—

Krzysztof Marek Poltorak, genom S. Wester, advocaat,

—

Nederländernas regering, genom M. Bulterman, H. Stergiou och B. Koopman, samtliga i egenskap av ombud,

—

Tysklands regering, genom T. Henze, M. Hellmann, J. Möller och R. Riegel, samtliga i egenskap av ombud,

—

Greklands regering, genom E. Tsaousi, i egenskap av ombud,

—

Finlands regering, genom S. Hartikainen, i egenskap av ombud,

—

Sveriges regering, genom A. Falk, C. Meyer-Seitz, U. Persson, N. Otte Widgren, H. Shev och F. Bergius, samtliga i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom R. Troosters och S. Grünheid, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.1 och 6.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess ändrade lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

2

Begäran har framställts i samband med verkställighet i Nederländerna av en europeisk arresteringsorder som utfärdats av Rikspolisstyrelsen (Sverige) mot Krzysztof Marek Poltorak för verkställighet i Sverige av ett fängelsestraff på ett år och tre månader.

3

Skälen 5–9 i rambeslutet har följande lydelse:

4

I artikel 1 i rambeslutet, med rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, anges följande:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

…”

5

I artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet anges de fall i vilka verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska eller får vägras. I artikel 5 i rambeslutet föreskrivs de garantier som ska lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall.

6

I artikel 6 i rambeslutet, med rubriken ”Fastställande av de behöriga myndigheterna”, föreskrivs följande:

”1.   Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

2.   Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

3.   Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten.”

7

I artikel 7 i rambeslutet, med rubriken ”Centralmyndighet”, föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat får utse en central myndighet eller, om det föreskrivs i dess rättssystem, flera centrala myndigheter för att biträda de behöriga myndigheterna.

2.   En medlemsstat får, om organisationen av det nationella rättsväsendet så kräver, låta sin eller sina centralmyndighet(er) ansvara för det administrativa översändandet och mottagandet av europeiska arresteringsorder samt all annan officiell korrespondens i anslutning till dessa.

Den medlemsstat som önskar använda sig av de möjligheter som avses i denna artikel skall lämna uppgifter om sin eller sina centralmyndighet(er) till rådets generalsekretariat. Dessa anvisningar skall vara bindande för alla myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten.”

8

Rambeslutet införlivats i nederländsk rätt genom Overleveringswet (lagen om överlämnande). I artikel 1 i lagen anges följande:

”I denna lag förstås med

…

…

…”

9

I artikel 5 i lagen om överlämnande föreskrivs följande:

”Överlämnande sker uteslutande till utfärdande rättsliga myndigheter i andra av Europeiska unionens medlemsstater och i enlighet med bestämmelserna i förevarande lag eller bestämmelser som antagits med stöd av denna lag.”

10

Den 21 december 2012 dömde Göteborgs Tingsrätt (Sverige) Krzysztof Marek Poltorak, som är polsk medborgare, till fängelse i ett år och tre månader med anledning av gärningar som kvalificerades som grov misshandel. Den 30 juni 2014 utfärdade den svenska Rikspolisstyrelsen en europeisk arresteringsorder mot Krzysztof Marek Poltorak för verkställighet av detta fängelsestraff i Sverige.

11

Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) ombads att, i egenskap av verkställande rättslig myndighet för den europeiska arresteringsordern, gripa och överlämna Krzysztof Marek Poltorak till de svenska myndigheterna.

12

Efter det att de svenska myndigheterna tillställts en begäran om att lämna uppgifter beträffande den myndighet som utfärdat den europeiska arresteringsordern, erhöll Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) bland annat upplysningar om denna myndighets struktur, oberoende ställning, organisation och behörighet, samt om förfarandet för europeiska arresteringsorder och de kriterier enligt vilka nämnda myndighet beslutar att utfärda sådana för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

13

Med hänsyn till dessa upplysningar, samt delar i rådets utvärderingsrapport av den 21 oktober 2008 om nationell praxis för europeiska arresteringsorder (Utvärderingsrapport om fjärde omgången ömsesidiga utvärderingar – ”Den praktiska tillämpningen av den europeiska arresteringsordern och motsvarande förfaranden för överlämnande mellan medlemsstaterna”: rapport om Sverige (9927/1/08 REV 2)), fann den hänskjutande domstolen att det förelåg osäkerhet om huruvida den europeiska arresteringsordern som utfärdats av en polismyndighet, såsom den svenska Rikspolisstyrelsen, ska anses ha utfärdats av en rättslig myndighet, enligt artikel 6.1 i rambeslutet, och, därmed, huruvida denna europeiska arresteringsorder utgör ett rättsligt avgörande enligt artikel 1.1 i rambeslutet.

14

I detta hänseende önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida begreppen rättsligt avgörande och rättslig myndighet i rambeslutet ska tolkas som självständiga unionsrättsliga begrepp eller om medlemsstaterna är fria att själva definiera deras innebörd och räckvidd.

15

För det fall att nämnda begrepp ska anses utgöra självständiga unionsrättsliga begrepp bedömer den hänskjutande domstolen att de innebär att en europeisk arresteringsorder ska utfärdas av en myndighet som har en sådan ställning och behörighet att den kan erbjuda ett tillräckligt rättsligt skydd i samband med att en europeisk arresteringsorder utfärdas. Med beaktande av den princip om ömsesidigt erkännande som ligger till grund för rambeslutet, anser den hänskjutande domstolen att en sådan myndighet måste vara en domstol eller en åklagarmyndighet, vilket utesluter att en europeisk arresteringsorder kan utfärdas av en polismyndighet.

16

För det fall att nämnda begrepp ska regleras enligt den nationella rätten i medlemsstaterna, anser den hänskjutande domstolen att medlemsstaterna fortfarande är tvungna att iaktta unionsrätten vid utövandet att sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Den hänskjutande domstolen hänvisar således till de principer som EU-domstolen slagit fast, när det gäller rätten till ett effektivt rättsmedel inom ramen för överlämnandeförfarandet, i punkterna 46 och 47 i domen av den 30 maj 2013, F. (C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358), och, när det gäller det rättsliga skydd som ska säkerställas i samband med att en europeisk arresteringsorder utfärdas, i punkt 56 i domen av den 1 juni 2016, Bob-Dogi (C‑241/15, EU:C:2016:385).

17

Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

18

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

19

Till stöd för denna ansökan har den hänskjutande domstolen bland annat åberopat att Krzysztof Marek Poltorak för närvarande är frihetsberövad i väntan på att överlämnas till de svenska myndigheterna.

20

I detta hänseende ska det för det första påpekas att denna begäran om förhandsavgörande avser en tolkning av rambeslutet, och att detta ingår i de områden som avses i avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Således är det möjligt att handlägga denna begäran inom ramen för förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

21

Vidare ska det, enligt domstolens praxis, beaktas att den berörde för närvarande är frihetsberövad och att frågan om huruvida han ska fortsätta att vara frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet (dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 24). Beslutet om frihetsberövande av Krzysztof Marek Poltorak har nämligen, enligt vad som framgår av den hänskjutande domstolens redogörelser, fattats inom ramen för verkställandet av den europeiska arresteringsorder som har utfärdats mot honom.

22

Under dessa omständigheter beslutade EU-domstolen (fjärde avdelningen), den 31 augusti 2016, på grundval av referentens förslag och sedan generaladvokaten hörts, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

23

Den hänskjutande domstolen har ställt den första, den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida begreppet rättslig myndighet som anges i artikel 6.1 i rambeslutet är ett självständigt unionsrättsligt begrepp och huruvida denna artikel 6.1 ska tolkas så, att en polismyndighet, såsom den i det nationella målet, omfattas av begreppet utfärdande rättslig myndighet enligt denna bestämmelse, med följden att den europeiska arresteringsorder som polismyndigheten har utfärdat för verkställighet av en fängelsedom kan anses utgöra ett rättsligt avgörande, enligt artikel 1.1 i rambeslutet.

24

Det ska inledningsvis erinras om att rambeslutet, såsom särskilt framgår av artikel 1.1 och 1.2 samt av skälen 5 och 7 däri, avser att ersätta den multilaterala utlämningsordning som bygger på Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957, med ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller för lagföring, vilket grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

25

Rambeslutet syftar således, genom inrättandet av ett nytt, förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

26

Såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom de gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, en skyldighet för var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, att utgå ifrån att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

27

Principen om ömsesidigt erkännande utgör en ”hörnsten” för det rättsliga samarbetet och innebär enligt artikel 1.2 i rambeslutet att medlemsstaterna i princip är skyldiga att vidta åtgärder med anledning av en europeisk arresteringsorder. Den verkställande rättsliga myndigheten kan därför endast vägra att verkställa en sådan order i de fall, som är uttömmande uppräknade, då verkställighet ska vägras enligt artikel 3 i rambeslutet och då verkställighet får vägras enligt artiklarna 4 och 4a i rambeslutet. Verkställigheten av en europeisk arresteringsorder får dessutom endast underställas något av de villkor som är uttömmande uppräknade i artikel 5 i rambeslutet (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 79 och 80 samt där angiven rättspraxis).

28

Dock är det enbart europeiska arresteringsorder, i den mening som avses i artikel 1.1 i rambeslutet, som ska verkställas i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. Det framgår av artikel 1.1 i rambeslutet att en europeisk arresteringsorder utgör ett rättsligt avgörande vilket innebär att den måste ha utfärdats av en rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet.

29

Enligt sistnämnda bestämmelse är den utfärdande rättsliga myndigheten den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

30

Trots att artikel 6.1 i rambeslutet, i enlighet med principen om processuell autonomi för medlemsstaterna, hänvisar till medlemsstaternas lagstiftning, ska det konstateras att denna hänvisning endast avser fastställandet av en rättslig myndighet som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder. Hänvisningen avser därmed inte definitionen av själva begreppet rättslig myndighet.

31

Mot denna bakgrund får innebörden och räckvidden av begreppet rättslig myndighet i artikel 6.1 i rambeslutet inte tolkas av varje enskild medlemsstat efter eget skön (se, analogt, dom av den 17 juli 2008, Kozłowski, C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 43, och dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 38).

32

Begreppet rättslig myndighet i artikel 6.1 i rambeslutet ska således ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen. En sådan tolkning ska enligt domstolens fasta rättspraxis ske med beaktande av såväl bestämmelsens lydelse, det sammanhang den förekommer i som det ändamål som eftersträvas med rambeslutet (se, analogt, dom av den 28 juli 2016, JZ, C‑294/16 PPU, EU:C:2016:610, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

33

När det gäller ordalydelsen i artikel 6.1 i rambeslutet ska det påpekas att orden ”rättslig myndighet” i denna bestämmelse inte endast pekar ut domstolarna i en medlemsstat, utan att de kan täcka in de myndigheter som deltar i rättskipningen i den berörda rättsordningen i en vidare bemärkelse.

34

Domstolen konstaterar dock att begreppet rättslig myndighet, som avses i nämnda bestämmelse, inte ska tolkas så, att det även kan omfatta polismyndigheterna i en medlemsstat.

35

För det första avser inte det franska ordet judiciaire (”rättslig”), i dess allmänna betydelse, polismyndigheter. Detta ord hänför sig nämligen till den dömande makten, vilken – såsom generaladvokaten har anfört i punkt 39 i sitt förslag till avgörande – enligt principen om maktdelning, som är kännetecknande för hur en rättsstat fungerar, ska särskiljas från den verkställande makten. Med autorités judiciaires (”rättsliga myndigheter”) förstås traditionellt sett myndigheter som deltar i rättskipning, till skillnad från bland annat förvaltningsmyndigheter eller polismyndigheter, vilka är hänförliga till den verkställande makten.

36

För det andra stöds denna tolkning av ordalydelsen i artikel 6.1 i rambeslutet av det sammanhang i vilket bestämmelsen ingår.

37

Dels ska det straffrättsliga samarbete som föreskrevs i artikel 31 EU särskiljas från det polisiära samarbete som föreskrevs i artikel 30 EU.

38

Dels ska begreppet rättslig myndighet, när detta förekommer i rambeslutet, förstås så, att det omfattar de myndigheter som deltar i straffrättskipningen i medlemsstaterna, med undantag för polismyndigheterna.

39

I detta hänseende har domstolen slagit fast att samtliga förfaranden för överlämnande mellan medlemsstaterna som föreskrivs i rambeslutet, i enlighet med beslutet, ska ske under rättslig prövning, vilket innebär att ett beslut rörande en europeisk arresteringsorder omfattas av alla garantier som gäller för sådana beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, F., C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkterna 39 och 46).

40

Det framgår särskilt av skäl 8 i rambeslutet att beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att en rättslig myndighet i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet om huruvida han eller hon ska överlämnas. Dessutom föreskriver artikel 6 i rambeslutet att inte bara detta beslut, utan också beslutet om utfärdande, ska fattas av en rättslig myndighet. Det krävs också att det är en rättslig myndighet som agerar i andra skeden i överlämnandeförfarandet, såsom vid hörandet av den eftersökte, beslutet om fortsatt frihetsberövande eller om tillfällig förflyttning av den eftersökte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, F., C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 45).

41

I detta sammanhang gör artikel 7 i rambeslutet det möjligt för medlemsstaterna att, förutsatt att de villkor som föreskrivs i denna bestämmelse iakttas och om organisationen av det nationella rättsväsendet så kräver, använda sig av en icke-rättslig myndighet, nämligen en centralmyndighet, när det gäller översändandet eller mottagandet av europeiska arresteringsorder.

42

Trots att de centrala polismyndigheterna i en medlemsstat kan omfattas av begreppet centralmyndighet i denna artikel, framgår det emellertid av denna artikel, jämförd med skäl 9 i rambeslutet, att en sådan centralmyndighets uppgift är begränsad till att ge praktiskt och administrativt bistånd till de behöriga rättsliga myndigheterna. Den möjlighet som ges i artikel 7 i rambeslutet kan således inte utsträckas till att utgöra en möjlighet för medlemsstaterna att ersätta behöriga rättsliga myndigheter med en sådan centralmyndighet när det gäller beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder.

43

För det tredje konstaterar domstolen att en tolkning av artikel 6.1 i rambeslutet som innebär att denna bestämmelse även omfattar polismyndigheter skulle strida mot de ändamål som eftersträvas i rambeslutet och som angetts i punkterna 24–27 ovan.

44

Principen om ömsesidigt erkännande i artikel 1.2 i rambeslutet, enligt vilken den verkställande rättsliga myndigheten är skyldig att verkställa den arresteringsorder som utfärdats av den utfärdande rättsliga myndigheten, förutsätter sålunda att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder har föregåtts av att en rättslig myndighet först har gjort en rättslig prövning.

45

Utfärdandet av en arresteringsorder från en icke-rättslig myndighet, såsom en polismyndighet, ger dock inte den verkställande rättsliga myndigheten någon försäkran om att utfärdandet av denna europeiska arresteringsorder har undergått en sådan rättslig prövning och det räcker därmed inte för att rättfärdiga den höga grad av förtroende mellan medlemsstaterna som anges i punkt 25 ovan och som utgör själva grunden för rambeslutet. I detta hänseende saknar polismyndighetens särskilda organisation inom den verkställande makten och dess eventuella grad av självständighet betydelse.

46

Av detta följer att begreppet rättslig myndighet i artikel 6.1 i rambeslutet ska tolkas så, att polismyndigheter inte omfattas av detta begrepp, vilket innebär att en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en sådan myndighet inte kan anses utgöra ett rättsligt avgörande enligt artikel 1.1 i rambeslutet.

47

Denna tolkning påverkas inte av den omständigheten att, vilket den svenska regeringen anfört i sitt yttrande till domstolen, behörigheten för polismyndigheten i det nationella målet är strikt begränsad till sådana ärenden som avser verkställighet av en dom som avkunnats av en domstol efter ett domstolsförfarande och som har vunnit laga kraft.

48

Det framgår nämligen av de uppgifter som lämnats till domstolen av den svenska regeringen att det i slutändan är polismyndigheten i det nationella målet som fattar beslutet om utfärdande av en europeisk arresteringsorder, och inte en rättslig myndighet.

49

Dels har denna polismyndighet inte utfärdat den europeiska arresteringsordern på begäran av den domstol som avkunnade domen om frihetsberövande påföljd, utan på begäran av kriminalvården.

50

Dels besitter polismyndigheten i det nationella målet ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, eftersom den är den enda myndighet som är behörig att kontrollera att villkoren för detta utfärdande, såsom de föreskrivs i rambeslutet, är uppfyllda, och att – efter en avvägning mellan de motstående intressena, däribland den berörda personens intresse – avgöra om nämnda utfärdande är proportionerligt.

51

Det framgår av de uppgifter som lämnats till domstolen av den svenska regeringen att detta utrymme för skönsmässig bedömning inte automatiskt blir föremål för en rättslig prövning.

52

Mot bakgrund av ovanstående ska den första, den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Begreppet rättslig myndighet i artikel 6.1 i rambeslutet är ett självständigt unionsrättsligt begrepp, och denna artikel 6.1 ska tolkas så, att en polismyndighet, såsom den svenska Rikspolisstyrelsen, inte omfattas av begreppet utfärdande rättslig myndighet enligt denna bestämmelse, vilket innebär att den europeiska arresteringsorder som polismyndigheten har utfärdat för verkställighet av en frihetsberövande påföljd inte kan anses utgöra ett rättsligt avgörande enligt artikel 1.1 i rambeslutet.

53

Med hänsyn till svaret på den första, den andra och den tredje frågan saknas skäl att besvara den fjärde frågan.

54

Vid förhandlingen begärde den nederländska regeringen och Europeiska kommissionen att domstolen skulle begränsa förevarande doms rättsverkningar i tiden, för det fall att domstolen skulle fastställa att en polismyndighet, såsom den svenska Rikspolisstyrelsen, inte omfattas av begreppet rättslig myndighet enligt artikel 6.1 i rambeslutet. De erinrade om de möjliga konsekvenser som förevarande dom skulle kunna få för de mål i vilka en europeisk arresteringsorder utfärdats av en myndighet som inte är en rättslig myndighet i den mening som avses i denna bestämmelse.

55

Det framgår av fast rättspraxis att den tolkning som domstolen gör av en unionsrättslig bestämmelse, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, klargör och preciserar innebörden och räckvidden av denna bestämmelse, såsom den ska eller borde ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Av detta följer att en sålunda tolkad bestämmelse kan och ska tillämpas av domstolarna även beträffande rättsförhållanden som har uppkommit före meddelandet av den dom i vilken begäran om tolkning prövas, om villkoren för att väcka talan vid behörig domstol om tillämpningen av nämnda bestämmelse är uppfyllda i övrigt (dom av den 17 september 2014, Liivimaa Lihaveis, C‑562/12, EU:C:2014:2229, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

56

Det är endast i undantagsfall som domstolen, med tillämpning av den allmänna rättssäkerhetsprincip som ingår i unionens rättsordning, kan se sig föranledd att begränsa berörda personers möjlighet att åberopa en av domstolen tolkad bestämmelse i syfte att ifrågasätta rättsförhållanden som har tillkommit i god tro. För att en sådan begränsning ska kunna komma i fråga ska två väsentliga kriterier vara uppfyllda, nämligen att de berörda handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga störningar (dom av den 27 februari 2014, Transportes Jordi Besora, C‑82/12, EU:C:2014:108, punkt 41, och dom av den 22 september 2016, Microsoft Mobile Sales International m.fl., C‑110/15, EU:C:2016:717, punkt 60).

57

I förevarande fall framgår det bland annat av rådets utvärderingsrapport av den 21 oktober 2008, som nämns i punkt 13 ovan, att rådet tidigare har kritiserat att europeiska arresteringsorder utfärdas av den polismyndighet som är i fråga i det nationella målet, då detta är oförenligt med kravet på att utse en ”rättslig myndighet”. Mot denna bakgrund ska Konungariket Sverige inte anses ha förmåtts handla på ett sätt som strider mot unionsrätten på grund av att det har förelegat en objektiv och betydande osäkerhet beträffande unionsbestämmelsernas räckvidd.

58

Det saknas således anledning att begränsa domens rättsverkningar i tiden.

59

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Begreppet rättslig myndighet enligt artikel 6.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess ändrade lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, är ett självständigt unionsrättsligt begrepp, och denna artikel 6.1 ska tolkas så, att en polismyndighet, såsom Rikspolisstyrelsen (Sverige), inte omfattas av begreppet utfärdande rättslig myndighet enligt denna bestämmelse, vilket innebär att den europeiska arresteringsorder som polismyndigheten har utfärdat för verkställighet av en frihetsberövande påföljd inte kan anses utgöra ett rättsligt avgörande enligt artikel 1.1 i rambeslut 2002/584, i dess ändrade lydelse enligt rambeslut 2009/299.