92002E3795

SKRIFTLIG FRÅGA E-3795/02

från Robert Goebbels (PSE) till kommissionen

(7 januari 2003)

Ämne: Statistik över fattigdomen i världen

I sina publikationer som handlar om globaliseringen, hållbar utveckling och utvecklingsbistånd använder kommissionen ofta statistik över fattigdomen som visar att 1,2 miljarder människor måste leva på mindre än en dollar om dagen och att till och med 1,6 miljarder måste leva på mindre än 2 dollar om dagen.

Vilken trovärdighet har denna slags statistik (som oftast kommer från Världsbanken)? Kan man mäta medelinkomsten i länder där handeln huvudsakligen sker i form av byte av varor och där större delen av produktionen och konsumtionen ingår i en informell ekonomi?

Vilket är det reella värdet av denna typ av lugnande uttalanden? Kan man åstadkomma mer trovärdiga definitioner av fattigdomen i världen?

Svar från Poul Nielson på kommissionens vägnar

(28 februari 2003)

Parlamentsledamoten tar upp ett antal viktiga frågor om hur man bäst kan mäta och definiera fattigdom, som är ett fenomen med flera dimensioner omfattande ekonomiska, sociala och kulturella aspekter.

Fattigdomsforskningen och det empiriska arbetet rörande fattigdom har utvecklats märkbart under de senaste åren, samtidigt som man på politiskt håll mer än tidigare fäst uppmärksamhet vid frågan. Detta märks på att fattigdomsminskning nu är det uttalade huvudmålet för utvecklingsbiståndet för de flesta bi- och multilaterala givarna, inbegripet gemenskapen.

Det finns olika sätt att mäta fattigdom på, och de betonar alla olika dimensioner av den erkänt mångfasetterade fattigdomen, t.ex. dess koppling till inkomster, sysselsättning, hälsa, utbildning eller boende.

Om man använder ekonomiska kriterier, måste man likväl bestämma tröskelvärden och vilka inkomster eller vilken konsumtion som skall användas vid en jämförelse för att bestämma om någon skall anses vara fattig eller ej.

De två vanligaste metoderna för att fastslå ett ekonomiskt tröskelvärde är den relativa respektive den absoluta metoden.

- Ett relativt tröskelvärde uttrycks i förhållande till medel- eller medianinkomsten(1). Andelen fattiga definieras sedan som den del av befolkningen vars inkomst eller konsumtion ligger under en viss procentuell andel av medel- eller medianinkomsten i hela samhället. Denna metod används oftare i industriländer. I medlemsstaterna har man valt 60 % av medianinkomsten som huvudkriterium för att beräkna andelen fattiga i samhället (används i de nationella handlingsplanerna och de flesta relevanta kommissionsdokument, t.ex. vårrapporterna och de gemensamma rapporterna om social integration).

- Ett absolut tröskelvärde bygger på ett lägsta penningbelopp(2) som inte är direkt knutet till den allmänna nivån i samhället. Ett välkänt absolut tröskelvärde är Världsbankens två dollar om dagen.

Man kan också använda tröskelvärden baserade på subjektiva eller administrativa kriterier eller på livsmedelsfördelningen (food-share).

När man väl bestämt hur fattigdomen skall definieras är det särskilt viktigt vilken källa som väljs för att beräkna andelen fattiga.

Uppgifter om konsumtion, inkomster och utgifter bygger vanligen på hushållsundersökningar som de nationella statistikkontoren genomför, ibland med bistånd utifrån.

Även om kommissionen hoppas att dessa undersökningar är statistiskt representativa och av god statistisk kvalitet, bör man såsom parlamentsledamoten påpekat hålla i minnet att i de flesta länder ingår inte betalningar in natura, byteshandel och överföringar inom den informella ekonomin fullständigt i statistiken över inkomster och utgifter, vilket beror på att dessa uppgifter är svåra att samla in.

Fattigdom kan också mätas på andra sätt än i pengar. Bland dessa ingår mått på mänsklig utveckling och sociala indikatorer, vanligen baserade på uppgifter om hälsa (t.ex. dödlighet och tillgången till näring) och utbildning (t.ex. andelen som går i skola) hämtade från statistiskt representativa nationella hushållsundersökningar. Fördelen med dessa indikatorer är att de ger direkta mått på välstånd som är lättare att undersöka.

Nackdelen är att även om dessa variabler också påverkas av de nuvarande tjänsterna och åtgärderna i ett land, bestäms de i stor utsträckning av långsiktiga faktorer (t.ex. barnens hälsa, mätt genom tillgången till näring och dödligheten, påverkas kraftigt av mödrarnas hälsa på lång sikt). Därför är det svårt att använda dessa resultat som utgångspunkt för strategisk analys och strategiska beslut på kort sikt.

Ibland används kvalitativa (kontextbaserade) undersökningar. Dessa bygger ofta på deltagarstyrda metoder, vilket innebär att man även beaktar erfarenheter, uppfattningar, försörjning, sociala förhållanden, politiska frågor osv.

Denna typ av undersökningar används ofta av icke-statliga organisationer och de ger omfattande och detaljerade upplysningar i ett visst sammanhang. Men det tar lång tid att genomföra dem och att sammanställa uppgifterna, och dessutom är de inte alltid representativa för hela befolkningen.

Det har gjorts flera försök att överbrygga skillnaderna mellan dessa olika tillvägagångssätt och för att få till stånd en kombinerad metod för att mäta fattigdom. Detta har emellertid lett till metodologiska problem som fortfarande saknar en lösning som alla kan godta.

Under tiden kommer kommissionen i sin biståndspolitik att fortsätta att förorda en samtidig användning av resultaten från dessa olika kompletterande metoder när det är möjligt och beroende på tillgängligheten av pålitliga uppgifter.

På internationell nivå återspeglas användningen av dessa kompletterande metoder genom överenskommelsen om att använda fem olika indikatorer för att följa utvecklingen mot det första utvecklingsmålet för det nya årtusendet, dvs. utrotning av extrem fattigdom. Dessa indikatorer är: andel av befolkningen som lever på mindre än 1 US-dollar per dag, fattigdomsklyftan, den fattigaste femtedelens andel av den nationella konsumtionen, förekomsten av underviktiga barn (under femåringar) och andel av befolkningen vars energiintag ligger under rekommenderad miniminivå.

Trots de nämnda nackdelarna och såsom parlamentsledamoten mycket riktigt påpekar kommer de ekonomiska åtgärderna mot fattigdom säkerligen att kvarstå som ett viktigt inslag i alla diskussioner om följderna av ekonomisk politik och ekonomiska reformer för de fattiga, eftersom dessa åtgärder utgör ett så pass användbart verktyg för de politiskt ansvariga både i utvecklingsländer och bland givare. Dessutom är den information som erhålls med denna metod lättare att jämföra länder emellan. Det är därför som man gynnar sådana åtgärder när man försöker definiera fattigdomen globalt.

(1) En viktig fördel med medianinkomst är att den inte påverkas av extremt höga eller låga inkomster.

(2) Detta belopp kan bestämmas på grundval av vissa varor och tjänster som anses vara det minsta man behöver.