Direktiv är en del av EU:s sekundärrätt. De antas därför av EU:s institutioner i enlighet med fördragen. När de har antagits på EU-nivå införlivas de av EU:s medlemsstater så att de blir lagar i medlemsstaterna.
Till exempel fastställs i direktiv 2003/88/EG (se sammanfattning) om arbetstidens förläggning obligatoriska viloperioder och en gräns för arbetstid per vecka som ska godkännas i EU.
Det är dock upp till var och en av medlemsstaterna att utveckla egna lagar för hur dessa regler ska tillämpas.

En bindande akt med allmän giltighet

I artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt fastställs det att ett direktiv är bindande, med avseende på det resultat som ska uppnås, för de medlemsstater som det riktar sig till (ett, flera eller alla), men det överlåts åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för att uppnå resultatet.
Ett direktiv skiljer sig från en förordning eller ett beslut eftersom
- direktivet, till skillnad från en förordning, som är direkt tillämplig i medlemsstaterna efter dess ikraftträdande, inte är direkt tillämpligt i medlemsstaterna, utan det måste först införlivas i nationell lagstiftning innan det kan tillämpas i varje medlemsstat,
- direktivet, till skillnad från ett beslut, har allmän giltighet.

Antagande

Ett direktiv kan antas enligt ett lagstiftningsförfarande. Det är då en lagstiftningsakt som antas av Europeiska unionens råd och Europaparlamentet inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet eller av enbart rådet inom ramen för de särskilda lagstiftningsförfarandena. I det fallet ska parlamentet ge sitt samtycke eller rådfrågas.
Ett direktiv kan även antas genom ett icke-lagstiftningsförfarande, som i fallet med direktiv (EU) 2017/159 om genomförande av avtalet om Internationella arbetsorganisationens konvention om arbete ombord på fiskefartyg från 2007, som är en icke-lagstiftningsakt.

Obligatoriskt införlivande

Innan ett direktiv kan träda i kraft på nationell nivå måste medlemsstaterna anta en lag som införlivar det. Denna nationella åtgärd måste uppfylla de mål som anges i direktivet. Nationella myndigheter ska informera Europeiska kommissionen om dessa åtgärder.
Införlivandet måste genomföras inom den tidsfrist som fastställs när direktivet antas (vanligtvis inom två år).
När ett land inte införlivar ett direktiv kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande och väcka talan mot landet i Europeiska unionens domstol (om i detta fall verkställighet av domen vägras kan en ny avkunnad dom ges, vilket kan leda till böter).
Om en medlemsstat underlåter att underrätta om åtgärder för införlivande av ett direktiv får kommissionen enligt artikel 260.3 begära att medlemsstaten i fråga betalar böter.

Maximal och minimal harmonisering

Det är viktigt att skilja mellan krav på minimal och maximal (eller fullständig) harmonisering i direktiv.
När det gäller minimal harmonisering fastställs i ett direktiv minimistandarder, ofta som ett erkännande av att rättssystemen i vissa medlemsstater redan har fastställt högre standarder. I detta fall har medlemsstaterna rätt att fastställa högre standarder än de som har fastställts i direktivet.
När det gäller maximal harmonisering måste medlemsstaterna införa regler med minimi- och maximistandarder som har fastställts i direktivet.

Skydd av enskilda personer vid felaktigt eller bristande införlivande av direktiv

Direktivet kan i princip inte träda i kraft förrän efter att det har införlivats. Ett direktiv som inte har införlivats kan dock ha vissa effekter direkt om Europeiska unionens domstol anser att
- införlivandet i nationell lagstiftning inte har genomförts eller har utförts felaktigt,
- bestämmelserna i direktivet är ovillkorliga och tillräckligt tydliga och precisa,
- villkoren i direktivet ger enskilda personer rättigheter.
När dessa villkor uppfylls kan enskilda personer förlita sig på direktivet i den nationella rätten mot en medlemsstat. Dock kan inte en enskild person lägga fram en fordran mot en annan enskild person och åberopa att ett direktiv har direkt effekt om det inte har införlivats (domen i mål C-41/74, Yvonne van Duyn mot Home Office är ett exempel på vertikal direkt effekt*, och domen i mål C-152/84, M. H. Marshall mot Southampton and South-West Hampshire Area Health Authority (Teaching) är ett exempel på bristande horisontell direkt effekt*).
Domstolen godkänner även, enligt vissa villkor, att enskilda personer kan få ersättning från staten för direktiv som inte har införlivats i tillräcklig utsträckning eller som har införlivats för sent (se exempelvis domen i mål C-6/90, Francovich).

Försenade införlivanden

För att säkerställa en korrekt tillämpning av EU-rätten till förmån för medborgare och företag övervakar kommissionen införlivandet för att säkerställa att det har genomförts, att det är korrekt och fullständigt för att uppnå de avsedda resultaten och att det har slutförts inom den nödvändiga tidsfristen.
EU har fastställt ett mål om att minska införlivandeunderskottet – dvs. skillnaden mellan antalet direktiv som antagits av EU och antalet direktiv som medlemsstaterna har införlivat – till 1 %. En resultattavla för införlivande uppdateras varje år som en del av resultattavlan för den inre marknaden och återfinns i avsnittet om resultat per styrningsverktyg, där det finns information om EU som helhet och uppdelat på varje medlemsstat.

BAKGRUND

Mer information finns här:

Lagstiftning (Europeiska unionens webbplats).

VIKTIGA BEGREPP

Vertikal direkt effekt. Detta avser förhållandet mellan EU-rätten och nationell rätt och medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att deras nationella rätt är förenlig med EU-rätten.

Horisontell direkt effekt. Denna doktrin beskriver en situation i vilken enskilda personer kan förlita sig på de direkta effekterna av de individuella rättigheter som föreskrivs i EU-fördragets artiklar för att lägga fram en fordran mot andra enskilda personer i nationella domstolar. Det finns därför inget behov av att ett direktiv har genomförts genom nationell lagstiftning.

HUVUDDOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Sjätte delen – Institutionella och finansiella bestämmelser – Avdelning I – Institutionella bestämmelser – Kapitel 2 – Unionens rättsakter, förfaranden för antagande och andra bestämmelser – Avsnitt 1 – Unionens rättsakter – Artikel 288 (f.d. artikel 249 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 171).

Senast ändrat 16.03.2022

Top

All