61972J0070

1. EEG:s medlemsstater - skyldigheter - fördragsbrott - kommissionen - fastställelse - motiverat yttrande - beslut - upphörande av fördragsbrottet - villkor - nationella rättsliga åtgärder - klargörande från kommissionens sida - talan - upptagande till prövning

(artiklarna 169 och 93.2 i EEG-fördraget)

2. EEG:s medlemsstater - stöd som ges av stater eller med hjälp av statliga medel - befintliga stödordningar - kommissionens prövning - meddelande till berörda parter för att få in synpunkter - verkningar

(artikel 93.2 i EEG-fördraget)

3. EEG:s medlemsstater - stöd som ges av stater eller med hjälp av statliga medel - befintliga stödordningar - upphävande eller ändring - kommissionen - beslut - aspekter av stödet som inte är förenliga med fördraget - upplysningar som är nödvändiga för att beslutet skall få verkan

(artikel 93.2 i EEG-fördraget)

1. Eftersom fördraget syftar till att medlemsstaternas fördragsbrott och de följder som dessa har haft eller kan få verkligen skall undanröjas, åligger det de gemenskapsinstitutioner som har till uppgift att säkerställa fördragets efterlevnad att bestämma i vad mån den berörda medlemsstatens skyldighet kan klargöras i de motiverade yttranden eller beslut som skall meddelas enligt artikel 169 respektive artikel 93.2 eller i de ansökningar som inges till domstolen. En begäran från kommissionen som går ut på att få fastställt att en medlemsstat genom att inte vidta bestämda åtgärder har underlåtit att fullgöra skyldigheter som åligger den enligt fördraget, får följaktligen tas upp till prövning

2. Det meddelande som avses i artikel 93.2 första meningen syftar uteslutande till att från de berörda parterna erhålla alla uppgifter som kan vägleda kommissionen i dess framtida handlande och påverkar inte enskildas rättigheter när det gäller rättsliga

bestämmelser som inför eller förlänger ett stöd som ges av en stat eller med hjälp av statliga medel.

3. Till skillnad från artikel 93.3, som ger kommissionen befogenhet att vid behov omedelbart vidta tillfälliga åtgärder, får beslut som fattas enligt artikel 93.2 bara full verkan om kommissionen upplyser den berörda medlemsstaten om vilka aspekter av stödet som är oförenliga med fördraget och därför skall upphävas eller ändras.

Mål 70/72

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren, Jochen Thiesing, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos juridiske rådgivaren Pierre Lamoureux, 4, boulevard Royal,

sökande,

mot

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av Martin Seidel, Regierungsdirektor vid förbundsekonomiministeriet, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg, Förbundsrepubliken Tysklands ambassad, 3, boulevard Royal,

svarande.

Talan avser fastställelse av att Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt kommissionens beslut av den 17 februari 1971 om stöd som beviljats enligt artikel 32 i lagen om anpassning och sanering av tyska kolgruvor och gruvregioner.

1 Genom en ansökan som inkom till domstolens kansli den 2 oktober 1972 har kommissionen i enlighet med artikel 93.2 i EEG-fördraget väckt talan vid domstolen i avsikt att få följande fastställt:

1. Att Förbundsrepubliken Tyskland har åsidosatt kommissionens beslut av den 17 februari 1971 om stöd som ges enligt artikel 32 i lagen av den 15 maj 1968 om anpassning och sanering av tyska kolgruvor och gruvregioner (kallad Kohlegesetz, Bundesgesetzblatt 1968, I, s. 365). Denna lag förlängdes genom artikel 9 i lagen av den 18 augusti 1969 om beviljande av investeringsbidrag och om ändring av vissa bestämmelser rörande skattesystemet och bidragssystemet (kallad Steueränderungsgesetz 1969, Bundesgesetzblatt 1969, I, s. 1211).

2. Att Förbundsrepubliken Tyskland är skyldig att från stödmottagarna kräva återbetalning av vissa bidrag som beviljades i strid med ovannämnda beslut.

Föremål för tvisten

2 Genom artikel 32 i lagen av den 15 maj 1968 (Kohlegesetz) blev det möjligt att under en bestämd tid bevilja stöd i form av skattelättnader för att främja vissa investeringar som kunde förbättra den ekonomiska strukturen i tyska regioner som hade berörts av kolkrisen.

Kommissionen underrättades i vederbörlig ordning om förslaget till denna lag den 15 juni 1967 och tillkännagav den 30 november samma år att den inte hade några invändningar att framföra.

3 Genom artikel 9 i lagen av den 18 augusti 1969 (Steueränderungsgesetz) förlängdes verkan av artikel 32 i lagen av den 15 maj 1968 med två år efter en ändring som föreslogs av ett utskott i Bundestag. Ändringen antogs av Bundestag den 18 juni 1969 och godkändes av Bundesrat den 10 juli samma år.

Kommissionen underrättades om detta av Förbundsrepubliken Tysklands regering den 16 juli 1969.

Även om denna regering var sen med att uppfylla den underrättelseskyldighet som åligger medlemsstaterna enligt artikel 93.3 första meningen, underlät kommissionen å sin sida att utnyttja de befogenheter som tillkommer den enligt artikel 93.3 andra och tredje meningarna och nöjde sig med att i ett meddelande daterat den 1 augusti 1969 påtala förseningen och begära ytterligare uppgifter.

Under dessa omständigheter kunde den lag som antogs av parlamentet träda i kraft efter utfärdandet den 18 augusti 1969.

Genom en verbalnot av den 1 oktober 1969 beskrev den tyska regeringen kortfattat de omständigheter under vilka ändringslagen hade antagits.

4 Det var först genom en formell underrättelse av den 30 juli 1970 som kommissionen riktade en uppfordran i enlighet med artikel 93.2 i fördraget till den tyska regeringen att yttra sig och samtidigt även bad regeringen att inte fatta några ytterligare beslut om beviljande av stöd i Nordrhein-Westfalen från och med den 1 december 1970.

5 I Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 14 augusti 1970 offentliggjorde kommissionen ett meddelande i vilket andra berörda parter än medlemsstaterna anmodades inkomma med synpunkter på att tidsperioden för beviljande av de berörda investeringsbidragen hade förlängts.

Enligt kommissionens uppfattning fick detta meddelande verkan i förhållande till de personer som det var riktat till den 20 augusti 1970.

6 Den 17 februari 1971 fattade kommissionen det beslut som den anklagar Förbundsrepubliken Tyskland för att ha åsidosatt, vilket trädde i kraft den 24 februari 1971 i och med att det anmäldes för den tyska regeringen.

I artikel 1 i detta beslut fastställs att "Förbundsrepubliken utan dröjsmål skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att i gruvregionerna i Nordrhein-Westfalen upphöra med det icke-selektiva beviljandet av investeringsbidrag som fastställs i artikel 32.1 i lagen om anpassning och sanering av tyska kolgruvor och gruvregioner (Kohlegesetz), ändrad genom artikel 9 i lagen av den 18 augusti 1969 (Steueränderungsgesetz).

7 Kommissionen inledde därefter förhandlingar med den tyska regeringen för att fastställa villkor för ett "selektivt beviljande" av bidrag i syfte att göra det möjligt för svaranden att uppfylla de skyldigheter som följer av beslutet av den 17 februari 1971.

Även om dessa förhandlingar utmynnade i en lösning avseende beslutets geografiska tillämpningsområde som antogs enhälligt var detta inte fallet i fråga om utsträckningen i tiden av dess tillämpning av de tyska myndigheterna.

Dessa har för genomförandet av beslutet av den 17 februari 1971 tillämpat övergångsbestämmelser, vilket kommissionen anser vara ett åsidosättande av de skyldigheter som följer av beslutet.

Upptagande till sakprövning

8 Förbundsrepubliken Tyskland har bestritt att den talan som har väckts på grundval av artikel 93.2 första stycket kan tas upp till prövning på den grunden att kommissionens beslut av den 17 februari 1971, tvärtemot ett formellt krav i fördraget, inte anger en tidsfrist utan begär att den kritiserade stödordningen skall upphöra "utan dröjsmål".

Fastställandet av en sådan tidsfrist skulle enligt den bindande föreskriften i artikel 93.2 vara ett villkor för att väcka talan vid domstolen i enlighet med de särskilda villkoren i bestämmelsen fråga.

9 Denna invändning handlar i själva verket inte om huruvida talan kan tas upp till prövning utan om huruvida beslutet av den 17 februari 1971 är giltigt.

Invändningen om att talan inte kan prövas kan därför inte godtas.

10 Svaranden har vidare hävdat att särskilt sökandens andra yrkande, enligt vilken svaranden skulle vara skyldig att inom vissa tidsgränser kräva återbetalning från stödmottagarna av de bidrag som beviljades efter beslutet av den 17 februari 1971, inte kan tas upp till prövning.

Enligt svaranden följer det av artikel 171 i fördraget att domstolen när det gäller en talan som väcks mot en medlemsstat skall begränsa sig till att fastställa fördragsbrottet och inte kan döma medlemsstaten till att vidta vissa bestämda åtgärder.

Det skulle i själva verket tillkomma den berörda medlemsstaten ensam att besluta om vilka åtgärder som krävs för att verkställa domstolens dom så att följderna av fördragsbrottet upphör.

11 Enligt artikel 93.2 andra stycket får kommissionen eller andra berörda stater "om staten i fråga inte rättar sig efter detta beslut inom föreskriven tid [...] hänskjuta ärendet direkt till domstolen".

12 Det andra yrkandet i talan går ut på att få fastställt att svaranden, genom att underlåta att kräva återbetalning från stödmottagarna av det stöd som dessa felaktigt har erhållit, inte har fullgjort den skyldighet som åligger den enligt beslutet av den 17 februari 1971.

13 Detta yrkande kan tas upp till prövning eftersom kommissionen, då den fastställer att en stödåtgärd inte är förenlig med den gemensamma marknaden, är behörig att besluta att den berörda staten skall upphäva eller ändra stödet.

För att upphävandet eller ändringen skall få ändamålsenlig verkan får det inbegripa en skyldighet att kräva återbetalning av stöd som har beviljats i strid med fördraget så att kommissionen, om inga åtgärder vidtas för att få tillbaka stödet, kan hänskjuta ärendet till domstolen.

För övrigt skulle även ett yrkande från kommissionens sida inom ramen för förfarandet i artikel 169 - 171, som går ut på att få fastställt att en medlemsstat genom att inte vidta bestämda åtgärder har underlåtit att fullgöra de skyldigheter som åligger den enligt fördraget, kunna tas upp till prövning.

Eftersom fördraget syftar till att medlemsstaternas fördragsbrott och de följder som dessa har haft eller kan få verkligen skall undanröjas, åligger det de gemenskapsinstitutioner som har till uppgift att säkerställa fördragets efterlevnad att bestämma i vad mån den berörda medlemsstatens skyldighet kan klargöras i de motiverade yttranden eller beslut som skall meddelas enligt artikel 169 respektive artikel 93.2 eller i de ansökningar som inges till domstolen.

Denna invändning kan därför inte godtas.

Saken

14 Det fördragsbrott som Förbundsrepubliken Tyskland anklagas för är att man i de regioner i delstaten Nordrhein-Westfalen som inte längre skulle komma i fråga för det stöd som fastställdes genom lagen av den 15 maj 1968 har fortsatt att bevilja investeringsbidrag med stöd av ändringslagen av den 18 augusti 1969.

15 Under förhandlingarnas gång har kommissionen hänvisat till olika tidpunkter som kan avgöra när förbudet mot beviljandet av detta stöd fick verkan.

16 I den formella underrättelse av den 30 juli 1970 som riktades till den tyska regeringen begärde kommissionen att den senare skulle "säkerställa att inga nya beslut fattas om beviljandet av stöd enligt artikel 32 i kollagen i Nordrhein-Westfalen från och med den 1 december 1970".

Kommissionen tycks emellertid inte ha insisterat på att denna dag skulle iakttas.

17 Kommissionen anser emellertid att det meddelande som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 14 augusti 1970 fick rättsföljder i den meningen att de berörda parterna från den dag då de hade möjlighet att få kännedom om meddelandet inte längre kunde göra gällande ett legitimt intresse av att upprätthålla de lagbestämmelser varigenom den omtvistade ordningen infördes respektive förlängdes.

För att fastställa vid vilken tidpunkt beslutet av den 17 februari 1971 fick verkan är det nödvändigt att dessförinnan undersöka denna fråga.

18 Det meddelande som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 14 augusti 1970 upplyser för det första om att kommissionen har inlett det förfarande som fastställs i artikel 93.2 första meningen i EEG-fördraget mot stödordningen i fråga "eftersom ett icke-differentierat beviljande av dessa investeringsbidrag i alla gruvregioner i Nordrhein-Westfalen inte längre kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden".

För det andra uppmanas alla berörda parter att till kommissionen inkomma med synpunkter på att tidsperioden för beviljande av de berörda investeringsbidragen har förlängts.

19 I enlighet med artikel 93.2 första meningen är syftet med meddelandet uteslutande att från de berörda parterna få alla uppgifter som kan vägleda kommissionen i dess framtida handlande.

Med hänsyn till denna avsikt och även de ytterst knapphändiga formuleringar som användes för att beskriva och karaktärisera stödordningen i fråga kan man inte sluta sig till att verkan av detta meddelande på enskilda personers rättigheter skulle vara den som kommissionen hävdar.

Denna tidpunkt skall därför inte beaktas vid fastställandet av när beslutet av den 17 februari 1971 fick verkan och uppgifterna i beslutet skall följaktligen utgöra de enda faktorer som skall tas i beaktande vid bedömningen av det fördragsbrott som Förbundsrepubliken Tyskland anklagas för.

20 Enligt villkoren i artikel 93.2 skall kommissionen, om den finner att ett stöd som har beviljats av en stat inte är förenligt med den gemensamma marknaden, fatta beslut om att den berörda staten "skall upphäva eller ändra" stödet.

Till skillnad från punkt 3 i samma artikel, som ger kommissionen befogenhet att vid behov omedelbart vidta tillfälliga åtgärder, får beslut som fattas enligt artikel 93.2 bara full verkan om kommissionen anger för den berörda medlemsstaten vilka aspekter av stödet som är oförenliga med fördraget och därför skall upphävas eller ändras.

21 I detta hänseende framgår det av beslutet av den 17 februari 1971 att kommissionen har krävt att Förbundsrepubliken Tyskland skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att upphöra med det "icke-selektiva" beviljandet av investeringsbidrag i gruvregionerna i Nordrhein-Westfalen, utan att ange närmare vid vilken tidpunkt och på vilka kriterier svaranden skulle vara tvungen att upphäva eller ändra stödet i fråga.

Av ingressen och bakgrunden till beslutet framgår på sin höjd att urvalsvillkoret skall vara av geografisk karaktär så att förlängningen av stödordningen endast skall gynna vissa regioner som är särskilt drabbade av kolkrisen.

22 Exakta uppgifter om det geografiska område som beslutet av den 17 februari 1971 gällde framkom inte förrän under de förhandlingar som kommissionen förde med företrädare för den tyska regeringen efter det att beslutet hade antagits.

Det var först i ett meddelande av den 16 december 1971 som kommissionen fastställde villkoren för en geografisk differentiering av beviljandet av stöd genom att ange vissa parametrar av ekonomisk karaktär som kan användas för detta syfte och genom att räkna upp de distrikt där ett fortsatt beviljande av investeringsbidrag kan anses vara förenligt med fördraget.

Den slutgiltiga förteckningen över dessa distrikt - som är längre än vad som förutsågs i meddelandet av den 16 december 1971 - framkom först i yrkandena i den ansökan varigenom talan i detta mål inleddes.

23 I brist på tillräckliga uppgifter om en av de viktigaste aspekterna av det beslut som antogs enligt artikel 93.2 verkar det därför som om innehållet i den skyldighet som ålades Förbundsrepubliken Tyskland förblev obestämd fram till dess att kommissionen efter förhandlingar med företrädare för den tyska regeringen var i stånd att med erforderlig exakthet upplysa den senare om det geografiska tillämpningsområdet för det stöd som avsågs i den lag som förlängde lagen av den 15 maj 1968 och, på motsvarande sätt, de distrikt där denna förlängning inte var tillämplig.

Mot bakgrund av denna ovisshet rörande en av de viktigaste aspekterna av det förbud som beslutades av kommissionen kan det inte läggas de tyska myndigheterna till last att dessa vidtog nödvändiga åtgärder för att ta hänsyn till de legitima intressena hos investerare med verksamhet i de områden som senare skulle uteslutas från stödordningen i fråga.

24 Sökandens talan skall därför ogillas.

25 I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Sökanden har tappat målet.

Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

-med avslag på alla övriga mera omfattande eller motstridiga yrkanden - följande:

1) Sökandens talan ogillas.

2) Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.