52000IE0478

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Uppföljning av FN:s fjärde kvinnokonferens"

(2000/C 168/11)

Den 27 januari 2000 beslutade Ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 23 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om "Uppföljning av FN:s fjärde kvinnokonferens".

Sektionen för yttre förbindelser, som ansvarat för beredningen av ärendet, antog sitt yttrande den 14 april 2000. Föredragande var Susanna Florio.

Vid sin 372:a plenarsession den 27 april 2000 antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 116 röster för och en nedlagd röst.

1. Inledning

1.1. FN:s fjärde kvinnokonferens, som ägde rum i Peking den 4-15 september 1995, antog en deklaration och en handlingsplan som fastställer målsättningar och strategier för att förverkliga föresatserna om utveckling, framsteg och jämställdhet för kvinnor.

1.2. När fem år nu har förflutit sedan fjärde kvinnokonferensen skall FN:s generalförsamling, i enlighet med resolutionerna 52/100 och 52/231, hålla ett uppföljningsmöte i New York 5-9 juni 2000 med temat "Kvinnor 2000: jämställdhet, utveckling och fred på 2000-talet".

1.3. Uppföljningsmötet har till syfte att utvärdera de framsteg som gjorts utifrån handlingsplattformen som antogs i Peking, att urskilja de främsta hindren och att föreslå framtida insatser i kampen mot könsdiskriminering.

1.4. När man utvärderar i vilken mån som deklarationen och handlingsplattformen som antogs i Peking genomförts, måste man självfallet ta hänsyn till rapporterna från världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993, den internationella konferensen om befolkning och utveckling i Kairo 1994 och vid världstoppmötet om social utveckling i Köpenhamn 1995.

1.5. Wienkonferensen om mänskliga rättigheter den 14-25 juni 1993 utgjorde en bekräftelse på att de mänskliga rättigheterna till förmån för kvinnor i alla åldrar är en omistlig, integrerad och oinskränkt del av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

1.6. Vid konferensen i Kairo (5-13 september 1994) betonades kvinnans viktiga roll i samband med utveckling och befolkningstillväxt. För första gången framhölls behovet av att kvinnornas sociala och ekonomiska status också förbättras genom grundutbildnings- och yrkesutbildningsprogram som medvetandegör dem om deras rättigheter. Tillgången till utbildning, upplysnings- och sjukvårdstjänster måste förbättras och uppfattas som en ovillkorlig förutsättning för en bättre befolkningspolitik.

1.7. Vid världstoppmötet i Köpenhamn (6-12 mars 1995) talade man för första gången om en "femininisering" av fattigdomen, och man betonade principen om att det bara är möjligt att få till stånd en hållbar utveckling genom en ekonomisk politik där sociala faktorer och framför allt könsskillnader har en nyckelroll.

1.8. I handlingsprogrammet som antogs i Peking gör man gällande att kvinnors rättigheter ingår i de mänskliga rättigheterna och inte skall ses som en isolerad företeelse, samtidigt som man för fram tre nyckelbegrepp:

Det är viktigt att poängtera könsskillnaderna. Endast om vi uppnår en verklig jämställdhet mellan män och kvinnor när det gäller rättigheter och livsvillkor kan vi åstadkomma ekonomisk tillväxt och en rättvis och hållbar utveckling. En annan viktig faktor är medinflytande, inte bara på det samhälleliga planet i form av ansvar och befogenheter för kvinnor i beslutsfattande organ utan också på det personliga planet i form av bättre självförtroende, högre självaktning och kompetens. "Mainstreaming" innebär att könsaspekten skall beaktas i varje politiskt, ekonomiskt och socialt sammanhang; könsperspektivet skall inte vara målet i sig utan en handlingsprincip som statsmakterna rättar sig efter i sin verksamhet. Det skulle vara en fördel om detta skedde med hjälp av återkommande stöd och kontroll från arbetslivsorganisationer, icke-statliga organisationer och det civila samhällets organisationer i allmänhet.

1.9. I deklarationen och handlingsplattformen som antogs i Peking anges 12 krisområden: fattigdom, utbildning, hälsa och social trygghet, våld, väpnade konflikter, ekonomi, inflytande i beslutsprocesser, institutionella mekanismer, mänskliga rättigheter, media, miljö, flickor.

1.10. Ansvaret för genomförandet av de åtgärder som föreslås i handlingsplattformen ligger på regeringarna och alla institutionella strukturer och icke-statliga organ på nationell, subregional, regional och internationell nivå.

2. Genomförandet av handlingsplattformen: hinder och framsteg

2.1. Kvinnor och fattigdom: Erkännandet av en "femininisering" av fattigdomen har medfört att många regeringar främjat initiativ på området för social trygghet, undervisning och hälsovård som riktas till de kvinnor som har det sämst ställt i samhället.

Ojämlikheten när det gäller att få tillgång till kapital och resurser och att kunna komma ut på arbetsmarknaden bidrar onekligen till denna tendens, som förvärras av en ekonomisk reformpolitik som innebär att man skär ner på utgifterna för social trygghet. Detta visar sig ännu tydligare i länderna i Central- och Östeuropa, som befinner sig i en övergångsfas med en djupgående ekonomisk omvandling som faktiskt har medfört försämrade villkor för kvinnor.

2.2. Kvinnor och utbildning: Det har gjorts stora framsteg på detta område, men resurserna för att förbättra undervisningsstrukturerna är fortfarande blygsamma och i många länder behöver skolsystemet helt klart reformeras från grunden.

2.3. Kvinnor och hälsa: Dödsfallen vid förlossningar har minskat och användningen av preventivmedel har ökat. Större uppmärksamhet ägnas åt specifika kvinnoåkommor, särskilt när det gäller äldre kvinnor. Program som syftar till att reducera smittorisken när det gäller hiv, aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar genomförs i allt större utsträckning. Inom forskningen och på det tekniska området saknas det dock ett könsperspektiv. De allmänna infrastrukturerna är ofta otillräckliga på grund av bristande ekonomiska och mänskliga resurser. Situationen har rent allmänt också förvärrats i många stater på grund av privatisering av denna sektor, framför allt där privatiseringen inte garanterar tillgång för de svagaste befolkningsskikten. Det saknas fortfarande medel för att förebygga hälsorisker och förbättra säkerheten för kvinnor på arbetsplatserna. Särskilt i samband med ILO:s konvention nr 103 från 1952 om skyddsåtgärder vid graviditet, som håller på att omarbetas, kan man konstatera att vissa regeringar vill sänka den nuvarande skyddsnivån.

2.4. Våld mot kvinnor: Många regeringar har infört strängare lagstiftning för att skydda kvinnor mot olika former av våld. Man har inrättat särskilda tjänster och speciella enheter för kvinnor som utsatts för våld samt utarbetat informationsmaterial och genomfört åtgärder som förebygger våld. Det har skett en ökning av kvinnliga nätverk dit kvinnor kan vända sig och få stöd. Könsstympning är fortfarande utbrett i södra delen av världen och i vissa invandrargrupper. Det saknas uppgifter som redovisar olika former av våld, och det finns inte tillräckligt med program för information och förebyggande åtgärder. Man har inte lyckats övertyga regeringarna om att olika former av våld mot kvinnor, inklusive könsstympning, etniskt relaterad våldtäkt och människohandel, borde utgöra ett skäl för politisk asyl. En företeelse som ökat är människohandel där kvinnor och barn är särskilt hårt drabbade.

2.5. Kvinnor och väpnade konflikter: Såväl de internationella domstolarnas stadgar i Jugoslavien och Rwanda som International Criminal Court baserades på tillfälliga bestämmelser. Inom all internationell humanitär lagstiftning uppmärksammar man alltmer att väpnade konflikter drabbar kvinnor och män på olika sätt, och man försöker att utgå ifrån ett könsperspektiv, särskilt när det gäller att fastställa flyktingstatus. Kvinnornas roll när det gäller att lösa konflikter och bevara freden värdesätts inte tillräckligt. Trots att etniskt relaterad våldtäkt anses vara ett brott mot mänskligheten bestraffas det inte i praktiken.

2.6. Kvinnor och ekonomi: Många länder har i sin lagstiftning införlivat de internationella regler som gäller kvinnors ekonomiska rättigheter. I många EU-länder håller man på att införa bestämmelser som reglerar föräldraledighet, och kvinnornas antal på arbetsmarknaden har ökat, särskilt inom tjänstesektorn. Dessa framsteg är dessvärre inte jämnt fördelade, utan det förekommer en kraftig obalans som drabbar jordbrukssektorn och den informella ekonomin. Det finns dessutom fortfarande stora löneskillnader mellan kvinnor och män.

2.7. Kvinnors inflytande och deltagande i beslutsprocesser: Många regeringar driver en politik som förbättrar kvinnornas möjligheter och har lanserat program, även utbildning, för att göra det lättare för kvinnor att delta på beslutsfattande nivåer inom politiken och institutionerna. Man har därför infört åtgärder som hjälper män och kvinnor att förena ansvaret för familjen med yrkeslivet. Det är trots detta långt kvar till en verklig jämställdhet.

2.8. Institutionella mekanismer för att främja lika möjligheter som har till uppgift att driva, analysera och utvärdera denna fråga har inrättats och förstärkts i många länder. Åtgärderna har dock ofta inte haft någon större effekt på grund av att dessa institutioner verkat i skymundan och inte haft någon tydlig arbetsbeskrivning eller tillräckligt med resurser. Ofta är deras ställning snarast marginell och de saknar egentlig politisk autonomi.

2.9. Kvinnors grundläggande rättigheter: Kvinnors rättigheter ingår i de mänskliga rättigheterna: Trots att många föreskrifter införts om grundläggande rättigheter för kvinnor i olika länders regelverk, framför allt med avseende på äktenskap, arbete och äganderätt, förekommer det fortfarande diskriminering, inte bara på det rättsliga planet utan framför allt i det dagliga livet, på grund av kulturella värderingar, traditionella attityder och stelnade mönster i samhället.

Allt fler länder ratificerar konventionen om förbud mot alla former av diskriminering av kvinnor, men många reservationer har framförts och vissa regeringar har inte lyckats införliva konventionens föreskrifter i landets egen lagstiftning.

2.10. Kvinnor och media: Under de senaste åren har det växt fram mängder av kvinnliga nätverk framför allt på grund av att teknikutvecklingen gjort det lättare för kvinnor att använda sig av olika informationsmedel. Detta har gett ökade möjligheter att sprida kvinnokulturen och utbyta idéer. Inom media är kvinnorna än så länge underrepresenterade på beslutsfattande poster. Informationssektorn domineras fortfarande av män och sprider en negativ och stereotyp bild av kvinnan. Inom vissa geografiska områden ser man en ökning av pornografi. Det är särskilt oroväckande att spridningen av pornografi ökar på Internet och att det saknas kontrollinstrument, filter och försiktighetsåtgärder med tanke på barn.

Det är ett rättmätigt krav att fler kvinnor släpps in på informationsområdet, både när det gäller att delta i beslutsfattande och att sprida icke-diskriminerande kulturella värderingar. Att upprätta ett kontroll- och filtreringssystem mot bilder som kränker den kvinnliga värdigheten tycks bli alltmer nödvändigt.

2.11. Kvinnor och miljön: Kvinnans roll inom den inhemska miljöpolitiken håller på att öka, dels genom utbildning i miljöfrågor, dels genom att man skapar inkomstbringande verksamhet för kvinnor. Kvinnor har fortfarande mycket lite inflytande när det gäller utformande av politik och beslutsfattande. Här är det på sin plats att framhålla det viktiga arbete som kvinnor på landsbygden utför när det gäller miljö- och jordbrukspolitiken inom ramen för det mångfunktionella jordbruk som föreskrivs i Agenda 2000. Kvinnorna bidrar med värdefulla insatser, inte bara i form av jordbrukssysslor utan också när det gäller att öka mångfalden på landsbygden, och de utför genomgående detta arbete med hjälp av metoder som tar hänsyn till miljön, vilket resulterar i att kvaliteten och särprägeln på de produkter och tjänster som produceras blir högre.

2.12. Flickor: Att uppmärksamma de problem som särskilt rör flickor är ett relativt nytt fenomen. Man håller på att utarbeta målinriktade politiska strategier, men det saknas ännu statistiska uppgifter som tar hänsyn till köns- och åldersskillnader och med vars hjälp man kan ringa in problemen och planera effektiva åtgärder. Det finns nästan inga utbildnings- eller informationsprogram som kan användas för att bekämpa utbredningen av drogmissbruk och alla former av sexuellt utnyttjande av ungdomar. I många länder tillämpar man fortfarande inte de internationella normer som fastställts i konventionen om barnets rättigheter (artikel 32) och av Internationella arbetsorganisationen för att förhindra att barn utnyttjas som arbetskraft för ekonomisk vinning.

3. Europa och dess institutioner

3.1. De slutsatser som antogs i Genève (19-21 januari 2000) vid den förberedande regionala konferensen för FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) om en revidering av genomförandet av handlingsprogrammet från Peking utgör en bekräftelse på regeringarnas engagemang i arbetet med de 12 kritiska områden som prioriterades 1995. Den förberedande konferensens dokument behandlar dock endast fem av dessa områden:

1. Kvinnor och ekonomi

2. Våld mot kvinnor och flickor

3. Kvinnor och flickor i väpnade konflikter

4. Kvinnors inflytande och deltagande i beslutsprocesser

5. Institutionella mekanismer till stöd för kvinnor

3.2. Slutsatserna från Genève utgår ifrån att kvinnors rättigheter när allt kommer omkring är mänskliga rättigheter och hänvisar till konventionen om förbud mot alla former av diskriminering av kvinnor, deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor, konventionen om barnets rättigheter samt Wienkonferensen om mänskliga rättigheter.

3.2.1. I dokumentet nämns de olika initiativ som betonat hur nödvändigt det är att bedriva en politik för lika möjligheter för män och kvinnor och där FN:s engagemang har varit avgörande (från handlingsprogrammet från Peking 1995 till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, Köpenhamnsdeklarationen och handlingsprogrammet från 1995, kommittén för kvinnors ställning inom ekonomin från 1997 och dess resolution om kvinnor och fattigdom från 1997, Internationella arbetsorganisationens deklaration om arbetstagarnas rättigheter från år 1998 samt slutligen Ekonomiska och sociala rådets (Ecosoc) meddelande om sysselsättningens roll för att utrota kvinnors fattigdom från 1999.

3.2.2. De länder som är medlemmar i Europarådet och i Europeiska unionen visar prov på sitt engagemang genom att respektera direktivet om graviditets- och barnledighet från 1992, direktivet om föräldraledighet från 1996 och rekommendationerna om att förena familjeliv med arbetsliv. Dessutom respekterar dessa länder deklarationen om jämställdhet mellan kvinnor och män som grundläggande förutsättning för demokratin (Istanbul 1997), Europarådets sociala stadga, de resolutioner som antagits av Europeiska unionens råd 1997 och 1998 samt de riktlinjer för sysselsättningen som antogs 1999.

Dessa framsteg som uppnåtts på olika nivåer inom olika europeiska organ kan betecknas som särskilt betydelsefulla.

3.3. Under det finländska ordförandeskapet (andra halvåret 1999) utarbetades en rapport om indikatorer och utvärderingsmetoder när det gäller "kvinnors inflytande och deltagande i beslutsprocessen".

3.4. Det portugisiska ordförandeskapet har lagt fram en skriftlig redogörelse till den regionala ECE-konferensen. Europeiska unionens medlemsstater har åtagit sig att fullt ut tillämpa handlingsprogrammet från Pekingkonferensen. Att man valt ut fem prioriterade områden som skall tas upp vid konferensen utesluter inte en helhetssyn som omfattar alla de 12 områden som ingår i handlingsplanen.

3.4.1. Sedan konferensen i Peking har viktiga framsteg uppnåtts, vilket framgår av den årliga granskningen av handlingsplanens genomförande som utförs dels av medlemsstaterna, dels av de europeiska institutionerna. Bakom dessa framsteg ligger utformningen av strategier och metoder som skall leda till att ett jämställdhetsperspektiv genomsyrar all politik, särskilt sysselsättningspolitiken och strukturpolitiken, liksom den politik som främjar kvinnors möjligheter att få höga befattningar och delta i beslutsprocessen samt åtgärderna för att bekämpa våld.

3.4.2. Vi vill dessutom betona att det är nödvändigt att utveckla indikatorer och utvärderingsmetoder som kan påvisa framsteg och svagheter när det gäller insatserna för lika möjligheter på det politiska, ekonomiska och sociala planet.

3.5. Inför ECE-konferensen utarbetade kommissionen ett informationsmeddelande om de framsteg som gjorts på de fem områden som behandlades vid den förberedande konferensen.

3.6. I och med Amsterdamfördraget är jämställdhet mellan kvinnor och män ett av EU:s främsta mål. Det viktigaste instrument som använts för att finansiera program och projekt för att främja lika möjligheter är Europeiska socialfonden, som direkt har givit stöd till projekt med särskild inriktning, t.ex. programmet Now inom initiativet Sysselsättning.

3.7. Jämte Europeiska socialfonden har alla strukturfonderna bidragit till att främja jämställdheten ("Rådets resolution av den 2 december 1996 om integrering av perspektivet som rör lika möjligheter för kvinnor och män i de europeiska strukturfonderna").

3.8. Inom ramen för sysselsättningsriktlinjerna betonas i den resolution som antogs av rådet i februari 1999 att det är nödvändigt att stärka jämställdhetspolitiken, även inom ramen för de nationella riktlinjerna.

3.9. Ett av de specifika instrument som antagits på gemenskapsnivå är "Gemenskapens fjärde handlingsprogram för jämställdhet mellan kvinnor och män (1996-2000)". Programmet har sex målsättningar:

- införlivande av jämställdhetsaspekten i all politik,

- mobilisering av alla närings- och samhällslivets aktörer kring jämställdhetsfrågan,

- främjande av jämställdhet i en föränderlig ekonomi,

- en politik som ger kvinnor och män möjlighet att förena familjeliv med förvärvsarbete,

- främjande av en jämn könsfördelning i beslutsprocessen samt,

- förbättring av förutsättningarna för utövandet av jämställdhetsrättigheter.

3.9.1. Gemenskapens femte ramprogram om jämställdhet mellan könen håller på att utarbetas av kommissionen och kommer att ta hänsyn till den pågående granskningen av konferensen Peking + 5 och baseras på den integrering av jämställdhetsperspektivet som präglat EU:s politik sedan 1995.

3.10. Det finns andra program där gemenskapen särskilt betonar lika möjligheter som fått en mycket positiv inverkan (Daphne och Stop). Dessa program har som målsättning att bekämpa våld mot kvinnor och barn samt handel med kvinnor och barn. Informationskampanjer riktade till kvinnor har också genomförts i Bulgarien och Ungern i samarbete med den internationella organisationen för migrationsfrågor (detta är kommissionens första program på området).

3.11. Även kvinnors behov måste på samma sätt som t.ex. yttre förbindelser bli en integrerad del av andra politikområden, däribland utvecklingssamarbete, utbildning och yrkesutbildning. Inom Leonardo-programmet, som omfattar yrkesutbildning, uppmärksammas särskilt främjandet av lika möjligheter för män och kvinnor som ett medel för att bekämpa alla former av diskriminering. Även det femte ramprogrammet för FoU beaktar dessa aspekter och har infört en särskild finansieringsram för kvinnor ("Women and Science"). Genusfrågorna är integrerade i EU:s politik för yttre förbindelser, framför allt när det gäller utvecklingssamarbete (rådets förordning från 1998 om genusfrågornas integrering med utvecklingssamarbetet) och mänskliga rättigheter (Europeiskt initiativ för demokrati och skydd av mänskliga rättigheter).

3.12. Sedan 1998 pågår också en kampanj mot våld mot kvinnor. Kampanjen fokuserar främst på att förebygga våld i hemmet och försöker uppmärksamma allmänheten, och framför allt män, på denna typ av våld. Kampanjen syftar till att uppnå nolltolerans vad gäller kvinnovåld och skall vidgas till att inbegripa en mängd aktörer inom det civila samhället, inklusive icke-statliga organisationer, som främst skall bedriva förebyggande arbete. Våld mot kvinnor bekämpas också inom ramen för regionala samarbetsprogram, däribland initiativ om mänskliga rättigheter (Latinamerika, Medelhavsområdet, Central- och Östeuropa).

3.13. Kvinnor utsätts också för ett annat slags våld under väpnade konflikter, som offer och gisslan samtidigt. Nödvändigheten av att i stället stödja kvinnornas roll i fredsprocessen framgår i viktiga initiativ och projekt (Meda-demokrati) på Cypern, i Jerusalem och Libanon etc. År 1998 startade ECHO den internationella kampanjen "En blomma till Kabuls kvinnor".

4. Allmänna kommentarer

4.1. 1Kommittén gläder sig åt de stora framsteg som uppnåtts fem år efter att handlingsplanen antogs i Peking 1995. Vägen mot jämställdhet mellan kvinnor och män är ännu lång och full av hinder. Därför hoppas kommittén på en verklig förstärkning av de mekanismer som inrättats under de senaste åren på olika nivåer (nationell, europeisk och världsomfattande) och att det befintliga rättsliga ramverket tillämpas på ett enhetligt sätt i alla länder.

4.2. Europeiska unionen kommer med en konsekvent politik att kunna bidra till utvecklingen av de stora internationella institutionerna, t.ex. Världsbanken, Internationella valutafonden och Världshandelsorganisationen. Det är tack vare dessa viktiga institutioner inom ekonomi och penningpolitik som det utformas målinriktade strategier och specifika program för att bekämpa den fattigdom och utslagning som drabbar kvinnor.

4.3. Med tanke på detta borde Europeiska unionen även direkt eller via sina medlemsstater verka för att fler kompetenta kvinnor deltar inom dessa internationella organ, särskilt på ledande poster.

4.4. Ojämlikhet och diskriminering utgör inte bara ett socialt problem utan är också ett strukturellt problem. Det kommer därför att bli nödvändigt att företa en reform av de europeiska institutionerna som tar hänsyn till detta.

5. Förslag och slutsatser

5.1. Kommittén anser att det är ofrånkomligt att förbättra samarbetet, informationen och det arbete som bedrivs tillsammans med EU-institutionerna, framför allt rådet, Europaparlamentet och kommissionen.

5.2. Europeiska unionen måste använda sig av ändamålsenliga analysinstrument (databaser, statistik, forskning) som tar hänsyn till köns- och åldersskillnader och garantera att denna information får stor spridning. Det kommer också att bli nödvändigt att överväga andra aktioner och initiativ i takt med att globaliseringsprocessen fortskrider och en del kvinnor ges nya möjligheter, medan andra utestängs.

5.3. Ett tydligt exempel på detta är den nya tekniken, som har en avgörande betydelse för utvecklingen men samtidigt är ett instrument som kan leda till en ny typ av utslagning som drabbar de fattigaste skikten i samhället. Kommittén anser att tillgången till ny teknik för dessa delar av befolkningen bör garanteras för att skapa en påtaglig utveckling och nya arbetstillfällen.

5.4. Detta är också fallet med migrationen, som i och för sig leder till nya arbetstillfällen för kvinnor, men migrationsströmmarna undgår ofta all kontroll och ger därför i det fördolda upphov till människohandel och utnyttjande. Kommittén anser det vara nödvändigt att kontrollera migrationsströmmarna och menar att denna företeelse har fått oroväckande proportioner, vilket innebär att ansträngningarna för att bekämpa den måste intensifieras (program som Stop och Daphne).

5.5. Kommittén anser det vara oerhört viktigt att sträva efter att ge kvinnorna möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden samtidigt som de stora löneskillnader som fortfarande förekommer utjämnas och kvinnorna ges möjlighet att förena förvärvsarbete med familjeliv. Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas roll och förhandlingar kommer att ha en avgörande betydelse för att uppnå detta.

5.6. Kommittén anser att man måste få bukt med alla former av dubbel diskriminering som drabbar kvinnor i utsatta grupper, vare sig det handlar om etniska minoriteter, invandrare, unga, funktionshindrade eller kvinnor som diskrimineras för sin sexuella läggning.

5.7. Europeiska unionen bör se till att medlemsstaterna skriver under konventionen om förbud mot alla former av diskriminering av kvinnor och det frivilliga protokollet. Det borde finnas en gemenskapsrättslig ram när det gäller förbud mot alla former av våld mot kvinnor och utnyttjande av kvinnor.

5.8. Även den demografiska utvecklingen mot en allt äldre befolkning kommer att kräva att man vidtar lämpliga åtgärder där den procentuella skillnaden mellan män och kvinnor beaktas.

5.9. Med tanke på den stora andelen kvinnliga analfabeter i framför allt EU:s svagt utvecklade regioner och att utbildning är en grundläggande förutsättning för ett samhälles utveckling och välstånd, hoppas kommittén på en förstärkning av programmen som syftar till att ge kvinnor utbildning och motverka ofullständig skolgång, där särskild uppmärksamhet riktas mot flickor.

5.10. Rättighets- och jämställdhetsfrågor kan inte bara drivas uppifrån utan kräver ett helhjärtat och demokratiskt engagemang från hela samhället. Medverkan från arbetslivsorganisationerna, icke-statliga organisationer och andra frivilligorganisationer kommer därför att få en avgörande betydelse.

5.11. Kommittén anser det vara absolut nödvändigt att man efter FN:s generalförsamlings kommande session börjar förbereda en femte kvinnokonferens i FN:s regi år 2005.

5.12. Vad beträffar Ekonomiska och sociala kommitténs roll i detta sammanhang skulle det vara lämpligt att en representant från kommittén ingick i den delegation från kommissionen som skall närvara vid FN:s kommande specialsession.

Bryssel den 27 april 2000.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Beatrice Rangoni Machiavelli