Talan väckt den 6 oktober 2008 – Europeiska gemenskapernas kommission mot Förbundsrepubliken Tyskland

(Mål C-442/08)

(2009/C 6/17)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Sökande: Europeiska gemenskapernas kommission (ombud: A. Caeiros och B. Kotschy)

Svarande: Förbundsrepubliken Tyskland

Sökandens yrkanden

Sökanden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Sedan 1994 importeras motorfordon från Ungern till Tyskland inom ramen för förmånsbehandling i tullhänseende enligt Europaavtalet mellan gemenskapen och Ungern. Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) informerade genom meddelande om ömsesidigt bistånd av den 26 juni 1998 medlemsstaterna att de ungerska myndigheterna, till följd av kontroller i efterhand, ogiltigförklarat ursprungsdeklarationer för 58 006 fordon (därav 19 123 avseende Tyskland). Genom skrivelse, som i engelsk lydelse tillställdes de tyska myndigheterna den 13 juli 1998 och i tysk översättning den 18 augusti 1998, översände OLAF handlingar och uppgifter avseenden nämnda meddelande om ömsesidigt bistånd. Bland annat översändes en skrivelse av den 26 maj 1998 genom vilken de ungerska myndigheterna informerade OLAF om resultaten av kontrollerna i efterhand och i vilken de angav att den ungerska tillverkaren väckt talan mot besluten vid ungersk domstol. Genom ett nytt meddelande om ömsesidigt bistånd av den 27 oktober 1999 meddelade OLAF medlemsstaterna resultatet av detta domstolsförfarande. Den omprövning av ursprungsdeklarationerna som blev nödvändig till följd av den ungerska domstolens avgörande ledde till att ursprungsdeklarationerna för 30 771 fordon fortfarande betraktades som ogiltiga.

Genom en kontroll på plats av gemenskapernas egna medel som gemomfördes av kommissionen i Tyskland och upplysningar från de tyska myndigheterna framkom att de senare låtit tullskulder på 408 753,53 euro för import av fordon för vilka ursprungsdeklarationerna efter den ungerska domstolens avgörande fortfarande var ogiltiga, preskriberas. De tyska myndigheterna har visserligen på begäran från kommissionen betalat de egna medel som svarar mot denna tullskuld den 31 oktober 2005, det vill säga efter utgången av den frist som föreskrivs i förordning nr 1552/89 (respektive förordning nr 1150/2000), men har fortfarande vägrat att betala dröjsmålsränta till följd av denna sena betalning av egna medel.

Kommissionen grundar i huvudsak sin talan på två anmärkningar. Dels att de egna medlen betalats för sent, dels vägran att betala motsvarande dröjsmålsränta. Enligt kommissionen kunde nämligen medlemsstaterna senast den 18 augusti 1998 (det datum då den senaste språkversionen av de handlingar och uppgifter som hänför sig till meddelandet om ömsesidigt bistånd av den 26 juli 1998 tillställdes dem) identifiera alla betalningsskyliga samt de belopp som ska betalas och följaktligen vidta nödvändiga åtgärder för uppbörd i efterhand av dessa tullskulder samt fastställa motsvarande egna medel och utbetala dessa. I beaktande av en rimlig frist på tre månader för dessa åtgärder anser kommissionen att de medlemsstater som inte agerat ska överta ansvaret för de tullskulder som preskriberats efter den 18 november 1998.

Vad gäller kommissionens första anmärkning, det vill säga att de egna medlen betalats för sent, framgår det av de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1552/89 (eller i förordning nr 1150/2000) samt av domstolens rättspraxis att medlemsstaterna är skyldiga att fastställa gemenskapernas egna medel oavsett om tullskulden bokförts eller ej och om de kunnat uppbäras i efterhand eller ej. Uppkomsten av en tullskuld ger i princip upphov till ett anspråk för gemenskapen på motsvarande egna medel, även om dessa inte bokförts eller om de inte kunnat uppbäras från den betalningsskyldige. Den tidpunkt då de egna medlen ska fastställas beror på när de nationella tullmyndigheterna kan beräkna de egna medel som följer av en tullskuld och identifiera den betalningsskyldige.

När varor har importerats med ursprungsdeklarationer som ogiltigförklarats till följd av en kontroll i efterhand kan inte medlemsstaternas tullmyndigheters inställning bestämmas enligt rätten i berört tredjeland. Eftersom protokoll nr 4 till associeringsavtalet mellan gemenskapen och Ungern inte innehåller några bestämmelser i detta avseende är det nödvändigt att söka svar på vad medlemsstaterna ska göra till följd av att de underrättats om resultaten av en kontroll i efterhand som utvisat att varornas geografiska ursprung ifrågasätts, i andra gemenskapsrättsliga källor. Det föreskrivs således i artikel 78.3 i förordning nr 2913/92 att tullmyndigheterna i enlighet med fastställda bestämmelser ska vidta de åtgärder som krävs för att reglera situationen med hänsyn till de nya upplysningar som föreligger. Enligt denna förordning ska medlemsstaterna även snarast möjligt efter det att en tullskuld uppkommit uppbära tullskulden, såväl under den första fasen i detta förfarande som består av bokföring av tullskulden som under den fas som består av uppbörd hos den betalningsskyldige.

Enligt artikel 244 i förordning nr 2913/92 ska vidare ett överklagande inte medföra att verkställigheten av det ifrågasatta beslutet uppskjuts annat än i undantagsfall. Ett eventuellt uppskjutande av verkställigheten förutsätter i normalfallet att en säkerhet ställs. Följaktligen ska, enligt kommissionen, ett överklagande inte kunna hindra uppbörd (i efterhand) av tullskuld som uppkommit genom att ursprungsdeklarationer ogiltigförklarats till följd av en kontroll i efterhand. Eftersom varorna redan har importerats till gemenskapen och det rättsliga förfarandet kan ta flera år i anspråk skulle ett uppskjutande av verkställigheten kunna medföra att uppbörden av tullskulden försvåras avsevärt för det fall överklagandet inte vinner bifall.

Slutligen, vad gäller kommissionens andra anmärkning, det vill säga vägran att betala dröjsmålsränta framgår av artikel 11 i förordning nr 1152/89 eller förordning nr 1150/2000 samt av domstolens rättspraxis att medlemsstaterna är skyldiga att betala dröjsmålsränta även om de egna medlen inte fastställts. I förevarande fall skulle de omtvistade egna medlen ha betalats senast två månader efter den 18 november 1998, den första arbetsdagen efter den 19 denna månad (det vill säga den 20 januari 1999). De tyska myndigheterna har emellertid inte betalat förrän den 31 oktober 2005. Förbundsrepubliken Tyskland är i dröjsmål och ska således betala dröjsmålsränta.

(1)  EGT L 155, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 41.

(2)  EGT L 130, s. 1.