Fördraget om Europeiska unionen

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Fördraget om Europeiska unionen

VILKET SYFTE HAR FÖRDRAGET?

• EU-fördraget är ett av EU:s grundfördrag, vid sidan av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Det utgör grunden för EU-lagstiftningen genom att ange vilket syfte EU har och hur dess centrala institutioner ska förvaltas.
• EU-fördraget bygger på Maastrichtfördraget, som innebar en ny fas i den europeiska integrationen eftersom det omfattade mer långtgående mål än det ursprungliga ekonomiska målet (en gemensam marknad). Det öppnade vägen för politisk integration genom övergången från Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) till Europeiska unionen (EU).
• Maastrichtfördraget medförde ett antal betydande förändringar av hur detta nya EU var strukturerat och av institutionerna, beslutsfattandet, politikområdena och omfattningen.

VIKTIGA PUNKTER

Huvuddragen i Maastrichtfördraget

• Det bildas en europeisk union bestående av tre ”pelare”:
  • de befintliga europeiska gemenskaperna – Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), och
  • två nya samarbetsområden där mellanstatligt beslutsfattande tillämpas i stället för beslutsfattande enligt ”gemenskapsmetoden”:
    • den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), och
    • polissamarbete och rättsligt samarbete i straffrättsliga frågor (rättsliga och inrikes frågor).
• Institutionerna får större demokratisk legitimitet genom att
  • Europaparlamentet får större inflytande över beslutsfattandet,
  • samarbets- och godkännandeförfarandena används i större utsträckning,
  • medbeslutandeförfarandet (som nu är det ordinarie lagstiftningsförfarandet) införs,
  • de europeiska politiska partiernas roll erkänns,
  • Europeiska kommissionens mandatperiod anpassas till parlamentets mandatperiod (fem år),
  • omröstning med kvalificerad majoritet tillämpas oftare i rådet,
  • Regionkommittén inrättas. Denna består av företrädare för de regionala myndigheterna och har en rådgivande roll.
• Ekonomiska och monetära unionen (EMU) lanseras som ett steg mot fullbordandet av den inre marknaden.
• EG:s sociala dimension utvecklas genom att det sociala protokollet bifogas fördraget så att gemenskapen får fler befogenheter på det sociala området.
• Gemenskapspolitik fastställs på sex nya områden: transeuropeiska nät (TEN), industripolitik, konsumentskydd, utbildning och yrkesutbildning, ungdomsfrågor samt kultur.
• Subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna införs för att säkerställa att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt och begränsas till vad som är nödvändigt för att uppnå målen.
• Ett EU-medborgarskap införs, som går utöver det nationella medborgarskapet.

Ändringar av fördraget

Maastrichtfördraget har sedermera ändrats genom följande fördrag:

• Amsterdamfördraget (1997) som gav EU ännu fler befogenheter. Sysselsättningspolitiken skrevs in i fördraget, och en del av de frågor som tidigare ingick i det mellanstatliga samarbetet om rättsliga och inrikes frågor överfördes till gemenskapen. Åtgärder infördes för att föra EU närmare medborgarna, och det blev möjligt för vissa EU-länder att gå längre i sitt samarbete än övriga EU (fördjupat samarbete). Amsterdamfördraget medförde också att medbeslutandeförfarandet och omröstning med kvalificerad majoritet användes i större utsträckning och att fördragsartiklarna förenklades och numrerades om.
• Nicefördraget (2001), som huvudsakligen åtgärdade de institutionella problemen i samband med utvidgningen som man inte hade lyckats lösa 1997: kommissionens sammansättning, viktningen av röster i rådet och användningen av omröstning med kvalificerad majoritet på fler områden. Med Nicefördraget blev det lättare att tillämpa förfarandet för fördjupat samarbete, och rättssystemet effektiviserades.
• Lissabonfördraget (2007), som innebar omfattande reformer. Europeiska gemenskapen upphörde att existera, och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen bytte namn till ”fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EU:s tidigare trepelarsystem avskaffades och befogenheter omfördelades mellan EU och medlemsländerna. Man såg också över EU-institutionernas funktionssätt och beslutsprocessen för att anpassa sig till ett utvidgat EU med 28 medlemsländer. Dessutom reformerades flera av EU:s inre och yttre politikområden, och institutionerna fick möjlighet att vidta åtgärder på nya politikområden. EU:s demokratiska dimension stärktes ytterligare.
• Efter 1992 ändrades EU-fördraget genom de olika anslutningsfördragen, som innebar att antalet EU-länder gradvis växte från 12 till 28.

VILKEN PERIOD GÄLLER DEN NUVARANDE VERSIONEN AV FÖRDRAGET FÖR?

Lissabonfördraget – som omfattar EU-fördraget och EUF-fördraget – undertecknades den 13 december 2007 och trädde i kraft den 1 december 2009.

BAKGRUND

• Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) har sitt ursprung i Maastrichtfördraget, som undertecknades den 7 februari 1992. Dess nuvarande version härrör från Lissabonfördraget (2007) och är ett resultat av flera ändringar.
• Mer information finns här:
  • De första fördragen (Europaparlamentet).
  • En tillbakablick (Europeiska unionens råd).
  • EU-fördragen (Europeiska kommissionen).
  • En översikt över fördragen (EUR-Lex).

HUVUDDOKUMENT

Fördraget om Europeiska unionen av den 13 december 2007 – konsoliderad version (EUT C 202, 7.6.2016, s. 13).

ANKNYTANDE DOKUMENT

Fördraget om Europeiska unionen (EGT C 191, 29.7.1992, s. 1).

Akt om villkoren för Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen, Innehållsförteckning (EGT C 241, 29.8.1994, s. 9).

Amsterdamfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem (EGT C 340, 10.11.1997, s. 1).

Nicefördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem (EGT C 80, 10.3.2001, s. 1).

Fördrag mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Irland, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Finland, Konungariket Sverige, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens medlemsstater) och Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Republiken Ungern, Republiken Malta, Republiken Polen, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien om Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till Europeiska unionen (EUT L 236, 23.9.2003, s. 17).

Fördrag mellan Konungariket Belgien, Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Irland, Republiken Italien, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Ungern, Republiken Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Polen, Republiken Portugal, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien, Republiken Finland, Konungariket Sverige, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens medlemsstater) och Republiken Bulgarien och Rumänien om Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen (EUT L 157, 21.6.2005, s. 11).

Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, undertecknat i Lissabon den 13 december 2007 (EUT C 306, 17.12.2007, s. 1).

Fördrag mellan Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien, Republiken Tjeckien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Ungern, Republiken Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Polen, Republiken Portugal, Rumänien, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien, Republiken Finland, Konungariket Sverige, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens medlemsstater) och Republiken Kroatien om Republiken Kroatiens anslutning till Europeiska unionen (EUT L 112, 24.4.2012, s. 10).

Senast ändrat 04.04.2018