uppfyllde Danmark, Tyskland och Österrike helt eller nästan direktivets krav. Men bortsett från Tyskland och Nederländerna, som tillämpar artikel 5.4 och redan följde kraven i hög grad 2002, uppfylls kravet på mer långtgående avloppsvattenrening fortfarande endast i 42 procent av de tätorter som släpper ut avloppsvatten i känsliga områden, vilket innebär att 58 procent av deras avloppsvatten släpps ut utan att renas tillräckligt.

* Information från övervakningen av effektiviteten vid reningsverken 1999 visade - för de medlemsstater som inte tillämpar artikel 5.4 - att den verkliga effektiviteten vid reningsverken uppfyllde kraven i bara drygt 50 procent av de utvärderade tätorterna.

* Med hänsyn tagen till infrastrukturen för avloppsvattenrening och otillräcklig effektivitet vid reningsverken kan man anta att det i hela Europeiska unionen fortfarande saknas tillräcklig rening för mer än 50 procent av det avloppsvatten som släpps ut i känsliga områden.

* Kontrollen med anledning av tidsfristen 2000, som gäller större tätorter i "normala områden", gav en betydligt bättre bild för många medlemsstater. Eftersom "normala områden" inte kräver särskilt skydd behövs endast sekundär rening för utsläpp av avloppsvatten i dessa områden. I slutet av 2000 hade anläggningar för sekundär rening uppförts för omkring 69 procent av den belastning av avloppsvatten som genereras i normala områden. I Grekland, Irland och Italien genomfördes sekundär rening för mindre än 50 procent av den belastning av avloppsvatten som berörs av denna tidsfrist.

* När det gäller avloppsvattenrening i EU:s större städer visade kommissionens kontroll att situationen hade förbättrats avsevärt sedan 1998. I 387 av de 556 städerna med mer än 150 000 personekvivalenter var standarden på avloppsvattenreningen tillräcklig i förhållande till direktivets krav. Antalet städer utan avloppsvattenrening hade minskat från 37 till 25, men de innefattar fortfarande stora städer som Donostia-San Sebastian, Cadiz, Cork, Milano, Barreiro och Brighton.

* Uppsamlingen av avloppsvatten i Europeiska unionen ser ut på följande sätt: Enligt medlemsstaternas rapporter skall 91 procent respektive 77 procent av de berörda tätorterna i känsliga respektive "normala" områden ha ledningsnät som uppfyller kraven. Nästan hälften av medlemsstaterna meddelade att 100 procent av tätorterna i känsliga områden uppfyller kraven för uppsamling av avloppsvatten. I Belgien, Spanien och Italien var uppsamlingen otillräcklig för mindre än 50 procent av belastningen av avloppsvatten i känsliga områden. När det gäller "normala områden" var det endast Italien som hamnade under 50 procent. Kommissionen förlitar sig för närvarande på uppgifter från medlemsstaterna och har ännu inte kontrollerat dem på ett oberoende sätt.

* Med tanke på den otillräckliga behandlingen av avloppsvatten vid reningsverken och att en stor mängd avloppsvatten inte ens samlas upp är situationen i Europa fortfarande mycket otillfredsställande när det gäller avloppsvattenrening.

* Utsläpp av spillvatten från vissa livsmedelsindustrier som omfattas av direktivet svarar för en avloppsvattenbelastning på ca 59 miljoner personekvivalenter. Enligt medlemsstaterna uppfylls kraven för 68 procent av industriutsläppen, i många fall även för 100 procent. Kommissionen måste för närvarande grunda sina slutsatser på medlemsstaternas information utan att ha gjort en oberoende kontroll av situationen i fråga om utsläpp från industrin.

* Eftersom ökad avloppsvattenrening för med sig ökad produktion av avloppsslam - och därmed problem med hur slammet skall bortskaffas - ville kommissionen beskriva utvecklingen av slamproduktionen och bortskaffandet av slam. År 2000 producerades totalt 7 miljoner ton avloppsslam i torr materia. Inga betydande förändringar när det gäller återanvändning av slam kunde konstateras, men slamförbränningen hade nästan fördubblats sedan 1992. Men eftersom medlemsstaterna inte kunde specificera vart 20 procent av slammet tar vägen var det inte möjligt att göra någon detaljerad analys med hjälp av datasamlingen.

* Inom EU:s nuvarande markpolitik finns en övergripande syn på mark. Frågan om slamspridning på land och, framför allt, översynen av lagstiftningsförslaget om avloppsslam ingår därför i och kommer att hanteras inom ramen för kommissionens pågående temainriktade strategi för markskydd.

* Medlemsstaternas samarbete med kommissionen när det gäller överföring av information har förbättrats avsevärt. Men det förhåller sig fortfarande så att tidsfristerna inte följs, att uppgifterna är ofullständiga och att kvaliteten på informationen är bristfällig. I vissa fall har medlemsstaterna helt enkelt inte lämnat den information som hade begärts. Kommissionen kommer att fortsätta att arbeta med medlemsstaterna för att förbättra rapporteringen och överföringen av uppgifter.

Investeringar

Direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse är den mest kostnadsintensiva lagstiftningen på miljöområdet, på grund av de stränga kraven på att bygga infrastruktur för avloppsvattenrening i tätortsområden. Eftersom medlemsstaterna inte är skyldiga att lämna information om investeringar fick kommissionen inte en så fullständig information att den kunde redovisas här. Men i Europeiska kommissionens undersökning om investeringar och arbetstillfällen relaterade till EU:s politik för luft, vatten och avfall (2000) gjordes bedömningen att ca 152 miljarder euro har investerats eller kommer att investeras i avloppsvatteninfrastruktur under perioden 1990-2010. Europeiska kommissionen ger ca 5 miljarder euro i stöd per år för genomförandet av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse i medlemsstaterna och kandidatländerna.

Slutsats

Resultaten här ovan visar att de flesta medlemsstater är mycket sena med att genomföra direktivet, trots de förbättringar som gjorts. När det gäller genomförandet är den situation som beskrivs i denna rapport ett bekymmer för kommissionen, som vill uppmuntra medlemsstaterna att påskynda sina insatser och göra de investeringar som krävs för att följa direktivets bestämmelser.

Några medlemsstater har visat att det är möjligt att genomföra direktivet med framgång, nämligen Danmark, Tyskland, Österrike och med vissa förbehåll även Nederländerna, vilket har lett till stora förbättringar av deras vatten.

Kommissionen kommer att fortsätta att kontrollera att direktivets krav uppfylls, särskilt tidsfristen den 31 december 2005, och att de nya medlemsstaterna genomför direktivet i framtiden.

Eftersom avloppsvatten från källor i tätbebyggelse är en av de viktigaste föroreningarna av vattenmiljön kommer ett framgångsrikt genomförande av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse att ha stor inverkan på genomförandet av ramdirektivet om vatten och den framtida vattenkvaliteten i alla medlemsstater i EU.

För kandidatländerna utgör direktivet en särskilt stor utmaning och många medlemsstater måste fortfarande göra stora förbättringar. Att genomföra direktivet kommer därför även i fortsättningen att vara en stor utmaning i större delen av Europa. När det gäller att skydda människors hälsa och miljön kommer avloppsvattenrening, liksom återanvändning av avloppsvatten, dessutom att bli allt viktigare, eftersom översvämningar och torka blir vanligare på grund av klimatförändringarna.