1

Europeiska kommissionen har genom sin ansökan yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 FEUF och artikel 15.2 b och c samt 15.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EGT L 376, 2006, s. 36) genom att begränsa den juridiska formen för organen för utbildning av medlare till icke-vinstdrivande företag, som måste bestå av minst en sammanslutning av advokater och minst en yrkesorganisation i Grekland. Vidare har kommissionen yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 FEUF samt enligt artiklarna 13, 14, 50.1 i och bilaga VII till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 2005, s. 22), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 november 2013 (EUT L 354, 2013, s. 132) (nedan kallat direktiv 2005/36), genom att föreskriva att förfarandet för erkännande av akademiska kvalifikationer ska omfattas av ytterligare krav avseende innehållet i de intyg som krävs och av kompensationsåtgärder utan föregående bedömning av om innehållet i utbildningen väsentligt avviker från den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten och genom att bibehålla diskriminerande bestämmelser som ålägger dem som ansöker om godkännande som medlare och som innehar bevis på godkännande som erhållits i utlandet eller som utfärdats av ett utbildningsorgan som godkänts i utlandet efter en utbildning som anordnats i Grekland att styrka erfarenhet av att vid minst tre tillfällen ha deltagit i medlingsförfaranden.

2

Skäl 6 i direktiv 2006/123 har följande lydelse:

”Det är inte möjligt att undanröja [hindren för etableringsfriheten och den fria rörligheten mellan medlemsstaterna] endast genom en direkt tillämpning av artiklarna 49 och 56 i fördraget, dels eftersom det skulle vara synnerligen komplicerat för medlemsstaternas och gemenskapens institutioner att genomföra överträdelseförfaranden mot de berörda medlemsstaterna i varje enskilt fall, särskilt efter utvidgningen, dels eftersom många hinder inte kan undanröjas utan föregående samordning av de nationella lagstiftningarna, bland annat genom administrativt samarbete. Som Europaparlamentet och rådet har konstaterat möjliggör en gemenskapsrättsakt att en verklig inre marknad för tjänster kan uppnås.”

3

I skäl 73 i samma direktiv anges följande:

”Bland de krav som bör granskas finns nationella regler som, av andra skäl än den som gäller yrkeskvalifikationer, förbehåller rätten att starta viss verksamhet åt vissa tjänsteleverantörer. Dessa krav inbegriper även skyldighet för tjänsteleverantörer att ha en viss juridisk form, t.ex. kravet att vara en juridisk person, en enskild firma, en ideell förening eller ett företag som ägs enbart av fysiska personer, eller krav som rör aktieinnehav i ett företag, särskilt skyldigheten att hålla ett minimikapital för viss slags verksamhet eller särskilda yrkeskvalifikationer för att inneha aktiekapital eller leda vissa företag. Utvärderingen av huruvida fasta minimi- och/eller maximiavgifter är förenliga med etableringsfriheten gäller bara avgifter som sätts av behöriga myndigheter särskilt för tillhandahållandet av vissa tjänster och inte, till exempel, allmänna regler om prissättning, exempelvis vid uthyrning av bostäder.”

4

I artikel 15.1–3 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall undersöka om det i deras respektive rättsordningar finns några krav av det slag som anges i punkt 2 och, om så är fallet, se till att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3. Medlemsstaterna skall anpassa sina lagar och andra författningar så att de blir förenliga med de villkoren.

2.   Medlemsstaterna skall undersöka om det i deras respektive rättsordningar föreskrivs att följande icke-diskriminerande krav skall vara uppfyllda vid tillträde till eller utövande av tjänsteverksamhet:

…

…

3.   Medlemsstaterna skall se till att kraven i punkt 2 uppfyller följande villkor:

5

I artikel 1 i direktiv 2005/36 fastställs de regler enligt vilka en medlemsstat som kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad ”mottagande medlemsstat”) för tillträde till och utövandet av detta yrke ska erkänna sådana yrkeskvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra medlemsstater och som ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.

6

Det följer av artikel 2.1 i samma direktiv att direktivet ska gälla för alla de medborgare i en medlemsstat, inbegripet fria yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke, antingen som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer.

7

I artikel 3.1 a–c och e i direktiv 2005/36 föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

Utformningen av och nivån på yrkesutbildningen, provtjänstgöringen eller yrkesutövningen skall fastställas i den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller godkännas av den för ändamålet utsedda myndigheten.

…”

8

I artikel 13.1 och 13.2 i direktivet anges följande:

”1.   När det i en mottagande medlemsstat krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträdet till eller utövandet av ett reglerat yrke, ska den behöriga myndigheten i den medlemsstaten ge sökande tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare, om de innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer enligt artikel 11 som krävs av en annan medlemsstat för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium.

Kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer ska ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat, vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar.

2.   Tillträde till ett yrke och rätten att utöva ett som beskrivs i punkt 1 ska också beviljas sökande som på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i fråga i en annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke, och som har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer vilka har utfärdats av en annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke.

Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer ska uppfylla följande krav:

Den yrkeserfarenhet på ett år som avses i första stycket får dock inte krävas, när de bevis på formella kvalifikationer som sökanden har gäller som bevis på en reglerad utbildning.

…”

9

I artikel 14.1, 14.4 och 14.5 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   Trots bestämmelserna i artikel 13 får den mottagande medlemsstaten kräva att sökande slutför en anpassningsperiod på högst tre år eller genomgår ett lämplighetsprov om:

…

4.   Vid tillämpning av punkterna 1 och 5 ska ett utbildningsinnehåll som ’väsentligt avviker’ avse sådana kunskaps- och kompetensområden, uppnådda färdigheter och kompetenser som är grundläggande för utövandet av yrket och där innehållet i invandrarens utbildning i betydande mån skiljer sig från den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten.

5.   Punkt 1 ska tillämpas med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Om den mottagande medlemsstaten ämnar kräva att den sökande slutför en anpassningsperiod eller genomgår ett lämplighetsprov, ska den först kontrollera om de kunskaper och färdigheter och den kompetens som den sökande har tillägnat sig genom yrkesverksamhet eller genom livslångt lärande, och som formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant organ, i en medlemsstat eller i ett tredjeland, är sådana att de helt eller delvis täcker det väsentligt avvikande kunskapsinnehåll som fastställs i punkt 4.”

10

I artikel 50.1 i direktiv 2005/36 anges följande:

”1.   När de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten fattar beslut om en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke genom tillämpning av denna avdelning, kan de begära de handlingar och intyg som nämns i bilaga VII.

…”

11

I artikel 56.3 i detta direktiv anges att varje medlemsstat, senast den 20 oktober 2007, ska utse de behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att utfärda eller ta emot bevis på formella kvalifikationer och andra handlingar eller upplysningar, samt de behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att motta ansökningarna och fatta de beslut som avses i detta direktiv, och de ska genast underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

12

I punkt 1 a–c i bilaga VII till det direktivet föreskrivs följande:

”1. Handlingar

13

Skäl 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (EUT L 136, 2008, s. 3) har följande lydelse:

”För att garantera det nödvändiga ömsesidiga förtroendet i fråga om medlingens konfidentiella karaktär, inverkan på talefrister och preskriptionstider samt erkännande och verkställighet av överenskommelser som uppnåtts genom medling bör medlemsstaterna med de medel de anser lämpliga uppmuntra utbildning av medlare och införandet av effektiva mekanismer för att kontrollera kvalitén på medlingstjänster som tillhandahålls.”

14

I artikel 1.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att underlätta tillgången till alternativ tvistlösning och att främja uppgörelser i godo genom att uppmuntra användningen av medling och genom att säkra ett väl avvägt samspel mellan medling och domstolsförfaranden.”

15

I artikel 3.1 b i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

16

I artikel 4.1 och 4.2 i samma direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska på ett sätt de finner lämpligt uppmuntra medlare och organisationer som erbjuder medlingstjänster att utarbeta och ansluta sig till frivilliga uppförandekoder och andra effektiva mekanismer för kvalitetskontroll av medlingstjänster.

2.   Medlemsstaterna ska uppmuntra till grundutbildning och fortbildning av medlare för att säkerställa att medlingen utförs på ett effektivt, opartiskt och kompetent sätt i förhållande till parterna.”

17

Artikel 5.1 och 5.2 i lag nr 3898/2010 (FEK A’ 211/16.2.2010), genom vilken direktiv 2008/52/EG införlivas med den nationella rättsordningen har följande lydelse:

”1.   Organen för utbildning av medlare kan vara företag utan vinstintresse som består av minst en sammanslutning av advokater och en av landets yrkesorganisationer och som drivs med stöd av ett tillstånd som utfärdats av den enhet som avses i artikel 7.

2.   I ett presidentdekret, som offentliggjordes på förslag av ministern för rättsliga frågor, öppenhet och mänskliga rättigheter, ministern för ekonomi, konkurrens och handelsflottan samt ministern för utbildning, livslångt lärande och religiösa frågor, fastställs närmare villkor för godkännande och drift av utbildningsorgan för medlare, innehållet i grundutbildning och fortbildning, utbildningens längd, utbildningsort, lärarnas kvalifikationer, antalet deltagare och de sanktionsåtgärder som vidtas med avseende på utbildningsorgan för medlare om de inte fullgör sina skyldigheter. Sådana sanktionsåtgärder ska bestå av en sanktionsavgift eller tillfälliga eller slutgiltiga återkallanden av deras tillstånd att bedriva verksamhet. Urvalskriterierna och bestämmelser om hur sanktionsåtgärderna ska fastställas anges i ovannämnda presidentdekret.

…”

18

I artikel 6.1 och 6.3 i nämnda lag föreskrivs följande:

”1.   En ’ackrediteringskommitté för medlare’ inrättas under överinseende av ministeriet för rättsliga frågor, öppenhet och mänskliga rättigheter. I ackrediteringskommitténs uppdrag ingår att godkänna sökandena till yrket som medlare, övervaka att organen för utbildning av medlare uppfyller sina skyldigheter och övervaka de godkända medlarnas efterlevnad av de etiska reglerna. På kommittén ankommer även att lämna en rapport till ministern för rättsliga frågor, öppenhet och mänskliga rättigheter med avseende på vidtagande av sådana sanktionsåtgärder som anges i artiklarna 5 och 7. Kommittén består av ordföranden och fyra ledamöter, samt fyra suppleanter. Mandatperioden ska vara tre år.

…

3.   Godkännandet av sökandena till medlaryrket ska vara föremål för granskning inför en jury, där två ledamöter av den kommitté som avses i punkt 1, som utses av dess ordförande, och en domare som utsetts i enlighet med artikel 41.2 i lag nr 1756/1988 ska delta, varvid domaren är juryns ordförande. Juryn kontrollerar att sökanden har lämpliga kunskaper och färdigheter samt har genomgått en tillräcklig utbildning som anordnas av de utbildningsorgan som avses i artikel 5 för att tillhandahålla medlingstjänster. Juryns beslut ska vara skriftligt och vederbörligen underbyggt. Plenarförsamlingen för sammanslutningarna av advokater ansvarar för att ställa den personal till förfogande som anges i den förordning som avses i punkt 5 i denna artikel för sekretariatet för den kommitté som avses i punkt 1 och juryn. Genom ett gemensamt beslut fastställer finansministern och ministern för rättsliga frågor, öppenhet och mänskliga rättigheter följande:

…”

19

I artikel 7.2 i samma lag anges följande:

”I beslut av ministern för rättsliga frågor, öppenhet och mänskliga rättigheter

20

Artikel 14 i lag 3898/2010 ändrades genom lagstiftningsakten av den 4 december 2012 om hantering av brådskande ärenden som omfattas av behörigheten för finansministeriet, ministeriet för utveckling, konkurrens, infrastruktur, transport och transportnät, ministeriet för utbildning och religiösa frågor, ministeriet för kultur och sport, ministeriet för miljö, energi och klimatförändring, ministeriet för sysselsättning, social trygghet och välfärd, ministeriet för rättsliga frågor, öppenhet och mänskliga rättigheter, ministeriet för administrativa reformer och e-förvaltning samt andra bestämmelser (FEK A’ 237/5.12.2012), genom vilken punkt 2 lades till där det anges att ”det är tillåtet att erkänna ett bevis på godkännande av medlare utfärdat av ett utbildningsorgan i utlandet efter avslutad utbildning som anordnats i Grekland, om nämnda bevis erhållits senast den dag då ett utbildningsorgan eller utbildningsorganen som avses i artikel 5 i lag 3898/2010 godkänts eller börjat bedriva sin verksamhet och under alla omständigheter senast den 31 december 2012”.

21

Artikel 205 i lag nr 4512/2018 av den 17 januari 2018 om tillämpningsföreskrifter för strukturreformer i programmet för ekonomisk anpassning och andra bestämmelser (FEK A’ 5/17.1.2018) har följande lydelse:

”Från och med ikraftträdandet av denna lag upphör alla bestämmelser som reglerar frågor som rör medling på annat sätt. Bestämmelserna i artikel 1 i lag 3898/2010 fortsätter att gälla.”

22

I artikel 1.1 i presidentdekret nr 123/2011 där villkoren för godkännande samt villkoren för bedrivande av verksamhet med avseende på utbildningsorgan för medlare på privaträttens område (FEK A’ 255/9.12.2011) anges, föreskrivs följande:

”Ett utbildningsorgan för medlare (nedan kallat organ) kan vara ett icke vinstdrivande bolag som ska bestå av minst en sammanslutning av advokater och minst en yrkesorganisation i landet och drivas i enlighet med det tillstånd som utfärdas av advokater eller av förrättningsmän som tillhör justitieförvaltningen vid ministeriet för rättsliga frågor, öppenhet och mänskliga rättigheter (artikel 5.1 i lag 3898/2010).”

23

I punkterna 1, 2 och 5 i den enda artikeln i kapitel A i ministerbeslut 109088 av den 12 december 2011, i dess lydelse enligt ministerbeslut 107309 av den 20 december 2012 (nedan kallat ministerbeslut 109088 i ändrad lydelse), föreskrivs följande:

”A. Vi fastställer förfarandet för att erkänna bevis på godkännande som medlare vilka har utfärdats av ett utbildningsorgan från utlandet enligt följande:

Bevis på godkännande som medlare vilka har utfärdats av ett utländskt utbildningsorgan erkänns som likvärdiga av ackrediteringskommittén för medlare enligt nedanstående förfarande:

1. De berörda personerna ska lämna in en ansökan om erkännande av bevis på godkännande som medlare.

…

2. Ansökningsformuläret ska åtföljas av följande styrkande handlingar:

…

…

5. Ackrediteringskommittén för medlare godtar att beviset på godkännande är likvärdigt, under förutsättning att beviset utfärdats av ett organ som är erkänt i utlandet och att den berörda personen kan styrka erfarenhet av att vid minst tre tillfällen ha deltagit i medlingsförfaranden i egenskap av medlare, medlarassistent eller rådgivare till en av parterna. Kommittén får, om den så önskar, begära att den berörda personen genomgår ett kompletterande prov, särskilt om utbildningen i Grekland har anordnats av ett utländskt organ.

När det gäller erkännande av att ett bevis på godkännande är likvärdigt som har erhållits i utlandet eller utfärdats av ett utbildningsorgan som är erkänt i utlandet, efter en utbildning som har anordnats i Grekland, får ackrediteringskommittén för medlare godta att beviset på godkännande är likvärdigt även om den berörda personen inte kan styrka erfarenhet av att vid minst tre tillfällen ha deltagit i medlingsförfaranden i egenskap av medlare, medlarassistent eller rådgivare till en av parterna, om personens fortbildning och systematiska utövande av medling uppenbart framgår av den berörda personens samtliga handlingar och om utbildningsbeviset har erhållits senast den 31 december 2012.”

24

Till följd av ett klagomål från kommissionens avdelningar begärde kommissionen, eftersom den ansåg att det var oklart huruvida lag 3898/2010 och ministerbeslut 109088 är förenliga med direktiven 2006/123 och 2005/36, den 11 juli 2013 att Republiken Grekland skulle inkomma med uppgifter om utbildningen av medlare i Grekland.

25

Republiken Grekland hörsammade denna begäran genom skrivelse av den 16 september 2013.

26

Den 11 juli 2014 sände kommissionen en formell underrättelse till Republiken Grekland och uppmanade den medlemsstaten att inkomma med sina synpunkter med avseende på att nämnda lag och nämnda ministerbeslut eventuellt inte är förenliga med artikel 15.2 b och c i direktiv 2006/123 och artiklarna 13 och 14 i direktiv 2005/36. Republiken Grekland svarade genom skrivelse av den 12 september 2014.

27

Den 29 maj 2015 skickade kommissionen en kompletterande formell underrättelse vari den upprepade sin ståndpunkt och förklarade att den hyser tvivel med avseende på om den grekiska lagstiftningen är förenlig med artikel 50.1 i och bilaga VII till direktiv 2005/36, i den mån som erkännandet av bevis på en medlares kvalifikationer som erhållits i andra medlemsstater i unionen omfattas av villkor som går utöver vad som är tillåtet enligt detta direktiv. Kommissionen anser även att den grekiska lagstiftningen strider mot icke-diskrimineringsprincipen som följer av artiklarna 45 och 49 FEUF.

28

Republiken Grekland besvarade den kompletterande formella underrättelsen den 23 november 2015.

29

Eftersom kommissionen inte övertygats av Republiken Greklands svar, avgav kommissionen den 25 februari 2016 ett motiverat yttrande till den medlemsstaten, vilket delgavs den 26 februari, genom vilket den gjorde gällande att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 FEUF, artikel 15.2 b och c samt 15.3 i direktiv 2006/123, genom att begränsa den juridiska formen för utbildningsorganen för medlare till icke vinstdrivande företag som består av minst en sammanslutning av advokater och minst en yrkesorganisation i Grekland.

30

Vidare har Republiken Grekland underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 45 och 49 FEUF samt artiklarna 13, 14 och 50.1 i direktiv 2005/36 samt bilaga VII till det direktivet, genom att låta förfarandet för erkännande av akademiska kvalifikationer omfattas av ytterligare krav avseende innehållet i intyg och kompensationsåtgärder utan föregående bedömning av eventuella väsentliga skillnader och med bibehållande av diskriminerande bestämmelser som innebär att sökandena måste visa att de vid minst tre tillfällen har deltagit i ett medlingsförfarande.

31

I sitt svar av den 10 maj 2016 anförde Republiken Grekland att den inte gjort sig skyldig till fördragsbrott och gjorde gällande att medlingsverksamhet omfattas av undantaget i artikel 51 första stycket FEUF, eftersom verksamheten är förenad med utövandet av offentlig makt. Under alla omständigheter skulle det allmänna intresset för rättsskipningen kunna godtas som motivering för begränsningar av friheten att tillhandahålla tjänster. Vidare vad gäller erkännandet av yrkeskvalifikationer har den berörda medlemsstaten gjort gällande att de nationella bestämmelserna i fråga inte fråntar de medlare som förvärvat motsvarande yrkeskvalifikationer i en annan medlemsstat rätten att utöva detta yrke. Dessutom följer det av de nationella bestämmelserna i fråga att det var möjligt att fastställa en medlares behörighet på grundval av handlingarna i målet rörande dennes fortbildning i stället för kriteriet om erfarenhet, som innebär ett krav på deltagande i ett medlingsförfarande vid minst tre tillfällen.

32

Kommissionen delar inte den uppfattning som Republiken Grekland företräder och har väckt förevarande fördragsbrottstalan.

33

Kommissionens ansökan innehåller två anmärkningar. Kommissionen har gjort gällande att artikel 5.1 i lag 3898/2010 och artikel 1.1 i presidentdekret 123/2011 innebär att en begränsning av etableringsfriheten såsom den definieras i artikel 49 FEUF har införts och att artikel 15.2 b och c och 15.3 i direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden åsidosätts. Vidare har kommissionen anfört att ministerbeslut nr 109088 i ändrad lydelse innebär ett åsidosättande av artiklarna 13, 14 och 50 i direktiv 2005/36 och bilaga VII till det direktivet.

34

I sitt svaromål angav Republiken Grekland, utan att ifrågasätta kommissionens anmärkningar avseende lag 3898/2010 och ministerdekret 109088 i ändrad lydelse, att lag 3898/2010 och presidentdekret nr 123/2011 upphävdes med verkan från och med offentliggörandet av lag nr 4512/2018 i Republiken Greklands officiella tidning den 17 januari 2018. Härav följer enligt Republiken Grekland att de anmärkningar som kommissionen gjort i sin ansökan inte längre är relevanta.

35

I repliken och under förhandlingen gjorde kommissionen gällande att förevarande talan även omfattar den situation som uppstått till följd av de ändringar av lagstiftningen som infördes genom lag nr 4512/2018, i den mån som det system som inrättats genom den lagstiftning som ifrågasatts under det administrativa förfarandet, enligt domstolens praxis, i sin helhet bibehållits genom de nya bestämmelser som medlemsstaten antagit efter det motiverade yttrandet.

36

För att kunna bedöma omfattningen av förevarande fördragsbrottstalan, framhåller domstolen att förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att senare förändringar inte kan beaktas av domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, kommissionen/Grekland, C‑202/16, ej publicerad, EU:C:2017:318, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

37

I händelse av en senare ändring av den nationella lagstiftning som ifrågasatts i samband med ett fördragsbrottsförfarande, ändrar inte kommissionen föremålet för sin talan genom att den riktar de anmärkningar som gjorts mot den tidigare lagstiftningen mot lagstiftningen i ändrad lydelse, när båda lydelserna av den nationella lagstiftningen har identiskt innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, kommissionen/Frankrike, C‑197/12, ej publicerad, EU:C:2013:202, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

38

Däremot får inte tvisteföremålet utvidgas till att avse skyldigheter som följer av nya bestämmelser vilka saknar motsvarighet i den ursprungliga versionen av rättsakten i fråga, eftersom detta skulle innebära att de väsentliga formföreskrifterna för ett korrekt genomförande av fördragsbrottsförfarandet åsidosattes (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2017, kommissionen/Bulgarien, C‑488/15, EU:C:2017:267, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

39

Eftersom kommissionen, såsom angetts, i sin replik valt att även rikta den första anmärkningen i ansökan mot lag nr 4512/2018, är det nödvändigt att fastställa om den omständigheten medför en ändring av föremålet för talan.

40

I förevarande fall framgår det varken av tolkningen av de relevanta bestämmelserna i lag nr 4512/2018 eller av kommissionens därmed sammanhängande argument att bestämmelserna i den sistnämnda lagen har samma innehåll som de bestämmelser som tidigare var i kraft.

41

I den mån som kommissionens första anmärkning även berör bestämmelserna i lag nr 4512/2018 ändrar den följaktligen föremålet för talan på ett sådant sätt att det är nödvändigt att pröva de anmärkningar såsom de framförts i kommissionens ansökan, utan hänsyn till utvidgningen av den första anmärkningen som gjordes i repliken.

42

Under dessa omständigheter kan de anmärkningar som rör åsidosättande av bestämmelserna i artikel 49 FEUF, artikel 15.2 b och c och artikel 15.3 i direktiv 2006/123, artiklarna 13 och 14 samt 50.1 och bilaga VII till direktiv 2005/36 inte prövas i den mån dessa anmärkningar avser lag nr 4512/2018.

43

Enligt kommissionen framgår det, å ena sidan, av artikel 5.1 i lag 3898/2010 och, å andra sidan, av artikel 1.1 i presidentdekret nr 123/2011, att företag som tillhandahåller utbildningstjänster i syfte att tillhandahålla utbildning för medlare vilka på grundval av den utbildningen kan avlägga en examen som gör det möjligt att erhålla ett godkännande som medlare i Grekland, endast kan ha den juridiska formen icke vinstdrivande företag som består av minst en sammanslutning av advokater och minst en yrkesorganisation i Grekland och ska bedriva sin verksamhet på grundval av ett tillstånd som utfärdats av den myndighet som avses i artikel 7 i den lagen.

44

Kommissionen har anfört att kraven på utbildningsorganets sammansättning och juridisk form kan avskräcka både utländska utbildningsorgan som önskar etablera sig i Grekland för första gången och de som önskar etablera en filial där, så att dessa krav begränsar den etableringsfrihet som föreskrivs i artikel 49 FEUF och artikel 15.2 b och c samt 15.3 i direktiv 2006/123.

45

Enligt kommissionen följer det av lag 3898/2010 att den utbildning som erbjuds av de organ som inte uppfyller kraven i denna lag inte får ge tillträde till den examen som krävs enligt artikel 6 i denna lag och i slutändan leda till att det godkännande erhålls som krävs för utövande av yrket som medlare i Grekland.

46

Kommissionen har dessutom gjort gällande att dessa krav varken är motiverade av tvingande skäl av allmänintresse eller är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och att de går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Dessutom skulle de kunna tillämpas på ett diskriminerande sätt.

47

Kommissionen anser dessutom, i motsats till de argument som Republiken Grekland framförde under det administrativa förfarandet, att det undantag som föreskrivs i artikel 51 FEUF inte är tillämpligt i detta fall. Enligt kommissionen är det inte möjligt att av beslutet av den 17 februari 2005, Mauri (C‑250/03, EU:C:2005:96), som rör advokaters deltagande i juryn för den avsedda examen, utläsa att den aktuella nationella bestämmelsen är förenlig med unionsrätten, eftersom artikel 5 i lag nr 3898/2010 avser utbildningsorganens sammansättning och juridiska form. Vidare avser det påstådda fördragsbrottet inte medlingstjänsten som sådan, utan tjänsten som rör utbildning av medlare, som inte omfattas av utövandet av den offentliga makten, inbegripet rättskipningen.

48

Vad beträffar tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera restriktionerna i fråga, har kommissionen för det första gjort gällande att det skulle kunna finnas stöd för syftet att säkerställa medlingens kvalitet i artikel 4 i direktiv 2008/52. Kommissionen anser dock att nämnda artikel 4 jämförd med skäl 16 i det direktivet avser dels kontrollen av kvaliteten på utbildningstjänster genom mekanismer såsom uppförandekoder, dels att artikel 4 inte omfattar bestämmelser om utformningen av organ för utbildning av medlare såsom bestämmelser om krav på juridisk form och kapitalinnehav.

49

För det andra har kommissionen gjort gällande att om skyddet av mottagarna av medlingstjänster och behovet av att säkerställa en hög utbildningsnivå, enligt domstolens praxis, utgör tvingande skäl av allmänintresse, kvarstår att Republiken Grekland inte har visat att kraven på juridisk form och kapitalinnehav i ett företag gör det möjligt att uppnå dessa mål.

50

Kommissionen anser under alla omständigheter att restriktionerna i fråga inte står i proportion till de mål som eftersträvas, eftersom det å ena sidan finns mindre restriktiva åtgärder, såsom införandet av en lämplig läroplan, fastställande av kriterier för lärare och det material som används, och fastställande av kriterier för obligatorisk examen som ger tillträde till yrket. Å andra sidan har kommissionen noterat att Republiken Grekland redan tillämpar andra, mindre restriktiva åtgärder för att säkerställa en hög utbildningsnivå, såsom kravet på att utbildningen ska tillhandahållas av erfarna medlare, genomförandet av examen inför en statlig jury eller fastställandet i lag av utbildningens innehåll och varaktighet.

51

Republiken Grekland har endast angett att denna anmärkning inte längre är relevant till följd av antagandet av lag nr 4512/2018.

52

Domstolen påpekar inledningsvis att den första anmärkningen inom ramen för förevarande talan avser åsidosättande av artikel 49 FEUF och artikel 15.2 b och c och 15.3 i direktiv 2006/123.

53

Det ska för det första framhållas att det i skäl 6 i direktiv 2006/123 anges att det inte är möjligt att undanröja hinder för etableringsfriheten endast genom en direkt tillämpning av artikel 49 FEUF, bland annat eftersom det är synnerligen komplicerat att behandla hinder mot denna frihet från fall till fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2015, Rina Services m.fl., C‑593/13, EU:C:2015:399, punkt 38) och att det följaktligen skulle vara lämpligt att anta ett direktiv på det området.

54

Av detta följer att när en begränsning av etableringsfriheten omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2006/123, finns det inget behov av att göra en prövning även med beaktande av artikel 49 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern, C‑179/14, EU:C:2016:108, punkt 118, och dom av den 30 januari 2018, X och Visser, C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44, punkt 137).

55

Det är således nödvändigt att bedöma huruvida anmärkningen om åsidosättande av artikel 15.2 b och c och 15.3 i direktiv 2006/123 är välgrundad.

56

Det följer av artikel 15.1 i direktiv 2006/123 att medlemsstaterna ska undersöka om det i deras respektive rättsordningar finns några krav av det slag som anges i artikel 15.2 och, om så är fallet, se till att dessa krav uppfyller villkoren i artikel 15.3.

57

De kumulativa villkoren i artikel 15.3 i den förordningen avser, för det första, de berörda kravens icke-diskriminerande karaktär, varvid kraven inte får vara varken direkt eller indirekt diskriminerande på grundval av nationalitet eller, i fråga om företag, var företaget har sitt säte, för det andra kravet på nödvändighet, det vill säga att kraven ska vara motiverade av tvingande skäl av allmänintresse, och för det tredje kravet på proportionalitet, vilket innebär att kraven ska vara lämpliga för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet och det ska inte vara möjligt att ersätta dessa krav med andra, mindre begränsande åtgärder som skulle ge samma resultat.

58

I förevarande fall har kommissionens anmärkningar till syfte att det ska fastställas att de nationella bestämmelser som denna institution har angett i sin ansökan innebär att sådana krav införts som avses i artikel 15.2 b och c i direktiv 2006/123 och att dessa nationella bestämmelser, om dessa krav inte uppfyller de villkor som anges i artikel 15.3, innebär ett åsidosättande av artikel 15.1–15.3 i samma direktiv.

59

Domstolen har för det första att pröva om de krav som följer av artikel 5 i lag nr 3898/2010 omfattas av artikel 15.2 b och c i det direktivet, såsom kommissionen har gjort gällande.

60

Det bör påpekas att artikel 15.2 b i direktiv 2006/123 jämförd med skäl 73 avser en kategori av krav som innebär en skyldighet för tjänsteleverantören att ha en viss juridisk form, vilket bland annat omfattar att vara en juridisk person eller en ideell förening.

61

Det står klart att kravet som avser att organ för utbildning av medlare ska ha en viss juridisk form enligt artikel 5 i lag nr 3898/2010, enligt vilket organen för utbildning av medlare ska utgöra icke-vinstdrivande företag, uttryckligen omfattas av artikel 15.2 b i direktiv 2006/123 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 februari 2016, kommissionen/Ungern, C‑179/14, EU:C:2016:108, punkterna 61 och 62).

62

Det bör dessutom noteras att artikel 15.2 c i direktiv 2006/123 jämförd med skäl 73, avser en annan kategori av krav som rör kapitalinnehav i ett företag.

63

Kravet som rör sammansättningen av utbildningsorganet enligt vilket organ för utbildning av medlare ska bestå av minst en sammanslutning av advokater och minst en yrkesorganisation i Grekland, i enlighet med artikel 5 i lag nr 3898/2010, omfattas av artikel 15.2 c i direktiv 2006/123.

64

För det andra ska det prövas om de nationella bestämmelserna i fråga omfattas av artikel 15.3 i direktiv 2006/123.

65

Enligt artikel 15.3 a i direktiv 2006/123 är de krav som avses i punkt 2 i denna artikel för det första inte oförenliga med bestämmelserna i direktivet, under förutsättning att de, bland annat, inte är direkt eller indirekt diskriminerande på grundval av, i fråga om företag, var företaget har sitt säte.

66

I det aktuella fallet följer det av artikel 5 i lag nr 3898/2010 att kraven på juridisk form, kapitalinnehav och kravet som rör sammansättningen av organ för utbildning av medlare gäller såväl för utbildningsorgan som är etablerade i Grekland och de som är etablerade i andra medlemsstater. Dessa krav är därför inte diskriminerande i den mening som avses i artikel 15.3 a i det direktivet.

67

För det andra, vad gäller kravet på nödvändighet såvitt avser de nationella bestämmelserna i fråga, konstaterar domstolen att även om Republiken Grekland inte har lämnat några särskilda motiveringar i artikel 5 i lag nr 3898/2010, följer det av dess argument, som anfördes vid förhandlingen inför domstolen, att dessa bestämmelser i enlighet med artikel 15.3 b i direktiv 2006/123 är ägnade att säkerställa en hög kvalitetsnivå för utbildningstjänsterna för medlare och att underlätta inrättandet av utbildningsorgan i glesbygden.

68

Sådana skäl kan visserligen utgöra tvingande skäl av allmänintresse. Republiken Grekland har emellertid inte framfört några argument som kan visa att bestämmelserna om utbildningsföretags juridiska form och företagets kapitalinnehav utgör nödvändiga åtgärder för att uppnå dessa mål.

69

Eftersom de tre villkoren i artikel 15.3 i direktiv 2006/123 är kumulativa, kan det konstateras att de nationella bestämmelserna i fråga inte uppfyller det andra av dessa villkor. Det är således inte nödvändigt att pröva det tredje villkoret i punkt 3 i det direktivet.

70

Av det ovan anförda följer att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 15.2 b och c och 15.3 i direktiv 2006/123, genom att införa begränsningar såvitt avser den juridiska formen för organ för utbildning av medlare så att de ska utgöras av företag utan vinstintresse som ska bestå av minst en sammanslutning av advokater och minst en yrkesorganisation i Grekland.

71

Kommissionen anser att bestämmelserna i lag nr 3898/2010 och ministerbeslut 109088 i ändrad lydelse innebär ett åsidosättande av artiklarna 13 och 14 samt artikel 50.1 och bilaga VII till direktiv 2005/36. Enligt kommissionen innebär dessa bestämmelser även ett åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen.

72

Inledningsvis har kommissionen med hänvisning till definitionen av ett ”reglerat yrke” i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36 gjort gällande att det enligt det direktivet inte krävs något särskilt utbildningsbevis för tillträde till yrket som medlare och att det i direktivet inte föreskrivs någon begränsning av dess tillämpning på ”utövande” av ett reglerat yrke. Enligt kommissionen är medlemsstaterna, i avsaknad av harmonisering, visserligen behöriga att reglera detta yrke och fastställa villkoren för tillträde till yrket. Icke desto mindre får bestämmelserna i nationell lagstiftning inte utgöra ett omotiverat hinder för utövandet av de grundläggande friheter som garanteras i fördragen.

73

Kommissionen anser att yrket som medlare omfattas av direktiv 2005/36, eftersom tillträde till det yrket i Grekland är underkastat både särskild utbildning och godkännande som ges till en sökande som har avlagt den avsedda examen.

74

Kommissionen anser att Republiken Greklands underlåtenhet att utse behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att utfärda eller ta emot bevis på formella kvalifikationer och andra handlingar eller upplysningar, i enlighet med artikel 56.3 i det direktivet, inte kan åberopas för att motivera en underlåtenhet att följa övriga bestämmelser i det direktivet.

75

Vad för det första gäller innehållet i utbildningsorganets intyg som en invandrad medlare ska tillhandahålla för att erhålla ett godkännande att utöva yrket i Grekland, har kommissionen påpekat att det följer av ministerbeslut 109088 i ändrad lydelse att en ansökan om erkännande i Grekland av en utländsk medlares utbildningsbevis bland annat ska åtföljas av ett intyg från utbildningsorganet som innehåller uppgifter om undervisningsmetod, antalet deltagare, utbildarnas antal och kvalifikationer, förfarandet för examination och utvärdering av sökanden och formerna för att säkerställa integritet. Sådana villkor går utöver vad som är nödvändigt för att bedöma nivån på de kunskaper och yrkesmässiga kvalifikationer som innehavaren av intyget förutsätts besitta. Ovannämnda villkor är därför oförenliga med artiklarna 13 och 14, artikel 50.1 och bilaga VII i direktiv 2005/36.

76

I detta avseende har kommissionen anfört att det följer av artikel 13 i direktiv 2005/36 att den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten ska bevilja sökande tillträde till det reglerade yrket som innehar ett kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan medlemsstat för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium. Även om sådana bevis ska utfärdas av en behörig myndighet i en medlemsstat och intyga att innehavarens yrkeskvalifikationer motsvarar en viss nivå, menar kommissionen att den omständigheten kvarstår att det i direktiv 2005/36 inte uppställs något krav på att utbildningsbevis som utfärdats i andra medlemsstater visar att undervisningen och utbildningen är likvärdiga eller jämförbara med dem som krävs i den mottagande medlemsstaten.

77

Enligt kommissionen föreskrivs i artikel 14 i direktiv 2005/36 att de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten får begära att sökanden lämnar uppgifter om sin utbildning, endast i den utsträckning som krävs för att få klarhet i om innehållet i sökandens utbildning väsentligen avviker från den nationella utbildning som krävs enligt lagstiftningen i Republiken Grekland. Enligt kommissionen gör de villkor som uppställs i den nationella lagstiftningen det inte möjligt att bedöma om den berörda personens utbildning rör ämnen som väsentligt avviker från dem som omfattas av de bevis på formella kvalifikationer som krävs i Grekland.

78

Dessutom följer det av artikel 50.1 i direktiv 2005/36 att de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten, under förfarandet för erkännande, får begära in de handlingar och intyg som nämns i bilaga VII till det direktivet, såsom kopior av bevis på kvalifikationer eller av utbildningsbevis som ger tillträde till yrket i fråga.

79

Kommissionen har dock gjort gällande att det följer av punkt 1 b andra stycket i nämnda bilaga VII att de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten får uppmana sökanden att lämna upplysningar om sin utbildning endast i den mån som det är nödvändigt för att fastställa förekomsten av potentiella väsentliga olikheter i förhållande till den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten. Enligt denna institution innebär således villkoren i den grekiska lagstiftningen ett åsidosättande av såväl artikel 14.1 som artikel 50.1 och bilaga VII till direktiv 2005/36.

80

Vad för det andra beträffar Greklands bestämmelser om kompensationsåtgärder, har kommissionen erinrat om att det i punkt 5 i den enda artikeln i kapitel A i ministerdekret 109088 i ändrad lydelse föreskrivs att ackrediteringskommittén för medlare har rätt att efter eget skön begära att den berörda personen ska göra ett kompletterande prov, särskilt när utbildningen har anordnats av ett utländskt organ i Grekland.

81

Kommissionen har visserligen medgett att det i direktiv 2005/36 inte uppställs något krav på att kriterierna för sådana prov ska anges. Den har emellertid konstaterat att förfarandet för examination kan vara godtyckligt eller till och med diskriminerande i avsaknad av nationella bestämmelser för förfarandet i fråga. Kommissionen anser därför att ett förfarande för examination utan föregående bedömning av om innehållet i utbildningen väsentligt avviker från den nationella utbildning som krävs innebär ett åsidosättande av artikel 14 i direktiv 2005/36.

82

Dessutom har kommissionen anfört att ett av villkoren för erkännande av utbildningsbeviset i den nationella lagstiftningen är bevis på deltagande i medlingsförfaranden som medlare, som medlarassistent eller rådgivare till en av parterna vid minst tre tillfällen. Ett sådant villkor uppställs dock inte för medlare som utbildats i Grekland. Enligt kommissionen är detta villkor diskriminerande och strider mot artikel 13 i direktiv 2005/36.

83

Vad beträffar den grekiska förvaltningens praxis att inte tillämpa ovanstående villkor om de berörda handlingarna gör det möjligt att visa att fortbildning genomgåtts och att ett systematiskt utövande av medling ägt rum, har kommissionen påpekat att den omständigheten att den nationella lagstiftningen är oförenlig med unionsbestämmelserna endast kan undanröjas slutgiltigt genom bindande bestämmelser som har samma rättsliga värde som de bestämmelser som ska ändras. Med andra ord kan en administrativ praxis inte vara tillräcklig för att skyldigheterna enligt EUF-fördraget ska anses ha iakttagits på vederbörligt sätt. Kommissionen har under alla omständigheter gjort gällande att möjligheten att underlåta att tillämpa erfarenhetskriteriet enligt grekisk lagstiftning endast gäller de personer som har förvärvat ett bevis på godkännande som medlare senast den 31 december 2012.

84

Republiken Grekland har framhållit att ministerbeslut 109088 i ändrad lydelse har upphävts i och med att lag nr 4512/2018 trädde i kraft och anser därför att förevarande anmärkning inte längre är relevant.

85

Domstolen framhåller inledningsvis, vad beträffar avgränsningen av tillämpningsområdet för direktiv 2005/36 i förhållande till direktiv 2008/52, i likhet med generaladvokaten i punkt 46 i dennes förslag till avgörande, att sistnämnda direktiv i förevarande fall inte kan påverka tillämpligheten av direktiv 2005/36. Även om direktiv 2008/52 avser vissa aspekter av medling på privaträttens område så innehåller det inte några bestämmelser om harmonisering av villkoren för tillträde till yrket som medlare.

86

Efter denna precisering erinrar domstolen, beträffande huruvida yrket som medlare utgör ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36, att begreppet reglerat yrke avser en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna (dom av den 21 september 2017, Malta Dental Technologists Association och Reynaud, C‑125/16, EU:C:2017:707, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

87

Det följer av artikel 3.1 b, c och e i direktiv 2005/36 att begreppet bestämda yrkeskvalifikationer i artikel 3.1 a i det direktivet avser alla kvalifikationer som motsvarar ett bevis på sådana formella kvalifikationer som specifikt inrättats för att förbereda innehavaren för att utöva ett visst yrke (dom av den 21 september 2017, Malta Dental Technologists Association och Reynaud, C‑125/16, EU:C:2017:707, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

88

I likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande, konstaterar domstolen att yrket som medlare, i enlighet med vad som föreskrivs i Grekland, uppfyller kriterierna i punkterna 86 och 87 i förevarande dom, i den mån tillträdet till yrket är beroende av att lämplig utbildning genomgåtts för erhållande av yrkeskvalifikationer och ett bevis som särskilt möjliggör utövande av det yrket, bland annat i enlighet med artikel 6.1 och 6.3 i lag nr 3898/2010.

89

Vad beträffar frågan om bestämmelserna i fråga är förenliga med bestämmelserna i direktiv 2005/36 bör det noteras att erkännandet av medlarnas bevis på formella kvalifikationer regleras i artiklarna 10–14 i det direktivet.

90

Enligt artikel 13.1 i nämnda direktiv ska den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten ge sökande tillträde till ett reglerat yrke och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare, om sökandena innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som avses i artikel 11 i samma direktiv och som utfärdats av en annan medlemsstat i samma syfte.

91

I artikel 14 i direktiv 2005/36 föreskrivs att trots bestämmelserna i artikel 13 i det direktivet får den mottagande medlemsstaten införa ”kompensationsåtgärder” bestående i att en sökande som önskar få tillträde till ett reglerat yrke och utöva det slutför en anpassningsperiod eller genomgår ett lämplighetsprov. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 56 i sitt förslag till avgörande är emellertid denna möjlighet enligt nämnda artikel 14 begränsad till situationer som anges i punkt 1 i den artikeln.

92

Av artikel 14.1 a i direktiv 2005/36 följer att medlemsstaterna får införa kompensationsåtgärder i fall där innehållet i sökandens utbildning väsentligt avviker från dem som omfattas av det bevis på formella kvalifikationer som krävs i den mottagande medlemsstaten. Vidare anges i artikel 14.4 i samma direktiv att med begreppet ”utbildningsinnehåll som väsentligt avviker” avses sådana kunskaps- och kompetensområden, uppnådda färdigheter och kompetenser som är grundläggande för utövandet av yrket och där innehållet i invandrarens utbildning i betydande mån skiljer sig från den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten. Slutligen uppställs i artikel 14.5 i samma direktiv, för att det ska vara möjligt att kräva kompensationsåtgärder, villkoret att proportionalitetsprincipen ska iakttas.

93

Dessutom följer det av artikel 50.1 i direktiv 2005/36 att den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten får begära de handlingar och intyg som nämns i bilaga VII till det direktivet. I punkt 1 b och c i den bilagan anges att de intyg som avses i den bilagan kan begäras in på de villkor som anges i sistnämnda bestämmelser.

94

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det ska prövas om den grekiska lagstiftningen är förenlig med direktiv 2005/36.

95

Vad för det första beträffar förfarandet för erkännande av akademiska kvalifikationer som är underkastat ytterligare krav avseende innehållet i intyget från det utbildningsorgan som en medlare som har invandrat ska tillhandahålla för att erhålla ett godkännande för att utöva yrket i Grekland, följer det av punkt 2 c i den enda artikeln i kapitel A i ministerdekret 109088 i ändrad lydelse att det i de grekiska bestämmelserna uppställs ett krav på att utbildningsorganets intyg, som riktar sig till ackrediteringskommittén, innehåller en rad uppgifter, bland annat uppgifter om utbildningsplatsen samt förfarandet för examination och utvärdering av sökanden och formerna för att säkerställa integriteten.

96

Domstolen konstaterar att de villkor som fastställs i grekisk lagstiftning inte anges i direktiv 2005/36 och vidare att de till skillnad från kraven i artikel 14, artikel 50.1 och bilaga VII punkt 1 i det direktivet, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande, inte är lämpliga för att på ett proportionerligt sätt bedöma innehållet i den utbildning som sökandena genomgått.

97

Vad för det andra beträffar de kompensationsåtgärder som Republiken Grekland kräver med avseende på dem som ansöker om godkännande som medlare vilka innehar bevis på godkännande som har erhållits i utlandet eller som har utfärdats av ett utbildningsorgan som godkänts i utlandet efter en utbildning som anordnats i Grekland, framhåller domstolen att det i artikel 14.1 a i direktiv 2005/36 föreskrivs att införandet av kompensationsåtgärder förutsätter att de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten har bedömt om innehållet i sökandens utbildning väsentligt avviker från den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten.

98

I förevarande fall följer det av punkt 5 i den enda artikeln i kapitel A i ministerdekret 109088 i ändrad lydelse att, i fråga om erkännande av att ett bevis på godkännande som har erhållits i utlandet eller utfärdats av ett utbildningsorgan som är erkänt i utlandet, efter en utbildning som har anordnats i Grekland, är likvärdigt får ackrediteringskommittén för medlare godta att beviset på godkännande är likvärdigt om den berörda personen kan styrka erfarenhet av att vid minst tre tillfällen ha deltagit i medlingsförfaranden i egenskap av medlare, medlarassistent eller rådgivare till en av parterna. Dessutom får denna kommitté, efter eget skön, kräva att sökanden gör ytterligare ett prov, bland annat om utbildningen har anordnats i Grekland.

99

I detta avseende bör det noteras, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 63 i sitt förslag till avgörande, att sådana villkor inte motsvarar de typer av kriterier som fastställs i direktiv 2005/36 och att de inte omfattas av det utrymme för skönsmässig bedömning som direktivet ger medlemsstaternas behöriga myndigheter på detta område.

100

I den mån som det i de nationella bestämmelserna i fråga inte föreskrivs någon föregående bedömning av om sökanden genomgått en utbildning vars innehåll väsentligt avviker från det som omfattas av det bevis på formella kvalifikationer som krävs i den mottagande medlemsstaten och då en sådan föregående bedömning är nödvändig i enlighet med artikel 14 i direktiv 2005/36 för att en ackrediteringskommitté ska kunna kräva kompensationsåtgärder, kan det nämligen inte med framgång göras gällande att sådana nationella bestämmelser är förenliga med direktiv 2005/36.

101

Det bör också noteras att punkt 5 i den enda artikeln i kapitel A i ministerdekret 109088 i ändrad lydelse även innebär ett åsidosättande av de skyldigheter som fastställs i artikel 13.1 i direktiv 2005/36, i den mån som det krävs att personer som ansöker om godkännande som medlare efter att ha erhållit ett bevis på godkännande från ett utländskt utbildningsorgan kan styrka erfarenhet av att vid minst tre tillfällen ha deltagit i medlingsförfaranden samtidigt som ett sådant villkor inte uppställs med avseende på personer som erhållit ett bevis på godkännande från ett utbildningsorgan i den mottagande medlemsstaten.

102

Dessa överväganden kan inte med framgång ifrågasättas genom argumentet att administrativ praxis kan innebära att ett sådant villkor inte tillämpas, eftersom det är ostridigt att, även om myndigheterna i en medlemsstat i praktiken inte tillämpar en nationell bestämmelse som strider mot unionsrätten, kräver rättssäkerheten att denna bestämmelse ändras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2007, kommissionen/Belgien, C‑522/04, EU:C:2007:405, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

103

Av det ovan anförda följer att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 13 och 14 samt artikel 50.1 och bilaga VII till direktiv 2005/36, genom att föreskriva att förfarandet för erkännande av akademiska kvalifikationer ska omfattas av ytterligare krav avseende innehållet i de intyg som krävs och av kompensationsåtgärder utan föregående bedömning av om innehållet i utbildningen väsentligt avviker från den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten.

104

Det kan följaktligen konstateras att

105

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Grekland skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna och eftersom den senare har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: