1

Bolaget Microsoft Corp., Redmond, Washington (Förenta staterna), utformar, utvecklar och säljer ett stort sortiment av programvaror som är avsedda för olika typer av IT-utrustning. Dessa programvaror utgörs bland annat av operativsystem för klientdatorer (nedan kallade klientdatorer), operativsystem för arbetsgruppsservrar och mediespelare som kan användas för direktuppspelning. Microsoft tillhandahåller också teknisk support för sina produkter.

2

Rich Green, vice verkställande direktör för Sun Microsystems, Inc. (nedan kallat Sun), som är ett bolag i Palo Alto, Kalifornien (Förenta staterna) som tillhandahåller bland annat servrar och operativsystem för servrar, tillställde Paul Maritz, vice verkställande direktör på Microsoft, den 15 september 1998 en skrivelse med följande lydelse:

”Vi vänder oss till er för att begära att Microsoft tillhandahåller [Sun] den information som behövs för att möjliggöra för [Sun] att ge com-objekten nativt stöd i Solaris.

Vi begär också att Microsoft skall tillhandahålla [Sun] all den information som behövs för att möjliggöra för [Sun] att ge nativt stöd för hela uppsättningen av Active Directory-tekniker i Solaris.

Vi anser att det ligger i branschens intresse att de program som har utvecklats för att köras i Solaris kan kommunicera sömlöst med operativsystemen Windows och/eller de program som är Windowsbaserade via com-objekt och/eller Active Directory.

Vi anser att Microsoft skall tillhandahålla en referensimplementering och den information som behövs för att säkerställa att com-objekten och hela uppsättningen av Active Directory-tekniker kan köras helt kompatibelt i Solaris utan att man behöver tillgripa dekompilering. Vi anser att det är nödvändigt att denna information tillhandahålls beträffande samtliga com-objekt och hela uppsättningen av Active Directory-tekniker som för närvarande finns på marknaden. Vi anser också att det är nödvändigt att den här informationen tillhandahålls utan oskäligt dröjsmål och med regelbundenhet beträffande de com-objekt och de Active Directory-tekniker som kommer att släppas ut på marknaden i framtiden.”

3

Nedan kommer nämnda skrivelse att benämnas ”skrivelsen av den 15 september 1998”.

4

Den 6 oktober 1998 svarade Paul Maritz på skrivelsen av den 15 september 1998 på följande sätt:

”Tack för visat intresse av att arbeta med Windows. Vi har gemensamma kunder som använder våra produkter, och jag tycker att det är utmärkt att ni intresserar er för att öppna ert system för att interoperera med Windows. Microsoft har alltid trott på att hjälpa programutvecklare, inklusive [sina] konkurrenter, att skapa bästa möjliga produkter och interoperabilitet för [sin] plattform.

Ni inser kanske inte att den information som ni efterfrågar beträffande interoperabilitet med com och Active Directory-tekniker redan har offentliggjorts och finns tillgänglig för er och samtliga programutvecklare i världen via produkten ’Microsoft Developer Network (MSDN) Universal’. MSDN innehåller riklig information om Windowsplattformens tjänster och gränssnitt och utgör en utmärkt informationskälla för programutvecklare som är intresserade av att utveckla för eller interoperera med Windows. [Sun] har i nuläget faktiskt 32 aktiva licenser för MSDN Universal. Dessutom antar jag att ert företag, såsom det har gjort tidigare, kommer att skicka ett stort antal personer till vår konferens ’Professional Developers’ som hålls den 11–15 oktober 1998 i Denver. Det blir ytterligare ett tillfälle att erhålla den tekniska information som ni begär för att kunna arbeta med våra systemtekniker. Några av de 23 Sunanställda som deltog i förra årets konferens bör kunna förse er med kommentarer om huruvida den information som diskuterades vid dessa Professional Developers-konferenser höll hög kvalitet och var djupgående.

Ni kommer att bli glad över att få veta att det redan finns en referensimplementering av com i Solaris. Denna implementering av com i Solaris är en binär produkt med fullt stöd som Microsoft tillhandahåller. En licens för källkoden för com kan erhållas från andra källor, varibland Software AG …

Vi har inte för avsikt att ’porta’ … Active Directory till Solaris. För att tillgodose våra gemensamma kunder finns det dock många metoder, med varierande funktionalitetsnivå, för att interoperera med Active Directory. Exempelvis kan man använda standardprotokollet LDAP för att komma åt Windows NT Server Active Directory från Solaris.

Om ni efter att ha deltagit i [Professional Developers-konferensen] och ha läst igenom all den offentliga informationen i MSDN skulle behöva ytterligare stöd, hänvisar jag er till vår grupp Developer Relations som innehåller ’account managers’som försöker hjälpa programutvecklare som behöver ytterligare stöd för Microsofts plattformar. Jag har bett Marshall Goldberg, Lead Program Manager, att stå till ert förfogande om ni skulle behöva det …”

5

Nedan kommer skrivelsen från Paul Maritz av den 6 oktober 1998 att benämnas ”skrivelsen av den 6 oktober 1998”.

6

Den 10 december 1998 ingav Sun ett klagomål till kommissionen med stöd av artikel 3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av [artiklarna 81 EG och 82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).

7

Sun påtalade i klagomålet att Microsoft hade vägrat att till Sun lämna ut den information och den teknik som behövs för att åstadkomma interoperabilitet mellan Suns operativsystem för arbetsgruppsservrar och operativsystemet Windows för klientdatorer.

8

Kommissionen tillställde Microsoft ett första meddelande om invändningar den 2 augusti 2000 (nedan kallat det första meddelandet om invändningar). Det rörde huvudsakligen frågor om interoperabilitet mellan å ena sidan operativsystemen Windows för klientdatorer och å andra sidan andra leverantörers operativsystem för servrar (klient-server-interoperabilitet).

9

Microsoft svarade på det första meddelandet om invändningar den 17 november 2000.

10

Under tiden inledde kommissionen i februari 2000 på eget initiativ en utredning som särskilt rörde Microsofts Windows 2000-generation av operativsystem för klientdatorer och för arbetsgruppsservrar, och den omständigheten att Microsoft hade byggt in sin mediespelare Windows Media Player i sitt operativsystem Windows för klientdatorer. Operativsystemet för klientdatorer tillhörande serien Windows 2000 var avsett för professionell användning och kallades ”Windows 2000 Professional”, medan operativsystemen för servrar i samma serie fanns i följande tre versioner: Windows 2000 Server, Windows 2000 Advanced Server och Windows 2000 Datacenter Server.

11

Utredningen föranledde ett andra meddelande om invändningar som tillställdes Microsoft den 29 augusti 2001 (nedan kallat det andra meddelandet om invändningar). Kommissionen upprepade sina tidigare anmärkningar beträffande klient-server-interoperabiliteten. Dessutom tog kommissionen upp vissa frågor avseende interoperabiliteten mellan arbetsgruppsservrar (server-server-interoperabilitet). Slutligen tog kommissionen upp vissa frågor avseende den omständigheten att mediespelaren Windows Media Player hade byggts in i operativsystemet Windows för klientdatorer.

12

Microsoft besvarade det andra meddelandet om anmärkningar den 16 november 2001.

13

I december 2001 ingav Microsoft en rapport till kommissionen innehållande resultaten och slutsatserna av en undersökning som hade genomförts av Mercer Management Consulting (nedan kallat Mercer).

14

Under perioden april–juni 2003 genomförde kommissionen en omfattande undersökning av marknaden genom att begära in uppgifter från flera bolag och sammanslutningar med stöd av artikel 11 i förordning nr 17 (nedan kallad 2003 års marknadsundersökning).

15

Den 6 augusti 2003 tillsände kommissionen Microsoft ett tredje meddelande om invändningar som enligt kommissionen var avsett att komplettera de två föregående meddelandena om invändningar och att indikera vilka korrigerande åtgärder den avsåg besluta om (nedan kallat det tredje meddelandet om invändningar).

16

Microsoft besvarade det tredje meddelandet om invändningar genom skrivelse av den 17 oktober 2003.

17

Den 31 oktober samma år ingav Microsoft en rapport till kommissionen innehållande resultaten och slutsatserna av ytterligare två undersökningar som hade genomförts av Mercer.

18

Kommissionen höll ett förhör den 12, 13 och 14 november 2003.

19

Den 1 december 2003 inkom Microsoft med ytterligare ett yttrande beträffande det tredje meddelandet om invändningar.

20

Kommissionen antog den 24 mars 2004 beslut 2007/53/EG om ett förfarande enligt artikel 82 [EG] och artikel 54 i EES-avtalet mot Microsoft Corporation (Ärende COMP/C-3/37.792 – Microsoft) (EUT L 32, 2007, s. 23) (nedan kallat det angripna beslutet).

21

Microsoft har enligt det angripna beslutet åsidosatt artikel 82 EG och artikel 54 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) genom två former av missbruk av dominerande ställning.

22

Kommissionen avgränsade inledningsvis tre olika produktmarknader, på världsomspännande nivå, och konstaterade att Microsoft hade en dominerande ställning på två av dem. Därefter angav kommissionen att två av Microsofts ageranden på dessa marknader utgjorde missbruk. Kommissionen ålade därför Microsoft att betala böter och att vidta vissa korrigerande åtgärder.

23

I det angripna beslutet identifierades tre olika produktmarknader, nämligen marknaden för operativsystem för klientdatorer (skälen 324–342), marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar (skälen 343–401) och marknaden för mediespelare för direkt uppspelning (skälen 402–425).

24

Den första produktmarknad som avgränsades i det angripna beslutet är marknaden för operativsystem för klientdatorer. Ett operativsystem definierades där som ett ”systemprogram” som kontrollerar en dators grundfunktioner och gör det möjligt för användaren att använda datorn och att köra tillämpningsprogram på den (skäl 37). Klientdatorer definierades som datorer med många olika funktioner som är avsedda att användas av en person i taget och som kan kopplas till ett nätverk (skäl 45).

25

Vad gäller den andra produktmarknaden definierade man i det angripna beslutet ”operativsystem för arbetsgruppsservrar” som operativsystem som utformas och säljs för att, som en helhet, tillhandahålla tjänster för ”grundläggande infrastruktur” till ett relativt begränsat antal klientdatorer kopplade till ett litet eller medelstort nätverk (skälen 53 och 345).

26

I det angripna beslutet identifierades särskilt tre typer av tjänster, nämligen för det första delning av filer som är lagrade på servrarna, för det andra delning av skrivare och för det tredje hantering av användare och användargrupper, det vill säga administrationen av användarnas och användargruppernas tillgång till tjänsterna i nätverket (skälen 53 och 345). Sistnämnda typ av tjänster består särskilt i att göra tillgången till och användningen av nätresurserna säkra, särskilt genom att först autentisera användarna och därefter kontrollera att de har rätt att vidta en viss åtgärd (skäl 54). I det angripna beslutet angavs att operativsystem för arbetsgruppsservrar i stor utsträckning stödjer sig på katalogtjänsttekniker för att säkra en effektiv lagring och kontroll av information avseende hanteringen av användare och användargrupper. Den katalogtjänst som ingår i Microsofts operativsystem Windows 2000 Server heter Active Directory (skäl 149).

27

I det angripna beslutet angavs att de ovannämnda tre typerna av tjänster är nära knutna till varandra i operativsystemen för arbetsgruppsservrar. De kan allmänt betraktas som en enda tjänst, men sedd från två olika perspektiv, nämligen å ena sidan användarens perspektiv (lösningar för fil- och utskriftshantering) och å andra sidan nätverksadministratörens perspektiv (lösningar för hantering av användare och användargrupper) (skäl 56). I det angripna beslutet betecknades dessa olika lösningar som ”arbetsgruppstjänster”.

28

Den tredje marknad som avgränsades i det angripna beslutet är marknaden för mediespelare som kan användas för direktuppspelning. En mediespelare definierades som ett program som kan läsa ljud och bilder i digitalt format, det vill säga avkoda motsvarande data och översätta dem till instruktioner för datorutrustningen (till exempel högtalare eller en skärm) (skäl 60). Mediespelare som kan användas för direktuppspelning kan läsa ljud- och bildinnehåll som direktöverförs via Internet (skäl 63).

29

Vad beträffar den geografiska marknaden konstaterade kommissionen i det angripna beslutet, såsom har angetts ovan i punkt 22, att samtliga tre produktmarknader som identifierats är världsomspännande (skäl 427).

30

I det angripna beslutet konstaterade kommissionen att Microsoft innehar en dominerande ställning på marknaden för operativsystem för klientdatorer, sedan åtminstone år 1996, och på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar sedan år 2002 (skälen 429–541).

31

När det gäller marknaden för operativsystem för klientdatorer utgjorde i huvudsak följande omständigheter underlaget för kommissionens slutsats:

32

Kommissionen har i skäl 472 angett att den dominerande ställningen har ”extraordinära särdrag”, eftersom Windows inte endast utgör en dominerande produkt på marknaden för operativsystem för klientdatorer utan också utgör ”de facto-standarden” för dessa system.

33

När det gäller marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar har kommissionen i huvudsak hänvisat till följande omständigheter:

34

Linux är ett ”fritt” operativsystem som sprids med licensen ”GNU GPL (General Public Licence)”. Det är i själva verket endast en kodbas som kallas för ”kärnan” och som utför ett begränsat antal tjänster som hör till ett operativsystem. Det kan emellertid knytas till andra program för att bilda ett ”Linuxoperativsystem” (skäl 87). Linux används framför allt som bas för operativsystem för arbetsgruppsservrar (skäl 101). Linux finns på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar tillsammans med programmet Samba, som också sprids med licensen ”GNU GPL” (skälen 506 och 598).

35

UNIX är ett samlingsnamn för ett antal operativsystem som har vissa gemensamma kännetecken (skäl 42). Sun har utvecklat ett operativsystem för arbetsgruppsservrar som är baserat på UNIX och som heter Solaris (skäl 97).

36

Den första formen av missbruk som Microsoft påstås ha gjort sig skyldigt till är bolagets vägran att ge sina konkurrenter ”information om interoperabilitet” och att tillåta användning av denna information för att utveckla och tillhandahålla konkurrerande produkter på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar från och med oktober 1998 fram till dagen för delgivning av det angripna beslutet (artikel 2 a i det angripna beslutet). Detta agerande beskrevs i skälen 546–791.

37

Med ”information om interoperabilitet” avses i det angripna beslutet ”uttömmande och korrekta specifikationer för samtliga protokoll [som har implementerats] i Windowsoperativsystemen för arbetsgruppsservrar och som används av Windowsarbetsgruppsservrar för att utföra fil- och utskriftshantering och hantering av användare och [användar]grupper, inklusive Windows domänkontroll, katalogtjänsten Active Directory och tjänsten ’Group Policy’ åt Windowsnät för arbetsgrupper” (artikel 1.1 i det angripna beslutet).

38

”Windowsnät för arbetsgrupper” definierades som ”en grupp av Windowsklientdatorer och Windowsarbetsgruppsservrar som är sammankopplade i ett datornät” (artikel 1.7 i det angripna beslutet).

39

”Protokoll” definierades som ”en samling regler för sammankoppling och interaktion mellan olika Windowsoperativsystem för arbetsgruppsservrar och Windowsoperativsystem för klientdatorer som körs på olika datorer i Windowsnät för arbetsgrupper” (artikel 1.2 i det angripna beslutet).

40

I det angripna beslutet underströk kommissionen att vägran att lämna ut information inte avser Microsofts källkod, utan bara specifikationer för protokollen i fråga, det vill säga en detaljerad beskrivning av vad programmet i fråga skall göra, till skillnad från implementeringar som innebär att koden körs på datorn (skälen 24 och 569). Kommissionen angav framför allt att den ”inte avser att förplikta Microsoft att tillåta utomstående att kopiera Windows” (skäl 572).

41

Kommissionen ansåg dessutom att Microsofts vägran att lämna ut information till Sun ingår i ett allmänt beteendemönster (skälen 573–577). Kommissionen intygade också att det agerande som Microsoft kritiseras för medför en brytning med tidigare höga leveransnivåer (skälen 578–584), en risk för att konkurrensen skall elimineras på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar (skälen 585–692) och har, till nackdel för konsumenterna, en negativ inverkan på den tekniska utvecklingen (skälen 93–708).

42

Slutligen godtog kommissionen inte Microsofts argument att det finns sakliga skäl för företagets vägran (skälen 709–778).

43

Den andra formen av missbruk som Microsoft har gjort sig skyldigt till består av att Microsoft från och med maj 1999 fram till det att det angripna beslutet delgavs endast sålde operativsystemet Windows för klientdatorer på villkor att köparen samtidigt förvärvade programmet Windows Media Player (artikel 2 b i det angripna beslutet). Detta agerande beskrevs i skälen 792–989.

44

Kommissionen bedömde i det angripna beslutet att Microsofts agerande uppfyllde kriterierna för kopplingsförbehåll som innebär missbruk i den mening som avses i artikel 82 EG (skälen 794–954). Härvid upprepade kommissionen för det första att Microsoft innehar en dominerande ställning på marknaden för operativsystem för klientdatorer (skäl 799). För det andra ansåg kommissionen att mediespelare som kan användas för direktuppspelning och operativsystem för klientdatorer utgör olika produkter (skälen 800–825). För det tredje angav kommissionen att Microsoft inte ger konsumenterna möjlighet att köpa Windows utan Windows Media Player (skälen 826–834). För det fjärde ansåg kommissionen att kopplingsförbehållet begränsar konkurrensen på marknaden för mediespelare (skälen 835–954).

45

Slutligen tillbakavisade kommissionen Microsofts argument av innebörden dels att kopplingsförbehållet i fråga ger upphov till effektivitetsvinster som kompenserar de konkurrensbegränsande verkningar som påtalades i det angripna beslutet (skälen 955–970), dels att företaget saknar intresse av att tillämpa ”konkurrensbegränsande” kopplingsförbehåll (skälen 971–977).

46

Med anledning av de två former av missbruk som påtalades i det angripna beslutet ålades Microsoft böter med 497196304 euro (artikel 3 i det angripna beslutet).

47

Enligt artikel 4 första stycket i det angripna beslutet var Microsoft skyldigt att upphöra med det missbruk som påtalades i artikel 2, på det sätt som föreskrevs i artiklarna 5 och 6 i samma beslut. Microsoft skulle vidare avstå från varje agerande som skulle kunna ha samma eller liknande syfte eller verkan som nämnda missbruk (artikel 4 andra stycket i det angripna beslutet).

48

Som korrigerande åtgärd för den vägran som enligt artikel 2 a i det angripna beslutet utgjorde missbruk ålades Microsoft genom artikel 5 i det angripna beslutet följande förpliktelser:

…”

49

Som korrigerande åtgärd för det kopplingsförbehåll som enligt artikel 2 b i det angripna beslutet utgör missbruk ålades Microsoft i artikel 6 i det angripna beslutet bland annat att inom 90 dagar från delgivningen av nämnda beslut tillhandahålla en fullt fungerande version av sitt operativsystem Windows för klientdatorer som inte inbegriper Windows Media Player, utan att förlora rätten att tillhandahålla sitt operativsystem Windows för klientdatorer tillsammans med Windows Media Player.

50

I artikel 7 i det angripna beslutet föreskrevs följande:

”Microsoft … skall inom 30 dagar från delgivningen av [det angripna beslutet] lämna ett förslag till kommissionen avseende inrättandet av en mekanism som skall hjälpa kommissionen att övervaka att Microsoft … följer det angripna beslutet. Däri skall ingå en övervakare som skall vara oberoende av Microsoft …

För det fall kommissionen anser att den mekanism som Microsoft har föreslagit … inte är lämplig, får kommissionen besluta om en annan sådan mekanism.”

51

Parallellt med kommissionens utredning pågick också en utredning av huruvida Microsoft hade åsidosatt den amerikanska antitrustlagstiftningen.

52

Amerikas förenta stater, tjugo delstater och District of Columbia väckte år 1998 talan mot Microsoft med stöd av Sherman Act. Deras talan rörde de åtgärder som Microsoft vidtagit mot Netscapes webbläsare Netscape Navigator och Suns Java-teknik. De berörda delstaterna väckte även talan mot Microsoft med åberopande av att företaget åsidosatt delstaternas egna antitrustlagar.

53

Microsoft överklagade domen från United States District Court for the District of Columbia (nedan kallad District Court) av den 3 april 2000 till United States Court of Appeals for the District of Columbia Circuit (nedan kallad appellationsdomstolen). Efter att appellationsdomstolen meddelat sin dom den 28 juni 2001 träffade Microsoft i november 2001 en uppgörelse med Förenta staternas justitieministerium och nio delstaters respektive ”Attorneys General” (nedan kallad den amerikanska uppgörelsen), genom vilken Microsoft förband sig att vidta två typer av åtgärder.

54

För det första accepterade Microsoft dels att upprätta specifikationer för de kommunikationsprotokoll som används för att få Windowsoperativsystemen för servrar interoperabla, det vill säga kompatibla, med Windowsoperativsystemen för klientdatorer, dels att upplåta licenser för sådana specifikationer till utomstående på vissa villkor.

55

För det andra innebär den amerikanska uppgörelsen att Microsoft skall möjliggöra för OEM-tillverkare och slutkonsumenter att aktivera eller ta bort åtkomsten till Microsofts mellanprogram (”middleware”). Programvaran Windows Media Player är en av de produkter som tillhör denna kategori, såsom den definieras i den amerikanska uppgörelsen. Syftet med dessa bestämmelser är att garantera att leverantörer av mellanprogram kan utveckla och tillhandahålla produkter som fungerar på ett korrekt sätt tillsammans med Windows.

56

District Court godkände nämnda bestämmelser genom en dom av den 1 november 2002.

57

Efter överklagande av delstaten Massachusetts fastställde appellationsdomstolen den 30 juni 2004 domen från District Court av den 1 november 2002.

58

För att efterleva den amerikanska uppgörelsen skapades Microsoft Communications Protocol Program (Microsofts program för kommunikationsprotokoll, nedan kallat MCPP) i augusti 2002.

59

Microsoft har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 7 juni 2004, väckt förevarande talan.

60

Genom särskild handling, som registrerades vid förstainstansrättens kansli den 25 juni 2004, har Microsoft med stöd av artikel 242 EG ansökt om uppskov med verkställigheten av artiklarna 4, 5 a–c och 6 a i det angripna beslutet.

61

Förstainstansrättens ordförande avslog ansökan genom beslut av den 22 december 2004 i mål T-201/04 R, Microsoft mot kommissionen (REG 2004, s. II-4463), och slog fast att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.

62

Genom beslut av den 9 mars 2005 tillät ordföranden på förstainstansrättens fjärde avdelning följande sammanslutningar och bolag att intervenera i målet till stöd för Microsofts yrkanden:

63

Genom samma beslut tillät ordföranden på förstainstansrättens fjärde avdelning följande sammanslutningar och bolag att intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden:

64

Microsoft ansökte genom skrivelser av den 13 december 2004, den 9 mars, den 27 juni och den 9 augusti 2005 om att intervenienterna inte skulle få ta del av vissa konfidentiella delar av ansökan, svaromålet, repliken, dess yttranden avseende interventionsinlagorna och dupliken. Microsoft lämnade in en icke konfidentiell version av dessa olika inlagor. De intervenienter som avses ovan i punkterna 62 och 63 tillställdes endast den icke konfidentiella versionen av nämnda inlagor. Intervenienterna anförde inga invändningar häremot.

65

Var och en av de intervenienter som avses ovan i punkterna 62 och 63 inkom med sina interventionsinlagor inom den föreskrivna fristen. Parterna yttrade sig beträffande dessa interventionsinlagor den 13 juni 2005.

66

Ordföranden på förstainstansrättens fjärde avdelning tillät genom beslut av den 28 april 2005 i mål T-201/04, Microsoft mot kommissionen (REG 2005, s. II-1491), European Committee for Interoperable Systems (ECIS) att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden. På grund av att sammanslutningens interventionsansökan inlämnades efter att den frist som föreskrivs i artikel 116.6 i förstainstansrättens rättegångsregler hade löpt ut tilläts den endast yttra sig vid förhandlingen på grundval av den förhandlingsrapport som organisationen skulle tillställas.

67

Efter sammanträde i plenum beslutade förstainstansrätten den 11 maj 2005 att hänskjuta förevarande mål till förstainstansrättens fjärde avdelning i utökad sammansättning.

68

Efter sammanträde i plenum beslutade förstainstansrätten den 7 juli 2005 att hänskjuta förevarande mål till förstainstansrättens stora avdelning, och en ny referent utsågs för målet.

69

Genom beslut som fattades av ordföranden på förstainstansrättens stora avdelning den 16 januari 2006 avfördes RealNetworks från målet som intervenient till stöd för kommissionens yrkanden.

70

Den 1 februari 2006 inbjöd förstainstansrätten parterna att delta i ett informellt möte med ordföranden på förstainstansrättens stora avdelning och med den domare som är referent i målet, bland annat för att bestämma hur förhandlingen skulle läggas upp. Detta möte hölls i förstainstansrättens lokaler den 10 mars 2006.

71

På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (stora avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och uppmanade med stöd av artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler parterna att förete vissa handlingar och att svara på ett antal frågor. Parterna gjorde detta inom angiven frist.

72

Parterna utvecklade sin talan och besvarade förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 24, 25, 26, 27 och 28 april 2006.

73

Under förhandlingen uppmanade förstainstansrätten Microsoft att ge in kopior av de skrivelser med begäran om upplysningar som kommissionen hade skickat i samband med 2003 års marknadsundersökning beträffande mediespelare, och av de svar som lämnats, samt av de rapporter som innehåller resultaten och slutsatserna av de undersökningar som genomfördes av Mercer (nedan kallade Mercer-rapporterna). Microsoft inkom med dessa handlingar inom fristen.

74

Microsoft uppmanades genom skrivelse av den 3 maj 2006 att inge kopior av de andra skrivelserna med begäran om upplysningar som kommissionen hade skickat i samband med 2003 års marknadsundersökning, och av de svar som lämnats. Microsoft inkom med dessa handlingar inom fristen.

75

Ordföranden på förstainstansrättens stora avdelning förklarade det muntliga förfarandet avslutat den 22 juni 2006.

76

Microsoft har yrkat att förstainstansrätten skall

77

Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

78

CompTIA, ACT, TeamSystem och Mamut har yrkat att förstainstansrätten skall

79

DMDsecure m.fl. har yrkat att förstainstansrätten skall

80

Exor har yrkat att förstainstansrätten skall

81

SIIA, FSFE, Audiobanner.com och ECIS har yrkat att förstainstansrätten skall

82

Förstainstansrätten skall först pröva grunderna för yrkandena om att det angripna beslutet skall ogiltigförklaras och därefter grunderna för yrkandena om att böterna skall upphävas eller nedsättas.

83

De grunder som Microsoft har åberopat till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet rör tre olika omständigheter, för det första vägran att tillhandahålla information om interoperabilitet och att tillåta användning av denna information, för det andra kopplingsförbehållet mellan operativsystemet Windows för klientdatorer och Windows Media Player och för det tredje skyldigheten att utse en oberoende övervakare med uppgift att övervaka Microsofts efterlevnad av det angripna beslutet.

84

Kommissionen har i sina inlagor tagit upp vissa frågor rörande omfattningen av gemenskapsdomstolens prövning och möjligheten att ta upp innehållet i vissa bilagor till ansökan och repliken till sakprövning.

85

Kommissionen har gjort gällande att det angripna beslutet har fattats mot bakgrund av ett antal överväganden som kräver komplicerade tekniska och ekonomiska bedömningar. Kommissionen har hävdat att gemenskapsdomstolen enligt rättspraxis endast kan göra en begränsad prövning av sådana bedömningar (domstolens dom av den 21 november 1991 i mål C-269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I-5469, punkt 13, svensk specialutgåva, volym 11, s. I-453, och av den 7 januari 2004 i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I-123, punkt 279, och förstainstansrättens dom av den 21 april 2005 i målT-28/03, Holcim (Deutschland) mot kommissionen, REG 2005, s. II-1357, punkterna 95, 97 och 98).

86

Microsoft har som exempel hänvisat till förstainstansrättens dom av den 6 juli 2000 i mål T-62/98, Volkswagen mot kommissionen, REG 2000, s. II-2707, punkt 43, och har anfört att gemenskapsdomstolen inte avhåller sig från att ”undersöka huruvida beslut från kommissionen var riktiga, även i komplicerade ärenden”.

87

Förstainstansrätten erinrar om att det framgår av fast rättspraxis att gemenskapsdomstolen, även om den generellt sett gör en fullständig prövning av huruvida villkoren för tillämpning av konkurrensreglerna är uppfyllda, likväl måste begränsa sin prövning av kommissionens komplicerade ekonomiska bedömning till att endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt korrekta samt att det inte har förekommit någon uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk (förstainstansrättens dom av den 30 mars 2000 i mål T-65/96, Kish Glass mot kommissionen, REG 2000, s. II-1885, punkt 64, fastställd genom domstolens beslut av den 18 oktober 2001 i mål C-241/00 P, Kish Glass mot kommissionen, REG 2001, s. I-7759, se också, för ett liknande resonemang, beträffande artikel 81 EG, domstolens dom av den 11 juli 1985 i mål 42/84, Remia m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 2545, punkt 34, svensk specialutgåva, volym 8, s. 277, och av den 17 november 1987 i de förenade målen 142/84 och 156/84, BAT och Reynolds mot kommissionen, REG 1987, s. 4487, punkt 62, svensk specialutgåva, volym 9, s. 247).

88

På samma sätt kan ett beslut från kommissionen som är resultatet av komplicerade tekniska bedömningar i princip också endast bli föremål för en begränsad domstolsprövning, vid vilken gemenskapsdomstolen inte kan ersätta kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna med sin egen bedömning (se, angående ett beslut som fattades efter komplicerade medicinska och farmakologiska bedömningar, beslut av domstolens ordförande av den 11 april 2001 i mål C-459/00 P(R), kommissionen mot Trenker, REG 2001, s. I-2823, punkterna 82 och 83, se också, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 21 januari 1999 i mål C-120/97, Upjohn,REG 1999, s. I-223, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och förstainstansrättens dom av 3 juli 2002 i mål T-179/00, A. Menarini mot kommissionen, REG 2002, s. II-2879, punkterna 44 och 45, och av den 11 september 2002 i mål T-13/99, Pfizer Animal Health mot rådet, REG 2002, s. II-3305, punkt 323).

89

Domstolen har visserligen fastställt att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning avseende ekonomiska och tekniska frågor. Detta innebär emellertid inte att gemenskapsdomstolen inte skall pröva kommissionens tolkning av uppgifter av sådant slag. Gemenskapsdomstolen skall nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även pröva huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som skall beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (se, för ett liknande resonemang angående kontroll av företagskoncentrationer, domstolens dom av den 15 februari 2005 i mål C-12/03 P, kommissionen mot Tetra Laval, REG 2005, s. I-987, punkt 39).

90

Det är mot bakgrund av dessa principer som förstainstansrätten skall pröva de olika grunder som Microsoft har åberopat till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

91

Kommissionen har hävdat, och har i detta avseende fått stöd från SIIA, att Microsoft i flera bilagor till ansökan och repliken anfört argument som inte återfinns i själva inlagorna. Kommissionen har också påstått att Microsoft vid flera tillfällen har gjort en allmän hänvisning till rapporter som bilagts dess skrivelser. Dessutom har kommissionen riktat kritik mot att vissa sakkunnigutlåtanden som Microsoft har ingett grundar sig på uppgifter som varken kommissionen eller förstainstansrätten har haft tillgång till. Kommissionen anser att förstainstansrätten inte kan ta hänsyn till ovannämnda argument, rapporter och sakkunnigutlåtanden.

92

Microsoft har anfört att de ”relevanta delarna av ansökan” innehåller de väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för talan. Bolaget har erinrat om att det följer av rättspraxis att innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden, genom hänvisning till vissa avsnitt i bifogade handlingar (förstainstansrättens beslut av den 29 november 1993 i mål T-56/92, Koelman mot kommissionen, REG 1993, s. II-1267, punkt 21). Dessutom har bolaget anfört att det medvetet beslutade att begränsa antalet bilagor för att inte tynga akten, att det inte ankommer på bolaget att inge varje dokument som det hänvisas till i bilagornas fotnoter, att kommissionen förfogar över en kopia av samtliga de dokument som ingavs under det administrativa förfarandet och att det inte kan ifrågasättas att bolaget har rätt att förse sina sakkunniga med information.

93

Under det informella mötet den 10 mars 2006 (se ovan punkt 70) uppmärksammande referenten Microsoft på att bolaget i vissa bilagor till inlagorna föreföll anföra argument som inte återfanns uttryckligen i själva inlagorna och frågade Microsoft om detta. Microsoft svarade, vilket noterades i protokollet från nämnda möte, att ”Microsoft anför inga argument som inte uttryckligen utvecklas i ansökan eller i repliken”.

94

Förstainstansrätten erinrar om att enligt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler skall en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för densamma. Enligt fast rättspraxis krävs det för att en talan skall kunna tas upp till sakprövning att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan. Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden, genom hänvisning till vissa avsnitt i bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra handlingar … inte kompensera avsaknaden av väsentliga delar av den rättsliga argumentering, som enligt ovannämnda bestämmelser skall återfinnas i själva ansökan (domstolens dom av den 31 mars 1992 i mål C-52/90, kommissionen mot Danmark, REG 1992, s. I-2187, punkt 17, förstainstansrättens beslut i det ovan i punkt 92 nämnda målet Koelman mot kommissionen, punkt 21, och av den 21 maj 1999 i mål T-154/98, Asia Motor France m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II-1703, punkt 49). Det ankommer vidare inte på förstainstansrätten att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som den skulle kunna anse utgör grunden för talan, eftersom bilagorna enbart skall tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (förstainstansrättens dom av den 7 november 1997 i mål T-84/96, Cipeke mot kommissionen, REG 1997, s. II-2081, punkt 34, och av den 21 mars 2002 i mål T-231/99, REG 2002, s. II-2085, punkt 154).

95

Denna tolkning av artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler avser även villkoren för att repliken, vilken i enlighet med artikel 47.1 i rättegångsreglerna kompletterar ansökan, skall kunna godtas (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 20 april 1999 i de förenade målen T-305/94–T-307/94,T-313/94–T-316/94,T-318/94,T-325/94,T-328/94,T-329/94 och T-335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II-931, punkt 40, ej upphävd i detta avseende genom domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P–C-252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I-8375).

96

I det förevarande fallet konstaterar förstainstansrätten att Microsoft i flera dokument som bifogades ansökan och repliken framförde juridiska och ekonomiska argument, varvid Microsoft inte endast understödde och kompletterade faktiska och rättsliga omständigheter som uttryckligen hade åberopats i själva inlagorna, utan framförde nya argument.

97

Dessutom kompletterade Microsoft vid flera tillfällen sin ansökan och replik i specifika avseenden, genom hänvisning till bifogade handlingar. Vissa av dessa hänvisningar avser dock endast den bifogade handlingen i allmänhet och möjliggör inte för förstainstansrätten att exakt identifiera de argument som skulle kunna betraktas som en komplettering av de grunder som utvecklas i ansökan eller repliken.

98

Det skall noteras att kommissionen, trots att den anser att de resonemang som utvecklas i dessa olika bilagor inte skall beaktas, ändå har kommenterat vissa av dem i anmärkningar som den har bifogat sina skrivelser.

99

Förstainstansrätten kommer, i enlighet med den rättspraxis som det erinras om ovan i punkterna 94 och 95 och den förklaring som Microsoft avgav under det informella mötet den 10 mars 2006 (se ovan punkt 93), endast att beakta de bilagor som avses ovan i punkterna 96–98 i den mån de stöder eller kompletterar grunder eller argument som Microsoft eller kommissionen uttryckligen har åberopat i sina skrivelser och i den mån det är möjligt för förstainstansrätten att exakt fastställa vilka delar i dessa bilagor som stöder eller kompletterar nämnda grunder eller argument.

100

Kommissionen har framfört kritik mot att Microsoft inte har inkommit med de uppgifter som har utgjort underlag för vissa sakkunnigutlåtanden som bifogades bolagets skrivelser. Härvid räcker det att konstatera att det ankommer på förstainstansrätten att i förekommande fall bedöma huruvida påståendena i nämnda utlåtanden saknar bevisvärde eller inte. För det fall förstainstansrätten i brist på tillgång till vissa uppgifter anser att dessa påståenden inte har ett tillräckligt högt bevisvärde kommer rätten inte att beakta dem.

101

När det gäller denna första problemställning har Microsoft endast åberopat en grund, nämligen att artikel 82 EG har åsidosatts. Grunden består av tre delar. För det första har Microsoft gjort gällande att de villkor som gemenskapsdomstolen har uppställt för att det skall vara möjligt att förplikta ett företag i dominerande ställning att upplåta en licens inte är uppfyllda i det förevarande fallet. För det andra har bolaget i huvudsak hävdat att Sun inte har begärt att få använda sig av den ”teknik” som kommissionen förpliktade Microsoft att lämna ut, och att skrivelsen av den 6 oktober 1998 i vilket fall som helst inte kan tolkas som en riktig vägran från Microsofts sida. Slutligen har bolaget för det tredje anfört att kommissionen inte har tagit vederbörlig hänsyn till de skyldigheter som åvilar gemenskaperna enligt avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter av den 15 april 1994 (bilaga 1 C till Avtal om upprättande av världshandelsorganisationen) (WTO) (nedan kallat TRIPs-avtalet).

102

För det första skall det i stora drag redogöras för parternas ståndpunkt när det gäller vägran att tillhandahålla information om interoperabilitet och att tillåta användning av informationen.

103

Enligt det angripna beslutet har Microsoft missbrukat sin dominerande ställning på marknaden för operativsystem för klientdatorer genom att vägra dels att tillhandahålla Sun och andra konkurrerande företag specifikationer för de protokoll som har implementerats i Windowsoperativsystemen för arbetsgruppsservrar och som används av de servrar som kör dessa system för att utföra fil- och utskriftshantering och hantering av användare och användargrupper åt Windowsnät för arbetsgrupper, dels att tillåta dessa olika företag att använda specifikationerna för att utveckla och sälja operativsystem för arbetsgruppsservrar.

104

Enligt kommissionen utgör den information som Microsoft vägrar göra tillgänglig information om interoperabilitet i den mening som avses i rådets direktiv 91/250/EEG av den 14 maj 1991 om rättsligt skydd för datorprogram (EGT L 122, s. 42; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 111). Kommissionen har framför allt gjort gällande att interoperabilitet[*] mellan två datorprogram i direktivets mening avser deras förmåga att utväxla information och ömsesidigt använda den utväxlade informationen, så att vart och ett av programmen skall kunna fungera på alla avsedda sätt (se, bland annat, punkt 256 i det första meddelandet om invändningar, punkt 79 i det andra meddelandet om invändningar och punkt 143 i det tredje meddelandet om invändningar). [*I direktivet används termen samverkansförmåga. I överensstämmelse med numera gängse terminologi i IT-sammanhang, se bl.a. kommissionens meddelande KOM/2004/757, används i denna dom i stället termen interoperabilitet. Övers. anm.] Kommissionen anser att det interoperabilitetsbegrepp som Microsoft försvarar är oriktigt (skälen 749–763 i det angripna beslutet).

105

Kommissionen har mot bakgrund av ett antal faktiska och tekniska omständigheter konstaterat att ”ett välfungerande Windowsarbetsgruppsnät kräver en arkitektur med sammanlänkning och interaktion mellan klient och server samt mellan servrar, som säkrar transparent tillgång till de centrala arbetsgruppsservertjänsterna (för Windows 2000/Windows 2003 kan ’Windows domänarkitektur’ betecknas som ’Active Directorys domänarkitektur’)” och att ”den gemensamma förmågan att utgöra en del av denna arkitektur är en aspekt av kompatibilitet mellan Windowsklientdatorer och Windowsarbetsgruppsservrar” (skäl 182 i det angripna beslutet). Kommissionen har beskrivit denna kompatibilitet som ”interoperabilitet med Windows domänarkitektur” (skäl 182 i det angripna beslutet) och har anfört att en sådan interoperabilitet är ”nödvändig för att säljarna av operativsystem för arbetsgruppsservrar skall kunna klara sig på marknaden” (skäl 779 i det angripna beslutet).

106

Kommissionen anser dessutom att Microsofts konkurrenter måste ha tillgång till information om interoperabilitet med Windows domänarkitektur för att de skall kunna utveckla operativsystem för arbetsgruppsservrar som kan uppnå en sådan grad av interoperabilitet när de servrar på vilka de är installerade fogas till en Windowsarbetsgrupp (skälen 183 och 184 i det angripna beslutet). Kommissionen anser framför allt att ingen av de fem metoder som Microsoft har beskrivit för att säkra interoperabiliteten mellan de operativsystem som tillhandahålls av olika företag på ett tillfredsställande sätt kan ersätta ett utlämnande av nämnda information (skälen 666–687 i det angripna beslutet).

107

Slutligen har kommissionen gjort gällande att det följer av rättspraxis att trots att företag i princip är fria att själva välja sina handelspartners kan en leveransvägran från ett företag i dominerande ställning, under vissa omständigheter, utgöra ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG. Kommissionen har anfört att det föreligger flera ”särskilda omständigheter” som visar att Microsofts vägran utgör missbruk, även för det fall det mest strikta synsättet antas – och därmed det mest gynnsamma för Microsoft – nämligen att det är fråga om en vägran att till andra upplåta en licens med avseende på immateriella rättigheter (skälen 190 och 546–559 i det angripna beslutet). Kommissionen anser sig ha rätt att beakta andra ”särskilda omständigheter” än dem som domstolen identifierade i sin dom av den 6 april 1995 i de förenade målen C-241/91 P och C-242/91 P, RTE och ITP mot kommissionen (REG 1995, s. I-743) (nedan kallade målen Magill), och som domstolen upprepade i sin dom av den 29 april 2004 i mål C-418/01, IMS Health (REG 2004, s. I-5039). I vilket fall som helst föreligger dessa särskilda omständigheter i det förevarande fallet.

108

Microsoft har alltsedan det administrativa förfarandet inleddes intagit ståndpunkten att det interoperabilitetsbegrepp som kommissionen har använt i det förevarande målet inte är förenligt med begreppet ”fullständig interoperabilitet” i direktiv 91/250 och att det inte överensstämmer med det sätt på vilket företagen i praktiken organiserar sina datornät (se, bland annat, punkterna 151–157 i svaret av den 16 november 2001 på det andra meddelandet om invändningar och sidorna 29 och 30 i svaret av den 17 oktober 2003 på det tredje meddelandet om invändningar). Bolaget har framför allt anfört att ”en utvecklare av operativsystem för servrar har erhållit fullständig interoperabilitet när det är möjligt att få tillgång till samtliga funktioner i hans program från ett Windowsoperativsystem för klientdatorer” (punkt 143 i svaret av den 17 november 2000 på det första meddelandet om invändningar, se också, för ett liknande resonemang, sidorna 29 och 63 i svaret av den 17 oktober 2003 på det tredje meddelandet om invändningar). Microsoft har således antagit en, för att använda kommissionens uttryck, ”envägsdefinition”, medan kommissionen utgår från en ”tvåvägsrelation” (skäl 758 i det angripna beslutet).

109

Enligt Microsoft kan den ovannämnda fullständiga interoperabiliteten uppnås genom att information om gränssnitten lämnas ut, vilket bolaget redan gör, bland annat genom sin produkt MSDN, de konferenser som bolaget anordnar för ”Professional Developers” eller vissa andra metoder som finns på marknaden (se, bland annat, punkterna 12, 57–63, 73–83 och 147 i svaret av den 17 november 2000 på det första meddelandet om invändningar, punkterna 6, 72, 94–96, 148 och 149 i svaret av den 16 november 2001 på det andra meddelandet om invändningar och sida 31 i svaret av den 17 oktober 2003 på det tredje meddelandet om invändningar).

110

Microsoft har hävdat att det interoperabilitetsbegrepp som kommissionen använder däremot betyder att konkurrenternas operativsystem i alla avseenden måste fungera som ett Windowsoperativsystem för servrar. En sådan situation skulle enligt Microsoft endast kunna förverkligas om dess konkurrenter tilläts klona Microsofts produkter, eller vissa av deras kännetecken, och om konkurrenterna delgavs information om produkternas inre mekanismer (se, bland annat, punkterna 7, 20, 27, 144–150 och 154–169 i svaret av den 17 november 2000 på det första meddelandet om invändningar, punkterna 158–161 i svaret av den 16 november 2001 på det andra meddelandet om invändningar och sidorna 10 och 20 i svaret av den 17 oktober 2003 på det tredje meddelandet om invändningar).

111

Microsoft anser att om bolaget förmåddes att lämna ut sådan information skulle det innebära en inskränkning av bolagets frihet att utöva sina immateriella rättigheter och påverka dess innovationsincitament i negativ riktning (se, bland annat, punkterna 162, 163 och 176 i svaret av den 16 november 2001 på det andra meddelandet om invändningar och sidorna 3, 10 och 11 i svaret av den 17 oktober 2003 på det tredje meddelandet om invändningar).

112

Slutligen har Microsoft hävdat att det förevarande målet skall bedömas mot bakgrund av domarna i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill och IMS Health, eftersom den vägran som Microsoft kritiseras för måste betraktas som en vägran att till utomstående upplåta en licens med avseende på immateriella rättigheter, och att det angripna beslutet således medför en skyldighet att upplåta licenser. Bolaget har gjort gällande att inget av de villkor som domstolen uttömmande räknar upp i dessa domar dock är uppfyllt i det förevarande fallet. Härav sluter sig bolaget till att dess vägran inte kan kvalificeras som missbruk och att kommissionen således inte kan ålägga det att lämna ut information om interoperabilitet. I andra hand har Microsoft åberopat domstolens dom av den 26 november 1998 i mål C-7/97, Bronner (REG 1998, s. I-7791), och anfört att de villkor som uppställs i den domen inte heller är uppfyllda i det förevarande fallet.

113

För det andra skall det närmare anges hur Microsoft har byggt upp sitt resonemang inom ramen för den första delen av grunden och hur förstainstansrätten kommer att undersöka nämnda resonemang.

114

Före Microsofts utveckling av det egentliga resonemanget (se nedan avsnitt d av den första delen) har bolaget åberopat vissa omständigheter avseende interoperabilitet som kan sammanfattas på följande sätt. För det första har Microsoft anfört att det finns fem metoder för att skapa interoperabilitet mellan å ena sidan Windowsoperativsystemen för klientdatorer och servrar, och å andra sidan konkurrerande operativsystem för servrar. För det andra har Microsoft invänt mot dels den grad av interoperabilitet som kommissionen har krävt i förevarande fall (och har påstått att kommissionens verkliga avsikt är att tillåta bolagets konkurrenter klona dess produkter eller vissa av produkternas kännetecken), dels omfattningen av den korrigerande åtgärd som föreskrivs i artikel 5 i det angripna beslutet.

115

Förutom dessa omständigheter har Microsoft anfört ett antal argument för att visa att de kommunikationsprotokoll som bolaget enligt det angripna beslutet skall lämna ut till sina konkurrenter är tekniskt nyskapande och att dessa protokoll, eller deras specifikationer, täcks av immateriella rättigheter.

116

Microsofts egentliga resonemang i den första delen av förevarande grund kan återges på följande sätt:

117

Förstainstansrätten kommer att börja med att pröva Microsofts påståenden beträffande olika grader av interoperabilitet och omfattningen av den korrigerande åtgärd som föreskrivs i artikel 5 i det angripna beslutet. De argument som Microsoft har anfört om att det finns fem metoder för att skapa interoperabilitet mellan bolagets operativsystem och konkurrenternas kommer att undersökas i samband med prövningen av påståendet att informationen om interoperabilitet är nödvändig. Därefter kommer förstainstansrätten att behandla Microsofts argument beträffande de immateriella rättigheter som bolaget påstår skall täcka dess kommunikationsprotokoll eller specifikationerna för dessa. Slutligen skall en bedömning göras av Microsofts egentliga resonemang i första delen av grunden med fastställande av, först, mot bakgrund av vilka omständigheter det agerande som Microsoft har kritiserats för skall prövas, och därefter, huruvida dessa omständigheter är för handen i det förevarande fallet.

118

Microsoft anser sammanfattningsvis att kommissionen använde sig av ett felaktigt interoperabilitetsbegrepp när den kom fram till att vägran att tillhandahålla information om interoperabilitet utgjorde missbruk av dominerande ställning och införde den korrigerande åtgärd som föreskrivs i artikel 5 i det angripna beslutet.

119

Microsoft har framhållit att ”interoperabilitet föreligger längs ett kontinuum” och att ”interoperabilitet inte utgör en absolut norm”.

120

Bolaget har uppgett att ”det är möjligt att det krävs en viss lägsta nivå av interoperabilitet för att kunna säkra en effektiv konkurrens”, men att det inte är svårt att uppnå en sådan nivå, eftersom det finns flera olika metoder för att skapa interoperabilitet, i den meningen att ”operativsystem som tillhandahålls av olika säljare fungerar väl tillsammans”.

121

Microsoft anser att det interoperabilitetsbegrepp som kommissionen använde i det angripna beslutet är ett helt annat än det som avses i direktiv 91/250 och som i praktiken används av företagen när de organiserar sina datornät. Kommissionen avser nämligen att ett operativsystem för servrar som har tillverkats av en konkurrent till Microsoft skall kunna ”fungera i alla avseenden” som ett Windowsoperativsystem för servrar (det vill säga det skall kunna uppnå en ”perfekt utbytbarhet” eller ”plug replaceability”). Ett sådant resultat kan dock endast uppnås genom att Microsofts konkurrenter tillåts att klona dess produkter eller produkternas kännetecken. Microsoft har tillagt att två operativsystem kan interoperera i den meningen att de utbyter information eller förser varandra med tjänster utan att de nödvändigtvis behöver vara ”exakt likadana”. Således måste man skilja interoperabilitetsbegreppet från begreppen ”kloning” och ”duplicering”.

122

Microsoft har till stöd för sina påståenden hänvisat till en rapport som har utarbetats av två IT-experter och som bolaget hade bifogat sitt svar av den 16 november 2001 på det andra meddelandet om invändningar. Där redogör experterna för begreppen fast bindning (”tight coupling”) och lös bindning (”loose coupling”) och anger skälen till att de satsningar som har gjorts för att uppnå fast bindning med program från olika programutvecklare har misslyckats (bilaga A.9.2 till ansökan). Dessa skäl är såväl av teknisk som av affärsmässig karaktär.

123

Microsoft har också angett att det under det administrativa förfarandet ingav 50 skrivelser från offentliga och privata företag som är verksamma inom samtliga industrisektorer och kommer från de dåvarande medlemsstaterna. Där intygar dessa företag att det föreligger en hög grad av interoperabilitet mellan å ena sidan Windowsoperativsystemen för klientdatorer och servrar och å andra sidan konkurrerande operativsystem för servrar, tack vare användningen av metoder som redan finns på marknaden. Microsoft har tillagt att det framgår av Mercer-rapporterna att företagen inte väljer operativsystem för servrar utifrån deras interoperabilitet med Windowsoperativsystemen för klientdatorer och servrar.

124

I repliken (som inledning till argumenteringen för att bolagets kommunikationsprotokoll är skyddade av immateriella rättigheter) och i svaret på en av de skriftliga frågorna från förstainstansrätten, har Microsoft anfört ett antal påståenden beträffande omfattningen av den korrigerande åtgärd som föreskrevs i artikel 5 i det angripna beslutet. Genom dessa påståenden väcker Microsoft också frågan om vilken grad av interoperabilitet som kommissionen kräver i det förevarande fallet.

125

I repliken har Microsoft sålunda hävdat att det brister i överensstämmelse mellan omfattningen av den korrigerande åtgärden och den ”inteoperabilitetsnorm” som kommissionen har använt sig av i det angripna beslutet, för att bedöma relevansen av de ”alternativa interoperabilitetsmetoderna”. I svaret på en av förstainstansrättens skriftliga frågor har bolaget anfört att omfattningen av den skyldighet att lämna ut information som föreskrivs i artikel 5 i det angripna beslutet har tolkats på flera olika sätt av kommissionen.

126

Vad beträffar den sistnämnda frågan har Microsoft påpekat att kommissionen i punkt 669 i det angripna beslutet konstaterade att ”de öppna industristandarderna inte gör det möjligt för konkurrenterna att uppnå samma grad av interoperabilitet med Windows domänarkitektur som Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar”. Bolaget har också framhållit att kommissionen i skäl 679 i det angripna beslutet konstaterade att ”Novells ’klientfria’ operativsystem för arbetsgruppsservrar inte fullt ut kan använda kapaciteten hos Windowsklientdatorer och Windowsarbetsgruppsservrar på samma sätt som ett Windowsoperativsystem för arbetsgruppsservrar kan”. Härav drar Microsoft slutsatsen att kommissionen inledningsvis uppfattade interoperabilitet som konkurrenternas förmåga att få sina produkter att fungera på exakt samma sätt som Windows operativsystem för servrar. Kommissionen menade således att de sistnämnda systemen skulle vara ”så gott som identiska” med de konkurrerande operativsystemen för servrar.

127

Microsoft har anfört att för att skapa en sådan grad av interoperabilitet som kommissionen förespråkar (och som Microsoft utan åtskillnad hänvisar till som ”plug replacement”, ”plug-replaceability”, ”drop-in”, ”functional equivalent” och ”functional clone”) krävs det att bolaget lämnar ut mycket mer information än den som avses i artikel 5 i det angripna beslutet, och framför allt information om de inre mekanismerna i dess operativsystem för servrar (inklusive ”algoritmer och beslutsregler”).

128

Microsoft har påstått att kommissionen sedan övergick till att förespråka en snäv tolkning av artikel 5, nämligen att Microsoft enligt nämnda artikel endast var skyldigt att upplåta licenser till sina konkurrenter för kommunikationsprotokollen ”on the wire”. Till stöd för detta påstående har Microsoft åberopat den omständigheten att de parter som tillåtits intervenera till stöd för kommissionens yrkanden vid sammanträdet i det interimistiska förfarandet förklarade att de inte var intresserade av att få tillgång till information om de inre mekanismerna i Windows operativsystem för servrar. Bolaget har också hänvisat till att kommissionen i svaromålet och i dupliken har uppgett att den inte har för avsikt att möjliggöra för bolagets konkurrenter att klona de lösningar för fil- och utskriftshantering och hantering av användare och användargrupper som Windows operativsystem för servrar erbjuder. Microsoft har påpekat att de tusentals sidor specifikationer som bolaget har ingett till kommissionen i enlighet med det angripna beslutet dock gör det möjligt för dess konkurrenter att kopiera vissa ”kännetecken” hos de produkter som bolaget har utvecklat medelst sina egna forsknings- och utvecklingssatsningar. Till exempel kan utomstående aktörer som har tillgång till protokollet DRS (Directory Replication Service) dekompilera andra delar av Windows operativsystem för servrar som använder Active Directory.

129

Därefter tolkade kommissionen i oktober 2005, det vill säga flera månader efter att det skriftliga förfarandet i målet hade avslutats, på nytt artikel 5 i det angripna beslutet så att den information som Microsoft var skyldigt att lämna ut måste möjliggöra för dess konkurrenter att skapa ”funktionella ekvivalenter” (functional equivalents) för Windows operativsystem för servrar eller, med andra ord, system som är ”helt utbytbara” i förhållande till de sistnämnda. Microsoft har upprepat att en sådan tolkning av artikel 5 tvingar bolaget att ge tillgång till information om de inre mekanismerna i Windows operativsystem för servrar.

130

Under förhandlingen ägnade Microsoft långa utläggningar åt mekanismen för multi-master-replikering och anförde härvid argument av samma innebörd som de ovan nämnda argumenten.

131

Microsoft förklarade bland annat att katalogtjänster förr exekverades av en enda mycket stor och dyr server. I dagsläget utförs dessa tjänster i allmänhet av många små och mindre dyra servrar som befinner sig på olika platser och är sammankopplade i en helhet som Microsoft under förhandlingen illustrerade med hjälp av en ”blå bubbla” på olika bilder. Microsoft uppgav att de program som är installerade på servrarna som ingår i den ”blå bubblan” och som medverkar i tillhandahållandet av katalogtjänster måste dela samma inre logik för att nämnda servrar skall kunna fungera tillsammans som om de utgjorde en och samma enhet. Var och en av servrarna måste nämligen presumera att de andra kommer att reagera på exakt samma sätt på en viss begäran. Microsoft tillade att den kommunikation som äger rum mellan servrar som använder ett visst operativsystem inom den ”blå bubblan” är av en mycket speciell karaktär.

132

Microsoft har också förklarat att mekanismen för multi-master-replikering gör det möjligt att se till att varje ändring av den information som finns på en server som fungerar som domänkontrollant inom den ”blå bubblan” (till exempel en ändring av en användares lösenord) automatiskt replikeras till alla andra servrar som har rollen som domänkontrollant inom samma ”blå bubbla”.

133

Microsoft angav att det första bolaget som lyckades utveckla en sådan mekanism var Novell, som gjorde det år 1993. Med mekanismen i Novells operativsystem för NetWare-servrar är det dock endast möjligt att få högst 150 domänkontrollanter att fungera fullständigt synkroniserat inom en ”blå bubbla”, medan den mekanism som Active Directory använder i systemet Windows 2000 Server klarar av flera tusen domänkontrollanter samtidigt.

134

Inom ramen för resonemangen kring mekanismen för multi-master-replikering upprepade Microsoft att syftet med det angripna beslutet var att ge bolagets konkurrenter möjlighet att utveckla sådana operativsystem för servrar som utgör funktionella ekvivalenter till Microsofts egna Windowsoperativsystem för servrar. Syftet med beslutet var bland annat att servrar som exekverar katalogtjänster och på vilka ett operativsystem för servrar från en konkurrent till Microsoft är installerat, inom en ”blå bubbla” skall kunna ersätta befintliga servrar på vilka ett Windowsoperativsystem för servrar som använder Active Directory har installerats. För att uppnå ett sådant resultat krävs det dock att de konkurrerande operativsystemen för servrar fungerar exakt på samma sätt – och således delar samma inre logik – som Windows operativsystem för servrar som använder Active Directory. Detta skulle endast vara möjligt om Microsofts konkurrenter förfogade över information om de inre mekanismerna i bolagets operativsystem för servrar, inklusive vissa algoritmer, det vill säga information som går långt utöver ren information om interoperabilitet i den mening som avses i det angripna beslutet.

135

Microsoft tillade att en multi-master-replikering således inte kan äga rum mellan servrar med operativsystem från olika leverantörer. Till exempel kan en server på vilken ett operativsystem från Sun är installerat inte placeras inom en ”blå bubbla” som innehåller servrarna med ett operativsystem från Novell eller som använder Active Directory. Microsoft preciserade dock att Active Directory, eftersom det stödjer sig på standardprotokoll såsom protokollet LDAP (Lightweight Directory Access Protocol), kan fungera inom ett och samma datornät tillsammans med de katalogtjänster som tillhandahålls av konkurrenternas operativsystem för servrar. Det medför ingen skillnad om interoperabilitet föreligger mellan två olika servrar eller mellan en server och en grupp av servrar inom en ”blå bubbla”.

136

Kommissionen har tillbakavisat Microsofts påståenden.

137

Inledningsvis har kommissionen erinrat om definitionen av begreppen ”information om interoperabilitet” och ”protokoll” i artikel 1.1 och 1.2 i det angripna beslutet. Kommissionen har förklarat att Microsoft enligt beslutet är skyldigt att tillhandahålla teknisk dokumentation, nämligen specifikationer, som i detalj beskriver dessa protokoll. I specifikationerna anges ”hur man formaterar meddelanden, när de skall skapas, hur de skall tolkas, hur inkorrekta meddelanden hanteras, etc.”. Kommissionen har framhållit vikten av att skilja mellan denna tekniska dokumentation och källkoden till Microsofts produkter. Kommissionen har förklarat att en konkurrent som vill utveckla ett operativsystem för servrar som ”förstår” Microsofts protokoll måste förse sin produkt med en källkod som implementerar specifikationerna av dessa protokoll. Två programmerare som implementerar samma protokollspecifikationer skriver dock inte samma källkod, och deras program kommer att bli olika varandra (skälen 24, 25, 698 och 719–722 i det angripna beslutet). Ur denna synvinkel kan protokollen jämföras med ett språk vars syntax och vokabulär är specifikationerna, på så sätt att endast den omständigheten att två personer lär sig syntax och vokabulär för samma språk inte garanterar att de kommer att använda det på samma sätt. Kommissionen har vidare anfört att ”den omständigheten att två produkter tillhandahåller sina tjänster med hjälp av kompatibla protokoll säger ingenting om på vilket sätt de tillhandahåller tjänsterna”.

138

Kommissionen har anfört att Microsoft försvarar en snäv definition av interoperabilitetsbegreppet som är oförenlig med direktiv 91/250. Kommissionen har hänvisat till skälen 749–763 i det angripna beslutet och har påpekat att Microsoft inte gör gällande något nytt argument i förhållande till vad bolaget redan hade anfört under det administrativa förfarandet. Under förhandlingen preciserade kommissionen att den hade baserat sig på nämnda direktiv inte bara för att visa på vikten av interoperabilitet inom programsektorn, utan också för att bedöma interoperabilitetsbegreppet.

139

Kommissionen har dessutom medgett att det existerar ett helt intervall av möjliga grader av interoperabilitet mellan datorer som kör Windows och operativsystem för arbetsgruppsservrar, och att en ”viss interoperabilitet” med Windows domänarkitektur redan är realiserbar. Kommissionen har anfört att den inte a priori har fastställt en viss interoperabilitetsnivå som är nödvändig för att upprätthålla en effektiv konkurrens på marknaden, men att den till följd av sin undersökning har konstaterat att den grad av interoperabilitet som konkurrenterna kunde uppnå genom de tillgängliga metoderna var alltför låg för att de skulle kunna klara sig på marknaden. Kommissionen har hänvisat till det avsnitt i det angripna beslutet där den visade att ”interoperabilitet är nyckelfaktorn för antagandet av Microsofts operativsystem för arbetsgruppsservrar” (skälen 637–665) och har angett att det har visat sig att nämnda metoder ”inte leder till att den nivå av interoperabilitet som kunderna kräver kan uppnås på ett ekonomiskt genomförbart sätt”.

140

I dupliken har kommissionen preciserat att den i det angripna beslutet inte bedömde att det är nödvändigt att Microsofts konkurrenter tillåts att reproducera bolagets ”interoperabilitetslösningar”. Det viktiga är att de kan uppnå en likvärdig interoperabilitetsgrad med hjälp av sina egna innovationssatsningar.

141

Slutligen har kommissionen framhållit att avsikten med det angripna beslutet, till skillnad från vad Microsoft har påstått, inte är att Microsofts konkurrenters operativsystem för servrar skall kunna fungera som ett Windows operativsystem för servrar i alla avseenden och att konkurrenterna följaktligen skall kunna klona kännetecknen hos Microsofts produkter. Det angripna beslutet syftar i själva verket till att möjliggöra för nämnda konkurrenter att utveckla produkter som ”fungerar på ett annat sätt men … kan förstå de meddelanden som överförs via Microsofts produkter”. Kommissionen har tillagt att den information om interoperabilitet som Microsoft är skyldigt att lämna ut till sina konkurrenter enligt det angripna beslutet inte möjliggör för dessa att skapa exakt samma produkter som Microsofts egna.

142

I detta hänseende angav kommissionen under förhandlingen att man måste göra skillnad mellan begreppet ”funktionell ekvivalent” och begreppet ”funktionell klon”. En funktionell ekvivalent är nämligen inte ett system som fungerar på exakt samma sätt som det Windowsoperativsystem för arbetsgruppsservrar som det ersätter. Det rör sig i stället om ett system som kan leverera ett riktigt svar på en viss begäran under samma förhållanden som Windowsoperativsystemet och som kan få en klientdator eller en server som körs med Windows att reagera på dess meddelanden på samma sätt som om dessa kom från Windowsoperativsystemet.

143

Kommissionen har gjort gällande att ”fast bindning” och ”lös bindning” utgör tekniska termer som inte är klart definierade, särskilt på området för program och operativsystem. I vilket fall som helst anser kommissionen att de ”fast ihopbundna gränssnittsdetaljer” som avses i rapporten i bilaga A.9.2 till ansökan inte är nyskapande.

144

När det gäller de kundutlåtanden som Microsoft ingav under det administrativa förfarandet har kommissionen erinrat om att de redan kommenterades i skälen 357, 358, 440–444, 511, 513, 595, 602, 628 och 707 i det angripna beslutet. Kommissionen har påpekat att dessa utlåtanden, som är från åren 2000 och 2001, i huvudsak rör företag som i stor utsträckning hade godtagit Windows som ”norm” för deras arbetsgruppsnät. Vad gäller Mercer-rapporterna har kommissionen anfört att den redan i skäl 645 i det angripna beslutet angav att de uppgifter som analyserades i dessa rapporter visade exakt motsatsen till vad Microsoft har hävdat.

145

Dessutom har kommissionen underkänt Microsofts argument att det brister i överensstämmelse mellan den korrigerande åtgärd som föreskrivs i artikel 5 i det angripna beslutet och den ”interoperabilitetsnorm” som kommissionen har använt sig av i samma beslut för att bedöma relevansen av de ”alternativa interoperabilitetsmetoderna”.

146

Kommissionen har uppgett sig ha svårt att förstå nämnda argument. Den har härvid anfört att den i de avsnitt i skälen 669 och 679 i det angripna beslutet som Microsoft har hänvisat till inte alls tillbakavisade vissa lösningar för att ersätta utlämnandet av information om interoperabilitet med motiveringen att dessa lösningar inte möjliggör kloning av Microsofts produkter, eller av vissa av produkternas kännetecken. Kommissionen konstaterade bara att dessa lösningar ”säkrar en lägre grad av interoperabilitet med Microsofts dominerande produkter (sämre förmåga att få tillgång till kännetecknen hos dessa produkter) än Microsofts eget utbud”. Det som står på spel är således förmågan att ”arbeta med” Windowsmiljön.

147

Kommissionen har tillagt att det tydligt framgår av skälen 568–572, 740 och 749–763 i det angripna beslutet att detta endast avser utlämnande av gränssnittsspecifikationer. Dessutom anser den att Microsoft inte har styrkt påståendet att utomstående skulle kunna dekompilera andra delar av Windows operativsystem för servrar som använder Active Directory om de gavs tillgång till vissa specifikationer av bolagets kommunikationsprotokoll.

148

Kommissionen bestred under förhandlingen Microsofts påståenden beträffande mekanismen för multi-master-replikering. Kommissionen anförde att syftet med det angripna beslutet bland annat var att de servrar som kör ett av Microsofts konkurrenters operativsystem för arbetsgruppsservrar skall kunna ingå i en ”blå bubbla” bestående av servrar på vilka ett Windowsoperativsystem för arbetsgruppsservrar är installerat och att den skyldighet att lämna ut information som föreskrivs i artikel 5 i detta beslut även täcker information om kommunikation mellan servrarna inom denna ”blå bubbla”. Kommissionen har dock tillbakavisat Microsofts påstående att detta mål endast kan uppnås genom att andra ges tillgång till information om bolagets produkters inre mekanismer.

149

Sammanslutningen SIIA har framhållit att interoperabilitet spelar en grundläggande roll inom programsektorn. Den anser att det inte kan bestridas att konsumenterna fäster mycket stor vikt vid att datorprogrammen kan interoperera med Windows operativsystem för klientdatorer som i stort sett har monopolställning på marknaden. SIIA har anfört att i en normal konkurrenssituation har programutvecklare allt intresse av att gynna interoperabiliteten mellan sina egna produkter och sina konkurrenters, och att lämna ut information om interoperabilitet. De konkurrerar i en sådan situation med hjälp av ”normala” faktorer, såsom produkternas pris och säkerhet, databehandlingshastighet eller innovativa funktioner. Microsoft däremot, använder sig på angränsande marknader, och med hjälp av ”hävstångseffekten” (leveraging), av den i det närmast monopolistiska ställning som bolaget innehar på andra marknader. Den begränsar närmare bestämt sina konkurrenters förmåga att skapa interoperabilitet med dess så gott som monopolistiska produkter och åsidosätter sektorns standardprotokoll genom att göra ”mindre (och onödiga) tillägg” och genom att därefter vägra att ge sina konkurrenter information om dessa så kallade ”utvidgade protokoll”.

150

För övrigt har SIIA bestritt Microsofts påstående att det angripna beslutet syftar till att göra det möjligt för bolagets konkurrenter att utveckla operativsystem för servrar som i alla avseenden fungerar som ett Windowsoperativsystem för servrar. Enligt SIIA är syftet med det angripna beslutet att göra det möjligt för konkurrenternas operativsystem för arbetsgruppsservrar att interoperera med Windows operativsystem för klientdatorer och arbetsgruppsservrar på samma sätt som med Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar.

151

Microsoft har tagit upp två huvudfrågor genom de olika argument som återges ovan i punkterna 118–135, nämligen dels frågan om den grad av interoperabilitet som kommissionen kräver i det förevarande fallet, dels omfattningen av den korrigerande åtgärd som föreskrivs i artikel 5 i det angripna beslutet.

152

Det skall påpekas att de två frågorna i sig är knutna till varandra eftersom, såsom framgår av bland annat skäl 998 i det angripna beslutet, den korrigerande åtgärden syftar till att förplikta Microsoft att lämna ut den information som kommissionen kritiserar bolaget för att felaktigt ha vägrat att lämna ut, till Sun och till sina andra konkurrenter. Omfattningen av den korrigerande åtgärden måste således bestämmas mot bakgrund av det missbruk som Microsoft påstås ha gjort sig skyldigt till, vilket bland annat beror på vilken grad av interoperabilitet som kommissionen avsåg i det angripna beslutet.

153

Innan förstainstansrätten uttalar sig om dessa frågor är det lämpligt att först erinra om vissa konstateranden i faktiskt och tekniskt hänseende i det angripna beslutet. Det var nämligen efter en undersökning av bland annat på vilket sätt Windowsnät för arbetsgrupper är organiserade och av de länkar som sammankopplar de olika operativsystemen inom dessa nät som kommissionen gjorde en bedömning av vilken grad av interoperabilitet som krävs i det förevarande fallet och kom fram till att information om interoperabilitet är nödvändig. Förstainstansrätten skall också inledningsvis ange vilken typ av information det angripna beslutet avser.

154

I skälen 21–59, 67–106 och 144–184 i det angripna beslutet gjorde kommissionen vissa konstateranden i faktiskt och tekniskt hänseende vad beträffar produkterna och tekniken i fråga.

155

Det skall genast påpekas att Microsoft i stort sett inte har bestritt dessa konstateranden. De grundar sig för övrigt i stor utsträckning på de förklaringar som bolaget avgav under det administrativa förfarandet, framför allt i dess svar på de tre meddelandena om anmärkningar, och på dokument och rapporter som är publicerade på bolagets webbplats. Dessutom bekräftas dessa konstateranden av de tekniska redovisningar som parternas sakkunniga bidrog med under förhandlingen, inklusive Microsofts sakkunniga.

156

Först och främst citerade kommissionen tionde, elfte och tolfte skälen i direktiv 91/250 (skäl 32 i det angripna beslutet), efter att ha konstaterat att termen interoperabilitet kan användas av tekniker i olika sammanhang och kan ha olika betydelse.

157

Nämnda skäl har följande lydelse:

”Ett datorprograms funktion är att kommunicera och verka tillsammans med andra komponenter i ett datorsystem och med användare. För detta ändamål krävs en logisk, i förekommande fall även fysisk, sammankoppling och växelverkan så att alla detaljer i hårdvara och mjukvara kan fungera på alla de sätt som de är avsedda att fungera på tillsammans med annan hårdvara och mjukvara samt med användare av datorprogrammet.

De delar av programmet som sörjer för en sådan sammankoppling och växelverkan mellan detaljer i hårdvara och mjukvara betecknas allmänt som gränssnitt.

Denna funktionella sammankoppling och växelverkan betecknas allmänt som [interoperabiliteten]. Den kan definieras som förmågan att utväxla information och ömsesidigt använda den utväxlade informationen.”

158

Kommissionen konstaterade därefter att Microsoft hade kritiserat kommissionen för att ha använt sig av ett interoperabilitetsbegrepp som gick utöver vad som föreskrivs i direktiv 91/250. Kommissionen och Microsoft är dock eniga om att ”interoperabilitet är en fråga om grad och att olika program i ett system ’interopererar’ (åtminstone delvis) när de har förmågan att utväxla information och ömsesidigt använda den utväxlade informationen” (skäl 33 i det angripna beslutet).

159

Därefter påpekade kommissionen att i dagsläget är datorer, på företag och i organisationer, allt oftare sammankopplade med andra datorer inom ett nät. Användarna av klientdatorer använder, beroende på vilka specifika uppgifter de skall utföra, såväl den egna klientdatorns kapacitet och kapaciteten hos olika typer av kraftfullare ”fleranvändardatorer”, nämligen servrar, som de har tillgång till direkt via klientdatorn (skäl 47 i det angripna beslutet). För att säkra en enkel och effektiv tillgång till nätets olika resurser, är det viktigt dels att programmen är spridda på flera olika datorer som var och en är värd för olika komponenter som interopererar, dels att de datorer som är sammankopplade i detta nät är inbyggda i ett konsekvent ”distribuerat datorsystem” (skäl 48 i det angripna beslutet). Kommissionen angav slutligen att ”[u]nder idealiska förhållanden borde ett sådant system göra den bakomliggande komplexiteten hos hård- och mjukvaran ’transparent’ (det vill säga osynlig) såväl för användaren som för de distribuerade programmen, så att användare och program enkelt kan finna sin väg genom denna komplexitet och komma åt dataresurserna” (skäl 48 i det angripna beslutet).

160

Vidare underströk kommissionen att förevarande ärende är inriktat på arbetsgruppstjänster, det vill säga tjänster för grundläggande infrastruktur som används av kontorsanställda i deras dagliga arbete (skäl 53 i det angripna beslutet). Kommissionen identifierade närmare bestämt följande tre typer av tjänster: för det första delning av filer som är lagrade på servrarna, för det andra delning av skrivare och för det tredje hantering av användare och användargrupper. Kommissionen preciserade att den tredje typen av tjänster särskilt består i att göra tillgången till och användningen av nätresurserna säkra, särskilt genom att först autentisera användarna och därefter kontrollera att de har rätt att vidta en viss åtgärd (skäl 54 i det angripna beslutet).

161

Kommissionen konstaterade dessutom att dessa olika tjänster är nära knutna till varandra och att de i själva verket allmänt kan betraktas som en enda tjänst, men sedd från två olika perspektiv, nämligen å ena sidan användarens perspektiv (lösningar för fil- och utskriftshantering) och å andra sidan nätverksadministratörens perspektiv (lösningar för hantering av användare och användargrupper) (skälen 56 och 176 i det angripna beslutet). Det skall påpekas att Microsoft visserligen i samband med sina argument beträffande risken för att konkurrensen skall elimineras hävdade att kommissionen hade använt en ”konstlat snäv” definition av den relevanta produktmarknaden genom att endast inkludera de tre ovannämnda typerna av tjänster (se nedan punkterna 443–449). Däremot har Microsoft inte bestritt att det föreligger sådana kopplingar mellan dessa tjänster.

162

Mot bakgrund av nämnda omständigheter definierade kommissionen ”operativsystem för arbetsgruppsservrar” som operativsystem som tillverkas och säljs för att som en helhet tillhandahålla lösningar för fil- och utskriftshantering och hantering av användare och användargrupper till ett relativt begränsat antal klientdatorer kopplade till ett litet eller medelstort nätverk (skälen 53 och 345 i det angripna beslutet). Kommissionen preciserade bland annat att dessa operativsystem i stor utsträckning stödjer sig på katalogtjänsttekniker för att säkra en effektiv lagring och sökning av information avseende hanteringen av användare och användargrupper (skäl 55 i det angripna beslutet).

163

Därefter undersökte kommissionen på vilket sätt interoperabilitet skapas i Windowsnät för arbetsgruppsservrar (skälen 144–184 i det angripna beslutet), det vill säga ”grupp[er] av Windowsklientdatorer och Windowsarbetsgruppsservrar som är sammankopplade i ett datornät” (artikel 1.7 i det angripna beslutet).

164

Vid denna undersökning koncentrerade sig kommissionen på Microsofts operativsystem av generationen Windows 2000, och påpekade att dessa systems grundläggande kännetecken liknade de därpå följande systemens kännetecken (det vill säga operativsystemen för klientdatorer Windows XP Home Edition och Windows XP Professional, samt operativsystemet för servrar Windows 2003 Server) (fotnot 182 i det angripna beslutet).

165

För det första gjorde kommissionen vissa överväganden beträffande lösningarna för hantering av användare och användargrupper (skälen 145–157 i det angripna beslutet). Kommissionen påpekade att inom Windowsnäten för arbetsgrupper är Windowsdomänerna av vital betydelse för tillhandahållandet av dessa tjänster. Kommissionen kvalificerar dessa domäner som ”administrativa enheter” genom vilka Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar hanterar klientdatorerna och arbetsgruppsservrarna (skälen 145 och 146 i det angripna beslutet). Kommissionen förklarade bland annat att varje ”resurs” (dator, skrivare, användare, program etc.) i en Windowsdomän har ett ”domänkonto” som definierar dess identitet för hela domänen, och att det inom en och samma Windowsdomän finns ”singelinloggning”, vilket betyder att när användaren ansluter sig till en domänresurs (i allmänhet dennes klientdator) blir han ”igenkänd” av alla de andra resurserna inom samma domän och behöver inte ytterligare en gång ange sitt namn och sitt lösenord (skäl 146 i det angripna beslutet).

166

Kommissionen underströk den viktiga roll som de servrar som kallas ”domänkontrollanter” spelar jämfört med andra servrar, det vill säga ”medlemsservrar” (skäl 147 i det angripna beslutet). Kommissionen förklarade att domänkontrollanterna har i uppgift att lagra domänkontona och tillhörande information. Med andra ord tjänar dessa servrar som Windowsdomänens ”växeltelefonister” (skäl 147 i det angripna beslutet).

167

Kommissionen framhöll närmare bestämt den nyckelroll som Active Directory spelar och de ändringar som införandet av denna ”fullfjädrade katalogtjänst” i operativsystemet Windows 2000 Server medförde vad beträffar det sätt på vilket domänkontrollanterna är sammankopplade i Windows 2000-domänerna jämfört med de tidigare Windowsoperativsystemen för servrar, nämligen de som tillhör generationen Windows NT (skäl 149 i det angripna beslutet).

168

Härvid förklarade kommissionen dels att operativsystemet Windows NT 4.0 innehöll primära domänkontrollanter och reservdomänkontrollanter. I det systemet kunde ändringar i domänkontona endast göras av den primära domänkontrollanten, och därefter spreds de med jämna mellanrum automatiskt till samtliga reservdomänkontrollanter. I en Windows 2000-domän fungerar däremot samtliga domänkontrollanter som jämlikar (peers), vilket gör det möjligt att göra ändringar i domänkonton på vilken av dem som helst, varefter dessa ändringar automatiskt förs vidare till de andra domänkontrollanterna (skäl 150 i det angripna beslutet). Dessa operationer genomförs med hjälp av vissa synkroniseringsprotokoll som skiljer sig från dem som användes av operativsystemet Windows NT 4.0.

169

Ett annat nytt kännetecken hos Windows 2000-domänerna är att de kan organiseras hierarkiskt, med ”träd” av Windows 2000-domäner som är kopplade till varandra via automatiska förtroenderelationer, och att flera ”träd” själva kan vara kopplade till varandra i form av en ”skog” via förtroenderelationer (skäl 151 i det angripna beslutet). Windows 2000-domänkontrollanter kan tjäna som ”globala katalogservrar”, vilket innebär att de inte bara lagrar information om resurserna inom de domäner som de kontrollerar, utan också en ”sammanfattning” av samtliga resurser i ”skogen”, det vill säga den ”globala katalogen”. Den information som sparas i den globala katalogen uppdateras genom olika protokoll.

170

Kommissionen förklarade dessutom att övergången från Windows NT-tekniken till Windows 2000-tekniken också har medfört ändringar i säkerhetsarkitekturen hos Windowsnäten för arbetsgrupper (skälen 152–154 i det angripna beslutet). Kommissionen konstaterade bland annat att autentiseringen i Windows 2000-domänerna bygger på Kerberos-protokollet och inte längre på protokollet NTLM (NT LAN Manager), vilket medför ett antal fördelar vad gäller anslutningshastighet, ömsesidig autentisering och hantering av förtroenderelationer. Kommissionen angav att det ”Key Distribution Centre” som avses i Kerberos-protokollet ”är inbyggt i andra säkerhetstjänster i Windows 2000 som körs på domänkontrollanten och använder domänens Active Directory som sin databas för säkerhetskonton” (skäl 153 i det angripna beslutet). Kommissionen preciserade att det Kerberos-protokoll som är implementerat i operativsystemen Windows 2000 Professional och Windows 2000 Server dock inte är den standardversion som har utvecklats av Massachusetts Institute of Technology (MIT), utan en ”utvidgad” version från Microsoft (skälen 153 och 154 i det angripna beslutet).

171

Bland de andra förändringar som är resultatet av övergången från Windows NT-tekniken till Windows 2000-tekniken och Active Directory nämnde kommissionen slutligen att ett antal funktioner har byggts in både i operativsystemet Windows 2000 Professional och i operativsystemet Windows 2000 Server. Syftet är att underlätta hanteringen av Windowsklientdatorer i Windowsdomäner (skälen 155–157 i det angripna beslutet). Kommissionen framhöll att dessa funktioner – och nämnde särskilt ”Group Policy” och ”Intellimirror” – har förbättrats ”påtagligt” eller är tillgängliga endast i en Windows 2000-domän som sköts från en Windows 2000-domänkontrollant som använder Active Directory (skäl 156 i det angripna beslutet). Kommissionen påpekade att Microsoft har förklarat att ”[Group Policy var] en funktion i Windows 2000 … som gjorde det möjligt för administratörer att hantera en mängd användare, datorer, program och andra nätresurser centralt, i stället för att hantera alla dessa objekt vart och ett för sig”. Grupper kan definieras lokalt, för en viss dator, eller för hela Windowsdomänen. Vad gäller Intellimirror angav kommissionen att denna funktion, som bara är tillgänglig i en Windows 2000-domän, gör det möjligt för användarna att komma åt sin ”arbetsmiljö” (data, program etc.) med sina personliga inställningar, oavsett om de är anslutna till nätet och var någonstans i detta de befinner sig (skäl 157 i det angripna beslutet).

172

För det andra redogjorde kommissionen för ett antal överväganden rörande lösningar för fil- och utskriftshantering (skälen 158–164 i det angripna beslutet).

173

Bland annat påpekade kommissionen att moderna operativsystem för arbetsgruppsservrar stöder ”distribuerade filsystem”, och att Microsoft i slutet av 1990-talet släppte ut ett sådant system på marknaden som kallades ”Dfs” (Distributed File System). Det hade formen av ett komplement som kunde installeras på klientdatorer och servrar som kör Windows NT 4.0. Windows 2000 är den första generationen Microsoftprodukter som har ”nativt” stöd för Dfs-systement, vad gäller såväl klientdatorer som arbetsgruppsservrar (skälen 161–163 i det angripna beslutet).

174

Kommissionen påpekade också att i Windows 2000 kan Dfs installeras antingen i ”fristående” läge eller i läget ”domän”, men att det sistnämnda läget – som medför ett antal fördelar i form av ”intelligenta” sökningar efter Dfs-information på klientdatorer – endast är tillgängligt i Windowsdomänerna och förbättras genom förekomsten av domänkontrollanter som använder Active Directory (skäl 164 i det angripna beslutet).

175

Därefter förklarade kommissionen att Microsoft har utvecklat sin egen uppsättning tekniker för ”system med distribuerade objekt” som inkluderar teknikerna Com (Component Object Model) och Dcom (Distributed Component Object Model) (skäl 166 i det angripna beslutet). Kommissionen angav att de två sistnämnda teknikerna är nära knutna till varandra och att Com, som är implementerat i såväl Windows operativsystem för klientdatorer som Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar, knyter dessa två operativsystem till en sammanhängande plattform för distribuerade program (skäl 166 i det angripna beslutet). Kommissionen påpekade att Microsoft i svaret på det tredje meddelandet om invändningar förklarade att ”Com [var] av grundläggande betydelse för arkitekturen hos Windows operativsystem, med följden [att] en stor mängd gränssnitt i Windows således [var] Com-baserade” (skäl 167 i det angripna beslutet). Närmare bestämt är det många interaktioner mellan klientdatorer och Active Directory-tjänsterna i Windows arbetsgruppsservrar som involverar Com/Dcom. Kommissionen tillade att Dcom-protokollet används vid klient-server-kommunikation genom vilken Windowsservrar tillhandahåller autentiserings- eller fildelningstjänster till Windowsklientdatorerna (skäl 167 i det angripna beslutet).

176

Vidare angav kommissionen att Microsoft på olika sätt uppmuntrar den ”naturliga migrationen” från Windows NT till operativsystemen Windows 2000, bland såväl kunder som programutvecklare (skälen 168–175 i det angripna beslutet).

177

Kommissionen framhöll att det till exempel är möjligt att i en Windowsdomän ”uppgradera” datorer på vilka gamla versioner av Windows är installerade genom att låta dem ”migrera” till Windows 2000 utan att använda Active Directory. Kunderna kan dock endast tillgodogöra sig fördelarna av uppgraderingen till fullo om de installerar en Windows 2000-domän som använder Active Directory i ”nativt läge”, vilket betyder att samtliga domänkontrollanter i den berörda domänen ”migrerar” till Windows 2000 och Active Directory. De arbetsgruppsservrar i den berörda domänen som inte fungerar som domänkontrollanter måste också vara kompatibla med Windows 2000 (vilket framför allt kräver att de implementerar Kerberos-protokollet i dess av Microsoft utvidgade version). Kommissionen förklarade att när en Windows 2000-domän installeras i ”blandat läge” (det vill säga när den primära domänkontrollanten har migrerat till Windows 2000, men vissa reservdomänkontrollanter fortfarande kör Windows NT), kan användaren inte tillgodogöra sig samtliga av domänens avancerade funktioner. Användaren tvingas bland annat avstå från huvuddelen av den extra flexibilitet som Active Directory medför för hanteringen av användargrupper. Så snart användaren har bytt till ”nativt läge” för den primära domänkontrollanten blir det omöjligt att som domänkontrollant använda en server som endast kan interoperera med Microsoftprodukter av generationen Windows NT 4.0 (inklusive arbetsgruppsservrar på vilka andra operativsystem än Microsofts är installerade).

178

Kommissionen konstaterade att Microsoft kraftigt uppmuntrar programutvecklare att använda sig av de nya funktionerna i operativsystemen Windows 2000, särskilt Active Directory, och framför allt genom de certifieringsprogram som Microsoft har inrättat (skälen 171–175 i det angripna beslutet).

179

Därefter drog kommissionen ett antal slutsatser (skälen 176–184 i det angripna beslutet).

180

Kommissionen upprepade först och främst att lösningar för fil- och utskriftshantering och hantering av användare och användargrupper medelst Windowstekniken tillhandahålls användarna av Windowsklientdatorer som en ”uppsättning av sammanhängande tjänster”. För att illustrera detta angav kommissionen att, i en Windows 2000-domän, ”servern SMB-klient och SMB-server (förkortningen SMB står för Server Message Block) som ligger bakom [Dfs], [DCOM] och LDAP-autentiseringen, … samtliga automatiskt använder Kerberos (från Microsoft) för autentisering” (skäl 176 i det angripna beslutet). Kommissionen tillade att förutom autentiseringen beror processen för att ge behörighet på förmågan att skapa, ändra och tolka ”åtkomstkontrollistor” (ACL), vilket kräver kommunikation med domänens domänkontrollanter (skäl 176 i det angripna beslutet).

181

Kommissionen konstaterade vidare att Windowsarbetsgruppsservrarna, för att kunna tillhandahålla sina tjänster till användaren av klientdatorn på ”ett transparent” sätt, använder speciella bitar av programkod i Windows operativsystem för klientdatorer (skäl 177 i det angripna beslutet). Härvid påpekade kommissionen bland annat att Microsoft har förklarat att ”Dfs har en lokal komponent som skulle fungera även om en klientdator som kör Windows 2000 Professional kördes i fristående läge” och att ”Windows 2000 Professional innehåller en klientkod som kan användas för att få tillgång till Active Directory” (skäl 177 i det angripna beslutet). Kommissionen citerade författaren till ett arbete med titeln ”Understanding Active Directory Services” (publicerat av Microsoft Press) och angav också att ”Active Directory är helt och hållet inbyggt i en klientdator som kör Windows, ofta utan att det är synligt” (skäl 177 i det angripna beslutet).

182

Kommissionen underströk att det dock är viktigt att inte endast se på den sammankoppling och interaktion som involverar källkoden för operativsystemet Windows 2000 Professional som ett sätt att möjliggöra för en viss Windowsarbetsgruppsserver att kommunicera med en viss Windowsklientdator. Kommissionen bedömde att det nämligen är mer korrekt att beskriva denna sammankoppling och interaktion i termer av interoperabilitet inom ett datorsystem som innefattar flera Windowsklientdatorer och flera Windowsarbetsgruppsservrar, som alla är sammanlänkade i ett nät. Interoperabilitet i ett sådant datorsystem har två oskiljbara komponenter, nämligen klient-server-interoperabilitet och server-server-interoperabilitet (skäl 178 i det angripna beslutet).

183

I många fall föreligger det dessutom ”symmetri mellan sammankopplingen och interaktionen mellan servrar å ena sidan och sammankopplingen och interaktionen mellan klient och server å andra sidan (skäl 179 i det angripna beslutet). Som exempel nämnde kommissionen att samma ”API, nämligen ADSI (Active Directory Service Interface), har implementerats både i operativsystemet för klientdatorer Windows 2000 Professional och i operativsystemet för servrar Windows 2000 Server för att sköta tillgången till Active Directorys domänkontrollanter. Ett annat exempel som kommissionen gav var att Kerberos-protokollet i dess av Microsoft utvidgade version, i en Windowsdomän, används för autentisering såväl mellan en Windowsklientdator och en Windowsarbetsgruppsserver, som mellan flera Windowsarbetsgruppsservrar.

184

Kommissionen påpekade också att under vissa omständigheter kan ”servrar begära information från andra servrar på en klientdators vägnar” (skäl 180 i det angripna beslutet). Som exempel nämnde den ”Kerberos-delegering” som är en funktion i operativsystemet Windows 2000 Server och som gör det möjligt för en server att genom att låna en klientdators identitet begära en tjänst från en annan server på denna klientdators vägnar. Det är sålunda ganska vanligt att servrar begär tjänster från andra servrar och då agerar som klientdatorer (se också fotnot 51 i det angripna beslutet).

185

Kommissionen tillade att för viss klient-server-kommunikation förutsätts det att server-server-kommunikation har ägt rum dessförinnan. Härvid nämnde den bland annat att när en klientdator som kör Windows 2000 Professional begär information från en domänkontrollant i en Windows 2000-domän förutsätter den att ”en viss förberedande samordning har skett mellan domänkontrollanterna som kör Windows 2000 Server” (skäl 181 i det angripna beslutet). Enligt kommissionen ”omfattar detta till exempel både den omständigheten att domänkontrollanterna innehar en komplett kopia av data som finns lagrad i Active Directory, som uppdateras med hjälp av synkroniseringsprotokoll, och den omständigheten att Global Catalog-servrar kan lagra information om datorer i skogen som befinner sig utanför deras domän, med hjälp av olika Global Catalog-produkter” (skäl 181 i det angripna beslutet). Kommissionen anförde att i en sådan situation är server-server-kommunikationen ”logiskt knuten” till klient-server-kommunikationen, eftersom den äger rum i syfte att förbereda den sistnämnda.

186

Det framgår av samtliga ovan anförda omständigheter, som Microsoft huvudsakligen inte har bestritt och vars riktighet gott och väl har bekräftats genom de tekniska redovisningar som gjordes under förhandlingen, att – såsom kommissionen med rätta påpekade i skäl 182 i det angripna beslutet – Windowsnäten för arbetsgrupper vilar på en arkitektur med sammankoppling och interaktion såväl mellan klient och server som mellan servrar, och att denna arkitektur – som kommissionen har kvalificerat som ”Windows domänarkitektur” – gör det möjligt att säkra en ”transparent tillgång” till de huvudsakliga tjänster som tillhandahålls av arbetsgruppsservrarna.

187

Dessa olika omständigheter visar också att, såsom konstaterades på flera ställen i det angripna beslutet (se, bland annat, skälen 279 och 689), nämnda sammankoppling och interaktion är nära sammanlänkade.

188

För att Windowsnäten för arbetsgrupper skall fungera väl är de med andra ord beroende av dels protokoll för klient-server-kommunikation – vilka av naturen är implementerade i både Windows operativsystem för klientdatorer och Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar – dels protokoll för server-server-kommunikation. Såsom kommissionen anförde under förhandlingen uppträder protokollen för server-server-kommunikation, för många arbetsuppgifter, i själva verket som en ”förlängning” av protokollen för klient-server-kommunikation. I vissa fall agerar en server gentemot en annan server som en klientdator (se ovan punkt 184). Likaså skall det framhållas att även om vissa kommunikationsprotokoll endast är implementerade i Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar kvarstår dock det faktum att de har en funktionell koppling till klientdatorerna. Härvid har kommissionen utan att motsägas av Microsoft hänvisat till protokollen för den globala katalogen och till protokollen för synkronisering och replikering mellan domänkontrollanter.

189

Kommissionen skall således anses ha fog för sin slutsats att ”den gemensamma förmågan att utgöra en del av [Windows domänarkitektur] är en aspekt av kompatibiliteten mellan Windowsklientdatorer och Windowsarbetsgruppsservrar” (skäl 182 i det angripna beslutet).

190

Det skall slutligen hållas i minnet att katalogtjänster spelar en betydande roll på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Microsoft har självt i repliken anfört att ”katalogtjänsten utgör en grundläggande konkurrensfaktor som till stor del ligger bakom vissa produkters framgång”. Bolaget har bland annat framhållit att ”Active Directory befinner sig … i hjärtat på Windows operativsystem för servrar”, efter att först ha angett att ”vad gäller lösningar för såväl fil- och utskriftshantering som hantering av användare och användargrupper är det viktigt att veta exakt vilken användare som har rätt att få tillgång till vilka nätresurser”.

191

Active Directory registrerar all information om nätets objekt och gör det möjligt att hantera nätet centralt. Active Directory förenar fullt ut funktionerna för användarautentisering och åtkomstkontroll och säkerställer sålunda skyddet för informationen. Det skall också erinras om att Active Directory använder mekanismen för multi-master-replikering.

192

Den första formen av missbruk som Microsoft påstås ha gjort sig skyldigt till är bolagets vägran att ge sina konkurrenter information om interoperabilitet och att tillåta användning av denna information för att utveckla och tillhandahålla konkurrerande produkter på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar från och med oktober 1998 fram till dagen för delgivning av det angripna beslutet (artikel 2 a i det angripna beslutet).

193

Som korrigerande åtgärd för denna vägran ålade kommissionen bland annat Microsoft (artikel 5 a i det angripna beslutet) följande förpliktelser:

”Microsoft … skall inom 120 dagar från delgivningen av [det angripna beslutet] lämna ut information om interoperabilitet till samtliga företag som avser utveckla och tillhandahålla operativsystem för arbetsgruppsservrar och tillåta samma företag att på rimliga och icke-diskriminerande villkor använda informationen om interoperabilitet för att utveckla och tillhandahålla operativsystem för arbetsgruppsservrar.”

194

Det skall erinras om på vilket sätt kommissionen definierade och bedömde de grundbegrepp som är av relevans i det förevarande fallet.

195

I artikel 1.1 i det angripna beslutet definierade kommissionen ”information om interoperabilitet” som ”uttömmande och korrekta specifikationer för samtliga protokoll [som har implementerats] i Windowsoperativsystemen för arbetsgruppsservrar och som används av Windowsarbetsgruppsservrar för att utföra fil- och utskriftshantering och hantering av användare och [användar]grupper, inklusive Windows domänkontroll, katalogtjänsten Active Directory och tjänsten ’Group Policy’ åt Windowsnät för arbetsgrupper”.

196

Kommissionen beskriver ”protokollen” som en samling regler för sammankoppling och interaktion mellan olika mjukvarudelar i ett nät (skäl 49 i det angripna beslutet). De protokoll som är i fråga i det förevarande målet definieras av kommissionen som ”en samling regler för sammankoppling och interaktion mellan olika Windowsoperativsystem för arbetsgruppsservrar och Windowsoperativsystem för klientdatorer som körs på olika datorer i Windowsnät för arbetsgrupper” (artikel 1.2 i det angripna beslutet).

197

Microsoft har inte bestritt kommissionens uppfattning av begreppet protokoll. Tvärtom har Microsoft i ansökan självt angett att protokoll gör det möjligt för ”datorer som är sammankopplade via ett nät att utbyta information i syfte att utföra vissa i förväg bestämda uppgifter”. I en rapport som upprättats av en av Microsofts sakkunniga, Madnick, och som bifogats bolagets yttrande angående interventionsskrivelserna, görs visserligen en distinktion mellan två kategorier av kommunikationsprotokoll, beroende på om de är ”enkla” eller ”komplexa”, varvid protokollet DRS sägs tillhöra den andra kategorin (bilaga I.3 (Madnick, ”Response to Mr. Ronald S. Alepin’s Annex on Interoperability and the FSFE’s Submission”)). Microsoft har emellertid inte avsett att genom denna distinktion ifrågasätta riktigheten av den ovannämnda definitionen. Bolaget sökte endast visa att komplexa protokoll styr interaktionen mellan liknande beståndsdelar i ett nät som i nära samverkan tillhandahåller en gemensam tjänst och att sådana protokoll ”avslöjar” mycket mer detaljerad och värdefull information än enkla protokoll.

198

Begreppet ”specifikationer” definierades inte i det angripna beslutets artikeldel. Det framgår dock att specifikationer utgör en form av detaljerad teknisk dokumentation, vilket återspeglar hur begreppet i allmänhet uppfattas inom IT-sektorn.

199

I skäl 24 i det angripna beslutet underströk kommissionen att det är viktigt att skilja begreppet ”specifikationer” från begreppet ”implementering”, eftersom ”en specifikation i detalj beskriver vad ett program skall klara av, medan implementeringen är den kod som faktiskt kommer att exekveras på datorn” (se, för ett liknande resonemang, skäl 570 i det angripna beslutet). Med andra ord beskriver specifikationerna de gränssnitt med hjälp av vilka en beståndsdel av ett datorsystem kan använda en annan beståndsdel av samma system. De beskriver framför allt, på ett mycket abstrakt sätt, vilka funktioner som finns tillgängliga och de regler som gör det möjligt att anropa och motta funktionerna.

200

I skäl 571 i det angripna beslutet förklarade kommissionen att det är möjligt att tillhandahålla gränssnittsspecifikationer utan att lämna ut detaljer om implementeringen. Kommissionen angav att det är ett vanligt förekommande tillvägagångssätt inom IT-sektorn, framför allt när standarder om öppen interoperabilitet antas (se också skäl 34 i det angripna beslutet). SIIA har i sin interventionsinlaga anfört argument av samma innebörd.

201

Nämnda påståenden bekräftas av flera omständigheter. Det tillvägagångssätt som kommissionen har hänvisat till bekräftas av ett antal exempel i det angripna beslutet – som Microsoft inte har bestritt – nämligen bland annat specifikationerna POSIX 1 (skälen 42 och 88), specifikationerna Java (skäl 43), specifikationerna för Kerberos-protokollet version 5 (skäl 153), specifikationerna för protokollet NFS (Network File System) som har utvecklats av Sun (skäl 159) och specifikationerna CORBA som upprättades av Object Management Group (skäl 165). Dessutom skall det påpekas att, såsom kommissionen angav i skäl 571 i det angripna beslutet, licenstagare inom ramen för MCPP, som inrättades i enlighet med den amerikanska uppgörelsen, inte har tillgång till delar av Microsofts källkod, utan till specifikationerna för de berörda protokollen.

202

Microsoft har inte heller, annat än indirekt, ifrågasatt ovannämnda distinktion mellan begreppen ”specifikationer” och ”implementering”. Bolaget har i detta avseende endast gjort en allmän hänvisning i fotnoten på sidan 74 i ansökan till ett utlåtande av dess sakkunniga Madnick och Nichols, vilket ingavs till kommissionen under det administrativa förfarandet, och bifogades ansökan (bilaga A.12.2 till ansökan). Av de skäl som anges ovan i punkterna 94 och 97 finner förstainstansrätten att det utlåtandet skall lämnas utan avseende. Dessutom skall det i vilket fall som helst konstateras att resonemangen i utlåtandet till stor del grundar sig på en felaktig premiss, nämligen att den grad av interoperabilitet som kommissionen kräver i det förevarande fallet innebär att Microsofts konkurrenter måste kunna reproducera eller klona Microsofts produkter eller vissa av deras funktioner (se nedan punkterna 234–239).

203

Dessutom skall det framhållas att kommissionen i det angripna beslutet uttryckligen insisterade på att den vägran genom vilken Microsoft påstås ha gjort sig skyldig till missbruk endast rör specifikationerna för vissa protokoll och inte delar av källkoden (se, bland annat, skälen 568–572 i det angripna beslutet).

204

Kommissionen underströk likaså vid upprepade tillfällen att den inte avsåg att ålägga Microsoft att lämna ut sådana delar till sina konkurrenter. I skäl 999 i det angripna beslutet angav kommissionen att ”termen ’specifikation’ visar att Microsoft inte är skyldigt att ge tillgång till sin egen implementering av dessa specifikationer, det vill säga sin källkod”. Kommissionen angav också i skäl 1004 i det angripna beslutet att den ”inte avser att ålägga Microsoft en skyldighet att ge tillgång till källkoden till Windows, eftersom den inte behövs för utvecklandet av produkter som kan interoperera”. Kommissionen påpekade i samma skäl att ”förordnandet om att lämna ut information avser endast gränssnittsspecifikationerna”.

205

I ett utlåtande med titeln ”Innovation in Communication Protocols that Microsoft is ordered to license to its server operating system competitors” (Innovation i kommunikationsprotokoll för vilka Microsoft är förpliktat att upplåta licenser till sina konkurrenter på marknaden för operativsystem för servrar), som återfinns i bilaga C.4 till repliken, gör Lees, som är en av Microsofts sakkunniga, själv en distinktion mellan ”protokoll som används för kommunikation mellan servrar och de algoritmer/beslutsregler som används internt på varje server”. Därefter anger Lees att det är protokollen som skall lämnas ut enligt artikel 5 i det angripna beslutet. Lees lägger tyngdpunkten i sitt utlåtande på protokollet DRS som används för mekanismen för multi-master-replikering, och konstaterar att detta är ett av de många kommunikationsprotokoll som Microsoft är skyldigt att ge sina konkurrenter tillgång till enligt det angripna beslutet.

206

Härav följer att den information som det angripna beslutet avser består av en detaljerad teknisk beskrivning av vissa regler för sammankoppling och interaktion som kan användas i Windowsnät för arbetsgrupper för att tillhandahålla arbetsgruppstjänster. Denna beskrivning omfattar inte det sätt på vilket Microsoft implementerar dessa regler, det vill framför allt säga Microsoftprodukternas inre struktur och källkod.

207

Kommissionen grep sig an frågan huruvida den aktuella informationen var nödvändig i två steg. Först undersökte den vilken grad av interoperabilitet med Windows domänarkitektur som konkurrenternas operativsystem för arbetsgruppsservrar behövde uppnå för att kunna klara sig på marknaden. Därefter prövade kommissionen om den information om interoperabilitet som Microsoft vägrade ge tillgång till var nödvändig för att uppnå denna grad av interoperabilitet.

208

Förstainstansrätten kommer nedan att undersöka den grad av interoperabilitet som kommissionen krävde i det angripna beslutet. I det skedet kommer förstainstansrätten dock inte att uttala sig i frågan huruvida kommissionen hade fog för påståendet att Microsofts konkurrenter endast kan klara sig på marknaden om deras produkter kan uppnå nämnda grad av interoperabilitet. Denna fråga kommer att behandlas tillsammans med de övriga delarna av kommissionens ovannämnda resonemang i samband med prövningen av huruvida den aktuella informationen är nödvändig (se nedan punkterna 369–436).

209

Inledningsvis erinrar förstainstansrätten i korthet om parternas argument.

210

Microsoft delar kommissionens uppfattning att ”interoperabilitet är en fråga om grad” (skäl 33 i det angripna beslutet).

211

Bolaget anser dock att den grad av interoperabilitet som kommissionen krävde i det förevarande fallet är olämplig, eftersom kravet går utöver begreppet ”fullständig interoperabilitet” enligt direktiv 91/250. Microsoft har gjort gällande att nämnda begrepp – som bolaget också betecknar som ”flersäljarinteroperabilitet” – endast förutsätter att operativsystem från olika utvecklare skall kunna ”fungera tillsammans på ett korrekt sätt”.

212

Microsoft har närmare bestämt gjort gällande att kommissionens avsikt i själva verket är att konkurrerande operativsystem för servrar skall fungera som Windows operativsystem för servrar i alla avseenden. Microsoft har härvid omväxlande använt uttrycken ”plug replacement”, ”plug-replaceability”, ”drop-in”, ”funktionell ekvivalent” och ”funktionell klon”. Bolaget har hävdat att en sådan grad av interoperabilitet endast kan uppnås genom att tillåta konkurrenterna att klona eller reproducera dess produkter (eller produkternas kännetecken) och genom att delge konkurrenterna information om produkternas inre mekanismer.

213

Slutligen har Microsoft anfört att flersäljarinteroperabilitet kan uppnås med hjälp av de metoder som redan finns på marknaden.

214

Förstainstansrätten noterar att Microsofts ovan beskrivna inställning är densamma som den bolaget intog under hela det administrativa förfarandet.

215

I svaret av den 17 november 2000 på det första meddelandet om invändningar angav Microsoft att den grad av interoperabilitet som kommissionen krävde inte är förenlig med gemenskapsrätten och inte existerar på marknaden. Microsoft hänvisade närmare bestämt till tionde skälet (i den engelska och franska versionen) i direktiv 91/250 och anförde att ”en utvecklare av operativsystem för servrar har erhållit fullständig interoperabilitet när det är möjligt att få tillgång till samtliga funktioner i hans program från ett Windowsoperativsystem för klientdatorer” (punkt 143 i svaret, se också skäl 751 i det angripna beslutet). Microsoft har hävdat att kommissionen saknar fog för att ge interoperabilitet en mycket vidare definition genom att bedöma att det krävs att samtliga funktioner hos två produkter skall fungera korrekt för att det skall anses föreligga interoperabilitet mellan dem. Det innebär nämligen att man kräver ”plug-replaceability” eller kloning (punkt 144 i svaret). Microsoft riktade kritik mot att kommissionen sålunda anslöt sig till Suns ståndpunkt enligt vilken det i ett företags datornät bestående av Windowsklientdatorer skall vara möjligt att ersätta en Windows 2000-server med en server på vilken ett Solaris-operativsystem är installerat utan att detta begränsar de funktioner som användarna har tillgång till (punkterna 145 och 162 i svaret). Enligt Microsoft räcker det, för att fullständig interoperabilitet skall uppnås, att bolaget lämnar ut de gränssnitt som Windows operativsystem för klientdatorer uppvisar och som utvecklarna av konkurrerande operativsystem för servrar behöver för att kunna göra funktionerna i dessa system tillgängliga för användarna av Windowsklientdatorer.

216

Likaså gjorde Microsoft i svaret av den 16 november 2001 på det andra meddelandet om invändningar gällande, varvid bolaget i huvudsak upprepade samma argument som det hade utvecklat i sitt svar på det första meddelandet om invändningar, att kommissionens kritik är grundad på en ”felaktig definition av interoperabilitet” (punkterna 149–163 i svaret). Microsoft upprepade att direktiv 91/250 inte kräver ”plug-replaceability”, utan en fullständig interoperabilitet och att den information som bolaget redan lämnar ut räcker för att uppnå en sådan interoperabilitet.

217

I svaret av den 17 oktober 2003 på det tredje meddelandet om invändningar följde Microsoft i huvudsak samma argumentationslinje genom att upprepa att kommissionen anser att bolagets konkurrenter skall ha tillgång till all den information som behövs för att kunna skapa ”kopior av Windows operativsystem för servrar” och att kommissionen således likställer interoperabilitet med kloning (sidorna 29–32 i svaret). Microsoft anförde att ”interoperabilitet avser tillgång till tillräcklig information om de gränssnitt som Windows operativsystem för klientdatorer och servrar uppvisar för att konkurrenternas produkter skall kunna fungera tillsammans med Windows operativsystem för klientdatorer och servrar på alla sätt som konkurrenternas produkter är tänkta att fungera” (sidan 29 i svaret). Microsoft anförde likaså att bolaget ”från första början medgav att det kunde föreligga ett konkurrensrättsligt problem om dess konkurrenter inte kunde utveckla operativsystem för servrar vars funktioner var fullt åtkomliga från Windows operativsystem för klientdatorer” (sidan 63 i svaret). Bolaget hävdade att kommissionen dock inte i något av sina tre meddelanden om invändningar visade att ett sådant problem förelåg.

218

Kommissionen har gjort gällande att det interoperabilitetsbegrepp som används i det angripna beslutet stämmer överens med det som avses i direktiv 91/250. Framför allt har kommissionen tillbakavisat den envägstolkning som Microsoft gör av begreppet.

219

Kommissionen har medgett att en viss interoperabilitet med Windows domänarkitektur redan är möjlig, men har påstått att det framgår av den undersökning den har genomfört att den grad av interoperabilitet som kan uppnås genom de metoder som är tillgängliga är alltför låg för att Microsofts konkurrenter skall kunna klara sig på marknaden (fotnot 712 i det angripna beslutet).

220

Kommissionen har gjort gällande att interoperabiliteten mellan klient och server och interoperabiliteten mellan servrar är nära knutna till varandra i Windowsnäten för arbetsgrupper, och har funnit att det för att åstadkomma fullständig interoperabilitet mellan en Windowsklientdator och en server som kör en konkurrents operativsystem krävs att Microsoft ger tillgång till såväl protokoll för klient-server-kommunikation som protokoll för server-server-kommunikation (skälen 177–182 och 689 i det angripna beslutet), inklusive de ”rena” server-server-protokollen, det vill säga som inte är implementerade på klientdatorn men som har en funktionell koppling [till denna] (skälen 277, 567 och 690 i det angripna beslutet).

221

Kommissionen har bestritt att det angripna beslutet syftar till att göra det möjligt för Microsofts konkurrenter att utveckla produkter som i alla avseenden fungerar som ett Windowsoperativsystem för servrar. Syftet med beslutet är nämligen att göra det möjligt ”att skapa konkurrerande produkter som fungerar på ett annat sätt, men som kan förstå de meddelanden som Microsofts produkter sänder ut”. Enligt kommissionen skall informationen om interoperabilitet således inte användas av Microsofts konkurrenter för att utveckla exakt samma produkter som Microsofts, utan för att utveckla förbättrade produkter med ett ”mervärde”.

222

Förstainstansrätten konstaterar inledningsvis att det framgår av det ovan anförda att Microsoft och kommissionen är oeniga om huruvida det interoperabilitetsbegrepp som användes i det angripna beslutet stämmer överens med det som avses i direktiv 91/250 eller inte.

223

I skälen 749–763 i det angripna beslutet redogjorde kommissionen i detalj för varför den envägstolkning som Microsoft gör av interoperabilitetsbegreppet enligt kommissionen är felaktig.

224

Förstainstansrätten konstaterar först och främst att Microsoft inte har anfört något argument i sina skrivelser som föranleder att kommissionens bedömning i detta avseende skall ifrågasättas. Microsoft har endast påstått, med hänvisning till vissa passager i sina svar på andra och tredje meddelandena om invändningar, att det ”i det angripna beslutet används ett interoperabilitetsbegrepp som är helt annorlunda än det som avses i direktiv [91/250]” (punkt 95 i ansökan).

225

Det skall vidare konstateras att det interoperabilitetsbegrepp som används i det angripna beslutet – enligt vilket interoperabilitet mellan två datorprogram är deras förmåga att utväxla information och ömsesidigt använda den utväxlade informationen, så att vart och ett av programmen skall kunna fungera på alla avsedda sätt – stämmer överens med det begrepp som avses i direktiv 91/250.

226

Såsom kommissionen förklarade i skälen 752–754, 759 och 760 i det angripna beslutet lämpar sig inte tionde skälet i direktiv 91/250 – vare sig i den engelska eller i den franska versionen – för en sådan envägstolkning som Microsoft har förespråkat. Såsom kommissionen med fog framhöll i skäl 758 i det angripna beslutet visar nämnda skäl tvärtom tydligt att interoperabilitet per definition förutsätter en tvåvägsrelation eftersom det anges att ”ett datorprograms funktion är att kommunicera och verka tillsammans med andra komponenter i ett datorsystem”. Likaså definieras interoperabilitet i tolfte skälet i direktiv 91/250 som ”förmågan att utväxla information och ömsesidigt använda den utväxlade informationen”.

227

I vilket fall som helst skall det erinras om att det förevarande målet handlar om ett beslut genom vilket artikel 82 EG tillämpas, det vill säga en bestämmelse som är av högre rang än direktiv 91/250. Frågan i det förevarande fallet är inte så mycket huruvida interoperabilitetsbegreppet i det angripna beslutet stämmer överens med det begrepp som avses i direktivet, utan snarare huruvida kommissionen har gjort en riktig bedömning av vilken grad av interoperabilitet som skall kunna uppnås mot bakgrund av artikel 82 EG.

228

Vidare erinrar förstainstansrätten om att kommissionen fastställde graden av interoperabilitet i förhållande till vad som enligt kommissionen krävdes för att de företag som utvecklar operativsystem för arbetsgruppsservrar som konkurrerar med Microsoft skall kunna klara sig på marknaden (se, bland annat, fotnot 712 och skäl 779 i det angripna beslutet).

229

Det kan inte bestridas att detta tillvägagångssätt är riktigt. Artikel 82 EG avser en eller flera ekonomiska aktörers beteende, vilket består i missbruk av en ekonomisk maktställning som ger den berörde aktören möjlighet att hindra upprätthållandet av en effektiv konkurrens på den relevanta marknaden, genom att denna ställning tillåter aktören att i betydande omfattning agera oberoende i förhållande till sina konkurrenter, sina kunder och, i sista hand, konsumenterna (domstolens dom av den 16 mars 2000 i de förenade målen C-395/96 P och C-396/96 P, Compagnie maritime belge transports m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. I-1365, punkt 34). Det skall också erinras om att trots att konstaterandet av förekomsten av en dominerande ställning inte i sig innebär någon anmärkning mot det berörda företaget, har företaget oberoende av hur det har uppnått denna ställning dock ett särskilt ansvar att inte genom sitt beteende skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens inom den gemensamma marknaden (domstolens dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461, punkt 57, svensk specialutgåva, volym 7, s. 351, och förstainstansrättens dom av den 7 oktober 1999 i mål T-228/97, Irish Sugar mot kommissionen, REG 1999, s. II-2969, punkt 112). Om det i det förevarande fallet fastställs att den existerande graden av interoperabilitet inte gör det möjligt för de företag som utvecklar operativsystem för arbetsgruppsservrar som konkurrerar med Microsoft att klara sig på marknaden, medför det att den effektiva konkurrensen har skadats.

230

Det framgår av det angripna beslutet att kommissionen gick till väga på ovannämnda sätt och baserade sig på en faktisk och teknisk analys dels av de berörda produkterna och teknikerna, dels av det sätt på vilket interoperabilitet åstadkoms i Windowsnät för arbetsgrupper. Kommissionen bedömde att för att konkurrerande operativsystem skall kunna konkurrera med Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar på ett livskraftigt sätt måste de ha samma förutsättningar för att interoperera med Windows domänarkitektur som Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar har (se, för ett liknande resonemang, bland annat skälen 182 och 282 i det angripna beslutet).

231

Den interoperabilitet som kommissionen således har krävt består av två oskiljbara komponenter, nämligen klient-server-interoperabilitet och server-server-interoperabilitet (skälen 177–182 och 689 i det angripna beslutet).

232

Kommissionen anser också att ett operativsystem för arbetsgruppsservrar från en konkurrent till Microsoft som är installerat på en server i ett Windowsnät för arbetsgrupper inte bara måste kunna tillhandahålla Windowsklientdatorer alla funktioner som det innehåller utan också måste kunna använda sig av alla funktioner som klientdatorerna erbjuder.

233

Med hänsyn till dessa olika faktorer har kommissionen bland annat bedömt att en server på vilken ett konkurrerande operativsystem för arbetsgruppsservrar är installerat måste kunna agera som domänkontrollant, och inte endast som medlemsserver, i en Windowsdomän som använder Active Directory, och således kunna delta i mekanismen för multi-master-replikering tillsammans med övriga domänkontrollanter.

234

Förstainstansrätten anser, i motsats till vad Microsoft har hävdat, att det inte är möjligt att, på grundval av den grad av interoperabilitet som kommissionen kräver, sluta sig till att kommissionens avsikt i själva verket är att konkurrerande operativsystem för servrar skall fungera som Windows operativsystem för servrar i alla avseenden, och att Microsofts konkurrenter skall kunna klona eller reproducera bolagets produkter (eller vissa av produkternas kännetecken).

235

Microsofts påståenden i detta avseende är baserade på en felaktig tolkning av det angripna beslutet.

236

Enligt skäl 1003 i det angripna beslutet är syftet med beslutet att ”se till att Microsofts konkurrenter utvecklar produkter som interopererar med Windows domänarkitektur, som från början är inbyggd i det dominerande Windowsoperativsystemet för klientdatorer, och att de sålunda kan konkurrera med Microsofts operativsystem för arbetsgruppsservrar på ett livskraftigt sätt”.

237

Såsom kommissionen förklarade mer i detalj under förhandlingen är det en förutsättning för att detta mål skall uppnås att konkurrerande operativsystem för arbetsgruppsservrar kan ta emot ett visst meddelande från ett Windowsoperativsystem för klientdatorer eller arbetsgruppsservrar och lämna det erforderliga svaret under samma villkor som ett Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar, samt få Windows operativsystem för klientdatorer eller arbetsgruppsservrar att reagera på detta svar på samma sätt som om det hade kommit från ett Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar.

238

För att sådana operationer skall kunna genomföras krävs det dock inte att de operativsystem för arbetsgruppsservrar som kommer från Microsofts konkurrenter internt fungerar exakt på samma sätt som Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar.

239

Dessa olika överväganden motsägs inte av de passager i skälen 669 och 679 i det angripna beslutet som Microsoft har hänvisat till (se ovan punkt 126). I den första passagen konstaterade kommissionen endast att den grad av interoperabilitet med Windows domänarkitektur som Microsofts konkurrenters operativsystem för arbetsgruppsservrar kan uppnå med hjälp av standardprotokollen är lägre än den grad av interoperabilitet som Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar uppnår. I den andra passagen angav kommissionen endast att operativsystemen för arbetsgruppsservrar från Microsofts konkurrenter kommer åt funktionerna hos Windows operativsystem för klientdatorer och arbetsgruppsservrar i mindre utsträckning än Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar.

240

I samma sammanhang underkänner förstainstansrätten Microsofts påstående att syftet med det angripna beslutet är att låta bolagets konkurrenter utveckla exakt likadana produkter som Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar. Såsom kommer att förklaras nedan mer i detalj i punkterna 653–658, i samband med undersökningen av den omständigheten att en ny produkt skapas, är kommissionens mål att undanröja det hinder som den otillräckliga graden av interoperabilitet med Windows domänarkitektur utgör för Microsofts konkurrenter. Syftet är att dessa skall kunna erbjuda operativsystem för arbetsgruppsservrar som skiljer sig från Microsofts vad gäller viktiga parametrar, såsom till exempel säkerhet, tillförlitlighet, databehandlingshastighet eller vissa innovativa funktioner.

241

Microsoft har för övrigt självt i sina skrivelser (se, till exempel, punkterna 14 och 48 i repliken) medgett att dess konkurrenter inte kommer att kunna utveckla produkter som utgör ”kloner” eller reproduktioner av Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar genom att de ges tillgång till den information om interoperabilitet som avses i det angripna beslutet. Såsom har angetts ovan i punkterna 192–206 avser denna information inte delar av Microsofts källkod. Framför allt medför artikel 5 i det angripna beslutet ingen skyldighet för Microsoft att lämna ut detaljer om implementeringen till sina konkurrenter.

242

Såsom det också kommer att förklaras mer i detalj nedan i punkt 658 i samband med undersökningen av omständigheten avseende en ny produkt, har Microsofts konkurrenter inte heller något intresse av att utveckla operativsystem för arbetsgruppsservrar som är exakt likadana som Microsofts.

243

Förstainstansrätten kan inte heller godta Microsofts påstående att det framgår av de skrivelser från företag som bolaget ingav under det administrativa förfarandet att det redan föreligger en hög grad av interoperabilitet mellan Windows operativsystem för klientdatorer och servrar å enda sidan och konkurrerande operativsystem för servrar å andra sidan, tack vare användningen av metoder som redan finns på marknaden.

244

Härvid räcker det att konstatera att dessa skrivelser redan har undersökts fullständigt i det angripna beslutet (se, bland annat, skälen 357, 358, 440–444, 511, 513, 595, 598, 602, 628, 702 och 707) och att Microsoft inte har anfört något konkret argument som visar att kommissionens bedömning av dem var felaktig. I huvudsak, såsom kommissionen framhöll i skäl 707 i det angripna beslutet, rör uttalandena i dessa skrivelser organisationer som i stor utsträckning hade valt en ”Windowslösning” för sina arbetsgruppsnät.

245

Enligt Microsoft framgår det av Mercer-rapporterna att företag inte väljer operativsystem för servrar utifrån deras interoperabilitet med Windowsoperativsystemen för klientdatorer och servrar. Det påståendet är felaktigt, vilket kommer att förklaras mer i detalj i punkterna 401–412 nedan.

246

Artikel 5 a i det angripna beslutet avser uttömmande och korrekta specifikationer för samtliga protokoll som har implementerats i Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar och som används av servrar på vilka sådana operativsystem är installerade för att utföra arbetsgruppstjänster åt Windowsnät för arbetsgrupper.

247

Såsom följer av de konstateranden avseende tekniska och faktiska omständigheter som gjorts ovan i punkterna 154–191 är Windowsnäten för arbetsgrupper beroende av en arkitektur med sammankoppling och interaktion såväl mellan klient och server som mellan servrar, för att fungera på ett bra sätt.

248

Kommissionen konstaterade sålunda i skäl 999 i det angripna beslutet att skyldigheten att lämna ut information enligt nämnda beslut ”omfattar såväl direkt sammankoppling och interaktion mellan en Windowsarbetsgruppsserver och en Windowsklientdator, som indirekt sammankoppling och interaktion mellan dessa maskiner som sker via en eller flera andra arbetsgruppsservrar som kör Windows”.

249

De specifikationer som Microsoft skall upprätta och lämna ut till sina konkurrenter avser såväl protokoll för klient-server-kommunikation, vilka är implementerade i både Windows operativsystem för klientdatorer och Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar, som protokoll för server-server-kommunikation.

250

Det skall konstateras att den information som Microsoft skall lämna ut till sina konkurrenter enligt artikel 5 a i det angripna beslutet framför allt skall göra det möjligt för datorer på vilka konkurrenternas operativsystem för arbetsgruppsservrar har installerats att i en Windowsdomän som använder Active Directory kunna ha rollen som medlemsserver eller rollen som domänkontrollant, och således delta i mekanismen för multi-master-replikering. Den korrigerande åtgärd som föreskrivs i nämnda bestämmelse avser således framför allt kommunikation som äger rum mellan servrar inom den ”blå bubblan”.

251

Den ovan angivna räckvidden av artikel 5 i det angripna beslutet följer av ett antal skäl i nämnda beslut, framför allt skälen 194–198, 206, 564 och 690.

252

I skälen 194–198 i det angripna beslutet nämnde kommissionen, bland andra exempel på information om interoperabilitet som Microsoft vägrar att lämna ut såväl till Sun som till dess konkurrenter, viss information beträffande den replikeringsmekanism som används av Active Directory.

253

I skäl 206 i det angripna beslutet tillbakavisade kommissionen uttryckligen ett påstående som Microsoft hade anfört i sitt svar av den 16 november 2001 på det andra meddelandet om invändningar, nämligen att ”de egenskaper som Active Directory har med avseende på replikering och Global Catalog rör inte interoperabilitet”. Kommissionen förklarade därvid att ”en domänkontrollant i en Active Directory-domän (nativt läge) replikerar den information som finns lagrad i Active Directory med information som finns lagrad i andra domänkontrollanters Active Directory med hjälp av vissa synkroniseringsprotokoll”. Kommissionen angav också att med hjälp av andra protokoll, vars specifikationer utgör information om interoperabilitet, utväxlas Global Catalog-information mellan domänkontrollanter i ”skogen”.

254

Likaså hänvisas det till skäl 194 och följande skäl när det i skäl 564 talas om att Microsoft ”vidhöll sin vägran” efter att ha mottagit Suns klagomål och kommissionens tre meddelanden om invändningar.

255

Det skall också konstateras att kommissionen i skäl 690 i det angripna beslutet förklarade att MCPP ”inte behandlar den bredare frågan som står på spel i det förevarande fallet”, i synnerhet eftersom det inte avser protokoll som är ”rena” server-server-protokoll, men som har en funktionell koppling till klientdatorer, däribland ”protokoll för replikering mellan domänkontrollanter och Global Catalog-protokoll”.

256

Det skall tilläggas att Microsoft har tolkat räckvidden av artikel 5 a i det angripna beslutet på samma sätt. I ansökan har bolaget, för att framhålla den innovativa karaktären hos de kommunikationsprotokoll beträffande vilka det är skyldigt att lämna ut information till sina konkurrenter, just hänvisat till den mekanism för multi-master-replikering som används av Active Directory (se, bland annat, utlåtandet av Campbell-Kelly med titeln ”Commentary on Innovation in Active Directory”, bilaga A.20 till ansökan). Likaså har Microsoft, i samma syfte, i repliken i huvudsak baserat sig på protokollet DRS, vilket Active Directory använder för bland annat replikeringsfunktioner (se, bland annat, det utlåtande av Lees som nämns ovan i punkt 205). I sitt utlåtande förklarade Lees bland annat att det protokoll DRS som Microsoft har skapat innehåller ett antal nya kännetecken: ”det kan kombinera uppdateringar från många servrar samtidigt, det är införlivat med standardprotokollet Domain Naming Service (DNS) (för namngivningen) och Kerberos-protokollet (för ömsesidig autentisering), det förmedlar information om på vilket sätt ett visst företag har strukturerat sin katalogtjänst, det förmedlar information om den roll som vissa servrar spelar för hanteringen av katalogtjänsten och det sprider automatiskt uppdateringarna av katalogen mellan servrarna”. Lees preciserade att protokollet DRS endast är ett av många kommunikationsprotokoll som Microsoft är skyldigt att lämna ut till sina konkurrenter enligt det angripna beslutet. Han nämnde också följande protokoll: Microsoft Remote Procedure Call (MSRPC), Network Authentication (Kerberos extensions), Dfs och File Replication Service (FRS).

257

Det skall slutligen konstateras att den ovan angivna räckvidden av artikel 5 i det angripna beslutet också omfattar det som Sun begärde i skrivelsen av den 15 september 1998. Såsom kommer att förklaras mer i detalj i punkterna 737–749 nedan avsåg Suns begäran framför allt möjligheten för Suns operativsystem för arbetsgruppsservrar Solaris att agera som fullständigt kompatibel domänkontrollant i Windows 2000-nät för arbetsgruppsservrar eller som medlemsserver (framför allt som fil- eller utskriftsserver) som är fullständigt kompatibel med Windows domänarkitektur.

258

Dessutom underkänner förstainstansrätten Microsofts påstående att omfattningen av den korrigerande åtgärd som föreskrivs i artikel 5 a i det angripna beslutet inte stämmer överens med den ”interoperabilitetsnorm” som kommissionen använde sig av för att bedöma relevansen av de ”alternativa interoperabilitetsmetoderna” (se ovan punkterna 125–129).

259

Det påståendet vilar nämligen på den felaktiga uppfattningen att kommissionen uppfattar interoperabilitet som Microsofts konkurrenters förmåga att få sina operativsystem för arbetsgruppsservrar att fungera exakt på samma sätt som Windows operativsystem och att kommissionens avsikt är att ge nämnda konkurrenter möjlighet att klona de sistnämnda operativsystemen (se ovan punkterna 234–242).

260

Den ståndpunkt som kommissionen har försvarat i sina skrivelser, beträffande vilken grad av interoperabilitet som krävs i det förevarande fallet och omfattningen av den korrigerande åtgärd som föreskrivs i artikel 5 a i det angripna beslutet, överensstämmer till fullo med den ståndpunkt som kommissionen gjorde gällande i det angripna beslutet, i motsats till vad Microsoft har påstått. Dessutom kan Microsoft inte på grundval av förklaringar som intervenienterna avgav under förhöret i det interimistiska förfarandet tillskriva kommissionen en viss tolkning av det angripna beslutet. Det skall vidare erinras om att det framgår av rättspraxis att den enskilda angripna rättsaktens lagenlighet skall bedömas utifrån de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg när rättsakten beslutades (domstolens dom av den 7 februari 1979 i målen 15/76 och 16/76, Frankrike mot kommissionen, REG 1979, s. 321, punkterna 7 och 8, svensk specialutgåva, volym 6, s. 287, och förstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i de förenade målen T-177/94 och T-377/94, Altmann m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II-2041, punkt 119).

261

Slutligen underkänner förstainstansrätten också de argument avseende multi-master-replikering och den ”blå bubblan” som Microsoft anförde under förhandlingen.

262

Genom dessa argument har Microsoft försökt visa att syftet med det angripna beslutet inte kan uppfyllas helt utan att bolaget lämnar ut viss information till sina konkurrenter beträffande de inre mekanismerna i dess operativsystem för servrar, och framför allt algoritmer, det vill säga information som går utöver vad som avsågs i beslutet. Microsofts huvudargument är att för att en domänkontrollant som kör ett konkurrerande operativsystem för arbetsgruppsservrar skall kunna placeras i en ”blå bubbla” bestående av domänkontrollanter som kör ett Windowsoperativsystem för arbetsgruppsservrar som använder Active Directory krävs det att dessa olika operativsystem delar samma inre logik.

263

För det första konstaterar förstainstansrätten att Microsoft inte har visat att bolagets operativsystem för arbetsgruppsservrar och konkurrenternas nödvändigtvis måste ha samma inre logik för att kunna fungera tillsammans i en ”blå bubbla”.

264

Även om det krävdes en sådan gemensam inre logik har det dock inte visats att det nödvändigtvis skulle innebära en skyldighet för Microsoft att lämna ut information om de inre mekanismerna i bolagets produkter och, framför allt, algoritmer till konkurrenterna. I detta avseende skall det erinras om ett utlåtande som bifogats repliken, i vilket en av Microsofts sakkunniga kommenterade protokoll DRS, som används för mekanismen för multi-master-replikering, och därvid själv gjorde en distinktion mellan ”protokoll som används för kommunikation mellan servrar” och ”algoritmer/beslutsregler som används internt på varje server”. Han påpekade att det är protokollen som skall lämnas ut enligt artikel 5 i det angripna beslutet (se punkt 205 ovan).

265

Vad gäller algoritmen ”Intersite Topology” som Microsoft särskilt nämnde under förhandlingen är det fullt möjligt att, såsom kommissionen också förklarade under förhandlingen, konkurrenterna endast behöver kunna implementera en algoritm som leder till samma resultat som den ovannämnda algoritmen. Med andra ord behöver Microsoft inte lämna ut någon information avseende implementeringen av denna algoritm i dess operativsystem för arbetsgruppsservrar, utan det räcker att bolaget ger en allmän beskrivning av algoritmen och överlåter åt konkurrenterna att utveckla en egen implementering av den.

266

Härav följer att det inte föreligger någon motsägelse mellan räckvidden av artikel 5 a i det angripna beslutet och den ”interoperabilitetsnorm” som kommissionen använde i nämnda beslut.

267

Microsoft har först och främst anfört ett antal argument till stöd för att dess kommunikationsprotokoll är tekniskt innovativa. Bolaget har framför allt förklarat att de ofta utvecklas inom ramen för särskilda uppgifter som utförs av operativsystem för servrar och att de är nära knutna till det sätt på vilket uppgifterna utförs. Att upplåta licenser för dess kommunikationsprotokoll innebär således nödvändigtvis att konkurrenterna får information om de inre kännetecknen hos de operativsystem för servrar tillsammans med vilka nämnda kommunikationsprotokoll används. Microsoft har tillagt att man använder sig av ett stort antal ingenjörer och lägger ned betydande ekonomiska resurser för att utveckla och förbättra kommunikationsprotokollen.

268

Microsoft har i synnerhet framhållit Active Directorys innovativa karaktär, efter att dessförinnan ha påpekat att katalogtjänster utgör en grundläggande konkurrensfaktor på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Härvid har bolaget hänvisat till en skrivelse från en av dess sakkunniga, Campbell-Kelly, där denne beskrev de innovationer som finns hos Active Directory och framför allt ”dess metod för replikering till olika servrar inom ett datornät” (bilaga A.20 till ansökan). Bolaget har också hänvisat till utlåtandet från Lees, i bilaga C.4 till repliken (se ovan punkterna 205 och 256), där denne beskrev de innovativa aspekterna av ett av de protokoll som används av Active Directory, nämligen protokollet DRS, beträffande vilket bolaget anser sig ha en skyldighet att lämna ut information till sina konkurrenter enligt det angripna beslutet. Slutligen har Microsoft hänvisat till bilaga C.8.1 till repliken där en av dess ingenjörer, Hirst, beskrev ett antal specifikationer förseende den mekanism för multi-master-replikering som används av Active Directory. Microsoft anser sig ha varit skyldigt att upprätta dessa specifikationer enligt det angripna beslutet.

269

Microsoft har vidare anfört många argument till stöd för att dess kommunikationsprotokoll är skyddade av immateriella rättigheter.

270

För det första har bolaget anfört att de innovativa aspekterna av dessa kommunikationsprotokoll är patenterbara. Bolaget har angett att det har erhållit ett flertal patent för dessa i Europa och i Förenta staterna, och att ett tjugotal patentansökningar är under behandling. Dessutom har det på grundval av två utlåtanden av Knauer (bilaga A.21 till ansökan och bilaga C.6 till repliken), som är advokat med patenträtt som specialisering, hävdat att artikel 5 i det angripna beslutet medför en skyldighet att upplåta patentlicenser.

271

För det andra har Microsoft anfört att de specifikationer för protokoll för kommunikation mellan servrar som bolaget är skyldigt att upprätta och lämna ut till sina konkurrenter enligt det angripna beslutet äger upphovsrättsligt skydd.

272

Microsoft har i repliken behandlat frågan om upphovsrättsligt skydd från två olika perspektiv. Dels har bolaget hänfört sig till begreppen ”påtvingat skapande” och ”påtvingad publicering” och har gjort gällande att om bolaget inte hade ålagts att göra så genom det angripna beslutet skulle det varken ha utvecklat de aktuella specifikationerna eller ha upplåtit licenser för dessa till sina konkurrenter. Dels har bolaget med hänvisning till artikel 4 i direktiv 91/250 tagit upp frågan om ”anpassning eller ändring av skyddade verk”. Bolaget har framför allt gjort gällande att en konkurrent som använder nämnda specifikationer för att få sitt operativsystem för servrar att interoperera med de delar av Windows operativsystem för servrar som tillhandahåller arbetsgruppstjänsterna inte därigenom skapar ”ett annat verk”.

273

För det tredje har Microsoft gjort gällande att kommunikationsprotokollen utgör affärshemligheter av stort värde. Bolaget har härvid bland annat anfört att det endast lämnar ut sina protokoll för klient-server-kommunikation via licensavtal vilka innehåller en klausul om konfidentiell behandling och i vilka bolagets äganderätt till denna teknik erkänns. Bolaget har understrukit att affärshemligheter utgör en form av industriell äganderätt och att skyddet för dessa regleras i nationell rätt. Slutligen har det tillbakavisat kommissionens uppfattning enligt vilken ett företag lider en mindre allvarlig skada om det åläggs att avslöja en affärshemlighet än om det måste acceptera ett intrång i sitt patent eller i sin upphovsrätt.

274

Microsoft har av det ovan anförda slutit sig till att det faktum, att bolaget åläggs att upplåta licenser till sina konkurrenter avseende specifikationerna för sina kommunikationsprotokoll, medför att bolaget berövas frukterna av de betydande investeringar och forsknings- och utvecklingssatsningar som det har genomfört med avseende på framtagning och förbättring av kommunikationsprotokoll. Dessutom skulle det minska incitamenten, såväl för bolaget självt som för dess konkurrenter, att investera i kommunikationsprotokoll.

275

Kommissionen har bestritt de olika argument som har återgetts ovan i punkterna 267–274.

276

För det första har kommissionen tillbakavisat Microsofts påståenden att kommunikationsprotokollen är innovativa och att upplåtandet av licenser för dessa innebär ett utlämnande av information om de inre kännetecknen hos operativsystemen för arbetsgruppsservrar. Kommissionen anser framför allt att de dokument som har upprättats av Lees (bilaga C.4 till repliken) och Hirst (bilaga C.8.1 till repliken) inte visar att den aktuella informationen innehåller ”någon som helst uppfinning med ett inneboende värde”. Kommissionen har hänvisat till två skrivelser från konsultföretaget OTR (bilagorna D.2 och D.3 till dupliken), i vilka detta kommenterade de dokument som upprättats av Lees och Hirst och förklarade varför de idéer och principer som ligger till grund för kommunikationsprotokollen i fråga inte är nya.

277

Vidare har kommissionen tillbakavisat Microsofts synsätt enligt vilket dess kommunikationsprotokoll är skyddade av immateriella rättigheter och det angripna beslutet innebär en skyldighet att upplåta licenser.

278

För det första har kommissionen gjort gällande att Microsoft inte har visat att det föreligger något patent på de påstådda innovationerna i kommunikationsprotokollen. Dessutom visar flera omständigheter att Microsofts vägran inte var motiverad av patenträttsliga skäl. Härvid har kommissionen närmare bestämt påpekat att det var först i slutet av det administrativa förfarandet, det vill säga några veckor före antagandet av det angripna beslutet, och efter kommissionens enträgna begäran, som Microsoft åberopade ett patent (nämligen patent EP 0669020).

279

För det andra har kommissionen tillbakavisat Microsofts påståenden avseende upphovsrätt. Den har framför allt angett att den inte utesluter att de specifikationer som avses i det angripna beslutet som sådana kan omfattas av upphovsrätten. Kommissionen har dock angett att detta inte innebär att användningen av den ”sålunda dokumenterade” informationen i samband med implementering i ett operativsystem utgör ett upphovsrättsintrång. En implementering av en specifikation är nämligen inte en kopia, utan leder till ett helt annat verk. Dessutom har kommissionen framhållit att frågan huruvida specifikationerna omfattas av upphovsrätten av naturen är av underordnad betydelse, eftersom den centrala frågan i målet är den skyldighet som har ålagts Microsoft att lämna ut information och tillåta användningen av denna, vilket nödvändigtvis förutsätter att ett dokument upprättas. Slutligen har kommissionen påpekat att Microsoft i repliken har anfört två nya argument beträffande upphovsrätten (se ovan punkt 272) och har bedömt att förstainstansrätten skall förklara att dessa argument inte kan tas upp till sakprövning enligt artikel 48.2 i rättegångsreglerna. I vilket fall som helst anser kommissionen att argumenten skall underkännas.

280

För det tredje har kommissionen medgett att den information som Microsoft skall lämna ut enligt det angripna beslutet hittills har varit hemlig för bolagets konkurrenter på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Däremot står det långt ifrån klart att Microsoft har fog för att likställa dessa ”affärshemligheter” med immaterialrätter som ”följer av lag”. Kommissionen har gjort gällande att den rättspraxis som rör skyldigheten att upplåta licenser inte rakt av är tillämplig på affärshemligheter och att skyddet för dessa enligt nationell rätt normalt sett är mer begränsat än det upphovsrättsliga eller patenträttsliga skyddet. Kommissionen har anfört att det visserligen kan finnas en presumtion för att det är tillåtet att vägra att bevilja en licens avseende en immateriell rättighet som följer av lag, men att frågan huruvida en vägran att lämna ut hemlig information, som är hemlig endast på grund av ett ensidigt affärsstrategiskt beslut, är tillåten enligt konkurrensrätten dock mer beror på omständigheterna i fallet, och särskilt på vilka intressen som står på spel. I förevarande fall ligger ”hemlighetens” värde inte i att den innefattar en innovation, utan i att den tillhör ett företag med dominerande ställning.

281

SIIA har i huvudsak anfört samma argument i detta avseende som kommissionen och har hävdat att Microsoft inte har visat att det angripna beslutet medför ett intrång i dess immateriella rättigheter och en skyldighet att upplåta licenser.

282

FSFE har hävdat att den ”teknik” som Microsoft vägrar att lämna ut till sina konkurrenter varken är ny eller innovativ. FSFE har förklarat att Microsoft nämligen har som strategi att ta redan befintliga protokoll och därefter göra vissa smärre och onödiga ändringar i dessa i syfte att förhindra interoperabilitet. FSFE har framför allt hänvisat till följande protokoll: CIFS/SMB (Common Internet File System/Server Message Block), DCE/RPC (Distributed Computing Environment/Remote Procedure Call), Kerberos 5 och LDAP.

283

Trots att parterna utförligt har diskuterat frågan huruvida Microsofts kommunikationsprotokoll eller specifikationerna för dessa åtnjuter immaterialrättsligt skydd, både i sina inlagor och under förhandlingen, anser förstainstansrätten att det inte är nödvändigt att pröva denna fråga för att kunna avgöra målet.

284

De argument som Microsoft har anfört med avseende på dess påstådda immateriella rättigheter kan inte som sådana påverka det angripna beslutets laglighet. Kommissionen tog inte ställning till dessa argument, utan fattade sitt beslut utifrån antagandet att Microsoft kunde göra gällande sådana rättigheter i det förevarande fallet. Med andra ord utgick kommissionen från att det var möjligt att agerandet i det förevarande målet, avseende informationen om interoperabilitet, inte endast var en vägran att tillhandahålla en produkt eller en tjänst som var nödvändig för att utöva en viss verksamhet, utan var en vägran att upplåta en licens till utomstående med avseende på immateriella rättigheter. Därmed valde kommissionen den strängaste lösningen enligt rättspraxis och således den mest fördelaktiga för Microsoft (se nedan punkterna 312–336). Kommissionen har inte avgjort huruvida Microsofts agerande utgjorde en vägran att upplåta en licens eller huruvida den korrigerande åtgärd som föreskrivs i artikel 5 i det angripna beslutet innebär en skyldighet att upplåta licenser.

285

I skäl 190 i det angripna beslutet påpekade kommissionen att Microsoft under det administrativa förfarandet åberopade immateriella rättigheter och anförde att den aktuella informationen om interoperabilitet utgjorde affärshemligheter. Kommissionen uteslöt inte möjligheten att Microsoft med stöd av dessa rättigheter kunde hindra Sun från att implementera dessa specifikationer i sina egna produkter. Kommissionen medgav också att det är möjligt att specifikationerna innehåller innovationer och utgör affärshemligheter. Allmänt sett konstaterade kommissionen att det inte kunde uteslutas att den omständigheten att Microsoft förpliktas att lämna ut information om interoperabilitet till utomstående och tillåta dem att använda denna information kan inskränka bolagets rätt att fritt utöva sina immateriella rättigheter. Kommissionen upprepade detta konstaterande i skäl 546 i det angripna beslutet. I fotnot 249 i det angripna beslutet förklarade den att ”eftersom de relevanta specifikationerna inte är tillgängliga är det i vilket fall som helst omöjligt [för kommissionen] att avgöra i vilken mån Microsofts påståenden beträffande dess immateriella rättigheter är korrekta”.

286

Dessutom framhöll kommissionen i skälen 1003 och 1004 i det angripna beslutet, i samband med att den beskrev omfattningen av den korrigerande åtgärden avseende Microsofts vägran att lämna ut information, att nämnda åtgärd endast avser gränssnittsspecifikationer och inte delar av källkoden, samt att avsikten är att Microsofts konkurrenter skall tillåtas att implementera de utlämnade specifikationerna i sina operativsystem för arbetsgruppsservrar. Kommissionen konstaterade således bland annat att ”specifikationerna skall … inte heller kopieras, anpassas, bearbetas eller förändras, utan användas av andra för att skriva sina egna gränssnitt som är förenliga med specifikationerna” (skäl 1004 i det angripna beslutet). Kommissionen avslutar med att slå fast att ”om [det angripna] beslutet medförde en skyldighet för Microsoft att avstå från att utöva vissa av sina immateriella rättigheter fullt ut skulle det i vilket fall som helst vara motiverat av behovet av att få missbruket att upphöra” (skäl 1004 i det angripna beslutet).

287

Kommissionen har i sina inlagor anfört argument med samma innebörd. I dupliken har den gjort gällande att det är ”missvisande” när Microsoft i repliken påstår att ”[det angripna] beslutet innebär en skyldighet för [bolaget] att upplåta en licens för samtliga immateriella rättigheter som kan behövas för att implementera specifikationerna i de egna produkterna”. Kommissionen har först och främst angett att ”det angripna beslutet innebär en skyldighet för Microsoft att ge utomstående rätt att använda specifikationerna för att utforma produkter som kan interoperera” och att ”[i] den mån [denna skyldighet] begränsar Microsofts förmåga att se till att vissa av dess [immateriella rättigheter] respekteras fullt ut är den motiverad av behovet av att få överträdelsen att upphöra”. Kommissionen har understrukit att ”[det angripna] beslutet inte innehåller något ställningstagande till huruvida Microsofts [immateriella rättigheter] påverkas eller inte”. Vidare har kommissionen preciserat att detta dock inte kan föranleda slutsatsen att Microsofts vägran att lämna ut information är motiverad av utövandet av immateriella rättigheter eller att det förevarande målet handlar om en skyldighet att upplåta licenser. Varken handlingarna i målet eller ansökan innehåller nämligen några uppgifter som visar att så skulle vara fallet, eller att ”konkurrenterna behöver en licens för vissa av Microsofts [immateriella rättigheter] för att kunna säkra interoperabiliteten med Windows domänarkitektur”.

288

Det skall också påpekas att kommissionen som svar på en av de skriftliga frågorna från förstainstansrätten har bekräftat att det i det angripna beslutet inte på något sätt slogs fast att informationen om interoperabilitet inte omfattades av patent eller upphovsrätt, eller tvärtom att de gjorde det. Kommissionen ansåg att det inte var nödvändigt att den uttalade sig i denna fråga eftersom det i vilket fall som helst var så att ”villkoren för att fastställa att det förelåg missbruk och vidta den korrigerande åtgärd [som föreskrivs i artikel 5 i det angripna beslutet] var uppfyllda, oavsett om informationen åtnjöt något patenträttsligt eller upphovsrättsligt skydd”.

289

Av det anförda följer att den första delgrunden skall prövas utifrån antagandet att de aktuella protokollen, eller specifikationerna för dessa, åtnjuter immaterialrättsligt skydd eller utgör affärshemligheter och att affärshemligheterna skall likställas med immateriella rättigheter.

290

Härav följer att den centrala frågan som skall besvaras inom ramen för denna delgrund är huruvida villkoren för att förplikta ett företag med dominerande ställning att upplåta en licens avseende immateriella rättigheter är uppfyllda i det förevarande fallet, vilket kommissionen har hävdat och Microsoft har bestritt.

291

I första hand har Microsoft, med stöd av CompTIA och ACT, gjort gällande att den första problemställningen skall behandlas med hjälp av de kriterier som domstolen godtog i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill, och som upprepades i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health.

292

Till stöd för sin uppfattning har Microsoft för det första upprepat att artikel 5 i det angripna beslutet innebär en skyldighet att upplåta licenser för bolagets kommunikationsprotokoll, vilka påstås vara tekniskt innovativa och åtnjuta immaterialrättsligt skydd.

293

För det andra har Microsoft tolkat det av kommissionens argument som återges nedan i punkt 302 som att denna anser att den inte är skyldig att tillämpa ovannämnda kriterier när det rör sig om ”tekniskt kopplingsförbehåll”. Det finns dock inget stöd för ett sådant argument i den av kommissionen åberopade domen från förstainstansrätten av den 6 oktober 1994 i mål T-83/91, Tetra Pak mot kommissionen (REG 1994, s. II-755; svensk specialutgåva, volym 16, s. 1), fastställd genom domstolens dom av den 14 november 1996 i mål C-333/94 P, Tetra Pak mot kommissionen (REG 1996, s. I-5951) (nedan kallad Tetra Pak II).

294

För det tredje har Microsoft bestritt kommissionens argument med vilka den försöker visa att omständigheterna i det förevarande målet skiljer sig från dem i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health.

295

Microsoft har härvid för det första påpekat att det förelåg betydande nätverkseffekter i det målet och att det var just på grund av förekomsten av dessa effekter som den struktur bestående av 1860 områden som skapats av IMS Health ansågs utgöra en industrinorm. Microsoft har tillagt att kommissionen i det angripna beslutet inte använde argumentet att Microsoft åsidosatte de mål av allmänintresse som uppställs i direktiv 91/250 genom att vägra att ”tillåta interoperabilitet”. I vilket fall som helst kan obestämda hänsyn till allmänintresset inte motivera att ett företag åläggs att upplåta licenser. Slutligen har Microsoft gjort gällande att direktiv 91/250 inte innehåller någon positiv skyldighet att lämna ut information.

296

För det andra har Microsoft tillbakavisat kommissionens påstående att bolaget har använt sin marknadsstyrka på marknaden för operativsystem för klientdatorer för att erövra marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Microsoft har hävdat att det varken i det angripna beslutet eller i svaromålet tydligt anges vilken marknadsstyrka det är som bolaget påstås ha använt sig av eller på vilket sätt den har utövats.

297

För det tredje anser Microsoft att kommissionens påstående att bolaget har brutit med tidigare höga leveransnivåer är felaktigt i både rättsligt och faktiskt hänseende, och att kommissionen inte beaktar de principer som slås fast i domen i det ovan i punkt 112 nämnda målet Bronner. Bolaget har anfört att det inte vid något tillfälle har upplåta licenser för specifikationerna för bolagets kommunikationsprotokoll till Sun eller till någon annan leverantör av konkurrerande operativsystem. Det har uppgett att det år 1994 beviljade AT&T en licens för en nätverksteknik i syfte att möjliggöra utvecklingen av en produkt med namnet ”Advanced Server for UNIX (AS/U)” och att ett visst antal produkter baserade på AS/U har utformats av betydelsefulla UNIX-leverantörer, inklusive Suns system ”PC NetLink”. Microsoft har angett att trots att bolaget år 2001 kom överens med AT&T om att inte utsträcka licensavtalet så att det också omfattade nya tekniker förblir ”AS/U-tekniken” och de produkter som är baserade på denna tillgängliga. Enligt Microsoft kan den omständigheten att bolaget för över tio år sedan beviljade AT&T en licens för en viss teknik inte medföra en skyldighet att i framtiden och på obestämd tid upplåta licenser för samtliga tekniker som är knutna till denna, inklusive kommunikationsprotokollen.

298

För det fjärde har Microsoft påpekat att kommissionen i skäl 577 i det angripna beslutet angav att ”Microsofts vägran att lämna ut uppgifter till Sun är en del av ett allmänt agerande som syftar till att inte lämna ut viss information om interoperabilitet till säljare av operativsystem för arbetsgruppsservrar”. Microsoft anser att det beteendemönster som bolaget således tillskrivs är ”en icke-diskriminerande tillämpning av en strategi som nästan samtliga teknikbolag använder för att skydda frukterna av sina forsknings- och utvecklingssatsningar” och att ett sådant agerande inte kan utgöra en sådan ”särskild omständighet” som avses i domarna i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill och IMS Health.

299

I andra hand har Microsoft, med stöd av CompTIA och ACT, anfört att om förstainstansrätten bedömer att det förevarande målet inte avser någon immateriell rättighet över huvud taget skall de tillämpliga kriterierna anses vara de som domstolen godtog i domen i det ovan i punkt 112 nämnda målet Bronner, vilka motsvarar det första, det andra och det fjärde kriteriet i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health, vilka återgavs ovan i punkt 116.

300

Slutligen har Microsoft, CompTIA och ACT påstått att inget av de fyra kriterierna i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health är uppfyllt i det förevarande fallet, och således inte heller något av de tre kriterier som angavs i domen i det ovan i punkt 112 nämnda målet Bronner.

301

Kommissionen har, med stöd av SIIA och FSFE, i första hand gjort gällande att även om förstainstansrätten finner att Microsofts vägran var motiverad med hänsyn till utövandet av immateriella rättigheter och att det angripna beslutet innebär en skyldighet att upplåta licenser skall de kriterier som uppställdes i ”IMS Health-rättspraxisen” inte automatiskt tillämpas på förevarande problem.

302

Kommissionen har för det första anfört att ”regeln om särskilda omständigheter” i rättspraxis inte kan tillämpas ”rakt av och utan förbehåll” på en vägran att lämna ut affärshemligheter som leder till en ”teknisk koppling” mellan en separat produkt och en dominerande produkt.

303

För det andra har kommissionen påstått att det i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health inte på ett uttömmande sätt anges vilka de särskilda omständigheterna är. Kommissionen har anfört att domstolen i den domen, liksom i domen i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill, angav under vilka omständigheter det är möjligt att besluta om en skyldighet att upplåta licenser, med hänsyn till de särskilda omständigheter som förelåg i dessa mål. I domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health upprättade domstolen således endast en lista över de villkor som det ”räckte” att uppfylla. För att avgöra huruvida ett företag i dominerande ställning som vägrar att tillhandahålla viss information har gjort sig skyldigt till missbruk genom sitt agerande måste kommissionen i själva verket undersöka samtliga de faktorer som omgärdar nämnda vägran och framför allt den särskilda ekonomiska bakgrunden och gällande bestämmelser.

304

För det tredje har kommissionen räknat upp de omständigheter som skiljer förevarande mål från det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health och som påstås visa att Microsofts vägran utgör missbruk av dominerande ställning.

305

Kommissionen har påpekat att det angripna beslutet kännetecknas av att det rör en vägran att tillhandahålla information om interoperabilitet inom mjukvarusektorn. Syftet med beslutet är att möjliggöra utveckling av produkter som är kompatibla med Microsofts produkter, medan de prejudikat som Microsoft har hänvisat till avsåg situationer där den ”skyddade produkten” skulle införlivas med konkurrenternas produkter av mer långtgående skäl än en vilja att säkra kompatibiliteten mellan två olika produkter. Dessutom handlar dessa prejudikat inte om de särskilda problem som uppstår i sektorer där nätverkseffekterna är allestädes närvarande. Kommissionen har tillagt att de ekonomiska sektorer som dessa prejudikat berörde, till skillnad från den sektor som är i fråga i det förevarande målet, inte utgjorde ”sektorer där lagstiftaren klart har erkänt att kompatibiliteten är till gagn för samhället i allmänhet”. Med hänvisning till skälen 745–763 i det angripna beslutet har kommissionen närmare bestämt erinrat om den betydelse som gemenskapslagstiftaren har tillskrivit interoperabiliteten, framför allt inom ramen för direktiv 91/250, samt gemenskapslagstiftarens ståndpunkt enligt vilken det är till nytta för konkurrens och innovation att information lämnas ut i interoperabilitetssyfte.

306

Vidare har kommissionen åberopat att det i den förevarande situationen är fråga om en leverantör i dominerande ställning som använder den marknadsstyrka som denne har på en viss marknad, i förevarande fall marknaden för operativsystem för klientdatorer, för att eliminera konkurrensen på en angränsande marknad, nämligen marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar, och som ”därigenom förstärker hindren för tillträde till den första marknaden samtidigt som den lyfter en extra monopolränta”. Denna situation förvärrar den skada som konsumenterna lider av att utvecklingen av nya produkter begränsas.

307

Kommissionen har understrukit att den förevarande situationen rör en leverantör i dominerande ställning som bryter med tidigare leveransnivåer (skälen 578–584 i det angripna beslutet). Kommissionen har angett att Microsofts ursprungliga policy var att lämna ut, och inte att hålla inne, information om interoperabilitet, vilket bland annat underlättade introduktionen av bolagets egna operativsystem för arbetsgruppsservrar på marknaden och inte alls avskräckte bolaget från innovation. När bolagets ”serverprodukter” väl var tillräckligt etablerade på marknaden ändrade Microsoft dock inställning och valde att utestänga sina konkurrenter genom att vägra dem tillgång till nämnda information (skälen 587, 588, 637 och följande skäl i det angripna beslutet).

308

Kommissionen anser att Microsoft inte kan bestrida att bolaget har brutit med tidigare leveransnivåer. Härvid har kommissionen först och främst angett att det avtal som ingicks mellan Microsoft och AT&T, som gav det sistnämnda bolaget möjlighet att utveckla AS/U, avsåg utlämnande av inte bara information om interoperabilitet av den typ som är i fråga i det angripna beslutet, utan också ytterligare information. Kommissionen anser vidare att den omständigheten att AS/U-tekniken fortfarande är tillgänglig saknar relevans. Kommissionen har med hänvisning till skälen 580–583 i det angripna beslutet angett att den information som lämnades ut ”inom ramen för AS/U” numera är förlegad eftersom Microsoft har ändrat de relevanta protokollen i de senaste versionerna av Windows. Slutligen anser kommissionen att Microsofts påstående, att den omständigheten att bolaget för över tio år sedan beviljade AT&T en licens för en viss teknik inte kan medföra en skyldighet att i framtiden och på obestämd tid upplåta licenser för samtliga tekniker som är knutna till denna, saknar relevans mot bakgrund av angreppssättet i det angripna beslutet. Frågan om en brytning med tidigare leveransnivåer behandlas där nämligen inte som ett missbruk i sig, utan som en faktor att ta hänsyn till vid bedömningen av Microsofts vägran att tillhandahålla information (skäl 578 och följande skäl i det angripna beslutet).

309

För det fjärde har kommissionen angett att den inte anser att endast den omständigheten att en vägran att upplåta en licens för immateriella rättigheter utgör en del av ett allmänt beteendemönster i sig utgör en ”särskild omständighet” som räcker för att nämnda vägran skall betraktas som ett missbruk. Den anser endast att det faktum att Sun inte är den enda konkurrenten som har vägrats tillgång till information om interoperabilitet från Microsoft utgör en relevant omständighet vid bedömningen av huruvida Microsofts agerande är förenligt med artikel 82 EG.

310

Microsoft har i andra hand gjort gällande att det förevarande målet skall avgöras med tillämpning av de kriterier som uppställdes i domen i det ovan i punkt 112 nämnda målet Bronner. Kommissionen anser att det argumentet inte kan godtas. Den har påpekat att den nämnda domen handlade om tillgång till en struktur som hade krävt betydande investeringar och anser att om det konstateras att den information som är i fråga i det förevarande målet inte åtnjuter något immaterialrättsligt skydd, utan består av helt godtyckliga kombinationer av meddelanden, kan nämnda dom säkerligen inte vara någon ”lämplig utgångspunkt för jämförelser”.

311

I andra hand har kommissionen, med stöd av SIIA och FSFE, gjort gällande att för det fall lagligheten av det angripna beslutet, i den mån det avser den första problemställningen, skall bedömas med tillämpning av de kriterier som domstolen godtog i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health, är dessa kriterier uppfyllda i det förevarande fallet.

312

Förstainstansrätten erinrar om att Microsofts inställning är att dess vägran att tillhandahålla information om interoperabilitet inte kan utgöra missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG, dels eftersom denna information åtnjuter immaterialrättsligt skydd – eller utgör affärshemligheter – , dels eftersom de villkor som enligt rättspraxis skall vara uppfyllda för att ett företag i dominerande ställning skall kunna förpliktas att upplåta en licens till en utomstående inte är uppfyllda i det förevarande fallet.

313

Det skall också erinras om att kommissionen anser att det inte är nödvändigt att uttala sig i frågan huruvida Microsofts agerande utgör en vägran att upplåta en licens för immateriella rättigheter till en utomstående och huruvida affärshemligheter skall åtnjuta samma skydd som immateriella rättigheter, eftersom de strikta kriterierna för att en vägran skall kunna betraktas som missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG i vilket fall som helst är uppfyllda i det förevarande fallet (se ovan punkterna 284–288).

314

Microsoft och kommissionen är sålunda eniga om att den aktuella vägran att lämna ut information kan bedömas mot bakgrund av artikel 82 EG utifrån antagandet att det är fråga om en vägran att upplåta en licens för immateriella rättigheter, men tvistar däremot om vilka kriterier i rättspraxis som skall tillämpas i en sådan situation.

315

Sålunda har Microsoft i första hand åberopat kriterierna i domarna i de i punkt 107 nämnda målen Magill och IMS Health, och i andra hand dem i domen i det ovan i punkt 112 nämnda målet Bronner.

316

Kommissionen anser att en ”automatisk” tillämpning av kriterierna i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health skulle vara ”problematisk” i det förevarande fallet. För att avgöra huruvida en sådan vägran utgör en form av missbruk ankommer det på kommissionen att beakta samtliga omständigheter som utgör bakgrunden till nämnda vägran, och det behöver inte nödvändigtvis röra sig om samma omständigheter som dem som förelåg i domarna i de i punkt 107 nämnda målen Magill och IMS Health. Sålunda angav kommissionen i skäl 558 i det angripna beslutet att ”det följer … av domstolens rättspraxis att kommissionen är skyldig att undersöka samtliga de omständigheter som utgör bakgrunden till ett visst exempel på leveransvägran och fatta sitt beslut på grundval av resultaten av denna kompletta undersökning”.

317

När kommissionen under förhandlingen fick frågor om detta från förstainstansrätten anförde den att den i det angripna beslutet hade ansett att Microsofts agerande kännetecknades av tre omständigheter som gjorde att det kunde kvalificeras som missbruk. Den första omständigheten var att den information som Microsoft vägrade att lämna ut till sina konkurrenter avsåg interoperabilitet inom mjukvarusektorn, det vill säga en fråga som gemenskapslagstiftaren fäster särskild vikt vid. Den andra omständigheten var att Microsoft använde sig av sin extraordinära marknadsstyrka på marknaden för operativsystem för klientdatorer i syfte att eliminera konkurrensen på den angränsande marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Den tredje omständigheten var att bolagets agerande innebar en brytning med tidigare leveransnivåer.

318

Kommissionen har anfört att de kriterier som domstolen godtog i domarna i de i punkt 107 nämnda målen Magill och IMS Health i vilket fall som helst också är uppfyllda i det förevarande fallet.

319

Dessa olika argument föranleder förstainstansrätten att påpeka, vilket kommissionen med fog framhöll i skäl 547 i det angripna beslutet, att trots att företag i princip är fria att själva välja sina handelspartners kan en leveransvägran från ett företag i dominerande ställning, under vissa omständigheter och förutsatt att det inte finns sakliga skäl för vägran, utgöra ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG.

320

Domstolen har sålunda slagit fast att ett företag med en dominerande ställning på råvarumarknaden som vägrade leverera sina varor till en kund som producerade härledda produkter, eftersom bolaget ville behålla dessa råvaror för sin egen produktion av härledda produkter, och därmed troligtvis eliminerade all konkurrens från kundens sida, utnyttjade sin dominerande ställning på ett sätt som utgör missbruk i den mening som avses i artikel 82 EG (domstolens dom av den 6 mars 1974 i de förenade målen 6/73 och 7/73, Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen, REG 1974, s. 223, svensk specialutgåva, volym 2, s. 229, se, beträffande vägran att tillhandahålla en tjänst, domstolens dom av den 3 oktober 1985 i mål 311/84, CBEM, REG 1985, s. 3261).

321

I mål 238/87, Volvo, i vilket domstolen meddelade dom den 5 oktober 1988 (REG 1988, s. 6211), fick domstolen, inom ramen för en begäran om förhandsavgörande med stöd av artikel 234 EG, frågan huruvida det utgjorde ett missbruk av en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG att en biltillverkare som var innehavare av ett registrerat mönster för karossdelar vägrade att bevilja utomstående licens att tillhandahålla delar som innehåller mönstret. I domen framhöll domstolen att rätten för innehavaren av ett skyddat mönster att hindra tredje man från att utan hans medgivande tillverka och sälja eller importera produkter med mönstret utgör ensamrättens egentliga innehåll. Domstolen fann (i punkt 8) att ”en skyldighet för innehavaren av ett skyddat mönster att bevilja tredje man licens för leverans av produkter som inkluderar mönstret, även om det sker mot skälig ersättning, skulle beröva innehavaren ensamrättens egentliga innehåll och att en vägran att bevilja en sådan licens inte i sig kan utgöra missbruk av en dominerande ställning”. Domstolen tillade emellertid att ”utövandet av en ensamrätt av innehavaren av ett registrerat mönster för karossdelar till bilar kan omfattas av förbudet i artikel [82 EG] om det medför att det företag som har en dominerande ställning uppträder på sätt som utgör missbruk, exempelvis genom att godtyckligt vägra att leverera reservdelar till fristående reparatörer, fastställa oskäliga priser för reservdelar eller besluta att inte längre tillverka reservdelar till en viss modell trots att många bilar av den modellen fortfarande är i omlopp, förutsatt att sådant uppträdande kan påverka handeln mellan medlemsstater” (punkt 9).

322

I domen i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill, genom vilken domstolen prövade ett överklagande, gjorde domstolen också en bedömning av ett dominerande företags vägran att bevilja licens till en utomstående för utnyttjande av en immateriell rättighet. Målet handlade om ett beslut i vilket kommissionen hade ansett att tre tv-bolag hade missbrukat sin dominerande ställning på marknaden för deras respektive veckovisa tv-tablåer, och på marknaden för tv-guider innehållande dessa tablåer, genom att göra gällande sin upphovsrätt till dessa tablåer för att hindra tredje man från att publicera heltäckande tv-guider med information om de olika TV-kanalernas program under veckan. Kommissionen hade således ålagt tv-bolagen att tillhandahålla varandra och att på begäran och på ett icke-diskriminerande sätt tillhandahålla utomstående sina i förväg uppställda veckovisa programtablåer, och att tillåta dem att återge dessa programtablåer. Kommissionen hade framför allt angett att de eventuella licensavgifter som bolaget kunde ta ut för att tillhandahålla programmen och tillåta återgivning av dem skulle vara skäliga.

323

I domen i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill (punkt 49) förklarade domstolen med hänvisning till domen i det ovan i punkt 321 nämnda målet Volvo, att ”ensamrätten till återgivning såsom licensvägran hör till upphovsmannens privilegier och det förhållandet att dessa rättigheter utövas av ett företag i en dominerande ställning utgör inte i sig missbruk av denna ställning”. Domstolen preciserade dock, fortfarande med hänvisning till domen i det ovan i punkt 321 nämnda målet Volvo, att ”innehavarens utövande av ensamrätten under särskilda omständigheter [kan] leda till ett beteende som utgör ett missbruk” (punkt 50).

324

Domstolen ansåg att följande omständigheter var relevanta vid bedömningen av huruvida de aktuella tv-bolagens agerande utgjorde missbruk. För det första rörde deras vägran en produkt (veckovisa tablåer över program i vissa TV-kanaler) vars tillhandahållande var nödvändigt för den verksamhet som bedrevs (utgivning av en heltäckande tv-guide med veckans alla tv-program) (punkt 53). För det andra förhindrade denna vägran tillkomsten av en ny produkt (en heltäckande tv-guide med veckans alla tv-program) som de ovannämnda tv-bolagen inte erbjöd och för vilken det fanns en potentiell efterfrågan hos konsumenterna, vilket utgjorde missbruk i den mening som avses i artikel 82 andra stycket b EG (punkt 54). För det tredje var denna vägran inte sakligt motiverad (punkt 55). För det fjärde hade dessa tv-bolag genom sitt agerande förbehållit sig en härledd marknad, nämligen marknaden för veckovisa tv-guider, genom att utestänga all konkurrens på denna marknad (punkt 56).

325

I det ovan i punkt 112 nämnda målet Bronner ombads domstolen inom ramen för en begäran om förhandsavgörande med stöd av artikel 234 EG att uttala sig om huruvida det utgjorde ett missbruk av dominerande ställning i strid med artikel 82 EG att en tidningskoncern, som kontrollerade en betydande del av dagstidningsmarknaden i Österrike och som drev det enda rikstäckande systemet som fanns i Österrike för utbärning till hemmen av tidningar, vägrade att mot rimlig ersättning låta utgivaren av en konkurrerande dagstidning få tillgång till detta system, eller endast samtyckte därtill på villkor att konkurrenten köpte vissa ytterligare tjänster från koncernen.

326

I nämnda dom (punkt 38) inledde domstolen med att framhålla att när den i domarna i de ovan i punkt 320 nämnda målen Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen samt CBEM fann att det utgör ett missbruk när ett företag i dominerande ställning på en viss bestämd marknad vägrar att till ett företag med vilket det konkurrerar på en angränsande marknad leverera råvaror respektive tillhandahålla tjänster som är nödvändiga för detta företags verksamhet, gällde den ytterligare förutsättningen att beteendet i fråga var av beskaffenheten att eliminera all konkurrens från detta företags sida.

327

Vidare angav domstolen (punkt 39) att den i punkterna 49 och 50 i domen i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill hade bekräftat att den omständigheten att en innehavare av en immateriell äganderätt vägrar att upplåta en licens, även om det företag som vägrar har en dominerande ställning, inte i sig utgör ett missbruk av denna ställning, men att innehavarens utövande av ensamrätten under särskilda omständigheter dock kan leda till ett beteende som utgör ett missbruk.

328

Slutligen erinrade domstolen om de särskilda omständigheter som den hade konstaterat i domen i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill och fastställde därefter följande (punkt 41):

”Även om det antas att denna rättspraxis beträffande utövandet av en immateriell äganderätt är tillämplig på utövandet av en äganderätt vilken som helst förutsätts följaktligen, för att [denna dom] … skall kunna åberopas för att dra slutsatsen att det föreligger missbruk i den mening som avses i artikel [82 EG] i en sådan situation som är föremål för … frågan, inte endast att vägran att tillhandahålla den tjänst som tidningsutbärning utgör är av beskaffenheten att eliminera all konkurrens på dagstidningsmarknaden från den som efterfrågar tjänsten och att denna vägran inte är objektivt berättigad, utan även att tjänsten i sig är nödvändig för att den som efterfrågar den skall kunna bedriva sin verksamhet, på så sätt att det inte existerar något faktiskt eller potentiellt alternativ till systemet för tidningsutbärning.”

329

I domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health uttalade sig domstolen på nytt om på vilka villkor det kan föreligga missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG när ett företag i dominerande ställning vägrar att upplåta en licens till en utomstående för användning av en immaterialrättsligt skyddad produkt.

330

Domstolen upprepade inledningsvis (punkt 34), med hänvisning till domen i det ovan i punkt 321 nämnda målet Volvo, och domen i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill, att enligt fast rättspraxis hör ensamrätten till återgivning till de privilegier som innehavaren av en immateriell rättighet har, och en vägran att bevilja licens, även av ett företag i dominerande ställning, utgör inte i sig missbruk av denna ställning. Domstolen påpekade också (punkt 35) att det framgår av samma rättspraxis att innehavarens utövande av ensamrätten under särskilda omständigheter kan utgöra ett missbruk. Därefter erinrade domstolen om de särskilda omständigheter som hade konstaterats i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill, och förklarade (punkt 38) att det framgick av nämnda rättspraxis att det, för att en vägran av ett företag som innehar en upphovsrätt att ge tillträde till en vara eller tjänst som är nödvändig för att utöva en viss verksamhet skall kunna anses utgöra missbruk, är tillräckligt att tre kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att denna vägran förhindrar tillkomsten av en ny vara för vilken det finns en potentiell efterfrågan hos konsumenterna, att den inte är motiverad och att den kan leda till att all konkurrens från en härledd marknad utestängs.

331

Det framgår av ovan återgivna rättspraxis att den omständigheten att ett företag med dominerande ställning vägrar att upplåta en licens till en utomstående för användning av en upphovsrättsligt skyddad produkt inte som sådan kan utgöra missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG. Det är endast under särskilda omständigheter som det kan leda till ett sådant missbruk när innehavaren av en immateriell rättighet utövar ensamrätten.

332

Det framgår också av nämnda rättspraxis att bland annat följande omständigheter skall betraktas som särskilda omständigheter:

333

När det konstateras att sådana omständigheter föreligger är det möjligt att det strider mot artikel 82 EG när innehavaren av en dominerande ställning vägrar att upplåta en licens, förutsatt att det inte finns sakliga skäl för vägran.

334

Det skall påpekas att den omständigheten att vägran förhindrar tillkomsten av en ny produkt för vilken det finns en potentiell efterfrågan hos konsumenterna endast anges i den rättspraxis som rör utövandet av en immateriell rättighet.

335

För att en vägran att ge tillgång till en produkt eller en tjänst som är nödvändig för utövandet av en viss verksamhet skall kunna betecknas som missbruk, måste man identifiera två marknader, dels en marknad bestående av nämnda vara eller tjänst på vilken det vägrande företaget innehar en dominerande ställning, dels en angränsande marknad på vilken ifrågavarande vara eller tjänst används för framställning av en annan produkt eller tillhandahållande av en annan tjänst. Den omständigheten att den nödvändiga produkten eller tjänsten inte saluförs separat innebär inte automatiskt att det är omöjligt att särskilja en särskild marknad (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health, punkt 43). I punkt 44 i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health, konstaterade domstolen att det är tillräckligt att en potentiell marknad, eller till och med en hypotetisk marknad, kan identifieras, och att så är fallet så snart som varor och tjänster är nödvändiga för utövandet av en viss verksamhet och det föreligger faktisk efterfrågan från företag som avser att utöva verksamheten. I följande punkt i samma dom slog domstolen fast att det är avgörande att två olika produktionsled kan identifieras och att det föreligger ett samband dem emellan på så sätt att varan i det tidigare ledet är nödvändig för att varan i det senare ledet skall kunna tillhandahållas.

336

Mot bakgrund av det anförda slår förstainstansrätten fast att det först och främst skall undersökas huruvida de omständigheter som konstaterades i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill och IMS Health, och som det erinras om ovan i punkterna 332 och 333, också är för handen i det förevarande fallet. Det är endast om det konstateras att en eller flera av dessa omständigheter inte föreligger som förstainstansrätten kommer att gå in på de särskilda omständigheter som kommissionen har åberopat (se ovan punkt 317).

337

Microsoft har hävdat att den information om interoperabilitet som det angripna beslutet avser inte är nödvändig för utövandet av verksamheten som leverantör av operativsystem för arbetsgruppsservrar. Bolaget har anfört att en viss teknik inte kan kvalificeras som nödvändig om det är ”ekonomiskt genomförbart” för konkurrenterna till företaget med den dominerande ställningen att utan att ha tillgång till den aktuella tekniken utveckla och sälja sina produkter.

338

Microsoft anser att kommissionen i detta avseende gjorde en felaktig rättstillämpning och en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna i det angripna beslutet.

339

Vad gäller den felaktiga rättstillämpningen har Microsoft gjort gällande att den består i att kommissionen har använt en olämplig, extraordinär och absolut norm för att ”bedöma huruvida det kunde förekomma konkurrens”. Microsoft har med hänvisning till skälen 176–184 i det angripna beslutet anfört att kommissionen anser att de operativsystem för servrar som tillhandahålls av Microsofts konkurrenter måste kunna kommunicera med Windows operativsystem för klientdatorer och servrar på exakt samma sätt som Windows operativsystem för servrar gör. Enligt rättspraxis krävs det dock inte att en sådan ”optimal tillgång” till marknaden ges.

340

I repliken har Microsoft riktat kritik mot att kommissionen fastställde den nödvändiga interoperabilitetsgraden utifrån vad som behövs för att Microsofts konkurrenter skall kunna klara sig på marknaden. Microsoft anser att det interoperabilitetsbegrepp som kommissionen använde i skälen 666–687 i det angripna beslutet är orimligt, eftersom det förutsätter att Windows operativsystem för servrar och konkurrenternas operativsystem är ”så gott som identiska”. Med hänvisning till de avsnitt i skälen 669 och 679 i det angripna beslutet som nämnts ovan i punkt 126, har Microsoft anfört att om ett sådant begrepp godtas betyder det att ”alla tekniker är nödvändiga”. Microsoft har tillagt att den enda motivering som framförts i det angripna beslutet till stöd för att en sådan ”nivå” av interoperabilitet är nödvändig för att konkurrenterna skall kunna klara sig på marknaden är att en tillgång till de aktuella specifikationerna skulle göra att konkurrenterna kunde låta användarna slippa ”identifiera sig två gånger” (skäl 183 i det angripna beslutet). Bolaget anser att denna motivering är otillfredsställande eftersom, för det första, många försäljare redan tillhandahåller lösningar för ”en enda inloggning”, för det andra, det faktum att användaren måste identifiera sig två gånger klart utgör en alternativ lösning (även om den är något mindre fördelaktig) och, för det tredje, den korrigerande åtgärd som föreskrivs i artikel 5 i det angripna beslutet går långt utöver vad som är nödvändigt för att lösa detta smärre problem.

341

I repliken har Microsoft också hänvisat till de argument som återges ovan i punkterna 125–128 och har upprepat att den korrigerande åtgärd som föreskrivs i artikel 5 i det angripna beslutet inte gör det möjligt för bolagets konkurrenter att utveckla produkter som är ”så gott som identiska” med Windows operativsystem för servrar. Microsoft har därefter gjort gällande att kommissionen inte har visat att det föreligger ett orsakssamband mellan den omständigheten att specifikationerna för dess kommunikationsprotokoll inte är tillgängliga och det faktum att dess konkurrenter enligt vad som påstås är oförmögna att klara sig på marknaden.

342

I yttrandena avseende interventionsinlagorna har Microsoft bestritt att marknadsaktörerna och konsumenterna kräver en ”perfekt utbytbarhet” och har anfört att ett sådant krav går långt utöver det ”krav på nödvändighet” som domstolen uppställde i domen i det ovan i punkt 112 nämnda målet Bronner och domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health. Microsoft har framför allt angett att dess konkurrenter ”inte behöver Active Directory”, eftersom deras operativsystem för servrar har sina egna katalogtjänster vilka kan tillhandahålla arbetsgruppstjänster till Windows operativsystem för klientdatorer och servrar.

343

Microsoft anser vidare att det angripna beslutet innehåller en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, eftersom kommissionen har underlåtit att beakta att det finns flera operativsystem för arbetsgruppsservrar på marknaden. Bolaget har hävdat att företagen i Europa fortsätter att använda heterogena datornät, det vill säga nät med operativsystem från olika distributörer.

344

Bolaget har erinrat om att det under det administrativa förfarandet ingav rapporter i vilka IT-experter beskrev ”metoder för att säkra interoperabilitet i datornät”. Det har tillagt att de svar som kommissionen erhöll när den begärde in uppgifter bekräftade att det är vanligt med interoperabilitet mellan olika typer av operativsystem i datornät i Europa. Av de bolag som svarade uppgav 47 procent att de använde operativsystem för servrar från Microsofts konkurrenter för att förse Windows operativsystem för klientdatorer med lösningar för fil- och utskriftshantering. Liknande bevisning finns vad beträffar lösningar för hantering av användare och användargrupper. Dessutom har Microsoft upprepat att det framgår av Mercer-rapporterna att företagen inte känner sig hindrade av interoperabilitetsfrågor när de skall välja operativsystem för servrar.

345

Microsoft har också påstått att interoperabilitet mellan de konkurrerande operativsystemen för servrar och Windows operativsystem för klientdatorer och servrar kan uppnås med hjälp av fem olika metoder. Var och en av dessa metoder utgör ett alternativ till ett utlämnande av de aktuella kommunikationsprotokollen och gör det möjligt för dessa olika operativsystem att ”fungera korrekt tillsammans”. Microsoft har gjort gällande att det visserligen inte går att uppnå den ”perfekta utbytbarhet” som kommissionen anser vara essentiell med hjälp av dessa olika metoder men de gör det dock möjligt att enkelt uppnå den ”lägsta nivå av interoperabilitet [som behövs] för att kunna säkra en effektiv konkurrens”.

346

Microsoft har åberopat följande fem metoder. Den första metoden är att använda standardkommunikationsprotokoll såsom TCP/IP (Transmission Control Protocol/Internet Protocol) och HTTP (HyperText Transfer Protocol). Den andra metoden är att förse ett Windowsoperativsystem för klientdatorer eller servrar med en programkod för att det skall kunna kommunicera med ett konkurrerande serveroperativsystem genom att använda kommunikationsprotokoll som är specifika för detta serveroperativsystem. Den tredje metoden är att förse ett konkurrerande serveroperativsystem med en programkod för att det skall kunna kommunicera med ett Windowsoperativsystem för klientdatorer eller servrar genom att använda kommunikationsprotokoll som är specifika för Windowsoperativsystemen. Den fjärde metoden innebär att ett operativsystem för servrar används som en ”bro” mellan två olika uppsättningar av kommunikationsprotokoll. Den femte metoden är att förse samtliga operativsystem för klientdatorer och servrar som ingår i ett nät med ett paket av programkoder så att interoperabilitet uppnås genom kommunikationen mellan dessa olika programkodspaket. I samband härmed har Microsoft kritiserat kommissionen för att inte i det angripna beslutet ha visat att det är ”tekniskt eller ekonomiskt omöjligt” att dekompilera bolagets kommunikationsprotokoll.

347

Microsoft har tillagt att det framgår av den bevisning som kommissionen samlade in under det administrativa förfarandet att ovannämnda metoder fungerar i praktiken för Linux-produkterna och för de andra operativsystemen för arbetsgruppsservrar. Säljarna av Linux-produkter vinner konstant marknadsandelar på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar, utan att ha tillgång till specifikationerna för bolagets kommunikationsprotokoll. Microsoft har hänvisat till del D och del E i en rapport som upprättats av Evans, Nichols och Padilla (bilaga C.11 till repliken) och tillagt att dessa produkter fortfarande är på frammarsch på bekostnad av Windows operativsystem för servrar. Det är ett allmänt faktum att Linux utgör en betydande konkurrent till Microsoft och att de tio största leverantörerna av servrar som kostar mindre än 25000 amerikanska dollar (USD) erbjuder arbetsgruppsservrar som kör Linux.

348

CompTIA och ACT har i huvudsak anfört argument med samma innebörd som Microsofts argument.

349

CompTIA har framför allt kritiserat kommissionens bedömning att konkurrerande operativsystem för arbetsgruppsservrar måste uppnå en interoperabilitet med Windows operativsystem för klientdatorer som är ”lika god som den som Microsoft själv uppnår”.

350

ACT har hänvisat till de argument som Microsoft utvecklade på denna punkt i sina skrivelser och har gjort gällande att det finns flera metoder som gör det möjligt att säkerställa tillräcklig interoperabilitet mellan olika leverantörers operativsystem. Dessutom anser ACT att kommissionens sätt att tolka kravet på nödvändighet riskerar att få negativa effekter på innovationen.

351

Kommissionen har anfört att det är nödvändigt att Microsoft lämnar ut information om interoperabilitet till sina konkurrenter för att dessa skall kunna fortsätta att konkurrera på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

352

Kommissionen har anfört att Microsofts påstående att det har förekommit felaktig rättstillämpning grundar sig på en oriktig framställning av kommissionens ståndpunkt och på en sammanblandning av olika frågor som behandlas i det angripna beslutet. Kommissionen har förklarat att kravet på nödvändighet innebär att man måste undersöka dels vilken grad av interoperabilitet som behövs för att en konkurrent skall klara sig på marknaden, dels om den information som bolaget har nekat tillgång till utgör den enda ekonomiskt hållbara källan för att uppnå en sådan interoperabilitetsgrad.

353

Efter att först ha framhållit att den information som Microsoft vägrar att lämna ut ”har en funktionell koppling till klientdatorerna” har kommissionen angett att det framgår att nämnda information är nödvändig, dels av hur viktigt det är för operativsystem för arbetsgruppsservrar med interoperabilitet med klientdatorerna (skälen 383–386 i det angripna beslutet), dels av det kvasimonopol som Microsoft har på marknaden för operativsystem för klientdatorer.

354

Kommissionen har också påpekat att den undersökte kravet på nödvändighet, såsom det har definierats i rättspraxis, i skälen 666–686 i det angripna beslutet och att den bland annat undersökte huruvida det fanns andra lösningar än utlämnande av den aktuella informationen för att företagen skall kunna konkurrera med Microsoft på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar på ett livskraftigt sätt.

355

Enligt kommissionen anser Microsoft att endast den omständigheten att det existerar vissa ineffektiva interoperabilitetslösningar – som endast möjliggör för konkurrenterna att penetrera marknaden i försumbar utsträckning eller att försvara försumbara marknadsställningar – visar att kravet på nödvändighet inte är uppfyllt. Ett sådant synsätt kan inte godtas, eftersom nämnda krav skall tolkas i enlighet med målsättningen att upprätthålla en effektiv konkurrensstruktur som gagnar konsumenterna. Det skall i själva verket bedömas huruvida den information som bolaget har vägrat lämna ut är nödvändig för en konkurrent som önskar utöva verksamhet på den relevanta marknaden ”som ett livskraftigt konkurrensmässigt hot och inte i egenskap av en försumbar aktör som faktiskt har lämnat marknaden för att inta en nischposition”.

356

Kommissionen har i dupliken preciserat att dess ståndpunkt är att ett dominerande företag inte har rätt att äventyra den effektiva konkurrensen på en härledd marknad genom att otillbörligen neka sina konkurrenter tillträde till input som de behöver för att kunna klara sig på marknaden. Om det inte finns någon ersättning för nämnda input, som möjliggör för konkurrenterna att utöva en konkurrensmässig, effektiv press på det dominerande företaget på den härledda marknaden, står det klart att nämnda input är nödvändig för upprätthållandet av en effektiv konkurrens.

357

Kommissionen har likaså i dupliken upprepat att det finns en hel skala av möjliga grader av interoperabilitet mellan Windowsklientdatorer och operativsystem för arbetsgruppsservrar. Kommissionen har inte a priori fastställt någon viss nivå för den interoperabilitet som är nödvändig för att upprätthålla en effektiv konkurrens på marknaden. Den har baserat sina slutsatser i denna fråga på att de alternativa metoder som Microsofts konkurrenter redan hade använt och som ”inte ledde till att den nivå av interoperabilitet som kunderna kräver kunde uppnås på ett ekonomiskt genomförbart sätt” är uppenbart otillfredsställande. Kommissionen har på nytt bestritt att den har utgått från en sådan ”kvasi-likhet” som Microsoft har uppgett. Kommissionen anser att det som är nödvändigt inte är att Microsofts konkurrenter skall kunna reproducera de interoperabilitetslösningar som Microsoft har implementerat, utan att de skall ges möjlighet att uppnå ”en likvärdig interoperabilitetsgrad med hjälp av sina egna innovationssatsningar”. Slutligen har kommissionen angett att den i skälen 590–692 i det angripna beslutet undersökte ”de allvarliga följder” som en begränsad interoperabilitet med Windows operativsystem för klientdatorer får för konkurrenterna och kunderna. Framför allt har kommissionen anfört att Microsofts agerande leder till att bolagets samtliga konkurrenter successivt trängs ut från marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar, trots att vissa av dem från början hade ett betydande affärsmässigt eller tekniskt försprång i förhållande till Microsoft på nämnda marknad (skälen 587 och 668 i det angripna beslutet).

358

Kommissionen har tillbakavisat påståendena om en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna.

359

Kommissionen anser att det inte har visats att de lösningar som presenterades av IT-experterna i de rapporter som Microsoft ingav under det administrativa förfarandet utgör affärsmässigt försvarbara alternativ till ett utlämnande av information om interoperabilitet.

360

Det argument som Microsoft baserar på svaren på kommissionens begäran om upplysningar saknar relevans, försåvitt ”det betyder att det räcker med interoperabilitet med mindre aktörer eller att det redan föreligger en viss interoperabilitet”. Microsoft underlåter i själva verket att beakta att dess konkurrenter tog sig in på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar innan Microsoft självt hade börjat sälja denna typ av produkt. Det faktum att den aktuella informationen är nödvändig för att dessa konkurrenter skall kunna fortsätta att utgöra ett livskraftigt konkurrensmässigt hot i förhållande till Microsofts produkter kommer att medföra en successiv utestängning av konkurrenterna. Den omständigheten att denna utestängning ännu inte är fullbordad visar inte att kravet på nödvändighet inte är uppfyllt. Frågan är nämligen huruvida informationen är nödvändig för konkurrenterna för att dessa skall kunna behålla en ställning som livskraftig konkurrent på marknaden.

361

Vad gäller de fem alternativa metoder som Microsoft har åberopat för att säkra interoperabilitet mellan operativsystem som tillhandahålls av olika distributörer har kommissionen påpekat att bolaget inte har bestritt konstaterandena i det angripna beslutet på denna punkt, utan endast har gjort gällande att dessa metoder är ”genomförbara” och att de gör det möjligt för bolagets och konkurrenternas produkter att ”fungera korrekt tillsammans”.

362

Kommissionen har erinrat om att den redan i det angripna beslutet undersökte nämnda metoder och framför allt frågan huruvida dekompilering kan utgöra ett alternativ till ett utlämnande av informationen om interoperabilitet (skälen 683–687 i det angripna beslutet). Den visade att metoderna inte livskraftigt kan ersätta ett utlämnande av informationen om interoperabilitet.

363

Kommissionen har bestritt Microsofts påstående att de slutsatser som drogs i det angripna beslutet motsägs av Linux inträde på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar och Linux påstådda expandering på denna marknad.

364

Den har för det första förklarat att de siffror som avser Linux ”inte motsvarar en ensam aktörs marknadspenetrering, utan den sammanlagda ansträngningen hos ett antal konkurrerande företag som baserar sig på Linux (Red Hat, Novel/SuSE, IBM, Sun, etc.)”. Marknadsandelen för vart och ett av dessa konkurrerande företag är således mycket liten.

365

Vidare har kommissionen riktat kritik mot innehållet i del D i den rapport som upprättats av Evans, Nichols och Padilla (bilaga C.11 till repliken), och gjort gällande

366

Kommissionen har också kritiserat innehållet i del E i samma rapport. Den har gjort gällande

367

Sammanslutningen SIIA har i huvudsak anfört samma argument som kommissionen och har framhållit att det är av grundläggande vikt för pris- och prestationskonkurrens (competition on the merits) [*] inom mjukvarusektorn att leverantörerna av operativsystem för arbetsgruppsservrar har möjlighet att skapa interoperabilitet med de kvasi-monopolistiska produkterna från Microsoft, under samma förutsättningar som Microsoft. [* Härmed avses konkurrens baserad på pris, kvalitet, service och produktutbud. I denna dom används på svenska uttrycket pris- och prestationskonkurrens. Övers. anm.] SIIA har hävdat att det är nödvändigt att dessa leverantörer har tillgång till den aktuella informationen om interoperabilitet för att de skall kunna utöva effektiv konkurrens på marknaden.

368

FSFE har tillbakavisat Microsofts argument avseende de fem alternativa metoderna för att säkra interoperabilitet och framför allt anfört att ”tekniskt sett motsvarar alla metoderna realistiska scenarion”, men att de ”saknar en grundläggande beståndsdel, nämligen autentisering”. Microsoft har skapat fast bindning mellan sina Windowsoperativsystem för klientdatorer och sina egna ”autentiseringsservrar”, vilket innebär att det helt enkelt är omöjligt att skilja autentiseringsuppgiften från de andra uppgifter som utförs av Windowsarbetsgruppsservrarna.

369

Såsom har angetts ovan i punkt 207 grep sig kommissionen an frågan huruvida den aktuella informationen var nödvändig i två steg. Först undersökte den vilken grad av interoperabilitet med Windows domänarkitektur som konkurrenternas operativsystem för arbetsgruppsservrar behövde uppnå för att kunna klara sig på marknaden. Därefter prövade kommissionen om den information om interoperabilitet som Microsoft vägrade ge tillgång till var nödvändig för att uppnå denna grad av interoperabilitet.

370

Microsoft har hävdat att kommissionens resonemang är felaktigt i både rättsligt och faktiskt hänseende.

371

Microsofts påstående att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning avser den första delen av kommissionens resonemang.

372

Microsoft har först och främst invänt mot kommissionens krav på en viss grad av interoperabilitet. Enligt bolaget innebär kommissionens ståndpunkt att de operativsystem för arbetsgruppsservrar som tillhandahålls av Microsofts konkurrenter måste kunna kommunicera med Windows operativsystem för klientdatorer och servrar på exakt samma sätt som Windows operativsystem för servrar gör. Microsoft har upprepat att denna interoperabilitetsgrad förutsätter att de sistnämnda operativsystemen är ”så gott som identiska” med konkurrenternas.

373

Dessa påståenden kan inte godtas.

374

Förstainstansrätten erinrar härvid om att den redan i punkterna 207–245 ovan har redogjort för den grad av interoperabilitet som kommissionen krävde i det angripna beslutet. Kommissionen bedömde framför allt att för att konkurrerande operativsystem skall kunna konkurrera med Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar på ett livskraftigt sätt måste de ha samma förutsättningar för att interoperera med Windows domänarkitektur som dessa Windowssystem (se ovan punkt 230). Förstainstansrätten konstaterade att interoperabilitet, enligt kommissionens tolkning, består av två oskiljbara komponenter, nämligen dels klient-server-interoperabilitet, dels server-server-interoperabilitet, och att den framför allt innebär att en server på vilken ett konkurrerande operativsystem för arbetsgruppsservrar är installerat måste kunna agera som domänkontrollant i en Windowsdomän som använder Active Directory, och således kunna delta i mekanismen för multi-master-replikering tillsammans med övriga domänkontrollanter (se ovan punkterna 231 och 233).

375

Förstainstansrätten har likaså redan konstaterat att kommissionen inte, såsom Microsoft har gjort gällande, genom att kräva en sådan grad av interoperabilitet avsåg att konkurrenternas operativsystem för arbetsgruppsservrar i alla avseenden skall fungera som ett Windowsoperativsystem för servrar, och att Microsofts konkurrenter skall kunna utveckla operativsystem för arbetsgruppsservrar som är identiska eller ”så gott som identiska” med Microsofts egna (se ovan punkterna 234–242).

376

Vidare har Microsoft riktat kritik mot att kommissionen fastställde den nödvändiga interoperabilitetsgraden utifrån vad som enligt kommissionen behövs för att de konkurrerande utvecklarna av operativsystem för arbetsgruppsservrar skall kunna klara sig på marknaden.

377

Härvid räcker det att konstatera att förstainstansrätten redan i punkt 229 ovan har slagit fast att det finns fog för kommissionens tillvägagångssätt.

378

Microsoft har slutligen gjort gällande att det inte är nödvändigt att konkurrenternas operativsystem för arbetsgruppsservrar uppnår den interoperabilitetsgrad som kommissionen kräver för att de skall kunna klara sig på marknaden.

379

Kommissionen har i det angripna beslutet baserat sina slutsatser i denna fråga på komplicerade ekonomiska bedömningar. Förstainstansrätten kan således endast göra en begränsad prövning av dessa slutsatser (se ovan punkt 87).

380

Såsom framgår av de överväganden som anges nedan har Microsoft inte visat att nämnda slutsatser är uppenbart felaktiga.

381

För det första har Microsoft inte visat att kommissionens konstaterande att ”interoperabiliteten med operativsystem för klientdatorer har en avsevärd konkurrensmässig betydelse på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar” (skäl 586 i det angripna beslutet) är uppenbart felaktigt.

382

Tvärtom bekräftas konstaterandet av flera omständigheter.

383

Såsom framgår av bland annat de tekniska förklaringar som ges i skälen 21–59 i det angripna beslutet avseende de aktuella produkterna och de förklaringar som parternas sakkunniga lämnade under förhandlingen skall det bäras i åtanke att datorprogram till sin natur är sådana att de inte fungerar ensamma utan har utformats för att kommunicera med och fungera tillsammans med andra datorprogram och utrustning, framför allt i nätmiljöer (se också tionde skälet i direktiv 91/250 ovan i punkt 157).

384

Förstainstansrätten framhåller också att det inom de datornät som används av olika organisationer finns ett särskilt stort behov av att operativsystem för klientdatorer skall fungera tillsammans med operativsystem för arbetsgruppsservrar. Såsom kommissionen underströk i skäl 383 i det angripna beslutet och såsom har konstaterats ovan i punkt 161 är nämligen lösningar för fil- och utskriftshantering och lösningar för hantering av användare och användargrupp nära knutna till användningen av klientdatorerna, och de tillhandahålls användarna av klientdatorerna som en uppsättning av sammankopplade uppgifter. Under förhandlingen förklarade parternas sakkunniga att relationerna mellan å ena sidan arbetsgruppsservrarna och å andra sidan klientdatorerna inom ett datornät ”stimuleras” eller ”framkallas” genom att användarna av klientdatorerna vidtar en åtgärd eller framställer en begäran till exempel genom att skriva in ett namn eller ett lösenord, skapa en fil eller begära att ett dokument skall skrivas ut. Kommissionen hade sålunda fog för konstaterandet i skäl 532 i det angripna beslutet att ”klientdatorerna och arbetsgruppsservrarna utgör noder i ett datornät och … är således fysiskt sammanlänkade”. Slutligen skall det erinras om att en av huvudfunktionerna för ett operativsystem för arbetsgruppsservrar är just hanteringen av klientdatorer.

385

Vissa resultat av de undersökningar som genomförts av Mercer bekräftar dessutom, såsom angavs i skälen 383–386 i det angripna beslutet, vikten av interoperabilitet mellan operativsystem för arbetsgruppsservrar och operativsystem för klientdatorer. Bortsett från resultaten av Mercers andra och tredje undersökning, som mer avser interoperabilitet med Windowsklientdatorer och som kommer att behandlas nedan i punkterna 401–412, visar Mercers första undersökning att en av de huvudfaktorer som IT-ansvariga tar hänsyn till när de fattar beslut om inköp av IT-produkter är hur pass lätt en viss produkt kan införlivas med en redan befintlig eller planerad IT-miljö. Det skall också påpekas att en jämförelse mellan vissa resultat av den sistnämnda undersökningen och vissa resultat av Mercers tredje undersökning visar att betydelsen av interoperabilitet med operativsystemen för klientdatorer är tydligare för operativsystem för arbetsgruppsservrar än för andra typer av serverprodukter (skäl 386 i det angripna beslutet).

386

Förstainstansrätten anser för det andra att interoperabiliteten mellan operativsystem för arbetsgruppsservrar och operativsystem för klientdatorer är särskilt viktig när de sistnämnda är Windowsoperativsystem.

387

Det skall nämligen påpekas att Microsofts dominerande ställning på marknaden för operativsystem för klientdatorer har vissa ”extraordinära särdrag”, vilket kommissionen angav i skälen 429 och 472 i det angripna beslutet. Microsofts andelar av nämnda marknad motsvarar nämligen mer än 90 procent (skälen 430–435 i det angripna beslutet), och Windows utgör ”de facto-standarden” för dessa operativsystem.

388

Eftersom operativsystemet Windows är installerat på i stort sett samtliga klientdatorer hos olika organisationer kommer det inte att vara ekonomiskt försvarbart att fortsätta sälja konkurrenternas operativsystem för arbetsgruppsservrar om de inte kan uppnå en hög grad av interoperabilitet med Windows.

389

Det framgår för det tredje av det angripna beslutet att det är viktigt att de operativsystem för arbetsgruppsservrar som tillhandahålls av Microsofts konkurrenter kan interoperera inte bara med Windows operativsystem för klientdatorer utan också med Windows domänarkitektur i allmänhet.

390

Kommissionen anser närmare bestämt att för att konkurrerande operativsystem för arbetsgruppsservrar skall kunna säljas på ett ekonomiskt försvarbart sätt måste de kunna ingå som en del i Windows domänarkitektur – vilken utgör en ”arkitektur” bestående av den sammankoppling och interaktion som äger rum både mellan klient och server och mellan servrar, och som inbördes är nära sammanlänkad (se ovan punkterna 179–189) – under samma förutsättningar som Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar. Det innebär framför allt att en server på vilken ett konkurrerande operativsystem för arbetsgruppsservrar är installerat måste kunna agera som domänkontrollant i en Windowsdomän som använder Active Directory, och således kunna delta i mekanismen för multi-master-replikering tillsammans med övriga domänkontrollanter.

391

Förstainstansrätten konstaterar att Microsoft inte har visat att denna bedömning är uppenbart felaktig.

392

Microsoft har etablerat mycket nära och prioriterade tekniska länkar mellan å ena sidan bolagets Windowsoperativsystem för klientdatorer och å andra sidan dess Windowsoperativsystem för servrar. Windows är installerat på så gott som samtliga av organisationernas klientdatorer. Med hänsyn till dessa omständigheter bedömer förstainstansrätten att kommissionen hade fog för sitt konstaterande i skäl 697 i det angripna beslutet, nämligen att Microsoft kunde göra gällande Windows domänarkitektur som ”de facto-standarden på området för datornät för arbetsgrupper” (se, för ett liknande resonemang, skäl 779 i det angripna beslutet, där kommissionen bland annat förklarar att den monopolliknande ställning som Microsoft innehar på marknaden för operativsystem för klientdatorer sedan åratal tillbaka gör det möjligt för bolaget att ”i stor utsträckning och oberoende av sina konkurrenter bestämma samtliga sammanhängande kommunikationsregler som kommer att styra de facto-standarden för interoperabilitet i arbetsgruppsnäten”).

393

Vidare framgår det, såsom kommissionen angav i skäl 637 i det angripna beslutet, av olika informationskällor – såsom Microsofts egen marknadsföringsdokumentation, rapporter från analytiker och uppgifter som samlades in under den marknadsundersökning som Mercer genomförde år 2003 – att interoperabilitet med Windowsmiljön är en faktor som spelar en nyckelroll för valet av Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar.

394

I skälen 638–641 i det angripna beslutet hänvisade kommissionen således till olika omständigheter som visade att Microsoft för marknadsföringsändamål systematiskt använder interoperabiliteten med Windowsmiljön som ett grundläggande försäljningsargument för sina operativsystem för arbetsgruppsservrar. Dessa omständigheter har inte bestritts av Microsoft.

395

Likaså åberopade kommissionen i skälen 642–646 i det angripna beslutet vissa resultat av 2003 års marknadsundersökning till stöd för att interoperabiliteten med Windowsmiljön spelar en viktig roll när de tillfrågade organisationerna fattar sina beslut om inköp av operativsystem för arbetsgruppsservrar.

396

Förstainstansrätten påpekar att Microsoft i ansökan endast har hävdat att organisationer inte väljer operativsystem för servrar utifrån deras interoperabilitet med Windowsoperativsystemen, med en allmän hänvisning till vissa dokument som bifogats ansökan (bilaga A.12.1 till ansökan (Matthews, ”The Commission’s Case on Microsoft’s Interoperability: An Examination of the Survey Evidence”) och bilaga A.22 till ansökan (Evans, Nichols och Padilla, ”The Commission Has Failed to Address Major Flaws in the Design, Conduct, and Analyses of Its Article 11 Inquiries”)). Förstainstansrätten kommer av de skäl som angetts ovan i punkterna 94–99 att lämna dessa bilagor utan avseende.

397

I vilket fall som helst konstaterar förstainstansrätten att de ovannämnda resultaten av 2003 års marknadsundersökning bekräftar kommissionens uppfattning.

398

I samband med nämnda undersökning bad kommissionen bland annat de tillfrågade enheterna att ange huruvida de redan hade implementerat (eller bestämt att implementera) Active Directory i majoriteten av Windowsdomänerna i deras datornät (fråga 15). De enheter som svarade jakande på den frågan (61 enheter av 102) ombads att ange vilka faktorer på en lista som hade spelat en viktig roll för deras beslut att välja Active Directory (fråga 16). Av dessa 61 enheter angav 52 stycken (85,2 procent) att en sådan faktor var att ”Active Directory kan integreras bättre med Windowsdatorerna, inklusive de tillämpningsprogram som klientdatorerna kör eller som finns inbyggda i dessa (till exempel Outlook och Office) än de konkurrerande katalogtjänsterna”, och att en annan sådan faktor var att ”Active Directory krävs av de tillämpningsprogram som organisationen använder” (fråga 16). Däremot angav endast 17 enheter (ungefär 27,9 procent) att någon av följande faktorer hade varit viktig vid valet av Active Directory: att ”Active Directory erbjuder en bättre integration med webbtjänster än de konkurrerande katalogtjänsterna”, att ”Active Directory är en mer utvecklad produkt än de konkurrerande katalogtjänsterna” och att ”Active Directory överensstämmer bättre med katalogstandarderna och erbjuder en bättre implementering av dessa än de konkurrerande katalogtjänsterna”.

399

De enheter som deltog i 2003 års marknadsundersökning fick också frågan huruvida de huvudsakligen använde Windowsservrar för fil- och utskriftshantering (fråga 13). Om de svarade jakande på den frågan ombads de att ange om vissa i frågan uppräknade faktorer hade spelat en viktig roll för deras beslut att använda dessa servrar. Av de 77 enheter som svarade på frågan pekade 58 stycken (ungefär 75,3 procent) åtminstone ut en av faktorerna.

400

I fotnot 101 i ansökan och i fotnot 68 i repliken har Microsoft, med endast en allmän hänvisning till resonemangen i vissa bilagor (bilaga A.22 till ansökan och del A i bilaga C.13 till repliken (Evans, Nichols och Padilla, ”Response to the Commission’s Annex B.6 Regarding Its Article 11 Inquiries”)), anfört att flera av de frågor som kommissionen ställde i samband med 2003 års marknadsundersökning var ”bristfälligt formulerade” eller ”vinklade”. Förstainstansrätten anser att det argumentet skall underkännas. Förutom att en sådan allmän hänvisning inte kan godtas av de skäl som angetts ovan i punkterna 94–99 konstaterar förstainstansrätten att Microsofts argument i sig är motstridigt, eftersom bolaget i de skrivelser som innehåller nämnda fotnoter åberopar just vissa resultat av 2003 års marknadsundersökning till stöd för sin egen ståndpunkt.

401

Dessutom konstaterar förstainstansrätten att till skillnad från vad Microsoft har hävdat leder resultaten av Mercers andra och tredje undersökningar till samma slutsatser som 2003 års marknadsundersökning vad gäller vikten av interoperabilitet med Windows operativsystem för konsumenterna.

402

I Mercers andra undersökning nämndes samma faktorer avseende interoperabilitet som i fråga 13 i 2003 års marknadsundersökning (se ovan punkt 399), varvid ett antal IT-chefer i organisationer som huvudsakligen använde Windowsoperativsystem för fil- och utskriftshantering ombads att ange huruvida en eller flera av dessa faktorer hade spelat en viktig roll när de valde dessa operativsystem. Dessa IT-chefer ombads också att gradera dessa faktorer på en skala mellan 1 (liten betydelse) och 5 (stor betydelse). Av de 134 berörda IT-cheferna svarade 99 (ungefär 73,9 procent) att åtminstone en av dessa faktorer hade spelat en sådan roll. Dessutom skall det noteras att 91 av cheferna (ungefär 67,9 procent) gav åtminstone en av nämnda faktorer poängen 4 eller 5.

403

Inom ramen för samma undersökning ombads IT-cheferna också att göra en uppskattning av den roll som 21 olika faktorer hade spelat när de fattade beslut om inköp av operativsystem för tillhandahållandet av lösningar för fil- och utskriftshantering. Faktorerna skulle poängsättas på en skala från 0 (utan betydelse alls) till 5 (stor betydelse). Faktorn ”interoperabilitet med (Windows)datorer” erhöll genomsnittspoängen 3,78 och hamnade på fjärde plats, efter faktorerna ”tillförlitlighet/tillgänglighet” (genomsnittspoäng 4,01), ”tillgänglig kompetens och tillgänglig hjälp (intern och extern)” (genomsnittspoäng 3,93) och ”säkerhet” (genomsnittspoäng 3,80).

404

Vad beträffar resultaten av Mercers andra undersökning skall det dessutom påpekas att de berörda IT-cheferna, när de ombads att göra en uppskattning av den roll som 18 olika faktorer hade spelat när de fattade beslut om inköp av katalogtjänster, gav faktorn ”interoperabilitet med (Windows)datorer”3,94 i genomsnittspoäng (första plats).

405

När det gäller Mercers tredje undersökning konstaterar förstainstansrätten att IT-cheferna ombads att göra en uppskattning av den roll som 13 olika faktorer hade spelat när de fattade beslut om inköp av operativsystem för arbetsgruppsservrar. Faktorerna skulle poängsättas på en skala från 0 (utan betydelse) till 5 (stor betydelse). Faktorn ”interoperabilitet med Windowsdatorer” erhöll en genomsnittspoäng på 4,25. Visserligen hamnade nämnda faktor endast på andra plats, efter faktorn ”serveroperativsystemets tillförlitlighet/tillgänglighet” (genomsnittspoäng 4,47) och före ”den inbyggda säkerheten i serveroperativsystemet” (genomsnittspoäng 4,04). De uppnådda resultaten visar dock att de val som köparna av operativsystem för arbetsgruppsservrar gör i stor utsträckning styrs av hänsyn till interoperabiliteten med Windowsklientdatorer.

406

Det stämmer att IT-cheferna inom ramen för Mercers tredje undersökning också ombads att uppskatta den relativa betydelsen av de 13 faktorer som avses i föregående punkt, och att gapet mellan faktorn ”serveroperativsystemets tillförlitlighet/tillgänglighet” (på första plats med 34 procent) och faktorn ”interoperabilitet med Windowsdatorer” (på andra plats med 9 procent), sett från denna synpunkt, är mycket tydligare. Dessa resultat måste dock relativiseras med hänsyn till att, såsom kommissionen påpekade i skälen 643 och 569 i det angripna beslutet, interoperabiliteten är en faktor som påverkar andra faktorer som köparna beaktar när de väljer ett operativsystem för arbetsgruppsservrar. Således kan köparna ha känslan av att ett operativsystem för arbetsgruppsservrar från en av Microsofts konkurrenter har vissa brister vad gäller säkerhet eller databehandlingshastighet, trots att dessa brister i själva verket beror på bristande interoperabilitet med Windowsoperativsystemen (se de två exempel som kommissionen nämnde i fotnot 786 i det angripna beslutet). Nämnda köpare har således en tendens att underskatta betydelsen av denna interoperabilitet.

407

Det skall tilläggas att resultaten från Mercers tredje undersökning är viktiga också på grund av att de visar att Microsofts uppenbara och växande försprång, i förhållande till sina konkurrenter på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar (se undersökningen av den omständigheten att konkurrensen elimineras nedan i punkterna 479–620), inte så mycket beror på produkternas förtjänster utan snarare på Microsofts övertag i fråga om interoperabilitet.

408

IT-cheferna ombads inte endast att uppskatta vilken relativ betydelse 13 olika faktorer hade när de fattade beslut om inköp av operativsystem för arbetsgruppsservrar (se ovan punkt 406), utan också att för var och en av dessa faktorer göra en uppskattning av prestandan hos operativsystemen Linux, NetWare, UNIX och Windows.

409

Windows erhöll det lägsta genomsnittsbetyget (3,63) för faktorn ”serveroperativsystemets tillförlitlighet/tillgänglighet”, vilken de tillfrågade IT-cheferna hade placerat på första plats (med 34 procent). Operativsystemen UNIX hamnade däremot först med stor marginal (genomsnittsbetyg 4,55), följda av Linux-operativsystemen (genomsnittsbetyg 4,10) och NetWare (genomsnittsbetyg 4,01).

410

Likaså erhöll Windows det lägsta genomsnittsbetyget för prestandan med avseende på faktorn ”den inbyggda säkerheten i serveroperativsystemet” (genomsnittsbetyg 3,14), långt efter operativsystemen UNIX (genomsnittsbetyg 4,09), NetWare (genomsnittsbetyg 3,82) och Linux (genomsnittsbetyg 3,73), trots att denna faktor spelar en mycket viktig roll när organisationer fattar beslut om inköp av operativsystem för arbetsgruppsservrar (se ovan punkt 405). Dessa resultat är särskilt avslöjande med tanke på det som angavs ovan i punkt 406, nämligen att köparna har en tendens att betrakta problem som i själva verket beror på bristande interoperabilitet med Windows operativsystem som säkerhetsproblem.

411

Däremot är det slående att Windows erhöll det högsta genomsnittsbetyget (4,87) för sin prestanda med avseende på faktorn ”interoperabilitet med Windowsdatorer”, jämfört med samtliga genomsnittsbetyg som de olika operativsystemen för servrar tilldelades för var och en av de 13 faktorer som identifierats av Mercer. Det är dessutom med avseende på denna faktor som gapet mellan Microsoft och dess konkurrenters operativsystem är som tydligast. NetWare erhöll ett genomsnittsbetyg på 3,78, Linux ett genomsnittsbetyg på 3,43 och UNIX ett genomsnittsbetyg på 3,29.

412

Förstainstansrätten konstaterar, såsom kommissionen med fog påpekade i skäl 662 i det angripna beslutet, att om man viktar de genomsnittliga prestandabetyg som operativsystemen Linux, NetWare, UNIX och Windows erhöll för var och en av de 13 faktorerna med den procentsats som motsvarar den ”relativa betydelse” som var och en av dessa faktorer tillskrevs, och om de sålunda viktade betygen därefter adderas, är det operativsystemen UNIX som erhåller det högsta resultatet, följda av Windows och därefter – med närliggande resultat som inte är betydligt lägre än Windows resultat – operativsystemen Linux och NetWare.

413

För det tredje konstaterade kommissionen i skäl 183 i det angripna beslutet att ”[n]är en arbetsgruppsserver [som inte kör Windows] fogas till ett Windowsnät för arbetsgrupper kommer den grad av interoperabilitet som arbetsgruppsservern kan uppnå med Windows domänarkitektur att påverka hur pass effektivt servern kan tillhandahålla sina tjänster till nätanvändarna”.

414

Konstaterandet ovan bekräftas av flera omständigheter i det angripna beslutet. Där beskrevs nämligen ett antal problem som uppstår för de operativsystem för arbetsgruppsservrar som tillhandahålls av Microsofts konkurrenter på grund av att de inte i lika hög grad kan interoperera med Windows domänarkitektur som Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar.

415

Ett första exempel som kommissionen nämnde är att om en arbetsgruppsserver inte interopererar tillräckligt med ”säkerhetsarkitekturen” i Windowsnätet för arbetsgrupper kan användaren vara tvungen att logga in sig två gånger för att kunna få tillgång till både ”Windowsbaserade resurser” och ”resurser som tillhandahålls av arbetsgruppsservrarna [som kör konkurrerande operativsystem]” (skäl 183 i det angripna beslutet). Microsoft har i sina skrivelser inte bestritt att nämnda problem existerar, utan har endast försökt att förringa betydelsen av det (se ovan punkt 340). En av Microsofts sakkunniga framhöll dock själv under förhandlingen de risker för nätets säkerhet som flera användarnamn och lösenord innebär, och de nackdelar för effektivitet och produktivitet som följer av att användarna tvingas skriva in flera användarnamn och lösenord.

416

I skäl 196 i det angripna beslutet återfinns ett annat exempel. Kommissionen återgav där ett konstaterande från Microsoft hämtat från bolagets svar av den 16 november 2001 på det andra meddelandet om invändningar, nämligen att ”det finns fler alternativ för hantering [av användargrupper] när en klientdator [på vilken] Windows 2000 Professional [är installerat] är knuten till en server [som kör] Windows 2000 med Active Directory än när den körs i fristående läge eller ingår i en domän eller sfär som är ’icke Windows 2000’”.

417

I skäl 240 i det angripna beslutet angav kommissionen att Microsoft mer än ett år efter lanseringen av Windows 2000 fortfarande inte helt och hållet hade lämnat ut den uppdaterade versionen av specifikationerna för protokollet CIFS/SMB till sina konkurrenter. I fotnot 319 preciserade kommissionen med fog att även om Microsoft hade lämnat ut sådan information skulle det inte ha varit tillräckligt för att möjliggöra ”en god administrering av filhanteringen”.

418

Förstainstansrätten finner det också lämpligt att nämna kommissionens riktiga konstateranden beträffande gränssnittet ADSI som Microsoft har utvecklat för att möjliggöra för programutvecklare att komma åt protokollet LDAP vilket utgör stöd för Active Directory (skälen 243–250 i det angripna beslutet). Förstainstansrätten noterar närmare bestämt begränsningarna i den av Novell utvecklade ”ADSI-leverantören” (skäl 250 i det angripna beslutet).

419

I skälen 251–266 i det angripna beslutet förklarade kommissionen att Microsoft har gjort en ”egenutvecklad förlängning” av standardprotokollet Kerberos och att operativsystem för arbetsgruppsservrar som kör den ”icke förlängda” versionen av nämnda säkerhetsprotokoll stöter på problem med behörighetsfrågor när de körs i en Windowsmiljö (se också fotnot 786 i det angripna beslutet). Det skall hållas i åtanke att Kerberos-protokollet, såsom det har ändrats av Microsoft, erbjuder fördelar vad gäller framför allt snabbare anslutningar och effektivitet (se skäl 152 i det angripna beslutet och punkt 170 ovan).

420

I skälen 283–287 i det angripna beslutet förklarade kommissionen med fog att de ”katalogsynkroniseringsverktyg” som Microsoft har hänvisat till endast gör det möjligt för katalogtjänsterna i konkurrenternas operativsystem att uppnå en begränsad synkronisering med Active Directory. Kommissionen har framför allt framhållit att dessa verktyg ”endast synkroniserar en begränsad del av informationen i en katalog” och att de ”inte undanröjer behovet av att hantera användare, behörigheter, grupptillhörigheter och säkerhetspolicy för arbetsgruppsservrar [som kör] Windows och för arbetsgruppsservrar [som kör konkurrerande operativsystem] separat” (skäl 285 i det angripna beslutet).

421

Av vad som anförts följer att Microsoft inte har visat att kommissionen begick ett uppenbart fel när den bedömde att operativsystem för arbetsgruppsservrar från Microsofts konkurrenter måste ha samma förutsättningar för att interoperera med Windows domänarkitektur som Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar för att det skall vara ekonomiskt försvarbart att sälja dem på marknaden.

422

Av det ovan anförda följer också att bristen på en sådan interoperabilitet med Windows domänarkitektur leder till att Microsofts ställning stärks på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar, särskilt eftersom bristen på interoperabilitet gör att konsumenterna föredrar att använda Microsofts operativsystem för arbetsgruppsservrar hellre än konkurrenternas, trots att de sistnämnda operativsystemen har egenskaper som konsumenterna tillskriver stor betydelse.

423

De argument som Microsoft har anfört till stöd för att kommissionen har gjort en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna kan indelas i två typer.

424

För det första har Microsoft gjort gällande att kommissionens uppfattning motsägs dels av att flera operativsystem för arbetsgruppsservrar är närvarande på marknaden och att de datornät som finns hos företag i Europa är av heterogen karaktär, dels av att säljarna av Linux-produkter, utan att ha haft tillgång till den aktuella informationen om interoperabilitet, nyligen tog sig in på marknaden och kontinuerligt vinner marknadsandelar.

425

När det gäller det första av de argument som avses i föregående punkt anser förstainstansrätten att det inte räcker för att vederlägga kommissionens uppfattning.

426

Härvid skall det för det första erinras om att hänsyn till interoperabilitet, till skillnad från vad Microsoft har anfört, spelar en nyckelroll när beslut om inköp av operativsystem för arbetsgruppsservrar fattas (se ovan punkterna 381–412).

427

Det skall också erinras om att det framgår av Mercers tredje undersökning att det är med avseende på faktorn ”interoperabilitet med Windowsdatorer” som gapet mellan Microsofts operativsystem för arbetsgruppsservrar och dess konkurrenters operativsystem är som tydligast (se ovan punkt 411).

428

Vidare skall det påpekas, vilket kommer att anges mer i detalj nedan i punkterna 569–582, att Microsofts konkurrenter, förutom säljarna av Linux-produkter, hade funnits på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar under flera år när Microsoft började utveckla och sälja sådana operativsystem. Visserligen var dessa konkurrenter fortfarande närvarande på marknaden vid den tidpunkt då det angripna beslutet fattades. Deras marknadsandel har dock minskat påtagligt samtidigt som Microsofts marknadsandel snabbt har ökat, trots att vissa av konkurrenterna, särskilt Novell, hade ett avsevärt tekniskt försprång i förhållande till Microsoft. Den omständigheten att elimineringen av konkurrensen sker gradvis och inte omedelbart strider inte på något sätt mot kommissionens uppfattning att den aktuella informationen är nödvändig.

429

Den omständigheten att Microsofts konkurrenter kunde fortsätta att sälja operativsystem för arbetsgruppsservrar under några år innan det angripna beslutet fattades beror i själva verket på, vilket kommissionen angav som svar på en skriftlig fråga från förstainstansrätten, att det vid den tiden inom organisationerna fortfarande fanns en icke oansenlig bas av klientdatorer som körde ett Windowsoperativsystem tillhörande en tidigare produktserie än Windows 2000 (se skälen 441–444 i det angripna beslutet). Det framgår till exempel av tabellen i skäl 446 i det angripna beslutet att det fortfarande uppläts ett stort antal licenser för Windows 98, Windows Millennium Edition (Windows Me) och Windows NT för klientdatorer. Det var just med operativsystemen Windows 2000 som interoperabilitetsproblemen ställdes på sin spets för Microsofts konkurrenter (se nedan punkterna 571–573). Vid denna tidpunkt fanns det också fortfarande en icke oansenlig bas av arbetsgruppsservrar som körde operativsystemen Windows NT, vilka gav upphov till färre interoperabilitetsproblem än de efterföljande operativsystemen. Det skall hållas i åtanke att organisationer endast gör ändringar i sina arbetsgruppsservernät en gång under en period på flera år och att ändringarna endast sker gradvis (se skäl 590 i det angripna beslutet).

430

Det andra argumentet i punkt 424 som avser Linux-produkternas inträde och framgång på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar skall också underkännas.

431

Förstainstansrätten påpekar först och främst att, såsom kommissionen angav i skälen 487 och 488 i det angripna beslutet och som kommer att förklaras nedan i punkterna 502 och 553, de uppgifter från International Data Corporation som utgör underlaget för Microsofts beskrivning av Linux-produkternas ställning och utveckling på marknaden, uppvisar vissa brister. Uppgifterna härrör nämligen från en databas som nämnda organisation har upprättat genom att identifiera åtta huvudkategorier av uppgifter (eller ”arbetsbelastningar”) som utförs av organisationers servrar och genom att identifiera flera ”underkategorier” för varje huvudkategori. De två underkategorier som ligger närmast de arbetsgruppsuppgifter som avses i det angripna beslutet, nämligen fil- och utskriftshantering samt hantering av användare och användargrupper, är de som betecknas ”delning av filer/skrivare” och ”nätverkshantering” (skäl 486 i det angripna beslutet). De uppgifter som faller under nämnda två underkategorier motsvarar dock inte exakt de tjänster som utgör marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Dessutom kräver vissa av dessa uppgifter en lägre grad av interoperabilitet mellan klientdatorer och servrar än de arbetsgruppsuppgifter som kommissionen har identifierat, och således är det mer troligt att de kan utföras av operativsystem från Microsofts konkurrenter än de sistnämnda.

432

Vidare skall det beaktas att Linux-produkterna endast hade en blygsam framgång på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar under de år som föregick det angripna beslutet. Linux-produkterna kunde när de användes tillsammans med programmet Samba (som utvecklades med hjälp av dekompileringstekniker) uppnå en viss grad av interoperabilitet med Windows operativsystem. Den interoperabilitetsgraden sänktes dock avsevärt till följd av lanseringen av Windows 2000-generationen. I oktober 2003 – det vill säga flera månader efter att Microsoft redan hade börjat sälja serveroperativsystemet Windows 2003 Server, som efterträdde Windows 2000 Server – räckte den interoperabilitetsgrad som Linux-produkterna lyckades uppnå endast för att de skulle kunna agera som medlemsservrar i en domän som använder Active Directory (se skälen 296 och 297 i det angripna beslutet).

433

Vad gäller Linux-produkternas frammarsch på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar skall det påpekas att, såsom det kommer att redogöras för mer i detalj nedan i punkterna 595–605, den är mindre omfattande än vad Microsoft har hävdat och att den inte kommer att äga rum på bekostnad av Microsofts operativsystem, utan framför allt på bekostnad av de operativsystem som tillhandahålls av Novell och säljarna av UNIX-produkter.

434

För det andra har Microsoft påstått att kommissionen har underlåtit att beakta att det förutom ett utlämnande av den aktuella informationen finns flera andra metoder som gör det möjligt att säkerställa tillräcklig interoperabilitet mellan olika leverantörers operativsystem.

435

Härvid räcker det att konstatera att Microsoft självt, både i sina inlagor och i svaret på en fråga som bolaget fick under förhandlingen, har medgett att ingen av de metoder eller de lösningar som bolaget förespråkade gjorde det möjligt att uppnå den höga grad av interoperabilitet som kommissionen, med fog, kräver i förevarande fall.

436

Av det som anförts ovan följer att Microsoft inte har visat att den omständigheten att information om interoperabilitet var nödvändig inte förelåg i det förevarande fallet.

437

Microsoft har gjort gällande att bolagets vägran att lämna ut information inte är av beskaffenheten att utestänga all konkurrens från en härledd marknad, nämligen, i detta fall, marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

438

Till stöd för sitt påstående har Microsoft för det första gjort gällande att kommissionen i det förevarande fallet har tillämpats ett rättsligt felaktigt kriterium.

439

Microsoft har påpekat att kommissionen i skäl 589 i det angripna beslutet endast hänvisade till en ”risk” för eliminering av konkurrensen på marknaden. I de mål som har handlat om en skyldighet att upplåta licenser för immateriella rättigheter har domstolen dock alltid undersökt huruvida den aktuella vägran var ”av beskaffenheten att eliminera all konkurrens” och har krävt att det skall råda ”i det närmaste visshet” härom. Kommissionen borde således ha tillämpat ett strängare kriterium, nämligen att det skall föreligga en ”stor sannolikhet” för eliminering av den effektiva konkurrensen. Microsoft har anfört att, i motsats till vad kommissionen anser, orden ”risk”, ”möjlighet” och ”sannolikhet” inte betyder samma sak.

440

Microsoft har tillagt att hänvisningen i det angripna beslutet till domarna i de ovan i punkt 320 nämnda målen Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen och CBEM saknar relevans. Dessa mål handlade nämligen inte om en vägran att upplåta en licens för immateriella rättigheter. I dessa mål var enligt Microsoft hotet om eliminering av konkurrensen dessutom omedelbart och reellt, eftersom det inte fanns några alternativa anskaffningskällor.

441

Microsoft har för det andra gjort gällande att kommissionens uppfattning att konkurrensen på marknaden för operativsystem för servrar skulle kunna elimineras på grund av bolagets vägran att lämna ut sina kommunikationsprotokoll till sina konkurrenter motsägs av de förhållanden på marknaden som har konstaterats. Bolaget har upprepat dels att det är vanligt att företag i Europa använder heterogena datormiljöer bestående av Windows operativsystem för klientdatorer och servrar och av konkurrerande operativsystem för servrar, dels att det framgår av Mercer-rapporterna att de professionella kunderna fattar sina beslut om inköp av operativsystem för servrar utifrån ett antal kriterier, såsom programmens tillförlitlighet, skalbarhet och kompatibilitet, och att interoperabiliteten med Windows operativsystem för klientdatorer inte är något avgörande kriterium för dem.

442

Microsoft har också påpekat att det sex år efter bolagets påstådda vägran att lämna ut information fortfarande finns många konkurrenter på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar, nämligen bland annat IBM, Novell, Red Hat och Sun, samt flera säljare av Linux-produkter. Microsoft har upprepat att Linux nyligen tog sig in på marknaden och växer snabbt. Det har inte heller bestritts att Linux-produkterna, själva eller tillsammans med Samba-produkter eller Novells serverprogram Nterprise, direkt konkurrerar med Windows operativsystem för servrar vad gäller utförandet av en stor uppsättning av uppgifter, såsom tillhandahållandet av arbetsgruppstjänster till Windows operativsystem för klientdatorer. Dessutom har Microsoft påpekat att International Data Corporation (IDC), som beskriver sig som den ledande internationella koncernen på området för rådgivning och undersökning beträffande IT- och telekommunikationsmarknaden, har bedömt att det inte förelåg någon risk för att konkurrensen skulle elimineras. Det framgår av IDC:s prognoser att Microsofts andel av marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar som används på sådana servrar som kostar mindre än 25000 USD, under perioden 2003–2008 nästan kommer att förbli oförändrad, medan Linux marknadsandel kommer att fördubblas.

443

För det tredje har Microsoft kritiserat kommissionens ”konstlat snäva” definition av den andra produktmarknaden.

444

Enligt Microsoft är ”konkurrensen med Windows operativsystem för servrar … ännu starkare” om definitionen också täcker andra uppgifter än fil- och utskriftshantering och hantering av användare och användargrupper som Windows operativsystem för servrar kan utföra.

445

Microsoft har påpekat att kommissionen inte har bestritt att grundversionen av operativsystemet Windows Server 2003 gör det möjligt att utföra ett stort antal olika uppgifter, varav många inte omfattas av den andra produktmarknaden såsom den definieras i det angripna beslutet. Microsoft har förklarat att kommissionens synsätt innebär att ett och samma Windowsoperativsystem för servrar omfattas av den relevanta marknaden om det tillhandahåller lösningar för fil- och utskriftshantering till Windowsoperativsystem för klientdatorer, och är uteslutet från marknaden om det tillhandahåller ”proxy-tjänster” eller ”brandväggstjänster” till samma operativsystem.

446

Microsoft anser att kommissionen inte kan göra gällande det faktum att bolagets operativsystem Windows Server 2003 finns i olika versioner som faktureras till olika priser till stöd för sitt påstående att grundversionen av operativsystemet tillhör en annan marknad än den som övriga versioner av samma operativsystem tillhör. Microsoft har härvid angett att de ”dyrare” versionerna av operativsystemet tillhandahåller samma arbetsgruppstjänster som grundversionen.

447

I repliken har Microsoft något utvecklat sitt påstående att den andra produktmarknaden har definierats på ett felaktigt sätt. Inledningsvis har bolaget anfört att det har en andel på ungefär 30 procent av marknaden för operativsystem för servrar i allmänhet. Vidare har det anfört att ”[i]ngen i branschen använder uttrycket ’arbetsgruppsserver’ i den mening som kommissionen gjorde för att definiera [denna produktmarknad]”. När branschanalytiker någon enstaka gång talar om ”arbetsgruppsservrar” syftar de i allmänhet också på servrar som utför ett stort antal olika uppgifter, inklusive ”webb-, databas- och programservrar”. Slutligen har Microsoft gjort gällande att ingen av de största serverleverantörerna på marknaden säljer arbetsgruppsservrar som endast utför de uppgifter som kommissionen har identifierat.

448

Microsoft har vidare tillbakavisat de förklaringar som kommissionen lämnade i svaromålet för att motivera sin definition av marknaden. Microsoft har för det första påpekat att ”leverantörerna inte fakturerar olika priser till olika personer för samma utgåva av ett operativsystem för servrar beroende på hur de kommer att använda det”. Bolaget har också bestritt att de operativsystem för servrar som kommissionen betraktar som operativsystem för arbetsgruppsservrar är ”optimerade” för att tillhandahålla arbetsgruppstjänster. Det framgår i detta avseende av de uppgifter från IDC som kommissionen har använt för att beräkna marknadsandelarna att, med undantag av endast Novells NetWare, ”dessa operativsystem använder mycket mer tid för uppgifter som inte hör till arbetsgrupper än för arbetsgruppsuppgifter”. Slutligen har bolaget anfört att ”[k]ostnaden för ändringar är lika med noll i många fall [och] obetydlig i andra”.

449

Dessutom har Microsoft gjort en allmän hänvisning till två rapporter som har upprättats av Evans, Nichols och Padilla och som återfinns i bilaga A.23 till ansökan och bilaga C.12 till repliken.

450

För det fjärde har Microsoft i repliken kritiserat den metod som kommissionen använde sig av för att beräkna de olika operatörernas marknadsandelar på den andra produktmarknaden och som innebär att de enda faktorer som beaktas är den tid som operativsystem för servrar använder för att utföra arbetsgruppsuppgifter och försäljningen av operativsystem för servrar som kostar mindre än 25000 USD. Denna metod får nämligen den absurda konsekvensen att ”ett exemplar av ett operativsystem anses både ingå i och vara uteslutet från marknaden beroende på vilka uppgifter det utför vid ett visst tillfälle”. Denna metod ger således ingen ”relevant information om den dominerande ställningen”.

451

CompTIA har för det första hävdat att kommissionen tillämpade ett rättsligt felaktigt kriterium genom att endast undersöka huruvida Microsofts vägran att lämna ut information ledde till en ”risk för eliminering av all effektiv konkurrens”. Den borde i stället ha prövat huruvida vägran sannolikt skulle eliminera all konkurrens på den sekundära marknaden. Vidare har CompTIA gjort gällande att bevisningen i målet inte styrker att nämnda vägran kunde få en sådan följd, och har särskilt framhållit Linux ”växande framgång”.

452

ACT har framhållit att kravet på nödvändighet och kravet på eliminering av konkurrensen är mycket nära kopplade till varandra. Framför allt har ACT hävdat att det angripna beslutet är motstridigt eftersom det dels medges att 40 procent av marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar kontrolleras av konkurrenter som är i stånd att tillhandahålla ersättningsprodukter utan att ha haft tillgång till informationen om interoperabilitet, dels anges att ingen konkurrens är möjlig på marknaden utan tillgång till sådan information, eftersom denna är nödvändig.

453

Dessutom har ACT bestritt kommissionens uppfattning att det saknas skäl att beakta konkurrensen från ”de minimis-aktörer”. ACT har också riktat kritik mot att kommissionen endast baserade sig på en ”risk” för eliminering av konkurrensen och har framhållit att Linux fortsätter att stärka sin ställning på marknaden.

454

Kommissionen har anfört att den aktuella vägran riskerar att eliminera all effektiv konkurrens på den härledda marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

455

Till stöd för det påståendet har kommissionen gjort gällande att den bevisning som undersöktes i skälen 585–692 i det angripna beslutet tydligt visar att det är ”högst sannolikt” att nämnda risk ”kommer att besannas inom en nära framtid”. Med hänvisning till skäl 700 i det angripna beslutet har kommissionen angett att om Microsofts agerande inte hejdas finns det en stor risk för att konkurrenternas produkter stängs in i olika ”nischer” eller inte längre blir lönsamma.

456

Kommissionen anser att de ovan i punkt 320 nämnda målen Istituto Chemioterapico Italiano och Commercial Solvents mot kommissionen och CBEM innehåller värdefull vägledning för bedömningen av Microsofts agerande i förhållande till artikel 82 EG, trots att nämnda mål inte handlar om en vägran att upplåta en licens för immateriella rättigheter. Kommissionen har i detta sammanhang gjort gällande att orden ”risk”, ”möjlighet” och ”sannolikhet”, som domstolen har använt i rättspraxis som rör missbruk bestående i vägran att lämna ut något, har samma betydelse.

457

Kommissionen har anfört att de flesta av Microsofts argument bygger på det felaktiga antagandet att det ankommer på kommissionen att visa att konkurrensen redan har eliminerats eller åtminstone att elimineringen är nära förestående. Kommissionen har erinrat om att kommissionen i det angripna beslutet visade att ”den grad av interoperabilitet som kan uppnås med hjälp av den information som Microsoft har lämnat ut inte räcker för att konkurrenterna skall kunna fortsätta verksamheten på marknaden på ett lönsamt sätt” (fotnot 712 i det angripna beslutet). Microsoft har inte åberopat någon bevisning som styrker att det rör sig om en uppenbart oriktig bedömning.

458

Vidare har kommissionen uttalat sig om Microsofts argument avseende omständigheterna på marknaden.

459

Kommissionen har anfört att ”risken för eliminering av all konkurrens existerade redan år 1998, liksom den gör i dagsläget”, och den enda skillnaden är att ”risken för eliminering av konkurrensen för närvarande är mer överhängande än den var år 1998”.

460

Vidare har kommissionen invänt mot Microsofts slutsatser av Mercer-rapporterna. Enligt kommissionen visar dessa rapporter att kunderna väljer Windows som operativsystem för arbetsgruppsservrar på grund av ”den otillbörliga fördel” som Microsoft åtnjuter i interoperabilitetshänseende, trots att Windows ”ligger efter” andra produkter vad gäller flera av de egenskaper som kunderna fäster vikt vid.

461

När det gäller Microsofts argument avseende Linux-produkternas framgång anser kommissionen att denna inte har styrkts. Kommissionen har hänvisat till skälen 506 och 632 i det angripna beslutet, där det tydligt visas att ”Linux tidigare framgång har varit av begränsad omfattning”. Det framgår av de två sista av undersökningarna från Mercer att Linux endast har en mycket liten marknadsandel, det vill säga i storleksordningen 5 procent, av marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

462

Kommissionen har upprepat att prognoserna från IDC är överdrivna och baserade på bristfälliga uppgifter (se ovan punkterna 365 och 366). I själva verket visar uppgifterna från IDC att Microsoft snabbt har uppnått en dominerande ställning på den relevanta marknaden, att bolaget fortsätter att öka sin marknadsandel och att det konfronteras med en alltmer fragmenterad samling nischade aktörer.

463

Kommissionen har också tillbakavisat Microsofts kritik av kommissionens definition av den andra produktmarknaden.

464

Kommissionen har erinrat om att den vid utarbetandet av definitionen började med att fastställa ”en förteckning över grundläggande arbetsgruppstjänster som är nära knutna till ett specifikt behov hos kunderna”. Det rör sig om de nyckeltjänster som kunderna tar hänsyn till när de köper ett operativsystem för arbetsgruppsservrar. Kommissionen baserade sina slutsatser på olika slags bevisning, bland annat den information som samlades in i samband med 2003 års marknadsundersökning (skälen 349–352 i det angripna beslutet), det ”statistiska sambandet” mellan användningen av ett visst operativsystem för att utföra en av de grundläggande arbetsgruppsuppgifterna och användningen av detsamma för att utföra de andra grundläggande uppgifterna (skäl 353 i det angripna beslutet), samt Microsofts beskrivning och prissättning avseende dess produkter (skälen 359–382 i det angripna beslutet).

465

Kommissionen har hävdat att operativsystem för arbetsgruppsservrar är ”optimerade” för att tillhandahålla arbetsgruppstjänster och att det sätt på vilket de tillhandahåller dessa tjänster spelar en avgörande roll för beslutet att köpa dessa system. Den omständigheten att arbetsgruppsservrar ibland används för att köra ett tillämpningsprogram leder inte till att de ”tillfälligt” utesluts från marknaden eller till att företagsservrar som är ”optimerade” för att köra företagsprogram ”tillfälligt” anses omfattas av samma marknad.

466

Kommissionen har bemött Microsofts argument att Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar kan användas för att tillhandahålla proxy- och brandväggstjänster, genom att (med en hänvisning till skäl 58 i det angripna beslutet) påpeka att dessa uppgifter utförs av specialiserade ”gränsservrar”. De sistnämnda servrarna kan således inte utgöra ett konkurrensmässigt hot mot Microsoft på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

467

I dupliken har kommissionen gjort gällande att den terminologi som den använder för att peka ut produktmarknaden saknar relevans för huruvida den har definierat marknaden korrekt. För övrigt används uttrycket ”operativsystem för arbetsgruppsservrar” i branschen för att beteckna den ”typ av produkter som [det angripna] beslutet avser”.

468

Vidare har kommissionen tillbakavisat Microsofts kritik av förklaringarna i svaromålet (se ovan punkt 448).

469

Härvid konstaterar kommissionen att till skillnad från vad Microsoft har anfört ”fakturerar [bolaget liksom dess konkurrenter] kunderna olika priser för samma operativsystem beroende på hur de kommer att använda det”. Priserna varierar nämligen beroende på antalet klientdatorer som har tillgång till den berörda servern. Säljarna av operativsystem för arbetsgruppsservrar erbjuder flera olika utgåvor – till olika priser – av operativsystem som tillhör samma ”familj”. Mer allmänt har kommissionen anfört att ”Microsoft licensierar Windows operativsystem för servrar till kunder och [att] det i princip inte finns något skäl till varför Microsoft inte skulle kunna göra åtskillnad beroende på användningen”.

470

Kommissionen har anfört att Microsofts påstående, att operativsystem för arbetsgruppsservrar ”använder mycket mer tid för uppgifter som inte hör till arbetsgrupper än för arbetsgruppsuppgifter”, är baserat på uppgifter från IDC som har behandlats i enlighet med en olämplig metod.

471

Kommissionen har bemött Microsofts påstående att ”[k]ostnaden för ändringar är lika med noll i många fall [och] obetydlig i andra” genom att hänvisa till skälen 334–341 och 388–400 i det angripna beslutet. Dessa visar att det saknas utbytbarhet på utbudssidan vad gäller såväl operativsystem för klientdatorer som operativsystem för arbetsgruppsservrar.

472

Dessutom har kommissionen i dupliken framhållit att Microsoft inte har bestritt att interoperabiliteten med klientdatorer – och närmare bestämt med klientdatorer som kör Windows – är särskilt viktig när ett operativsystem för servrar utför arbetsgruppsuppgifter. Kommissionen har hävdat att Microsofts vägran att lämna ut information om interoperabilitet har en avsevärd negativ inverkan på konkurrenternas kapacitet att möta konsumenternas förväntningar vad gäller utförandet av dessa uppgifter, och att nämnda vägran således ändrar konkurrensvillkoren för serveroperativsystem som säljs för att utföra ovannämnda uppgifter i förhållande till sådana serveroperativsystem som är avsedda för andra uppgifter. Enligt kommissionen ”kvarstår detta faktum, även för det fall … att, vad gäller såväl Microsoft som dess konkurrenter, de olika utgåvorna av serveroperativsystem som för närvarande finns på marknaden alla är lämpade … för att utföra både arbetsgruppsserveruppgifter och vissa andra uppgifter ’av enklare slag’ (icke-verksamhetskritiska (’non-mission critical’) tillämpningsprogram, såsom e-postprogram etc.)”.

473

Kommissionen har tillagt att ”[n]är det gäller utbudssidan är det uppenbart att, om man inom ramen för förevarande analys godtar dels kundernas behov av arbetsgruppstjänster på efterfrågesidan (som inte har bestritts av Microsoft), dels Microsofts egen uppfattning att de olika utgåvorna av varje säljares operativsystem för arbetsgruppsservrar har en identisk kapacitet vad gäller arbetsgruppsuppgifter, samma snedvridna marknadskrafter som tvingar Microsofts konkurrenter att upphöra med försäljningen av serveroperativsystem för arbetsgruppsuppgifter också kommer att förhindra utbytbarhet på utbudssidan genom (åter)inträdet av de aktuella ’operativsystemsfamiljerna’ på grundval av deras utgåvor i den ’högre prisklassen’”.

474

Slutligen har kommissionen hänvisat till bilaga B.11 till svaromålet och bilaga D.12 till dupliken, vilka innehåller kommissionens kommentarer till innehållet i bilaga A.23 till ansökan och bilaga C.12 till repliken.

475

Kommissionen har vidare tillbakavisat Microsofts kritik av den metod som kommissionen har använt för att beräkna marknadsandelar. Kommissionen har inledningsvis framhållit att dess bedömning inte är beroende av att Microsoft redan har uppnått en dominerande ställning på den härledda marknaden med hjälp av det missbruk som bolaget påstås ha gjort sig skyldigt till. Det viktiga är nämligen att det föreligger en risk för att konkurrensen skall elimineras på denna marknad. Nämnda metod gör det möjligt att ”skapa en tillräckligt tillförlitlig bild av obalansen på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar”. Dessutom har kommissionen hävdat att den inte har tagit hänsyn till den tid som en viss server använder för olika uppgifter, utan att den, för de företag som deltog i 2003 års marknadsundersökning och svarade på frågorna i den andra och den tredje av Mercers undersökningar, har tittat på hur stor del av arbetsgruppsuppgifterna som utfördes av servrarna från olika säljare. Det framgår varken av 2003 års marknadsundersökning eller av de andra undersökningarna att Microsofts marknadsandel understiger 60 procent för någon av arbetsgruppsuppgifterna.

476

Kommissionen har tillagt att ”genom att använda de ’filter’ som Microsoft identifierade kan man använda uppgifterna [från IDC] som en approximativ uppskattning av försäljningen av de olika säljarnas utgåvor som har betecknats som operativsystem för arbetsgruppsservrar”. Kommissionen har anfört att ”i den mån Microsofts eget utestängande agerande leder till att försäljningen av operativsystem för servrar som främst köps för arbetsgruppsuppgifter skiljs åt från försäljningen av operativsystem som främst köps för andra uppgifter, kan man med hjälp av ett ”arbetsbelastningsfilter” göra sig en bild av Microsofts relativa försäljningsstyrka när det gäller främst de förstnämnda uppgifterna”. Även om endast filtret ”25000 USD” användes och ingen åtskillnad gjordes beroende på arbetsbelastningen, skulle Windows andel i vilket fall som helst uppgå till 65 procent sett till volymen och 61 procent sett till omsättningen (skäl 491 i det angripna beslutet).

477

SIIA har gjort gällande att eftersom informationen om interoperabilitet är nödvändig kan en vägran att lämna ut sådan information per definition leda till eliminering av konkurrensen på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. SIIA har särskilt konstaterat en avsevärd och snabb ökning av Microsofts marknadsandel på nämnda marknad i samband med att Microsoft började saluföra sitt operativsystem Windows 2000 Server. Enligt SIIA är Microsofts argument avseende Linux-produkternas påstådda framgång på marknaden grundlösa.

478

FSFE har hävdat att Linux-produkterna inte utgör något konkurrensmässigt hot på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

479

Förstainstansrätten kommer att i följande ordning pröva de fyra olika typer av argument som Microsoft har anfört till stöd för att det inte föreligger eliminering av konkurrensen i det förevarande fallet: 1) definitionen av den relevanta produktmarknaden, 2) metoden för att beräkna marknadsandelar, 3) det tillämpliga kriteriet och 4) bedömningen av omständigheterna på marknaden och konkurrenssituationen.

480

Microsofts argument avseende definitionen av produktmarknaden avser den andra av de tre marknader som kommissionen identifierade i det angripna beslutet (se ovan punkterna 23 och 25–27), nämligen marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Kommissionen angav i sin beskrivning av dessa operativsystem att de hade utformats och sålts för att som en helhet tillhandahålla lösningar för delning av filer och skrivare samt för hantering av användare och användargrupper till ett relativt begränsat antal klientdatorer som är anslutna till ett litet eller medelstort datornät (skälen 53 och 345 i det angripna beslutet).

481

Microsoft anser i stort att kommissionen har definierat den andra marknaden alltför snävt genom att endast inkludera de operativsystem för servrar som används för att tillhandahålla sådana tjänster som nämns i föregående punkt, det vill säga så kallade arbetsgruppstjänster. Microsofts syfte med att ifrågasätta kommissionens definition är i huvudsak att visa att marknaden inte har utvecklats på det sätt som beskrivs i skälen 590–636 i det angripna beslutet och att det inte har skett en eliminering av all konkurrens.

482

Förstainstansrätten konstaterar inledningsvis att gemenskapsdomstolen endast kan göra en begränsad prövning av definitionen av produktmarknaden i den mån den har krävt komplicerade ekonomiska bedömningar från kommissionens sida (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 6 juni 2002 i mål T-342/99, Airtours mot kommissionen (REG 2002, s. II-2585, punkt 26). Detta innebär emellertid inte att gemenskapsdomstolen inte skall pröva kommissionens tolkning av ekonomiska uppgifter. Gemenskapsdomstolen skall pröva huruvida kommissionen har baserat sin bedömning på bevis som är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, som utgör samtliga relevanta uppgifter som skall beaktas för att bedöma en komplicerad situation och som kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 89 nämnda målet kommissionen mot Tetra Laval, punkt 39).

483

Dessutom konstaterar förstainstansrätten att Microsoft endast har upprepat de argument som bolaget anförde under det administrativa förfarandet och som kommissionen uttryckligen tillbakavisade i det angripna beslutet, utan att ange på vilket sätt kommissionens bedömning är felaktig, och gjort en allmän hänvisning till två rapporter i bilaga A.23 till ansökan och bilaga C.12 till repliken. Av de skäl som anges ovan i punkterna 94–99 kommer förstainstansrätten endast att beakta dessa rapporter i den mån de stöder eller kompletterar grunder eller argument som Microsoft uttryckligen har åberopat i sina skrivelser.

484

Vid fastställandet av den omtvistade definitionen har kommissionen beaktat produkternas utbytbarhet dels på efterfrågesidan, dels på utbudssidan. Det skall erinras om att det framgår av kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens konkurrenslagstiftning (EGT C 372, 1997, s. 5, punkt 7) att ”[e]n relevant produktmarknad omfattar alla varor eller tjänster som på grund av sina egenskaper, sitt pris och den tilltänkta användningen av konsumenterna betraktas som utbytbara”. Förstainstansrätten erinrar också om att, såsom det anges i punkt 20 i samma tillkännagivande, i de situationer då utbytbarheten på utbudssidan kan jämföras med utbytbarhet på efterfrågesidan vad gäller effektivitet och omedelbarhet kan även denna beaktas när den relevanta marknaden definieras. För detta krävs att leverantörerna som svar på små men varaktiga förändringar av de relativa priserna kan ställa om till produktion av de relevanta produkterna och kan marknadsföra dem på kort sikt utan att väsentliga tilläggskostnader eller risker uppstår.

485

Förstainstansrätten påpekar inledningsvis att fastställandet av den andra marknaden inte baserades på uppfattningen att det existerar en separat kategori av operativsystem för servrar som uteslutande sköter fil- och utskriftshantering och hantering av användare och användargrupper. Tvärtom konstaterade kommissionen upprepade gånger i det angripna beslutet uttryckligen att operativsystem för arbetsgruppsservrar också kan användas för andra uppgifter och framför allt att de kan köra icke verksamhetskritiska tillämpningsprogram) (se, bland annat, skälen 59, 355, 356 och 379 i det angripna beslutet). I skäl 59 i det angripna beslutet förklarade kommissionen att ”tillämpningsprogram betraktas som ’icke verksamhetskritiska’ när en funktionsrubbning hos ett sådant program drabbar vissa användare, men inte påverkar organisationens hela verksamhet”. Kommissionen har närmare bestämt hänvisat till interna e-posttjänster. Såsom kommer att beskrivas mer detaljerat nedan bygger kommissionens definition i själva verket på konstaterandet att den förmåga som finns hos operativsystem för arbetsgruppsservrar att som en helhet tillhandahålla lösningar för fil- och utskriftshantering och hantering av användare och användargrupper utgör – utan att det påverkar de andra uppgifter som de kan utföra – en av dessa operativsystems grundläggande egenskaper, och att dessa operativsystem framför allt utformas, säljs, köps och används för att tillhandahålla nämnda tjänster.

486

Vad gäller utbytbarheten på efterfrågesidan fann kommissionen i skäl 387 i det angripna beslutet att ”det inte finns några produkter som … utövar ett så stort konkurrensmässigt tryck på operativsystemen för arbetsgruppsservrar att de kan anses omfattas av den relevanta produktmarknaden”.

487

Denna slutsats grundade kommissionen på att det framgick av den information som hade insamlats i samband med 2003 års marknadsundersökning att arbetsgruppsservrar utför en särskild uppsättning av sammanlänkade uppgifter som efterfrågas av konsumenterna (skälen 348–358 i det angripna beslutet).

488

Förstainstansrätten finner att det konstaterandet bekräftas av handlingarna i målet och att Microsoft inte har gjort gällande något argument som föranleder en annan bedömning.

489

I kommissionens begäran om upplysningar av den 4 juni 2003 frågade kommissionen de berörda organisationerna om de hade en särskild typ av server som tillhandahöll lösningar för fil- och utskriftshantering och hantering av användare och användargrupper (första delen av fråga 1). Av de 85 organisationer som svarade på frågan uppgav 70 stycken (motsvarande ungefär 82,3 procent) att så var fallet.

490

Kommissionen frågade också organisationerna om de ansåg att dessa tjänster utgör ”en uppsättning av serveruppgifter som ’hänger ihop’” (andra delen av fråga 1). Av de 83 organisationer som svarade på frågan ansåg 51 stycken (motsvarande ungefär 61,4 procent) att så var fallet.

491

Ovannämnda resultat beror framför allt på att dessa tjänster utgör bastjänster som användarna av klientdatorer använder i sitt dagliga arbete. Enhet I 06 har till exempel motiverat sitt jakande svar på de två delarna av fråga 1 genom att beskriva de servrar som tillhandahåller arbetsgruppstjänster som ”infrastrukturservrar” och tjänsterna som ”standardtjänster för datorer”. Enheten angav härvid att ”[v]arje användare måste identifieras/autentiseras, han eller hon skapar/ändrar filer, skriver ut dem, utväxlar/delar dem”. Andra organisationer betecknar på samma sätt dessa servrar som ”leverantörer av infrastrukturtjänster” (se svaret från enheterna I 13 och I 30).

492

Det skall påpekas, såsom kommissionen gjorde i skäl 352 i det angripna beslutet, att flera organisationer har motiverat sina jakande svar på de två delarna av fråga 1 genom att framhålla behovet av att ha en ”enkel inloggning” för de användare som vill komma åt nätresurserna eller en ”single point of administration” för nätet (se, bland annat, svaren från enheterna I 30, I 46-16 och I 46-37, samt från bolaget Inditex). Andra organisationer lyfte fram kostnadsaspekter, och påpekade bland annat att användningen av ett enda operativsystem för att tillhandahålla arbetsgruppstjänster gör det möjligt att minska administrationskostnaderna (se, bland annat, svaren från enheten I 49-19 och från bolaget Inditex).

493

Det är riktigt att kommissionen i sin beskrivning av ”arbetsgruppsuppgifter” i begäran om upplysningar av den 4 juni 2003 också inkluderade ”stöd för tjänster för intern e-post och samarbete, och andra tillämpningsprogram som inte är ’verksamhetskritiska’”, och att ett antal av de tillfrågade organisationerna godtog att dessa tjänster inbegreps i beskrivningen. Det är också riktigt att 62 organisationer av 85 (motsvarande ungefär 72,9 procent) uppgav som svar på fråga 2 i samma begäran om upplysningar att de uppskattade flexibiliteten hos ett operativsystem för arbetsgruppsservrar som vid sidan av lösningar för fil- och utskriftshantering och hantering av användare och användargrupper också kunde tillhandahålla sådana tjänster som inte är ”verksamhetskritiska”.

494

Dessa konstateranden räcker dock inte för att dra slutsatsen att kommissionen har definierat den andra produktmarknaden alltför snävt.

495

Dessa konstateranden måste nämligen för det första nyanseras. Det skall således påpekas att flera av de tillfrågade organisationerna i sina svar på fråga 1 i begäran om upplysningar av den 4 juni 2003 uppgav att tjänster för intern e-post och samarbete utfördes hos dem på speciella servrar, och de skilde dessa tjänster från de andra arbetsgruppstjänster som kommissionen hade nämnt (se, bland annat, svaren från enheterna I 09-1, I 11, I 22, I 37, I 53, I 46 -13, I 46-15, I 59 och I 72, och svaren från bolagen Danish Crown, Spardat och Stork Food & Dairy Systems). Enhet I 37 ansåg till exempel att de arbetsgruppsuppgifter som identifierats av kommissionen utgjorde en uppsättning av sammanlänkade serveruppgifter, men uppgav samtidigt att ”fil- och utskriftshantering och hantering av datorer [hängde] ihop” medan ”hantering av intern e-post [tillhörde] en annan uppsättning av servrar”. På samma sätt uppgav enheten I 46-15 att den hade ”en server som endast tillhandahöll lösningar för fil- och utskriftshantering och hantering av datorer”.

496

För det andra framgår det också av 2003 års marknadsundersökning, vilket kommissionen påpekade i skälen 353 och 354 i det angripna beslutet och som den erinrade om i svaret på en av de skriftliga frågorna från förstainstansrätten, att när organisationer använder ett visst operativsystem för fil- och utskriftshantering, använder de i allmänhet samma operativsystem för hantering av användare och användargrupper. Microsoft har inte bestritt innehållet i fotnoterna 436 och 438 i det angripna beslutet angående de ”sambandskoefficienter” som kommissionen beräknat på grundval av svaren på fråga 5 i kommissionens begäran om upplysningar av den 16 april 2003. Kommissionen förklarade där att ”sambandskoefficienten” mellan ett NetWareoperativsystems, eller ett Windowsoperativsystems, andel av arbetsbelastningen för en av arbetsgruppstjänsterna (nämligen fildelning, utskrift och hantering av användare och användargrupper) och samma operativsystems andel av arbetsbelastningen för en annan av dessa tjänster är synnerligen hög. Däremot är ”sambandskoefficienten” mycket lägre mellan ett NetWareoperativsystems, eller ett Windowsoperativsystems, andel av arbetsbelastningen för en av arbetsgruppstjänsterna och samma operativsystems andel av arbetsbelastningen för en annan typ av tjänster, särskilt tjänster för intern e-post och andra tillämpningsprogram som inte är ”verksamhetskritiska”. Kommissionen har tillagt att samma slutsatser kan dras av vissa resultat av Mercers andra och tredje undersökningar. Med andra ord framgår det av nämnda bevisning, som inte har bestritts av Microsoft, att det är mycket vanligare att, på en och samma server, kombinera de arbetsgruppstjänster som kommissionen har identifierat än en sådan tjänst och en annan typ av tjänst.

497

Trots att det är riktigt att användarna fäster viss vikt vid möjligheten att utöver arbetsgruppstjänster använda operativsystem för arbetsgruppsservrar för vissa uppgifter som inte är ”verksamhetskritiska”, påverkar detta inte slutsatsen att det föreligger en särskild efterfrågan på operativsystem för servrar som tillhandahåller arbetsgruppstjänster. Eftersom det har visats att det är de ovan avsedda tre typerna av tjänster som är avgörande för efterfrågesidans val är det av ringa betydelse att de operativsystem för servrar som tillhör den relevanta marknaden också kan utföra vissa ytterligare uppgifter.

498

Det skall tilläggas att, såsom angavs i skälen 357, 358 och 628 i det angripna beslutet, de utsagor från kunder som Microsoft ingav under det administrativa förfarandet bekräftar kommissionens bedömning.

499

Det framgår nämligen av dessa utsagor att organisationer visserligen, såsom Microsoft har framhållit i flera av sina skrivelser, ofta använder ”heterogena” datornät, det vill säga nät som innehåller operativsystem för servrar och klientdatorer från olika tillverkare. De använder dock olika typer av servrar för att utföra olika typer av uppgifter. Det framgår närmare bestämt av nämnda utlåtanden att arbetsgruppstjänster, såsom de har definierats av kommissionen, i allmänhet tillhandahålls av andra typer av servrar än dem som utför tjänster som är ”verksamhetskritiska”. Sålunda framgår det av den beskrivning som dessa organisationer har gjort av sin IT-miljö att arbetsgruppstjänster vanligtvis tillhandahålls av billiga servrar på vilka ett Windows- eller NetWareoperativsystem har installerats, medan de tillämpningsprogram som är ”verksamhetskritiska” körs på dyrare och större servrar på vilka ett UNIX-operativsystem har installerats, eller på stordatorer (”mainframes”).

500

Till exempel uppgav en betydelsefull koncern inom kemi- och läkemedelsområdet att de ”verksamhetskritiska” (”business-critical”) tillämpningsprogram som den använder för löneutbetalning och interna banktransaktioner körs på stordatorer. Den tillade att andra ”verksamhetskritiska” tillämpningsprogram, som bland annat används för administrativ och teknisk hantering av vissa av dess avdelningar, sköts av servrar som kör UNIX. De uppgifter som inte är ”verksamhetskritiska” och framför allt fil- och utskriftshantering och hantering av användare och användargrupper utförs inom nämnda koncern däremot av särskilda servrar på vilka främst Windowsoperativsystem har installerats. Ett stort flygbolag förklarade likaså att de tillämpningsprogram som det använder för bland annat planering av flygningar och bokningstjänster sköts av servrar som kör UNIX, medan de program som inte är ”verksamhetskritiska” sköts av Windowsservrar. Ett annat relevant exempel är den bankkoncern som uppgav att den använder UNIX-servrar för de grundläggande ekonomiska programmen, Solaris-servrar för andra ekonomiska program och program som utvecklas internt, och Windows NT-servrar för ”infrastrukturfunktioner, såsom domäntjänster (särskilt identifiering och autentisering) och fil- och utskriftshantering”.

501

Förstainstansrätten påpekar, såsom bland annat angavs i skälen 58 och 346 i det angripna beslutet) att servrar i den lägre prisklassen inte alla används för arbetsgruppstjänster. Vissa av dessa servrar installeras nämligen på ”gränsen” till näten och är avsedda för att utföra vissa speciella uppgifter, såsom webbservrar, webb-cache-servrar och brandväggsservrar.

502

Microsoft har gjort gällande att det framgår av uppgifterna från IDC att de operativsystem som kommissionen betecknar som ”operativsystem för arbetsgruppsservrar”, med undantag av endast Novells NetWare, alla använder mycket mindre tid för arbetsgruppsuppgifter än för andra uppgifter. Det argumentet kan inte godtas. Det är baserat på uppgifter från IDC som visar att endast 24 procent av försäljningen av servrar, i alla prisklasser, som kör ett Windowsoperativsystem motsvarar ”fil-”, ”utskrifts-” och ”näthanteringsuppgifter” (se fotnot 93 i repliken). Såsom framgår av bland annat skälen 487 och 488 i det angripna beslutet och som kommer att förklaras mer detaljerat nedan i punkt 553, uppvisar emellertid den metod som IDC har använt för att beräkna marknadsandelar vissa brister. Även om de nämnda uppgifterna ansågs motsvara de arbetsgruppstjänster som avses i det angripna beslutet står den procentsats som har beräknats på grundval av IDC:s uppgifter i vilket fall som helst endast för den del av Microsofts försäljning av operativsystem för servrar av alla olika versioner som hänför sig till marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Till skillnad från vad Microsoft har hävdat avser den aktuella procentsatsen nämligen inte uteslutande operativsystem för arbetsgruppsservrar.

503

Kommissionen har bland annat på grundval av Microsofts egen beskrivning av sina produkter konstaterat att operativsystemen för arbetsgruppsservrar är ”optimerade” i förhållande till de uppgifter som de är avsedda för (skälen 359–368 i det angripna beslutet).

504

Förstainstansrätten anser att handlingarna i målet styrker nämnda konstaterande.

505

Vad gäller de operativsystem för servrar som tillhör serien Windows 2000 framgår det av den information som Microsoft har publicerat på sin webbplats att dessa säljs i tre olika versioner, nämligen Windows 2000 Server, Windows 2000 Advanced Server och Windows 2000 Datacenter Server, och att var och en av dessa versioner är avsedd att tillgodose en särskild efterfrågan från användarna vad avser uppgifter.

506

Microsoft beskriver Windows 2000 Server som ingångsversion av servrar i serien Windows 2000 som befinner sig ”i den lägre prisklassen”, och som ”den rätta lösningen för arbetsgruppsservrar med fil-, utskrifts- och kommunikationsuppgifter” (skäl 361 i det angripna beslutet). Microsoft anger närmare att Windows 2000 Server ”kan hantera en till fyra processorer och upp till fyra gigabyte” (skäl 364 i det angripna beslutet).

507

Microsoft framställer sin produkt Windows 2000 Advanced Server som ”det rätta operativsystemet för grundläggande program för affärsverksamhet och e-handel med högre arbetsbelastning och högprioriterade processer [’high-priority processes’]” (skäl 362 i det angripna beslutet). Microsoft anger att Windows 2000 Advanced Server, förutom att det innehåller alla funktioner som finns i Windows 2000 Server, också har ”ytterligare egenskaper vad gäller skalbarhet och tillförlitlighet, såsom ’clustering’, som syftar till att säkra att verksamhetskritiska program fungerar ordentligt under de mest krävande scenarier som kan tänkas” (skäl 362 i det angripna beslutet). Microsoft anger också att Windows 2000 Advanced Server ”kan hantera en till åtta processorer och upp till åtta gigabyte” (skäl 364 i det angripna beslutet).

508

Microsoft anger att Windows 2000 Datacenter Server ”erbjuder maximal tillförlitlighet och tillgänglighet” och beskriver det som ”det ideala operativsystemet för verksamhetskritiska databaser och ett företags resursplaneringsprogram” (skäl 363 i det angripna beslutet). Microsoft har preciserat att Windows 2000 Datacenter Server ”är avsett för företag som behöver mycket tillförlitliga exklusiva drivrutiner och program” och att det ”kan hantera 1 till 32 processorer och upp till 64 gigabyte” (skälen 363 och 364 i det angripna beslutet).

509

Microsoft gör en liknande beskrivning av de olika versionerna av de serveroperativsystem som kom efter Windows 2000, det vill säga Windows Server 2003 Standard Edition, Windows Server 2003 Enterprise Edition, Windows Server 2003 Datacenter Edition och Windows Server 2003 Web Edition.

510

Således beskriver Microsoft Windows Server 2003 Standard Edition som ”det ideala heltäckande nätverksoperativsystemet för vardagsbehoven i organisationer av alla storlekar – särskilt småföretag och arbetsgrupper” som erbjuder ”intelligent delning av filer och skrivare, säker Internetanslutning, centraliserad desktop policy management och webblösningar som sammankopplar anställda, partners och kunder” (skäl 365 i det angripna beslutet).

511

Microsoft förklarar att Windows Server 2003 Enterprise Edition, utöver de funktioner som också finns i Windows Server 2003 Standard Edition, erbjuder ”tillförlitlighetsaspekter som behövs för verksamhetskritiska program” (skäl 366 i det angripna beslutet).

512

Vad gäller Windows Server 2003 Datacenter Edition anger Microsoft att detta operativsystem ”har utvecklats för program som är verksamhetskritiska och som kräver högsta möjliga skalbarhet, tillgänglighet och tillförlitlighet” (skäl 366 i det angripna beslutet).

513

Slutligen anger Microsoft att Windows Server 2003 Web Edition är ”utformat för att skapa och härbärgera webbprogram, webbsidor och webbtjänster” och ”är särskilt utformat för specialiserade webbtjänster” (skäl 367 i det angripna beslutet). Microsoft framhåller att operativsystemet ”endast kan användas för att utveckla webbsidor, webbplatser, webbprogram och webbtjänster” (skäl 367 i det angripna beslutet).

514

Det framgår av nämnda marknadsföringsmaterial att Microsoft självt anger att de olika versionerna av dess serveroperativsystem är avsedda att tillgodose olika uppgiftsrelaterade behov hos användarna. Det framgår också därav att de olika versionerna inte är avsedda att köras med samma datorutrustning.

515

Dessutom är de produkter som kommer från andra tillverkare av serveroperativsystem också ”optimerade” för att tillhandahålla arbetsgruppstjänster. Så är särskilt fallet när det gäller produkterna från företaget Red Hat. Dess operativsystem Red Hat Enterprise Linux ES och Red Hat Enterprise Linux AS är tydligt avsedda för att tillgodose olika behov hos användarna. Kommissionen angav i fotnot 463 i det angripna beslutet att nämnda företag på sin webbplats beskriver sitt operativsystem Red Hat Enterprise Linux ES som ”perfekt för nätverks-, fil-, utskrifts-, e-post-, webb- och anpassade eller paketerade affärsapplikationer”. Däremot, vad gäller Red Hat Enterprise Linux AS anger Red Hat att detta operativsystem är avsett för ”verksamhetskritiska operativsystem i den övre prisklassen” och ”utgör den optimala lösningen för stora avdelningsservrar och datacenter”. Det stämmer överens med konstaterandet att de operativsystem som är installerade på servrar i den övre prisklassen är avsedda för att utföra ”verksamhetskritiska” uppgifter, och behöver av den anledningen vara mer tillförlitliga och ha fler funktioner än operativsystem för arbetsgruppsservrar (skälen 57 och 346 i det angripna beslutet).

516

Kommissionen baserade sig på ”Microsofts prissättningsstrategi” och närmare bestämt på bolagets fakturering av olika priser för de olika versionerna av dess serveroperativsystem (skälen 369–382 i det angripna beslutet).

517

Det framgår av uppgifterna i skälen 370–373 i det angripna beslutet, vilka inte har bestritts av Microsoft, att det föreligger betydliga skillnader i pris mellan de olika versionerna av bolagets serveroperativsystem, vad gäller såväl serien Windows 2000 Server som Windows Server 2003.

518

Med utgångspunkt i 25 ”klientåtkomstlicenser” eller ”Client Access Licenses (CAL)”, kan det konstateras att försäljningspriset är 2,22 gånger högre för Windows 2000 Advanced Server än för Windows 2000 Server. Försäljningspriset är 5,55 gånger högre för Windows 2000 Datacenter Server än för Windows 2000 Server (med utgångspunkt i 25 CAL).

519

Med utgångspunkt i 25 CAL är försäljningspriset 2,22 gånger högre för Windows Server 2003 Enterprise Edition än för Windows Server 2003 Standard Edition. Försäljningspriset är 5,55 gånger högre för Windows Server 2003 Datacenter Edition än för Windows Server 2003 Standard Edition (med utgångspunkt i 25 CAL). Windows Server 2003 Web Edition, som endast kan användas för vissa särskilda uppgifter (se ovan punkt 513), säljs till ett pris som ligger långt under priset för Windows Server 2003 Standard Edition.

520

Vidare skall det understrykas att, i motsats till vad Microsoft förefaller antyda (se ovan punkt 446), kommissionen inte har slutit sig till att de olika versionerna av Microsofts serveroperativsystem tillhör olika produktmarknader endast av den omständigheten att bolaget fakturerar olika priser för de olika versionerna. När det gäller utbytbarheten på efterfrågesidan har kommissionen inte bara tagit hänsyn till denna aspekt utan också, och framför allt, till den omständigheten att var och en av dessa olika versioner är avsedd att tillgodose ett särskilt behov hos användarna.

521

Inte heller kan Microsoft med framgång åberopa den omständigheten att de ”dyrare” versionerna av produkterna i serien Windows Server 2003, det vill säga Windows Server 2003 Enterprise Edition och Windows Server 2003 Datacenter Edition, gör det möjligt att utföra samma arbetsgruppsuppgifter som Windows Server 2003 Standard Edition. Även om detta är riktigt kvarstår nämligen det faktum att de två första operativsystemen är avsedda för att tillgodose andra behov än det tredje och att det är föga troligt att en användare som endast är intresserad av att erhålla arbetsgruppstjänster i detta syfte skulle köpa ett operativsystem som är avsevärt mycket dyrare än Windows Server 2003 Standard Edition.

522

Såsom kommissionen med rätta har påpekat i skäl 376 i det angripna beslutet ger Microsoft självt uttryck för denna uppfattning när bolaget i sin egen marknadsföringsdokumentation anger följande beträffande serien Windows 2000 Server:

”[D]e tre produkter som ingår i familjen – Windows 2000 Server, [Windows 2000] Advanced Server och [Windows 2000] Datacenter Server – gör det möjligt att skräddarsy er investering för att uppnå den grad av systemtillgänglighet som behövs för er affärsverksamhet, och slippa betala extra för åtgärder som inte kräver maximal drifttid.”

523

I samma sammanhang kan Microsoft inte heller med framgång åberopa att operativsystemet Windows Server 2003 Standard Edition också gör det möjligt att utföra andra uppgifter än arbetsgruppsuppgifter. Genom detta argument tar bolaget nämligen ingen hänsyn till att det tar ut olika priser för detta operativsystem beroende på om det är avsett att användas för arbetsgruppstjänster eller för andra typer av tjänster. Såsom förklarades i skälen 84 och 380 i det angripna beslutet innefattar de priser som Microsoft har fastställt för operativsystemet Windows Server 2003 Standard Edition en licensavgift per server som operativsystemet är installerat på och en licensavgift (CAL) per klientdator som servern förser med arbetsgruppstjänster. Däremot behöver användaren inte skaffa en CAL om denne önskar använda operativsystemet för ”icke autentiserade” uppgifter, såsom brandvägg, proxy eller cache. Dessa konstateranden visar dessutom att Microsofts påstående, att ”leverantörerna inte fakturerar olika personer olika priser för samma utgåva av ett serveroperativsystem beroende på hur de kommer att använda det”, är felaktigt.

524

Slutligen har kommissionen påpekat att andra serveroperativsystem än operativsystem för arbetsgruppsservrar inte behöver interoperera med klientdatorerna i en organisation i lika stor utsträckning som operativsystem för arbetsgruppsservrar (skälen 346 och 383–386 i det angripna beslutet).

525

Det räcker att påpeka att det redan i punkt 385 ovan konstaterades att kommissionen hade fog för sin bedömning. I vilket fall som helst har Microsoft inte bestritt den.

526

Det framgår av det ovan anförda att Microsoft inte har visat att kommissionen gjorde en uppenbart felaktig bedömning när den fann att det på efterfrågesidan inte finns några produkter som utövar ett så stort konkurrensmässigt tryck på operativsystemen för arbetsgruppsservrar att de kan anses omfattas av den relevanta produktmarknaden (skäl 387 i det angripna beslutet).

527

Frågan om utbytbarheten på utbudssidan undersöktes av kommissionen i skälen 388–400 i det angripna beslutet.

528

Kommissionen anser att ”andra säljare av operativsystem, varav särskilt säljare av serveroperativsystem, inte kan ställa om sina produktions- och distributionstillgångar till operativsystem för arbetsgruppsservrar utan att drabbas av kostnader och betydande extra risker och inom en så kort tid att det är relevant att ta hänsyn till utbytbarheten på utbudssidan i det förevarande målet” (skäl 399 i det angripna beslutet). Kommissionen har närmare bestämt tillbakavisat den uppfattning som Microsoft framförde i sitt svar av den 16 november 2001 på det andra meddelandet om invändningar. Enligt Microsofts uppfattning existerar det en ”nästan ögonblicklig utbytbarhet på utbudssidan”, i den meningen att det räcker med att ”avaktivera” de ”mest komplicerade funktionerna” i de exklusiva serveroperativsystemen för att erhålla en produkt som kan likställas med ett operativsystem för arbetsgruppsservrar.

529

Det skall konstateras att Microsoft i sina inlagor inte har anfört något konkret argument som kan föranleda en annan bedömning än den som kommissionen gjorde i ovannämnda skäl i det angripna beslutet. I repliken har bolaget endast i allmänhet påstått att ”[k]ostnaden för ändringar är lika med noll i många fall” och ”obetydlig i andra”, utan att ange huruvida det härmed avser att bestrida kommissionens konstateranden avseende utbytbarheten på utbudssidan.

530

Mot denna bakgrund konstaterar förstainstansrätten att Microsoft inte har visat att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den slöt sig till att det i förevarande fall saknas utbytbarhet på utbudssidan.

531

Av vad som anförts ovan följer att det var riktigt av kommissionen att definiera den andra produktmarknaden såsom marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

532

Den sistnämnda slutsatsen påverkas inte av Microsofts argument att ”[i]ngen i branschen använder uttrycket ’arbetsgruppsserver’ i den meningen som kommissionen använde det för att definiera [den aktuella produktmarknaden]”. Såsom kommissionen med fog har anfört saknar den terminologi som kommissionen har använt för att peka ut marknaden relevans för huruvida den har definierat marknaden korrekt. De faktiska omständigheterna ger i vilket fall som helst inget stöd för Microsofts argument, eftersom det framgår av handlingarna i målet att uttrycken ”arbetsgruppsserver” och ”operativsystem för arbetsgruppsservrar” används i branschen för att beteckna den typ av produkter som det angripna beslutet avser. I klagomålet av den 10 december 1998 angav Sun uttryckligen att klagomålet avsåg Microsofts agerande inom ”sektorn för operativsystem för arbetsgruppsservrar”. Det skall likaså erinras om att Microsoft i sin marknadsföringsdokumentation självt beskriver operativsystemet Windows 2000 Server som ”den rätta lösningen för arbetsgruppsservrar med fil-, utskrifts- och kommunikationsuppgifter” (se ovan punkt 506).

533

Microsoft har anfört att kommissionen har använt en olämplig metod för att beräkna hur stora marknadsandelar de olika aktörerna har på den andra produktmarknaden. Bolaget har bland annat anfört att metoden inte ger någon ”relevant information om den dominerande ställningen”.

534

Förstainstansrätten anser att Microsoft av nedan angivna skäl inte har visat att den metod som kommissionen har använt innehåller en uppenbart oriktig bedömning.

535

I skälen 473–490 i det angripna beslutet gav kommissionen en detaljerad beskrivning av nämnda metod.

536

Kommissionen angav först och främst att den använde två kategorier av indikatorer (proxies) för att bedöma de olika aktörernas ställning på marknaden, nämligen dels de uppskattningar som IDC gjort på grundval av prisintervall och fördelningen av de olika uppgifter som servrarna utför, dels uppskattningar av marknadsandelar baserade på resultaten av 2003 års marknadsundersökning och Mercers andra och tredje undersökningar (skäl 473 i det angripna beslutet).

537

Det skall omedelbart påpekas att konstaterandet i föregående punkt visar att Microsofts påstående, att kommissionen beräknade marknadsandelarna med beaktande av endast den tid som operativsystem för servrar använder för utförandet av arbetsgruppsuppgifter och försäljningen av operativsystem för servrar som kostar mindre än 25000 USD, är uppenbart felaktigt. Microsoft har underlåtit att nämna att kommissionen också har beaktat uppgifter från andra källor än IDC. De marknadsandelar som har fastställts med hjälp av de sistnämnda uppgifterna stämmer på det hela taget överens med dem som har fastställts på grundval av uppgifterna från IDC, vilket kommer att anges nedan i punkt 556.

538

Vidare har kommissionen anfört att marknadsandelarnas storlek skall uppskattas utifrån såväl antalet sålda produktenheter som omsättningen från försäljningen av programvara och hårdvara tillsammans (skälen 474–477 i det angripna beslutet).

539

När det gäller uppgifterna från IDC anser kommissionen att dessa behöver justeras med hjälp av två ”filter” (skälen 478–489 i det angripna beslutet). För det första beaktar kommissionen endast servrar vars pris understiger 25000 USD (eller25000 EUR, eftersom en euro i allmänhet motsvarade en amerikansk dollar vid den ifrågavarande perioden, vilket framgår av fotnot 6 i det angripna beslutet). För det andra beaktar kommissionen endast vissa av de uppgiftstyper som IDC har definierat.

540

Det är användningen av dessa två filter som har kritiserats av Microsoft.

541

Vad gäller det första filtret har Microsoft i repliken endast bestritt dess relevans i största allmänhet. I bilaga C.12 till repliken har bolaget preciserat sina argument något. Bolaget har dels hävdat att 2003 års marknadsundersökning, varav vissa resultat har åberopats av kommissionen för att motivera tillämpningen av filtret, avser ”agerandet hos en särskild kundgrupp”, dels kritiserat att kommissionen beaktar försäljningspriset för servrar och inte det för operativsystem. Bolaget har påpekat att ett och samma operativsystem för arbetsgruppsservrar kan köras på servrar som säljs till mycket olika priser, bland annat servrar som kostar mer än 25000 USD.

542

Dessa argument kan inte godtas.

543

För det första utgjorde de enheter som kommissionen ställde frågor till inom ramen för 2003 års marknadsundersökning nämligen inte någon ”särskild kundgrupp”. Såsom det angavs i skäl 8 i det angripna beslutet utgör dessa enheter bolag som slumpmässigt valts ut av kommissionen, och som är etablerade i olika medlemsstater, skiljer sig åt storleksmässigt och är verksamma inom olika ekonomiska sektorer.

544

Vidare skall det framhållas att prisgränsen på 25000 USD, eller 25000 EUR, avser ”den totala kostnaden för systemet (det vill säga hårdvaran och programvaran)”, vilket kommissionen angav som svar på en av de skriftliga frågorna från förstainstansrätten. Förstainstansrätten anser att kommissionen hade fog för att beakta försäljningspriset för hårdvaran tillsammans med programvaran för att uppskatta aktörernas marknadsandelar på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Såsom konstaterades i skälen 69 och 474 i det angripna beslutet finns det flera leverantörer, bland annat Sun och de flesta leverantörer av UNIX-produkter, som utvecklar och säljer serveroperativsystemen och hårdvaran samtidigt. Förstainstansrätten konstaterar dessutom att Microsoft under det administrativa förfarandet självt förordade det tillvägagångssätt som kommissionen valde (se skäl 476 i det angripna beslutet).

545

Förstainstansrätten konstaterar att kommissionen hade fog för att tillämpa en prisgräns på 25000 USD eller 25000 EUR, som är det belopp som motsvarar det maximala försäljningspriset för servrar tillhörande den första av de tre serverkategorier utifrån vilka IDC delar upp marknaden vid sina analyser (skäl 480 i det angripna beslutet). Det framgår nämligen av resultaten av 2003 års marknadsundersökning att operativsystem för arbetsgruppsservrar i allmänhet körs på relativt billiga servrar, i motsats till verksamhetskritiska tillämpningsprogram vilka sköts av servrar i den övre prisklassen.

546

Inom ramen för nämnda undersökning bad kommissionen bland annat de berörda organisationerna att ange vilket pris de var beredda att betala för en arbetsgruppsserver (fråga 3 i begäran om upplysningar av den 4 juni 2003). Av de 85 organisationer som svarade på denna fråga angav 83 stycken (motsvarande ungefär 97,6 procent) att de inte skulle betala mer än 25000 EUR.

547

I begäran om upplysningar av den 16 april 2003 ställde kommissionen vissa frågor till de berörda organisationerna beträffande deras tidigare och deras planerade inköp av servrar för fil- och utskriftshantering (frågorna 8 och 9). Det framgår av svaren på dessa frågor att av de 8236 servrar som organisationerna hade köpt för detta ändamål hade 8001 (motsvarande ungefär 97,1 procent) kostat mindre än 25000 EUR, och av de 2695 planerade serverinköpen avsåg 2683 (motsvarande ungefär 99,6 procent) servrar till ett pris understigande 25000 EUR (skäl 479 i det angripna beslutet).

548

När det gäller det andra filtret har Microsoft i repliken endast påpekat att tillämpningen av detta får den absurda konsekvensen att ”ett exemplar av ett operativsystem anses både ingå i och vara uteslutet från marknaden beroende på vilka uppgifter det utför vid ett visst tillfälle”. I bilaga C.12 till repliken har Microsoft tillagt att ”en stor del av försäljningen som (på konstlad väg) utesluts från marknaden [med hjälp av detta filter] nästan säkert avser försäljning av utgåvor [av serveroperativsystem] som tillhör kommissionens kandidatmarknad [det vill säga marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar]”.

549

Inte heller dessa argument kan godtas.

550

Det skall nämligen konstateras att kommissionen hade fog för att använda sig av det andra filtret, men också att Microsoft med råge har överdrivit konsekvenserna av tillämpningen av filtret i fråga.

551

Förstainstansrätten erinrar om skälet till att kommissionen ansåg det vara nödvändigt att använda filtret. Det framgår av skäl 482 i det angripna beslutet att skälet till detta är att inte alla operativsystem som installeras på servrar som kostar mindre än 25000 USD eller 25000 EUR är operativsystem som tillhandahåller arbetsgruppstjänster. Framför allt är vissa av dessa operativsystem uteslutande avsedda för särskilda uppgifter utanför eller vid gränsen för arbetsgruppsnäten, såsom webbtjänster eller brandväggstjänster. Så är fallet med exempelvis operativsystemet Windows Server 2003 Web Edition. I licensvillkoren för detta operativsystem föreskrivs att det inte får användas för arbetsgruppstjänster, och det installeras vanligtvis på servrar som kostar mindre än 25000 USD eller 25000 EUR.

552

Kommissionen har således, med fog, bedömt att det var lämpligt att relativisera uppgifterna från IDC beträffande försäljningen av servrar som kostar mindre än 25000 USD eller 25000 EUR, genom att också beakta de olika typer av uppgifter som utförs av dessa servrar (skäl 483 i det angripna beslutet). För detta ändamål har kommissionen använt de uppgifter från IDC som finns i databasen ”IDC Server Workloads 2003 Model”. Det rör sig om uppgifter som har samlats in från konsumenter vilka av IDC har ombetts ange vilka uppgifter (eller vilka ”arbetsbelastningar”) som servrarna i deras organisationer utför. Såsom har angetts ovan i punkt 431, har IDC identifierat åtta huvudkategorier av uppgifter och identifierat flera ”underkategorier” för varje huvudkategori. Kommissionen har använt de två underkategorierna ”delning av filer/skrivare” och ”nätverkshantering”, som är de som ligger närmast den ”fil- och utskriftshantering” och ”hantering av användare och användargrupper” som avses i det angripna beslutet (skäl 486 i det angripna beslutet).

553

De uppgifter som tillhör ovannämnda underkategorier överensstämmer visserligen inte exakt med de tjänster som utgör marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. Kommissionen var för övrigt fullständigt medveten om detta, vilket framgår av de exempel som den gav i skälen 487 och 488 i det angripna beslutet och som bland annat visar att vissa uppgifter som utförs av servrar i den övre prisklassen kan hänföras till den ena eller den andra underkategorin trots att det står klart att de inte utgör några arbetsgruppsuppgifter.

554

Det var dock just kombinationen av dessa två av Microsoft kritiserade filter som gjorde det möjligt att begränsa detta problem med konkordans mellan de uppgifter som definierats av IDC och de som kommissionen har identifierat.

555

I vilket fall som helst konstaterar förstainstansrätten att det resultat i fråga om marknadsandelar som uppnås om man endast använder det första filtret inte nämnvärt skiljer sig från det resultat som uppnås om man använder båda filtren tillsammans. Microsofts marknadsandel år 2002, beräknad på grundval av alla servrar som har sålts till ett pris understigande 25000 USD, uppgår således till 64,9 procent sett till antalet sålda enheter och 61 procent sett till omsättningen (skäl 491 i det angripna beslutet). Om man beträffande samma servrar endast beaktar underkategorierna ”delning av filer/skrivare” och ”nätverkshantering”, uppgår Microsofts marknadsandelar till 66,4 procent av antalet sålda enheter (65,7 procent sett till omsättningen) för den första underkategorin och till 66,7 procent sett till antalet sålda enheter (65,2 procent sett till omsättningen) för den andra underkategorin (skäl 493 i det angripna beslutet).

556

Mer allmänt kan det konstateras, såsom angavs i skäl 473 i det angripna beslutet, att de procentsatser som erhålls med användning av uppgifterna från IDC, när båda filtren tillämpas tillsammans, på det hela taget motsvarar de procentsatser som baseras på 2003 års marknadsundersökning och Mercers andra och tredje undersökningar (se, till exempel, skälen 495, 497 och 498 i det angripna beslutet). Det skall framhållas att kommissionen varje gång har gjort en försiktig uppskattning. När det gäller Microsoft har kommissionen sålunda hänvisat till den minsta marknadsandelen, det vill säga ”minst 60 procent” (skäl 499 i det angripna beslutet).

557

Av vad som anförts följer att Microsoft inte har visat vare sig att den metod som kommissionen har använt för att beräkna marknadsandelarna innehåller en uppenbart oriktig bedömning, eller att uppskattningarna av marknadsandelarna i skälen 491–513 i det angripna beslutet skall betraktas som uppenbart felaktiga.

558

Det skall tilläggas att kommissionen inte endast har slutit sig till att Microsoft har en dominerande ställning på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar utifrån bolagets marknadsandelar på denna marknad. Kommissionen har nämligen också beaktat de befintliga hindren för tillträde till marknaden (skälen 515–525 i det angripna beslutet), som framför allt beror på att det föreligger näteffekter och hinder för interoperabilitet, samt de nära affärsmässiga och tekniska kopplingar som finns mellan den sistnämnda marknaden och marknaden för operativsystem för klientdatorer (skälen 526–540 i det angripna beslutet).

559

När det gäller den aktuella vägran att lämna ut information skall det slutligen erinras om att kommissionen i det angripna beslutet har anfört att Microsoft, med hjälp av ”hävstångseffekten” (leveraging), har använt sig av den i det närmaste monopolistiska ställning som bolaget innehar på marknaden för operativsystem för klientdatorer, för att påverka marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar (skälen 533, 538, 539, 764–778, 1063, 1065 och 1069). Med andra ord är ursprunget till det missbruk som Microsoft påstås ha gjort sig skyldigt till den dominerande ställning som bolaget har på den första produktmarknaden (skälen 567 och 787 i det angripna beslutet). Även om kommissionen saknade fog för bedömningen att Microsoft hade en dominerande ställning på den andra marknaden (se, bland annat, skälen 491–541, 781 och 788 i det angripna beslutet) skulle den omständigheten i sig dock inte räcka för slutsatsen att kommissionens bedömning att det förelåg missbruk av dominerande ställning var felaktig.

560

I det angripna beslutet undersökte kommissionen huruvida den aktuella vägran att lämna ut information medförde en risk för att konkurrensen på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar eliminerades (skälen 585, 589, 610, 622, 626, 631, 636, 653, 691, 692, 712, 725, 781, 992 och 1070). Microsoft anser att nämnda kriterium inte är tillräckligt strikt, eftersom det enligt den rättspraxis som rör utövandet av en immateriell rättighet krävs att kommissionen visar att en vägran att upplåta en licens till en utomstående är ”av beskaffenheten att eliminera all konkurrens” eller, men andra ord, att det föreligger en ”stor sannolikhet” för att vägran skall leda till ett sådant resultat.

561

Förstainstansrätten anser att den kritik som Microsoft har framfört är av rent terminologisk karaktär och helt saknar relevans. Uttrycken ”risk för eliminering av konkurrensen” och ”av beskaffenheten att eliminera all konkurrens” används nämligen utan åtskillnad av gemenskapsdomstolen för att uttrycka samma tanke, nämligen att artikel 82 EG inte endast är tillämplig från och med den tidpunkt då det inte längre förekommer någon konkurrens, eller nästan ingen konkurrens, på marknaden. Att kräva att kommissionen skall vänta på att konkurrenterna har eliminerats från marknaden, eller att en sådan eliminering är nära förestående, innan den kan ingripa med stöd av nämnda bestämmelse, skulle uppenbarligen strida mot bestämmelsens syfte som är att upprätthålla en sund konkurrens på den gemensamma marknaden och, framför allt, att skydda den ännu befintliga konkurrensen på den berörda marknaden.

562

I det förevarande fallet fanns det särskilt stor anledning för kommissionen att tillämpa artikel 82 EG innan elimineringen av konkurrensen på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar var fullbordad, då denna marknad kännetecknas av betydande nätverkseffekter och en sådan utveckling således svårligen skulle kunna vändas (se skälen 515–522 och 533 i det angripna beslutet).

563

Det skall tilläggas att det inte är nödvändigt att visa att all konkurrens på marknaden var på väg att elimineras. Det viktiga vid fastställandet av att artikel 82 EG har åsidosatts är nämligen att den aktuella vägran riskerar att, eller är av beskaffenheten att, eliminera all konkurrens på marknaden. Den omständigheten att konkurrenterna till det företag som har en dominerande ställning finns kvar i vissa ”nischer” av marknaden kan inte räcka för att det skall anses föreligga konkurrens.

564

Slutligen skall det erinras om att det är kommissionen som skall styrka att vägran att lämna ut information riskerar att leda till att all effektiv konkurrens elimineras. Såsom redan har angetts ovan i punkt 482 skall kommissionen basera sin bedömning på bevis som är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, som utgör samtliga relevanta uppgifter som skall beaktas för att bedöma en komplicerad situation och som kan ligga till grund för de slutsatser som dragits.

565

Förstainstansrätten konstaterar att kommissionen i det angripna beslutet på samma gång undersökte huruvida informationen om interoperabilitet var nödvändig och huruvida vägran att lämna ut information riskerade att eliminera konkurrensen (skälen 585–692 i det angripna beslutet). Undersökningen bestod av fyra delar. För det första behandlade kommissionen utvecklingen av marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar (skälen 590–636 i det angripna beslutet). För det andra konstaterade den att interoperabilitet är en avgörande faktor vid valet att använda Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar (skälen 637–665 i det angripna beslutet). För det tredje angav kommissionen att det inte finns några lösningar som kan ersätta ett utlämnande av information om interoperabilitet från Microsofts sida (skälen 666–687 i det angripna beslutet). För det fjärde gjorde kommissionen vissa konstateranden beträffande MCPP (skälen 688–691 i det angripna beslutet).

566

Microsofts argument till stöd för den förevarande anmärkningen avser främst den första delen av kommissionens undersökning. Microsoft har gjort gällande att marknadsinformationen motsäger kommissionens uppfattning att konkurrensen på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar riskerar att elimineras till följd av den aktuella vägran att lämna ut information.

567

I den första delen undersökte kommissionen först och främst utvecklingen av Microsofts och dess konkurrenters marknadsandelar på den andra produktmarknaden. Kommissionen konstaterade att Microsofts marknadsandel hade ökat snabbt och mycket, och fortsatte att växa på särskilt Novells bekostnad. Vidare framhöll kommissionen att säljarna av UNIX-produkter bara hade en liten marknadsandel. Slutligen bedömde den att Linux-produkternas närvaro på marknaden var mycket begränsad, att de inte hade haft någon framgång på marknaden under de år som föregick det angripna beslutet och att vissa prognoser beträffande deras framtida ökning inte kunde föranleda kommissionen att dra en annan slutsats än att den effektiva konkurrensen på marknaden var på väg att elimineras.

568

Förstainstansrätten anser att dessa konstateranden bekräftas av omständigheterna i målet och att Microsofts argument inte föranleder någon annan bedömning.

569

Det framgår nämligen för det första av handlingarna i målet att Microsoft inledningsvis endast tillhandahöll operativsystem för klientdatorer och att bolaget tog sig in på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar relativt sent (se, bland annat, punkt 47 i svaret av den 17 november 2000 på det första meddelandet om invändningar). Det var inte förrän i slutet av 90-talet som det började utveckla ett operativsystem för servrar, och det första, Windows NT 3.5 Server, började säljas i juli 1992. Det var först med produkten Windows NT 4.0 som lanserades på marknaden i juli 1996 som bolaget för första gången nådde en verklig affärsmässig framgång (se, bland annat, punkt 50 i svaret av den 17 november 2000 på det första meddelandet om invändningar, och punkterna 50 och 56 i ansökan).

570

Det framgår av uppgifterna från IDC, vilka återges i skäl 591 i det angripna beslutet, att Microsofts marknadsandel, sett till antalet sålda enheter, på marknaden för operativsystem som är installerade på servrar som kostar mindre än 25000 USD har ökat från 25,4 procent (24,5 procent sett till omsättningen) år 1996 till 64,9 procent (61 procent sett till omsättningen) år 2002, vilket motsvarar en uppgång med ungefär 40 procent på endast sex år.

571

Det framgår också av uppgifterna från IDC, vilka nämns i skäl 592 i det angripna beslutet, att Microsofts marknadsandel har ökat kontinuerligt sedan lanseringen av Windows 2000-generationen av dess operativsystem. Såsom kommissionen med fog konstaterade på flera ställen i det angripna beslutet (se till exempel skälen 578–584, 588 och 613) var det just med denna produktserie som interoperabilitetsproblemen ställdes på sin spets för Microsofts konkurrenter.

572

Som illustration kan nämnas programvaran NDS för NT som hade utvecklats av Novell med hjälp av dekompileringstekniker och som möjliggjorde interoperabiliteten mellan å ena sidan operativsystem för arbetsgruppsservrar från Microsofts konkurrenter och å andra sidan Windows domänarkitektur, i det förevarande fallet Windows NT. NDS for NT kunde installeras på en Windows NT-domänkontrollant och gjorde det möjligt för klientdatorerna att använda Novells NDS (Novell Directory Service, senare kallat eDirectory) för att hantera de olika aspekterna av Windows NT-domänerna. På grund av att Microsoft underlät att ge Novell viss information fungerar NDS for NT dock inte tillsammans med operativsystemet Windows 2000 Server (se skäl 301 i det angripna beslutet).

573

Ett annat exempel är produkten ”AS/U” som AT&T utvecklade under 90-talet med hjälp av vissa delar av källkoden till Windows som Microsoft hade accepterat att lämna ut inom ramen för en licens. AS/U gjorde det möjligt för en server med ett UNIX-operativsystem att fungera som primär domänkontrollant i en Windows NT-domän (se skäl 211 i det angripna beslutet). Likaså utvecklade Sun på grundval av källkoden till AS/U, vilken AT&T hade lämnat ut med stöd av en licens, en produkt som liknade AS/U och kallades PC NetLink. När PC NetLink installerades på en server som körde ett Solaris-operativsystem blev det möjligt för denna server att ”tillhandahålla Windows 3.X/95/98/NT-klientdatorer transparenta fil-, utskrifts-, katalog- och säkerhetstjänster för Windows NT”, och detta på ett ”nativt” sätt, det vill säga utan att användarna behövde installera ett extra program på sina datorer. Dessutom blev det möjligt för servern att agera som primär domänkontrollant eller som reservdomänkontrollant i en Windows NT-domän (se skäl 213 i det angripna beslutet). År 2001 beslutade Microsoft och AT&T att inte utsträcka licensavtalet till att omfatta vissa nya tekniker på området för serveroperativsystem. Sålunda tillhandahöll inte Microsoft AT&T de nödvändiga delarna av källkoden för de operativsystem som kom efter operativsystemen Windows NT 4.0. Följaktligen fungerade PC NetLink endast tillsammans med klientdatorer på vilka ett Windows NT-operativsystem var installerat – bland annat fungerade det inte tillsammans med Windows 2000 – och produkten förlorade gradvis sin dragningskraft.

574

I samma sammanhang skall de olika förändringar nämnas som är resultatet av övergången från Windows NT-tekniken till Windows 2000-tekniken och till Active Directory (se ovan punkterna 167–171).

575

Det framgår av handlingarna i målet att parallellt med den ovan beskrivna utvecklingen av Microsofts ställning erfor Novell en kontinuerlig tillbakagång på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar och förvandlades på bara några år till en sekundär aktör. Vid den tiden då Microsoft tog sig in på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar var dock Novells operativsystem NetWare den ledande produkten på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar (se punkt 56 i ansökan). Novell hade då funnits på marknaden sedan mitten på 80-talet.

576

Det framgår av de uppgifter från IDC som nämndes i skäl 593 i det angripna beslutet att om man utgår från underkategorin ”delning av filer/skrivare” och servrar som kostar mindre än 25000 USD har NetWares marknadsandel minskat från 33,3 procent år 2000 till 23,6 procent år 2002 sett till antalet sålda enheter och från 31,5 procent år 2000 till 22,4 procent år 2002 sett till omsättningen.

577

Novells tillbakagång bekräftas såväl av skrivelserna från marknadsanalytikerna som av Microsoft självt (se skäl 596 i det angripna beslutet).

578

I rapporten innehållande analysen av resultaten från Mercers tredje undersökning angav Mercer uttryckligen att ett stort antal organisationer har minskat sin användning av NetWare. Mercer påpekade framför allt att ”[n]är de får frågor om vilka olika serveroperativsystem för arbetsgruppsfunktioner de har använt under de fem senaste åren framgår det att antalet organisationer som har minskat sin användning av NetWare överstiger antalet organisationer som har ökat den, i proportionen 7:1” (se sidan 25 och tabell 16 i rapporten).

579

Dessutom, såsom kommissionen med fog påpekade i skälen 594 och 595 i det angripna beslutet visar vissa resultat av 2003 års marknadsundersökning och vissa skriftliga uttalanden från kunder som ingetts av Microsoft under det administrativa förfarandet tydligt på en tendens hos berörda organisationer att byta ut NetWare mot Windows 2000 Server. Däremot finns det mycket få exempel på ”migration” från Windows till NetWare (se skälen 594 och 632 i det angripna beslutet).

580

Vad beträffar Microsofts andra konkurrenter framgår det av omständigheterna i målet att de endast har kunnat behålla en ytterst marginell ställning på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

581

Vad gäller säljarna av UNIX-operativsystemen (varibland Sun) framgår det av de uppgifter från IDC som nämndes i skäl 508 i det angripna beslutet att – om man utgår från underkategorin ”delning av filer/skrivare” och servrar som kostar mindre än 25000 USD – deras kumulerade marknadsandel år 2002 uppgick till endast 4,6 procent sett till antalet sålda enheter och 7,4 procent sett till omsättningen. När det gäller underkategorin ”nätverkshantering” är motsvarande siffror 6,4 procent sett till antalet sålda enheter och 10,8 procent sett till omsättningen.

582

Förstainstansrätten påpekar att det framgår av resultaten från 2003 års marknadsundersökning och av skriftliga uttalanden från kunder som ingetts av Microsoft att UNIX-operativsystemen huvudsakligen inte används för arbetsgruppstjänster utan för att köra tillämpningsprogram som är ”verksamhetskritiska”, för webbtjänster och brandväggstjänster och, i mindre utsträckning för interna e-posttjänster (se skälen 509–511 i det angripna beslutet).

583

Vad gäller Linux-produkterna framgår det av uppgifterna från IDC, resultaten från 2003 års marknadsundersökning och av skrivelserna från Microsofts kunder att, till skillnad från vad Microsoft har hävdat, också dessa produkter hade en endast marginell närvaro på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet.

584

Det framgår sålunda av de uppgifter från IDC som nämndes i skäl 599 i det angripna beslutet att den kumulerade marknadsandel som tillkommer säljarna av Linux-produkter sett till antalet sålda enheter – om man utgår från underkategorin ”delning av filer/skrivare” och servrar som kostar mindre än 25000 USD – sjönk från 5,1 procent år 2000 till 4,8 procent år 2002. Mätt utifrån omsättningen uppgick nämnda marknadsandel till 3,9 procent under samma period.

585

Enligt de uppgifter från IDC som nämndes i fotnot 728 i det angripna beslutet (se också skäl 505 i det angripna beslutet) ökade visserligen den kumulerade marknadsandel som tillkommer säljarna av Linux-produkter sett till antalet sålda enheter – om man utgår från underkategorin ”nätverkshantering” och servrar som kostar mindre än 25000 USD – från 10,1 procent år 2000 till 13,4 procent år 2002 (och från 8 procent till 10,8 procent under samma period sett till omsättningen). Denna ökning skall dock relativiseras med beaktande av att, såsom kommissionen påpekade i skäl 488 och i ovannämnda fotnot i det angripna beslutet, denna underkategori omfattar tjänster som inte utgör arbetsgruppstjänster i det angripna beslutets mening. IDC anger att nämnda underkategori ”[innehåller] följande nätverksprogram: katalogtjänster, säkerhet/autentisering, överföring av data/filer via nätverket, kommunikation, överföring av data/filer via systemet” (skäl 488 i det angripna beslutet). En sådan beskrivning kan få användare som tillfrågas av IDC att i denna underkategori inkludera vissa uppgifter som inte hör hemma där och inte heller tillhör den aktuella produktmarknaden, och som i allmänhet utförs av operativsystemen Linux eller UNIX. Till exempel skulle nämnda beskrivning kunna tolkas som att den omfattar samtliga uppgifter ”som befinner sig vid gränsen till nätverken”, såsom brandväggstjänster (vilka skulle kunna anses höra till ”säkerhet”) och ”routning” (som skulle kunna anses höra till ”överföring av data/filer via nätverket”). Såsom bland annat angavs i skälen 58, 346, 482, 600 och 601 i det angripna beslutet utförs denna typ av uppgifter dock i allmänhet av Linux-operativsystem på servrar i den lägre prisklassen. Således innebär uppgifterna från IDC beträffande underkategorin ”nätverkshantering” en överskattning av försäljningen av Linux-operativsystemen på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

586

Det är riktigt att kommissionen i skäl 487 i det angripna beslutet påpekade att uppgifterna från IDC beträffande underkategorin ”delning av filer/skrivare” också är bristfälliga. Detta beror främst på den omständigheten att servrar i den övre prisklassen som kör sådana tillämpningsprogram som är ”verksamhetskritiska” kan skriva ut vissa dokument, till exempel fakturor, vilket medför att de användare som omfattas av undersökningen kan föranledas att tro att dessa servrar utför uppgifter som ingår i nämnda underkategori trots att det är uppenbart att servrarna inte utgör några arbetsgruppsservrar. Genom att använda filtret ”25000 EUR” (eller 25000 USD) kan dock sådana felaktigheter minskas (se skäl 489 i det angripna beslutet där kommissionen förklarade att de stordatorer (”mainframes”) som skriver ut fakturor i allmänhet kostar mer än nämnda belopp). Uppgifterna från IDC är således mer bristfälliga vad gäller underkategorin ”nätverkshantering” än vad gäller underkategorin ”delning av filer/skrivare”.

587

Det skall påpekas att resultaten från 2003 års marknadsundersökning inte uppvisar brister av den typen som avses i punkten ovan. Dessa resultat visar att Linux endast hade en marginell närvaro på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar. I begäran om upplysningar av den 16 april 2003 frågade kommissionen de berörda organisationerna om de använde sig av servrar som kör Linux i kombination med Samba för utförandet av arbetsgruppstjänster (fråga 25). Av de 102 organisationer som deltog i undersökningen använde endast 19 organisationer sådana servrar för att utföra arbetsgruppstjänster, och i de allra flesta fall endast i mycket begränsad utsträckning (skäl 506 i det angripna beslutet). Av de sammanlagt fler än 1200000 klientdatorer som ingick i 2003 års marknadsundersökning betjänades färre än 70000 (det vill säga mindre än 5,8 procent) av servrar som kör Linux i kombination med Samba för fil- och utskriftshantering (skälen 506 och 599 i det angripna beslutet).

588

Det skall likaså påpekas, såsom kommissionen har gjort i sitt svaromål (punkt 140), att Mercers andra undersökning för Linux-produkterna visade på en kumulerad marknadsandel på 4,8 procent när det gäller fil- och utskriftshantering och 5,2 procent när det gäller hantering av användare och användargrupper. Den tredje av Mercers undersökningar visar för samma produkter på en marknadsandel på 5,4 procent när det gäller fil- och utskriftshantering och 4,5 procent när det gäller hantering av användare och användargrupper.

589

Det framgår i själva verket av resultaten från 2003 års marknadsundersökning att Linux-produkterna, i likhet med UNIX-operativsystemen, i allmänhet används för andra uppgifter än arbetsgruppstjänster, nämligen för webbtjänster och brandväggstjänster och för att köra tillämpningsprogram som är ”verksamhetskritiska” (se skälen 600 och 601 i det angripna beslutet, som innehåller kommentarer till svaren på frågorna 5 och 6 i begäran om upplysningar av den 16 april 2003).

590

Detta konstaterande bekräftas dessutom av de skriftliga uttalanden från kunder som Microsoft ingav under det administrativa förfarandet, såsom kommissionen med fog påpekade i skäl 602 i det angripna beslutet.

591

Det skall tilläggas att säljarna av Linux-produkterna – vars närvaro på marknaden inte på något sätt kan jämföras med den ställning Microsoft har lyckats skaffa sig på samma marknad på bara några år – inte har etablerat sig på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar på Microsofts bekostnad utan på bekostnad av Novell och säljarna av UNIX-produkterna. Härvid skall det framhållas att, såsom kommissionen har anfört i dupliken (punkt 104), av de enheter som i Mercers tredje undersökning uppgav att de hade ökat sin användning av Linux under de fem senaste åren vad beträffar arbetsgruppsuppgifter hade 67 procent minskat sin användning av NetWare eller UNIX, medan endast 14 procent hade minskat användningen av Windows. Dessutom visade 2003 års marknadsundersökning på endast två fall av ”migration” från Windowsoperativsystem till Linuxoperativsystem vad beträffar utförandet av arbetsgruppsuppgifter, vilket konstaterades i skäl 632 i det angripna beslutet.

592

Microsofts påståenden av motsatt innebörd i bilaga C.11 till repliken är föga trovärdiga, med hänsyn särskilt till den konstanta ökningen av Microsofts marknadsandel på den berörda produktmarknaden under hela den period då bolaget vägrade lämna ut information.

593

Ovannämnda omständigheter bekräftar att nämnda vägran leder till att Microsofts konkurrenters produkter förvisas till marginella positioner och eventuellt till och med blir olönsamma. Att det eventuellt existerar en marginell konkurrens mellan aktörerna på marknaden kan således inte föranleda en annan bedömning än den som kommissionen har gjort av risken för eliminering av all effektiv konkurrens på marknaden.

594

Mot bakgrund av de omständigheter som nämns ovan i punkterna 583–593 finner förstainstansrätten att kommissionen hade rätt när den i skäl 603 i det angripna beslutet angav att säljarna av Linux-produkter inte utgjorde ett allvarligt hot mot Microsoft på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

595

Microsoft har också gjort gällande att Linux-produkternas närvaro på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar kommer att öka i framtiden. Bolaget har utvecklat detta argument i bilaga A.19 till ansökan och i bilaga C.11 till repliken. Kommissionen har bemött argumentet i detalj i bilaga B.10 till svaromålet och i bilaga D.11 till dupliken.

596

Till stöd för nämnda argument har Microsoft för det första hänvisat till vissa resultat av Mercers tredje undersökning.

597

Inom ramen för denna undersökning frågade Mercer bland annat IT-cheferna i de organisationer som redan använde Linux-operativsystem för arbetsgruppsuppgifter om de planerade att öka denna användning under de fem kommande åren. Såsom framgår av tabell 19 i Mercer-rapporten, som innehåller en analys av undersökningsresultaten, lämnade 53 av de 70 tillfrågade IT-cheferna ett jakande svar.

598

Förstainstansrätten anser att kommissionen gjorde rätt när den i skäl 605 i det angripna beslutet konstaterade att denna omständighet inte var av avgörande betydelse. Det skall nämligen noteras att dessa 53 IT-chefer endast utgjorde ungefär 17,9 procent av de 296 IT-chefer som deltog i Mercers tredje undersökning, då 226 chefer hade uppgett att deras organisation inte använde Linux för arbetsgruppstjänster. De 53 IT-cheferna kvantifierade inte heller sin avsikt att använda Linux i ökad utsträckning för utförandet av arbetsgruppstjänster, och angav inte om detta skulle ske på bekostnad av Windows operativsystem.

599

Det framgår dessutom av tabell 18 i samma Mercer-rapport att 58 IT-chefer bedömde att Linux-operativsystemen inte ens skulle komma att vara ”livskraftiga” när det gällde utförandet av arbetsgruppstjänster under de kommande fem åren.

600

Det är riktigt att det framgår av samma tabell att 60 procent av de tillfrågade IT-cheferna att deras organisationer planerade att köpa in Linux-operativsystem under de fem kommande åren för tillhandahållandet av arbetsgruppstjänster. Såsom kommissionen med fog påpekade i skäl 606 i det angripna beslutet ombads IT-cheferna dock varken att kvantifiera inköpen eller att precisera om dessa skulle ske på bekostnad av Windowsoperativsystemen.

601

Vidare har Microsoft åberopat vissa prognoser som har gjorts av IDC och som visar att Linux marknadsandel kommer att fördubblas mellan åren 2003 och 2008.

602

Härvid erinrar förstainstansrätten dels om att uppgifterna från IDC uppvisar vissa brister, eftersom de underkategorier som IDC använder omfattar uppgifter som faller utanför den marknad för operativsystem för arbetsgruppsservrar som avses i det angripna beslutet. IDC:s tillväxtprognoser måste således nyanseras.

603

Dels erinrar förstainstansrätten om, vilket kommissionen med fog påpekade i skäl 609 i det angripna beslutet, att Linux-operativsystemens begränsade framgång på marknaden enligt dessa prognoser inte skulle ske på Windows bekostnad utan på de konkurrerande operativsystemens bekostnad och närmare bestämt på bekostnad av NetWare. Det skall i detta sammanhang konstateras att Novell i april 2003 meddelade att dess operativsystem NetWare 7.0 från och med år 2005 skulle säljas i två olika versioner, nämligen en version baserad på den traditionella NetWare-plattformen och en annan version baserad på operativsystemet Linux (se skäl 95 i det angripna beslutet).

604

I bilaga A.19 till ansökan och i bilaga C.11 till repliken har Microsoft åberopat den uppfattning som vissa ”branschanalytiker” har gett uttryck för. Bolaget har närmare bestämt hänfört sig till vissa delar av en rapport av den 8 mars 2004 från Merrill Lynch (bilaga 7 till bilaga C.11 till repliken), som innehåller resultatet av en undersökning som Merrill Lynch genomfört och i vilken 50 IT-chefer deltog. Microsoft har påpekat att hälften av dessa chefer hade planer på att öka användningen av Linux-operativsystem inom organisationen och att 34 procent av denna halva uppgav att syftet därmed var att byta ut Windows NT för fil- och utskriftsuppgifter.

605

Förstainstansrätten anser att Microsoft inte kan vinna framgång med detta argument. Det betyder nämligen endast att 17 procent av de tillfrågade IT-cheferna avsåg att byta ut Windows NT mot Linux för ovannämnda uppgifter, och det har inte preciserats hur stor del av operativsystemen som skall bytas ut. Med hänsyn till att Windows NT-tekniken redan var föråldrad vid tiden för Merrill Lynchs undersökning (se skäl 583 i det angripna beslutet) är det i själva verket mycket troligt att den bas av servrar som körde nämnda operativsystem var relativt begränsad och att den ovannämnda ”migrationen” således endast skulle ske i liten skala. Dessutom skall det erinras om att de serveroperativsystem som tillverkas av Microsofts konkurrenter kunde uppnå en högre grad av interoperabilitet med operativsystemen i generationen Windows NT än med Microsofts operativsystem tillhörande senare generationer. Såsom kommissionen har framhållit inom ramen för sin bedömning av huruvida den aktuella informationen var nödvändig till sin karaktär (se ovan punkt 366) utgör den ”migration” som nämns i rapporten från Merrill Lynch en engångsföreteelse som inte kan föranleda en annan bedömning av risken för eliminering av konkurrensen än den som kommissionen har gjort.

606

Vidare har kommissionen, alltjämt inom ramen för den första delen av sin undersökning (nämligen den som rör utvecklingen på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar), konstaterat att Windows 2000-teknikerna, och framför allt Active Directory, ”snabbt fick en alltmer viktig roll på marknaden” (skälen 613–618 och 781 i det angripna beslutet). Kommissionen har tillagt att ”eftersom Microsoft har upphört att lämna ut information om interoperabilitet är det svårare för konkurrerande operativsystem för arbetsgruppsservrar att uppnå interoperabilitet med Windows 2000 än det var med den liknande Windows NT-tekniken” och slagit fast att ”anammandet [av de nya egenskaperna hos Windowsdomänen som kännetecknar Windows 2000] bidrar till att stänga in kunderna i en homogen Windowslösning för dess arbetsgruppsnät” (skäl 613 i det angripna beslutet).

607

Förstainstansrätten anser att flera omständigheter i målet stöder nämnda konstateranden.

608

IDC angav i en rapport som publicerades i november 2001 att ”[f]ör majoriteten av användarna är frågan inte om utan när de kommer att implementera katalogtjänster för att stödja [operativsystemet] Windows 2000 Server och de framtida Windowsoperativsystemen för servrar” och att ”bland användarna av Windows 2000 kommer en förkrossande majoritet att välja katalogtjänsten Active Directory” (skäl 614 i det angripna beslutet).

609

Såsom kommissionen konstaterade i skäl 616 i det angripna beslutet, framgår det likaså av en undersökning som utfördes av Evans Data Corporation år 2002 att 50,3 procent av programutvecklarna ”in-house” uppgav Active Directory som svar på frågan för vilka katalogtjänster deras tillämpningsprogram utvecklades.

610

Vissa resultat från 2003 års marknadsundersökning bekräftar också det mycket stora intresse som finns för Active Directory. I begäran om upplysningar av den 16 april 2003 frågade kommissionen de berörda enheterna om de redan hade implementerat (eller redan hade beslutat att implementera) Active Directory i majoriteten av Windowsdomänerna i sina datornät (fråga 15). Av de 102 enheter som ingick i undersökningen lämnade 61 ett jakande svar på denna fråga.

611

Att det finns ett sådant intresse framgår också av vissa resultat av Mercers andra undersökning, såsom kommissionen har konstaterat i skäl 618 i det angripna beslutet.

612

Dessutom har det redan anförts ovan i punkterna 571–574 att den interoperabilitet som konkurrerande operativsystem för arbetsgruppsservrar kan uppnå med produkter tillhörande generationen Windows 2000 är mycket mer begränsad än den interoperabilitet de kunde uppnå med de operativsystem som tillhörde den föregående generationen.

613

Kommissionen avslutade den första delen av undersökningen med att tillbakavisa tre kategorier av argument som Microsoft hade anfört under det administrativa förfarandet för att bestrida den risk för eliminering av konkurrensen som förelåg enligt kommissionen. Microsoft hade hänvisat till vissa skriftliga uttalanden från konkurrenter, åberopat att företagens datornät är heterogena och gjort gällande att det finns utbyteslösningar för Windows.

614

Microsoft har i sina inlagor hänvisat till de skriftliga uttalanden från sina kunder som bolaget ingav under det administrativa förfarandet och har upprepat argumentet att företagens datornät är heterogena.

615

Härvid räcker det att påpeka att det i punkterna 498–500 redan har konstaterats att dessa skriftliga uttalanden bekräftar att, vad beträffar arbetsgruppsservrar, dessa kunders datornät framför allt bestod av Windowsoperativsystem.

616

Microsoft har i sina inlagor också gjort gällande att professionella kunder fattar sina beslut om inköp av operativsystem för servrar utifrån ett antal kriterier och att frågan om interoperabilitet med Windows operativsystem för klientdatorer inte är av avgörande betydelse i detta sammanhang. Såsom har visats ovan i punkt 426 är detta påstående felaktigt.

617

Microsofts argument att det sex år efter bolagets påstådda vägran att lämna ut information fortfarande finns många konkurrenter på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar (se ovan punkt 442) skall underkännas av de skäl som anges ovan i punkt 429.

618

Det framgår av det ovan sagda att kommissionen inte har gjort någon uppenbart oriktig bedömning genom att slå fast att utvecklingen på marknaden visade att det förelåg en risk för eliminering av konkurrensen på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar.

619

Kommissionen hade än mer fog för sin slutats att det förelåg risk för eliminering av konkurrensen på marknaden med hänsyn till att denna marknad har vissa särdrag som kan leda till att företag som redan har valt Windows för sina arbetsgruppsservrar avskräcks från att i framtiden gå över till konkurrerande operativsystem. Såsom kommissionen med rätta påpekade i skäl 523 i det angripna beslutet, framgår det sålunda av Mercers tredje undersökning att ”ett väletablerat anseende som beprövad teknik” utgör en viktig faktor för en stor majoritet av de tillfrågade IT-cheferna. Vid den tidpunkt då det angripna beslutet fattades innehade Microsoft, för att göra en försiktig uppskattning, en marknadsandel på minst 60 procent på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar (skäl 499 i det angripna beslutet). Det skall likaså påpekas att vissa resultat av samma undersökning också visar att faktorn ”tillgänglig kompetens och kostnad/tillgänglig hjälp (intern och extern)” är viktig för de flesta av de tillfrågade IT-cheferna. Såsom kommissionen med rätta angav i skäl 520 i det angripna beslutet ”innebär detta att ju lättare det är att hitta kompetenta tekniker för ett visst operativsystem för arbetsgruppsservrar, desto mer benägna är kunderna att köpa det operativsystemet för arbetsgruppsservrar”, och ”[o]mvänt att ju mer ett operativsystem för arbetsgruppsservrar används av kunderna, desto lättare är det för teknikerna att skaffa sig kompetens för produkten i fråga (och desto mer villiga är de att göra så)”. Den mycket stora marknadsandel som Microsoft har på marknaden för operativsystem för arbetsgruppsservrar har till följd att ett mycket stort antal tekniker har den kompetens som behövs för Windows operativsystem.

620

Förstainstansrätten finner således att villkoret att vägran att lämna ut information riskerar att eliminera konkurrensen är uppfyllt i det förevarande fallet.

621

Microsoft har, med hänvisning till punkterna 48 och 49 i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health, gjort gällande att det inte har visats att den vägran att lämna ut viss information som har lagts bolaget till last har förhindrat tillkomsten av en ny produkt för vilken det fanns en icke tillgodosedd efterfrågan från konsumenterna.

622

Härvid har Microsoft erinrat om dels att bolaget redan säljer serveroperativsystem som implementerar de aktuella kommunikationsprotokollen, dels att dess konkurrenter säljer sina egna serveroperativsystem, vilka använder de kommunikationsprotokoll som de har valt för att tillhandahålla arbetsgruppstjänster.

623

Microsoft har dessutom med hänvisning till skäl 669 i det angripna beslutet på nytt anfört att syftet med det angripna beslutet är att möjliggöra för bolagets konkurrenter att få sina produkter att fungera på exakt samma sätt som Windows operativsystem för servrar. Microsoft har upprepat att kommissionens avsikt är att bolagets konkurrenter skall använda dess kommunikationsprotokoll för att skapa serveroperativsystem som kan konkurrera direkt med Microsofts produkter genom att härma deras funktioner.

624

Microsoft har också gjort gällande att kommissionen i det angripna beslutet inte identifierade någon enda ny produkt som dess konkurrenter skulle kunna utveckla genom att använda sig av Microsofts kommunikationsprotokoll, och inte heller visade att det finns någon efterfrågan på en sådan produkt. Kommissionen gjorde endast gällande att Microsofts konkurrenter ”skulle kunna använda informationen för att utveckla avancerade funktioner hos sina egna produkter” (skäl 695 i det angripna beslutet).

625

Microsoft har påpekat att det för övrigt inte fanns den minsta indikation, vare sig i Suns skrivelse av den 15 september 1998 eller i Suns klagomål av den 10 december 1998, på att Sun avsåg att använda ”Microsofts teknik” för att skapa en annan produkt än ett operativsystem för arbetsgruppsservrar.

626

Microsoft har bestritt kommissionens påstående att det för att en produkt skall kvalificeras som ”ny” räcker att produkten i fråga innehåller betydande delar som är resultatet av licensinnehavarens egna satsningar. Microsoft anser nämligen att ”det svårligen kan anses att en ny produkt skapas genom att en egenskap som härrör från en konkurrents produkter tillförs”.

627

Microsoft har också invänt mot kommissionens påstående att bolagets vägran att lämna ut information utgör ”en vägran att möjliggöra efterföljande innovation” (se punkt 632 nedan). Microsoft har bestritt riktigheten av konstaterandena i skäl 696 i det angripna beslutet och angett att Novell aldrig har använt AS/U och att försäljningen av Suns operativsystem för arbetsgruppsservrar, och av operativsystem för arbetsgruppsservrar som tillverkas av ”flera andra säljare” som hade erhållit en licens för AS/U, alltid har varit obetydlig. Enligt Microsoft är det i själva verket den skyldighet att upplåta licenser som föreskrivs i det angripna beslutet som kan begränsa innovationen, eftersom bolaget kommer att ha mindre incitament för att utveckla en viss teknik om det måste göra den tillgänglig för sina konkurrenter.

628

Slutligen har Microsoft bestritt att vägran att lämna ut information skulle skada konsumenterna. Bolaget har anfört att den Mercer-rapport som kommissionen hänförde sig till (se nedan punkt 635) avser produkter som för närvarande finns på marknaden och att rapporten således inte är relevant för frågan huruvida nämnda vägran har förhindrat tillkomsten av nya produkter för vilka det finns en icke tillgodosedd efterfrågan från konsumenterna. Dessutom visar ingen av Mercer-rapporterna att Microsoft ”ligger efter” sina konkurrenter. Kommissionen har närmare bestämt underlåtit att nämna att Windows operativsystem för servrar har erhållit bättre betyg än operativsystemen NetWare och Linux beträffande tio av tretton faktorer och bättre än operativsystemen UNIX beträffande nio av tretton faktorer. Microsoft har också påpekat att inte någon kund, under det administrativa förfarandet, har påstått att den varit tvingad att använda Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar till följd av att Microsoft vägrade lämna ut information om interoperabilitet till sina konkurrenter.

629

CompTIA har gjort gällande att kommissionen inte visade, i det angripna beslutet, att Microsofts vägran att lämna ut information förhindrade tillkomsten av en ny produkt.

630

Kommissionen har tillbakavisat Microsofts påstående att vägran att lämna ut information inte förhindrade tillkomsten av en ny produkt för vilken det fanns en icke tillgodosedd efterfrågan från konsumenterna.

631

Kommissionen har påpekat att det följer av punkt 49 i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health att en ”ny produkt” är en produkt som inte utgör en efterbildning av en produkt som upphovsrättsinnehavaren redan erbjuder på marknaden. Det räcker således att produkten i fråga innehåller betydande delar som är resultatet av licensinnehavarens egna satsningar. Kommissionen har erinrat om att Microsoft endast är skyldigt att lämna ut specifikationerna för sina gränssnitt och inte implementeringen av dessa, och att Microsofts konkurrenter inte kommer att inskränka sig till att efterbilda bolagets produkter, och att de för övrigt inte kommer att kunna göra det. Enligt kommissionen kommer konkurrenterna att använda informationen om interoperabilitet för att ständigt sälja förbättrade produkter och ”erbjuda ett mervärde i förhållande till sina egna och Microsofts tidigare utbud”, i stället för att elimineras från marknaden på grund av Microsofts vägran att lämna ut denna information (skäl 695 i det angripna beslutet). Kommissionen har tillagt att inget av Microsoftprodukternas kännetecken, och särskilt ingen del av programkoden, kommer att byggas in i andra operativsystem för arbetsgruppsservrar.

632

Vidare har kommissionen framhållit att den i det angripna beslutet inte endast undersökte kriteriet ”ny produkt” såsom det definierades i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health. Kommissionen undersökte nämligen kriteriet mot bakgrund av förbudet i artikel 82 andra stycket b EG mot missbruk bestående av begränsning av teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna. Kommissionen har således särskilt noga förvissat sig om att Microsofts vägran att lämna ut information utgjorde ”en vägran att tillåta efterföljande innovation”, det vill säga utveckling av nya produkter, och inte bara en vägran att tillåta efterbildning.

633

Till stöd för detta har kommissionen angett att den har undersökt hur Microsofts konkurrenter agerade på den tiden då Microsoft försåg dem med information om interoperabilitet eller av misstag lät vissa av dem använda sig av ”kringgående lösningar” (skäl 696 i det angripna beslutet). Kommissionen har bemött Microsofts kritik på denna punkt (se ovan punkt 627) med att Novell inte intresserade sig för ”UNIX-baserade implementeringar”, såsom AS/U, eftersom Novell inte var en ”UNIX-säljare”. Sun och andra UNIX-säljare erbjöd innovativa produkter som använde AS/U för att uppnå interoperabilitet med Windows operativsystem och som skulle ha kunnat tillgodose konsumenternas efterfrågan om Microsoft inte hade vägrat att lämna ut information om interoperabilitet.

634

Dessutom har kommissionen erinrat om att den i skäl 698 i det angripna beslutet konstaterade att ett stort antal olika implementeringar av en och samma specifikation var möjliga.

635

Vidare har kommissionen med hänvisning till skäl 699 i det angripna beslutet anfört att det framgår av resultatet av Mercers tredje undersökning att trots att konsumenterna av serveroperativsystem anser att ”Microsoft ligger efter sina konkurrenter” vad gäller flera viktiga kännetecken nöjer de sig med Microsofts produkter, ”på grund av att bristen på interoperabilitet utgör ett hinder för att välja alternativa lösningar”. Kommissionen har anfört att Microsoft endast klassas bättre än sina konkurrenter, om interoperabilitet med Windows är en faktor som beaktas och om de mindre viktiga faktorerna ges samma vikt som de viktiga faktorerna. Vad gäller Microsofts argument att ingen kund har beklagat sig över att ha tvingats välja ett Windowsoperativsystem på grund av Microsofts vägran att lämna ut information, har kommissionen hänvisat till skälen 702–708 i det angripna beslutet.

636

Kommissionen har uppgett att Microsofts konkurrenter satsar på forskning och utveckling men att de behöver få tillgång till Microsofts protokoll för att de organisationer som använder klientdatorer och arbetsgruppsservrar som kör Windows skall kunna dra nytta av konkurrenternas innovation utan att behöva bli lidande på grund av bristen på interoperabilitet. Kommissionen har preciserat att ”[v]ägran inte i sig direkt påverkar konkurrenternas nyskapande förmåga, utan snarare konsumentens förmåga att dra nytta av innovationen, och konkurrenternas förmåga att dra nytta av innovationen – och således, på längre sikt, deras innovationsincitament”.

637

Slutligen har kommissionen gjort gällande att de argument som Microsoft har anfört beträffande sina egna innovationsincitament inte är relevanta för bedömningen av hur missbruket i fråga påverkar konkurrenternas innovationsincitament.

638

Kommissionen har hävdat att Microsofts påstående att kriteriet avseende en ny produkt inte är uppfyllt i det förevarande fallet är baserat på en felaktig tolkning av rättspraxis.

639

Härvid har kommissionen anfört att nämnda kriterium inte innebär att det konkret måste visas att licensinnehavarens produkt lockar köpare som inte skulle ha köpt den befintliga dominerande tillverkarens produkter. I domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health koncentrerade domstolen för övrigt sin analys på de skillnader mellan produkterna som skulle kunna påverka konsumenternas val, med andra ord på frågan huruvida det fanns en ”potentiell efterfrågan” på den nya produkten. Kommissionen har understrukit att kriteriet avseende en ny produkt inte endast avser begränsningar av produktionen. I dupliken har kommissionen anfört att de nya produkter som planeras uppenbarligen svarar mot en potentiell efterfrågan, att de är baserade på operativsystem som för närvarande säljs av Microsofts konkurrenter och att konsumenterna vanligen uppskattar deras egenskaper mer än motsvarande egenskaper hos Microsofts operativsystem för arbetsgruppsservrar.

640

Kommissionen anser att Microsoft inte med framgång kan åberopa att det angripna beslutet är inriktat på konkurrenternas förmåga att anpassa sina egna ”befintliga produkter”. Den relevanta frågan är nämligen huruvida nämnda konkurrenter kommer att begränsa sig till att efterbilda redan befintliga produkter som immaterialrättsinnehavaren har utvecklat. Kommissionen har på denna punkt framhållit att de produkter som konkurrerar med Microsoft kommer att implementera samma protokoll som Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar, men att de kommer att vara mycket annorlunda vad gäller prestanda, säkerhet och funktioner.

641

Vidare har kommissionen hävdat att det inte är uteslutet enligt rättspraxis att licensinnehavarens framtida produkter kommer att konkurrera med produkterna från immaterialrättsinnehavaren, såsom framgår av omständigheterna i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill och IMS Health.

642

SIIA har gjort gällande att den aktuella vägran att lämna ut information förhindrar tillkomsten av ”nya och innovativa operativsystem för arbetsgruppsservrar som inte tillverkas av Microsoft och som tillgodoser kundernas behov av interoperabilitet”. SIIA har förklarat att Microsofts konkurrenter med hjälp av information om interoperabilitet inte bara kommer att kunna erbjuda produkter med ”förbättrad funktionell förmåga” utan också, och framför allt, produkter som kan interoperera. Dessutom har SIIA understrukit att Microsofts konkurrenter inte skulle vinna någon konkurrensfördel genom att endast ”kopiera [bolagets] produkter” och att tillgången till den information som avses i det angripna beslutet för övrigt inte skulle göra det möjligt för dem att göra detta.

643

Det skall framhållas att den omständigheten att det aktuella agerandet förhindrar tillkomsten av en ny produkt på marknaden skall beaktas mot bakgrund av artikel 82 andra stycket b EG, vilken förbjuder missbruk bestående i att ”begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna”.

644

I punkt 54 i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill slog domstolen således fast att tv-bolagens vägran, i den mån den förhindrade tillkomsten av en ny produkt som tv-bolagen inte erbjöd och för vilken det fanns en potentiell efterfrågan hos konsumenterna, skulle kvalificeras som missbruk i denna bestämmelses mening.

645

Det framgår av det beslut som var i fråga i det målet att kommissionen närmare bestämt hade ansett att dessa tv-bolag genom sin vägran begränsade produktionen eller marknaderna till nackdel för konsumenterna (se punkt 23 första stycket i kommissionens beslut 89/205/EEG av den 21 december 1988 om ett förfarande enligt artikel [82 EG] (IV/31.851 - Magill TV Guide/ITP, BBC och RTE) (EGT L 78, 1989, s. 43)). Kommissionen hade nämligen bedömt att nämnda vägran hindrade utgivarna från att framställa och publicera en allmän tv-guide per vecka för konsumenterna i Irland och Nordirland. Någon sådan typ av guide fanns vid den tiden inte på denna geografiska marknad. Visserligen publicerade vart och ett av de aktuella tv-bolagen en tv-guide för varje vecka, men den avsåg dock uteslutande deras egna tv-program. Vid konstaterandet att tv-bolagen hade gjort sig skyldiga till missbruk av dominerande ställning hade kommissionen framhållit att konsumenterna blev lidande av att det på Irlands och Nordirlands marknad saknades en allmän tv-guide per vecka. Om nämnda konsumenter önskade få information om den kommande veckans programutbud var deras enda möjlighet att köpa varje kanals egen veckoguide och själva leta fram den relevanta informationen för att göra jämförelser.

646

Också vid bedömningen avseende tillkomsten av en ny produkt i domen i det ovan i punkt 107 nämnda målet IMS Health betraktade domstolen detta kriterium mot bakgrund av den skada som konsumenternas intressen åsamkades. I punkt 48 i den ovannämnda domen framhöll domstolen med hänvisning till punkt 62 i generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande i samma mål (REG 2004, s. I-5042) att detta kriterium grundades på uppfattningen att, vid avvägningen mellan å ena sidan intresset att skydda den immateriella rättigheten och dess innehavares fria utövande av sin näringsverksamhet och å andra sidan intresset av att skydda den fria konkurrensen, det senare intresset väger tyngre endast om vägran att bevilja licens hindrar utvecklingen av den härledda marknaden till skada för konsumenterna.

647

Det kriterium avseende tillkomsten av en ny produkt som avses i domarna i de ovan i punkt 107 nämnda målen Magill och IMS Health kan inte utgöra den enda parameter som kan användas för att fastställa huruvida en vägran att upplåta en licens för immateriella rättigheter kan skada konsumenterna i den mening som avses i artikel 82 andra stycket b EG. Såsom framgår av bestämmelsens lydelse kan en sådan skada uppstå när det föreligger en begränsning inte bara av produktionen eller marknader, utan också av den tekniska utvecklingen.

648

Det är om det sistnämnda fallet som kommissionen har uttalat sig i det angripna beslutet. Den har sålunda bedömt att Microsoft genom sin vägran att lämna ut information begränsade den tekniska utvecklingen till nackdel för konsumenterna i den mening som avses i artikel 82 andra stycket b EG (skälen 693–701 och 782 i det angripna beslutet). Kommissionen har också tillbakavisat Microsofts påstående att det inte har visats att nämnda vägran har påverkat konsumenterna negativt (skälen 702–708 i det angripna beslutet).

649

Förstainstansrätten anser att kommissionens konstateranden i de skäl som nämns i föregående punkt inte är uppenbart felaktiga.

650

Således hade kommissionen fog för sitt påpekande i skäl 694 i det angripna beslutet att ”[t]ill följd av den brist på interoperabilitet som konkurrerande operativsystem för arbetsgruppsservrar kan uppnå med Windows domänarkitektur är ett växande antal konsumenter instängda i en homogen Windowslösning för operativsystem för arbetsgruppsservrar”.

651

Det skall härvid erinras om att, vilket redan har påpekats ovan i punkterna 371–422, att Microsofts vägran att lämna ut information hindrade dess konkurrenter från att utveckla operativsystem för arbetsgruppsservrar som kan uppnå en tillräcklig grad av interoperabilitet med Windows domänarkitektur, vilket leder till att konsumenter som införskaffar operativsystem för arbetsgruppsservrar söker sig till Microsofts produkter. Det har också i punkterna 606–611 ovan framhållits att det framgår av flera omständigheter i målet att tekniken för Windows 2000, särskilt Active Directory, anammas i allt större utsträckning av olika organisationer. Eftersom problemen med interoperabilitet är tydligare med operativsystem för arbetsgruppsservrar tillhörande den produktserien än med dem som tillhör den föregående generationen (se ovan punkterna 571–574 och skälen 578–584, 588 och 613 i det angripna beslutet), innebär den ökade användningen av nämnda operativsystem endast att den ”instängningseffekt” som avses i punkten ovan förstärks.

652

Begränsningen av konsumenternas valmöjligheter är till särskilt stor skada för dessa med hänsyn till att, såsom har konstaterats ovan i punkterna 407–412, de betraktar konkurrenternas operativsystem för arbetsgruppsservrar som överlägsna Windows operativsystem för arbetsgruppsservrar vad gäller ett antal egenskaper som de fäster stor vikt vid, såsom ”operativsystemets tillförlitlighet/tillgänglighet” och ”den inbyggda säkerheten i serveroperativsystemet”.

653

Kommissionen hade vidare fog för sin uppfattning att den konstlade fördel vad gäller interoperabilitet som Microsoft förbehöll sig genom att vägra att lämna ut information avskräckte konkurrenterna från att utveckla operativsystem för arbetsgruppsservrar med innovativa egenskaper och att introducera dem på marknaden, vilket är till nackdel bland annat för konsumenterna (se, för ett liknande resonemang, skäl 694 i det angripna beslutet). Nämnda vägran leder nämligen till att konkurrenterna försätts i en sämre ställning än Microsoft vad gäller värdet av deras produkter, särskilt med avseende på parametrar som säkerhet, tillförlitlighet, användarvänlighet eller databehandlingshastighet (skäl 699 i det angripna beslutet).

654

Kommissionen har konstaterat att ”om Microsofts konkurrenter hade tillgång till den information om interoperabilitet som [bolaget] vägrat att lämna ut skulle de kunna använda den för att se till att de avancerade funktionerna i deras egna produkter blev tillgängliga inom ramen för det nät av interoperabilitetsförhållanden som utgör grunden för Windows domänarkitektur” (skäl 695 i det angripna beslutet). Detta konstaterande bekräftas av hur konkurrenterna agerade tidigare, då de hade tillgång till viss information om Microsofts produkter. De två exempel som kommissionen nämnde i skäl 696 i det angripna beslutet, nämligen produkterna PC NetLink och NDS för NT, är talande. PC NetLink är ett program som har utvecklats av Sun på grundval av AS/U, som hade utvecklats av AT&T med användning av vissa delar av Microsofts källkod som Microsoft hade tillhandahållit med stöd av ett licensavtal under 1990-talet (skälen 211–213 i det angripna beslutet). Det framgår av ett dokument som Microsoft ingav under det administrativa förfarandet att Sun som försäljningsargument för denna produkt hänvisade till de innovativa egenskaperna och det mervärde som PC NetLink gav Windowsarbetsgruppsnäten (fotnot 840 i det angripna beslutet). Likaså lyfte Novell i marknadsföringsdokumentationen fram de nya egenskaper som NDS för NT – ett program som det hade utvecklat med hjälp av dekompilering – gav Windows domänarkitektur, i förevarande fall Windows NT (fotnot 841 i det angripna beslutet).