1.

Begreppet varor som ”tas i beslag och samtidigt eller därefter förverkas” i artikel 233 första stycket d i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 955/1999 av den 13 april 1999, omfattar den situationen att varor i samband med införseln till gemenskapens tullområde omhändertas av lokala tull- och skattemyndigheter i den zon där det första tullkontoret vid gemenskapens yttre gräns är beläget, och samtidigt eller därefter förstörs av nämnda myndigheter, varvid de hela tiden har varit i myndigheternas besittning, vilket medför att tullskulden upphör enligt nämnda bestämmelse.

2.

Artiklarna 5.1 tredje stycket och 6.1 i rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor, i dess lydelse enligt rådets direktiv 96/99/EG av den 30 december 1996, ska tolkas så, att varor som tas i beslag av lokala tull- och skattemyndigheter i samband med att de införs till gemenskapen och samtidigt eller därefter förstörs av dessa myndigheter, utan att ha upphört att vara i myndigheternas besittning, ska anses inte ha införts till gemenskapen, vilket medför att skyldighet att betala punktskatt för dem inte inträder. När det gäller varor, som tas i beslag efter att olagligen ha införts till gemenskapens tullområde, det vill säga efter att de lämnat den zon där det första tullkontoret inom nämnda område är beläget, och samtidigt eller därefter förstörs av dessa myndigheter utan att ha upphört att vara i myndigheternas besittning, ska ”punktskatten [inte] anses vilande”, i den mening som avses i artiklarna 5.2 första stycket och 6.1 c i nämnda direktiv, artiklarna 84.1 a och 98 i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 955/99 samt artikel 867a i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1662/1999 av den 28 juli 1999, vilket innebär att punktskatteskyldighet för dessa varor inträder och, således, att punktskatten kan tas ut.

3.

Artiklarna 2 punkt 2, 7 och 10.3 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund, i dess lydelse enligt rådets direktiv 1999/85/EG av den 22 oktober 1999, ska tolkas så, att varor som tas i beslag av lokala tull- och skattemyndigheter i samband med att de införs till gemenskapens tullområde och samtidigt eller därefter förstörs av dessa myndigheter, utan att ha upphört att vara i myndigheternas besittning, ska anses inte ha införts till gemenskapen, vilket medför att skyldighet att betala mervärdesskatt för dem inte inträder och att denna skatt följaktligen inte kan tas ut. Artikel 10.3 andra stycket, jämförd med artikel 16.1 B c i nämnda direktiv och artikel 867a i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 1662/1999, ska emellertid tolkas så, att skyldighet att betala mervärdesskatt inträder och skatten kan tas ut när det gäller varor, som tas i beslag efter att olagligen ha införts till gemenskapens tullområde, det vill säga efter den tidpunkt när de lämnade den zon där det första tullkontoret inom nämnda område är beläget, och samtidigt eller därefter förstörs av dessa myndigheter utan att ha upphört att vara i myndigheternas besittning. Detta gäller även om varorna därefter hänförs till ett tullförfarande.

4.

Artiklarna 202, 215.1 och 215.3 och 217 i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 955/1999, samt artiklarna 7.2 och 10.3 i sjätte direktivet 77/388, i dess lydelse enligt direktiv 1999/85, ska tolkas så att det är myndigheterna i den medlemsstat som är belägen vid gemenskapens yttre gräns över vilken varorna olagligen har förts in till gemenskapens tullområde som är behöriga att uppbära tullskulden och mervärdesskatten, och detta även om varorna därefter har fraktats till en annan medlemsstat där de påträffats och tagits i beslag. Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 92/12, i dess lydelse enligt direktiv 96/99, ska tolkas så, att myndigheterna i den sistnämnda medlemsstaten är behöriga att uppbära punktskatten, förutsatt att varorna förvaras för kommersiella ändamål. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida detta villkor är uppfyllt i det mål den har att avgöra.