31996D0178

KOMMISSIONENS BESLUT av den 18 oktober 1995 om statligt stöd från Bayern till EKSG-stålföretaget Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH, Sulzbach-Rosenberg (Endast den tyska texten är giltig) (Text av betydelse för EES) (96/178/EKSG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen särskilt artikel 4c detta,

med beaktande av kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november 1991 om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin (1),

efter att, i enlighet med artikel 6.4 i ovannämnda beslut, ha givit övriga medlemsstater och berörda parter tillfälle att yttra sig,

med beaktande av de yttranden som mottagits, och

med beaktande av följande:

I

Den 30 november 1994 beslutade kommissionen, på grund av att Bayern mellan mars 1993 och augusti 1994 hade beviljat Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH (nedan kallat NMH) flera lån på totalt 49,895 miljoner tyska mark (26,53 miljoner ecu), att inleda ett förfarande enligt artikel 6.4 i beslut nr 3855/91/EKSG (nedan kallat stålstödsakten). Med informationen från den tyska regeringen som underlag har kommissionen kommit till slutsatsen att beviljandet av lånen till företaget eventuellt inte kan jämställas med riskkapital enligt normal investeringspraxis i en marknadsekonomi och därför skulle kunna utgöra ett statligt stöd som är oförenligt med stålstödsakten och Parisfördraget.

Den 12 december 1994 meddelade kommissionen genom ett brev den tyska regeringen om sitt beslut att inleda ett förfarande och anmodade den att lämna de synpunkter och den information, som regeringen ansåg relevant. Svaret från de tyska myndigheterna av den 13 januari 1995 innehöll ytterligare uppgifter om Bayerns motiv för att bevilja lånen, de övriga delägarnas motiv för att inte delta helt och fullt i finansieringen av företaget samt lånens användning (i avsnitt III finns en utförlig redogörelse för den tyska regeringens ståndpunkt). Den tyska regeringen hänvisade dessutom till sina yttranden av den 15 juli, den 14 september, och den 9 december 1994 i fråga om de planerade finansieringsåtgärderna inom ramen för Bayerns privatiseringsplan till förmån för NMH och Lech-Stahlwerke GmbH (nedan kallat LSW) och betonade att lånen bara kan bedömas i sammanhang med planen. Kommissionen beslutade den 4 april 1995 (2) att den planerade förlustutjämningen på 125,7 miljoner tyska mark (67,81 miljoner ecu) och investeringstillskottet på 56 miljoner tyska mark (29,78 miljoner ecu) till förmån för NMH samt den planerade förlustutjämningen på 20 miljoner tyska mark (10,63 miljoner ecu) för LSW utgör statligt stöd som är oförenligt med stålstödsakten och att Bayern följaktligen inte får bevilja dessa stöd. Dessa åtgärder planerades i samband med den tilltänkta privatiseringen av de andelar som Bayern innehar i NMH (45 %) och LSW (19,734 %) till Aicher-gruppen. Den tyska regeringen väckte talan vid Europeiska gemenskapernas domstol och anförde att kommissionens beslut var felaktigt, mål C-158/95 (3). NMH väckte talan vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt och anförde likaledes att beslutet var felaktigt, mål T-129/95 (4).

Genom offentliggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (5) av det brev i vilket kommissionen meddelade den tyska regeringen sitt beslut att inleda förfarandet, anmodades de övriga medlemsstaterna och berörda parter att lämna synpunkter.

Det bör påminnas om att kommissionen den 19 juli 1995 beslutade att inleda ett andra förfarande på grund av ett delägarlån som Bayern beviljade NMH i fyra delar mellan juli 1994 och mars 1995 till ett totalt belopp av 24,1125 miljoner tyska mark (12,82 miljoner ecu) (6). Dessa lån, som kommissionen ännu inte kände till när det aktuella förfarandet inleddes, utgör eventuellt ett otillåtet statligt stöd, eftersom ingen annan delägare deltog i dessa åtgärder för att finansiera företaget, varför man kan utgå från att staten inte uppträtt så som en långivare under normala marknadsekonomiska villkor skulle ha gjort.

Under förfarandets gång har kommissionen mottagit följande synpunkter:

- Regeringen i en medlemsstat meddelade att den betraktade lånen som statligt stöd, som begränsade konkurrensen inom gemenskapen till nackdel för NMH:s konkurrenter inom det egna territoriet. De privata delägarnas agerande och företagets ekonomiska situation påstods vara ett tydligt tecken på att de statliga lånen inte överensstämmer med gängse praxis i en marknadsekonomi och följaktligen utgör statligt stöd.

- Regeringen i en annan medlemsstat ansåg att lånet till förmån för NMH även var avsett att gynna Rohrwerke Neue Maxhütte GmbH (nedan kallat RNM), ett bolag som till 85 % ägs av NMH, och hänvisade till den kraftiga överkapaciteten på den europeiska stålrörsmarknaden.

- Enligt en europeisk sammanslutning av ståltillverkare skulle ingen privat långivare ha varit beredd att bidra med kapital till ett företag som befann sig i samma ekonomiska situation som NMH. Sammanslutningen betraktade lånet som statligt stöd och uppmanade kommissionen att i ett slutligt beslut begära att de tyska myndigheterna skulle kräva tillbaka stödet.

- En nationell sammanslutning av ståltillverkare hänvisade till en princip i rättspraxis när det gäller statliga stöd inom gemenskapen, enligt vilken i ett företag med blandat ägarförhållande, som i NMH, agerandet hos en privat investerare är en viktig indikation på om statens deltagande kan betraktas som normal praxis i en marknadsekonomi. Enligt sammanslutningens uppfattning uppvisade Aicher-gruppens medverkan i lånebeviljandet vissa ovanliga drag, eftersom gruppen vid tidpunkten för beviljandet förhandlade med Bayern om förvärv av NMH. I den slutgiltiga överenskommelsen som offentliggjordes i mars 1994 fastställldes att Bayern skulle lämna ett omfattande ekonomiskt stöd till NMH. Aicher hade alltså enligt sammanslutningen ett viktigt motiv för att direkt delta i det tredje lånet, som skilde sig från ett lån från en privat placerare i och med att lånen genom en avyttring av NMH och LSW skulle innebära en effektiv amortering till den bayerska delstatsregeringen. Denna medverkan från Aicher-gruppen, som var ekonomiskt motiverad för gruppen, är enligt sammanslutningen inte lämplig att använda som exempel på ett normalt agerandfe hos en privat investerare.

- Ett stort europeiskt stålföretag anser att en försiktig långivare, med tanke på det allmänt kända faktumet att de finansiella resultaten för stålföretag är utpräglat cykliska, skulle sätta stort värde på en garanterad återbetalning från vinst eller cash flow under hela konjunkturcykeln. Ett lånevillkor som förutser återbetalning endast om NMH går med vinst skulle därmed inte anses överensstämma med normal investeringspraxis i en marknadsekonomi. Företaget uppmanade kommissionen att i sitt beslut ålägga Bayern att kräva tillbaka stödet om det i samband med deras granskning skulle framgå att lånen i själva verket beviljades endast för att stödja NMH:s olönsamma affärer.

- En annan europeisk ståltillverkare underströk att de statliga lånen till NMH redan hade snedvridit konkurrensen inom de sektorer där denne ståltillverkare konkurrerade med NMH.

- En nationell sammanslutning av stålrörstillverkare stödde kommissionens ursprungliga uppfattning att lånen från Bayern till NMH eventuellt utgjorde ett statligt stöd som är oförenligt med Parisfördraget och stålstödsakten. Sammanslutningen uppmanade kommissionen att i sitt beslut fastställa att Bayern måste kräva tillbaka stödet även om det, vilket gäller alla privata företag som inte kan förlita sig på statliga stöd, skulle ha till följd att företaget måste likvideras.

- En advokatbyrå, som arbetar för en stålrörstillverkare som är konkurrent till NMH:s dotterbolag RNM, analyserade med ledning av informationen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning de finansieringsåtgärder som Bayern genomfört och kom till slutsatsen att åtgärderna utgör statligt stöd som är oförenligt med stålstödsakten. Advokaterna hänvisade till att stödet indirekt även kommer RNM till godo, så att denna konkurrent till byråns uppdragsgivare subventioneras på ett otillåtet vis.

- En annan stålrörstillverkare hänvisade till möjligheten att även dennes konkurrent RNM drog nytta av stödet till NMH och underströk att företaget behövde amortera lånet bara om det hade uppvisat vinst föregående år. Då företaget aldrig hade uppvisat någon vinst sedan det startades, kunde inte staten heller förvänta sig någon återbetalning, vilket innebar att lånen måste betraktas som stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Kommentarerna skickades till den tyska regeringen tillsammans med ett brev av den 22 augusti 1995 och tillsammans med en uppmaning att inkomma med synpunkter. De tyska myndigheterna svarade genom ett brev av den 18 september 1995, i vilket de vidhöll sin uppfattning att lånen endast bör ses i relation till den bayerska delstatsregeringens privatiseringsplan. Enligt den tyska regeringen beviljades lånen för att upprätthålla driften vid företaget tills privatiseringsplanen slutgiltigt kunde genomföras. Eftersom kommissionen i april 1995 hade beslutat att det statliga ekonomiska stöd som var nödvändigt för privatiseringen utgjorde ett otillåtet statligt stöd, kunde privatiseringsplanen genomföras först efter det att EG-domstolen hade förklarat beslutet vara felaktigt, vilket den tyska regeringen utgick från att den skulle göra. För att inte riskera den eventuella avyttringen av delstaten Bayerns andelar i NMH och LSW efter det förväntade upphävandet av kommissionens beslut, anmodade den tyska regeringen kommissionen att dröja med beslutet om återkrävande av lånen, om den slutgiltigt skulle bedöma lånen som statligt stöd, tills EG-domstolen hade fattat ett slutgiltigt avgörande.

II

Följande sakförhållanden framgår av de mottagna uppgifterna:

Den 16 april 1987 inleddes konkursförfarandet avseende Eisenwerk-Gesellschaft Maximilianshütte mbH (nedan kallat Maxhütte). Konkursförvaltaren beslutade att fortsätta driften av företaget och att upprätta en omstruktureringsplan. I mitten av 1990 övertog två nybildade bolag Maxhüttes i konkurs försatta verksamhet. Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH (NMH) övertog EKSG-produktsortimentet från det tidigare Maxhütte och Rohrwerke Neue Maxhütte GmbH (RNM) övertog rörtillverkningen. NMH äger RNM till 85 % och resterande 15 % innehas av Kühnlein, Nürnberg, som är huvudrepresetant för de stålrör som produceras.

NMH:s ursprungliga delägare var Bayern (45 %), Thyssen Edelstahlwerke AG (5,5 %), Thysen Stahl AG (5,5 %), Lech-Stahlwerke GmbH (11 %), Krupp Stahl AG (11 %), Klöckner Stahl GmbH (11 %) och Mannesmann Röhrenwerke AG (11 %). Bayern övertog 1988 en andel på 19,734 % i LSW för att möjliggöra LSW:s engagemang i NMH. I sitt beslut av den 26 juli 1988 drog kommissionen den slutsatsen att det statliga engagemanget i de bägge företagen inte innebar någon form av statligt stöd (7).

I augusti 1992 meddelade den tyska regeringen kommissionen om den bayerska delstatsregeringens avsikt att bevilja NMH ett lån på 10 miljoner tyska mark (5,3 miljoner ecu). Kommissionens uppfattning var att lånet inte utgjorde något statligt stöd, eftersom alla privata delägare var beredda att bevilja lån motsvarande sina andelar i företaget och på samma villkor. Delstaten har alltså agerat på samma sätt som företagets privata delägare. Tyskland meddelades i ett brev av den 2 februari 1993 om detta beslut (8) och motiveringen till detta.

Genom ett avtal daterat den 7 december 1992 och den 3 mars 1993 överlät Klöckner Stahl GmbH sin andel i NMH till Annahütte Max Aicher GmbH & Co. KG (nedan kallat Annahütte), Hammerau, till ett pris av 1,00 tysk mark (0,53 ecu). Den 14 juni 1993 överlät Krupp Stahl AG, Thyssen Stahl AG och Thyssen Edelstahlwerke AG sina bolagsandelar i NMH till ett pris av 200 000 tyska mark till LSW. Den tyska regeringen meddelade kommissionen i ett brev den 9 december 1994 att överlåtelsen av andelarna skett oberoende av ett medgivande från fordringsägarna. Genom ett brev daterat den 18 september 1995 meddelade de tyska myndigheterna kommissionen att överlåtelsen av andelarna från de fyra ovan nämnda delägarna till de bägge företag som tillhör Aicher-gruppen formellt skedde först den 21 mars 1994, efter det att den bayerska delstatsregeringen hade gett sitt godkännande, vilket krävs enligt bolagsordningen.

Ägarförhållandena framgår av följande uppställning:

>Plats för tabell>

LSW och Annahütte kontrolleras av företaget Aicher.

NMH tillverkar cirka 299 kiloton råstål per år (kt/år) (kapacitet: 444 kt/år), 81 kt/år halvfabrikat och cirka 85 kt/år av grov- och tunnplåt (kapacitet: 258 kt/år). Dotterföretaget RNM tillverkar cirka 70 kt/år rör (kapacitet: 136 kt/år). NMH har för närvarande 1 040 anställda och RNM 560 anställda. Företaget har sedan det bildades i mitten av 1990 aldrig gått med vinst. De sammanlagda förlusterna till slutet av 1994 fastställdes till 156,4 miljoner tyska mark (83,19 miljoner ecu). För 1993 uppgick förlusterna till omkring 88 miljoner tyska mark (46,8 miljoner ecu) och omsättningen låg på 216 miljoner tyska mark (114,9 miljoner ecu). Förlusterna berodde till 25 % på det resultatöverföringsavtal som slöts med RNM. För 1994 hade NMH en omsättning på totalt 284 miljoner tyska mark (151 miljoner ecu) och en förlust på cirka 44 miljoner tyska mark (23,4 miljoner ecu) som till en tredjedel berodde på resultatöverföringsavtalet med RNM.

Alltsedan mars 1992, då Thyssen, Krupp och Klöckner meddelade de övriga delägarna att de tänkte avsluta sina engagemang, ansträngde sig den bayerska delstatsregeringen för att ta fram en bärkraftig plan för privatisering och omstrukturering av företaget. Det bayerska företaget Max Aicher, som var engagerat i NMH via LSW, föreslog att företaget skulle omstruktureras från den traditionella masugnstekniken och i samband därmed dra nytt av de synergieffekter som uppstod vid sammanslagningen av de bayerska stålföretagen NMH, Annahütte och LSW. Bayerns kostnader för planen uppskattades slutligen till 200 miljoner tyska mark (106,4 miljoner ecu). Manfred Kühnlein, rörföretaget i Nürnberg som ägde 15 % av RNM, föreslog ett program med beteckningen MARS, i vilket en grupp bestående av fjorton företag hade använt en ny återvinningsteknik för fordonskarosser som utvecklats av Voest Alpine AG och Mercedes Benz AG. Bayerns kostnader för planen uppskattades slutligen till 280 miljoner tyska mark (148,9 miljoner ecu). År 1993 genomförde det tyska företaget WASTE Management GmbH, som tillhör det amerikanska återvinningsföretaget WMX Technologies Inc., en undersökning om programmet skulle kunna användas till fordonsåtervinning och kom i början av 1994 fram till att planen inte var ekonomiskt bärkraftig. Den bayerska delstatsregeringen bestämde sig i mars 1994 slutligen för Aichers förslag. I maj 1994 anmälde den tyska regeringen till kommissionen de ekonomiska åtgärder som Bayern tänkte vidta i samband med Aicher-planen.

Bayern och Max Aicher GmbH & Co. KG överenskom i ett avtal av den 27 januari 1995 om att Bayern skulle avträda sin andel på 45 % i NMH till Max Aicher GmbH & Co. KG för 3,00 tyska mark (1,59 ecu) och att Bayern skulle överta 80,357 % av företagets förluster fram till slutet av 1994. Om förlusterna hade uppgått till 156,4 miljoner tyska mark (83,19 miljoner ecu), vilket de slutligen också fastställdes till, hade det belopp som delstaten skulle betala enligt avtalet uppgått till 125,7 miljoner tyska mark (67,81 miljoner ecu). Delägarlånen från delstaten kunde enligt avtalet avräknas mot det planerade bidraget, så snart som avtalet trädde i kraft. Avtalsparterna har dessutom överenskommit om att Bayern skall betala upp till 56 miljoner tyska mark (29,78 miljoner ecu) för särskilda investeringar. I ett andra avtal av den 27 januari 1995 överenskom Bayern och herr Aicher om att Bayern skulle sälja sin andel på 19,734 % av kapitalet i LSW för 1,00 tysk mark (0,53 ecu) till herr Aicher och erlägga ett "utjämningsbelopp" på 20 miljoner tyska mark (10,63 miljoner ecu) till LSW.

Den tyska regeringen har informerat kommissionen om ovannämnda finansieringsplaner. Den 4 april 1995 beslutade kommissionen att åtgärderna utgör ett statligt stöd och följaktligen inte får beviljas. Avtalen trädde alltså inte i kraft, då de hade ingåtts under förutsättning att kommissionen gav sitt godkännande.

Enligt uppgifter från den tyska regeringen har Bayern beviljat Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH följande lån:

>Plats för tabell>

Lånens löptid beviljades för tio år med en räntesats om 7,5 % per år och skulle amorteras årligen endast om NMH uppvisat vinst föregående år.

De första tre lånen i ovanstående uppställning åtföljdes av lån som beviljades på samma villkor av andra delägare i NMH och RNM. Det första lånet åtföljdes av ett lån på 176 000 tyska mark från LSW, som ägde 11 % av NMH, och av ett lån på 54 000 tyska mark från Kühnlein, som äger 15 % RNM. Det andra lånet åtföljdes av ett lån på 1,5 miljoner tyska mark från LSW, som vid den tidpunkten formellt fortfarande ägde 11 % av NMH, men som redan den 14 juni 1993 hade överenskommit med Thyssen och Krupp om överlåtelsen av ytterligare 22 %, och av ett lån på 270 000 tyska mark från Kühnlein. Det tredje lånet åtföljdes av ett lån på 1,1 miljoner tyska mark från Annahütte, som vid den aktuella tidpunkten visserligen ännu inte formellt var delägare, men som i mars 1993 hade överenskommit med Klöckner Stahl GmbH (nuvarande Stahlwerke Bremen GmbH) om övertagande av dess andel på 11 %. De övriga delägarna i NMH har sedan februari 1993 inte deltagit i finansieringen av företaget genom delägarlån. De resterande sju lånen från Bayern beviljades utan åtföljande lån från övriga delägare.

III

Den tyska regeringen har tagit ställning till kommissionens beslut att inleda ett förfarande och till övriga medlemsstaters och berörda parters yttranden. Den tyska regeringen anser att de aktuella lånen kan bedömas endast i samband med privatiserings- och omstruktureringsplanen och inte kan anses som statligt stöd.

Efter den tyska regeringens framställning beslutade Bayern 1992 att avsluta sitt engagemang i NHM och försöka hitta en industriell lösning för företagets framtid. Den bayerska delstatsregeringen genomförde segslitna förhandlingar med flera möjliga industriella partner under hela 1993 och fram till mars 1994. I maj 1994 presenterades de ekonomiska åtgärderna för genomförandet av Aicher-planen för kommissionen. Om inte delägarna hade skjutit till likvida medel hade NMH, som gick med förlust, inte kunnat överleva den perioden. Delstaten har därför beviljat de aktuella lånen för att säkra sina andelar i den planerade avyttringen. Eftersom Bayern med sina 45 % var huvuddelägare i NMH, motsvarade finansieringen av företaget det normala agerandet hos en solvent delägare i en marknadsekonomi med socialt ansvar. Detta gäller även om de övriga delägarna vilka innehar majoriteten av andelarna, inte är beredda att delta i finansieringen.

Den tyska regeringen åberopar de ståndpunkter, som den intagit under förfarandet i fråga om de planerade åtgärderna för finansieringen av privatiserings- och omstruktureringsplanen, och där den angett de exempel som den finner lämpliga för att stödja uppfattningen att en privat långivare hade agerat likadant. Regeringen hänvisar särskilt till exemplet med den privata Schörghuber-gruppen i målet Heilit & Woerner Bau AG (9).

Agerandet från de övriga delägarna i NMH mellan mars 1993 och augusti 1994 bör enligt den tyska regeringen inte användas som måttstock på ett normalt agerande från investerare i en marknadsekonomi.

I mars 1992 beslutade företagen Thyssen, Krupp och Klöckner att avveckla sina engagemang i NMH, sedan de beviljat ett sista delägarlån på 1,1 miljoner tyska mark (0,58 miljoner ecu). Därefter skulle man inte förvänta sig att de skulle delta i någon finansiering av NMH:s förlustbringande verksamhet.

Delägarna Kühnlein och Aicher avslutade sina deltaganden i finansieringen av NMH i augusti respektive december 1993, enligt den tyska regeringen beroende på osäkerheten i fråga om genomförandet av deras planer för företagets framtid, där Mannesmann endast var intresserat av RNM och inte var berett att delta i finansieringen av NMH.

Den tyska regeringen anser därför att stöden från Bayern i egenskap av huvuddelägare i NMH motsvarar normalt agerande från en privat långivare som förfogar över tillräckliga ekonomiska medel för att kunna möjliggöra fortsatt drift av det aktuella företaget.

Den tyska regeringen underströk dessutom att det, vid bedömningen av stöden till NMH, bör tas med i beräkningen företagets ringa andel på den europeiska stålmarknaden, som enligt uppgift är omkring 0,2 %.

IV

Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH är ett företag som omfattas av artikel 80 i Parisfördraget, eftersom det tillverkar produkter som anges i bilaga I till Parisfördraget, och Parisfördraget och stålstödsakten är därför tillämpliga.

Statligt stöd i den mening som avses i artikel 4 c i Parisfördraget är varje överföring av statliga medel till statliga eller privata stålföretag i form av andelsköp, kapitaltillskott eller liknande finansieringsåtgärder som inte kan betraktas som tillförsel av riskkapital i enlighet med den investeringspraxis som är gängse i en marknadsekonomi och med utsikter om avkastning eller annan utdelning (10).

Lånen på totalt 49,895 miljoner tyska mark (26,53 miljoner ecu), som Bayern hade beviljat NMH, utgör en överföring av statliga medel till ett stålföretag. Det skall prövas om överföringen kan anses utgöra riskkapital enligt normal investeringspraxis i en markadsekonomi där utsikter om avkastning eller annan utdelning finns.

Vid bedömningen av frågan om huruvida ett visst tillhandahållande av statliga medel överensstämmer med normal praxis i en marknadsekonomi, har kommissionen som utgångspunkt alltid haft agerandet hos de privata investerare som befinner sig i exakt samma situation som staten. De privata delägarna i det aktuella företaget skulle vid bedömningen av frågan om en investering vore ekonomiskt förnuftig beakta företagets särskilda ekonomiska situation. En privat delägare torde inte vara beredd att förse ett företag i svårigheter med ekonomiska medel om övriga delägare inte var beredda att bidra i förhållande till sina andelar.

Enligt tysk rätt skall delägarlån, som har beviljats eller inte dragits tillbaka under omständigheter då ett företags ekonomiska situation antingen innebar konkurs eller krävde extra riskkapital från delägarna, i konkursfall behandlas som tillskott av eget kapital ("eigenkapitalersetzende Darleken" enligt §§ 32a och 32b i "Gesetz betreffend die Gesellschaften mit beschranker Haftung", nedan kallad GmbHG). Enligt denna lagstiftning är delägarlån som beviljas för att undvika ett företags insolvens och därmed sammanhängande konkurs principiellt att jämställa med tillskott av eget kapital. I § 26. 2 i GmbHG refereras till den allmänna principen att delägare är beredda att skjuta till extra riskkapital endast om de övriga delägarna ställer nytt kapital i förhållande till sina ägarandelar till förfogande. En delägare är principiellt inte förpliktigad att tillföra ett bolag med begränsad ansvarighet (GmbH) eget kapital som överstiger den tecknade kapitalandelen (§ 707 Bürgerliches Gesetzbuch) även om företaget i annat fall blir insolvent.

Från mars 1993 till augusti 1994 har Bayern, som äger 45 % av NMH, stått för 94,15 % av de likvida medel som delägarna gemensamt ställt till förfogande för att hålla driften i gång vid företaget som går med förlust. Endast under perioden mars till december 1993 har en annan delägare (LSW), en delägare i NMH:s dotterbolag RNM (Kühnlein), och Annahütte beviljat lån på samma villkor som Bayern. Företaget Kühnlein, som innehar 15 % av andelarna i RNM, bidrog i slutet av mars 1993 respektive i augusti 1993 med 5,7 % och 3,3 % av det totala delägarlånet. LSW och Annahütte, som tillhör Aicher-gruppen, bidrog med 18,5 % och 18,4 % av de delägarlån som beviljades i mars respektive augusti 1993 och med 19,6 % av de delägarlån som beviljades i december 1993. Vid den tidpunkten innehade LSW formellt endast 11 % av företagets andelar och Annahütte innehade formellt ännu inga andelar, eftersom den bayerska delstatsregeringen först den 21 mars 1994 godkände överlåtelsen av andelarna från Klöckner, Thyssen och Krupp.

Både företaget Kühnlein och Aicher-gruppen förhandlade vid den tidpunkt då de beviljade de nämnda lånen om att överta andelsmajoriteten i NMH. Bägge presenterade planer som förutsåg att Bayern, bland annat för att täcka företagets upplupna förluster, var tvunget att bidra med 200-280 miljoner tyska mark. I den plan som meddelades kommissionen från Aicher-gruppen förutsågs en utjämning på cirka 80 % för de upplupna skulderna sedan NMH bildades. Bayern skulle därmed helt ha avstått från de fordringar som uppkommit ur andelsägarlånen och tillfört ytterligare medel som bland annat skulle ha gjort det möjligt för företaget att amortera lånen till andra andelsägare. Den bayerska delstatsregeringen har vid förhandlingarna klargjort att den inte skulle förvänta sig återbetalning av sina delägarlån för att säkra företagets överlevnad. Kühnlein och Aicher hade följaktligen mycket goda skäl för att delta i beviljandet av de tre första lånen mellan mars och augusti respektive december 1993. Båda hoppades att de skulle bli majoritetsandelsägare i NMH efter det att lånet i praktiken hade amorterats genom Bayerns avyttring av sina andelar.

Aicher-gruppen har genom LSW och Annahütte bidragit med cirka 20 % av de lån som beviljades i mars, augusti och december 1993. Beslutet om att LSW och Annahütte skulle delta i finansieringen av NMH hängde inte ihop med deras faktiska eller förväntade andelar i företaget, utan återspeglade Aicher-gruppens förväntan att NMH:s upplupna skulder före privatiseringen skulle övertas till 80 % av Bayern, vilket ledde till beräkningen av den förväntade täckningen av förlusten inom ramen för privatiserings- och omstruktureringsplanen enligt ovanstående beskrivning. Denna procentsats användes också för att förklara den föreslagna förlustutjämningen för NMH som kommissionen i sitt beslut av den 4 april 1995 inte hade godkänt. Då de båda första lånen beviljades i mars och augusti 1993 innehade LSW formellt endast 11 % av NMH. Då det andra lånet beviljades hade LSW redan överenskommit med Krupp och Thyssen att överta ytterligare 22 %. Den enda förbindelsen mellan Annahütte, som då det tredje lånet beviljades i december 1993 inte var delägare i NMH, och företaget, var att Annahütte och Klöckner hade kommit överens om att överföra 11 % av bolagsandelarna. De viktigaste orsakerna till Aicher-gruppens agerande var uppenbarligen en förväntning att kunna förverkliga sin egen plan att förvärva andelsmajoriteten i NMH och avsikten att vid förhandlingarna med Bayern kunna visa att man för NMH var beredd att ställa kapital till förfogande som procentuellt motsvarade den förlustutjämning som Bayern skulle stå för. I början av 1994, omedelbart före den bayerska delstatsregeringens slutgiltiga beslut om Aicher-planen, avslutade Aicher-gruppen sitt deltagande i finansieringen av NMH och återupptog inte heller tillhandahållandet av ekonomiska medel efter det att koncernen hade utsetts till framtida störste delägare i företaget. Gruppen förlitade sig på att Bayern skulle vara beredd att hålla driften vid NMH i gång tills kommissionen hade godkänt tillskottet av ytterligare statliga medel från den bayerska delstatsregeringen.

Företaget Kühnlein inställde sin del av finansieringen av NMH sedan det slutligen blivit klart att dess plan inte skulle förverkligas.

Det kan därför fastslås att agerandet från företaget Kühnlein och de företag som ingick i Aicher-gruppen från början inte motiverades av delägarställningen i NMH, utan av förhandlingarna med Bayern om det subventionerade övertagandet av andelsmajoriteten. Deras agerande kan därför inte användas som måttstock på ett normala agerandet hos en privat investerare i en marknadsekonomi när man skall bedöma statens agerande vid finansieringen av NMH under perioden mars-december 1993.

De tidigare privata delägarna Krupp, Klöckner och Thyssen beslutade i mars 1992 att avsluta sina engagemang i NMH, att inte ställa ytterligare medel till förfogande och att avyttra sina andelar. De var beredda att skjuta till ytterligare kapital utöver vad som dittills hade överenskommits. Detta är ett normalt agerande för företag som vill avveckla ett förlustbringande engagemang med minsta möjliga förluster.

Mannesmann Röhrenwerke AG, senare delägare i NMH, var inte berett att bidra ekonomiskt till en omstrukturering av företaget. Skälet, att behålla den industriella ledningen i RNM, kan visserligen vara en förklaring till att företaget agerade annorlunda än Krupp, Thyssen och Klöckner, men det bevisar inte att statens agerande motsvarar agerandet från en investerare i en marknadsekonomi. Om delägarlånen till NMH hade varit ekonomiskt motiverade och vinstgivande, skulle det privata företaget Mannesmann ha beviljat dem.

Övriga delägare i NMH, som är privata stålföretag, har sedan mars 1992 inte deltagit i finansieringen av företaget. Endast Kühnlein och Aicher-gruppen, som konkurrerar om det subventionerade förvärvandet av en andelsmajoritet i NMH, har beviljat mindre lånebelopp under perioden mars 1993-augusti 1994.

Slutsatsen är därför att Bayern inte vid någon tidpunkt hade kunnat förvänta sig återbetalning av lånen på totalt 49,895 miljoner tyska mark (26,53 miljoner ecu). Om NMH hade gått i konkurs hade lånen behandlats som eget kapital och delstaten hade kunnat få en återbetalning först när övriga fordringsägare erhållit full betalning, vilket var högst osannolikt. Förutom det var Bayern alltid berett att avstå från fordringarna på dessa lån för att möjliggöra försäljningen av sina andelar i NMH och att behålla arbetstillfällen i den konjunktursvaga regionen Oberpfalz.

Den tyska regeringen anser att de lån som Bayern beviljat NMH syftade till att möjliggöra utvecklingen och genomförandet av ett privatiserings- och om strukturerings program som skulle leda till att företaget skulle bli självbärande och ekonomiskt livskraftigt. Denna finansiering bedömdes som ett normalt agerande för en solvent delägare som agerar i en marknadsekonomi med socialt ansvar i syfte att överföra företaget i helt privat ägo under både företagsekonomiska och socialt ansvarsfulla former.

Kommissionen har bedömt dessa aspekter, särskilt mot bakgrund av EG-domstolens domar i målen C-303/88, tidigare citerat, och C-305/89 (11). I dessa domar har domstolen bland annat betonat att kapitaltillskott från en offentlig investerare skall betraktas som stöd när man inte kan räkna med någon avkastning ens på lång sikt. Även i fråga om de övriga aspekter som togs upp i EG-domstolen domar i målen C-303/88 och C-305/89 om tänkbara ageranden från privata investerare är kapitaltillskottet från Bayern oförenligt med agerandet från en normal privat investerare. Det fanns inga utsikter till att kapitaltillskottet skulle ge indirekta eller immateriella ekonomiska fördelar. Omständigheterna kring det aktuella ärendet visar tydligt att Bayerns finansiering aldrig hade några utsikter att bli lönsam vare sig på kort eller lång sikt. Lånen skulle täcka driftsförlusterna för att undvika insolvens och därmed sammanhängande konkurs under förberedelserna av den stödfinansierade privatiseringen. Det ansågs inte vara möjligt och avsikten var inte heller att kräva tillbaka de ekonomiska stöd som getts till NMH under perioden mars 1993-augusti 1994 i syfte att upprättahålla driften.

Inom tillämpningsområdet för Romfördraget bedömer kommissionen stöd som ges för att upprätthålla driften vid ett företag under framtagandet av och förhandlingar om en omstruktureringsplan med hjälp av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd i syfte att rädda och omstrukturera företag i svårigheter (12). Dessa riktlinjer gäller dock inte företag som omfattas av artikel 80 i Parisfördraget, då räddnings- och omstruktureringsstöd enligt stålstödsakten inte är förenliga med den gemensamma marknaden.

Bayerns agerande vid beviljandet av de aktuell lånen motsvarar följaktligen inte det normala agerandet hos en privat investerare i en marknadsekonomi. De exempel som den tyska regeringen har anfört bevisar inte heller motsatsen. Kommissionen har i sitt beslut av den 4 april 1995 tydligt klarlagt att exemplen inte utgör bevis för att en privat investerare även utan goda utsikter till ekonomiska fördelar skulle vara beredd att ställa kapital till förfogande. Även EG-domstolen har i det nämnda målet C-303/88 uttalat sig i samma riktning: "Om kapitaltillskott från en offentlig investerare även på lång sikt bortser från alla utsikter till avkastning, skall de anses [ . . . ] som stöd."

Inte heller exemplet med den privata, bayerska Schörghuber-gruppen, som efter en avslutande förlustutjämning överfört sina andelar i Heilit & Woerner Bau AG till Walter Bau AG, är något bevis för att privata investerare skulle vara beredda att hålla ett förlustbringande företag vid liv endast för att uppfylla påstått allmännyttiga förpliktelser i en marknadsekonomi med socialt ansvar. Visserligen inträffar det att privata företag och privatpersoner ibland ställer medel till förfogande till välgörande ändamål eller till saker som kommer allmänheten till godo. Ett sådant agerande skiljer sig dock markant från den marknadsekonomiskt orienterade privata investerarens agerande och kan inte användas som måttstock för jämförelse mellan statligt agerande och det typiska agerandet från investerare i en marknadsekonomi.

Bayerns agerande i det aktuella fallet kan helt och hållet bero på den tyska regeringens önskan att undvika sociala problem i en struktursvag region, att slippa bli offentligt ansvarig för ett företags konkurs och att hjälpa ett företag som råkat i svårigheter att åter gå med vinst. Skäl av det slaget är typiska vid lånebeviljande. De är å andra sidan inget bevis för att ett ekonomiskt stöd som beviljas av sådana skäl inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 4 c i Parisfördraget och artikel 1 i stålstödsakten.

Slutsatsen är därför att de andelslån på totalt 49,895 miljoner tyska mark (26,53 miljoner ecu) som Bayern beviljat NMH under perioden mars 1993-augusti 1994 utgör statligt stöd. Stödelementet i lånen utgörs inte av speciellt fördelaktiga räntevillkor, utan av lånebeloppet i sig.

Lånen kan jämställas med tillskott av eget kapital, då Bayern i egenskap av långivare bara hade fått en årlig återbetalning av lånet om företaget hade uppvisat vinst föregående år. Detta är normalt när eget kapital tillförs. För Bayern fanns aldrig några rimliga utsikter till amortering av det lån som gavs i syfte att ersätta eget kapital. Därför kan lånebeloppet i sig betraktas som anskaffande av eget kapital genom delägarna i ett GmbH som befinner sig i svårigheter.

Enligt artikel 4 c i Parisfördraget är statligt stöd till stålföretag förbjudet. I stålstödsakten som enhälligt antagits av rådet enligt artikel 95 i Parisfördraget anges att vissa slag av stöd kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden. Till dessa hör bland annat stöd till forskning och utveckling (artikel 2), miljöskydd (artikel 3) och nedläggningar (artikel 4) samt stöd inom ramen för regionala stödprogram för investeringar i vissa områden av gemenskapen (artikel 5). De stöd som beviljats NMH omfattas inte av någon av dessa kategorier. Räddnings- och omstruktureringsstöd kan enligt bestämmelserna i stålstödsakten inte anses vara förenliga med den gemensamma marknaden.

V

Kommissionen drar följaktligen slutsatsen att de stöd på 49,895 miljoner tyska mark (26,53 miljoner ecu) som Bayern beviljat EKSG-stålföretaget Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH under perioden mars 1993-augusti 1994 i form av lån utgör ett statligt stöd som är oförenligt med Parisfördraget och stålstödsakten.

Alla stöd som olagligen beviljats skall krävas tillbaka från det mottagande företaget. Återbetalningen skall ske enligt förfarandena och bestämmelserna i tysk rätt med en ränta som grundar sig på den räntesats som används som referensränta vid bedömningen av regionala stödordningar, räknat från den dag då stödet beviljades.

NMH:s obetydliga marknadsandel på den europeiska marknaden för stålproduktion saknar betydelse för återbetalningen av olagligen beviljande stöd. Alla statliga stöd som inte godkänts av kommissionen i enlighet med Parisfördraget eller i enlighet med stålstödsakten är otillåtna, även om snedvridningen av konkurrensen skulle bli förhållandevis liten på grund av det aktuella företagets storlek.

Det finns ingen laglig grund att skjuta upp återkrävandet av otillåtet beviljat stöd, som beviljats utan att kommissionen i förväg beslutat att stöden är förenliga med den gemensamma marknaden. Parisfördraget och stålstödsakten gäller utan åtskillnad för alla europeiska EKSG-stålföretag. Inget företag skall kunna dra nytta av statens beredvillighet att överföra statliga medel till företaget i strid med statens förpliktelser enligt artikel 6.2 i stålstödsakten.

Det finns ingen anledning att skjuta upp återkrävandet av de olagligen beviljade stöden i det aktuella fallet tills EG-domstolen och EG:s förstainstansrätt fattat beslut i målen C-158/95 och T-129/95. Talan mot kommissionens beslut att vissa åtgärder för finansiering av ett stålföretag utgör stöd och därför inte får beviljas har ingen suspensiv effekt. Det företag som skall bli föremål för sådana ekonomiska åtgärder får inte motta statligt stöd för fortsatt drift förrän domstolens meddelat sitt slutliga avgörande. Det faktum att kommissionen och en medlemsstat är av olika uppfattning om frågan om en planerad ekonomisk åtgärd utgör statligt stöd, innebär inte att det aktuella företaget får ta emot driftstöd som i alla andra fall är förbjudna för företag inom EKSG-stålsektorn.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Beloppet 49,895 miljoner tyska mark, som Bayern beviljat stålföretaget Neue Maxhütte Stahlwerke GmbH, Sulzbach-Rosenberg, i tio delar under perioden mars 1993-augusti 1994 i form av lån utgör ett statligt stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden och som är förbjudet enligt Parisfördraget och beslut nr 3855/91/EKSG.

Artikel 2

Tyskland skall kräva tillbaka stödet från ett mottagande företaget. Återbetalningen skall ske enligt förfarandena och bestämmelserna i tysk rätt med en ränta som grundar sig på den räntesats som används som referensränta vid bedömningen av regionala stödordningar, räknat från den dag då stödet beviljades.

Artikel 3

Tyskland skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits för att följa beslutet.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Utfärdat i Bryssel den 18 oktober 1995.

På kommissionens vägnar

Karel VAN MIERT

Ledamot av kommissionen

(1) EGT nr L 362, 31.12.1991, s. 57.

(2) Se EU-bulletinen 5-1995, nr 1.3.55.

(3) EGT nr C 208, 12.8.1995, s. 4.

(4) EGT nr C 229, 2.9.1995, s. 21.

(5) EGT nr C 173, 8.7.1995, s. 3.

(6) Ännu inte offentliggjort i EGT, se IP(95) 780.

(7) Se XVIII.e rapporten om konkurrenspolitiken (1989), nr 198, s. 163.

(8) Kommissionens beslut av den 23.12.1992, se EU-bulletinen 12-1992, punkt 1.3.78.

(9) En utförlig beskrivning av detta mål finns i kommissionens beslut av den 23.12.1992, EU-bulletinen 12-1992, punkt 1.3.78.

(10) EG-domstolen, mål C 40/85, Belgien mot kommissionen, REG 1986, s. 2321, 2345; mål C 303/88, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-1433, I-1476, kommissionens beslut nr 3855/91/EKSG av den 27 november 1991, EGT nr L 362, 31.12.1991, s. 57, stycke 5 under II och meddelande från kommissionen till medlemsstaterna om statliga företag, EGT nr C 307, 13.11.1993, s. 3, nummer 10-21.

(11) EG-domstolen, Italien mot kommissionen, REG 1991, s. I-1603 ("Alfa Romeo").

(12) EGT nr C 368, 31.12.1994, s. 12.