52000IE0477

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Uppföljning av världstoppmötet om social utveckling"

(2000/C 168/10)

Vid sin plenarsession den 29 april 1999 beslutade Ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 23.3 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om: "Uppföljning av världstoppmötet om social utveckling".

Sektionen för yttre förbindelser, som ansvarat för det förberedande arbetet i ärendet, antog sitt yttrande den 14 april 2000. Föredragande var Thomas Etty.

Vid sin 372:a plenarsession den 27 april 2000 antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 107 röster för, 1 emot och 6 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. FN:s generalförsamling anordnar den 26-30 juni 2000 en specialsession i Genève för att utvärdera hur världens länder genomfört sina åtaganden vid Världstoppmötet om social utveckling, som hölls i Köpenhamn 1995, och för att diskutera ytterligare insatser.

1.2. Under det "sociala toppmötet" i Köpenhamn 1995 diskuterades tre huvudfrågor:

- att utrota fattigdomen,

- att skapa social integration,

- att främja full sysselsättning.

1.3. Toppmötet utmynnade i en deklaration om social utveckling och ett handlingsprogram för att genomföra den. Kärnan i handlingsprogrammet var tio åtaganden som gjordes av medlemsländerna, varav de flesta företräddes av sina stats- eller regeringschefer. Dessa åtaganden var:

Åtagande 1: Vi åtar oss att skapa ekonomiska, politiska, sociala, kulturella och rättsliga förutsättningar för social utveckling.

Åtagande 2: Vi åtar oss, som en mänsklig, moralisk, social, politisk och ekonomisk plikt, att utrota fattigdomen i världen genom kraftfulla nationella åtgärder och internationellt samarbete.

Åtagande 3: Vi åtar oss att prioritera målet full sysselsättning i vår ekonomiska och sociala politik och göra det möjligt för alla män och kvinnor att varaktigt tjäna sitt levebröd genom fritt valt produktivt arbete.

Åtagande 4: Vi åtar oss att verka för social integration genom att bygga upp samhällen som är stabila, säkra och rättvisa och grundade på respekt för mänskliga rättigheter, samhällen som inte diskriminerar utan visar tolerans, bejakar mångfald och erbjuder lika möjligheter, solidaritet, trygghet och delaktighet av alla människor, inklusive missgynnade och sårbara grupper och enskilda.

Åtagande 5: Vi åtar oss att visa full respekt för människans värdighet och att genomföra jämställdhet mellan kvinnor och män, att erkänna och förstärka kvinnors deltagande och ledarskap i samhällets politiska, ekonomiska, sociala och kulturella liv och i dess utveckling.

Åtagande 6: Vi åtar oss att som mål ha allmän och jämlik tillgång till utbildning, till högsta möjliga fysiska och mentala hälsostandard och till primärhälsovård. Vi åtar oss vidare att särskilt anstränga oss för att rätta till sociala missförhållanden utan åtskillnad med avseende på ras, nationellt ursprung, kön, ålder eller handikapp, att visa respekt för gemensamma och särskilda kulturella värden och erkänna kulturens betydelse för utvecklingen, att bevara förutsättningarna för en människocentrerad hållbar utveckling och bidra till utvecklingen av mänskliga resurser och till social utveckling. Syftet med dessa insatser är att utrota fattigdomen, främja full och produktiv sysselsättning och skapa social integration.

Åtagande 7: Vi åtar oss att påskynda den ekonomiska och sociala utvecklingen och utvecklingen av de mänskliga resurserna i Afrika och de minst utvecklade länderna.

Åtagande 8: Vi åtar oss att säkerställa att när strukturanpassningsprogram är överenskomna skall de innehålla mål för den sociala utvecklingen, i synnerhet utrotande av fattigdom, full och produktiv sysselsättning och social integration.

Åtagande 9: Vi åtar oss att betydligt öka och/eller utnyttja mer effektivt resurser som anslagits till social utveckling för att nå toppmötets mål genom nationella åtgärder och internationellt samarbete.

Åtagande 10: Vi åtar oss att förbättra och stärka det internationella, regionala och subregionala samarbetet för social utveckling, i en anda av partnerskap, genom Förenta Nationerna och andra multilaterala institutioner.

1.4. Förberedelserna av specialsessionen för uppföljning av deklarationen och handlingsprogrammet från Köpenhamn inleddes i september 1997 genom inrättandet av en planeringskommitté.

FN:s medlemsstater har under 1999 skickat in rapporter om sina åtgärder för att uppfylla åtagandena. Dessa rapporter diskuterades och utvärderades under ett sammanträde i kommissionen för social utveckling inom FN:s ekonomiska och sociala råd i februari i år.

1.5. När det gäller de regionala förberedelserna har Europa av oklar anledning uteslutits av FN. Det logiska organet att sköta dessa förberedelser är FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) (som t.ex. ansvarar för de regionala förberedelserna inför uppföljningen av kvinnotoppmötet i Beijing 1995). Europarådet har trätt in och anordnade en förberedande "europeisk konferens om social utveckling" i Dublin den 18-19 januari i år, där man diskuterade rapporter från Europarådets medlemsländer och i arbetsgrupper mer ingående diskuterade åtagande 1, 2 och 4.

2. EU och toppmötet om social utveckling

2.1. Det faller naturligtvis främst på de enskilda EU-medlemsstaterna att genomföra de tio åtagandena från Köpenhamn. Det är viktigt att betona detta inom ramen för föreliggande yttrande. EU visade dock 1994 och 1995 ett stort intresse för Köpenhamnsmötet. Europeiska gemenskapen lade fram ett meddelande om toppmötet och genomförde ett omfattande samråd med det civila samhället (däribland Ekonomiska och sociala kommittén och dess ekonomiska och sociala intressegrupper). En stor EG-delegation med deltagare från ESK deltog i det "sociala toppmötet".

2.2. Europeiska gemenskapen har inte lämnat in någon rapport om vidtagna åtgärder till FN:s sekretariat. Kommissionens meddelande från 1996 om Europeiska gemenskapens uppföljning av världstoppmötet om social utveckling är av naturliga skäl ett olämpligt underlag för en utvärdering i dag. Kommittén inser att kommissionen inte hade någon rapporteringsskyldighet. Med hänvisning till åtagande 10 anser emellertid kommittén att kommissionen har missat ett tillfälle att visa världssamfundet att samarbetet mellan medlemsstaterna har tillfört de nationella åtgärder som rör fattigdom, social integration och sysselsättning ett mervärde. Det gäller särskilt på sysselsättningsområdet.

2.3. EU:s ordförandeskap har under de senaste åren vid flera tillfällen uttalat sig om genomförandet av åtagandena från det "sociala toppmötet", senast när FN:s generalförsamling samlades till sin 54:e session.

3. Allmänna kommentarer

3.1. I sitt yttrande från februari 1995 om toppmötet i Köpenhamn framförde kommittén ett antal kommentarer som fortfarande är giltiga. Kommittén ansåg bland annat följande:

- EU bör inleda en kampanj för bredare ratificering och full tillämpning av ILO:s konvention nr 144 om trepartssamråd (i dag, år 2000, skulle EU i en sådan kampanj kunna fokusera på kandidatländerna, sina parter i Barcelonaprocessen, Mercosur-länderna och AVS-länderna).

- Det behövs åtgärder för att främja social utveckling genom internationell handel (kommittén har utvecklat dessa tidiga förslag i sitt yttrande från 1999 om WTO och i sitt aktuella yttrande om EU:s handelspolitik).

- Det krävs åtgärder för att bekämpa barnarbete. (ILO antog 1999 en ny konvention om de värsta formerna av barnarbete. EU skulle sända en viktig signal till världssamfundet om alla 15 medlemsstater snabbt ratificerade denna nya konvention. Dessutom bör de två medlemsstater som ännu inte har ratificerat ILO:s konvention nr 138 om minimiålder (Österrike och Storbritannien) vinnlägga sig om att göra det snarast. I dag vill kommittén dessutom uppmuntra EU och alla medlemsstater att ekonomiskt stödja ILO:s program för att utrota barnarbete.)

- Medlemsstaterna bör uppmuntras att utnyttja sitt inflytande i IMF, Världsbanken, OECD och regionala utvecklingsbanker för att övertyga dessa institutioner om det akuta behovet av ett närmare samarbete med ILO. (I dag skulle ESK utöka denna lista med WTO.) ESK anmodar EU att i en gemensam insats försöka bidra till att dessa organisationer blir mer demokratiska och öppna.

- EU bör öka samordningen mellan sin utrikes-, säkerhets-, handels-, jordbruks- och utvecklingspolitik. (I dag, fem år efter toppmötet i Köpenhamn, skulle ESK tillfoga att denna ökade samordning särskilt måste syfta till att bekämpa fattigdom i världen och till att förebygga väpnade konflikter.)

- Man bör på ett målinriktat sätt bidra till uppföljningsprocessen genom att välja ut ett begränsat antal initiativ inom ramen för skapande av arbetstillfällen och bekämpning av fattigdom och social utslagning, för att uppnå samordnade insatser på EU-nivå.

3.2. Även om det som tidigare påpekats huvudsakligen är medlemsstaternas uppgift att sköta genomförandet kan en samordnad EU-insats skapa ett betydande mervärde. Kommittén framförde denna synpunkt redan 1995 i yttrandets avslutande rekommendation (punkt 13.2). I sina kommentarer om regionalt samarbete i samma yttrande koncentrerade sig kommittén på samarbete inom EU. Utvidgningsprocessen, utvecklingen av samarbetet mellan EU och Medelhavsländerna och de utökade förbindelserna med AVS-länderna talar starkt för att man på ett realistiskt sätt bör överväga fler geografiska områden där EU-insatser på ett väsentligt sätt skulle kunna bidra till att Köpenhamnsprocessen får ett positivt resultat.

3.3. De områden som med hänsyn till de begränsade resurserna förefaller viktigast är kampen mot fattigdomen, som i år står högt på FN:s dagordning, centrala socialpolitiska områden där EU har gjort betydande framsteg, som också kan vara betydelsefulla för andra grupper av länder, och sysselsättningspolitiken och hur den har utvecklats. Det betyder självfallet inte att EU och medlemsstaterna inte bör försöka öka sitt biståndssamarbete och minska skuldbördan för de fattigaste länderna. Det betyder att det framför allt är på sysselsättningsområdet som EU genom regionalt samarbete kan bidra på ett särskilt värdefullt sätt till de åtgärder som genomförs av vissa samarbetsländer.

3.4. ILO, som av FN har fått huvudansvaret för att främja full sysselsättning (åtagande 3) i Köpenhamnsprocessen, har utfört ett betydande arbete de senaste fem åren. ILO har dragit slutsatsen att även om ett fåtal industriländer och nyindustraliserade länder har lyckats skapa fler arbetstillfällen och minska arbetslösheten och undersysselsättningen, är sysselsättningsläget och framstegen i kampen mot fattigdomen i många delar av världen, särskilt bland utvecklingsländer och reformländer, fortfarande otillfredsställande, och i några länder har det rentav skett en försämring(1). ILO har efterlyst förnyade insatser för att skapa nya arbetstillfällen, förbättra arbetets kvalitet, förbättra yrkesutbildningen och öka jämställdheten på arbetsplatsen. ILO hävdar att ratificering och genomförande av ILO:s centrala konventioner och uppföljningen av ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter på arbetsplatsen från 1998 är ett viktigt steg i denna process. Organisationen har också efterlyst en ny sysselsättningsstrategi med globala och nationella dimensioner.

För att lyckas med detta krävs det enligt ILO en samordning mellan ILO:s och andra FN-organs insatser, och särskilt med Bretton Woods-institutionerna, OECD och regionala organisationer. I detta sammanhang konstaterar ESK att den senaste händelseutvecklingen har visat på ett akut behov av att reformera FN:s institutioner - framför allt måste beslutsprocesserna och genomförandet av besluten bli mer demokratiska och präglas av större öppenhet. Kritiken av och motståndet mot särskilt IMF, Världsbanken och WTO har klart motiverats av uppfattningen att dessa institutioner inte tillräckligt uppmärksammar de negativa konsekvenserna av världsekonomins globalisering.

4. Särskilda kommentarer

4.1. Redan 1995 ville kommittén att ILO skulle spela en framträdande roll i genomförandet av resultaten från toppmötet om social utveckling. ESK anser att man genom att aktivt främja ILO:s deklaration från 1998 i högsta grad skulle kunna bidra till en effektiv världsomspännande sysselsättningsstrategi. Kommittén rekommenderar starkt att EU skall förbinda sig både politiskt och finansiellt att eftersträva detta mål. EU måste också försöka få till stånd att samtliga medlemsstater ratificerar ILO:s konvention om grundläggande mänskliga rättigheter. Förutom det faktum som nämns i punkt 3.1 att vissa medlemsstater ännu inte har ratificerat konventionen om minimiålder (nr 138), vill kommittén än en gång erinra om att Luxemburg fortfarande inte har ratificerat ILO:s konvention mot diskriminering (sysselsättning och förvärvsarbete) (nr 111).

4.2. Kommittén oroar sig över att den ekonomiska politiken i växande utsträckning tenderar att undgå politisk kontroll. EU och medlemsstaterna måste därför utöva påtryckningar för att IMF:s och Världsbankens åtgärder skall utgå från klara socialpolitiska riktlinjer som bygger på de åtaganden som gjordes i Köpenhamn, däribland på ILO:s grundläggande arbetsnormer, som i dessa åtaganden tillskrevs stor betydelse. EU och medlemsstaterna måste också fortsätta sin strävan att inrätta ett permanent arbetsforum för grundläggande arbetsnormer i multilaterala handelsavtal mellan ILO och WTO. Kommittén välkomnar - i synnerhet med hänsyn till utvecklingen vid WTO:s ministerkonferens i Seattle - alla åtgärder som kan bidra till ökad förståelse (och följaktligen även till konkreta åtgärder) och därigenom främja grundläggande arbetsnormer.

Multinationella företag måste respektera OECD:s riktlinjer för multinationella företag och ILO:s trepartsdeklaration om multinationella företag och socialpolitik i sin verksamhet i utvecklings- och övergångsländer. Kommittén hoppas att OECD:s riktlinjer efter den översyn som för närvarande håller på att genomföras kommer att innehålla hänvisningar till alla ILO:s "grundläggande arbetsnormer" (dvs. föreningsfrihet, kollektivförhandlingar, tvångsarbete, diskriminering i yrkeslivet och barnarbete).

4.3. När det gäller kandidatländerna i Central- och Östeuropa rekommenderar ESK att EU skall stödja utformningen i dessa länder av en sysselsättningsstrategi i linje med Luxemburgprocessen. Det skulle samtidigt hjälpa regeringarna i dessa länder att hitta långsiktigt fungerande lösningar på inhemska sysselsättningsproblem, och bidra till att införa ett viktigt inslag i den europeiska sociala modellen i regionen.

4.4. EU bör i sina förbindelser med grannländer i Medelhavsområdet uppmuntra regeringarna att i högre grad än tidigare inbegripa arbetsgivarorganisationer, fackföreningar och andra berörda socioekonomiska intressegrupper i sysselsättningspolitiken, om möjligt i ett regionalt sammanhang. Barcelona-samarbetets sociala dimension (yrkesutbildning, social dialog) behöver också utvecklas.

4.5. ESK anser att EU bör fortsätta de senaste årens strävan att stödja skapandet av ekonomiska och sociala råd i AVS-länderna, och särskilt i länderna i Afrika söder om Sahara (se åtagande 7). Sådana råd kan bli viktiga instrument för ekonomiska och sociala intressegruppers strävan att påverka och bidra till att genomföra regeringarnas sysselsättningsåtgärder.

4.6. Genom att utveckla de initiativ som anges i punkt 3.1 (sista strecksatsen) önskar kommittén att kommissionen främst skall rikta uppmärksamhet mot de fattigaste och de socialt sett mest utslagna grupperna inom EU.

4.7. FN:s generalsekreterare har efterlyst en samlad strategi vid uppföljningen av de olika "folkens toppmöten" som anordnats under 1990-talet. Med detta i åtanke och med hänvisning till yttrandet om uppföljningen av kvinnotoppmötet i Beijing, som bifogas föreliggande yttrande, vill ESK erinra om att fattigdom alltmer drabbar kvinnor, en fråga som stod i centrum under konferensen i Beijing 1995. Kommittén hänvisar till punkterna 3.3 och 3.4 ovan och vill i detta sammanhang understryka könsfrågans stora betydelse på de åtgärdsområden som fastställts av ILO. Det samma gäller förslagen i punkterna 4.3, 4.4 och 4.5 om EU-stöd till kandidatländerna i Central- och Östeuropa, Medelhavsländerna och länderna i Afrika söder om Sahara.

4.8. De sociala och ekonomiska intressegrupper som är företrädda i ESK har en särskild roll att spela i samband med social utveckling. FN har förvånande nog givit icke-statliga organisationer en särskild roll i förberedelserna av uppföljningen av det "sociala toppmötet" 1995, men ser det uppenbarligen inte som viktigt att ge en liknande roll till exempelvis arbetsgivarorganisationer, fackföreningar, konsumentorganisationer, jordbruksorganisationer och välfärdsorganisationer. Särskilt arbetsgivarorganisationernas och fackföreningarnas roll har givit upphov till kontroverser mellan många utvecklingsländer och industriländer. Kommittén anser att detta är mycket oroväckande. Kommissionen måste ta upp denna fråga och under generalförsamlingens specialsession i Genève göra klart att dessa organisationer, med sin starkt representativa karaktär, är mycket speciella icke-statliga organisationer när det gäller social utveckling, och att de inte bara ger uttryck för sina medlemmars synpunkter utan ofta medverkar vid utformning och genomförande av politiska beslut. Kommissionen måste också verka för att socioekonomiska intressegrupper skall vara representerade i medlemsstaternas delegationer i Genève. ESK anmodar också kommissionen att i likhet med 1995 bjuda in kommittén att delta i sin delegation.

Bryssel den 27 april 2000.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Beatrice Rangoni Machiavelli

(1) Se FN:s "Human Development Report" och "Poverty Report" från 1999.

BILAGA I

till Ekonomiska och sociala kommiténs yttrande

Preliminär bedömning av genomförandet av åtagandena

FN:s sekretariat har fått in rapporter från merparten av medlemsstaterna (bland annat från EU:s alla medlemsstater), FN:s regionala kommissioner (med undantag av Ekonomiska kommissionen för Europa), FN:s fonder och program, specialiserade organ (t.ex. Bretton Woods-institutionerna), andra mellanstatliga institutioner (t.ex. regionala utvecklingsbanker) samt OECD.

Även om vissa rapporter har positiva inslag, står det klart att det i många avseenden endast skett begränsade framsteg vad beträffar de tre huvudfrågor som diskuterades vid toppmötet i Köpenhamn. Enligt FN:s sekretariat kommer flera av de mål som anges i handlingsprogrammet inte att nås inom avtalad tid, och i vissa fall har allvarliga bakslag inträffat. Som en viktig orsak nämns de allvarliga ekonomiska svårigheter som har drabbat en rad länder de senaste åren till följd av den ekonomiska krisen och den därmed sammanhängande utvecklingen. Man är också oroad över att tonvikten i den senaste tidens finanspolitik och ekonomiska politik ofta inte lagts på utvecklingsfrågor. Det befaras att utvecklingen tagit skada av att politiken dominerats av några få makroekonomiska mål och parametrar i stället för av sociala, politiska, kulturella och miljörelaterade frågor.

Enligt FN:s sekretariat har framsteg gjorts på bland annat följande områden:

- Ökad medvetenhet om den sociala utvecklingens betydelse som överordnat mål för regeringarnas politik och som grundval för mobilisering av det civila samhället, samt ökande insatser på detta område.

- Framsteg i kampen mot fattigdomen, även om dessa är ojämnt fördelade, långsamma och tillfälliga.

- Förnyat hopp om att full sysselsättning skall kunna uppnås, även om framstegen har varit beskedliga och hotas av en ofta dold arbetslöshet, mer omfattande informell sektor och avsaknad av socialt skydd.

- Fortsatta framsteg vad gäller läs- och skrivkunnighet, sjunkande barnadödlighet och ökad förväntad livslängd, ökat antal elever inskrivna vid skolor, och tillgång till grundläggande sociala tjänster, även om lokala och ibland allvarliga motgångar inträffat.

- I stora delar av världen har man kommit närmare ett förverkligande av målet om jämlikhet och rättvisa mellan män och kvinnor, även om den generella tendensen fortfarande är att det först och främst är kvinnor som är förlorarna i kris- och omstruktureringstider.

- De flesta regeringar har satsat pengarna där det mest omedelbara behovet föreligger och har i relativa, men ofta även i absoluta, tal ökat den andel av de inhemska resurserna som går till social utveckling.

I samma källor kartläggs även "regressionsområden", bland vilka följande skall nämnas:

- Lokala och regionala konflikter har lett till bakslag vad gäller social integrering i alltfler regioner i världen.

- Världen som helhet har blivit mer ojämlik, med ökande skillnader vad gäller inkomst, sysselsättning, tillgång till sociala tjänster och möjligheter att delta i verksamheten i offentliga institutioner och institutioner i det civila samhället.

- I motsats till de åtaganden som gjordes vid toppmötet i Köpenhamn för att stärka samarbetet för social utveckling genom FN, har de resurser som avsatts för social utveckling inom ramen för internationellt samarbete minskat, även om världssamfundet gjort nya åtaganden för att minska de fattigaste ländernas skuldbörda.

- Skuldbördan har vuxit avsevärt sedan toppmötet i Köpenhamn, vilket ytterligare minskar resurserna för social utveckling.

- Avregleringen av kapitalflödena har gjort att världen blivit mer sårbar för plötsliga finansiella chocker, vilket får allvarliga sociala konsekvenser, och de verkliga offren för dessa chocker blir alltmer maktlösa när det gäller att rätta till sin sociala situation.

I november 1999 hade sekretariatet valt ut följande elva övergripande frågor från de inlämnade rapporterna, som det ville analysera ytterligare för att göra en bedömning av framsteg/tillbakagång och för att finna idéer till nya initiativ.

1. Ojämlikhet: Hur skall man mot bakgrund av de växande klyftorna inom och mellan nationerna kunna fördela utvecklingens positiva resultat på ett mer rättvist sätt inom och mellan nationerna? Är ojämlikhet det pris man måste betala för ekonomisk tillväxt, eller är ojämlikheten ett hinder för tillväxt?

2. Finansiering av sociala tjänster: De sociala tjänsterna inriktas i allt större utsträckning mot de mest sårbara grupperna i samhället. Målinriktning och behovsprövning av bidragen kan dock i vissa fall leda till att den sociala solidariteten bryter samman, vilket i sin tur kan förorsaka att dessa tjänster blir av sämre kvalitet och att färre resurser avsätts till dem. Hur skall solidaritet och hållbarhet göras förenliga med behovet av större effektivitet och selektivitet vid tillhandahållandet av sociala tjänster?

3. Urbanisering: Flertalet av de fattiga bor på landsbygden, samtidigt som världen, och särskilt de utvecklade länderna, snabbt urbaniseras. Hur skall man mot bakgrund av denna omvandling på bästa sätt allokera knappa resurser mellan landsbygd och stad? Hur kan den sociala utvecklingen på bästa sätt beakta de specifika behov som finns inom de skilda samhällssektorerna?

4. Fattigdom bland heltidsarbetande arbetstagare ("the working poor"): Även om arbetslösheten har minskat i många delar av världen, är nya arbetstillfällen alltför ofta av låg kvalitet med låga löner och begränsat socialt skydd. Det blir alltmer tydligt att sysselsättning inte räcker för att bekämpa fattigdom. Hur har olika länder angripit det växande problemet med "fattiga arbetstagare" och vad kan göras för att förbättra lönerna i arbetsmarknadens nedersta skikt?

5. Den växande informella sektorn: I många utvecklingsländer utgör sysselsättningen i den formella sektorn en liten och minskande andel av arbetsmarknaden. Dessutom är den informella sektorn inte längre något som bara finns i utvecklingsländerna; världen över växer den informella sektorn i ett symbiotiskt förhållande med den formella sektorn. Vad kan göras för att höja inkomsterna och förbättra det sociala skyddet i den informella sektorn, utan att samtidigt underminera den formella sektorns förmåga att skapa nya arbetstillfällen?

6. Rehabilitering av den offentliga sektorn: Den ekonomiska reformprocessen har i många fall försvagat statens förmåga att främja social utveckling. En av de lärdomar som kan dras från de senaste ekonomiska kriserna är att avreglering och privatisering inte bör genomföras på bekostnad av ett ändamålsenligt regelverk. En stark och öppen offentlig sektor krävs för att övervaka den ekonomiska reformprocessen och för att skapa ett gynnsamt klimat för social utveckling.

7. Decentralisering: En tydlig tendens i riktning mot decentralisering av befogenheter till lokala myndigheter har kunnat konstateras. Decentralisering främjar i många fall ett mer omfattande deltagande och ansvarstagande, men inte nödvändigtvis en rättvis fördelning av resurserna mellan regioner och befolkningsgrupper. Hur skall dessa motstridiga intressen kunna förenas?

8. Minskande utvecklingsbistånd: Vissa länder har ökat sitt utvecklingsbistånd, men den generella tendensen har varit ett minskande utvecklingsbistånd, trots de åtaganden som gjordes vid toppmötet i Köpenhamn. Vilka strategier kan utnyttjas för att vända denna utveckling?

9. Insatser i katastrofsituationer: Knappa biståndsresurser går i ökande grad till katastrofinsatser som är betydligt mer kostnadskrävande, såväl vad gäller personalresurser som ekonomiska resurser, än krisförebyggande insatser och långsiktig förbättring av människornas levnadsvillkor. Ett ökande antal krig, lokala konflikter och naturkatastrofer har fått negativa följder för den sociala utvecklingen.

10. Behov av effektivare strategier för att genomföra de åtaganden som gjordes vid det sociala toppmötet. Klyftan mellan åtaganden och deras genomförande är alltjämt ett stort problem. Det krävs ytterligare arbetsinsatser för att utveckla de strategier, de verktyg och den kapacitet som behövs för att framgångsrikt genomföra Köpenhamnsåtagandena.

11. Skuldåterbetalningen gör att skuldbördan bara ökar, vilket får tunga konsekvenser för den sociala utvecklingen. Hur kan man genom skuldsanering mest effektivt främja ökade anslag till socialt skydd?

BILAGA II

till Ekonomiska och sociala kommiténs yttrande

Särskilda kommentarer från ESK:s yttrande från 1995 om toppmötet om social utveckling (CES 4/95 - EGT C 110, 2.5.1995)

1. Principer

1.1. ESK stöder de principer som fastställs i kommissionens meddelande och önskar att dessa principer återfinns i resultaten från världstoppmötet om social utveckling. ESK välkomnar i synnerhet den första principen som innebär att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati - inbegripet dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare och det civila samhällets deltagande - inte kan särskiljas från den sociala utvecklingen. Man är övertygad om att det är fråga om verkliga universella grundläggande mänskliga rättigheter. Kommittén hoppas att denna princip kommer att antas vid toppmötet i lika tydliga ordalag som i kommissionens dokument, och uppmanar de medlemsstater som ännu inte har införlivat den i den nationella lagstiftningen och i nationell och internationell praxis att göra det, i syfte att främja en verklig social utveckling i hela världen.

1.2. ILO-konvention nr 144 från 1976 om trepartsavtal för att främja genomförandet av internationella arbetsmarknadsnormer utgör ett viktigt praktiskt instrument för att stimulera dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare och främja det civila samhällets deltagande i den sociala utvecklingen i världen. Det är beklagligt att detta instrument inte omnämns i kommissionens dokument. Tillämpning av ILO-konvention nr 144 främjar både demokrati och arbetsfred. Kommittén anser att Europeiska unionen, på grundval av den egna första principen, bör inta den ledande rollen i en kampanj för att få fler ILO-medlemsstater att ratificera konventionen och tillämpa den fullt ut. Denna kampanj bör inledas med samråd i syfte att få alla EU-medlemsstater att ratificera konventionen.

2. Målsättningar

2.1. Kommittén betonar och stöder Europeiska unionens insatser som syftar till multilaterala åtgärder för att främja den sociala utvecklingen genom internationell handel. Kommittén delar kommissionens uppfattning att man måste fortsätta de förhandlingar som förs inom Världshandelsorganisationen (WTO) på området och välkomnar EU:s allmänna hållning i frågan. EU måste göra en kraftansträngning för att se till att frågan ges prioritet inom WTO. Kommittén anser att man bör fästa särskild vikt vid att uppmuntra länder att ratificera ILO:s grundläggande människorättskonventioner om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten (1948) (för arbetstagare och arbetsgivare), rätten att organisera kollektiva förhandlingar (1949), tvångsarbete (1930) och avskaffande av tvångsarbete (1957). Alla EU-medlemsstater har ratificerat konventionerna om föreningsfrihet och kollektiv förhandlingsrätt och övriga människorättskonventioner, vilka även har ratificerats av en stor majoritet av ILO-medlemsstaterna, däribland ett stort antal utvecklingsländer.

2.2. Kommittén beklagar att kommissionen inte omnämner ILO-konventionen mot diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning (1958) som har precis samma karaktär och grundläggande betydelse och som har uppnått samma ratificeringsgrad som ovannämnda konventioner. Kommissionen måste av misstag ha utelämnat denna konvention. Under sammanträdet inom den tredje förberedande kommittén inför det sociala toppmötet i New York förra månaden visade EU vilken betydelse man tillmäter principerna i denna konvention. Kommittén rekommenderar därför starkt att Europeiska unionen rättar till felet och inkluderar denna antidiskrimineringskonvention i den föreslagna kampanjen. Den bör även ses som ett instrument med vilket man kan föra fram och främja Europeiska unionens åsikter och målsättningar beträffande bekämpning av fattigdom och utslagning, bland annat de som presenteras i den andra slutsatsen i kommissionens dokument (likabehandling av män och kvinnor).

2.3. Kommittén fäster stor vikt vid att förbättra kvinnors status genom tillgång till inkomst och utbildning. Utbildning, i synnerhet för kvinnor och flickor, är en nyckelfaktor i kampen mot fattigdom och överbefolkning; det finns ett direkt samband mellan utbildning och låg barndödlighet och lågt födelsetal.

2.4. Huvudinnehållet i de konventioner som omnämns i punkt 2.1 och 2.2 ligger till grund för principen om den "sociala klausulen" som ESK redan har föreslagit i ett flertal yttranden och som naturligtvis inte har något med protektionism att göra. Tvärtom skulle en allmän tillämpning av dessa principer främja handeln, genom att man säkerställer att arbetstagare åtnjuter grundläggande rättigheter som är lika för alla, och konsumenterna får rimliga garantier för att de varor de köper inte har producerats under inhumana förhållanden. I detta sammanhang önskar kommittén rikta uppmärksamheten mot den analytiska studie som OECD för närvarande håller på att utföra på området; resultatet av denna studie kan utgöra värdefulla argument för ytterligare förhandlingar.

2.5. Ett effektivt sätt att uppmuntra regeringar att efterleva och ratificera viktiga ILO-konventioner är att prioritera länder som genomför äkta, effektiva strategier för social utveckling när stöd och handelspreferenser skall beviljas. EU skulle härigenom på ett värdefullt sätt kunna bidra till att öka resurserna till social utveckling, vilket är nödvändigt även om man vid toppmötet skulle lyckas säkerställa ett effektivare utnyttjande av befintliga resurser. I detta sammanhang välkomnar kommittén rådets förordning (EG) 3281/94 av den 19 december 1994 om tillämpning av ett fyraårigt system med allmänna tullpreferenser (1995-1998) för vissa industrivaror från utvecklingsländer.

2.6. Kommissionens förslag kan bidra till att skapa mer humana levnads- och arbetsvillkor för barnarbetare. Barnarbete kan successivt avskaffas genom att man inför allmänna åtgärder som syftar till att förbättra "välståndet" (arbetsvillkor, möjligheter till utbildning, osv.).

2.7. Ratificering och efterlevnad av ILO-konventionerna är, precis som utformningen av en effektiv politik för social utveckling, beroende av effektiv förvaltning. Den handels- och biståndspolitik som föreslås i föregående punkt säkerställer att befintliga resurser utnyttjas på ett effektivare sätt. Industriländerna och utvecklingsländerna bör parallellt vidta åtgärder för att minska korruption i handelsförbindelserna mellan nord och syd. Sådana bedrägliga förfaranden utgör ett allvarligt hinder för sociala och ekonomiska framsteg.

2.8. Om Europeiska unionen verkligen önskar att socialpolitiken skall ingå i den politik som utformas inom ramen för IMF, Världsbanken och regionala utvecklingsbanker, måste den aktivt använda sitt inflytande i dessa institutioner för att övertyga dem om att de måste samarbeta med ILO i större utsträckning än hittills, i synnerhet när det gäller strukturanpassningsåtgärder. EU måste ta hänsyn till strukturanpassningsprogrammens konsekvenser för de fattiga, till exempel i samband med ändringar i politiken med avseende på hälsovård, utbildning och jordbruk.

2.9. Kommittén upprepar sin uppfattning, som man redan har framfört i tidigare yttranden, att det är hög tid att fastställa villkor och instrument som kan stimulera ekonomisk tillväxt, handel och fördelning av välfärd och möjligheter i hela världen, och att kombinera detta med en utvecklingsprocess som är förenlig med sociala framsteg och miljöskydd. Detta kräver att EU åtar sig att stärka sammanhållningen mellan sin utrikes-, säkerhets-, handels-, jordbruks- och utvecklingspolitik. Kommittén uppmanar EU att göra detta åtagande vid världstoppmötet om social utveckling i Köpenhamn, som tidsmässigt sammanfaller med upprättandet av WTO.

3. Medel: resurser och uppföljning

Kommittén vill betona betydelsen av kommissionens avsikter att bistå utvecklingsländer (i synnerhet de fattigaste) genom åtgärder som stimulerar en successiv integration av den informella sektorn i ekonomin. I detta sammanhang framhåller kommittén den viktiga roll som icke-statliga organisationer, däribland jordbruksorganisationer, kooperativ och kvinnorörelser, kan spela som komplement till arbetsgivar- och fackföreningar.

4. Slutsatser

4.1. ESK välkomnar att Europeiska unionen är fast besluten att öka sitt bidrag till multilaterala förhandlingar om normer och konventioner, såsom framgår av slutsatserna. Detta måste ske genom en tydlig fördelning av roller och ansvar. I detta sammanhang hänvisar kommittén till sitt yttrande på eget initiativ om förbindelserna mellan EU och internationella arbetsmarknadsorganisationer (ILO) som antogs förra månaden.

4.2. Slutligen rekommenderar ESK starkt att Europeiska unionen med arbetstagarnas, arbetsgivarnas och andra relevanta intresseorganisationers medverkan, på ett målinriktat sätt, bidrar till uppföljningen av toppmötet om social utveckling genom att välja ut ett begränsat antal initiativ inom ramen för skapande av arbetstillfällen, social integration och bekämpning av fattigdom, för att uppnå samordnade insatser på EU-nivå. Genomförandet av de beslut som fattas vid toppmötet faller inom de enskilda regeringarnas ansvarsområden. Vid toppmötet bör man dock framhålla betydelsen av regionalt samarbete i genomförandefasen, vilket troligtvis kommer att ske. För att toppmötet skall kunna bli framgångsrikt är det viktigt att en stor grupp länder, exempelvis de som är förenade i Europeiska unionen, visar exempel på sådant samarbete i den egna regionen. Kommissionen uppmanas att utarbeta ett förslag på grundval av den nuvarande EU-politiken med avseende på sysselsättning, fattigdom och social utslagning.