92003E0941

SKRIFTLIG FRÅGA E-0941/03

från Salvador Garriga Polledo (PPE-DE) till kommissionen

(26 mars 2003)

Ämne: Gemenskapsbestämmelser om teve på hotellrum

Hotellrummens teveapparater har blivit ett damoklessvärd över huvudet på hotellägare i många europeiska länder.

Stor osäkerhet har skapats för dessa hotellägare på grund av konflikten med upphovsrättsorganisationer som kräver en avgift för teveapparaterna på hotellrummen. Av denna anledning krävs generella bestämmelser i hela EU som reglerar dessa aspekter eftersom de nuvarande bestämmelserna innehåller gråzoner som givit upphov till motsägande domstolsutslag.

Anser kommissionen att den bör ta ett initiativ för att föreslå gemenskapsbestämmelser som undanröjer dessa gråzoner och som reglerar detta område och hjälper domstolarna att få en konkret uppfattning om de bestämmelser som skall tillämpas utan åtskillnad i alla unionens länder?

Svar från Fritz Bolkestein på kommissionens vägnar

(15 maj 2003)

Parlamentsledamoten tar upp frågan om hotellägares ersättning till immaterialrättsinnehavare för visningsrätten av deras verk och andra skyddade alster då dessa visas på hotellrummens teveapparater.

När det gäller allmän visning av verk och andra skyddade alster vill kommissionen erinra parlamentsledamoten om att det redan finns gemenskapslagstiftning på området som för övrigt härrör från internationell rätt(1).

Enligt artikel 3.1 i direktiv 2001/29/EG(2) har upphovsmän ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av sina verk på trådbunden eller trådlös väg. Vidare fastställs i artikel 8.2 i direktiv 92/100/EEG(3) att användaren skall betala en skälig ersättning om ett fonogram som

utgivits i kommersiellt syfte används för någon slags överföring till allmänheten. Begreppet användare omfattar även personer som på nytt överför ett program till allmänheten om detta sker på allmän plats. Rent konkret innebär detta att om en person sänder ett TV- eller radioprogram med fonogram, eller om personen själv sänder ett fonogram direkt till allmänheten, skall han eller hon betala den skäliga ersättningen. En näringsidkare som ägnar sig åt denna typ av spridning inom ramen för sin näringsverksamhet skall alltså erlägga den skäliga ersättningen till fonogrammens artister och producenter samt begära tillstånd hos upphovsmännen (eller erlägga skälig ersättning i de länder där så krävs). Detta påverkar inte den ersättning för de immateriella rättigheterna som redan betalats en gång av radio- eller TV-stationen.

EG-rätten omfattar således redan merparten av de frågor som parlamentsledamoten tar upp. Det finns idag inte tillräckligt som tyder på att det skulle krävas ytterligare lagstiftning för att den inre marknaden skall fungera väl.

(1) Artikel 11a i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (1971) och artikel 12 i Romkonventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram och radioföretag (1961).

(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, EGT L 167, 22.6.2001, s. 10. Detta direktiv skulle införlivas senast den 22 december 2002.

(3) Rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter och vissa upphovsrätten närstående rättigheter inom det immaterialrättsliga området, EGT L 346, 27.11.1992, s. 61.