Genom direktiv 93/13/EEG skyddas konsumenter i Europeiska unionen (EU) mot oskäliga villkor som kan ingå i standardavtal för varor och tjänster som de köper. Direktivet utgår från begreppet ”god sed” och syftar till att förhindra betydande obalans i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter.
Direktiv 93/13/EEG har ändrats genom direktiv (EU) 2019/2161 som en del i den nya given för konsumenterna. Det nya direktivet syftar till att modernisera EU:s konsumentlagstiftning och förbättra hur den tillämpas.

VIKTIGA PUNKTER

Direktiv 93/13/EEG

När man bedömer om en klausul i ett avtal är skälig eller inte ska hänsyn tas till vilken typ av varor och tjänster som berörs, omständigheterna kring transaktionen och alla övriga villkor.
Det faktiska priset som betalas för varor eller tjänster ingår inte i bedömningen, såvida inte just det villkoret är oklart eller svårbegripligt formulerat.
Direktivet innehåller en vägledande och icke uttömmande förteckning över oskäliga avtalsvillkor. Dit räknas bland annat när konsumenter måste betala orimligt höga straffavgifter för exempelvis sen betalning eller när de binds till villkor som de inte hade tid att kunna förstå fullt ut innan de skrev under avtalet.
Alla skriftliga avtal måste vara formulerade på ett klart och begripligt språk. När det finns tvivel om vad ett villkor innebär, ska det tolkas på ett sätt som gynnar konsumenten.
Avtalsvillkor som anses oskäliga är inte bindande för konsumenterna. Resten av avtalet förblir däremot giltigt om detta är rättsligt möjligt.
EU:s medlemsstater (EU-länderna) måste se till att det finns effektiva rättsmedel för att förhindra att oskäliga villkor fortsätter att användas i avtal.
Organisationer eller privatpersoner som har ett befogat intresse av att skydda konsumenters rättigheter kan vända sig till domstol för att förhindra att ett oskäligt avtalsvillkor fortsätter att gälla.
År 2019 utfärdade Europeiska kommissionen en vägledning om hur direktiv 93/13/EEG ska tolkas och tillämpas. I vägledningen redogör kommissionen på ett strukturerat sätt för EU-domstolens rättspraxis om direktivet. Detta ska göra det lättare att tillämpa direktivet effektivt i länderna i EU och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Sanktioner

Enligt ändringsdirektivet (EU) 2019/2161 ska medlemsstaterna införa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för överträdelser av reglerna om oskäliga avtalsvillkor. I direktivet fastställs även kriterier som ska tas med i beräkningen när sanktioner åläggs. I dessa ingår
- hur allvarlig och hur omfattande överträdelsen är och hur länge den har pågått,
- vilka eventuella åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att mildra eller avhjälpa den skada som konsumenterna lidit,
- eventuella tidigare överträdelser som begåtts av näringsidkaren,
- sanktioner som ålagts näringsidkaren för samma överträdelse i andra medlemsstater, i gränsöverskridande fall där information om sådana sanktioner finns att få genom samarbete enligt förordning (EU) 2017/2394 (se sammanfattning).
Enligt det nya direktivet ska medlemsstaterna också kunna ålägga sanktionsavgifter när de upptäcker betydande gränsöverskridande överträdelser som drabbar konsumenter i flera medlemsstater i samband med samordnade åtgärder enligt förordning (EU) 2017/2394. Sanktionsavgifterna måste kunna uppgå till minst 4 % av en näringsidkares årsomsättning, eller till 2 miljoner euro om information om näringsidkarens omsättning saknas.

VILKEN PERIOD GÄLLER BESTÄMMELSERNA FÖR?

Direktiv 93/13/EEG skulle ha införlivats i medlemsstaternas nationella lagstiftning senast den 31 december 1994.
Ändringsdirektiv (EU) 2019/2161 skulle ha införlivats i den nationella lagstiftningen senast den 28 november 2021. Medlemsstaterna måste tillämpa reglerna sedan den 28 maj 2022.