FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

DÁMASO RUIZ-JARABO COLOMER

föredraget den 10 maj 2005(1)

Förenade målen C-465/02 och C-466/02

Förbundsrepubliken Tyskland

och

Konungariket Danmark

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Jordbruk – Geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel – Beteckningen feta – Generiska beteckningar – Traditionella beteckningar – Giltigheten hos förordning (EG) nr 1892/2002”

Innehållsförteckning

I –   Inledning

II – Tillämpliga bestämmelser: gemenskapsskyddet för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar

A –   Bakgrund

B –   Gemenskapslagstiftningens första steg

C –   Dagens gemenskapsbestämmelser

1.     Vinprodukterna

2.     Jordbruksprodukter och livsmedel

D –   Förordning nr 2081/92

1.     Begreppen ursprungsbeteckning och geografisk beteckning

a)     Grundläggande avgränsning

i)     Det geografiska bandet

ii)   Det kvalitativa bandet

b)     Likställda begrepp

i)     Traditionella beteckningar

ii)   Andra territoriella beteckningar

2.     Beteckningar som inte kan registreras

a)     Generiska namn

b)     Beteckningar som är vilseledande

3.     Registreringsförfarandet

a)     Det normala förfarandet

b)     Det förenklade förfarandet

c)     Det vetenskapliga rådet

E –   Förordning nr 1107/96

III – Analys av domstolens rättspraxis

A –   Begreppsbildningen avseende industriell och kommersiell äganderätt

B –   Skyddets syfte

C –   Grundförordningen

1.     Tillämpningsområdet

2.     Skyddets räckvidd

3.     Registreringen och dess effekter

4.     Konsekvens

IV – Bakgrund till tvisterna

A –   Det första inkluderandet av feta i förordning nr 1107/96

B –   Domen i målet feta

C –   Det andra införandet av feta i förordning nr 1107/96 enligt förordning nr 1829/2002

D –   Målet Canadane Cheese och Kouri

V –   Talan om ogiltigförklaring i målen

A –   Upptagande till sakprövning av talan om ogiltigförklaring i målen

B –   Formella grunder

1.     Åsidosättande av tidsfrister och förordningen om vilka språk som skall användas

2.     Bristfällig motivering

C –   Sakliga grunder

1.     Feta som generisk beteckning

a)     ”Den generiska” karaktären

b)     Avgränsande kriterier

i)     Förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten konsumeras

–       Situationen i ursprungsstaten

–       Situationen i konsumtionsområdena

ii)   Förhållandena i andra medlemsstater

–       Den allmänna situationen i övriga medlemsstater

–       Förhållandena i de medlemsstater som framställer osten

iii) Relevant nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning

–       Nationell lagstiftning

–       Gemenskapsrättsliga bestämmelser

iv)   Andra faktorer

–       Förhållandena i tredje land

–       Tidsaspekten

c)     Bedömning av kriterier och konsekvenser

2.     Feta som traditionell beteckning

a)     Beteckningens traditionella karaktär

b)     Beteckningen av ett livsmedel från vissa geografiska områden

c)     De faktorer som påverkar ”fetans” kvalitet och egenskaper och avgränsningen av det område där den framställs, bearbetas och bereds

i)     Den kvalitet som härleds ur den geografiska omgivningen

ii)   Framställning, bearbetning och beredning i ett visst område

d)     Konsekvenser

VI – Rättegångskostnader

VII – Förslag till avgörande

I –    Inledning

1.     Inom ramen för talan om ogiltigförklaring i förevarande mål diskuteras vid domstolen än en gång om det är lagenligt att inkludera namnet feta i Europeiska gemenskapens förteckning över geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar.

2.     Diskussionen togs tidigare upp med anledning av en tolkningsfråga som ställdes och sedan återkallades av Symvoulio tis Epikrateias (grekiska statens ministerråd), avseende vilken jag föredrog ett förslag till avgörande den 24 juni 1997,(2) och med anledning av en talan om ogiltigförklaring, där dom meddelades,(3) genom vilken registreringen ogiltigförklarades på formella grunder och det således inte utreddes om den berörda beteckningen är ”generisk” eller kan betecknas som ”traditionell” i den tillämpliga bestämmelsens mening.

3.     Kommissionen vidtog därefter åtgärder för att avhjälpa de brister som påpekades i domen, och tog på nytt in ordet feta i förteckningen över skyddade beteckningar i förordning (EG) nr 1829/2002.(4) Den tyska och den danska regeringen har var för sig väckt talan om ogiltigförklaring av detta beslut.

4.     I detta förslag till avgörande skall den rättsliga ramen och rättspraxis från domstolen i frågan undersökas, varpå bakgrunden redovisas och ogiltighetsgrunderna prövas.

II – Tillämpliga bestämmelser: gemenskapsskyddet för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar

A –    Bakgrund

5.     I Bibeln återfinns den första hänvisningen till en ursprungsbeteckning, i berättelsen om byggandet av Jerusalems tempel, som konung David lovat Herren. Hiram, konungen i Tyrus och Sidon, lät fälla Libanoncedrar på uppdrag av Salomon. Till Salomos eget hus, som byggdes därefter, användes så mycket ceder att det kallades Libanonskogshuset då det var försett med fyra rader pelare av cederträ och även tronförhuset, ”där han skulle skipa rätt”, var beklätt med cederträ från golv till tak.(5) Förutom namn och symboler, utgjorde troligen omnämnandet av territoriellt ursprung en av de första metoderna för att individualisera personer och saker för att skilja dem från andra.(6) En mängd vittnesbörd visar att produkter från vissa områden sedan gammalt har tillerkänts anseende och prestige. Klassiska författare som Herodotos, Aristoteles och Platon talar om grekernas uppskattning av brons från Korint, marmor från Frygien och Paros, lergods från Aten, terrakottastatyetter från Tisbe, parfymer från Arabien och viner från Naxos, Rhodos och Korint.(7) Vergilius förtäljer i Aeneiden att Hélenos gav Aeneas ”skänker av snidat elfenben och av guld … mängder av silver, kittlar i brons från Dodona”(8) och bland gåvorna från Andromache till Askanios fanns ”broderade kläder, vävda med guld, en frygisk mantel”.(9) Horatius kryddade sitt verk med en veritabel kollektion av romerska geografiska beteckningar, och varnade för förfalskningar.(10)

6.     Förhållandet mellan föremålen och deras ursprung var detsamma i fråga om det förhållande som uppstår naturligt och det som är ett resultat av människans inverkan. Det motsvarades inte heller av en exakt föreställning och löd inte under någon rättslig reglering.(11)

7.     Situationen var densamma på medeltiden, där det i ett fragment av Alkaiaos hänvisas till Chalkis-svärd, med kort klinga och brett fäste, uppkallade efter sin framställningsort.(12) Under denna period kan man notera en viss sammanblandning mellan hantverkarnas märken och de stämplar som syftade på varornas ursprungsort, och som var ett resultat av skråmedlemmarnas skyldighet att identifiera sina arbeten för att inte uteslutas. Följaktligen uppstod två slags stämplar: skråets (signum collegii) och den enskildes (signum privati).(13) På detta sätt intygades att tillverkningen följde vissa regler, vilket indirekt även skyddade den plats där tillverkningen ägt rum.

8.     Under franska revolutionen upphävdes skråväsendet och full frihandel återinfördes varvid de flesta av dessa protektionistiska metoder avskaffades, dock inte helt. Regler för att gynna specialiteter från vissa samhällen kvarstod nämligen under första halvan av 1800-talet, som Marseille-tvål, stål från Westfalen och Rhenlandet eller smide från Österrike.(14)

9.     Vid denna tid börjar vissa länder införa åtgärder för att förhindra bedrägerier i fråga om naturliga eller tillverkade varors ursprung, särskilt inom vinsektorn.(15) Syftet är att skydda konsumenten, genom att garantera varans äkthet, och att skydda företagaren mot otillbörlig efterhärmning.(16) Senare utarbetas ett skyddssystem genom vilket ursprungsbeteckningen tillerkändes självständig betydelse, i likhet med det som inrättats för tecken som används för att särskilja varor.

10.   Samtidigt fortsätter hänvisningarna i den europeiska litteraturen och kulturen till varornas ursprung som tecken på deras goda anseende och egenskaper. Cervantes nämner i Don Quijote sländor från Guadarrama,(17) vissa livsmedel som kikärtor från Martos,(18) frankoliner från Milano, fasaner från Rom, kalv från Sorrento, rapphöns från Morón och gäss från Lavajos,(19) napolitansk tvål(20) och tyger som kläde från Cuenca och límiste (fint kläde) från Segovia;(21) Lope de Vega berömmer en fransk slängkappa(22) och nämner palmilla (kläde) från Cuenca(23) och tallrikar från Talavera;(24) i Hamlet talar Shakespeare om de klunkar av rhenvin som kungen tar(25) och vadet mellan Claudius och Laertes om sex arabiska fullblod mot sex franska värjor och dolkar;(26) Proust beskriver hyllningarna av en efterrätt som förtjänar att portvinsbuteljer korkas upp(27) och redogör för berättarens möte på hotellet i Balbec med hertiginnan de Guermantes höljd i ett moln av grå crêpe de Chine;(28) och Carpentier, den övertygande uttolkaren av den europeiska kulturen på den amerikanska kontinenten, skriver om Bordeauxviner,(29) stråhattar från Italien,(30) franska och italienska dockor och skotsk ”whisky”.(31)

11.   Numera individualiseras varor genom att de saluförs under producentens varumärke, men i många fall anges även framställningsorten. I en värld som domineras av symboler och där konsumenten på grund av det ökade handelsutbytet erbjuds en mängd alternativ, är kännetecknet avgörande för valet och detta är grunden för dess ekonomiska betydelse.

B –    Gemenskapslagstiftningens första steg

12.   EG-fördraget innehåller ingen bestämmelse om geografiska beteckningar. När fördraget antogs skyddades nationella rättigheter till följd av den beskrivna utvecklingen på olika sätt. Medan vissa länder erbjöd allmänna garantier inom ramen för reglerna om förbud mot illojal konkurrens ? särskilt enligt principen om riktighet ? inrättades i andra, som Frankrike och Spanien, ett särskilt system, parallellt med det som utformats för vissa kännetecknande särdrag, som karaktäriserades av en avgränsning mellan ”härkomstbeteckning” och ”ursprungsbeteckning”.(32)

13.   Förekomsten av olika skyddsmetoder i unionen skapar spänningar i förhållande till de grundläggande friheterna, eftersom tillerkännandet av en ensamrätt till ett namn inverkar på handeln med varor.(33) Denna inverkan har dock uttryckligen behandlats i den konstituerande texten. I artiklarna 28 och 29 EG anges visserligen ett direkt förbud mot kvantitativa restriktioner mot import och export, samt mot åtgärder med motsvarande verkan, men i artikel 30 EG föreskrivs att dessa bestämmelser inte utgör hinder för begränsningar, bland annat, av hänsyn till ”skyddet för industriell och kommersiell äganderätt”.(34) Medlemsstaternas behörighet att definiera gränserna upphör dock när gemenskapen antar harmoniserande regler för att garantera detta skydd. Uppgiften att fastställa ramarna för utnyttjandet av denna rätt som inskränker den fria rörligheten har i alla händelser, vilket kommer att beskrivas längre fram, ankommit på domstolen.

14.   En möjlighet att nyansera inverkan av artikel 28 EG inom detta område föreskrevs i kommissionens direktiv 70/50/EEG av den 22 december 1969 om upphävande av åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner som inte föreskrivs i andra bestämmelser som antagits enligt fördraget,(35) när restriktioner som förbehåller beteckningar som inte är ursprungsbeteckningar eller härkomstbeteckningar för inhemska varor [artikel 2. s]. Detta innebär, e contrario, att sådana som omfattas av något av dessa begrepp inte utesluts.

15.   Senare införs genom rådets direktiv 79/112/EEG av den 18 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel(36) en möjlighet för myndigheterna i de olika länderna att förbjuda handel med dessa varor av hänsyn till skyddet för industriell och kommersiell äganderätt, för härkomstbeteckningar, för ursprungsbeteckningar och förhindrandet av illojal konkurrens (artikel 15.2).

C –    Dagens gemenskapsbestämmelser

16.   Gemenskapens intresse omfattade till en början endast vinodlingsområdet, men det utvidgades senare till jordbruks- och livsmedelssektorerna.(37) I framtiden kan det dock komma att inkludera fler områden, vilket antyds i nionde skälet till rådets förordning (EEG) nr 2081/92 (nedan kallad grundförordningen) av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel,(38) genom att tillämpningsområdet begränsas till varor ”där det finns ett samband mellan egenskaperna hos produkten eller livsmedlet och det geografiska ursprunget. Räckvidden kan sedermera ökas så att också andra produkter eller livsmedel omfattas.”(39)

1.      Vinprodukterna

17.   Vin, druvmust och druvsaft togs in i bilaga II till fördraget vid uppräkningen av varor för vilka en gemensam jordbrukspolitik borde utformas. Denna omständighet föranledde att man mycket tidigt, genom rådets förordning nr 24 av den 4 april 1962 om det gradvisa upprättandet av den gemensamma organisationen av marknaden för vin,(40) fastställde vissa grundläggande principer och övervägde utarbetandet av regler för vin ”av kvalitet som framställts i bestämda regioner”.

18.   För närvarande utgör rådets förordning (EG) nr 1493/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av nämnda marknad(41) grunden för sektorns reglering, med förbehåll för vissa enskilda regler från andra områden.(42)

19.   Med utgångspunkt från att ”[b]eskrivningar, beteckningar och presentationen av de produkter som omfattas av denna förordning kan ha stor betydelse för avsättningen av produkterna” ägnas en del av förordningen åt att ”föreskriva en obligatorisk användning av vissa begrepp som gör det möjligt att identifiera produkten” och att ”tillhandahålla konsumenterna vissa viktiga uppgifter samt en valfri användning av vissa andra beteckningar på grundval av gemenskapsbestämmelser med förbehåll för bestämmelser om förebyggande av bedrägliga förfaranden” (femtionde skälet). Enligt artikel 47.1 syftar reglerna bland annat till att skydda konsumenternas legitima intressen (artikel 47.1 a), att skydda producenternas legitima intressen (artikel 47.1 b), att se till att den inre marknaden fungerar väl (artikel 47.1 c) och att främja utvecklingen av kvalitetsprodukter (artikel 47.1 d).

20.   I övrigt kompletteras det inrättade systemet genom speciallagar som antas av de olika medlemsstaterna.

2.      Jordbruksprodukter och livsmedel

21.   Det skulle dröja ända till början av 1990-talet innan gemenskapen fick ett regelverk för användningen av territoriella beteckningar på andra varor, särskilt jordbruksprodukter och livsmedel. Det konstaterades nämligen att även om antagandet av det tidigare nämnda direktivet 79/112 om märkning tycktes vara ett tillräckligt och lämpligt verktyg för att skydda konsumenten mot risken för bedrägerier,(43) så upptäckte man senare att detta inte var fallet eftersom andra intressen berördes. Direktivet utgjorde ett bra komplement men skyddade vare sig de geografiska beteckningarna eller köparen på ett effektivt sätt.(44)

22.   Behovet av att undvika nya handelshinder och av att skapa instrument för att erbjuda konsumenterna och tillverkarna ett tillfredsställande skydd ledde till att man utformade en kvalitetspolitik för gemenskapen(45) för att fylla ut de konstaterade luckor som belysts av EG-domstolen.(46)

23.   Efter ytterligare överväganden lades en rad förslag fram, bland annat att garantera ett omfattande skydd för uttryck som identifierar platsen för livsmedlens ursprung.(47) Kommissionen följde denna linje i sitt arbete(48) och även Europaparlamentet kom med vissa bidrag.(49)

24.   Således antog rådet, i linje med förslaget från februari 1991, den 14 juli 1992 ovannämnda förordning nr 2081/92(50) som innehåller grundbestämmelserna inom området. Systemet är, till skillnad från situationen inom vinsektorn, uppbyggt kring det traditionella ursprungsbeteckningsbegreppet, med stöd av obligatorisk registrering, då skydd endast erbjuds efter registrering.(51)

D –    Förordning nr 2081/92

25.   I skälen hänvisas till vissa bakomliggande motiv: att uppmuntra en diversifiering av jordbruksproduktionen, att stimulera efterfrågan på specialprodukter och att förse konsumenterna med klar och koncis information om olika livsmedels ursprung. Efter att de positiva resultat som uppnåtts av medlemsstater vars rättsordningar erbjuder ett skydd för ursprungsbeteckningar (femte skälet) och de olikheter som råder inom området erkänts, framhålls att ”… [e]tt gemensamt regelverk för skydd av dessa beteckningar gör det möjligt att utveckla dessa, eftersom ett sådant skydd med enhetlig metod säkerställer konkurrens på lika villkor mellan produkter med sådana beteckningar och höjer produkternas trovärdighet i konsumenternas ögon” (sjätte skälet).

26.   Det skydd som erbjuds är mycket omfattande. Registreringen av namnet erbjuder nämligen enligt artikel 13 skydd mot: a) varje direkt eller indirekt kommersiellt bruk för produkter som inte omfattas av registreringen; b) varje obehörigt bruk, imitation eller anspelning, även när produktens verkliga ursprung anges; c) varje annan osann eller vilseledande uppgift om ursprung eller väsentliga egenskaper; d) annat beteende som är ägnat att vilseleda allmänheten om produktens verkliga ursprung.

27.   Som jag påpekade i förslaget till avgörande i målet Canadane Cheese och Kouri innebär ”… det rättsliga skyddet för en geografisk benämning [att] … en viss grupp av producenter [tilldelas] ett kollektivt monopol på benämningens användning i förhållande till dess geografiska lokalisering, till skillnad från ett varumärke, som endast kan användas av dess innehavare”.(52) Det utgör en kompensation för den insats som gjorts av den grupp som är innehavare av ackrediteringen som, genom att varorna bearbetas på ett bestämt sätt, skapar ett anseende för dessa som är värt att skydda genom den industriella äganderätten. Skyddet förhindrar att kännetecknets innehavare lider ekonomisk skada samt att andra personer berikas otillbörligt.

28.   De internationella framsteg som uppnåtts och önskan att verka för likartade lösningar i de nationella lagstiftningarna innebär dock att skyddet inte inskränks till typiska ursprungsbeteckningar, utan även, om än i lägre grad, omfattar geografiska beteckningar. Båda dessa begrepp är av intresse inom ramen för talan om ogiltigförklaring i förevarande mål. Man måste även ta hänsyn till ord som inte kan registreras och till registreringsförfarandet.

1.      Begreppen ursprungsbeteckning och geografisk beteckning

29.   I artikel 2 anges vad som i basförordningens bemärkelse avses med respektive begrepp. I punkt 2 anges en inledande avgränsning, som utvecklas i de följande punkterna 3 och 4.

a)      Grundläggande avgränsning

30.   Enligt punkt 2:

a)      Begreppet ursprungsbeteckning omfattar ”[n]amn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel

–       som härstammar från ifrågavarande region, ort eller land, och

–       vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande geografiska området.”(53)

b)      En geografisk beteckning är ett ”[n]amn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel

–       som härstammar från ifrågavarande region, ort eller land, och

–       som besitter viss kvalitet, har visst anseende eller äger viss annan egenskap som kan hänföras till detta geografiska ursprung och som framställs, bearbetas och bereds i det ifrågavarande geografiska området.”

31.   Vilken beteckning som helst kan alltså inte skyddas utan bara sådana där det föreligger en dubbel koppling ? geografisk och kvalitativ ? mellan å ena sidan varan och å andra sidan dess beteckning. Det kvalitativa bandet tjänar dessutom till att skilja ursprungsbeteckningen från den geografiska beteckningen, så till vida att bandet till miljön är svagare i det senare fallet.(54)

i)      Det geografiska bandet

32.   Båda beteckningarna förutsätter en direkt anknytning till en plats. Det inslaget i kopplingen har ingen lägsta tröskel, då omnämnandet av ”en ort” kan avse en mycket liten yta som en del av en dal, en bergssluttning eller en flodstrand.

33.   Däremot finns en övre gräns som följer av uttrycket ”land” som endast ”i undantagsfall” skyddas. Man skulle i princip kunna anta att denna möjlighet är avsedd för medlemsstater med begränsad yta.(55) Om detta vore fallet skulle det dock ha angetts i själva förordningen(56) och det är således möjligt att beteckningar som avser mycket vidsträckta områden, även sådana som omfattar en hel nation, skyddas förutsatt att de uppfyller de föreskrivna villkoren.(57)

34.   Man bör hålla fast vid möjligheten att ursprungsbeteckningen omfattar ett helt territorium, vilket innebär att vissa, såväl nationella som internationella, bestämmelser saknar en övre gräns.(58) Däremot framhålls i vissa gemenskapsregler, som de ovannämnda inom området för vinprodukter, att den mest vidsträckta hänvisningen är av undantagskaraktär.(59)

35.   En beteckning som avser ett helt land kan givetvis kritiseras för att vara protektionistiskt, eftersom produkterna gynnas enbart därför att de är framställda i landet. Tanken med att dessa situationer i förordningen betecknas som ”undantagsfall” är att det är sällsynt att en varas egenskaper är knutna till de samlade naturliga och mänskliga faktorerna i ett land, men att detta är något mer sannolikt i fråga om ett litet land,(60) vilket dock inte utesluter att det kan vara tillämpligt i andra situationer. Till den gruppen kan man exempelvis hänföra registreringen av ”Svecia”(61) eller ”Salamini italiani alla cacciatora”.(62)

ii)    Det kvalitativa bandet

36.   Detta kriterium syftar till att det skall fastställas att varan beroende på särskilda förhållande i dess ursprungsmiljö, som klimat eller växtlighet, är av en kvalitet eller har egenskaper som skiljer den från andra varor av samma slag.

37.   Egenarten följer dock i allmänhet av fler än en faktor, ibland av en kombination av flera faktorer. I bestämmelsen nämns ”naturliga och mänskliga” faktorer.(63) Användningen av konjunktionen ”och” pekar visserligen mot att båda krävs, men inget hindrar att den ena typen av faktorer normalt sett överväger. När särdragen är betingade av naturliga omständigheter skyddas de oftast av en ursprungsbeteckning, och när de differentierande egenskaperna i högre grad beror på mänskligt handlande skyddas de av en geografisk beteckning.(64)

b)      Likställda begrepp

38.   Genom artikel 2.3 och 2.4 utvidgas begreppet ursprungsbeteckningar till att omfatta traditionella beteckningar och andra beteckningar med fysiska konnotationer.

i)      Traditionella beteckningar

39.   Normalt utgörs territoriella kännetecken av namnet på en stad, en ort, ett område eller en mer eller mindre vidsträckt region. I den ekonomiska samfärdseln förekommer dock tecken med större räckvidd som inte direkt och entydigt anspelar på ett regionalt ursprung, utan som indirekt antyder detta. Detta är fallet i fråga om traditionella uttryck som inte direkt hänvisar till en plats, men som lämpar sig för att ange varans härkomst, eftersom de får konsumenten att associera till en viss plats.(65)

40.   Enligt artikel 2.3 skall vissa traditionella geografiska eller icke-geografiska namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som härstammar från en viss region eller viss ort och som uppfyller de villkor som avses i andra strecksatsen i punkt 2 a också betraktas som ursprungsbeteckningar.(66)

41.   I fråga om dessa beteckningar som är tillåtna även inom andra områden, som exempelvis för vinprodukter,(67) saknas det geografiska bandet, men ett grundläggande inslag av association till en konkret plats som ger upphov till vissa särdrag kvarstår. Dessa fall är avvikande fall ? ”vissa … namn” avses i bestämmelsen ? som uppfyller huvudkraven för det begrepp med vilket de jämställs.

42.   Till skillnad från inom andra sektorer, där skyddet endast tillerkänns för de beteckningar som uttryckligen anges, erbjuds här ett allmänt skydd för jordbruksprodukter och livsmedel som härstammar ”från en viss region eller viss ort”, på villkor att deras kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande geografiska området.

ii)    Andra territoriella beteckningar

43.   Genom artikel 2.4 utvidgas skyddet till fall där råvarorna till de produkter som är i fråga kommer från ett större eller från ett annat geografiskt område än det där produkterna bearbetas, om det område där råvarorna framställs är begränsat, särskilda villkor gäller för framställningen av råvarorna och kontroll har ordnats av att dessa villkor iakttas.

44.   Hit hör fall där en vara som identifieras med en ursprungsbeteckning ändå inte kommer från de angivna platserna.(68)

2.      Beteckningar som inte kan registreras

45.   I artikel 3 anges en negativ avgränsning som förhindrar registrering av vissa namn, såsom generiska namn eller sådana namn som riskerar att vilseleda allmänheten i fråga om produktens verkliga ursprung.

a)      Generiska namn

46.   I linje med ett klassiskt förbud som tillämpats av nationella myndigheter och som erkänts av domstolen(69) förbjuds enligt artikel 3.1 registreringen av namn som ”har blivit den allmänna benämningen på produkten eller livsmedlet i fråga”. Bestämmelsen kompletteras genom föreskrifterna i artikel 17.2 som likaså utesluter ”generiska beteckningar”, även om de skyddas i medlemsstaterna eller är inarbetade beteckningar i medlemsstater som saknar ett skyddssystem.

47.   Registreringshindret motiveras av att de inte längre fyller sin grundläggande funktion eftersom de förlorat sin anknytning till det område där de uppkom och inte längre kännetecknar varan som härrörande från en viss plats, utan har övergått till att beskriva ett varuslag eller en kategori av föremål.(70)

48.   Med hänsyn till de svårigheter som förbudet förorsakar anges i själva grundförordningen modeller för att begränsa det. Dels föreskrivs att ”[i] denna förordning avses med namn som har blivit generiskt ett namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som, visserligen har samband med den ort eller den region där produkten eller livsmedlet från början framställdes eller marknadsfördes men har blivit den allmänna benämningen på produkten eller livsmedlet i fråga”. Vidare tilläggs att ”[n]är det skall avgöras huruvida ett namn har blivit generiskt, skall hänsyn tas till alla faktorer, i synnerhet

–       förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten eller livsmedlet konsumeras,

–       förhållandena i andra medlemsstater,

–       berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning”.

49.   Försiktighetsåtgärderna stannar inte vid detta. I artikel 3 föreskrivs nämligen att rådet, innan förordningen träder i kraft, skall upprätta och godkänna en icke uttömmande vägledande förteckning över namn på jordbruksprodukter och livsmedel som omfattas av denna förordning och enligt punkt 1 skall betraktas som generiska och sålunda såsom icke registrerbara enligt förordningen. Fram till tidpunkten för detta förslag till avgörandes föredragande har detta dock inte skett.

b)      Beteckningar som är vilseledande

50.   Enligt artikel 3.2 nekas registrering av en beteckning som kommer i konflikt med namnet på ”en växtsort eller en djurras och därmed riskerar att vilseleda allmänheten om produktens verkliga ursprung”.

3.      Registreringsförfarandet

51.   Skyddet för ett kännetecken avseende en jordbruksprodukt eller ett livsmedel villkoras liksom skyddet för andra industriella äganderätter av inskrivningen i ett register. Förfarandet är av konstitutiv karaktär och syftet är, till skillnad från situationen inom vinodlingssektorn, likartat med syftet som gäller i fråga om gemenskapsvarumärket.(71)

52.   Eftersom detta är enda sättet att skydda dessa tecken i gemenskapen skall kravet, vilket framgår av artikel 17.3, respekteras till och med i fråga om kännetecken som redan innan grundförordningen trädde i kraft var skyddade i de nationella rättsordningarna eller genom inarbetning i stater som valt ett annat system. Registrering kan ske genom ett normalt förfarande eller genom ett förenklat förfarande.

a)      Det normala förfarandet

53.   Förfarandet består av två på varandra följande faser, den första inför den nationella regeringen och den andra inför kommissionen. Den senare omfattar kontroll, invändningar och i förekommande fall ett beslut om registrering.

54.   Med avseende på förevarande förfaranden om ogiltigförklaring behöver det endast framhållas att artikel 15 i grundförordningen(72) innehåller föreskrifter om inrättandet av en kommitté (nedan kallad den föreskrivande kommittén) som föreläggs ett förslag över vilket det skall yttra sig. Därefter ges två alternativ: vid tillstyrkande godkänns förslaget, i annat fall hänskjuts förslaget omedelbart till rådet. Uteblivet svar från kommittén, vilket i många fall beror på att tillräckligt många röster inte uppnåtts, jämställs med det senare alternativet. Om rådet av något skäl inte fattat något beslut inom tre månader ”skall kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna skall vidtas”.

b)      Det förenklade förfarandet

55.   Vid sidan av dessa förfaranden angavs i artikel 17 ? bestämmelsen har upphävts genom den ovannämnda förordningen nr 692/2003 ? andra enklare förfaranden för att undvika att beteckningar som redan skyddades enligt nationella rättsordningar skulle drabbas av samma hinder och förseningar som nya beteckningar.

56.   Följande åtgärder anges: a) meddelande till kommissionen, inom sex månader efter det att förordningen har trätt i kraft, om vilka hos dem skyddade beteckningarna eller, vad gäller medlemsstater som saknar sådant skyddssystem, vilka inarbetade beteckningar de önskar registrera, och b) registrering av kommissionen, enligt förfarandet i artikel 15, av de av de beteckningar som uppfyller kraven i artiklarna 2 och 4, utan tillämpning av artikel 7, och med uteslutande av ”generiska beteckningar”.(73)

c)      Det vetenskapliga rådet

57.   Oberoende av vilket förfarande som väljs, inbegriper detta system ofta en prövning av synnerligen tekniska frågeställningar. För att få vägledning i dessa frågor inrättade kommissionen genom beslut av den 21 december 1992(74) ett vetenskapligt råd bestående av experter med hög kompetens. Rådet har till uppgift att pröva faktorer som skall beaktas vid definitionen av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar samt dessas undantag och den generiska naturen. Det skall även bedöma det traditionella inslaget och risken för att konsumenterna vilseleds i fall där motsättningar råder.

E –    Förordning nr 1107/96

58.   Till följd av föreskrifterna i artikel 17 i grundförordningen antog kommissionen den 12 juni 1996 ovannämnda förordning nr 1107/96(75) för att offentliggöra de registreringar som gjorts inom gemenskapsområdet. I artikel 1 föreskrivs att ”[d]e beteckningar som anges i bilagan skall registreras som skyddad geografisk beteckning (SGB) eller skyddad ursprungsbeteckning (SUB)”.

59.   Den bilagan har ändrats och kompletterats vid ett flertal tillfällen, oftast genom tillägg.(76) Det är i själva verket ifrågasättandet av ett av dessa tillägg som har gett upphov till de nu prövade målen.

III – Analys av domstolens rättspraxis

60.   Studiet av domstolens avgöranden har särskild betydelse när man skall närma sig de begrepp som skall prövas, syftet med det beviljade skyddet och innebörden i grundförordningen.

A –    Begreppsbildningen avseende industriell och kommersiell äganderätt

61.   Ursprungsbeteckningarna behandlades för första gången, om än indirekt, i domen i målet Dassonville,(77) inom ramen för ett förfarande om förhandsavgörande om tolkningen av de tidigare artiklarna 30, 31, 32, 36 och 85 i fördraget mot bakgrund av Belgiens krav att en officiell handling skulle utfärdas av regeringen i exportstaten för varor med ursprungsbeteckning. Förutom att begreppet åtgärd med motsvarande verkan definierades (punkt 5), slog domstolen fast att i avsaknad av en gemenskapsordning som ger konsumenterna garantier för att en varas ursprungsbeteckning är äkta, får en medlemsstat vidta åtgärder för att hindra illojala förfaranden om de är rimliga, icke diskriminerande och inte innefattar en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna (punkterna 6 och 7).

62.   I domen i det ovannämnda målet Sekt-Weinbrand behandlades frågan mer direkt i förhållande till den fria rörligheten för varor. Kommissionen ansåg att Tyskland hade åsidosatt den friheten genom att förbehålla beteckningarna ”Sekt” och ”Weinbrand” för inhemskt vin och druvsprit och beteckningen ”Prädikatsekt” för sekt framställt i Tyskland som innehåller en bestämd minsta andel tyska druvor. Domstolen var av samma uppfattning och konstaterade att trots att fördraget inte uppställer några hinder för en medlemsstats befogenhet att lagstifta i dessa frågor, är det ändå förbjudet att införa nya åtgärder som är godtyckliga och oskäliga och vars verkningar därigenom motsvarar kvantitativa restriktioner. Detta är fallet när den nationella lagstiftningen ger det skydd som är avsett för härkomstbeteckningar åt beteckningar som, vid den tidpunkt då skyddet ges, är generiska till sin natur.

63.   I domen uttalade domstolen att begränsningen för den fria rörligheten var motiverad av behovet att skydda ursprungsbeteckningar för att säkerställa att de berörda producenternas intressen skyddas mot illojal konkurrens och att konsumenterna skyddas mot uppgifter som skulle kunna vilseleda dem (punkt 7). I domen i målet Cassis de Dijon(78) hänvisades åter till ”god handelssed” och ”konsumentskydd” till stöd för begränsningen.

64.   Dessa skäl återfinns dock inte bland dem som anges för artikel 30 EG, om vilken det har konstaterats att ”[d]e undantag som räknas upp i artikeln [inte] kan … utökas med andra fall än de som uttryckligen anges”.(79) Den skall således tolkas restriktivt.(80) Detta skapade tveksamheter angående bestämmelsens tillämplighet på ursprungsbeteckningar för varor.

65.   Enligt huvudlinjen i doktrinen skall de inbegripas i begreppet industriell och kommersiell äganderätt, som nämns i bestämmelsen.(81) I det avseendet hänvisades till Pariskonventionen om skydd av den industriella äganderätten som undertecknades den 20 mars 1883,(82) i vars artikel 1.2 ”ursprungsbeteckningar” nämns tillsammans med patent och varumärken.

66.   I domen i målet Delhaize och Le Lion(83) följdes samma linje vid bedömningen av om det var möjligt att buteljera vinet på en annan plats än den där det framställdes. Domstolen slog fast att nekandet att godta detta utgör en förbjuden åtgärd som kan rättfärdigas ”av hänsyn till skyddet för industriell och kommersiell äganderätt i den mening som avses i artikel 36 i fördraget (nu artikel 30 i ändrad lydelse) enbart om den är nödvändig för att garantera att ursprungsbeteckningen uppfyller sitt särskilda ändamål” (punkt 16). Detta bekräftades i domarna i målen Exportur(84) och Belgien mot Spanien,(85) och i den senare konstateras att ”[u]rsprungsbeteckningar omfattas av den industriella och kommersiella äganderätten. De tillämpliga bestämmelserna skyddar dem som omfattas av beteckningarna mot missbruk av tredje man som önskar dra fördel av det anseende som de nämnda ursprungsbeteckningarna har förvärvat. Syftet med ursprungsbeteckningarna är att garantera att produkten kommer från ett visst geografiskt område och har vissa särskilda egenskaper” (punkt 54). Detta resonemang upprepades i domarna i målen Ravil och Consorzio del Prosciutto di Parma(86) och Salumificio S. Rita.(87)

B –    Skyddets syfte

67.   I domen i det ovannämnda målet Sekt-Weinbrand påpekade domstolen att ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar har till uppgift att ge information och säkerställa att den avsedda produkten ”verkligen har de egenskaper och kännetecken som följer av att den kommer från ett visst geografiskt område” (punkt 7). Detta innebar ett krav på ett dubbelt samband, ett geografiskt och ett kvalitativt,(88) något som kom till uttryck i grundförordningen, och som även bekräftades i domen i det ovannämnda målet Delhaize och Le Lion.

68.   I domen i det likaså ovannämnda målet Belgien mot Spanien betonades det höga anseendet, som producenterna kan dra nytta av för att locka till sig en kundkrets. Domstolen slog fast att ”[u]rsprungsbeteckningarnas anseende beror på den framtoning som dessa har bland konsumenterna. Denna framtoning beror huvudsakligen på speciella särdrag och mer allmänt på produktens kvalitet. Det är kvaliteten som slutligen ligger till grund för produktens anseende” (punkt 56).

69.   Fokuseringen på den industriella och kommersiella äganderätten ger ett nytt perspektiv på innehavarnas egendom, som bygger på varornas uttryckliga eller underförstådda anseende,(89) som skyddas mot intrång från personer som försöker använda en beteckning utan rättsligt stöd för detta. Med andra ord innebär skyddet att ett användarmonopol tilldelas. I samma anda fastslogs i domen i målet Keurkoop(90) att syftet med denna äganderätt enligt artikel 30 EG ”är att fastställa den ensamrätt som är utmärkande för sådan äganderätt” (punkt 14).

70.   Skyddet för så kallade enkla härkomstbeteckningar är som framgår av domen i målet Warsteiner Brauerei(91) och, ännu tydligare, av domen i det ovannämnda målet CMA, inte föranlett av den industriella och kommersiella äganderätten, utan av konsumentskyddet. I punkt 26 i den senare domen underkänner domstolen argumentet att ”det ifrågasatta systemet omfattas av undantaget i artikel 36 i EG-fördraget … om skydd av industriell och kommersiell äganderätt, eftersom CMA-märkningen endast upplyser om geografiskt ursprung”.

C –    Grundförordningen

71.   Domstolen har vid flera tillfällen prövat förordning nr 2081/1992. Om man försöker systematisera rättspraxis för att få en allmän överblick över frågan framträder en uppdelning i avgöranden angående tillämpningsområdet, gemenskapsskyddets räckvidd, samt inskrivningen i registret och dess effekter.

1.      Tillämpningsområdet

72.   I domen i målet Italien mot kommissionen(92) klargjorde domstolen inom ramen för en talan mot förordningen om saluföringsnormer för olivolja(93) att de kriterier som definieras i grundförordningen ”avser särskilda och enhetliga geografiska områden, och kan inte omvandlas till generella regler som är tillämpliga oavsett hur omfattande eller oenhetliga områdena är” och att det inte är möjligt att ”fastställa en allmän princip om att olika jordbruksprodukters ursprung ovillkorligen skall fastställas på ett likartat sätt med hänsyn till det geografiska område där produkterna har odlats” (punkt 24).

73.   Såsom konstaterades i domen i målet Budéjovický Budvar,(94) ”avgörs [grundförordningens tillämpningsområde] huvudsakligen av beteckningens art, i den meningen att förordningen endast är tillämplig på beteckningar avseende en produkt för vilken det föreligger ett särskilt samband mellan dess egenskaper och dess geografiska ursprung, och av skyddets räckvidd i gemenskapen”.

74.   I domen i målet Pistre m.fl., som jag redan behandlat, i vilken en tolkningsfråga från Cour de cassation i Frankrike angående användningen av uttrycket ”montagne” för jordbruksprodukter och livsmedel besvarades, betonades det nödvändiga sambandet mellan varornas kvalitet och egenskaper å ena sidan och den fysiska miljön å andra sidan. Ett sådant samband uttrycks inte av det ordet, som dessutom påminner konsumenterna om kvaliteter som abstrakt förknippas med ursprung i bergstrakter och inte om en bestämd ort, region eller ett land.

75.   Utanför grundförordningens tillämpningsområde har medlemsstaterna i alla händelser, såsom framgår av sistnämnda dom, fortfarande rätt att reglera användningen av geografiska benämningar inom sina gränser. I domen i det likaså ovannämnda målet Warsteiner Brauerei bekräftades detta krav avseende enkla härkomstbeteckningar. Det slogs nämligen fast att gemenskapsrätten ”inte utgör hinder för tillämpning av nationell lagstiftning som förbjuder bruk, som medför risk för vilseledande, av en geografisk härkomstbeteckning när det inte finns något samband mellan produktens egenskaper och dess geografiska härkomst” (punkt 54). Ståndpunkten upprepades i domen i det likaså ovannämnda målet Budéjovický Budvar.

2.      Skyddets räckvidd

76.   I domen i målet Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola(95) konstaterades, å ena sidan, att principen om fri rörlighet för varor på gemenskapsrättens nuvarande stadium inte utgör hinder för en medlemsstat att vidta åtgärder för att säkerställa skyddet för ursprungsbeteckningar som registrerats. Den tillade vidare att grundförordningens skydd avser all anspelning [artikel 13.1 b], även om det verkliga ursprunget anges, vilket omfattar fall där det ord som används innehåller en del av ett skyddat namn, så att risken för förväxling är obetydlig (punkterna 25 och 26).

77.   Ofta förekommer dock flera skeden mellan tillverkningen och saluföringen. Domstolen uttalade sig således i domarna i de ovannämnda målen Ravil och Consorzio del Prosciutto di Parma och Salumificio S. Rita om möjligheten att riva och förpacka ost respektive skiva skinka på en annan plats än tillverkningsplatsen. I båda avgörandena slog domstolen fast att vare sig skyldigheten att upplysa konsumenterna om att dessa åtgärder skett på annan ort eller kontroller utanför produktionsområdet är tillräckliga för att säkerställa syftet med ursprungsbeteckningarna.(96)

3.      Registreringen och dess effekter

78.   I domarna i målet Chiciak och Fol(97) och i det ovannämnda målet Consorzio per la tutela del formaggio Gorgonzola behandlades det faktum att registreringen är obligatorisk, varvid det i den senare domen hänvisades till den förra för att bestrida att det skydd som en medlemsstat gett en ursprungsbeteckning kvarstår efter kommissionens registrering, även om detta skydd har en större räckvidd än det skydd som erhålls genom gemenskapsrätten (punkt 18).

79.   I domen i målet Chiciak och Fol i sin tur avgränsades verkan av registreringen genom att domstolen prövade möjligheten att ensidigt ändra ett namn som registrerats enligt det förenklade förfarandet i artikel 17 i grundförordningen. Den möjligheten avvisades genom att domstolen tolkade bestämmelsen ”så, att en medlemsstat efter förordningens ikraftträdande inte får anta nationella bestämmelser för att ändra en ursprungsbeteckning, vars registrering den har ansökt om i enlighet med artikel 17, och skydda den på nationell nivå” (punkt 33).

80.   I fråga om följderna av registreringen bör man även nämna domen i målet Bigi.(98) I det målet prövades om det var möjligt att sälja riven ost som ”parmesan” utanför Italien, där den framställs och där det är förbjudet att använda den beteckningen därför att det inte överensstämmer med produktspecifikationen för ”Parmigiano Reggiano”. Svaret var entydigt: från den tidpunkt då en stat begärt registrering av en beteckning genom det förenklade förfarandet, kan varor som inte uppfyller motsvarande villkor inte säljas lagenligt inom landet. Sedan registreringen väl ägt rum är dessutom de undantagsregler som föreskrivs i artikel 13.2 i grundförordningen tillämpliga endast på produkter som inte kommer från den staten.

81.   Genom ifrågasättandet av en av ändringarna i förordning nr 1107/96, genom vilken den geografiska beteckningen ”Spreewälder Gurken”(99) lades till, fick domstolen i domen i målet Carl Kühne m.fl.(100) tillfälle att på en annan nivå pröva kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och kommissionen inom ramen för registreringsförfarandet, med fokus på uttrycket ”inarbetad” i artikel 17 i grundförordningen. I det första avseendet förklarade domstolen att arbetsfördelningen förklaras av att registreringen förutsätter ”en kontroll av att ett visst antal villkor är uppfyllda, vilket i stor omfattning förutsätter ingående kunskap om omständigheter som är speciella för den berörda medlemsstaten, omständigheter som de behöriga myndigheterna i denna stat är bäst lämpade att kontrollera” (punkt 53), medan det åligger kommissionen att kontrollera ”att den produktspecifikation som åtföljer ansökan överensstämmer med kraven i artikel 4 i förordning[en]”, och att ”beteckningen … uppfyller kraven i artikel 2.2 a eller 2.2 b” i själva förordningen (punkt 54). Beträffande den andra frågan konstaterade domstolen att bedömningen hör till de kontroller som det ankommer på de behöriga nationella myndigheterna att utföra och i förekommande fall på de nationella domstolarna att pröva, innan ansökan om registrering inges till kommissionen (punkt 60).

4.      Konsekvens

82.   Samtliga dessa domar speglar tendensen i lagstiftningen om den gemensamma jordbrukspolitiken att framhäva produkternas kvalitet för att förbättra deras anseende. Detta framhölls uttryckligen i de ovannämnda domarna Ravil och Consorzio del Prosciutto di Parma och Salumificio S. Rita,(101) där ursprungsbeteckningarna sägs ha ett dubbelt syfte: att garantera ursprunget för den vara som avses och förhindra en vilseledande användning av namnet, och samtidigt att skydda den industriella och kommersiella äganderätten som mot bakgrund av den fria rörligheten för varor blir allt viktigare.

IV – Bakgrund till tvisterna

A –    Det första inkluderandet av feta i förordning nr 1107/96(102)

83.   Den 21 januari 1994 begärde de grekiska myndigheterna med stöd av artikel 17.1 i grundförordningen att kommissionen skulle registrera ordet feta som skyddad ursprungsbeteckning för en ost. De bifogade handlingarna innehöll flera uppgifter om bland annat det geografiska ursprunget för den råvara som används för att tillverka produkten, om miljöbetingelserna i området där råvaran framställs, om de djurarter och djurraser som ger den mjölk som feta framställs av, om den berörda mjölkens kvalitativa egenskaper, om framställningen av osten samt om dess kvalitativa egenskaper.

84.   Till handlingarna fogades även jordbruksministeriets ministerbeslut nr   313025/1994 av den 11 januari 1994(103) om det nationella erkännandet av den skyddade ursprungsbeteckningen:

–       Enligt artikel 1.1 ”erkänns beteckningen feta som skyddad ursprungsbeteckning (SUB) för vit ost i saltlake som av tradition framställs i Grekland, särskilt i de områden som anges i artikel 1.2 i detta beslut, av fårmjölk eller av en blandning av får- och getmjölk”.

–       Enligt artikel 1.2 skall den mjölk som används för tillverkningen ”uteslutande komma från regionerna Makedonien, Trakien, Epirus, Thessalien, centrala Grekland, Peloponnessos och från förvaltningsområdet (Nomos) på Lesbos”.

–       I de följande bestämmelserna anges vilka villkor som gäller för mjölken, formen för framställning av feta, de huvudsakliga kännetecknen, främst i fråga om kvalitet, organoleptiska egenskaper och smak, samt de uppgifter som måste anges på förpackningen.

–       I artikel 6.2 stadgas ett förbud mot framställning, import, export, utsläppande på marknaden samt marknadsföring av ost som inte uppfyller ovanstående villkor under beteckningen feta.

85.   Kommissionen, som ansåg att det var nödvändigt att agera med största möjliga försiktighet, lät genomföra en opinionsundersökning, en så kallad Eurobarometer, som omfattade 12 800 personer, vars resultat presenterades i slutrapporten av den 24 oktober 1994:

–       I genomsnitt hade en av fem medborgare i Europeiska unionen redan sett eller hört namnet feta. I två stater, nämligen Republiken Grekland och Konungariket Danmark, kände nästan samtliga till namnet.

–       Av de personer som kände till eller kände igen namnet feta associerade majoriteten namnet till en ost och en stor del av dessa specificerade att det är en grekisk ost.

–       Av de personer som kände till namnet feta preciserade tre av fyra att det anger ett land eller en region som produkten har någon anknytning till.

–       Av de personer som redan hade sett eller hört namnet feta ansåg 37,2 procent att det rör sig om en allmän benämning – i Danmark uppgår denna andel till 63 procent – och 35,2 procent ansåg att det utgör en ursprungsbeteckning – i Grekland har 52 procent den uppfattningen. Resten uttryckte inte någon uppfattning.

–       Slutligen konstateras att mycket delade uppfattningar råder beträffande huruvida det är fråga om en generisk produkt eller en ursprungsprodukt. Bland de personer som spontant kände igen namnet feta och förklarade att det rör sig om en ost angav 50 procent att det rör sig om en ursprungsbeteckning och 47 procent att det rör sig om en allmän benämning.

86.   Vetenskapliga rådet avgav den 15 november 1994 ett yttrande i vilket det med fyra röster mot tre fastslog att namnet feta, med beaktande av de uppgifter som tillhandahållits, uppfyllde villkoren för att registreras enligt artikel 2.3 i grundförordningen. Det slog även, denna gång enhälligt, fast att namnet feta inte är av generisk art.

87.   Den 19 januari 1996 godkände kommissionen en förteckning över namn, däribland feta, som var möjliga att registrera enligt artikel 17 i nämnda förordning. Föreskrivande kommittén yttrade sig inte inom den föreskrivna fristen. Kommissionens förslag presenterades för rådet den 6 mars 1996 och inte heller den institutionen fattade beslut inom de tre månader den hade till sitt förfogande.

88.   Kommissionen antog den 12 juni 1996 förordning nr 1107/96 och tog in ordet feta i bilagan, del A, ”Produkter i bilaga II till fördraget avsedda som livsmedel”, under rubriken ”Ost”, land ”Grekland”. Ordet feta registrerades därmed som en skyddad ursprungsbeteckning (”SUB”).

89.   Registreringen ifrågasattes av de danska, tyska och franska regeringarna, som var och en väckte talan om ogiltigförklaring vid domstolen.

B –    Domen i målet feta

90.   I och med den domen avgjordes de tre tvisterna genom att ”[k]ommissionens förordning (EG) nr 1107/96 av den 12 juni 1996 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 ogiltigförklaras i den del som avser registrering av namnet feta som skyddad ursprungsbeteckning”.

91.   Sökandena åberopade i huvudsak två grunder, som var relaterade till artikel 2.3 och artikel 3.1 i grundförordningen. Den första grunden avsåg att de nödvändiga kraven för en registrering inte var uppfyllda, då det avsedda livsmedlet inte härstammade från en viss region eller en viss ort och dess kvalitet eller egenskaper inte helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör. Den andra grunden inriktades på att uttrycket var generiskt och därför inte kunde registreras.

92.   Domstolen började med att granska den sista frågan eftersom det förbudet gäller alla beteckningar, även sådana som i övrigt uppfyller villkoren för registrering (punkt 52).

93.   Efter att, å ena sidan, ha redovisat de klagande medlemsstaternas påståenden (punkterna 53–64) och, å andra sidan, kommissionens och Greklands påståenden – som liksom i detta fall intervenerade till stöd för förordningens lagenlighet – (punkterna 65–77), redovisade domstolen sin bedömning, där följande aspekter särskilt kan framhållas:

–       Förbudet mot registrering i artikel 3 i grundförordningen är även tillämpligt på ”namn som alltid har varit generiska” (punkt 80).

–       Mot bakgrund av att vissa regeringar framförde argument i detta avseende antingen ”i samband med utarbetandet av … förslaget till förteckning över generiska beteckningar eller inom ramen för förfarandet för antagande av den ifrågasatta förordningen” så är ”de överväganden” som kommissionen har gjort gällande före och under handläggningen av ansökan av stor betydelse (punkterna 82–86).

–       Domstolens granskning visar att nämnda institution ”har bagatelliserat betydelsen av den rådande situationen i andra medlemsstater än ursprungslandet och förnekat att dessa staters nationella lagstiftning skulle ha någon som helst relevans” (punkt 87), faktorer som, tillsammans med förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten konsumeras, uttryckligen nämns i artikel 3.1 (punkt 88).

–       I linje med det ovan sagda kan, enligt artikel 7.4 andra strecksatsen, ”en invändning från en medlemsstat upptas till behandling om den registrering som en annan medlemsstat har begärt skulle äventyra överlevnaden för lagligen marknadsförda produkter”, vilket, även om det föreskrivs uttryckligen för det normala registreringsförfarandet, också inverkar på det förenklade förfarandet, eftersom man måste beakta ”traditionell skälig praxis och den faktiska risken för förväxling” (punkterna 91–94).

–       Hänsyn skall även tas till att det förekommer produkter på marknaden, vilka har marknadsförts lagligt under namnet i fråga i andra medlemsstater än det ursprungsland som begärt registrering (punkt 96).

–       I det omtvistade fallet har man inte alls beaktat att namnet ”sedan länge används i vissa andra medlemsstater än Grekland” (punkt 101).

94.   Ovan redovisade omständigheter föranledde bedömningen att kommissionen inte ansågs ha beaktat ”samtliga faktorer som den enligt artikel 3.1 tredje stycket i grundförordningen var skyldig att beakta”, vilket ledde till den ovannämnda ogiltigförklaringen.

95.   I domen granskades inte de materiella förutsättningarna för registreringen, särskilt uttryckets påstått generiska karaktär, utan domstolen utvärderade helt enkelt kommissionens granskning och denna befanns ofullständig. Domstolen kontrollerade inte heller om de formkrav som ställs på traditionella beteckningar var uppfyllda.

C –    Det andra införandet av feta i förordning nr 1107/96 enligt förordning nr 1829/2002

96.   Med anledning av den kommenterade domen togs ordet feta bort från registret genom kommissionens förordning nr 1070/1999.

97.   Mot bakgrund av skälen för ogiltigförklaringen ville emellertid kommissionen göra en uttömmande och förnyad bedömning av situationen i gemenskapen i fråga om produktion, konsumtion och kännedom om feta. Den 15 oktober 1999 tillställde den därför samtliga medlemsstater en enkät, som trots att den är vägledande till sin karaktär bör uppmärksammas.(104)

a)      I fråga om framställningen av osten har endast Grekland – sedan år 1935 – och Danmark – sedan år 1963 – en särskild lagstiftning,(105) men osten tillverkas också i Tyskland och Frankrike:

–       I Grekland producerades 115 000 ton, nästan uteslutande för den inhemska marknaden.

–       Danmark uppnådde 27 640 ton år 1998, i huvudsak för exportmarknaden.

–       I Tyskland startades framställningen år 1972 och produktionen pendlade mellan 19 757 och 39 201 ton, som inledningsvis konsumerades av invandrare, men som senare riktades till exportmarknaden.

–       I Frankrike började man framställa osten år 1931, och produktionen kom upp i 19 964 ton, varav tre fjärdedelar säljs till utlandet.(106)

Det bör påpekas att medan grekerna endast använder fårmjölk eller en blandning av får- och getmjölk, så använder danskarna och tyskarna nästan enbart komjölk och fransmännen använder fårmjölk och, i mindre omfattning, komjölk.

b)      I fråga om konsumtionen framgår, med förbehåll för de reservationer som har framförts i detta avseende,(107) att 92 procent konsumerades i Republiken Grekland vid dess inträde i gemenskapen, en siffra som senare sjönk till 73 procent till följd av ökningen i andra länder. Om man extrapolerar konsumtionen per person och år får man följande siffror:

–       I Spanien, Luxemburg, Portugal, Italien och Nederländerna är den lägre än eller lika med 0,010 kg (omkring 0,08 procent av gemenskapens totala konsumtion).

–       I Irland, Förenade kungariket, Österrike, Frankrike, Sverige, Belgien och Finland varierade den mellan 0,040 och 0,150 kg (från 0,32 procent till 1,22 procent).

–       I Tyskland ligger den på 0,290 kg (2,36 procent).

–       I Danmark ligger den på 0,700 kg (5 procent).

–       Konsumtionen i Grekland uppgår till 10,500 kg (85,64 procent).

c)      Ur konsumentens perspektiv tycks man generellt förknippa feta med den grekiska sfären, enligt vad som framgår av ostens märkning(108) och innehållet i press och reklam.

98.   Dessa uppgifter överlämnades till vetenskapliga rådet som den 24 april 2001 avgav ett yttrande, som antogs enhälligt,(109) i vilket det på följande grunder förnekades att beteckningen är av generisk karaktär:

a)      Produktionen och konsumtionen av osten koncentreras till övervägande del till Grekland, där man använder andra råvaror och en annan metod än i de andra medlemsstaterna, vilket ger en dominerande ställning på den gemensamma marknaden. Beteckningen feta har inte kunnat bli generisk i de medlemsstater där man varken producerar eller konsumerar osten, eftersom den helt enkelt inte används allmänt.

b)      I konsumentens medvetande är ordet feta fortfarande kopplat till ett konkret ursprung: det grekiska.

c)      I de länder som har en specifik lagstiftning inom området föreligger betydande skillnader i fråga om tekniken. Det faktum att beteckningen feta används i Kombinerade nomenklaturen och gemenskapslagstiftningen för exportbidrag är inte relevant i detta sammanhang.

99.   Kommissionen kontrollerade de tillgängliga uppgifterna och föreslog att feta åter skulle skyddas.(110) Föreskrivande kommittén yttrade sig inte inom den frist som fastställts av dess ordförande. Sedan rådet förelagts förslaget förflöt tre månader utan att den yttrade sig.

100. Under dessa förhållanden fattades beslut om registrering som skyddad ursprungsbeteckning, genom förordning nr 1829/2002, i det register som föreskrivs i artikel 6.3 i grundförordningen ”[d]å det inte har kunnat fastställas att beteckningen feta blivit en allmän benämning” (trettiofjärde skälet) och då det ”är ett traditionellt icke-geografiskt namn” (trettiofemte skälet).

D –    Målet Canadane Cheese och Kouri

101. I det förfarandet om förhandsavgörande stod domstolen i begrepp att uttala sig om den grekiska regeringens ovan redovisade åtgärder för att skydda feta. Så blev inte fallet eftersom den hänskjutande domstolen drog tillbaka sina tolkningsfrågor och domstolen i den situationen endast kunde avskriva målet, vilket skedde genom beslut av den 8 augusti 1997.

102. Det är lämpligt att, om så än bara översiktligt, erinra om det målet och de överväganden jag gjorde i mitt förslag till avgörande där.

103. Frånsett vissa tidigare förfaranden och en första restriktiv reglering,(111) inledde den grekiska regeringen arbetet med att successivt reglera villkoren för framställning och distribution av fetaost genom ministerbeslut nr 2109/1988,(112) av Finans- och jordbruksministerierna. Detta följdes av två andra ministerbeslut från samma ministerier, nämligen nr 688/1989(113) och nr 565/1991,(114) om ändring av bestämmelserna i artikel 83 i livsmedelslagen, som även ändrades genom det ovannämnda ministerbeslutet nr 313025/1994.

104. Med tillämpning av dessa föreskrifter förbjöd de grekiska myndigheterna försäljningen av ett parti ost som importerats från Danmark. Det danska företaget Canadane Cheese Trading AMBA och det grekiska företaget Afoi G. Kouri AEVE ifrågasatte förbudet, samt det faktum att villkoret för tillträde till marknaden var att man använde uttrycket ”färskost i saltlake från Danmark som har framställts av pastöriserad komjölk” (punkterna 1–6 i förslaget till avgörande). I de påföljande förfarandena ställde Symvoulio tis Epikrateias tre tolkningsfrågor till domstolen (punkt 7) för att få klarhet i om nationella bestämmelser som hindrar saluföring i en medlemsstat, under handelsbenämningen feta, av ost som lagligen framställs och saluförs under nämnda benämning i en annan medlemsstat utgör en åtgärd med motsvarande verkan i strid mot gemenskapsrätten, och om så är fallet, om den kan rättfärdigas (punkt 46).

105. I förslaget till avgörande redogjorde jag för framställningen och saluföringen av nämnda ost i gemenskapen (punkterna 9–19), och beskrev tillverkningsprocessen i Grekland samt ostens huvudegenskaper: dess naturliga vita färg, karakteristiska smak och lukt (lätt syrlig, saltad och fet) och kompakta struktur (punkterna 15 och 16). Jag redogjorde även ingående för den nationella lagstiftningen om livsmedlet i fråga (punkterna 20–25). Mot bakgrund av att grundförordningen inte hade trätt i kraft när de berörda omständigheterna ägde rum uppehöll jag mig vid domstolens rättspraxis, samt vid gemenskapsbestämmelserna om varors handelsbenämningar. I det senare avseendet gjorde jag följande uppställning:

a)      Gemenskapsbenämningar (punkt 27), som omfattar ”eurolivsmedel” – som honung eller choklad – kan saluföras utan någon begränsning.

b)      De generiska benämningarna (punkterna 28–34) är gemensamma benämningar som används för att beteckna jordbruksprodukter eller livsmedel. De ingår i det allmänna, kulturella och gastronomiska arvet och kan i princip användas av vilken producent som helst. Jag angav exemplen ”vinäger”, ”genever”, ”öl”, ”pasta”, ”yoghurt”, ”edamerost”, ”ost”, ”chark” och ”bröd”.

c)      De geografiska benämningarna (punkterna 35–44) namnger livsmedel genom en hänvisning till det geografiska område som de kommer från. Hänvisningen kan vara direkt, när benämningen omfattar en geografisk hänvisning (”Queso Manchego”, ”Prosciutto di Parma”, ”Faba Asturiana” och ”Camembert de Normandie”), eller indirekt, när benämningen inte inbegriper något ortnamn (”Queso Tetilla”, ”reblochon”, ”Grappa”, ”Ouzo” och ”Cava”).

106. Beträffande prövningen i sak av tolkningsfrågorna var det först nödvändigt att kontrollera om de omtvistade reglerna utgjorde en åtgärd med motsvarande verkan i strid med artikel 30 i EG-fördraget, och om detta var fallet, pröva om den kunde rättfärdigas.

a)      Vid en granskning av de nationella bestämmelserna, mot bakgrund av rättspraxis, kom jag fram till att de utgjorde en sådan åtgärd med motsvarande verkan som en sådan kvantitativ importrestriktion som nämns i fördraget (punkterna 47–49).

b)      Således var det nödvändigt att utreda om begränsningen var förenlig med artikel 30 i sig eller, i tillämpliga fall, med artikel 36 i EG-fördraget:

–       För att pröva det skydd som konsumentskyddet och bevarandet av gott handelsskick erbjuder granskade jag likheterna och skillnaderna mellan den danska och den grekiska osten med avseende på sammansättning och framställningsmetod (punkterna 61 och 62), internationella bestämmelser (punkt 63), importlandets bestämmelser och förväntningarna hos konsumenterna där (punkt 64) och bestämmelser och konsumentförväntningar i övriga medlemsstater (punkt 65) samt gemenskapens normativa rättsakter (punkt 66). Slutsatsen blev att det inte föreligger någon väsentlig skillnad mellan de båda produkterna. Det är möjligt att garantera konsumentskyddet och säkerställandet av ett gott handelsskick genom adekvat märkning (punkterna 67 och 68).

–       Jag framhöll att prövningen utgick från den grekiska rättsordningen, och att begränsningen tvärtom är tillåtlig enligt den industriella och kommersiella äganderätten eftersom beteckningen feta i Grekland uppfyller de krav som fastställdes i domen i målet Exportur: a) det geografiska ursprunget för den ost som saluförs i Grekland under nämnda benämning anges indirekt (punkt 73); b) den garanterar ett livsmedel med vissa särskilda kännetecken och en kvalitet som ger den ett gott anseende hos landets konsumenter (punkterna 74 och 75); c) den är skyddad i nationell rätt (punkt 76); d) den har inte genomgått någon oåterkallelig urholkningsprocess som skulle ha omvandlat den till en generisk benämning (punkt 77).

107. Av dessa skäl föreslog jag att domstolen skulle besvara tolkningsfrågorna på följande sätt:

”1)      En medlemsstats bestämmelser som innebär förbud mot att under handelsbenämningen feta saluföra ost som lagligen framställs och saluförs under nämnda benämning i en annan medlemsstat utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion, som strider mot artikel 30 i EG-fördraget.

2)      En medlemsstats bestämmelser som innebär att användningen av beteckningen feta förbehålls inhemska produkter kan varken berättigas av konsumentskyddet eller säkerställandet av ett gott handelsskick.

3)      En medlemsstats bestämmelser, som har till syfte att skydda de rättigheter som utgör det särskilda föremålet för en sådan geografisk benämning som beteckningen feta, berättigas av skyddet för industriell och kommersiell äganderätt, vilket stadgas i artikel 36 i fördraget.”

V –    Talan om ogiltigförklaring i målen

108. Tyskland och Danmark har yrkat att förordning nr 1829/2002 skall ogiltigförklaras,(115) och yrkandet stöds av Frankrike och Förenade kungariket. Kommissionen har gjort gällande att förordningen är rättsenlig, och stöds härvidlag av Grekland, som i sitt yttrande vidare har förklarat att målen bör avvisas därför att talan inte har väckts i tid.

109. I den tyska ansökan framförs vissa ogiltighetsgrunder av formell karaktär, som bör granskas före grunderna i sak. Grunderna i sak sammanfaller både i den tyska och i den danska talan i huvudsak med de grunder som åberopades i de ovannämnda mål där dom meddelades den 16 mars 1999, nämligen att namnet feta är generiskt och inte uppfyller kraven för att betraktas som traditionellt och tillerkännas skydd enligt grundförordningen.

110. Vid förhandlingen som hölls den 15 februari 2005 infann sig representanterna för Tyskland, Danmark, Frankrike, Grekland och kommissionen för att yttra sig muntligen.

A –    Upptagande till sakprövning av talan om ogiltigförklaring i målen

111. Den grekiska regeringen har påstått att vid tidpunkten för ansökans ingivande, den 30 december 2002, hade de två månader som föreskrivs i artikel 230 EG femte stycket löpt ut, eftersom förordningen offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 15 oktober 2002.

112. Denna processuella invändning kan inte godtas, eftersom den frist som fastställs i fördraget för att ifrågasätta en bestämmelse skall beräknas på det sätt som anges i artikel 81 i rättegångsreglerna.(116) I artikel 81.1 föreskrivs att ”[n]är fristen för att väcka talan mot en av en institution antagen rättsakt börjar löpa från tidpunkten för rättsaktens offentliggörande, skall fristen i enlighet med artikel 80.1 a räknas från slutet av den fjortonde dagen efter den dag då rättsakten offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning”, och i artikel 80.2 tilläggs att ”[t]idsfristerna skall förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd i samtliga fall”.

113. Enligt dessa föreskrifter inleddes således inte de två månaderna i förevarande mål den 15 utan den 30 oktober, vilket innebär att sökandenas ansökningar inkom till domstolens kansli i tid om detta skedde den 30 december.

114. Följaktligen skall invändningen om rättegångshinder på grund av att talan väckts för sent underkännas.

B –    Formella grunder

115. Tyskland har anfört ett antal sekundära ogiltighetsgrunder avseende åsidosättandet av förordningen om den föreskrivande kommitténs interna arbetsordning och förordningen om vilka språk som skall användas i gemenskapen,(117) samt avseende en bristande motivering.

1.      Åsidosättande av tidsfrister och förordningen om vilka språk som skall användas

116. Den tyska regeringen har hänvisat till kallelsen till den föreskrivande kommitténs möte den 20 november 2001 som skickades via elektronisk post den 9 november samma år, tillsammans med några bilagor enbart på franska och engelska, vilka inte tillhandahölls i översatt form trots att ett klagomål framfördes angående detta.

117. Den tyska regeringen har således kritiserat att kallelsen skickades mindre än fjorton dagar i förväg(118) och att exemplar av bilagorna inte tillhandahölls på samtliga språk. Kommissionen har inte förnekat dessa omständigheter, men har en annan uppfattning angående de rättsliga konsekvenserna.

118. Vid prövningen av frågan bör man ha i åtanke att formen inte utgör ett självändamål. Detta faktum väger extra tungt när resultatet skulle ha blivit detsamma om felen inte begåtts.(119)

119. Det kan inte ha varit obekant att man, enligt protokollet, vid mötet den 20 november 2001, endast utbytte synpunkter om feta-akten och sammanställningen av svar på den enkät som skickats ut av kommissionen. Den 16 maj 2002 diskuterade man förslaget till förordning och röstade om detta.(120)

120. Dessa omständigheter skiljer den nuvarande situationen från domen i målet Tyskland mot kommissionen(121) som har åberopats av sökanden, där de formfel som konstaterades av domstolen, som slutligen beslutade att ogiltigförklara den ifrågasatta rättsakten, gällde det möte där förslaget diskuterades. Domstolen sammanfattade sin bedömning genom att i punkt 32 konstatera att ”… den omständigheten att Ständiga byggkommitténs beslut fattades i strid med skyldigheten att inom den fastställda fristen sända handlingarna till båda mottagarna och att omröstningen inte sköts upp, trots en medlemsstats begäran därom, utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter som medför att det kritiserade beslutet är ogiltigt”.

121. I mitt förslag till avgörande i det målet skilde jag, i linje med innehållet i nämnda kommittés interna arbetsordning, mellan fall där allmänna eller förberedande arbetsdokument delges vid ett möte och fall där man diskuterar antagandet av en bestämd förordning. I båda fallen är formen av betydelse, men den är bara avgörande i det senare fallet, där kravet enligt artikel 3.1 i förordning nr 1 att institutionernas texter skall avfattas på språket i den medlemsstat till vilken texten skickas aktualiseras fullt ut.

122. I enlighet med detta resonemang är bristerna i fråga om det förberedande mötet den 20 november 2001 inte väsentliga och de leder således inte till den ifrågasatta förordningens ogiltighet. Förslaget till denna förordning diskuterades vid ett senare möte på vilket det inte har visats att bristerna skulle ha någon som helst inverkan. Det verkar inte heller sannolikt att det lägre antalet dagar mellan kallelsen och mötet eller avsaknaden av en översättning av det vetenskapliga rådets yttrande och enkätuppgifterna skulle äventyra rätten till försvar.

123. Dessutom skulle det senare yttrandet från den föreskrivande kommittén över kommissionens förslag knappast ha påverkats om felen inte förekommit. Det verkar tvärtom rimligt att utgången hade blivit densamma – ingen majoritet. En ogiltigförklaring av den ifrågasatta förordningen skulle leda till att man återförde skeendet till den tidpunkt då felen begicks, för att sedan de korrigerats troligen komma till samma resultat.

124. På detta sätt bör man uppfatta den kritiserade förordningens tionde skäl, där det försäkras att kommissionen har gjort en övergripande sammanfattning för varje medlemsstat av de upplysningar som inkommit och att medlemsstaterna därefter kunnat anpassa och ändra denna. Att sistnämnda påstående delvis skulle vara felaktigt kan inte leda till ogiltighet.

2.      Bristfällig motivering

125. I förslaget till avgörande inför domen i målet Portugal mot kommissionen(122) framhöll jag att en rättsakts motivering ”utgör en väsentlig del”(123) av denna och att skyldigheten att ange en motivering föreligger såväl för att skydda de enskilda som för att ge domstolen tillgång till det bedömningsunderlag som krävs för att den fullt ut skall kunna utöva sin prövningsrätt.(124) Av rättspraxis följer även att motiveringen på ett klart och otvetydigt sätt skall visa hur den institution från vilken bestämmelsen härrör har resonerat, så att den som berörs kan få veta vad som ligger till grund för den åtgärd som har vidtagits och så att domstolen kan utöva sin kontroll. Det krävs dock inte att alla väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom man inte endast skall beakta lydelsen av motiveringen utan också såväl sammanhanget som alla de rättsregler som gäller inom det berörda området(125) (punkt 83).

126. I den ifrågasatta förordningen förklarar kommissionen hur den, på de grekiska myndigheternas begäran, tillät registreringen av feta, men beslutade att registreringen skulle strykas till följd av domen av den 16 mars 1999 (första till femte skälen). Därefter hänvisas till det frågeformulär som skickades till medlemsstaterna för att bedöma produktion och konsumtion av, samt konsumenternas kännedom om, produkter med beteckningen och dess innehåll redovisades och kommenterades (sjätte till tjugoförsta skälen). Omedelbart därefter hänvisas till det vetenskapliga rådets yttrande, vars avslutning återges (tjugoandra till trettioandra skälen). Längre ned konstateras på grundval av ”den omfattande analys av samtliga faktorer av juridisk, historisk, kulturell, politisk, social, ekonomisk, vetenskaplig och teknisk art som medlemsstaterna meddelat kommissionen och på grundval av resultaten från de undersökningar som kommissionen genomfört eller låtit genomföra, att inga av de kriterier i artikel 3 i förordning (EEG) nr 2081/92 för bestämning av huruvida en beteckning kan anses ha blivit en allmän benämning särskilt uppfylls” (trettiotredje skälet), utan att feta tvärtom är ett traditionellt icke-geografiskt namn, varpå de naturliga och mänskliga faktorer som samverkar för att skapa den ost som beteckningen avser behandlas tämligen ingående (trettiofjärde till trettiosjätte skälen). Slutligen nämns att produktspecifikationen innehåller alla nödvändiga element (trettiosjunde skälet), behovet av att ändra förordning nr 1107/96 (trettioåttonde skälet) och det förfarande som tillämpats (trettionionde skälet).

127. Detta visar att motiveringen är tillräcklig. Man kan ha invändningar mot det presenterade resonemangets omfattning eller innehåll, men den kritiken innebär inte att beslutets motivering skulle vara oriktig.

C –    Sakliga grunder

128. Vid granskningen av de två sakliga grunder som framförts till stöd för en ogiltigförklaring är det lämpligt att följa den ordning som föreslogs av domstolen i dom av den 16 mars 1999 och först analysera om uttrycket feta kan betecknas som generiskt, och därefter kontrollera om det är fråga om ett traditionellt uttryck.(126)

1.      Feta som generisk beteckning

129. Det är lämpligt att ta ställning till ”den generiska” karaktären innan de faktorer som anges i lagstiftningen för att avgränsa uttrycket prövas och tillämpas i förevarande mål.

a)      ”Den generiska” karaktären

130. Den generiska karaktären avser det som är gemensamt för flera kategorier, inklusive de omständigheter som hör till en viss kategori eller grupp, och som är utmärkande för dess art eller egenskaper. Detta är exempelvis fallet med ”apelsin”, ett namn som används för samtliga frukter med vissa egenskaper i fråga om form, färg, lukt och smak, som skiljer dem från alla andra frukter.(127)

131. Denna karaktär kan hänga samman med uttrycket i sig – därför att det alltid har varit generiskt – eller bero på att det gradvis har generaliserats. Det är fråga om namn som aldrig har haft eller som har förlorat sin utpekande funktion, och som således inte lämpar sig för en differentiering med utgångspunkt i ursprungsorten.

132. Trots att rättspraxis inte tillhandahåller någon definition av vad som skall anses vara en ”generisk beteckning”(128), innebär tillämpningen av detta uttryck på livsmedel att man, som jag påpekade i förslaget till avgörande inför domen i målet Canadane Cheese och Kouri, inbegriper sådana ”som ingår i det allmänna, kulturella och gastronomiska arvet, och som i princip kan användas av vilken producent som helst” (punkt 28). I den bemärkelsen omfattas även beteckningar som inte är förknippade med produktionen på en viss ort och alltså inte med produktens geografiska härkomst, utan uteslutande med produktens egna särdrag, som beror på att mycket likartade tillverkningsmetoder används.(129)

133. Det omfattar även andra uttryck som inledningsvis haft en geografisk innebörd som gått förlorad till följd av en generaliseringsprocess, med påföljd att de inte längre kan användas för att beteckna en vara med ett visst ursprung och att användningen inte förbehålls företag som är lokaliserade i den berörda regionen.

134. Skälet till att ett namn populariseras brukar hänga samman med(130) att vissa tillverkare från andra orter än ursprungsorten börjar använda det, separat eller tillsammans med ett ”avlokaliserande” ord – i det fallet går processen långsammare. I många fall startar användningen i områden som tagit emot stora migrationsströmmar, därför att vissa tillverkare i värdlandet återupptar den verksamhet de bedrev i ursprungslandet, eller för att tillgodose efterfrågan från de nyanlända som vill kunna tillaga sina traditionella rätter. I båda fallen agerar man i avsikt att dra nytta av det anseende som varan redan har uppnått. I takt med att det geografiska bandet blir svagare, fortsätter andra i god tro, i övertygelsen att de endast betecknar en kategori av varor med vissa egenskaper. Omvandlingen fullbordas i och med att beteckningen beskriver en sorts vara och används fritt.

135. En annan faktor som påverkar händelseförloppet är passivitet från de berördas sida. Namnet försvagas om enskilda och myndigheter förhåller sig passiva inför missbruk av namnet, medan det stärks genom en lämplig reaktion. Man får dock inte glömma att åtgärderna för att försvara en beteckning blir få både på grund av att regleringen är knapp, tills helt nyligen helt obefintlig, och på grund av de nationella domstolarnas inaktivitet.(131)

b)      Avgränsande kriterier

136. Kommissionen tilldelas inom ramen för det system som inrättas genom grundförordningen behörighet att bedöma den generiska karaktären och efter att ha hört det vetenskapliga rådet fatta beslut enligt det redovisade förfarandet. Detta ankommer även i mindre omfattning på rådet som genom artikel 3.3, som nämnts, åläggs att ta fram en förteckning över denna typ av beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel.

137. Denna modell hindrar inte en senare fullständig domstolskontroll av beslutets lagenlighet. Syftet är inte att domstolen skall ersätta nämnda institution och analysera de tänkbara, icke rättsliga, grunder som föranlett registreringen av beteckningen. Den skall i stället kontrollera att registreringen är lagenlig.(132)

138. Problemet beror på att det är fråga om ett vagt rättsligt begrepp som preciseras från fall till fall och att det blir svårare att registrera en ursprungsbeteckning, som speglar ”den historiska, kulturella, juridiska och ekonomiska realiteten”(133) för en vara, ju mer populär den anses vara och ju oftare den används.

139. Det medges i grundförordningen att avgränsningen i de flesta fall är mödosam och komplicerad. För att underlätta detta arbete föreskrivs två konkretiseringsmetoder: upprättandet av en förteckning över namn (artikel 3.3) och angivelsen av bedömningskriterier (artikel 3.1).(134)

140. Som antytts ovan har man fortfarande inte beslutat anta en förteckning över namn som inte kan registreras på grund av att de är allmänna,(135) vilket visar svårigheten i arbetet. Därför är den andra preciseringsmetoden, vars blotta existens visar att man inte kan definiera ”det generiska” som motsatsen till ”det exklusiva”, av särskilt intresse.(136)

141. Förutom denna kvalificering skall ”samtliga faktorer” beaktas, ”i synnerhet” tre: förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten konsumeras, förhållandena i andra medlemsstater och berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning. Bedömningen av andra kriterier utesluts alltså inte.

i)      Förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten konsumeras

142. Denna rubrik täcker två skilda aspekter: livsmedlets ställning på den plats där det först förekom och den ställning det innehar där det konsumeras, två områden som inte bör sammanfalla.

–       Situationen i ursprungsstaten

143. I domen i det ovannämnda målet Exportur betonades betydelsen av detta kriterium genom att det klargjordes att skyddet för en beteckning endast omfattar en annan medlemsstats territorium i den mån det förblir legitimt i ursprungsstaten. Förutom skyddsåtgärderna måste man dock för att bedöma situationen beakta andra faktorer som exempelvis produktionens och konsumtionens betydelse, invånarnas uppfattning och det intresse som visas.

144. Av agerandet framgår att grekerna samstämmigt anser att feta är ett traditionellt livsmedel som framställs av en viss sorts mjölk genom ett visst förfarande. Kommissionens uppgifter leder till samma ståndpunkt.

145. Sökandena har inte förnekat detta, men de har betonat övriga omständigheter som givetvis är särskilt betydelsefulla eftersom det inte är fråga om att försvara vissa rättigheter för en nation gentemot en annan, utan om att erbjuda ett gemensamt rättsligt skydd i samtliga medlemsstater.

–       Situationen i konsumtionsområdena

146. Även om en varas konsumentkrets till en början vanligen finns på den plats där varan kan köpas, så utvidgas den naturligtvis senare till andra platser och den ursprungliga identifikationen går förlorad. En vara kan ofta köpas på vitt skilda platser, som inte sammanfaller med de platser där den tillverkas eller där den kommer ifrån. Därför har det betydelse för bedömningen av beteckningens allmängiltighet hur den uppfattas på dessa platser.

147. Uttrycket ”område där produkten … konsumeras” hänvisar till konsumenterna. I doktrinen har man framhållit betydelsen av dessa personers uppfattning för beteckningens rättsliga klassificering,(137) eftersom de framstår som de slutliga uttolkarna av beteckningens betydelse på marknaden. I dessa mål diskuteras dock den industriella och kommersiella äganderätt som erkänns i fördraget, snarare än konsumentskyddet.

148. Vid första påseendet tycks det bara vara nödvändigt att ta hänsyn till gemenskapsområdet. I fråga om feta har det förklarats att osten även framställs och säljs i Balkanländerna. Eftersom det i artikel 3 i grundförordningen anges att ”alla” faktorer som påverkar klassificeringen skall beaktas kan man här begränsa kontrollen till situationen inom gemenskapen, och vänta med kontrollen av områden utanför gemenskapen.

149. Å andra sidan inbegrips i de områden där varan köps de områden som varan kommer ifrån om de, som i detta fall, sammanfaller. Därför skall man inte bortse från de grekiska medborgarnas åsikt. Bland dem har beteckningen mycket gott anseende, vilket gör det möjligt för företagen att bibehålla en mycket viktig kundkrets.

150. Enligt detta dubbla synsätt betraktar konsumenterna i Grekland feta som en nationell produkt och en stor andel av användarna i övriga medlemsstater förknippar osten med Grekland, genom att märkningen innehåller uttryckliga eller indirekta hänvisningar till den grekiska kulturen, även om man undantagsvis finner etiketter, böcker, tidskrifter eller andra utsagor där denna koppling inte anges.

ii)    Förhållandena i andra medlemsstater

151. Det krävs inte att varan konsumeras överallt, vilket innebär att denna aspekt avser två områden: å ena sidan den allmänna situationen i de olika länder som beteckningen avser, och, å andra sidan, i de länder där livsmedlet också tillverkas.

–       Den allmänna situationen i övriga medlemsstater

152. Inom förstnämnda område får man av uppgifterna från Eurobarometern och svaren på det frågeformulär som skickades ut av kommissionen, på samma sätt som i fråga om konsumtionsområdena, intrycket att där man känner till uttrycket feta förknippar medborgarna och olika publikationer det med den grekiska kulturen. Detta är inte fallet i Danmark och Tyskland och inte heller, om än i mindre omfattning, i Frankrike, vilket förklaras av att det finns en betydande produktion i dessa områden, vilket bör bedömas i nedan följande sammanhang.

153. Dessutom bör en omständighet betonas: var femte person som tillfrågats känner till uttrycket; om det hade blivit allmänt, skulle då inte ett större antal av intervjupersonerna känna till det? Man bör erinra sig att frågan gäller den industriella och kommersiella äganderätten i hela gemenskapen, inte bara där man för närvarande framställer och konsumerar osten, eftersom det troligen kommer att bli allt vanligare att den köps i framtiden. Med andra ord torde uttryckets omvandling till allmängods vara utbredd och inte begränsas till de folkgrupper som berörs av den kommersiella exploateringen.

–       Förhållandena i de medlemsstater som framställer osten

154. Inom detta andra område påpekades det i domen i målet feta att hänsyn skall tas till om det förekommer produkter på marknaden som marknadsförts under samma namn i andra medlemsstater än ursprungslandet (punkt 96).

155. Domstolen hänvisade i det sammanhanget till artikel 7.4 andra strecksatsen i grundförordningen, där detta anges som ett av registreringshindren. Tillämpningen av denna bestämmelse föreskrivs dock för registreringar enligt det normala förfarandet,(138) medan det i förevarande mål är fråga om ett namn som redan skyddas enligt den nationella lagstiftningen, och avseende vilken registrering enligt det förenklade förfarandet har begärts. Det rör sig alltså om skilda situationer.

156. Mot bakgrund av det ovan sagda tolkar jag det så att iakttagelsen i domen är avsedd att ange ett förhållande – situationen i andra områden – inte för att framhålla detta framför de övriga, utan för att undvika att det underskattas, vilket kommissionen inledningsvis gjorde. Därför måste man nyansera den tes som redovisas i domen då det omvända skulle innebära att man utan vidare godtog passivitetsteorin och tog föga hänsyn till att rätten till försvar för många företag som drabbats innan den berörda förordningen trädde i kraft skulle undermineras. De skulle utsättas för en allvarlig risk om man tillät en generaliseringsprocess enbart därför att tredje man utan tillstånd gjort sig skyldig till ett intrång, vilket skulle strida mot tidigare rättspraxis. I domen i det ovannämnda målet SMW Winzersekt slog domstolen nämligen, i fråga om skydd för beteckningar för vin, fast att det för att uppnå syftet med ursprungsbeteckningarna var av avgörande betydelse ”… att producenten inte i fråga om den egna produkten kan dra nytta av ett anseende som producenter i en annan region skapat avseende en liknande produkt …” och att ”… slutkonsumenten skall få tillräckligt exakt information för att kunna bedöma de berörda varorna”. Avslutningsvis kan påpekas att om man tillmätte denna faktor större betydelse skulle det vara till nackdel för varor som på grund av sin dynamik finns i handeln i andra länder kort efter det att de kommit ut på en viss marknad. Konkurrenterna skulle nämligen med dagens teknik kunna plagiera dem och använda samma beteckning.

157. Sammanfattningsvis måste man tolka omnämnandet av regelbundenheten i handeln med varor med samma namn i enlighet med det inrättade garantisystemet. Denna helhetstolkning innebär endast att man i fall som det nu granskade inte bör avstå från att beakta situationen i de övriga medlemsstaterna. Den är i sig inte alls tillräcklig för att förhindra den registrering som begärts enligt artikel 17 i grundförordningen.

158. För att fokusera på nämnda omständighet kan det konstateras att under beteckningen feta tillverkas en ost, särskilt i Danmark, Tyskland och Frankrike, utan att man använder samma typ av mjölk eller samma framställningsmetod som i Grekland.

159. I sistnämnda avseende kan uttalandena i punkterna 61 och 62 i förslaget till avgörande i målet Canadane Cheese och Kouri sammanfattas:

a)      Eftersom får- och getmjölk har vissa kemiska och organoleptiska kännetecken som skiljer sig från kännetecknen för komjölk, så ger användningen av den ena eller andra typen av mjölk upphov till följande skillnader:

–       Användningen av fårmjölk ger en rent vit ost, medan osten i det andra fallet har en gulaktig nyans som bara kan kamoufleras med hjälp av kemiska ämnen.

–       Feta som framställs av fårmjölk har en fet, salt, lätt syrlig och mycket aromatisk smak, som saknas hos feta som framställs av komjölk som dessutom är sötare.

–       Feta som framställs av komjölk har inte lika mycket hål som feta som framställs av fårmjölk, eftersom saltlaken påverkar dem olika.

b)      Visserligen mognar osten fortare vid filtrering med ultrafilter, eftersom vasslan tas bort innan ostmassan bildas, men detta förefaller inte ge någon märkbar effekt.

iii) Relevant nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning

160. Enligt grundförordningen skall gällande lagstiftning i medlemsstaterna och gemenskapen beaktas.

–       Nationell lagstiftning

161. Avsikten med hänvisningen till interna författningar är att utreda om uttrycket skyddas i ursprungslandet och i andra medlemsstater, förutom den handelsvolym som det genererar. Här bör man erinra sig en aspekt som nämnts ovan: under den tid som föregick gemenskapsförordningen saknades i de flesta länder rättsregler om skydd för geografiska beteckningar, vilket på sätt och vis minskar betydelsen av denna aspekt.

162. I detta avseende inskränker sig de grekiska bestämmelserna från 1980-talet till ett skriftligt uttryck för att beteckningen använts traditionellt sedan flera århundraden bakåt i tiden och att reglera framställningen och försäljningen av feta.

163. Olika regler avseende detta livsmedel har även antagits i Danmark ? i Nederländerna förekom sådana en tid ? även om de inte föreskriver inskränkningar av handeln. Det skulle dessutom te sig ologiskt att skydda ett namn som man gör gällande har blivit allmänt.

164. Det bör även nämnas att beteckningen i Österrike enligt det ovannämnda bilaterala avtalet av den 20 juni 1972 förbehålls ost från Grekland.

–       Gemenskapsrättsliga bestämmelser

165. Inom detta område har såväl Kombinerade nomenklaturen för den gemensamma tulltaxan som gemenskapslagstiftningen för exportbidrag åberopats som underlag för bedömningen av ett namns generalisering.

166. Mot bakgrund av syftena med dessa kan de emellertid inte användas som avgränsande kriterier inom området för industriell äganderätt.(139) Detsamma gäller de bestämmelser som antagits inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken för att upprätthålla vissa priser. Vid antagandet och tillämpningen av dessa bestämmelser sker ingen bedömning av om adressaten har rätt att använda ett visst kännetecken. De skulle på sin höjd kunna tillerkännas en vägledande, men inte på något sätt en avgörande, betydelse.

167. Effekterna av en strikt tillämpning av Kombinerade nomenklaturen kan belysas med ett exempel.(140) ”Mozartkulor” är en känd österrikisk specialitet av marsipan och nougat med ett överdrag av mjölkchoklad. Om de betecknas som en chokladprodukt, trots att chokladen utgör en mindre beståndsdel, skulle de inte omfattas av grundförordningen, eftersom det inte anges i bilaga I till fördraget. Om de betraktas som ett bakverk, skulle de förekomma i förteckningen i bilaga I till nämnda förordning, även om de innehåller en procentandel choklad.

iv)    Andra faktorer

168. Jag vill påminna om skyldigheten att beakta ”alla [relevanta] faktorer”. Några har nämnts i doktrinen: användningen av uttrycket i referensverk som ordböcker, reseböcker eller restaurangguider,(141) handelsvolymen inom och utanför det avsedda området eller det område som, i princip, är knutet till beteckningen,(142) klassificeringen som generisk i ett internationellt avtal som ratificerats av minst en medlemsstat.(143)

169. I förevarande fall kan två faktorer framhållas: förhållandena i områdena utanför gemenskapen och tidsaspekten.

–       Förhållandena i tredje land

170. Kontrollen av förhållandena utanför gemenskapen följer av hänvisningen till ”de områden där produkten eller livsmedlet konsumeras” i artikel 3.1 i grundförordningen, samt artikel 12 enligt vilken förordningen under vissa förutsättningar tillämpas ”på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel från tredje land”.

171. Det är inom ramen för denna talan om ogiltigförklaring ostridigt att färskost i saltlake som påminner om feta framställs på andra håll i Europa, exempelvis i Bulgarien. Liknande ostar framställs även i Iran och Saudiarabien av fårmjölk, samt i Förenta staterna och Nya Zeeland, där man vanligen använder komjölk.(144)

172. Därför utgör uppfattningen i dessa länder en parameter för att fastställa beteckningens korrekta avgränsning, även om man inte ska överdriva dess betydelse mot bakgrund av syftet med det ifrågavarande skyddet, som dock liksom i fråga om andra kännetecken kan utvidgas geografiskt genom internationella avtal.(145)

–       Tidsaspekten

173. Även om situationen i den medlemsstat som inlämnar ansökan verkar gälla de nuvarande förhållandena, påverkas intrycket av om en beteckning generaliserats av reminiscenser från tidigare epoker, främst för att det kan kontrolleras om beteckningen alltid varit allmän. Det historiska perspektivet har särskilt stor betydelse i förevarande mål.

174. Med hänvisning till uttalandena i förslaget till avgörande i målet Canadane Cheese och Kouri, bör det framhållas att ordet feta är av italienskt ursprung och kommer av ”fetta” som betyder skiva. Det infördes i Grekland genom venetiansk påverkan och användes i Grekland under 1800-talet för att beteckna traditionell färskost i saltlake, som sedan gammalt har framställts i landet och i andra områden i Balkanländerna.

I Odysséen av Homeros går det att läsa att Polyfemos ”... satte sig sedan att mjölka båd’ får och bräkande getter, allt efter ordning och skick, och släppte de små till att dia. Därpå lät hälften han löpna till ost av mjölken den vita, samlade osten och lade den ner i flätade korgar…”.(146) Det var på detta sätt som cyklopen Polyfemos framställde den ost som Odysseus och hans män fann i hans grotta. Givetvis var Polyfemos, när han använde denna metod för att framställa ost, som ligger så nära den traditionella metod som fortfarande används i dagens Grekland, helt ovetande om de rättsliga frågor som den fria rörligheten för denna produkt inom Europeiska gemenskapen skulle ge upphov till i slutet av 1900‑talet. Det var nämligen inte bara omöjligt att 2700 år i förväg förutse komplexiteten hos de skyddade beteckningarna. Detta var också en följd av Polyfemos egen natur, eftersom cykloper framstår som varelser för vilka varje idé om lag och rätt var mycket främmande.(147) I Odysséen påminns även om hur häftiga stormar för länge sedan, vid Pandareros tid, sopade bort döttrar, efter att deras föräldrar hade dräpts av gudarna och om hur den sköna Afrodite ”födde dem ömt med honung och ost och ljuvaste vindryck”.(148)

I Homeros andra diktverk Iliaden visas vilken stor betydelse osten hade i Grekland under det åttonde århundradet före Kristus.(149)

Feta framställs av fårmjölk eller en blandning av får- och getmjölk genom naturlig avrinning utan pressning. De grekiska myndigheterna reglerade inte framställningen förrän år 1988, när det redan fanns en mängd lokala och regionala varianter (punkterna 14?16 i förslaget till avgörande).

175. Eftersom det på det internationella planet inte fanns några tekniska specifikationer, kunde en annan – modernare och mer konkurrenskraftig – framställningsmetod utvecklas i olika länder. Framställningen inriktades inledningsvis, som representanterna för Tysklands och Frankrikes regeringar vitsordade vid förhandlingen, på att tillgodose efterfrågan från grupper av grekiska immigranter. I Danmark, Tyskland och Nederländerna framställs sedan mitten av 1900-talet ost av komjölk under benämningen feta genom en industriell framställningsmetod med filtrering med ultrafilter. Feta från komjölk framställs även i Frankrike, men framställning av fetaost av fårmjölk förekommer samtidigt på ön Korsika och i några områden i Centralmassivet, såsom Roquefort, där feta framställs av fårmjölk som inte används i framställningen av roquefortost (punkt 17 i förslaget till avgörande).

176. Varför väljer dessa näringsidkare att kalla den av komjölk framställda färskosten i saltlake för feta? Givetvis för att ge den ett namn som betyder något för konsumenterna. Man sökte som kommissionen påpekade vid förhandlingen kort och gott efter ett namn som skulle generera merförsäljning.(150)

c)      Bedömning av kriterier och konsekvenser

177. I grundförordningen uppställs ingen hierarki mellan de villkor som är relevanta vid bedömningen av en betecknings generalisering, vilket skapar osäkerhet om något villkor väger tyngre än de övriga.

178. I den flera gånger nämnda domen i målet Exportur, som meddelades innan förordningen trädde i kraft, gavs företräde åt skyddet för förhållandena på ursprungsorden, en linje som följdes även i förslaget till avgörande i Canadane Cheese och Kouri.(151)

179. Genom den ovannämnda domen i målet Feta ändrades dock denna rättspraxis så att ingen av de faktorer som uttryckligen nämns i bestämmelsen, särskilt förhållandena i andra medlemsstater, värderas lägre.(152) Således föreligger ingen som helst prioritering, vilket innebär att samtliga faktorer skall, och även andra kan, beaktas. Inget förhindrar att man vid denna värdering när det är befogat tillmäter någon faktor större betydelse, eftersom deras lämplighet för avgränsningen av ett vagt rättsligt begrepp medför att de underordnas sin förmåga att bidra till att nämnda syfte uppnås.

180. Enligt detta synsätt aktualiseras frågan om ordet feta har genomgått en omvandling som utvidgat dess betydelse till att omfatta en grupp ostar, oberoende av ursprung, framställningsmetod och beståndsdelar.

181. Vid sidan av den separata analysen av var och en av faktorerna krävs också en samlad bedömning, som omfattar:

–       All omedelbar och medelbar förhistoria, eftersom det historiska perspektivet, liksom i förevarande mål, kan vara av avgörande betydelse.

–       Parternas faktiska och rättsliga påståenden, samt den bevisning som har åberopats i förfarandet med avseende på den ifrågasatta registreringen.

–       Det vetenskapliga rådets yttranden, som avgetts av experter med hög kompetens (artikel 3 i det ovannämnda beslutet om dess inrättande).(153)

–       Den på sin tid genomförda opinionsundersökningen och svaren på den enkät som skickades ut av kommissionen.(154)

182. Alla dessa omständigheter leder till slutsatsen att beteckningen inte har generaliserats inom gemenskapen ? inte heller inom Grekland, som jag hävdade i förslaget till avgörande i målet Canadane Cheese och Kouri ? ordet feta är nämligen oupplösligt förknippat med ett konkret livsmedel: ost som framställs i stora delar av det landet av fårmjölk eller en blandning av får- och getmjölk med en naturlig och hantverksmässig metod med avrinning utan pressning.

183. Att neka ensamrätten till namnet skulle, även för det fall att varan kan tillverkas med samma egenskaper på en annan ort, vara detsamma som att frånta upphovsmannen dennes patenträtt enbart därför att en annan person lyckas framställa något liknande sedan uppfinningen registrerats.(155)

2.      Feta som traditionell beteckning

184. Om domstolen godtar ovanstående resonemang och slår fast att beteckningen inte är generisk till sin karaktär, måste man gå vidare till artikel 2.3 i grundförordningen, enligt vilken ”[v]issa traditionella geografiska eller icke-geografiska namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som härstammar från en viss region eller viss ort och som uppfyller de villkor som avses i andra strecksatsen i punkt 2 a skall” jämställas med ursprungsbeteckningar.

185. Feta syftar inte direkt på en konkret plats, och det skall därför, för att komma till en slutlig bedömning, utredas om ordet uppfyller de krav som ställs på geografiska beteckningar, nämligen: om det är traditionellt, om det avser ett livsmedel från en region eller en plats vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum inom ett begränsat område.

a)      Beteckningens traditionella karaktär

186. Tradition för tankarna till överföringen från generation till generation av upplysningar, lärdomar, historier, ritualer och sedvänjor. Beteenden som styrs av tankar, normer och vanor från äldre tid kallas traditioner.

187. Mot bakgrund av ovanstående överväganden om hur beteckningen uppfattats över tiden, råder ingen tvekan om att ordet feta har de särdrag som krävs för att betecknas som ”traditionell” i den mening som avses i nämnda bestämmelse. Detta konstaterande är dock i sig inte tillräckligt för en registrering. Även de övriga krav som angetts skall vara uppfyllda.

b)      Beteckningen av ett livsmedel från vissa geografiska områden

188. Som jag konstaterade i förslaget till avgörande i målet Canadane Cheese och Kouri förknippas benämningen feta ? liksom beteckningarna Grappa, Ouzo eller Cava, som utan att någon av dessa beteckningar utgör ett ortnamn indirekt leder tanken till det italienska, grekiska eller spanska ursprunget ? med ost som framställs i Grekland, trots att ordet feta är av italienskt ursprung (punkt 73).

189. Problemet uppstår på grund av att beteckningen är förknippad med ett ”[n]amn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land” (artikel 2.2 i grundförordningen), medan hänvisningen nu avser en frukt eller ett livsmedel ”som härstammar” ? notera att lydelsen inte är ”som enbart härstammar” ? ”från en viss region eller viss ort” (artikel 2.3 i samma förordning), eftersom feta har kopplingar till en stor del av Grekland, både historiskt och i dagens verklighet.(156)

190. Några överväganden underlättar lösningen av detta dilemma:

a)      Artikel 2.2 i förordningen är tillämplig på direkta beteckningar, vilket förutsätter ett samband med en yta som undantagsvis kan omfatta en hel nation. I artikel 2.3 däremot regleras indirekta beteckningar som anknyter varan, och inte det grammatiska uttrycket, till en geografisk plats. De två styckena avser alltså skilda situationer.

b)      Det innebär en motsägelse att förknippa en geografisk avgränsning med den traditionella beteckningen, när själva bestämmelsen helt tar avstånd från geografiska betydelser, som i de flesta fall saknas.

c)      I artikel 3.3 hänvisas inte till ”ett land”, vilket leder sökandena till slutsatsen att en traditionell beteckning inte kan ha denna räckvidd. En annan tolkning är dock möjlig: frånvaron betyder att denna geografiska högsta gräns inte gäller. I annat fall skulle det inte vara möjligt att betrakta områden i flera medlemsstater eller till och med två eller fler medlemsstater som en ”region”.(157) Det väsentliga är att livsmedlet, inte dess namn, knyts till ett avgränsat område, vilket innebär att en geografisk avgränsning krävs.

d)      Slutligen tycks enighet råda i fråga om att begreppet ”region” som används av gemenskapslagstiftaren inte sammanfaller med uttrycket i dess administrativa betydelse.(158)

191. Mot bakgrund av dessa överväganden bör det konstateras att feta som beteckning på en ost som härstammar från ett vidsträckt, men konkret, geografiskt område uppfyller det berörda villkoret. Det saknar betydelse hur stort det område som den kommer ifrån är, det avgörande är att det har särdrag som särskiljer livsmedlet.

192. Denna ståndpunkt motsägs inte av domen i det ovannämnda målet CMA där det i punkt 27, sedan det erinrats om att domstolen i domen i målet Exportur slog fast att skyddet för geografiska beteckningar ”under vissa villkor kan omfattas av skyddet av industriell och kommersiell äganderätt i den mening som avses i artikel 36 i fördraget” konstaterades att ett system, genom vilket Tyskland meddelade en kvalitetsmärkning för produkter som framställts inom landets territorium som uppfyller vissa kvalitetskrav, inte kunde anses utgöra en sådan geografisk beteckning som kan rättfärdigas med stöd av artikel 36 i fördraget. Av denna rättspraxis följer inte att en geografisk beteckning inte ytterst skulle kunna avse ett helt land. I förevarande mål diskuteras dessutom en traditionell beteckning med andra särdrag än de som var i fråga i domen i målet CMA.

c)      De faktorer som påverkar ”fetans” kvalitet och egenskaper och avgränsningen av det område där den framställs, bearbetas och bereds

193. I fråga om traditionella beteckningar hänvisas i artikel 2.3 i grundförordningen till andra strecksatsen i punkt 2 a, enligt vilken varans kvalitet och egenskaper helt eller väsentligen skall bero på en viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i ett bestämt område. Detta krav motsvarar behovet av ett definierat samband mellan varan och det område den kommer ifrån, som konkretiseras i de två omständigheter som angavs i den ovan angivna strecksatsen.

i)      Den kvalitet som härleds ur den geografiska omgivningen

194. Om man således godtar att feta betecknar en ost som utvecklats inom ett visst område, återstår det att kontrollera om dessa omständigheter föreligger med avseende på ”fetans” kvalitet och egenskaper.

195. I förevarande mål hänvisas till faktorer som lett till ostens särdrag, såsom klimatet på framställningsorten, den rikliga och omväxlande vegetationen, den mjölk som används för att framställa fetan och som kommer från får och getter som föds upp och utfodras på traditionellt sätt samt det faktum att fetaosten framställs av erfarna producenter genom naturlig avrinning utan pressning.

196. Man måste göra en samlad bedömning där hänsyn tas till samtliga dessa faktorer, med betoning på deras inbördes samband, för att få ett allmänt intryck och kunna kontrollera om det föreligger ett orsakssamband mellan dessa omständigheter och varans egenskaper.(159)

197. Följaktligen härrör, tvärtemot sökandenas uppfattning, fetaostens kvalitet och egenskaper från den grekiska miljö där den framställs. Det har nämligen visats att det föreligger ett grundläggande samband mellan dess färg, lukt, konsistens, smak, sammansättning och inneboende egenskaper å ena sidan och den naturliga miljö där den framställs, kulturen som bär upp den och den traditionella framställningsmetod som används i Grekland, å andra sidan.

198. Detta konstaterande vederläggs inte av att det finns vissa skillnader mellan ost från olika grekiska områden eller att det inte råder enhetlighet i andra avseenden som bergformationer eller betets egenskaper, eftersom de gemensamma aspekterna dominerar och de grundläggande utlösande faktorerna är desamma. I själva verket stöds denna slutsats av den avgränsning som kritiserats av sökandena, eftersom man har undantagit den grekiska övärlden, utom förvaltningsområdet (Nomos) på Lesbos.(160) I detta avseende är fåren och getterna från Trakien och Thessalien sinsemellan mycket lika, medan de däremot skiljer sig i hög grad från skotska, franska eller spanska får. Situationen är likartad i fråga om det foder som de utfodras med, de berg eller ängar där de lever, klimat och övriga betingelser som påverkar produktens tillblivelseprocess. Jag kommer att tänka på romanen Palomar, i vilken Italo Calvino mästerligt berättar om huvudpersonens erfarenhet i en affär i Paris: ”Bakom varje ost döljer sig en betesmark i en annan grön färg under en annan himmel: ängar med avlagringar av salt som tidvatten i Normandie lämnar efter sig varje kväll; ängar som doftar av kryddor i den blåsiga solen i Provence; det finns olika boskapshjordar med olika utfodring och olika betesmarker; det finns tillverkningshemligheter vidarebefordrade genom seklen. Den här affären är ett museum: herr Palomar känner, när han besöker den, liksom på Louvren, bakom varje utställt föremål närvaron av den kultur som format det och som formats av det.”(161)

ii)    Framställning, bearbetning och beredning i ett visst område

199. Kravet att varans tillverkningsprocess i sin helhet skall äga rum i ett avgränsat område omfattar inte dess namn, som helt kan sakna geografisk konnotation.

200. Man vill förhindra att bandet mellan varan och miljön försvagas genom att tillverkningsprocessen delas upp eller hänförs till obestämda platser.

201. I fråga om feta råder ingen tvekan om att kravet är uppfyllt, om än något modifierat, eftersom det följer av den grekiska lagstiftningen i och med att den region där framställningen sker har en större utsträckning än den som avgränsas för anskaffningen av råvaran. Noteras kan att ursprungsområdet för den mjölk som används har begränsats, att den skall komma från djur av inhemsk ras som fötts upp på traditionellt sätt och som betat inom godkända områden. Men denna uppdelning saknar särskild betydelse eftersom det i grundförordningen inte krävs någon fullständig geografisk överensstämmelse utan medges inskränkningar i koncentriska cirklar, under förutsättning att de definierats tydligt.

202. Den angivna ytans utbredning förefaller inte avgörande eftersom inget hindrar att den omfattar hela det grekiska fastlandet, även om detta ger vissa variationer i fråga om produkten. Huvudsaken är att de olika framställningsfaserna sker inom ett preciserat område, vilket visats i förevarande mål.

d)      Konsekvenser

203. Analysen i ovanstående punkter motiverar den rättsliga korrigeringen av den ifrågasatta förordningen, genom vilken ordet feta klassificeras som en beteckning för att ange en ost från en stor del av Grekland, vars kvalitet eller egenskaper helt eller huvudsakligen beror på den geografiska omgivningen och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i ett avgränsat område.

204. Områdets omfattning föranleder vissa variationer i fetaosten, men ostarna har det gemensamt att de i huvudsak delar samma särdrag, vilka understryker deras särart.

205. Ovanstående överväganden leder till slutsatsen att namnet feta inte är generiskt, eftersom det uppfyller kraven för att i egenskap av traditionell beteckning jämställas med en ursprungsbeteckning som är skyddsvärd inom hela gemenskapen som ett uttryck för industriell och kommersiell äganderätt. Följaktligen skall de ogiltighetsgrunder som har åberopats i detta förfarande underkännas och de ifrågasatta bestämmelsernas giltighet skall fastställas.

VI – Rättegångskostnader

206. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall de klagande medlemsstaterna, då dessas talan har ogillats, och då kommissionen har yrkat att de skall åläggas att ersätta rättegångskostnaderna, förpliktas att bära sina egna rättegångskostnader och att ersätta kommissionens rättegångskostnader. Enligt artikel 69.4 i rättegångsreglerna skall de medlemsstater som har intervenerat i tvisten bära sina rättegångskostnader.

VII – Förslag till avgörande

207. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen skall:

1)         Ogilla Förbundsrepubliken Tysklands respektive Konungariket Danmarks talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EG) nr 1829/2002 av den 14 oktober 2002 om ändring av bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 när det gäller beteckningen feta.

2)         Förplikta de sökande medlemsstaterna att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

3)         Förplikta Republiken Frankrike, Förenade kungariket och Republiken Grekland att bära sina rättegångskostnader.

---

1 – Originalspråk: spanska.

---

2 – Mål C-317/95, Canadane Cheese Trading och Kouri (REG 1997, s. I-4681).

---

3 – Dom av den 16 mars 1999 i de förenade målen C-289/96, C-293/96 och C-299/96, Danmark, Tyskland och Frankrike mot kommissionen, känt som Feta-målet (REG 1999, s. I-1541).

---

4 – Kommissionens förordning (EG) nr 1829/2002 av den 14 oktober 2002 om ändring av bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 när det gäller beteckningen feta (EGT L 277, s. 10).

---

5 – Bibeln, Första Konungaboken, kapitlen 5, 6 och 7. Även i Bibeln hänvisas till vissa produkter av erkänd kvalitet, vilka känns igen på sitt geografiska ursprung, såsom tjurar från Bashan som ligger i norra delen av Jordandalen där särskilt starka och våldsamma exemplar föddes upp (Psaltaren 22:13), hamrat silver från Tharshish och guld från Ufas (Jeremia, 10:9) och En-Gedis vingårdar (Höga visan 1:14).

---

6 – Harte Bavendamm, H., ”Geographical Indications and Trademarks: Harmony or Conflict”, i Symposium on the International Protection of Geographical Indications, Somerset West, South Africa, den 1 och 2 september, OMPI, Gèneve, 1999, s. 59.

---

7 – Exempel samlade av Cortés Martín, J.M., i La protección de las indicaciones geográficas en el comercio internacional y comunitario, Ministerio de Agricultura, Pesca y Alimentación, Madrid, 2003, s. 25 och s. 26.

---

8 – Vergilius Aeneiden, tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson, Natur och Kultur, 1998. Dodona var en stad i Epirus där ett av Zeus orakel fanns. Där tillverkades kittlar som användes för spådom genom att man tolkade ljudet som uppstod när vinden rörde dem i grenarna på en stenek där de hängde (sång III, vers 465, s. 68).

---

9 – Ibidem, sång III, vers 484, s. 69.

---

10 – ”Väl må man skratta förnämt åt den bonde som inte vet skilja äkta sidonsk purpur från rödlavsfärg från Aquinum ? felet är mindre dock och tränger ej märgen så nära som när en stadsbos liv förblandar det sanna och det falska.” Horatius, Epistlar och sista dikter, Versbrev 10, svensk tolkning Ebba Linde, Forumbiblioteket, 1960, s. 50.

---

11 – Även om det i Rom kan ha funnits uttryck för skyddet i Lex Cornelia de Falsis, som skyddade köpmannen mot intrång i hans särskiljande tecken genom en actio iniarium eller en actio doli. Se Franceschelli, R., Trattado di Diritto Industriale, Giuffrè, Milano, 1973, sidan 77 och följande sidor.

---

12 – Ferragio, G.M., ”Denominazione di origine, indicazione di provinienza e d´intorni”, Rivista di Diritto Industriale, 1990, nr 2, sidan 224 och följande sidor.

---

13 – I vissa fall bestod det kollegiala märket för en vara av initialen till den stad där den tillverkades eller av stadens vapen: bokstaven A användes för mattor från Audernarde; ett B visade att varorna kom från Bryssel; två E: i spegelmonogram stod för Enghien. Cortés Martín, J.M., a.a., s. 27, fotnot 8, som citerar Braun, A., Nouveau traité des marques de fabrique et de commerce, droit belge, droit international et droit comparé, Bryssel, s. XXIII–XXIV.

---

14 – Coiné, H., Derecho privado europeo, volym 2, ”El siglo XIX”, Fundación Cultural del Notariado, Madrid, 1996, s. 213–214, nämner siden från Lyon, linne från Bielfield och liar från Erzberg i Steiermark.

---

15 – Till följd av phylloxeraepidemin som drabbade vinodlingarna under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet. Se härvidlag, Girardeu, J.M., ”The Use of Geographical Indications in a Collective Marketing Strategy: The Example of Cognac”, i Symposium …, a.a., s. 70.

---

16 – Denna linje speglas i den franska lagen av den 1 augusti 1905 om förhindrande av bedrägerier vid försäljning av varor och förfalskningar av jordbruksprodukter och livsmedel, men det var först genom lagarna om skydd för specifika varor ? som lagen av den 26 juli 1925 om skydd för beteckningen ”Roquefort”– och de horisontella regleringarna avseende vissa varor − som lag av den 30 juli 1935 om skydd för ursprungsbeteckningar inom sektorn för vinprodukter – som en viss individualisering uppnåddes i fråga om skyddet. I Spanien erkändes genom den vinförordning som antogs genom kungligt dekret av den 8 september 1932, självständighet för ursprungsbeteckningar som särskiljande tecken.

---

17 – Cervantes, M. de, Don Quijote de La Mancha, inledning och kommentarer av Martín de Riquer, RBA Editores, Barcelona, 1994 (första delen, kapitel IV, s. 128), nämner dessa redskap av trä som används för att spinna genom att tråden tvinnades och lindades upp på en spole, som hade mycket gott anseende då de tillverkades av bok från Guadarrama.

---

18 – Ibidem, andra delen, kapitel XXXVIII, s. 905.

---

19 – Ibidem, andra delen, kapitel XLIX, s. 981.

---

20 – Ibidem, andra delen, kapitel XXXII, s. 865.

---

21 – Ibidem, andra delen, kapitel XXX, s. 876.

---

22 – Vega y Carpio, Lope de, El caballero de Olmedo, utgiven av Francisco Rico, Cátedra förlag, Madrid, 1981, akt I, vers 103, s. 111.

---

23 – Vega y Carpio, Lope de, Peribáñez y el comendador de Ocaña, utgiven av Juan Mª Marín, Cátedra förlag, Madrid, 1979, akt I, scen XIII, vers 677, s. 89.

---

24 – Ibidem, akt I, scen XIII, vers 739, s. 91.

---

25 – Shakespeare, William, Hamlet, översättning av Britt G. Hallqvist, Ordfront förlag, Stockholm 2003, akt I, scen 4, s. 26.

---

26 – Ibidem, akt V, scen 2, s. 130.

---

27 – Proust, Marcel, På spaning efter den tid som flytt, del 4, Sodom och Gomorra, översättning Gunnel Vallquist, Albert Bonniers förlag, 1993, tredje tryckningen, s. 382.

---

28 – Ibidem, del 5, Den fångna, s. 31.

---

29 – Carpentier, Alejo, La consagración de la primavera, Siglo XXI de España Editores, 7:e upplagan, Madrid, 1979, del III, kapitel 18, s. 219.

---

30 – Ibidem, del VII, kapitel 35, s. 463.

---

31 – Ibidem, del VII, kapitel 36, s. 480. I romanen berättar han också att en av karaktärerna, Teresa, hade den ovanliga förmågan att upptäcka ”minsta fusk eller lurendrejeri vid inköpen i fråga om gåsleverns ursprung och årgångs- eller märkesvinernas äkthet”. Hon tillrättavisar sin kock med orden: ”Du vet att mina landsmän inte kan något om plagiat, för dem är en Coca-Cola detsamma som en Pepsi-Cola, men kom inte till mig med dina Mouton-Rotschild-flaskor fyllda med uselt galiciskt rödvin. Och nästa gång du försöker lura på mig en dålig champagne som en Dom Perignon, skickar jag dig tillbaka till Frankrike …” (del III , kapitel 18, s. 219, fri översättning).

---

32 – Maroño Gargallo, M.M., La protección jurídica de las denominaciones de origen en los Derechos español y comunitario, Marcial Pons, Madrid, 2002, s. 176.

---

33 – ”… den industriella äganderätten innebär ett tillerkännande av en ensamrätt på en hel marknad, som uppfattas som det geografiska område där fri rörlighet för varor råder … när marknaden utvidgas och blir nationsöverskridande utan att den ensamrätt som tillerkänns genom den industriella äganderätten anpassas efter detta nya område uppstår oundvikligen en konflikt …”, Bercovitz, A., ”La propiedad industrial e intelectual en el Derecho comunitario”, i det gemensamma verket Tratado de Derecho Comunitario Europeo, band II, Civitas, Madrid, 1986, s. 532.

---

34 – I artikel III-154 i Fördraget om inrättande av en konstitution för Europa (EGT C 310, 2004, s. 1) anges samma grund som ett av skälen för förbud mot eller begränsningar av import, export eller transitering av varor.

---

35 – EGT L 13, 1970, s. 29.

---

36 – EGT L 33, 1979, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 130. Liknande lydelse har artikel 18.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (EGT L 109, s. 29), genom vilken den tidigare upphävs.

---

37 – Det hela kommer att bero på vilken tolkning som ges företräde: den traditionella, som innebär att man skyddar produkter vars särskilda egenskaper i huvudsak följer av de naturliga betingelserna i ursprungsområdet, eller den vidare, som innebär att man bortser från dessa särdrag. I den bemärkelsen är det inte uteslutet att ursprungsbeteckningar för andra varor bibehålls. Se härvidlag, Pellicer, R., ”Primeros pasos de una política comunitaria de defensa de la calidad de los productos alimenticios. Reglamento sobre la ’especificidad’ y Reglamento sobre denominaciones de origen e indicaciones geográficas”, i Gaceta Jurídica, B-83 och B-84, maj 1993, s. 13 respektive s. 15; särskilt B-84, s. 16.

---

38 – EGT L 208, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153.

---

39 – Rådets förordning (EG) nr 692/2003 av den 8 april 2003 om ändring av förordning (EEG) nr 2081/92 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 99, s. 1), går försiktigt i denna riktning genom uttalandet att ”[f]ör att vissa producenters förväntningar skall motsvaras är det också nödvändigt att utöka den förteckning över jordbruksprodukter som avses i bilaga II i förordning (EEG) nr 2081/92. Det är också lämpligt att utöka den förteckning som avses i bilaga I i den förordningen för att ta med livsmedel som framställts av produkter som omfattas av bilaga I i fördraget som genomgått en enkel bearbetning” (första skälet).

---

40 – EGT L 30, s. 989.

---

41 – EGT L 179, s. 1. Den har sin grund i förordning (EEG) nr 816/70 av den 28 april 1970 (EGT L 99, s. 1), om kompletterande bestämmelser om den gemensamma organisationen av marknaden för vin, och förordning (EEG) nr 817/70 av den 28 april 1970 (EGT L 99, s. 20), om särskilda bestämmelser om kvalitetsviner som producerats inom ett bestämt område. De ersattes av rådets förordningar (EEG) nr 337/79 respektive nr 338/79 av den 5 februari 1979 (EGT L 54, s. 1 och s. 48), som i sin tur ersattes av rådets förordningar nr 822/87 och nr 823/87 av den 16 mars 1987 (EGT L 84, s. 1 och s. 59; svensk specialutgåva, område 3, volym 23, s. 7, och svensk specialutgåva, område 3, volym 23, s. 65), som upphävdes genom den i dag gällande förordning nr 1493/1999.

---

42 – Enligt rådets förordning (EEG) nr 1576/89 av den 29 maj 1989 om allmänna bestämmelser för definition, beskrivning och presentation av spritdrycker (EGT L 160, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 29, s. 124) och rådets förordning (EEG) nr 1601/91 av den 10 juni 1991 som innehåller motsvarande bestämmelser för aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter (EGT L 149, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 37, s. 244) reserveras exklusiva geografiska beteckningar för dessa produkter med utgångspunkt från de områden där de ”fått sin karaktär och sina slutliga egenskaper” (artikel 5.3 b respektive 6.2 b).

---

43 – Denna regel syftar som framgår av artikel 2.1 a till att skydda köparen mot vilseledanden på grund av varornas märkning. Motsvarigheten inom vinsektorn var rådets förordning (EEG) nr 2392/89 av den 24 juli 1989 om allmänna bestämmelser om beskrivning och presentation av vin och druvmust (EGT L 232, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 30, s. 63), vilken har ersatts av nämnda förordning nr 1493/1999.

---

44 – Salignon, G.: ”La jurisprudence et la réglementation communautaires relatives à la protection des appellations d´origine, des dénominations géographiques et des indications de provenance”, Revue du Marché Unique Européen, nr 4, 1994, s. 107.

---

45 – En målsättning som kommissionen år 1985 tillkännagav i grönboken om den framtida europeiska jordbrukspolitiken (EGT 7/8-1985, punkt 1.2.1 och följande punkter och KOM(85) 333 slutlig, och i meddelandet om genomförandet av den inre marknaden: gemenskapslagstiftning om livsmedel (EGT 11-1985, punkt 2.1.18 och KOM(85) 603 slutlig)).

---

46 – Särskilt i dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe-Zentral, känd som ”Cassis de Dijon” (REG 1979, s. 649; svensk specialutgåva, volym 4, s. 377), som nämns nedan.

---

47 – Detta förslag framfördes i januari 1988 i ett memorandum till rådet från den franska regeringen, med rubriken ”Bidrag till genomförandet av den inre marknaden för livsmedel”, där den franska regeringen förutom att föreslå en harmonisering av skyddet för ursprungsbeteckningar för livsmedel uppmanade kommissionen att fortsätta arbetet med att utarbeta regler för horisontell harmonisering ? särskilt för basvaror ? för att inom gemenskapsområdet införa ett system för erkännande av livsmedelsspecialiteter som utgör en del av de kulinariska traditionerna i varje medlemsstat och ingå avtal om kvalitetscertifiering. Se Brouwer, O., ”Community Protection of Geographical Indications and Specific Character as a Means of Enhancing Foodstuffs Quality”, Common Market Law Review, nr 28‑1991, s. 618.

---

48 – Exempelvis kommissionens tolkningsmeddelande om försäljningsbeteckningar på livsmedel av den 24 oktober 1989 (EGT C 271, s. 2).

---

49 – Det antog en rad beslut, bland vilka man särskilt kan nämna beslutet av den 28 april 1989 om förslaget att inrätta ett gemenskapssystem för att skydda ursprungsbeteckningar, som visserligen begränsades till ost.

---

50 – Samma dag antogs även rådets förordning (EEG) nr 2082/92 av den 14 juli 1992 om särartsskydd för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, s. 9; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 160), för att även införa en metod för diversifiering på marknaden för att göra det möjligt för vissa producenter att öka sin försäljning och stärka sina marginaler genom att införa ett system för registrering och märkning av produkter med kontrollerade egenskaper, men till skillnad från ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, utan koppling mellan produktionen eller bearbetningen och en viss plats. Detta system existerar vid sidan av de nationella certifieringsbestämmelserna.

---

51 – Maroño Gargallo, M.M., a.a., s. 217.

---

52 – Se ovan fotnot 2, punkt 36. Se även punkt 42, där konsekvenserna av en registrering enligt grundförordningen anges.

---

53 – Denna formulering ansluter sig till en tolkning av rättsfiguren som liknar den tolkning som traditionellt tillämpas i internationella texter och nationella rättsordningar. Lydelsen av den återgivna bestämmelsen påminner om den definition som anges i artikel 2.1 i Lissabonkonventionen av den 31 oktober 1958 om skydd för ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering, ändrad i Stockholm den 14 juli 1967, Receuil des traités des Nations unies, volym 923, nr 13172, s. 205. Den är även besläktad med definitionen i artikel 79 i den spanska lagen nr 25/1970 av den 2 december (BOE nr 291), genom vilken stadgan om vinodling, vin och alkohol godkändes och i artikel 22 i lag nr 24/2003 av den 10 juli (BOE nr 165) om vinodling och vin, som ersätter den förstnämnda.

---

54 – Vissa författare anser att det endast är fråga om en gradskillnad, inte en skillnad i sak, som Sordelli, L., ”Indicazioni geografiche e denominazioni di origine nella disciplina comunitaria”, Diritto Industriale, 1994, sidan 837 och följande sidor; andra har gjort gällande att skillnaden inte är klart urskiljbar, som López Benítez, M., Las denominaciones de origen, Cedecs, Córdoba, 1996, s. 85, en åsikt som uttrycktes av Ekonomiska och sociala kommittén i meddelandet av den 3 juli 1991 om förslag om rådets förordning (EEG) om skydd för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT C 269, s. 62).

---

55 – I protokollet från särskilda kommittén för jordbruk nr 7290/92 av den 12 juni 1992 förklaras att ”kommissionen och rådet förklarar att Storhertigdömet Luxemburg med avseende på artikel 2.2 a och b skall betraktas som ett undantagsfall. Rådet och kommissionen bekräftar att artikel 2 i förordningen omfattar Luxemburgs nationella varumärke”. Se Pellicer, R., a.a.., B-84, s. 16 och s. 17.

---

56 – Detta föreslogs på sin tid av Ekonomiska och sociala kommittén i yttrandet över det ovannämnda förslaget till förordning.

---

57 – Den senare möjligheten har redan nämnts av generaladvokaten Jacobs i förslag till avgörande inför dom av den 5 november 2002 i mål C-325/00, kommissionen mot Tyskland, som kallats CMA-målet (REG 2002, s. I-9977), där han i punkt 40 förklarade att bestämmelsen i huvudsak är tillämplig när den ifrågavarande medlemsstaten ”är särskilt liten (exempelvis Luxemburg) och kanske när registrering önskas för en hel medlemsstat med avseende på en särskild produkt vars kvalitet eller anseende kan tillskrivas den medlemsstaten”.

---

58 – I den franska lagen av den 6 juli 1966 medges utan begränsningar att ett lands namn kan utgöra en ursprungsbeteckning. Inte heller anges någon som helst geografisk gräns i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter som återfinns i bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, vilket godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar ? vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet ? genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 (EGT L 336, s. 1, på s. 214; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3). I dess artikel 22 definieras geografiska beteckningar som sådana beteckningar ”som anger att en vara har sitt ursprung i en medlems territorium, eller i en region eller ort inom detta territorium, om varans egenskaper, rykte eller andra karaktäristiska egenskaper i huvudsak kan hänföras till dess geografiska ursprung”. Detsamma gäller definitionen av ursprungsbeteckningar i ovannämnda 1958 års Lissabonkonvention.

---

59 – Detta framgår av begreppet ”specificerat område” i bilaga VI.A till den ovannämnda förordningen nr 1493/1999, som begränsas till ”ett eller flera vinodlingsområden”. Ännu tydligare förklaras i tredje skälet till förordning nr 1576/89, även det nämnt ovan, att ”…[b]ruket av geografiska beteckningar som hänvisar till vissa områden och – undantagsvis – vissa länder bör genom gemenskapsregler reserveras för dessa områden och länder …”, medan artikel 5.3 innehåller ett konkret undantag till förmån för Luxemburg avseende ”marque nationale luxembourgeoise”.

---

60 – Cortés Martín, J.M., a.a., s. 351. I det avseendet har det med rätta påpekats att möjligheten att styrka denna koppling ”minskar ju större det område som beteckningen avser är” (punkt 8 i förslaget till avgörande av generaladvokaten La Pérgola i Feta-målet).

---

61 – Kommissionens förordning (EG) nr 2325/97 av den 24 november 1997 om komplettering av bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 beträffande registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i förordning (EEG) nr 2081/92 (EGT L 322, s. 33).

---

62 – Kommissionens förordning (EG) nr 1778/2001 av den 7 september 2001 om komplettering av bilagan till den i föregående fotnot nämnda förordningen (EG) nr 1107/96 (EGT L 240, s. 6).

---

63 – I punkt 45 i förslaget till avgörande inför domen av den 4 maj 1999 i de förenade målen C‑108/97 och C‑109/97, Windsurfing Chiemsee (REG 1999, s. I-2779), räknade generaladvokaten Cosmas upp naturliga faktorer som råvaror, jordmån och klimat i regionen och mänskliga faktorer som koncentrationen av likartade företag i området, specialiseringen i fråga om tillverkning eller bearbetning av vissa varor och upprätthållandet av vissa kvalitetsnivåer.

---

64 – Ett stort antal mineralvatten ? i fråga om vilka de naturliga faktorerna överväger ? har de facto registrerats som ursprungsbeteckningar, medan bageri- och konditorivaror har skyddats genom geografiska beteckningar. Det bör påpekas att skyddet för mineralvatten och källvatten i grundförordningen har tagits bort i förordning nr 692/2003, vilket innebär att dessa beteckningar tio år efter det att de godkänts inte längre ingår i registret (artikel 2).

---

65 – Fernández Novoa, C., La protección internacional de las denominaciones geográficas de los productos, Tecnos, Madrid, 1970, s. 3.

---

66 – I förslaget till förordning (EGT C 30, s. 11) avsåg jämställandet geografiska beteckningar. Vissa författare har dock gjort gällande att bristen på föreskrifter om de senares räckvidd är diskriminerande: Beier, F.K., och Knaak, R., ”The Protection of Direct and Indirect Geographical Indications of Source in Germany and The European Community”, International Review of Industrial Property and Copyright Law, vol. 25-1994, s. 32; Tilmann, W., ”EG‑Schutz für Geographische Herkünftsangaben”, Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht, 1992, s. 833; Jiménez Blanco, P., Las denominaciones de origen en el Derecho del comercio internacional, Eurolex, Madrid, 1996, s. 52.

---

67 – I den ovannämnda förordningen nr 1493/1999 föreskrivs i bilaga VI att beteckningarna ”muscadet”, ”blanquette”, ”vinho verde”, ”cava” och ”manzanilla” skall erkännas som namn på respektive område, som de berörda medlemsstaterna har avgränsat och lagstiftat om före den 1 mars 1986. Genom den likaså ovannämnda förordningen (EEG) nr 1576/89 skyddas beteckningarna ”pacharán”, ”korn”, ”kornbrand” och ”jägertee” på samma sätt.

---

68 – Detta undantag togs in i förordningen med anledning av en begäran från Förenade kungariket om registrering av ”Stilton-ost”, som ursprungligen framställdes i denna engelska stad, men vars framställning senare flyttades till en närbelägen ort medan det namn varan traditionellt var känd under bibehölls.

---

69 – Dom av den 20 februari 1975 i mål 12/74, kommissionen mot Tyskland, känd som Sekt‑Weinbrand- domen (REG 1975, s. 181; svensk specialutgåva, volym 2, s. 441).

---

70 – Fernández Novoa, C., a.a, s. 39, och Mattera, A., El mercado único, sus reglas y su funcionamiento, Civitas, Madrid, 1991, s. 447.

---

71 – Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3).

---

72 – En ny lydelse av denna bestämmelse återfinns i rådets förordning (EG) nr 806/2003 av den 14 april 2003 om anpassning till beslut 1999/468/EG av de bestämmelser i rättsakter som rådet antagit enligt samrådsförfarandet (kvalificerad majoritet) och som avser de kommittéer som biträder kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter (EGT L 122, s. 1).

---

73 – Protokollets detaljer redovisas i kommissionens meddelande till näringsidkare som berörs av ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel med avseende på det förenklade förfarande för gemenskapsregistrering som inrättas genom artikel 17 i förordning (EEG) nr 2081/92 (EGT C 273, 9.10.1993, s. 4). I doktrinen riktades skarp kritik mot frånvaron av ett invändningsförfarande för enskilda som berörs av registreringen, se bland andra Cortés Martín, a.a., s. 386 och s. 387. Enligt trettonde skälet i den ovannämnda förordningen nr 692/2003 var denna brist ? i kombination med andra orsaker ? avgörande för att det förenklade förfarandet togs bort.

---

74 – Kommissionens beslut 93/53/EEG av den 21 december 1992 om inrättande av en vetenskaplig kommitté för ursprungsbeteckningar, geografiska beteckningar och särartsskydd (EGT L 13, 1993 s. 16; svensk specialutgåva, område 3, volym 48, s. 18), ändrat genom beslut 94/437/EG av den 14 juni 1994 (EGT L 180, s. 47; svensk specialutgåva, område 3, volym 59, s. 63) och 97/656/EG av den 2 oktober 1997 (EGT L 277, s. 30).

---

75 – Kommissionens förordning EG) nr 1107/96 av den 12 juni 1996 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 (EGT L 148, s. 1).

---

76 – Kommissionens förordningar (EG) nr 1263/96 av den 1 juli 1996 (EGT L 163, s. 19); nr 123/97 av den 23 januari 1997 (EGT L 22, s. 19); nr 1065/97 av den 12 juni 1997 (EGT L 156, s. 5); nr 134/98 av den 20 januari 1998 (EGT L 15, s. 6); nr 644/98 av den 20 mars 1998 (EGT L 87, s. 8); nr 1549/98 av den 17 juli 1998 (EGT L 202, s. 25); nr 83/1999 av den 13 januari 1999 (EGT L 8, s. 17); nr 590/1999 av den 18 mars 1999 (EGT L 74, s. 8); nr 1070/1999 av den 25 maj 1999 (EGT L 130, s. 18); nr 2317/1999 av den 29 oktober 1999 (EGT 280, s. 66); nr 813/2000 av den 17 april 2000 (EGT L 100, s. 5); nr 2703/2000 av den 11 december 2000 (EGT L 311, s. 25); nr 913/2001 av den 10 maj 2001 (EGT L 129, s. 8); nr 1347/2001 av den 28 juni 2001 (EGT L 182, s. 3); nr 1660/2003 av den 19 december 2003 (EGT L 234, s. 10) och de tidigare nämnda förordningarna nr 2325/97 och nr 1778/2001 och den nu ifrågasatta förordningen nr 1829/2002.

---

77 – Dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74 (REG 1974, s. 837; svensk specialutgåva, volym 2, s. 343).

---

78 – Den ovannämnda domen av den 20 februari 1979 i det så kallade Cassis de Dijon-målet om fransk fruktlikör med en alkoholhalt på mellan 15 och 20 volymprocent som salufördes fritt i Frankrike och som man planerade att sälja i Tyskland, där en lägsta alkoholhalt på 25 volymprocent krävdes.

---

79 – Dom av den 17 juni 1981 i mål 113/80, kommissionen mot Irland (REG 1981, s. 1625; svensk specialutgåva, volym 6, s. 145), punkt 7, av den 9 juni 1982 i mål 95/81, kommissionen mot Italien (REG 1982, s. 2187), punkterna 20 och 21, och av den 7 maj 1997 i de förenade målen C-321/94?C‑324/94, Pistre m.fl. (REG 1997, s. I-2343), punkt 52.

---

80 – Dom av den 19 mars 1991 i mål C-205/89, kommissionen mot Grekland (REG 1991, s. I-1361), punkt 9.

---

81 – Se exempelvis Beier, F.-K., ”Propiedad industrial y libre circulación de mercancías en el mercado interior y en el comercio con terceros Estados”, Revista General de Derecho, nr 549, juni 1990, s. 4521 och fotnot 31 på s. 4519, se även Bercovitz, A., a.a., s. 520.

---

82 – Ändrad i Stockholm den 14 juli 1967, Receuil des traités des Nations unies, volym 828, nr 11851, s. 305.

---

83 – Dom av den 9 juli 1992 i mål 47/90 (REG 1992, s. I-3669).

---

84 – Dom av den 10 november 1992 i mål C-3/91 (REG 1992, s. I-5529).

---

85 – Dom av den 16 maj 2000 i mål C-388/95 (REG 2000, s. I-3123).

---

86 – Dom av den 20 maj 2003 i mål C-469/00, Ravil, REG 2003, s. I-5053, punkt 49.

---

87 – Dom av den 20 maj 2003 i mål C-108/01, Consorzio del Prosciutto di Parma och Salumificio S. Rita (REG 2003, s. I-5121), punkt 64.

---

88 – Kravet på en dubbel koppling även för ursprungsbeteckningar kritiserades hårt i doktrinen. Bland andra, Beier, F.-K., ”La nécessité de protéger les indications de provenance et les appellations d´origine dans le Marché Commun. En marge de l´Arret Sekt/Weinbrand de la Cour de Justice des Communautés européennes du 20 février 1975”, Proprieté Industrielle, OMPI/BIRPI, 1977, s. 160.

---

89 – Uttryckliga hänvisningar till ”anseende” finns exempelvis i dom av den 23 maj 1978 i mål 102/77, Hoffmann-La Roche (REG 1978, s. 1139; svensk specialutgåva, volym 4, s. 107), punkt 7, av den 11 juli 1996 i de förenade målen C-71/94, C-72/94 och C-73/94, Eurim-Pharm (REG 1996, s. I‑3603), punkt 31, båda avseende varumärken, av den 10 november 1992 i det ovannämnda målet Exportur, punkt 28, och av den 13 december 1994 i mål C‑306/93, SMW Winzersekt (REG 1994, s. I-5555), punkt 25.

---

90 – Dom av den 14 september 1982 i mål 144/81 (REG 1982, s. 2853; svensk specialutgåva, volym 6, s. 491).

---

91 – Dom av den 7 november 2000 i mål C-312/98 (REG 2000, s. I‑9187), som hade sin grund i en tolkningsfråga angående etiketterna på ett öl.

---

92 – Dom av den 14 december 2000 i mål C-99/99 (REG 2000, s. I-11535).

---

93 – Kommissionens förordning (EG) nr 2815/98 av den 22 december 1998 (EGT L 349, s. 56).

---

94 – Dom av den 18 november 2003 i mål C-216/01 (REG 2003, s. I-0000).

---

95 – Dom av den 4 mars 1999 i mål C-87/97 (REG 1999, s. I-1301). Det studerade målet gällde en konflikt mellan beteckningarna ”Cambozola”, avseende en ost som importerades till Italien från en annan medlemsstat där den lagligen tillverkades, och ”Gorgonzola”, avseende en italiensk ost vars ursprungsbeteckning registrerats i gemenskapsregistret. Domstolen fann att även om de båda livsmedlen till det yttre inte saknar likheter, förefaller det rimligt att anta att det föreligger en anspelning på en skyddad beteckning när de innehåller samma antal stavelser och de två sista sammanfaller, vilket medför ett uppenbart fonetiskt och optiskt släktskap mellan de båda orden.

---

96 – I dessa domar undersöktes även om kravet kan åberopas gentemot utomstående aktörer, mot bakgrund av att ursprungsbeteckningarnas produktspecifikation inte offentliggörs.

---

97 – Dom av den 9 juni 1998 i de förenade målen C-129/97 och C-139/97 (REG 1998, s. I-3315). Sakfrågan avsåg den franska regeringens begäran att, sedan den registrerat beteckningen ”époisses de Bourgogne” genom det förenklade förfarandet, ändra registreringen till att bara avse beteckningen ”époisses”.

---

98 – Dom av den 25 juni 2002 i mål C-66/00 (REG 2002, s. I-5917).

---

99 – Enligt kommissionens förordning (EG) nr 590/1999 av den 18 mars 1999 om komplettering av bilagan till den ovannämnda förordningen nr 1107/96 (EGT L 74, s. 8).

---

100 – Dom av den 6 december 2001 i mål C-269/99, Carl Kühne m.fl. (REG 2001, s. I-9517).

---

101 – Generaladvokaten Alber gjorde detta uttalande i förslagen till avgörande i båda målen (punkterna 92 respektive 97).

---

102 – Se de faktiska omständigheter som beskrivs i punkterna 22–47 i feta-domen, som kommer att behandlas ingående nedan.

---

103 – FEK B 8.

---

104 – En allmän sammanställning av enkäten återfinns som bilaga 1 till kommissionens svaromål. Dess vägledande karaktär kommenteras i ovan nämnda förordning nr 1829/2002 där det i sjuttonde skälet påpekas att ”det faktum att det nästan inte förekommer någon specifik lagstiftning på området i medlemsstaterna och det faktum att definitionen av termen feta i Kombinerade nomenklaturen är mycket allmänt hållen gör att eventuella beräkningar och jämförelser endast blir preliminära och att det blir stora avvikelser i de statiska uppgifterna. När det gäller flera av medlemsstaterna är det dessutom svårt att göra åtskillnad mellan produktion och återexport, vilket kan ge felaktig statistik.”

---

105 –      Även Nederländerna hade under åren 1981–1998 en reglering av denna typ. I Österrike förbehålls namnet för grekiska produkter enligt den konvention som ingicks med Grekland den 20 juni 1972 med tillämpning av avtalet av den 5 juni 1970 mellan de båda länderna om skydd för ursprungsbeteckningar och beteckningar för jordbruks-, konsthantverks-, och industriprodukter (BGBl nr 378/1972 och nr 379/1972; Österreichisches Patentblatt nrº 11/1972 av den 15 november 1972).

---

106 – Produktionen i nämnda medlemsstat uppgick, enligt uppgift från dess företrädare vid förhandlingen, till 10 325 ton år 2003 och till 11 200 ton år 2004.

---

107 –      Enligt nittonde skälet i förordning nr 1829/2002 är bruttoutvärderingen ”inte … någon bra metod och .. den [kan] ibland kan ge helt felaktiga resultat, eftersom metoden inte möjliggör någon kontroll av aktuell lagerhållning, återexporterade kvantiteter och liknande, vilket resulterar i att konsumtionen teoretiskt blir negativ i vissa medlemsstater”.

---

108 –      Vid förhandlingen visades det att etiketter med dessa hänvisningar används av tyska och danska producenter, vilket även framgår av handlingar som kommissionen fogat till sitt svaromål.

---

109 – Återfinns i sin helhet som bilaga 3 till kommissionens svaromål. Övervägandena återges i trettionde till trettioandra skälet till förordning nr 1829/2002.

---

110 – I doktrinen har det visserligen gjorts gällande att konflikten endast kan lösas genom en kompromiss. Fluir, A., ”Feta als geschützte Ursprungsbezeichnung – eine Leidensgeschichte”, European Law Reporter, 2002, nr 11, s. 437.

---

111 – Finans- och jordbruksministeriernas ministerbeslut nr 15294/1987 (FEK B 347).

---

112 – FEK B 892.

---

113 – FEK B 663.

---

114 – FEK B 667.

---

115 – Flera mål av samma slag avseende samma förordning har även inkommit till förstainstansrätten. Talan har väckts av Alpenhain-Camembert-Werk m.fl. (T-370/02), av Confédération générale des producteurs de lait de brebis et des industriels de Roquefort (T‑381/02) och av Arla Foods m.fl. (T‑397/02). Genom beslut av den 6 juli 2004 (REG 2004, s. I-0000) avvisades talan i det första av nämnda mål, i linje med kommissionens invändning, då förstainstansrätten fann att den ifrågasatta rättsakten inte berörde sökandena, som är tyska företag som framställer ost som saluförs som feta, personligen. De andra två målen är ännu inte avgjorda.

---

116 – Domstolens rättegångsregler, konsoliderad text av den 19 juni 1991 (EGT L 176, s. 7), vid flera tillfällen ändrad (senaste offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning i EUT C 193, av den 14 augusti 2003, s. 1).

---

117 – Rådets förordning (Euratom) nr 1 av den 15 april 1958 om vilka språk som skall användas i Europeiska atomenergigemenskapen (EGT B 17, s. 385; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 14).

---

118 – Dagordning samt förslag till åtgärder och andra arbetsdokument skall enligt artikel 3 i Mall för arbetsordning enligt rådets beslut 1999/468/EG (EGT C 38, 2001, s. 3) överlämnas senast 14 kalenderdagar före dagen för sammanträdet. Se även rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, s. 23) och ovannämnda förordning nr 806/2003.

---

119 – Jag framförde ett liknande resonemang i förslaget till avgörande inför dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, C-213/00 P, C-217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. (REG 2004, s. I-0000). Där påpekade jag att rättsakten endast skall ogiltigförklaras ”om det konstateras att resultatet, om förfarandereglerna hade iakttagits på ett ytterst noggrant sätt, skulle ha kunnat bli ett annat och till den berördes fördel eller om man, just på grund av formfelet, inte kan avgöra om beslutet skulle ha kunnat bli ett annat”. Jag tillade även att ”formfel kan … inte frigöras från målets sakinnehåll. Om ett meddelat beslut ogiltigförklaras på grund av ett formfel i förfarandet, därför att det på grund av förfarandefelet vid antagandet är felaktigt i sak, beror ogiltigförklaringen på sakfelet i avgörandet, inte på bristen i förfarandet. Formfelet får endast självständig betydelse om det medför att det inte är möjligt att bedöma det meddelade avgörandet”.

---

120 – Enligt det kortfattade protokollet från mötet kom man inte fram till en överenskommelse, då 47 röstade för förslaget, 23 röstade mot förslaget och 17 lade ned sina röster. Nämnda handling, liksom övriga protokoll från Kommittén för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel finns att läsa på www.europa.eu.int/comm/agriculture/minco/regco.

---

121 – Dom av den 10 februari 1998 i mål C-263/95 (REG 1998, s. I-441).

---

122 – Dom av den 11 november 2004 i mål C-249/02 (REG 2004, s. I-0000).

---

123 – Domstolens dom av den 23 februari 1988 i mål C-131/86, Förenade kungariket mot rådet (REG 1988, s. 905), punkt 37.

---

124 – Dom av den 20 mars 1959 i mål 18/57, Nold KG mot Höga myndigheten (REG 1959, s. 89; svensk specialutgåva, volym 2, s. 291), och därefter följande domar.

---

125 – Dom av den 14 februari 1990 i mål C-350/88, Delacre m.fl. mot kommissionen (REG 1990, s. I‑395), och av den 15 april 1997 i mål C-22/94, The Irish Farmers Association m.fl. (REG 1997, s. I-1809).

---

126 – I Danmarks ansökan följs denna ordning, medan Tyskland i sin ansökan först behandlar beteckningens traditionella karaktär för att därefter konstatera att den är generisk.

---

127 – Exemplet är hämtat från Diccionario de la Real Academia Española, 22:a upplagan.

---

128 – Som jag nämnde i punkt 28 i det flera gånger nämnda förslaget till avgörande i målet Canadane Cheese och Kouri, har följande betraktats som sådana: ”vinäger” (dom av den 9 december 1981 i mål 193/80, kommissionen mot Italien (REG 1981, s. 3019)), ”genever” (dom av den 26 november 1985 i mål 182/84, Miro (REG 1985, s. 3731)), ”öl” (dom av den 12 mars 1987 i mål 178/84, kommissionen mot Tyskland (REG 1987, s. 1227)), ”pasta” (dom av den 14 juli 1988 i mål 407/85, Glocken m.fl. (REG 1988, s. 4233), och i mål 90/86, Zoni (REG 1988, s. 4285)), ”yogurt” (dom av den 14 juli 1988 i mål 298/87, Smanor (REG 1988, s. 4489)), ”Edamerost” (dom av den 29 september 1988 i mål 286/86, Deserbais (REG 1988, s. 4907)), ”ost” (dom av den 11 oktober 1990 i mål C‑210/89, kommissionen mot Italien (REG 1990, s. I‑3697) och av den 11 oktober 1990 i mål C‑196/89, Nespoli och Crippa (REG 1990, s. I‑3647)), ”chark” (dom av den 13 november 1990 i mål C‑269/89, Bonfait (REG 1990, s. I‑4169)), och ”bröd” (dom av den 19 februari 1981 130/80, Kelderman (REG 1981, s. 527), av den 14 juli 1994 i mål C‑17/93, Van der Veldt (REG 1994, s. I-3537), och av den 13 mars 1997 i mål C-358/95, Morellato (REG 1997, s. I‑1431)).

---

129 – Förslag till avgörande av generaladvokaten Saggio inför domen i målet Guimont (dom av den 5 december 2000 i mål C-448/98, s. I-10663), punkt 11.

---

130 – Till skillnad från vad som är fallet i fråga om varumärken anges inte skälen för generaliseringen i grundförordningen, vilket har föranlett viss kritik. Se Lobato García-Miján, L., ”La protección de las Denominaciones de origen: estudio del reglamento (CEE) 2081/92”, i Estudios de Derecho Mercantil en homenaje al profesor Manuel Brosseta Pont, band II, Tirant lo Blanch, Valencia, 1995, sidan 1985 och följande sidor. Beträffande generaliseringsprocessen, se Fernández Novoa, C., a.a., s. 42.

---

131 – I engelsk rättspraxis tillät exempelvis High Court, London (Chancery Division) i dom av den 31 juli 1967 i målet ”Wine Products Ltd. & others vs. Mackenzie & Co. Ltd & others” australiska och sydafrikanska företag att använda beteckningen ”Jerez” (”Sherry”) – en spansk ort – på den engelska marknaden, under förutsättning att adjektivet ”australisk” eller ”sydafrikansk” lades till (”Australian Sherry” eller ”South African Sherry”). Detta motiverades med att det skulle vara oskäligt att tillåta att producenter från Jerez invände mot dessa uttryck, när de varit medvetna om bruket, se förslag till avgörande av generaladvokaten Wagner i det ovannämnda målet Sekt-Weinbrand. I fransk rättspraxis gav domen från Cour d’Appel de Montpellier av den 25 augusti 1984 om beteckningarna ”Jijona” och ”Alicante” upphov till livlig diskussion, där den granskades mot bakgrund av EG-domstolens resonemang i domen i det ovannämnda målet Exportur, som meddelades med anledning av en tolkningsfråga i det målet.

---

132 – Jag nyanserar här generaladvokaten Légers uttalande i punkt 40 i förslag till avgörande i det ovannämnda målet Bigi, där han konstaterar att ”[e]ftersom bedömningen av huruvida en beteckning är generisk eller inte, enligt förordningen, skall göras av kommissionen, anser jag att det inte ankommer på domstolen att sätta sig i kommissionens ställe i denna fråga. Domstolens roll består i att kontrollera lagligheten av de beslut som fattas på området av kommissionen (eller rådet), i enlighet med artikel 230 EG.” Eftersom utrymme för diskussion saknas i det andra avseendet, anser jag att när den rättsakt som utgör föremål för domstolens rättsliga prövning av en betecknings generiska karaktär ogiltigförklaras, träder inte domstolen i den andra institutionens ställe och den fråntas inte sina befogenheter.

---

133 – Med generaladvokaten Légers ord i punkt 50 i det nämnda förslaget till avgörande i målet Bigi.

---

134 – Denna dubbelhet hänger samman med att man valt en eklektisk lösning inför de olika medlemsstaternas skilda tolkningar av garantinivån.

---

135 – I punkterna 22–28 i domen i målet Feta beskrivs kommissionens arbete med att ta fram ett förslag till en icke uttömmande vägledande förteckning över beteckningar som inte kan registreras därför att de anses vara generiska.

---

136 – López Escudero, M., riktar i ”Parmigiano, feta, epoisse y otros manjares en Luxemburgo: las denominaciones geográficas ante el TJCE”, Une Communauté de droit: Festschrift für Gil Carlos Rodríguez Iglesias, BMW-Berliner Wissenschafts-Verlag, 2003, sidan 409 och följande sidor, hård kritik mot att det krävs en exklusiv koppling till ett område för att en vara skall anses som icke generisk.

---

137 – Se exempelvis Fernández Novoa, C., a.a., s. 46; i tysk doktrin, Bussman, K., ”Herkunftsangabe oder Gattungsbezeichnung”, Gewerblicher Rechtsschutz Und Urheberrecht, 1965, sidan 281 och följande sidor.

---

138 – Det förfarande som medför en notering i bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 2400/96 av den 17 december 1996 om upptagandet av vissa namn i ”Register över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar” som föreskrivs i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 327, s. 11; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153), som ändrats vid flera tillfällen.

---

139 – Se härvidlag Cortés Martín, J.M., a.a., s. 381.

---

140 – Hämtat från Cortés Martín, J.M., a.a., fotnot 1206, s. 335.

---

141 – Fernández Novoa, C., a.a., s. 43.

---

142 – Rochard, D., ”’Rillettes du Mans’?, ’?Rilettes dela Sarthe’?: dénominations génériques ou IGP? C’est le juge qui va déguster!”, Revue de Droit Rural, nr 251, 1997, s. 175.

---

143 – Rochard, D., a.a., nämner närmare bestämt Stresakonventionen, som undertecknades den 1 juni 1951, enligt vilken de som är anslutna har rätt att använda beteckningarna i bilaga II, under förutsättning att de respekterar tillverkningsreglerna och anger produktionslandet. Beteckningarna i bilaga I får däremot endast användas av producenter från det berörda geografiska området. Det skall påpekas att den konventionen ? som inte är tillämplig på feta ? undertecknades av Danmark, som dock senare frånträdde den, medan den inte undertecknades av Grekland.

---

144 – Se punkt 19 i förslaget till avgörande i målet Canadane Cheese och Kouri.

---

145 – Se inom detta internationella område, exempelvis, Europa–Medelhavsavtal om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Arabrepubliken Egypten, å andra sidan, undertecknat i Luxemburg den 25 juni 2001 (EGT L 304, 2004, s. 39), närmare bestämt artikel 37, bilaga VI samt den åtföljande förklaringen avseende dessa; Avtal om ekonomiskt partnerskap, politisk samordning och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Mexikos förenta stater, å andra sidan, undertecknat i Bryssel den 8 december 1997 (EGT L 276, 2000, s. 45), särskilt artikel 12; eller Interimsavtal om handel och handelsfrågor mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska kol- och stålgemenskapen å ena sidan och Republiken Bulgarien å andra sidan, undertecknat i Bryssel den 8 mars 1993 (EGT L  323, 1993, s. 2).

---

146 –      Homeros: Odysséen, svensk översättning av Erland Lagerlöf, Wahlström & Widstrand, 1990, nionde sången, raderna 244–247.

---

147 –      Ibidem, nionde sången, ”ett trotsigt och laglöst släkte det är” (raderna 106 och 107); ”Ej de rådslå heller på ting och ej ha de lagar” (rad 112); ”och envar som domare råder själv över maka och barn och frågar ej efter de andra” (raderna 114 och 115); cyklopen är ”en, som var rustad med jättelik styrka, vild och barbarisk och utan respekt för rätt eller lagar” (raderna 214 och 215).

---

148 –      Ibidem, tjugonde sången, rad 69.

---

149 –      Homeros: Iliaden, svensk översättning av Erland Lagerlöf, Wahlström & Widstrand, 1991, elfte sången, raderna 638–640, där det berättas om hur Hekamede med de vackra lockarna beredde en dryck åt Patroklos och Nestor genom att däri blanda vin och däröver riva getmjölksost med en bronssmidd kniv.

---

150 – Se O’Connor B., och Kirieeva, I., ”What’s in a name?: The Feta cheese saga”, International trade law and regulation, vol. 9, 2003, sidan 117 och följande sidor.

---

151 – Denna ståndpunkt överensstämmer med artikel 6 i den ovannämnda Lissabonkonventionen, snarare än med artikel 24.6 i det likaså nämnda avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter, där situationen i konsumtionsområdena ges företräde.

---

152 – I artikel 3 i grundförordningen föreskrivs uttryckligen att ”[n]är det skall avgöras huruvida ett namn har blivit generiskt, skall hänsyn tas till alla faktorer, i synnerhet – förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten eller livsmedlet konsumeras, – förhållandena i andra medlemsstater, – berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning …”.

---

153 – Danmark har visserligen ifrågasatt yttrandet, men något tillräckligt tungt vägande skäl för att underkänna det har inte framförts.

---

154 – Sedan de inledande tveksamheterna övervunnits erkändes deras värde i domen i det ovannämnda målet Windsurfing Chiemsee, punkt 53, och i dom av den 16 juli 1998 i mål C‑210/96, Gut Springenheide och Tusky (REG 1998, s. 4657), punkt 37. Även om de hänvisar till denna metod inom varumärkesområdet och reflektionen riktas till de nationella domstolarna, så kan principen extrapoleras till området för ursprungsbeteckningar och åtgärder från gemenskapens institutioner.

---

155 – Just i fråga om patent konstaterades i dom av den 5 december 1996 i de förenade målen C‑267/95 och C-268/95, Merck och Beecham (REG 1996, s. I-6285), att skyddet för industriell och kommersiell äganderätt på patenträttsområdet ”innebär att patenthavaren som kompensation för sin uppfinnarmöda tillförsäkras ensamrätt att använda en uppfinning för att tillverka industriprodukter och bringa dem i omsättning, antingen direkt eller genom att upplåta licens till tredje part, liksom rätten att motsätta sig efterbildning” (punkt 30).

---

156 – Enligt de grekiska författningarna och produktspecifikationen som åtföljde ansökan om registrering i gemenskapsregistret tillåts framställningen i Makedonien, Trakien, Epirus, Thessalien, centrala Grekland, Peloponnesos ? nästan hela det grekiska fastlandet ? och förvaltningsområdet [Nomos] på Lesbos.

---

157 –      Man får inte glömma att Europeiska unionens utveckling med successiva utvidgningar ibland innebär att stater med begränsad yta ansluter sig. Processen fortgår och det skydd som beviljats en produkt i ett område i det nuvarande gemenskapsterritoriet kanske kommer att utvidgas till de nya medlemsstaterna.

---

158 –      Generaladvokaten Pergola medgav själv detta i förslaget till avgörande i målet feta (punkt 8).

---

159 – Jag påpekade detta redan i punkt 75 i det flera gånger nämnda förslaget till avgörande i målet Canadane Cheese och Kouri, där jag betonade att kravet annars ”skulle hindra att skydd gavs åt många geografiska benämningar, eftersom modern produktionsteknik gör det möjligt att nästan obegränsat framställa en produkt på varje ort”.

---

160 – Vilket innebär att inte ens hela denna ö omfattas.

---

161 – Calvino, I.: Palomar, utgivare Giulio Einaudi, Turin, 1983, s. 75, svensk översättning av Viveka Melander, Bonniers, 1985, sidorna 79 och 80.