(1)

Unionen och den inre marknadens funktion bygger på tullunionen. Med hänsyn till intresset hos både de ekonomiska aktörerna och tullmyndigheterna i unionen sammanställdes i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (2) (kodexen) tullagstiftning som tidigare funnits i olika rättsakter i en enda rättsakt, innehållande de allmänna regler och förfaranden som behövs för att säkerställa genomförandet av på unionsnivå införda tulltaxebestämmelser och andra bestämmelser som har anknytning till handeln med varor mellan unionen och länder och territorier utanför unionens tullområde, och bestämmelser om uttag av importavgifter. Medlemsstaternas tullmyndigheter ansvarar för genomförandet av dessa regler genom sina operativa uppgifter, t.ex. att tillämpa tullförfaranden, utföra riskanalys och göra kontroller samt tillämpa sanktioner i fall av tullrättsliga överträdelser.

(2)

Vid genomförandet av förordning (EU) nr 952/2013 har svagheter avslöjats på flera områden. Bland dessa ingår otillräckligheten/ineffektiviteten hos åtgärder som fastställts genom annan unionspolitik än tullagstiftningen när det gäller att säkerställa att unionen och dess medborgare skyddas mot icke-ekonomiska risker avseende varor, tullmyndigheternas kapacitet att effektivt hantera den ökande volymen av varor importerade från tredjeländer via distansförsäljning (e-handelstransaktioner), kapaciteten hos den it-systemsstruktur som genom förordning (EU) nr 952/2013 inrättades i syfte att digitalisera tullprocesserna för att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen, närmare bestämt med teknik som bygger på utnyttjande av data och avsaknaden av effektiva styrningsstrukturer för tullunionen, vilket leder till olika praxis och oenhetlig tillämpning av reglerna i medlemsstaterna. Till följd av de inre och yttre risker och hot som finns leder dessa svagheter till hinder för att tullunionen, och därmed den inre marknaden, ska fungera väl.

(3)

Tullagstiftningen bör beakta den snabba utvecklingen i de globala handelsmönstren, tekniken, affärsmodellerna och behoven hos berörda parter, inbegripet företag, konsumenter och allmänheten. Det krävs därför att ett stort antal ändringar görs i förordning (EU) nr 952/2013. Den förordningen bör av tydlighetsskäl upphävas och ersättas. [Ändr. 2]

(4)

För att målen för tullunionen ska uppnås på ett effektivt sätt bör ett antal regler och förfaranden som reglerar hur varor förs in eller ut ur unionens tullområde revideras och , förenklas och harmoniseras . En modern, integrerad uppsättning interoperabla elektroniska tjänster bör tillhandahållas för insamling, behandling och utbyte av information som är relevant för tillämpningen av tullagstiftningen (Europeiska unionens tulldatacentral, EU:s tulldatacentral). Europeiska unionens tullbyrå (EU:s tullbyrå) bör inrättas som en central operativ enhet som samordnar förvaltningen av tullunionen på specifika områden. [Ändr. 3]

(5)

Efter antagandet av förordning (EU) nr 952/2013 har tullmyndigheternas roll utvecklats till att i allt större utsträckning omfatta tillämpningen av unionslagstiftningens och den nationella lagstiftningens krav på varor som omfattas av tullövervakning, särskilt de icke-ekonomiska krav på varor som måste iakttas för att dessa varor ska komma in och cirkulera på den inre marknaden. Mängden av sådana icke-ekonomiska uppgifter har ökat exponentiellt under årens lopp, i takt med ökade förväntningar hos företagen och allmänheten i unionen när det gäller skydd, säkerhet, tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning, hållbarhet, människors, djurs och växters hälsa och liv, miljön, skyddet av mänskliga rättigheter och unionens värden. Nya verktyg, t.ex. det digitala produktpasset, kommer att införas för att annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna med avseende på produkter fortsatt ska svara på dessa förväntningar. Det är därför nödvändigt att återspegla ökningen av de icke-ekonomiska riskernas antal och komplexitet genom att i tullmyndigheternas uppdrag införa en särskild hänvisning till skyddet av alla dessa allmänna intressen, och i tillämpliga fall, till nationell lagstiftning, i nära samarbete med andra myndigheter. Det är också viktigt att notera att en betydande mängd varor som hanteras i större hamnar och på flygplatser lastas om på sin väg från och till andra världsdelar, utan att komma in på unionsmarknaden. Sådana varor behöver inte alltid uppfylla de EU:s säkerhets- och produktstandarder som gäller för varor som släpps ut på den inre marknaden. [Ändr. 4]

(6)

Mot bakgrund av utvecklingen av tullmyndigheternas roll och de affärsmodeller inom vilka de verkar, och för att de ska fungera som en enda enhet och bidra till en smidigt fungerande inre marknad, är det nödvändigt att närmare precisera de uppdrag som tullmyndigheterna ska utföra, genom att tydligare ange deras mål och uppgifter.

(7)

Vissa definitioner som anges i förordning (EU) nr 952/2013 bör anpassas för att ta hänsyn till att den här förordningen har ett vidare tillämpningsområde, för att anpassa dem till definitioner i andra unionsakter, och för att förtydliga terminologi som har olika betydelse inom olika sektorer. Nya definitioner bör anges i tullagstiftningen för att förtydliga vissa aktörers roller och ansvar i tullprocesserna. När det gäller importörer och exportörer , i betydelsen varje person som är involverad i distansförsäljning av varor, bör dessa personer genom nya definitioner göras ansvariga gentemot tullen för att varorna uppfyller kraven, inbegripet i fråga om ekonomiska och icke-ekonomiska risker , i enlighet med lagstiftningen om produktöverensstämmelse , i syfte att stärka tullövervakningen. När det gäller det nya begreppet faktisk importör bör det genom nya definitioner säkerställas att en ekonomisk aktör, i motsats till konsumenten, i vissa fall i samband med onlineförsäljning från länder utanför unionen, betraktas som importör och påtar sig motsvarande ansvar och bör säkerställa att den berörda ekonomiska aktören har följt den relevanta lagstiftning som tillämpas av tullmyndigheterna när varorna förs in i eller ut ur unionens tullområde samt tillhandahåller, upprätthåller och tillgängliggör lämpliga register över sådan efterlevnad . Nya definitioner bör också införas med avseende på det utvidgade tillämpningsområdet för bestämmelserna om tullövervakning, riskhantering och tullkontroller. [Ändr. 5]

(8)

Utöver tullmyndigheternas traditionella roll för uttag av tullar, mervärdesskatt och punktskatter och tillämpningen av tullagstiftningen har de också en avgörande roll för kontrollen av efterlevnaden av annan unionslagstiftning och, i tillämpliga fall, annan nationell lagstiftning i tullfrågor. En definition av begreppet ”annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna” bör införas i syfte att skapa en verkningsfull ram för att reglera tillämpningen och övervakningen av dessa särskilda krav på varor i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020  (3) om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter, och inom ramen för de särskilda tullkontroller och tullförfaranden som fastställs i denna förordning . Sådana förbud och restriktioner kan grundas på bland annat hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset av att skydda människors, djurs och växters hälsa och liv, att skydda miljön, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde och att skydda industriell eller kommersiell äganderätt och andra allmänna intressen, bl.a. genom kontroller avseende narkotikaprekursorer, varor som innebär intrång i vissa immateriella rättigheter och kontanter. Begreppet ”annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna” bör också inbegripa handelspolitiska åtgärder , bland annat multilaterala miljöavtal, och åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskeresurser samt restriktiva åtgärder som antas på grundval av artikel 215 i EUF-fördraget. Skillnader i de nationella förteckningarna över förbud och restriktioner skapar betydande svårigheter för enheter som importerar till flera medlemsstater. För att underlätta handeln och förenkla tullens arbete bör unionen arbeta för att gradvis harmonisera de nationella förteckningarna över förbud och restriktioner. Dessutom bör harmoniserade definitioner av de rättsliga begrepp som används för att föreskriva förbud och restriktioner antas, för att undvika att medlemsstaterna gör olika tolkningar. [Ändr. 6]

(9)

För att öka den juridiska klarheten bör vissa regler rörande tullbeslut ändras. För det första bör det tydliggöras att den tullmyndighet som är behörig att fatta ett tullbeslut är tullmyndigheten på den plats där sökanden är etablerad, eftersom etableringen blir den huvudsakliga principen för huruvida vissa ekonomiska aktörer på vissa villkor, och inom en på förhand fastställd tidsram, som kan komma att ses över, kan omfattas av de förenklingar som införs genom denna förordning och betala tull där de är etablerade. För det andra bör det också, för fullständighetens och den rättsliga klarhetens skull, införas en tidsfrist på högst 30 dagar för sökanden att till tullmyndigheterna lämna ytterligare information i de fall tullmyndigheterna anser att ansökan om ett beslut inte innehåller alla nödvändig information.

(10)

Det bör klargöras vilka följderna blir av att en tullmyndighet inte fattar ett beslut på ansökan inom de fastställda tidsfristerna. Principen att en ansökan i ett sådant fall ska anses ha avslagits och att sökanden får inge ett överklagande, i enlighet med den allmänna regeln om tullbeslut, bör också fastställas. För att se till att handeln inte blockeras om de centraliserade elektroniska systemen lamslås i stor skala bör kommissionen och EU:s tullbyrå samarbeta med medlemsstaterna om kontinuitetsplaner. [Ändr. 7]

(11)

Såsom påpekats av Europeiska revisionsrätten (4) och i utvärderingen av genomförandet av förordning (EU) nr 952/2013 är det också önskvärt att stärka de relevanta bestämmelserna för att åtgärda det faktum att efterlevnaden av de kriterier och skyldigheter som anges i tullbesluten inte övervakas på ett enhetligt sätt. Å ena sidan bör innehavare av beslut inte bara fullgöra de skyldigheter som anges i det berörda beslutet utan också övervaka att de kontinuerligt fullgörs och upprätta en intern struktur där de med hjälp av sådan [själv-]övervakning kan förebygga, lindra eller korrigera eventuella fel i sina tullprocesser. Å andra sidan bör tullmyndigheterna regelbundet övervaka hur innehavare av tullbeslut genomför sådana beslut, särskilt när dessa beslut har fastställts för mindre än tre år och därför är mer benägna att utgöra risker, för att säkerställa att personen fullgör de skyldigheter som fastställs i tullbesluten. Detta är särskilt relevant när dessa personer åtnjuter särskild status som t.ex. godkänd ekonomisk aktör eller betrodd näringsidkare (Trust and Check trader), vilka omfattas av flera lättnader i tullprocesserna. Tullmyndigheterna bör dessutom, för att stärka riskhanteringen på unionsnivå, underrätta EU:s tullbyrå om alla beslut som fattas på ansökan och informera tullbyrån om övervakningsverksamheten, så att denna information kan beaktas i riskhanteringssyfte.

(12)

Utöver de beslut som rör bindande klassificeringsbesked eller beslut som rör bindande ursprungsbesked som fattats av tullmyndigheterna på ansökan och på vissa villkor, har beslut som rör bindande värderingsbesked införts i tullagstiftningen genom kommissionens delegerade förordning (EU).../... (5). I tullagstiftningens användares intresse bör det i samma rättsakt fastställas regler för dessa tre typer av beslut om bindande besked.

(13)

Rättigheterna och skyldigheterna för de personer som ansvarar för de varor som förs in i och ut ur unionens tullområde bör definieras tydligare. Den första skyldigheten för personer som bedriver regelbunden tullrelaterad verksamhet bör vara att fortsätta att vara registrerade hos de tullmyndigheter som ansvarar för den plats där de är etablerade. En enda registrering bör gälla för hela tullunionen men bör vara uppdaterad. Ekonomiska aktörer bör därför vara skyldiga att informera tullmyndigheterna om varje ändring i sina registreringsuppgifter. De personer som ansvarar för de varor som förs in i och ut ur unionens tullområde är ansvariga för alla risker som varorna utgör för medborgarnas skydd och säkerhet samt för alla risker för människors, djurs eller växters hälsa och liv, miljön eller konsumenterna. Importörens skyldigheter bör också definieras, särskilt skyldigheten att vara etablerad i unionens tullområde och undantagen från denna skyldighet. Dessa bör följa de befintliga reglerna för när deklaranten ska vara etablerad i unionen. På samma sätt bör exportörens skyldigheter definieras.

(14)

De faktiska importörernas skyldigheter, som skiljer sig från de skyldigheter som gäller för [de övriga] importörerna, bör också klargöras. Det bör särskilt klargöras att begreppet faktisk importör har skapats för att få ett ändamålsenligt och effektivt uttag av tullar. Den faktiska importören är vanligtvis inte i besittning av varorna, och överföringen av äganderätten till varorna sker mellan importören och kunden. Följaktligen är den faktiska importören ofta beroende av att den information som importörerna lämnar före eller senast vid utcheckningen är korrekta, för att kunna säkerställa korrekt tullbehandling (betalnings- och rapporteringsskyldigheter) av transaktionen. Det bör också föreskrivas att den faktiska importören bör tillhandahålla tullmyndigheterna inte bara de data som är nödvändiga för att de sålda varorna ska övergå till fri omsättning, utan även den information som den faktiska importören måste samla in för mervärdesskatteändamål. Denna information beskrivs närmare i rådets genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 (6). [Ändr. 8]

(15)

Ekonomiska aktörer som uppfyller vissa kriterier och villkor för att av tullmyndigheterna betraktas som pålitliga näringsidkare som följer reglerna kan beviljas status som godkänd ekonomisk aktör och därmed omfattas av lättnader i tullprocesserna. Samtidigt som det säkerställs att de näringsidkare som hanterar merparten av unionens handel är pålitliga, lider systemet med godkända ekonomiska aktörer av vissa brister som belysts i utvärderingen av förordning (EU) nr 952/2013 och i Europeiska revisionsrättens slutsatser. För att hantera dessa farhågor, särskilt när det gäller skillnaderna i nationell praxis och utmaningarna när det gäller övervakningen av att godkända ekonomiska aktörer efterlever kraven, bör reglerna ändras för att införa en skyldighet för tullmyndigheterna att övervaka efterlevnaden minst vart tredje år. Denna skyldighet bör också övervakas av EU:s nya tullbyrå. [Ändr. 9]

(16)

Förändringarna i tullprocesserna och tullmyndigheternas arbetssätt kräver ett nytt partnerskap med ekonomiska aktörer, dvs. systemet med betrodda näringsidkare. Kriterierna och villkoren för att beviljas status som betrodd näringsidkare bör bygga på kriterierna för godkända ekonomiska aktörer, men de bör också säkerställa att näringsidkaren anses vara transparent i förhållande till tullmyndigheterna. Det är därför lämpligt att kräva att betrodda näringsidkare ger tullmyndigheterna tillgång till sina elektroniska system som innehåller uppgifter om deras efterlevnad av reglerna och befordran av deras varor , förutsatt att sådan tillgång är proportionell och absolut nödvändig . Transparensen bör medföra vissa fördelar, särskilt möjligheten att frigöra varorna för tullens räkning utan att denna behöver delta aktivt, utom när ett godkännande före frigörandet krävs enligt annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna, och att skjuta upp betalningen av tullskulden. Eftersom detta arbetssätt gradvis bör ersätta det system som grundar sig på tulldeklarationer bör det fastställas en skyldighet för tullmyndigheterna att ompröva befintliga tillstånd som godkänd ekonomisk aktör för tullförenklingar fram till utgången av övergångsperioden. [Ändr. 10]

(17)

Förändringarna i tullprocesserna kräver också att tullombudens roll förtydligas. Både direkt och indirekt ombudskap bör även fortsättningsvis vara möjligt, men det bör tydliggöras att en importörs eller en exportörs indirekta ombud övertar importörernas eller exportörernas alla skyldigheter, inte bara skyldigheten att betala eller ställa en garanti för tullskulden utan även efterlevnaden av annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna. Av den anledningen måste tullombud som företräder importörer och exportörer ha sin hemvist i unionens tullområde, så att ansvarsskyldigheten kan säkerställas när det gäller ekonomiska och icke-ekonomiska aspekter. Att använda ett indirekt tullombud som är etablerat i unionen är därför ett tillgängligt och proportionerligt alternativ för importörer och exportörer som inte har kommersiell närvaro i unionen. Dessutom kan tullombud som är etablerade i tredjeländer fortsätta att tillhandahålla sina tjänster i unionen om de företräder personer som inte behöver vara etablerade i unionens tullområde. Att hitta tillförlitliga tullombud är en utmaning för ekonomiska aktörer, särskilt mikroföretag samt små och medelstora företag. [Ändr. 11]

(17a)

Det är också viktigt att erkänna de särskilda utmaningarna för mikroföretag samt små och medelstora företag enligt definitionen i kommissionens rekommendation 2003/361/EG  (7) när det gäller att uppfylla tullens krav och hur detta kan underlättas genom direkt och indirekt ombudskap. Detta gäller särskilt när ett mikroföretag eller ett litet eller medelstort företag inte är en betrodd näringsidkare. De bör även i fortsättningen kunna dra nytta av indirekt ombudskap. Kommissionen och EU:s tullbyrå bör utvärdera hur detta arrangemang fungerar på grundval av information från relevanta myndigheter. Kommissionen bör presentera denna utvärdering i form av en rapport till Europaparlamentet och rådet. På grundval av den rapporten bör kommissionen besluta huruvida den ska föreslå en lagstiftningslösning för ett särskilt system i syfte att bättre fastställa förhållandet mellan å ena sidan mikroföretag samt små och medelstora företag och å andra sidan tullföreträdare i syfte att underlätta handeln och säkerställa en rättvis ansvarsfördelning. [Ändr. 12]

(18)

För att säkerställa en enhetlig digitaliseringsnivå och skapa lika villkor för ekonomiska aktörer i alla medlemsstater bör en EU-tulldatacentral inrättas i form av en uppsättning centraliserade, säkra och cyberresilienta elektroniska tjänster och system för tulländamål. EU:s tulldatacentral bör säkerställa kvalitet, integritet, spårbarhet och oavvislighet hos de data som behandlas där, så att varken avsändare eller mottagare senare kan ifrågasätta att data har utbytts. EU:s tulldatacentral bör efterleva relevanta bestämmelser om behandling av personuppgifter och cybersäkerhet. Kommissionen och medlemsstaterna bör gemensamt utforma EU:s tulldatacentral. Kommissionen bör också få i uppdrag att styra, genomföra och underhålla EU:s tulldatacentral, och kunna delegera dessa uppgifter till ett annat unionsorgan.

(18a)

Innan EU:s tulldatacentral blir fullt operativ bör kommissionen ha möjlighet att planera och inrätta en pilotfas för att testa de funktioner som är relevanta för centralen. En sådan pilotfas bör vara frivillig för tullmyndigheter, andra myndigheter och ekonomiska aktörer. [Ändr. 13]

(19)

I linje med färsk rättspraxis från Europeiska unionens domstol (8) bör det tydliggöras att det automatiska utbytet av information mellan ekonomiska aktörer och tullmyndigheter genom och av EU:s tulldatacentral inte utesluter dessa myndigheters eller dessa aktörers ansvar för de berörda tullprocesserna. Även om tullmyndigheternas medverkan är begränsad till denna elektroniska kommunikation via EU:s tulldatacentral bör det anses att åtgärder antas av dessa myndigheter, dvs. som om EU:s tulldatacentral agerar på dessa myndigheters vägnar.

(20)

EU:s tulldatacentral bör möjliggöra utbyte av data med andra system, plattformar eller miljöer i syfte att höja kvaliteten på de data som tullen använder för att utföra sina uppgifter, samt för att dela relevanta tulldata med andra myndigheter, i syfte att effektivisera kontrollerna på den inre marknaden. I linje med den strategi som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU).../... (9) och Europeiska interoperabilitetsramen (10) bör EU:s tulldatacentral främja gräns- och sektorsöverskridande interoperabilitet i Europa. Den bör utnyttja potentialen hos de befintliga källor till riskinformation som finns tillgängliga på unionsnivå, såsom systemet för snabb varning för livsmedel och foder (RASFF) och för andra produkter än livsmedel (Safety Gate) samt informations- och kommunikationssystemet för marknadskontroll (ICSMS) och IP Enforcement Portal (portal för säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter). Den bör stödja utvecklingen av strategiskt och operativt samarbete, inbegripet informationsutbyte och interoperabilitet, mellan tullmyndigheter och andra myndigheter, organ och tjänster, inom ramen för deras respektive befogenheter. Dessutom bör EU:s tulldatacentral tillhandahålla ett brett spektrum av avancerad dataanalys, bland annat genom användning av artificiell intelligens. Denna dataanalys bör möjliggöra riskanalys, ekonomisk analys och prediktiv analys för att förutse eventuella risker med sändningar som kommer till eller skickas från unionen. För att säkerställa bättre övervakning av handelsflödena och ett rationaliserat samarbete med andra myndigheter än tullen bör EU:s tulldatacentral kunna utnyttja ramen för samarbete via Europeiska unionens tullkontaktpunkt och, om den ramen inte kan användas, erbjuda dessa myndigheter en särskild tjänst genom vilken de kan erhålla relevanta data, tillhandahålla och dela information till tullmyndigheterna och se till att de sektorsspecifika kraven uppfylls. Detta skulle vara nödvändigt om de andra myndigheterna inte har något elektroniskt system som kan kopplas samman med EU:s tulldatacentral.

(21)

Vid sidan av EU:s tulldatacentral kan medlemsstaterna utveckla egna applikationer som använder data från EU:s tulldatacentral. För detta ändamål, och för att applikationerna snabbare ska komma ut på marknaden, får medlemsstaterna anförtro EU:s tullbyrå uppdraget att utveckla sådana applikationer och finansiera detta. I så fall bör EU:s tullbyrå utveckla applikationerna så att de kommer alla medlemsstater till godo. Detta skulle kunna ske genom att man skapar applikationer med öppen källkod enligt ramen för delning och återanvändning (Share and Reuse Framework).

(22)

EU:s tulldatacentral bör möjliggöra följande flöde av data: ekonomiska aktörer bör i EU:s tulldatacentral kunna lämna in eller göra tillgängliga alla relevanta data som krävs för att följa tullagstiftningen; dessa data bör behandlas på unionsnivå och kompletteras med unionsomfattande riskanalys; de resulterande data bör göras tillgängliga för medlemsstaternas tullmyndigheter, som använder dem för att fullgöra sina skyldigheter; slutligen bör resultatet av de kontroller som görs efter inhämtningen av data från EU:s tulldatacentral rapporteras tillbaka till tulldatacentralen.

(23)

De data som lämnas till EU:s tulldatacentral är i stor utsträckning icke-personuppgifter som ekonomiska aktörer lämnar med avseende på de varor som de handlar med. Dessa data inbegriper dock också personuppgifter, i synnerhet namn på enskilda personer som agerar för en ekonomisk aktörs eller en myndighets räkning. För att säkerställa att personuppgifter och kommersiell information är skyddade i samma utsträckning bör särskilda regler för tillgång, sekretessregler och villkor för användningen av EU:s tulldatacentral fastställas i denna förordning. Det bör särskilt fastställas vilka enheter, utöver personer, kommissionen, tullmyndigheterna och EU:s tullbyrå, som får åtkomst till eller får behandla data som är lagrade eller på annat sätt tillgängliga i EU:s tulldatacentral, varvid dessa enheters behov vägs mot behovet att säkerställa att personuppgifter och konfidentiella data som samlats in för tulländamål används för andra ändamål endast i den mån det är absolut nödvändigt.

(23a)

Utan att det påverkar bestämmelserna om dataskydd, särskilt bestämmelser om känsliga tulldata och kommersiellt känsliga uppgifter, bör icke-personuppgifter göras tillgängliga för tredje part för särskilda ändamål, efter lämplig motivering och på begäran. Ekonomiska aktörer bör kunna välja att motsätta sig sådant utlämnande. [Ändr. 14]

(24)

För att säkerställa att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) kan utöva sina utredningsbefogenheter i samband med bedrägerier som riktar sig mot unionens intressen bör byrån i mer eller mindre samma utsträckning som kommissionen ha åtkomst till data från EU:s tulldatacentral. Olaf bör därför ha rätt att behandla dessa data i enlighet med villkoren för dataskydd i relevant unionslagstiftning, inbegripet Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 883/2013 (11) och rådets förordning (EG) nr 515/97 (12). För att säkerställa att Europeiska åklagarmyndigheten kan genomföra sina utredningar i tullrelaterade frågor bör den ha rätt att begära åtkomst till komma åt och behandla data i EU:s tulldatacentral. För att bevara de funktioner som utförs i medlemsstaternas nationella it-system bör medlemsstaternas skattemyndigheter antingen få möjlighet att behandla data direkt i EU:s tulldatacentral eller extrahera data från EU:s tulldatacentral och behandla dem på olika sätt. De myndigheter som ansvarar för livsmedelssäkerhet i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 (13) och de myndigheter som ansvarar för marknadskontroll i enlighet med förordning (EU) 2019/1020 bör därför ges de rätta tjänsterna och verktygen i EU:s tulldatacentral så att de kan använda relevanta tulldata för att bidra till att efterlevnaden av relevant unionslagstiftning kontrolleras och samarbeta med tullmyndigheterna för att minimera riskerna för att produkter som inte uppfyller kraven förs in i unionen. Europol bör på begäran få åtkomst till data i EU:s tulldatacentral för att kunna utföra sina uppgifter i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (14). Alla andra organ och myndigheter på unionsnivå och nationell nivå, inbegripet Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex), bör ha åtkomst till icke-personuppgifter som finns i EU:s tulldatacentral. [Ändr. 15]

(24a)

I enlighet med artikel 24 i rådets förordning (EU) 2017/1939  (15) bör de behöriga tullmyndigheterna utan onödigt dröjsmål till Europeiska åklagarmyndigheten inrapportera alla brottsliga handlingar i fråga om vilka den skulle kunna utöva sin behörighet i enlighet med artiklarna 22, 25.2 och 25.3 i den förordningen. De behöriga tullmyndigheterna bör avstå från att vidta åtgärder som skulle kunna äventyra konfidentialiteten i sådana brottsutredningar av samma sakförhållanden som genomförs av en behörig nationell rättslig eller brottsbekämpande myndighet eller av Europeiska åklagarmyndigheten, när dessa myndigheter begär detta. [Ändr. 16]

(25)

Reglerna och bestämmelserna om tillgång till EU:s tulldatacentral och informationsutbyte bör inte påverka det tullinformationssystem (TIS) som inrättats genom rådets förordning (EG) nr 515/97 och rapporteringsskyldigheterna enligt artikel 24 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 om den europeiska gräns- och kustbevakningen.

(26)

Kommissionen bör i genomförandebestämmelser fastställa villkoren för tillgång för alla dessa myndigheter, efter att ha bedömt de befintliga skyddsåtgärder som varje myndighet eller kategori av myndigheter har infört för att säkerställa en korrekt behandling av personuppgifter och kommersiellt känsliga uppgifter. [Ändr. 17]

(27)

EU:s tulldatacentral bör lagra personuppgifter i högst tio år. Denna tidsperiod är motiverad mot bakgrund av att tullmyndigheterna får lämna underrättelse om tullskuld upp till tio år efter att ha fått nödvändig information om en sändning, och för att säkerställa att kommissionen, EU:s tullbyrå, Olaf , Europeiska åklagarmyndigheten , tullen och andra myndigheter än tullen kan dubbelkontrollera informationen i EU:s tulldatacentral mot den information som lagras i och utbyts med andra system. Dessutom bör denna tidsperiod anpassas till den lagringsperiod som krävs enligt annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna, om sådan lagstiftning är relevant för tullkontroller. När personuppgifter krävs för rättsliga och administrativa förfaranden, utredningar och kontroller efter frigörande bör lagringsperioden avbrytas för att undvika att personuppgifter raderas och inte kan användas för dessa ändamål. [Ändr. 18]

(28)

Skyddet av personuppgifter och andra data i EU:s tulldatacentral bör också inbegripa regler om begränsning av registrerades rättigheter. Tullmyndigheterna, kommissionen eller EU:s tullbyrå bör därför vid behov kunna begränsa de registrerades rättigheter för att säkerställa att kontroll av efterlevnad, riskanalys och tullkontroller inte äventyras. Sådana begränsningar kan också tillämpas om det är nödvändigt för att skydda rättsliga eller administrativa förfaranden efter kontroll av efterlevnad. Begränsningarna bör vederbörligen motiveras med hänsyn till tullens verksamhet och befogenheter och får inte ha en längre varaktighet än vad som krävs för att upprätthålla dessa befogenheter.

(29)

All behandling av personuppgifter enligt denna förordning bör ske i överensstämmelse med bestämmelserna i förordning (EU) 2016/679, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 eller Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680, inom deras respektive tillämpningsområde.

(30)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den […] 11 juli 2023 . Utifrån sina nio rekommendationer erinrade Europeiska datatillsynsmannen om att de riskkriterier som ska användas för att välja ut personer genom automatiserad behandling, när detta leder till beslut rörande enskilda personer, bör grundas på omständigheter som är tillförlitliga och direkt kopplade till objektiva faktorer, inte medföra direkt eller indirekt risk för diskriminering på grundval av faktorer som ras, etniskt ursprung, religion, politisk läggning eller sexuell läggning samt inte vara alltför breda. [Ändr. 19]

(30a)

För att fastställa en gemensam ram för tullunionen är det nödvändigt att integrera Europeiska unionens tullkontaktpunkt (EU:s tullkontaktpunkt) i unionens tullkodex. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2399  (16) bör därför upphävas och EU:s tullkontaktpunkt läggas till i den här förordningen. [Ändr. 20]

(30b)

För att uppnå en helt digital miljö och ett effektivt förfarande för klarering av varor för alla parter som är involverade i internationell handel är det nödvändigt att fastställa gemensamma regler för en harmoniserad och integrerad EU-tullkontaktpunkt. Den kontaktpunkten bör omfatta EU:s tulldatacentral och de icke-tullrelaterade unionssystem som avses i bilaga Ia till denna förordning. EU:s tulldatacentral bör möjliggöra informationsutbyte med icke-tullrelaterade unionssystem i överensstämmelse med tullkontaktpunkten. EU:s tullkontaktpunkt bör utvecklas med beaktande av de möjligheter till tillförlitlig identifiering och autentisering som Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014  (17) erbjuder och engångsprincipen där så är lämpligt, som det också sägs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724  (18) . För att genomföra EU:s tullkontaktpunkt är det nödvändigt att på grundval av pilotprojektet inrätta ett system för intygsutbyte, närmare bestämt det elektroniska Europeiska unionens kontaktpunkt för tull och dess system för intygsutbyte (EU CSW-CERTEX), vilket kopplar samman EU:s tulldatacentral och icke-tullrelaterade unionssystem som hanterar särskilda icke-tullrelaterade formaliteter. Det är också nödvändigt att integrera EU:s tulldatacentral i EU:s tullkontaktpunkt och fastställa en uppsättning regler för digitalt administrativt samarbete inom ramen för EU:s tullkontaktpunkt. [Ändr. 21]

(30c)

EU:s tullkontaktpunkt bör i så stor utsträckning som möjligt vara anpassad till och driftskompatibel med andra befintliga och framtida tullrelaterade system, såsom systemet för centraliserad klarering enligt denna förordning. Där så är relevant bör synergier eftersträvas mellan den europeiska kontaktpunkten för sjöfart som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1239  (19) och EU:s tullkontaktpunkt. [Ändr. 22]

(30d)

Det är nödvändigt att EU:s tullkontaktpunkt integrerar lösningar som säkerställer hög cybersäkerhet för att i möjligaste mån förhindra angrepp som skulle kunna störa tullsystemen och de icke-tullrelaterade systemen, skada handelssäkerheten eller skada unionens ekonomi. Cybersäkerhetsstandarderna bör utformas så att de utvecklas i samma takt som de lagstadgade kraven för nätinformationssäkerhet. Vid utveckling, drift och underhåll av EU:s tullkontaktpunkt bör kommissionen och medlemsstaterna följa lämpliga riktlinjer som utfärdats av Europeiska unionens cybersäkerhetsbyrå (Enisa) när det gäller cybersäkerhet. [Ändr. 23]

(30e)

Utbytet av digital information via EU CSW-CERTEX bör omfatta icke-tullrelaterade unionsformaliteter som anges i annan unionslagstiftning än tullagstiftningen och vars efterlevnad tullmyndigheterna har anförtrotts att kontrollera. Icke-tullrelaterade unionsformaliteter omfattar all verksamhet som ska genomföras av en fysisk person, en ekonomisk aktör eller en behörig partnermyndighet för internationell befordran av varor, inbegripet den del av befordran som går mellan medlemsstaterna, när så krävs. De formaliteterna innebär olika skyldigheter vid import, export eller transitering av vissa varor, och verifiering av dessa genom tullkontroller är av grundläggande betydelse för att EU:s tullkontaktpunkt ska fungera ändamålsenligt. EU CSW-CERTEX bör omfatta digitaliserade formaliteter som fastställs i unionslagstiftningen och hanteras av behöriga partnermyndigheter i elektroniska icke-tullrelaterade unionssystem där den relevanta information från samtliga medlemsstater som krävs för klarering av varor lagras. Det är därför lämpligt att identifiera de icke-tullrelaterade unionsformaliteter och de respektive icke-tullrelaterade unionssystem som bör omfattas av digitalt samarbete via EU CSW-CERTEX. I synnerhet bör definitionen av icke-tullrelaterade unionssystem vara bred och omfatta de olika situationer och rättsliga formuleringar som ingår i de unionsrättsakter som möjliggjort eller kommer att möjliggöra inrättandet och användningen av dessa system. Det är också lämpligt att ange de datum då det särskilda icke-tullrelaterade unionssystem som omfattar en icke-tullrelaterad unionsformalitet och EU:s tulldatacentral bör kopplas samman med EU CSW-CERTEX. Dessa datum bör återspegla de datum som fastställs i annan unionslagstiftning än tullagstiftningen för fullgörandet av den särskilda icke-tullrelaterade unionsformaliteten, för att möjliggöra efterlevnad via EU:s tullkontaktpunkt. Inledningsvis bör EU CSW-CERTEX särskilt omfatta sanitära och fytosanitära krav, regler för import av ekologiska produkter, miljökrav avseende fluorerade växthusgaser och ozonnedbrytande ämnen samt formaliteter i samband med import av kulturföremål. [Ändr. 24]

(30f)

EU CSW-CERTEX bör underlätta informationsutbytet mellan EU:s tulldatacentral och de icke-tullrelaterade unionssystemen. När en ekonomisk aktör lämnar in en tulldeklaration eller en deklaration om återexport, vilket kräver att icke-tullrelaterade unionsformaliteter har uppfyllts, bör tullmyndigheter och behöriga partnermyndigheter följaktligen ha möjlighet att automatiskt och ändamålsenligt utbyta och kontrollera den information som krävs för tullklareringsprocessen. Ett bättre digitalt samarbete och en bättre digital samordning mellan tullmyndigheter och behöriga partnermyndigheter bör leda till mer integrerade, snabbare och enklare papperslösa förfaranden för klarering av varor och bättre genomdrivande och efterlevnad av icke-tullrelaterade unionsformaliteter. [Ändr. 25]

(30g)

Kommissionen bör i samarbete med medlemsstaterna utveckla, integrera och driva EU CSW-CERTEX, till exempel tillhandahålla medlemsstaterna lämplig utbildning om dess funktionalitet och genomförande. För att man ska kunna tillhandahålla lämpliga, harmoniserade och standardiserade tjänster med en enda kontaktpunkt på unionsnivå för icke-tullrelaterade unionsformaliteter bör kommissionen koppla samman respektive icke-tullrelaterat unionssystem med EU CSW-CERTEX. Kommissionen bör ansvara för att koppla samman EU:s tulldatacentral med EU CSW-CERTEX, vid behov med stöd av EU:s tullbyrå. [Ändr. 26]

(31)

Tullriskhantering på unionsnivå är grundläggande för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av tullkontroller i medlemsstaterna.Det finns för närvarande en gemensam ram för riskhantering som inbegriper möjligheten att identifiera gemensamma prioriterade kontrollområden och gemensamma riskkriterier och standarder på området för ekonomiska risker för att göra tullkontroller, men denna ram har betydande brister. För att avhjälpa bristen på harmoniserad tillämpning av tullkontroller och harmoniserad riskhantering, som skadar unionens och medlemsstaternas ekonomiska och icke-ekonomiska intressen, bör reglerna ses över för att fastställa en mer solid riskhanteringsstrategi för både ekonomiska och icke-ekonomiska risker. Detta inbegriper att ta itu med de strukturella utmaningar i samband med riskhanteringen i fråga om ekonomiska risker som identifierats av Europeiska revisionsrätten. I synnerhet bör den verksamhet som ingår i tullens riskhantering beskrivas enligt ett cykliskt tillvägagångssätt. Vidare är det viktigt att fastställa roller och ansvarsområden för kommissionen, EU:s tullbyrå och medlemsstaternas tullmyndigheter. Det är också viktigt att föreskriva att kommissionen får fastställa gemensamma prioriterade kontrollområden och gemensamma riskkriterier och standarder, och kan identifiera särskilda områden inom ramen för annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna som förtjänar att prioriteras för gemensam riskhantering och gemensamma kontroller, utan att säkerheten äventyras. Detta kräver nära samarbete med behöriga myndigheter som övervakar efterlevnaden av annan lagstiftning som tillämpas av tullen, med särskilt fokus på samarbete med marknadskontrollmyndigheter. [Ändr. 27]

(32)

Det bör därför införas riskhanteringsverksamhet och riskhanteringsbestämmelser på unionsnivå för att säkerställa att heltäckande data som är relevanta för riskhantering samlas in på unionsnivå, däribland resultat från alla kontroller och utvärderingar av dem. Riskhanteringen på unionsnivå omfattar gemensam riskanalys och utfärdande av motsvarande kontrollrekommendationer på unionsnivå till tullmyndigheterna. Dessa kontrollrekommendationer bör genomföras, eller skälen till att de inte tillämpas anges . I enlighet med principen om följ eller förklara bör dessa kontrollrekommendationer genomföras såvida inte mycket starka skäl anges för att inte tillämpa dem. En ram bör inrättas för att skapa säkerhet i situationer där det är tillåtet att avvika från dessa rekommendationer, till exempel när andra angelägna prioriteringar bedöms vara viktigare . Det bör också föreskrivas en möjlighet att utfärda instruktioner om att varor som är avsedda för unionen inte får lastas eller transporteras. Analysen av risker och hot på unionsnivå bör baseras på ständigt uppdaterade data på unionsnivå och bör identifiera de åtgärder och kontroller som ska genomföras vid gränsövergångsställena för införsel till och utförsel från unionens territorium. Inom ramen för samarbetet med i synnerhet brottsbekämpande myndigheter och säkerhetsmyndigheter bör riskhanteringen på unionsnivå, i mån av möjlighet, bidra till och dra nytta av strategiska analyser och hotbildsbedömningar på unionsnivå, inbegripet de som utförs av Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex), för att bidra till att förebygga och bekämpa brottslighet på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Allvarliga eller upprepade överträdelser av annan lagstiftning som tillämpas av tullen och som upptäcks av tullen eller andra behöriga myndigheter bör påverka riskprofilen för importörer, exportörer eller faktiska importörer. [Ändr. 28]

(33)

Processen för att hänföra varor till ett tullförfarande måste ses över för att återspegla de nya rollerna och ansvarsområdena för de personer som är involverade i förfarandet. Ansvaret för att lämna information till tullmyndigheterna bör således bäras av den person som ansvarar för varorna: importören, exportören eller innehavaren av transiteringsförfarandet, och inte deklaranten. Den ansvariga personen bör tillhandahålla eller göra data tillgängliga för tullen så snart de är tillgängliga och under alla omständigheter innan varorna frigörs för ett tullförfarande, så att tullmyndigheterna kan genomföra en riskanalys och vidta lämpliga åtgärder. Eftersom de faktiska importörerna inom e-handel har en större transaktionsvolym och en skyldighet att beräkna tullskulden vid försäljningstillfället, i motsats till den tidpunkt då varorna frigörs, bör tidpunkten för deras rapporteringsskyldighet anpassas. De faktiska importörerna bör därför tillhandahålla data om sin försäljning av varor som ska importeras senast dagen efter det att betalningen godtagits. Däremot bör tullmyndigheterna under vederbörligen motiverade omständigheter kunna bevilja betrodda näringsidkare tillstånd att i ett senare skede komplettera data om sina frigjorda varor, eftersom dessa näringsidkare kontinuerligt delar data om sina transaktioner med tullen och bör anses vara tillförlitliga. Exempel på sådana omständigheter är om det är omöjligt att fastställa varornas slutliga tullvärde vid frigörandet, eftersom det är kopplat till ett terminsavtal, eller om det är nödvändigt att erhålla relevanta styrkande handlingar utan att dessa påverkar beräkningen av tullskulden.

(34)

För att förenkla tullprocessen för införsel av varor i unionens tullområde och samtidigt säkerställa att det finns en enda person som ansvarar för dessa varor bör olika aktörer i leveranskedjan tillhandahålla sin del av den relevanta informationen om de berörda varorna och koppla den till en specifik sändning. Varor bör föras in endast om det finns en importör etablerad i unionen som tar på sig ansvaret för dessa varor. Importören bör lämna information om varorna till tullen och om det tullförfarande som de avses hänföras till, i ett så tidigt skede som möjligt och om möjligt innan varorna fysiskt anländer. En tjänsteleverantör eller ett tullombud bör kunna tillhandahålla information i importörens namn och för dennes räkning, men importören förblir ansvarig för att säkerställa att varorna uppfyller kraven med avseende på de ekonomiska och icke-ekonomiska riskerna. Fraktförare som faktiskt för in varorna bör också lämna viss information om varorna före lastning eller ankomst förhandsinformation om gods) och bör koppla sin information till importörens information, om denna tidigare har lämnats in, utan att nödvändigtvis ha åtkomst till alla data som importören har lämnat. För att ta hänsyn till de mer komplexa leveranskedjorna och transportnäten kan det dessutom krävas att andra personer kompletterar informationen om de varor som ska föras in i unionens tullområde. Importören, fraktföraren eller varje annan person som lämnar information till tullen bör vara skyldig att ändra informationen om de vet att den inte längre är korrekt men innan tullmyndigheterna har upptäckt oriktigheter som de vill kontrollera.

(35)

De tullmyndigheter som ansvarar för platsen för varornas första införsel bör utföra en riskanalys på grundval av tillgänglig information om dessa varor och ha rätt att vidta ett brett spektrum av riskreducerande åtgärder om de upptäcker en risk, inbegripet att begära att en annan tullmyndighet eller andra myndigheter gör kontroller före varornas lastning eller vid deras ankomst till unionens tullområde. Fraktföraren är i allmänhet bäst lämpad att veta när varorna har anlänt, och bör därför anmäla varornas ankomst till tullen , i tillämpliga fall med hjälp av den europeiska kontaktpunkten för sjöfart i enlighet med förordning (EU) 2019/1239 . För att ta hänsyn till de mer komplexa leveranskedjorna och transportnäten kan det dock krävas att andra personer anmäler varornas ankomst till tullmyndigheterna för deras riskanalys. För att säkerställa att tullmyndigheterna har förhandsinformation om gods i fråga om alla varor som förs in i unionens tullområde bör fraktföraren hindras från att lossa varor för vilka det inte finns någon information, såvida inte tullmyndigheterna har begärt att fraktföraren ska uppvisa varorna eller det föreligger en nödsituation som kräver att varorna lossas. För att underlätta processen för införsel av varor för vilka tullmyndigheterna har relevant förhandsinformation om gods bör fraktföraren däremot inte vara skyldig att uppvisa varorna för tullen i samtliga fall, utan endast om tullmyndigheterna begär det eller om detta krävs enligt annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna. [Ändr. 29]

(36)

Icke-unionsvaror som förs in i unionens tullområde bör anses vara i tillfällig lagring från den tidpunkt då fraktföraren anmäler deras ankomst till dess att de hänförs till ett tullförfarande, såvida de inte redan har hänförts till transitering. För att säkerställa lämplig tullövervakning bör denna situation vara tidsbegränsad. Den bör inte överstiga tio dagar, utom i undantagsfall. Om importören behöver lagra varorna under en längre period bör varorna finnas i ett tullager där de kan lagras utan tidsbegränsning. De befintliga tillstånden för platser för tillfällig lagring bör därför omvandlas till tillstånd för lagring i tullager om de relevanta kraven är uppfyllda.

(37)

Det är nödvändigt att behålla de regler som avgör om varorna är unionsvaror eller icke-unionsvaror och om status som unionsvaror kan antas eller behöver bevisas, särskilt om varorna tillfälligt lämnar unionens tullområde.

(38)

När tullmyndigheterna har tillgång till den information som krävs för det relevanta förfarandet, på grundval av riskanalys, bör de besluta om de ska göra ytterligare kontroller av varorna, frigöra dem, vägra eller skjuta upp frigörandet av dem eller låta tiden gå så att varorna anses frigjorda. Tullmyndigheterna bör vid behov göra detta i samarbete med andra myndigheter. Tullmyndigheterna bör därför vägra frigörandet av varorna om de har bevis för att de inte uppfyller tillämpliga rättsliga krav. Om tullmyndigheterna behöver samråda med andra myndigheter för att avgöra om varorna uppfyller kraven, bör de skjuta upp frigörandet åtminstone till dess att samrådet äger rum. I dessa fall bör tullmyndigheternas efterföljande beslut om varorna vara beroende av de andra myndigheternas svar. För att undvika att näringsidkares och myndigheters verksamhet stannar upp i de fall där det krävs en viss tid för att fastställa om kraven är uppfyllda, bör tullmyndigheterna ha möjlighet att frigöra varorna på villkor att näringsidkaren håller dem underrättade om var varorna befinner sig under högst 15 dagar. Slutligen, för att skapa rättssäkerhet för de näringsidkare som har tillhandahållit informationen i tid utan att tullmyndigheterna tvingats reagera på varje sändning, bör de varor som inte har valts ut för kontroll efter en rimlig tidsperiod så snart som möjligt och senast inom 30 kalenderdagar anses frigjorda. Kommissionen bör ha rätt att fastställa denna tidsperiod i delegerade regler och vid behov anpassa den till typen av varuflöde eller typen av gränsövergångsställen. [Ändr. 30]

(39)

I den mån betrodda näringsidkare ger tullen full tillgång till sina system, sin bokföring och sina transaktioner och anses vara tillförlitliga, bör de kunna frigöra sina varor under tullmyndigheternas övervakning, utan att behöva invänta åtgärder från deras sida. Följaktligen bör betrodda näringsidkare kunna frigöra varor för alla förfaranden för införsel vid mottagande vid varornas slutdestination eller för eventuella förfaranden för utförsel på den plats där varorna levereras. Eftersom de betrodda näringsidkarna anses vara transparenta bör ankomsten och/eller leveransen vederbörligen registreras i EU:s tulldatacentral. Dessa aktörer bör vara skyldiga att informera tullmyndigheterna om ett problem uppstår, så att myndigheterna kan fatta ett slutligt beslut om frigörandet. Om de betrodda näringsidkarnas interna kontrollsystem är tillräckligt robusta bör tullmyndigheterna i samarbete med andra myndigheter kunna bevilja näringsidkarna tillstånd att göra vissa kontroller på egen hand. Tullmyndigheterna bör dock bibehålla möjligheten att när som helst kontrollera varorna. Status som betrodd näringsidkare bör inte ges till personer med upprepade eller allvarliga överträdelser av annan unionslagstiftning som tillämpas av tullmyndigheterna. [Ändr. 31]

(40)

Det bör föreskrivas åtgärder för regleringen av övergången från ett system som bygger på tulldeklarationer till ett system som bygger på tillhandahållande av information till EU:s centraliserade tulldatacentral. Aktörer bör under övergångsperioden ha möjlighet att inge tulldeklarationer för att meddela sin avsikt att hänföra varor till ett tullförfarande. Så snart kapaciteten hos EU:s tulldatacentral är tillgänglig bör dock aktörerna också ges möjlighet att via EU:s tulldatacentral tillhandahålla eller tillgängliggöra information för tullmyndigheterna, och tullmyndigheterna bör inte längre tillåta att någon aktör ansöker om förenklingar avseende tulldeklarationen. Vid övergångsperiodens utgång bör alla tillstånd upphöra att gälla, eftersom tulldeklarationer inte längre kommer att finnas.

(41)

Enligt artikel 29 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska varor som kommer från tredjeland anses vara i fri omsättning om importformaliteterna har uppfyllts och tullar eller avgifter med motsvarande verkan har tagits ut. Övergången till fri omsättning bör dock inte förstås som ett bevis på efterlevnad av annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna när denna ställer särskilda krav för varor som ska säljas eller förbrukas på den inre marknaden.

(42)

Processen för att föra varor ut ur unionens tullområde bör rationaliseras och förenklas, i linje med processen för införsel. Det är därför lämpligt att kräva att en person som är etablerad i unionen är ansvarig för varorna, dvs. exportören. Exportören bör för tullen tillhandahålla eller tillgängliggöra den relevanta informationen innan varorna förs ut ur unionen, med angivande av huruvida dessa är unionsvaror eller icke-unionsvaror som ska exporteras, och anpassa den nödvändiga informationen. För att förenkla processen och undvika potentiella kryphål bör begreppet export omfatta utförsel av icke-unionsvaror och därmed även omfatta begreppet ”återexport”, som tidigare reglerades som ett separat begrepp.

(43)

För att säkerställa en korrekt riskhantering av varor som förs ut ur unionens tullområde bör det tullkontor som ansvarar för export vara skyldigt att utföra en riskanalys av informationen om varorna och att vidta eller begära lämpliga åtgärder före varornas utförsel. Dessa åtgärder bör inkludera en begäran om att kontroller ska göras av det tullkontor som är ansvarigt för varornas avsändningsplats och utförseltullkontoret och, vid behov, av andra myndigheter, utöver de åtgärder som föreskrivs inom ramen för frigörandet för ett tullförfarande, vilka också är tillämpliga när varorna ska hänföras till förfarandet för export.

(44)

För att säkerställa att även de suspensiva tullförfarandena är transparenta är det lämpligt att rationalisera bestämmelserna när det gäller krav på tillstånd för särskilda förfaranden. I synnerhet bör villkoren för att avgöra om det behövs ett yttrande på unionsnivå för att bedöma om beviljandet av ett tillstånd skulle kunna påverka unionstillverkarnas intressen negativt, dvs. den så kallade undersökningen av ekonomiska villkor, för tydlighetens och rättssäkerhetens skull kodifieras snarare än fastställas i delegerade regler. Eftersom effekten på unionstillverkarnas intressen kan bero på den kvantitet varor som hänförs till det särskilda förfarandet, bör EU:s tullbyrå dessutom ha rätt att föreslå ett visst tröskelvärde under vilket det uppskattas att unionstillverkarnas intressen inte påverkas negativt.

(45)

I artikel 9 i den reviderade konventionen för sjöfarten på Rhen hänvisas till en bilaga (Rhenmanifestet) som underlättar befordran av varor på Rhen och dess bifloder på så sätt att varorna anses omfattas av ett tulltransiteringsförfarande som sträcker sig över fem medlemsstaters nationella gränser (20). Enligt uppgift från tullförvaltningarna används Rhenmanifestet i praktiken inte längre som grund för ett tulltransiteringsförfarande i de stater som gränsar till Rhen. Varor på Rhen och dess bifloder transporteras i stället med hjälp av det förfarande för unionstransitering som fastställs i kodexen, genom det nya datoriserade transiteringssystemet (NCTS). Det är därför lämpligt att stryka hänvisningen till Rhenmanifestet i förteckningarna över de fall där en befordran av varor betraktas som extern transitering eller unionstransitering.

(46)

För att öka transparensen när det gäller den person som är ansvarig för att fullgöra skyldigheterna enligt förfarandet för unionstransitering och avseende sändningens innehåll och riskerna i samband med den, är det lämpligt att kräva att innehavaren av transiteringsförfarandet lämnar åtminstone information om den importör eller exportör som gett upphov till befordran, transportmedlet och identifiering av de varor som hänförts till det förfarandet. Sådan information skulle göra det möjligt för tullmyndigheterna att mer effektivt övervaka det berörda förfarandet för unionstransitering och utföra en riskanalys. Förfarandet för unionstransitering bör vara obligatoriskt såvida inte varor hänförs till ett annat tullförfarande omedelbart vid införsel till eller utförsel från unionens tullområde. Om importören eller exportören ännu inte är känd bör varuinnehavaren anses vara importör eller exportör av varorna och vara betalningsskyldig för tullar och andra skatter och avgifter. Förfarandet för unionstransitering bör ersättas med tullövervakning om varor importeras eller exporteras av en betrodd näringsidkare.

(47)

Genom en ändring av bilaga 6 till tullkonventionen om internationell transport av gods upptaget i TIR-carnet (TIR-konventionen) (21) som trädde i kraft den 1 juni 2021, ändrades den förklarande anmärkningen 0.49 så att ekonomiska aktörer som uppfyller vissa krav ges möjlighet att bli ”godkänd avsändare”, vilket återspeglar de befintliga lättnader som beviljats ekonomiska aktörer som erkänts som ”godkänd mottagare”. Det är därför nödvändigt att införa den nya möjlighet som fastställs i TIR-konventionen för att anpassa unionens tullagstiftning till det internationella avtalet.

(48)

Att tillämpa standardreglerna för beräkning av tullar vid e-handelstransaktioner skulle i många fall leda till en oproportionerlig administrativ börda för både tullförvaltningarna och de ekonomiska aktörerna, särskilt när det gäller uppbörden av intäkter. För att utveckla en solid och effektiv skattemässig behandling och tullbehandling av varor importerade från tredjeländer via e-handelstransaktioner (distansförsäljning av importerade varor) bör unionslagstiftningen ändras för att avskaffa det tröskelvärde under vilket varor av ringa värde, närmare bestämt varor vars värde inte överstiger 150 euro per sändning, är befriade från importtullar i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1186/2009 (22) , och för att införa en förenklad tullbehandling för distansförsäljning av varor importerade från tredjeländer i rådets förordning (EEG) nr 2658/87 (23) (Kombinerade nomenklaturen). Mot bakgrund av dessa föreslagna ändringar bör Vissa regler i kodexen om klassificering enligt tulltaxan samt om ursprung och tullvärde bör ändras för att föreskriva de förenklingar som kan tillämpas på frivillig basis av den faktiska importören vid fastställandet av tullen i en transaktion mellan företag och konsument som klassificeras som distansförsäljning i mervärdesskattehänseende. Förenklingarna bör inbegripa möjligheten att beräkna den tull som ska betalas genom att tillämpa en av de nya kategorierna av tullsatser i Kombinerade nomenklaturen på ett värde som beräknas på ett enklare sätt. Enligt de förenklade reglerna för e-handelstransaktioner mellan företag och konsument bör nettoinköpspriset, utan mervärdesskatt, men inklusive de totala transportkostnaderna fram till slutdestinationen för produkten, betraktas som varors värde för tulländamål och inget angivande av ursprung bör krävas. Om den faktiska importören vill omfattas av förmånstullsatser genom att bevisa varornas ursprungsstatus kan personen göra detta genom att tillämpa standardförfarandena. [Ändr. 32]

(49)

För närvarande uppbärs tullskulder av den medlemsstat där tulldeklarationen inges. Näringsidkaren kan välja att göra detta i landet för första införsel eller att använda ett transiteringsförfarande och betala tull i en annan medlemsstat. Under 2025 kommer detta system att ändras genom införandet av ett it-system för centraliserad tullklarering, vilket kommer att göra det möjligt för godkända ekonomiska aktörer att inge tulldeklarationen i den medlemsstat där de är etablerade. Mot bakgrund av denna utveckling bör reglerna om platsen för uppkomst av tullskuld ändras så att importtullarna betalas till den medlemsstat där importören är etablerad, eftersom det är där som tullmyndigheten kan få de mest fullständiga kunskaperna om ekonomiska aktörers bokföring, transaktioner och handelsbeteende, särskilt när dessa ekonomiska aktörer beviljas status som betrodda näringsidkare. Det är dock lämpligt att tullskulden för aktörer som inte är betrodda näringsidkare uppkommer på den plats där varorna fysiskt befinner sig, åtminstone fram till dess att övervakningsmodellen har utvärderats.

(50)

När det gäller e-handelstransaktioner är det viktigt att säkerställa att en tullskuld betalas korrekt av mellanhänder på nätet, såsom internetplattformar, som hanterar onlineförsäljning av varor till privatkonsumenter. Det bör därför tydliggöras att den faktiska importören är den person som bär ansvaret för tullskulden, som uppkommer vid den tidpunkt då köparen betalar e-handelsoperatören, i de flesta fall en internetplattform. För att förenkla bördan i samband med en sådan skyldighet kan den faktiska importören beviljas tillstånd att fastställa den importtull som ska betalas och att betala sina tullskulder periodiskt, och tullmyndigheterna bör kunna registrera dessa transaktioner i en enda bokföringspost, med tanke på unionens budget.

(51)

Det är lämpligt att stärka den mekanism som syftar till en effektivare övervakning av genomförandet av sådana restriktiva åtgärder rörande varuflödet som kan antas av rådet i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget. I ett sådant fall bör EU:s tullbyrå ge stöd till kommissionen och medlemsstaterna för att säkerställa att dessa åtgärder inte kringgås. Tullmyndigheterna bör säkerställa att de vidtar alla nödvändiga åtgärder för att följa åtgärderna och bör informera kommissionen och EU:s tullbyrå om detta.

(52)

En krishanteringsmekanism bör inrättas för att hantera potentiella kriser i tullunionen. Avsaknaden av en sådan mekanism på unionsnivå lyftes fram i handlingsplanen för tullunionen (24). En mekanism bör därför inrättas med EU:s tullbyrå som central aktör när det gäller att förbereda, samordna och övervaka genomförandet av de praktiska åtgärder och arrangemang som kommissionen beslutar att införa när en kris uppstår. EU:s tullbyrå bör upprätthålla krishanteringsberedskapen på permanent basis under krisens hela varaktighet. EU:s tullbyrå bör rapportera tillbaka till kommissionen, Europaparlamentet och rådet om genomförandet av de praktiska åtgärderna och arrangemangen. [Ändr. 33]

(53)

Den befintliga styrningsramen för tullunionen saknar en tydlig operativ ledningsstruktur och återspeglar inte tullens utveckling sedan tullunionen inrättades 1968. Enligt förordning (EU) nr 952/2013 är det de nationella tullmyndigheterna som ansvarar för verksamhet som rör riskhantering i handelsflöden, såsom genomförande av och beslut om kontroller på plats . Utbytet av varor över de yttre gränserna är inte lika intensivt i hela unionen . Trots det samarbete mellan nationella tullförvaltningar som har funnits sedan tullunionen inrättades och som har lett till utbyte av bästa praxis och sakkunskap och utveckling av gemensamma riktlinjer, har det inte lett till att en harmoniserad strategi och operativ ram har utvecklats. För närvarande skiljer sig medlemsstaternas praxis åt, vilket försvagar tullunionen. Det finns ingen central riskanalyskapacitet, ingen gemensam syn på riskprioritering, samordnade tullåtgärder och tullkontroller genomförs i begränsad utsträckning och det finns ingen samarbetsram mellan olika myndigheter med ansvar för den inre marknaden. Ett centralt operativt organ på unionsnivå som samlar expertis och resurser och fattar beslut borde åtgärda sådana brister på områden som datahantering, riskhantering och utbildning, för att tullunionen ska fungera som en enda enhet. En EU-tullbyrå bör därför inrättas. Inrättandet av denna nya myndighet är avgörande för att säkerställa att tullunionen fungerar effektivt och korrekt, för att centralt samordna tullåtgärder och stödja tullmyndigheternas verksamhet. [Ändr. 34]

(54)

EU:s tullbyrå bör styras och verka på grundval av principerna i Europaparlamentets, rådets och kommissionens gemensamma uttalande och gemensamma strategi om decentraliserade byråer av den 19 juli 2012 (25).

(55)

De kriterier som ska beaktas för att bidra till beslutsprocessen vid valet av säte för EU:s tullbyrå bör inbegripa garantier om att byrån kan inrättas på plats när denna förordning träder i kraft, att platsen är tillgänglig och att det finns lämpliga utbildningsmöjligheter för personalens barn samt lämplig tillgång till arbetsmarknad, socialförsäkring och sjukvård för både barn och makar till personalen. Med tanke på att merparten av EU:s tullbyrås verksamhet är samarbetsinriktad, i synnerhet den nära kopplingen mellan de it-system som kommissionen kommer att upprätthålla under övergångsperioden, och att det är EU:s tullbyrå som kommer att bygga upp och driva EU:s tulldatacentral, bör den vara belägen på en plats som möjliggör ett sådant nära samarbete med kommissionen, myndigheterna i de regioner i unionen som berörs mest av internationell handel samt berörda unionsorgan och internationella organ (t.ex. Världstullorganisationen för att underlätta praktiskt ömsesidigt utbyte i specifika frågor). Med beaktande av dessa kriterier bör EU:s tullbyrå vara belägen i [...].

(55a)

Medlemsstaterna och kommissionen har ansvaret för att se till att tullmyndigheterna får tillräckligt med resurser, utbildning och utrustning för att kunna fullgöra sitt uppdrag, inbegripet lämpliga utredningsbefogenheter. [Ändr. 35]

(55b)

Tullen behöver stora investeringar, särskilt med tanke på att se till att det finns tillräckligt med kvalificerad personal för att garantera att unionens tullsystem fungerar, med tanke på att deras uppgifter ökar exponentiellt. Utan nödvändiga personalinvesteringar kan digitala lösningar inte på egen hand nå sin fulla potential. Investeringar i digitala system bör därför även garantera tillräcklig finansiering för personalen och deras utbildning för den kompetens som krävs för den senaste utrustningen och tekniken för stordataanalys, upptäckt och kontroll och därmed garantera att tullkontrollerna utförs på ett enhetligt sätt i hela unionen. [Ändr. 36]

(56)

För att EU:s tullbyrå ska fungera effektivt bör medlemsstaterna och , kommissionen och Europaparlamentet vara företrädda i byråns styrelse. Styrelsens sammansättning, inbegripet val av ordförande och vice ordförande, bör följa principerna om jämn könsfördelning, erfarenhet och förtjänst. Med tanke på unionens exklusiva befogenhet i fråga om tullunionen och den nära kopplingen mellan tull och andra politikområden är det lämpligt att dess ordförande väljs bland företrädarna för kommissionen. För att EU:s tullbyrå ska fungera ändamålsenligt och effektivt bör styrelsen särskilt anta ett samlat programdokument med en årlig och flerårig programplanering, utföra sina arbetsuppgifter beträffande tullbyråns budget, anta de finansiella regler som ska gälla för tullbyrån, utse en verkställande direktör och fastställa förfarandena för den verkställande direktörens beslut om tullbyråns operativa uppgifter. Styrelsen bör bistås av en direktion och ett rådgivande organ som företräder konsumentorganisationer, näringslivsorganisationer och andra relevanta icke-statliga aktörer . [Ändr. 37]

(56a)

EU:s tullbyrå bör inrätta en rådgivande tullnämnd, som bör bistå direktionen. Den bör ha i uppdrag att tillhandahålla rådgivning om genomförandet av tekniska åtgärder och beslut, inbegripet riskhantering och prioriterade kontrollområden, om genomförande- och standardiseringsfrågor, inbegripet harmoniseringsverksamhet eller behovet av att anpassa reglerna, tillhandahålla rådgivning om tullaspekter i annan lagstiftning som tillämpas av tullen och tillhandahålla rådgivning i samband med myndighetens övriga verksamhet. Den rådgivande gruppen bör sträva efter en balanserad representation av berörda parter mellan kommersiella och icke-kommersiella intressen samt, inom kategorin kommersiella intressen, med avseende på små och medelstora företag och andra företag. [Ändr. 38]

(57)

För att garantera att EU:s tullbyrå fungerar effektivt bör den ha en autonom budget, med inkomster från unionens allmänna budget och eventuella frivilliga ekonomiska bidrag från medlemsstaterna. Under exceptionella och vederbörligen motiverade omständigheter bör EU:s tullbyrå också kunna ta emot ytterligare inkomster genom överenskommelser om medverkan eller bidragsöverenskommelser samt avgifter för publikationer och andra tjänster som tillhandahålls av tullbyrån.

(58)

För att fullgöra sitt uppdrag samarbetar tullmyndigheter nära och regelbundet med marknadskontrollmyndigheter, myndigheter för sanitära och fytosanitära kontroller, brottsbekämpande organ, gränsförvaltningsmyndigheter, miljöskyddsorgan, experter på kulturföremål och många andra myndigheter med olika ansvarsområden. Med tanke på utvecklingen av den inre marknaden och tullens föränderliga roll, liksom ökningen i fråga om förbud och restriktioner samt e-handel, är det nödvändigt att strukturera och stärka detta samarbete på nationell nivå, unionsnivå och internationell nivå. I stället för ett samarbete som är inriktat på enskilda sändningar eller särskilda händelser längs leveranskedjan bör det inrättas en strukturerad ram för samarbete mellan tullmyndigheter och andra myndigheter med ansvar för relevanta politikområden. En sådan samarbetsram bör omfatta följande aspekter: utveckling av lagstiftningen och lösningar som svarar mot de politiska behoven på ett visst område, utbyte och analys av information, uppbyggnad av en övergripande samarbetsstrategi i form av gemensamma övervakningsstrategier och samarbete om operativt genomförande, operativ övervakning och kontroller. Kommissionen bör också underlätta tillämpningen av viss annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna genom att upprätta en förteckning över unionslagstiftning som fastställer krav på varor som omfattas av tullkontroller i syfte att skydda allmänna intressen såsom människors, djurs eller växters hälsa och liv, konsumenterna och miljön. [Ändr. 39 - Berör inte den svenska versionen]

(59)

För att öka tydligheten och effektivisera samarbetsramen mellan tullmyndigheter och andra partnermyndigheter bör det i en förteckning över de tjänster som tullmyndigheterna erbjuder tydligt definieras vilken roll tullen kan ha vid tillämpningen av annan relevant politik vid unionens gränser. Dessutom bör tillämpningen av samarbetsramen övervakas av EU:s tullbyrå. EU:s tullbyrå bör ha ett nära samarbete med kommissionen, Olaf, andra relevanta unionsbyråer och unionsorgan, såsom Europol , Europeiska åklagarmyndigheten och Frontex, samt specialiserade byråer och nätverk inom respektive politikområde, t.ex. EU-nätverket för produktöverensstämmelse. [Ändr. 40]

(60)

I en allt mer sammankopplad värld är tulldiplomati och internationellt samarbete viktiga aspekter av tullmyndigheternas arbete runt om i världen. Det internationella samarbetet bör inbegripa möjligheten till utbyte, till exempel via EU:s tulldatacentral, av tulldata på grundval av internationella avtal eller autonom unionslagstiftning och genom lämpliga och säkra kommunikationsmedel, med förbehåll för att konfidentiell information och personuppgifter skyddas. Den rättsliga ramen bör inte inkräkta på medlemsstaternas behörighet när det gäller bilaterala eller multilaterala åtaganden med tredjeländer om nationella uppgifter. [Ändr. 41]

(61)

Trots att tullagstiftningen harmoniseras genom kodexen innehöll förordning (EU) nr 952/2013 endast en skyldighet för medlemsstaterna att fastställa sanktioner för överträdelser av tullagstiftningen som ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna kan därför välja de tullsanktioner de tillämpar, och dessa varierar kraftigt mellan medlemsstaterna och förändras över tid. Det bör fastställas en gemensam ram som fastställer en minsta gemensam uppsättning tullrättsliga överträdelser och icke-straffrättsliga påföljder . Bristande efterlevnad av importörens, exportörens och den faktiska importörens skyldigheter skulle kunna tas med i förteckningen över tullrättsliga överträdelser . En sådan ram är nödvändig för att ta itu med bristen på enhetlig tillämpning och de betydande skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller tillämpningen av sanktioner mot överträdelser av tullagstiftningen, vilket kan leda till snedvridning av konkurrensen, kryphål och att ekonomiska aktörer väljer det minst stränga tullarrangemanget. Ramen bör bestå av en gemensam förteckning över handlingar eller underlåtenheter som bör utgöra tullrättsliga överträdelser i alla medlemsstater. Vid fastställandet av den tillämpliga sanktionen bör tullmyndigheterna fastställa om dessa handlingar eller underlåtenheter begåtts uppsåtligen eller genom uppenbar vårdslöshet. Sanktioner och skyldigheter som åläggs ekonomiska enheter bör stå i proportion till deras roll i transaktionsprocessen och säkerställa rättvisa och tydlighet i tillämpningen av dem. Kommissionen, medlemsstaterna och EU:s tullbyrå bör regelbundet utbyta bästa praxis om revision och sanktioner för att förbättra samstämmigheten i tillämpningen av sanktioner. [Ändr. 42]

(62)

Det är nödvändigt att fastställa gemensamma bestämmelser för förmildrande omständigheter och försvårande omständigheter när det gäller tullrättsliga överträdelser. Preskriptionstiden för att inleda ett förfarande som rör en tullrättslig överträdelse bör fastställas i enlighet med nationell lagstiftning och bör vara mellan fem och tio år, så att den gemensamma regel som införs baseras på tidsbegränsningen för underrättelse om tullskuld. Den behöriga domstolen bör vara den domstol inom vars jurisdiktion överträdelsen begicks. Samarbete mellan medlemsstaterna är nödvändigt om den tullrättsliga överträdelsen har begåtts i fler än en medlemsstat; i sådana fall bör den medlemsstat som först inleder förfarandet samarbeta med andra tullmyndigheter som berörs av samma tullrättsliga överträdelse.

(63)

Det är nödvändigt att fastställa en minsta gemensamma uppsättning tullrättsliga överträdelser genom att definiera dem, på grundval av de skyldigheter som fastställs i denna förordning och på grundval av identiska skyldigheter enligt andra delar av tullagstiftningen.

(64)

Det är också nödvändigt att fastställa en minsta gemensamma uppsättning icke-straffrättsliga påföljder med bestämmelser om minimibelopp för penningavgifter, möjlighet till återkallelse, tillfällig indragning eller ändring av tulltillstånd, inbegripet för godkända ekonomiska aktörer och betrodda näringsidkare, samt förverkande av varorna. Minimibeloppen för penningavgifter bör vara beroende av huruvida den tullrättsliga överträdelsen har begåtts uppsåtligen eller inte och huruvida den påverkar beloppen av tullar och andra avgifter samt berör förbud eller restriktioner. Denna minsta gemensamma uppsättning icke-straffrättsliga påföljder bör tillämpas utan att det påverkar medlemsstaternas nationella rättsordningar, som i stället kan föreskriva straffrättsliga påföljder. Medlemsstaterna, kommissionen och EU:s tullbyrå bör samarbeta för att gradvis öka samstämmigheten mellan icke-straffrättsliga påföljder och deras tillämpning i hela unionen. [Ändr. 43]

(65)

Tullunionens resultat bör utvärderas minst en gång om året så att kommissionen, med hjälp av medlemsstaterna, kan anta lämpliga politiska riktlinjer , och denna utvärderingsrapport bör offentliggöras . Insamlingen av information från tullmyndigheterna bör formaliseras och fördjupas, eftersom mer omfattande rapportering skulle förbättra riktmärkningen och kunna bidra till att harmonisera praxis och bedöma effekterna av tullpolitiska beslut. Det är därför lämpligt att införa en rättslig ram för utvärdering av tullunionens resultat. För att möjliggöra en tillräckligt detaljerad analys bör resultaten mätas inte bara på nationell nivå utan även vid gränsövergångsställen. EU:s tullbyrå bör stödja kommissionen i utvärderingsprocessen genom att samla in och analysera data i EU:s tulldatacentral och identifiera hur tullens verksamhet bidrar till uppnåendet av tullunionens strategiska mål och prioriteringar och bidrar till tullmyndigheternas uppdrag. EU:s tullbyrå bör i synnerhet identifiera viktiga trender, starka sidor, svagheter, luckor och potentiella risker och ge kommissionen rekommendationer om förbättringar. Inom ramen för samarbetet med framför allt brottsbekämpande myndigheter och säkerhetsmyndigheter bör EU:s tullbyrå också, ur ett operativt perspektiv, delta i strategiska analyser och hotbildsbedömningar som utförs på unionsnivå, däribland av Europol och Frontex. [Ändr. 44]

(66)

I överensstämmelse med proportionalitetsprincipen är det nödvändigt och lämpligt, för att uppnå de grundläggande målen att skapa en välfungerande tullunion och genomföra den gemensamma handelspolitiken, att fastställa de regler och förfaranden som är tillämpliga på varor som förs in i eller ut ur unionens tullområde. Denna förordning går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen, i enlighet med artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen.

(67)

I syfte att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på följande:

(68)

Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under det förberedande arbetet inför antagandet av delegerade akter, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (26).

(69)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för att anta förfaranderegler för utnyttjande av ett beslut som rör bindande besked sedan dess giltighet upphört eller det återkallats; för att anta förfaranderegler för anmälan till tullmyndigheterna om att antagande av sådana beslut tillfälligt upphör och om återkallelse av sådant tillfälligt upphörande; för att anta beslut om att begära att medlemsstaterna återkallar beslut som rör bindande besked; för att anta villkoren för tillämpning av kriterierna för att bevilja status som godkänd ekonomisk aktör och betrodd näringsidkare; för att fastställa de elektroniska system, plattformar eller miljöer med vilka EU:s tulldatacentral är sammankopplad; för att fastställa regler för tillgång till EU:s tulldatacentrals särskilda tjänster och system, inbegripet de särskilda reglerna och villkoren för skydd och säkerhet för personuppgifter och i vilka fall denna tillgång begränsas; åtgärder för förvaltningen av tulltillsyn; för att anta förfaranderegler för de gemensamt personuppgiftsansvarigas ansvar för den databehandling som sker med hjälp av en tjänst eller ett system vid EU:s tulldatacentral; för att anta förfaranderegler för fastställande av andra behöriga tullkontor än det tullkontor som ansvarar för den plats där importören eller exportören är etablerad; för att anta åtgärder för kontroll av information, undersökning och provtagning av varor, resultat av kontrollerna och för identifiering; för att anta bestämmelser om tillämpningen av kontroller efter frigörande när det gäller transaktioner som äger rum i mer än en medlemsstat; för att fastställa förteckningen över de hamnar och flygplatser där tullkontroller och tullformaliteter ska tillämpas på handbagage och lastrumsbagage; för att anta åtgärder för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av tullkontroller och riskhantering, inbegripet informationsutbyte, fastställande av gemensamma riskkriterier och standarder och gemensamma prioriterade kontrollområden samt utvärderingar på dessa områden; för att specificera förfaranderegler för tillhandahållande och kontroll av bevis för varors tullstatus som unionsvaror; för att specificera förfaranderegler för ändring och ogiltigförklaring av information för hänförande av varor till ett tullförfarande; för att anta förfaranderegler för fastställande av behöriga tullkontor och för ingivande av tulldeklarationer i de fall där andra metoder än elektronisk databehandlingsteknik används; förfaranderegler för ingivande av en standardtulldeklaration och tillgängliggörande av styrkande handlingar; förfaranderegler för ingivande av en förenklad deklaration och en kompletterande deklaration; förfaranderegler för ingivande av en tulldeklaration före uppvisande av varor för tullen, godtagande av tulldeklarationen och ändring av tulldeklarationen efter det att varorna frigjorts; för att specificera förfaranderegler för centraliserad klarering och för undantag från kravet på att varorna ska uppvisas i samband därmed; förfaranderegler för registrering i deklarantens bokföring; förfaranderegler för bortskaffande av varor; förfaranderegler för tillhandahållande av information av vilken det framgår att villkoren för befrielse från importtullar för återinförda varor är uppfyllda och om tillhandahållande av bevisning som styrker att villkoren för befrielse från importtullar för produkter från havsfiske och andra produkter som hämtats ur havet är uppfyllda; för att specificera förfaranderegler för utförsel av varor; för att anta förfaranderegler för tillhandahållande, ändring och ogiltigförklaring av information före avgång och för ingivande, ändring och ogiltigförklaring av den summariska utförseldeklarationen; för att anta förfaranderegler för återbetalning av mervärdesskatt till fysiska personer som inte är etablerade i unionen; för att specificera förfaranderegler för anmälan av ett havsgående fartygs eller ett luftfartygs ankomst och om transport av varor till avsedd plats; förfaranderegler för ingivande, ändring och ogiltigförklaring av en deklaration för tillfällig lagring och om befordran av varor i tillfällig lagring; för att anta förfaranderegler för beviljande av tillstånd till särskilda förfaranden, för undersökning av ekonomiska villkor och för yttranden från EU:s tullbyrå med en bedömning om beviljandet av ett tillstånd till ett förfarande för aktiv eller passiv förädling påverkar unionstillverkarnas väsentliga intressen negativt; för att anta förfaranderegler för avslutande av särskilda förfaranden: förfaranderegler för överföring av rättigheter och skyldigheter och befordran av varor inom ramen för särskilda förfaranden; förfaranderegler för användning av likvärdiga varor inom ramen för särskilda förfaranden; förfaranderegler för tillämpning av bestämmelserna i internationella transiteringsinstrument i unionens tullområde; förfaranderegler för hänförande av varor till förfarandet för unionstransitering och om avslutandet av detta förfarande, tillämpningen av förenklingar avseende det förfarandet och för tullövervakningen av varor som passerar genom ett tredjelands territorium inom ramen för förfarandet för extern unionstransitering; förfaranderegler för hänförande av varor till tullagerförfarandet eller förfarandet för frizoner och för befordran av varor som lagts upp i tullager; för att anta åtgärder för enhetlig förvaltning av tullkvoter och tulltak och tulltillsynen av varors övergång till fri omsättning eller export; för att anta åtgärder för fastställande av varors klassificering enligt tulltaxan; för att specificera förfaranderegler för tillhandahållande och kontroll av bevis för icke-förmånsberättigande ursprung; för att anta förfaranderegler för att underlätta fastställande i unionen av förmånsberättigande ursprung för varor; för att anta åtgärder för att fastställa särskilda varors ursprung; för att bevilja ett tillfälligt undantag från reglerna om förmånsberättigande ursprung för varor som omfattas av förmånsåtgärder som antagits ensidigt av unionen; för att specificera förfaranderegler för fastställande av varors värde för tulländamål; för att specificera förfaranderegler för ställande av garantier, fastställande av garantibelopp, övervakning och frisläppande av garantier samt återkallelse och uppsägning av en borgensmans åtagande; för att specificera förfaranderegler för tillfälligt förbud mot användning av samlade garantier; för att anta åtgärder för säkerställande av ömsesidigt bistånd mellan tullmyndigheterna i samband med uppkomst av en tullskuld; för att specificera förfaranderegler för återbetalning och eftergift av ett import- eller exporttullbelopp, rörande den information som ska lämnas till kommissionen och rörande de beslut som kommissionen ska anta om återbetalning eller eftergift; för att anta åtgärder för att identifiera en kris och aktivera krishanteringsmekanismen; för att anta förfaranderegler för beviljande och hantering av ett bemyndigande för en medlemsstat att inleda förhandlingar med ett tredjeland i syfte att ingå ett bilateralt avtal eller arrangemang om informationsutbyte; för att anta beslut om en medlemsstats ansökan om bemyndigande att inleda förhandlingar med ett tredjeland i syfte att ingå ett bilateralt avtal eller arrangemang om informationsutbyte; för att specificera utformningen av ramen för mätning av tullunionens resultat och den information som medlemsstaterna för resultatmätningen bör tillhandahålla EU:s tullbyrå; för att fastställa reglerna för valutaomräkning. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (27).

(70)

Det rådgivande förfarandet bör användas vid antagandet av genomförandeakter för att uppmana medlemsstater att återkalla beslut som rör bindande besked, med tanke på att dessa beslut enbart berör en medlemsstat och syftar till att säkerställa efterlevnad av tullagstiftningen; genomförandeakter för att fastställa de särskilda detaljerna för tillgång till EU:s tulldatacentrals särskilda tjänster och system för andra myndigheter än tullen; genomförandeakter om en medlemsstats ansökan om bemyndigande att inleda förhandlingar med ett tredjeland i syfte att ingå ett bilateralt avtal eller arrangemang om informationsutbyte, eftersom de berör endast en medlemsstat; genomförandeakter om återbetalning eller eftergift av import- och exporttullbelopp, med tanke på att dessa beslut direkt berör den person som ansökt om återbetalningen eller eftergiften.

(71)

I vederbörligen motiverade fall som motiveras av tvingande skäl till skyndsamhet bör kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter på följande områden: åtgärder för att säkerställa enhetlig tillämpning av tullkontroller, inbegripet utbyte av riskinformation och riskanalys, gemensamma riskkriterier och standarder, kontrollåtgärder och gemensamma prioriterade kontrollområden; beslut om en medlemsstats ansökan om bemyndigande att inleda förhandlingar med ett tredjeland i syfte att ingå ett bilateralt avtal eller arrangemang om informationsutbyte; åtgärder för fastställande av varors klassificering enligt tulltaxan; åtgärder för att fastställa särskilda varors ursprung; åtgärder för fastställande av en lämplig metod för fastställande av tullvärde eller de kriterier som ska användas för att fastställa varors tullvärde i särskilda situationer; åtgärder för tillfälligt förbud mot användning av samlade garantier; identifiering av en krissituation och vidtagande av lämpliga åtgärder för att hantera den eller för att mildra dess negativa effekter; beslut om att bemyndiga en medlemsstat att förhandla om och ingå ett bilateralt avtal med ett tredjeland om informationsutbyte.

(72)

Kommissionen bör göra allt för att säkerställa att delegerade akter och genomförandeakter enligt denna förordning ska träda i kraft i tillräckligt god tid före den dag då kodexen börjar tillämpas för att medlemsstaterna ska kunna genomföra den i tid.

(73)

De bestämmelser som hänvisar till EU:s tullbyrå, med undantag för artikel 238, bör tillämpas från och med den 1 januari 2028. Fram till detta datum bör EU:s tullbyrå utföra sina uppgifter med hjälp av de befintliga elektroniska system för utbyte av tullinformation som utvecklats av kommissionen. Bestämmelserna om förenklad tullbehandling för distansförsäljning och faktisk importör bör tillämpas från och med den 1 januari 2028.

(74)

Under 2032 får Från och med den 1 januari 2029 bör de ekonomiska aktörerna ha rätt att på frivillig basis börja utnyttja kapaciteten hos EU:s tulldatacentral. Före utgången av 2037 Senast den 31 december 2032 bör EU:s tulldatacentral vara fullt utvecklad, och alla ekonomiska aktörer kommer att ska använda den. Betrodda näringsidkare och faktiska importörer kommer att övervakas av den medlemsstat där de är etablerade. Undantagsvis, med förbehåll för översyn, kommer aktörer som varken är betrodda näringsidkare eller faktiska importörer fortsatt att övervakas av tullmyndigheten i den medlemsstat där varorna fysiskt befinner sig. Senast den 31 december 2035 bör kommissionen utvärdera de två övervakningsmodellerna, inbegripet hur verkningsfulla de är när det gäller att upptäcka och förebygga bedrägerier. Utvärderingen bör också beakta aspekter som rör indirekt beskattning. På grundval av denna utvärdering bör kommissionen få befogenhet att genom en delegerad akt besluta om de två modellerna ska fortsätta eller om den tullmyndighet som ansvarar för den plats där näringsidkaren är etablerad under alla omständigheter bör frigöra varorna. Platsen för uppkomst av tullskuld bör också regleras i enlighet med vad som fastställs av den ansvariga tullmyndigheten. [Ändr. 46]

(a)

Att säkerställa ett effektivt och korrekt uttag av tullar och andra avgifter. [Ändr. 48]

(b)

Att säkerställa att varor som är avsedda att släppas ut på den inre marknaden men som utgör en risk för medborgarnas och invånarnas skydd eller säkerhet inte förs in i unionens tullområde, genom att införa lämpliga åtgärder för kontroll av varor och leveranskedjor. [Ändr. 49]

ba)

Att säkerställa att varor som utgör en risk för medborgarnas och invånarnas säkerhet inte förs in i unionens tullområde, genom att införa lämpliga åtgärder för kontroll av varor och leveranskedjor. [Ändr. 50]

(c)

Att bidra till att skydda människornas, djurens eller växternas hälsa och liv, miljön, konsumenterna och andra allmänna intressen som skyddas av annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna, i nära samarbete med andra myndigheter, genom att säkerställa att varor som utgör sådana risker inte förs in i eller ut ur unionens tullområde.

(d)

Att skydda unionen från orättvis, regelvidrig och olaglig handel, bland annat inbegripet förfalskningar och varor som inte överensstämmer med annan lagstiftning som tillämpas av tullmyndigheterna, genom noggrann övervakning av ekonomiska aktörer , sektorer och leveranskedjor och en minimiuppsättning av tullrättsliga överträdelser och sanktioner. [Ändr. 51]

(e)

Att stödja all laglig affärsverksamhet genom att upprätthålla en lämplig balans mellan tullkontroller och underlättande av laglig handel och att förenkla tullprocesser och tullförfaranden genom robust riskanalys i realtid, som bland annat möjliggörs genom system för artificiell intelligens enligt i artikel 29.1 d . [Ändr. 52]

ea)

Att främja kostnadseffektivitet genom att undvika dubbelarbete och bidra till ändamålsenlighet i tullförfaranden samt en effektiv användning av relaterade resurser på unionsnivå och nationell nivå. [Ändr. 53]

eb)

Att samla in, analysera och utbyta relevant information till stöd för evidensbaserat beslutsfattande. [Ändr. 54]

ec)

Att bidra till att förbättra den övergripande kontrollen av efterlevnaden av unionens rättsakter på andra områden, till exempel när det gäller att skydda medborgare, invånare och konsumenters säkerhet, miljön och leveranskedjor. [Ändr. 55]

ed)

Om krisläget för den inre marknaden har aktiverats i enlighet med artikel 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/2747  (30) , säkerställa flödet av krisnödvändiga varor enligt definitionen i artikel 3.6 i den förordningen. [Ändr. 56]

(1)

tullmyndigheter: de tullförvaltningar i medlemsstaterna som ansvarar för tillämpningen av tullagstiftningen samt alla andra myndigheter som enligt nationell lagstiftning har befogenhet att tillämpa viss tullagstiftning.

(2)

tullagstiftning: det regelverk som utgörs av allt följande:

(3)

annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna: annan lagstiftning än tullagstiftning som är tillämplig på varor som förs in i, ut ur eller passerar genom unionens tullområde, eller som ska släppas ut på unionsmarknaden, i vars genomförande tullmyndigheterna deltar.

(4)

handelspolitiska åtgärder: åtgärder som antagits i enlighet med artikel 207 i EUF-fördraget som en del av annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna, förutom provisoriska eller slutgiltiga antidumpningstullar, utjämningstullar eller skyddsåtgärder i form av höjda tullar på specifika varor, och i synnerhet inbegripet särskilda tillsynsåtgärder och skyddsåtgärder i form av import- eller exporttillstånd.

(5)

person: en fysisk eller juridisk person eller en sammanslutning av personer som enligt unionsrätten eller nationell lagstiftning tillerkänns rättskapacitet utan att vara juridisk person.

(6)

ekonomisk aktör: en person som i sin näringsverksamhet är involverad i verksamhet som omfattas av tullagstiftningen.

(7)

etablerad i unionens tullområde:

(8)

fast etableringsställe: en stadigvarande plats för affärsverksamhet där både nödvändiga personalresurser och tekniska resurser är permanent närvarande och genom vilket en persons tullrelaterade verksamhet helt eller delvis bedrivs.

(9)

tullbeslut: varje åtgärd av tullmyndigheterna i fråga om tullagstiftningen för att ta ställning i ett visst fall, och då denna åtgärd har rättslig verkan för den eller de berörda personerna.

(10)

tullförfarande: vart och ett av följande förfaranden till vilka varor får hänföras i enlighet med kodexen:

(11)

tullformaliteter: all verksamhet som måste genomföras av en person och av tullmyndigheterna för att följa tullagstiftningen.

(12)

importör: varje person som har kapacitet att besluta och har beslutat att varor från ett tredjeland ska föras in i unionens tullområde eller, om inte annat föreskrivs, varje person som anses vara en faktisk importör.

(13)

faktisk importör: varje person som är involverad i distansförsäljning av varor som ska importeras från tredjeländer till unionens tullområde , inbegripet personer och som har tillstånd att använda den särskilda ordning som fastställs i avdelning XII kapitel 6 avsnitt 4 i direktiv 2006/112/EG. [Ändr. 60]

(14)

exportör: varje person som har kapacitet att besluta och har beslutat att varor ska föras ut ur unionens tullområde.

(15)

tullombud: varje person som av en annan person har utsetts att genomföra de åtgärder och formaliteter som enligt tullagstiftningen erfordras vid den personens förbindelser med tullmyndigheterna.

(16)

data: varje digital och icke-digital återgivning av handlingar, fakta eller information och varje sammanställning av sådana handlingar eller fakta eller sådan information, inbegripet i form av dokument, ljudupptagningar, bildupptagningar eller audiovisuella upptagningar.

(17)

tulltillsyn: insamling och analys av information om varor som förs in i, ut ur eller passerar genom unionens tullområde för att bevaka denna befordran på unionsnivå och säkerställa en enhetlig tillämpning av tullkontroller, efterlevnad av tullagstiftningen och annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna samt för att bidra till riskanalys och riskhantering.

(18)

risk: sannolikheten för och effekterna av att det i samband med varor som befordras mellan unionens tullområde och länder utanför det området eller i samband med förekomsten av icke-unionsvaror inom unionens tullområde inträffar en händelse som skulle

(19)

ekonomisk analys: utvärdering eller kvantifiering av en policy eller ett ekonomiskt fenomen för att förstå hur ekonomiska faktorer påverkar hur en policy, ett geografiskt område eller en grupp personer fungerar i syfte att fatta bättre beslut inför framtiden.

(20)

riskhantering: systematisk identifiering av risk, inbegripet att identifiera profiler för ekonomiska aktörer som utgör en risk och misstänkta transaktioner , och genomförande av alla åtgärder som krävs för att begränsa riskexponering. [Ändr. 63]

(21)

tullövervakning: åtgärder som i allmänhet vidtas av tullmyndigheterna i syfte att säkerställa att tullagstiftningen och, i tillämpliga fall, annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna iakttas, eller för att på annat sätt bidra till hanteringen av risker förbundna med dessa varor och deras leveranskedjor.

(22)

tullkontroller: särskilda handlingar som utförs av tullmyndigheterna för att säkerställa efterlevnad av tullagstiftningen och annan lagstiftning tillämpad av tullmyndigheterna, eller för att på annat sätt bidra till hanteringen av risker förbundna med varor och deras leveranskedjor.

(23)

slumpmässiga kontroller: tullkontroller baserade på principerna för slumpmässigt urval av en population av intresse.

(24)

varuinnehavare: den person som har fysisk kontroll över varorna.

(25)

fraktförare:

(26)

riskanalys: behandling av data, information eller dokument, inbegripet personuppgifter, i syfte att identifiera eller kvantifiera möjliga risker, i relevanta fall med användning av analysmetoder och artificiell intelligens enligt definitionen i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU).../... (32).

(27)

risksignal: indikation om en möjlig risk baserat på automatiserade processer med riskanalys av data, information eller dokument.

(28)

riskanalysresultat: när det gäller en signal, fastställande av att en risk anses föreligga eller inte, på grundval av en automatisk process eller ytterligare mänsklig bedömning av risksignalen.

(29)

kontrollrekommendation: ett yttrande från en tullmyndighet eller från EU:s tullbyrå om huruvida en tullkontroll bör utföras, och i så fall när, var och av vilken tullmyndighet, inbegripet identifiering av eventuella ytterligare åtgärder utöver tullkontroller.

(30)

kontrollbeslut: den enskilda handling genom vilken tullmyndigheterna beslutar om en kontroll ska utföras eller inte.

(31)

kontrollresultat: det preliminära och slutliga resultatet av en kontroll, inklusive eventuella ytterligare åtgärder som anges, och i förekommande fall de behöriga myndigheter som berörs av resultatet eller åtgärden.

(32)

gemensamt prioriterat kontrollområde: ett urval av särskilda tullförfaranden, varutyper, transportrutter, transportsätt eller ekonomiska aktörer i syfte att göra dem till föremål för mer omfattande riskanalys, riskreducerande åtgärder och tullkontroller under en viss period, utan att detta påverkar andra kontroller som normalt utförs av tullmyndigheterna.

(33)

gemensamma riskkriterier och standarder: parametrar för riskanalys för ett riskområde och åtföljande standarder för den praktiska tillämpningen av kriterierna.

(34)

övervakningsstrategi: en metod för hantering av en specifik risk, som syftar till att balansera operativa tullövervakningsinsatser och riskreducerande åtgärder i hela leveranskedjan på ett proportionerligt och effektivt sätt.

(35)

sändning: varor som transporteras av en avsändare till en mottagare med samma transportmedel, även multimodalt, och som kommer från samma territorium eller tredjeland, är av samma typ, klass eller beskrivning eller förpackas tillsammans inom ramen för samma transportavtal.

(36)

tullstatus: varornas status som unionsvaror eller icke-unionsvaror.

(37)

unionsvaror: varor som tillhör någon av följande kategorier:

(38)

icke-unionsvaror: andra varor än de som avses i led 46 eller varor som har förlorat sin tullstatus som unionsvaror.

(39)

frigörande av varor: den åtgärd genom vilken tullmyndigheterna, eller andra personer på deras vägnar, gör varor tillgängliga för de ändamål som föreskrivs enligt det tullförfarande som de avses hänföras till.

(40)

summarisk införseldeklaration: den handling genom vilken en person anger för tullmyndigheterna, i föreskriven form och på föreskrivet sätt och inom en särskild tidsfrist, att varor ska föras in i unionens tullområde.

(41)

summarisk utförseldeklaration: den handling genom vilken en person anger för tullmyndigheterna, i föreskriven form och på föreskrivet sätt och inom en särskild tidsfrist, att varor ska föras ut ur unionens tullområde.

(42)

deklaration för tillfällig lagring: den handling genom vilken en person anger, i föreskriven form och på föreskrivet sätt, att varor lagras tillfälligt.

(43)

tulldeklaration: den handling genom vilken en person i föreskriven form och på föreskrivet sätt anger ett önskemål om att hänföra varor till ett visst tullförfarande, i tillämpliga fall med uppgift om vilka eventuella särskilda arrangemang som önskas.

(44)

deklarant: den person som inger en tulldeklaration, en deklaration för tillfällig lagring, en summarisk införseldeklaration, en summarisk utförseldeklaration, en deklaration om återexport eller en anmälan om återexport i eget namn eller den person i vars namn en sådan deklaration eller en sådan anmälan inges.

(45)

deklaration om återexport: den handling genom vilken en person i föreskriven form och på föreskrivet sätt anger ett önskemål om att föra icke-unionsvaror, med undantag för varor som omfattas av förfarandet för frizoner eller är i tillfällig lagring, ut ur unionens tullområde.

(46)

anmälan om återexport: den handling genom vilken en person i föreskriven form och på föreskrivet sätt anger ett önskemål om att föra icke-unionsvaror som omfattas av förfarandet för frizoner eller är i tillfällig lagring ut ur unionens tullområde.

(47)

distansförsäljning av varor importerade från tredjeländer: distansförsäljning av varor importerade från tredjeländer eller tredjeterritorier enligt definitionen i artikel 14.4.2 i direktiv 2006/112/EG.

(48)

tillverkare:

(49)

produktleverantör: varje fysisk eller juridisk person eller sammanslutning av personer i leveranskedjan som tillverkar en produkt helt eller delvis, antingen i egenskap av tillverkare eller under andra omständigheter.

(50)

tillfällig lagring: situationen för icke-unionsvaror som tillfälligt lagras under tullövervakning under perioden mellan den tidpunkt då fraktföraren anmäler varornas ankomst till tullområdet och då de hänförs till ett tullförfarande.

(51)

förädlade produkter: varor hänförda till ett förfarande för förädling som har genomgått förädlingsprocesser.

(52)

förädlingsprocesser: var och en av följande processer:

(53)

innehavare av transiteringsförfarandet: den person som inger transiteringsdeklarationen eller tillhandahåller den information som krävs för att hänföra varor till det förfarandet, eller för vars räkning deklarationen inges eller informationen lämnas.

(54)

avkastningsgrad: den kvantitet eller procentsats förädlade produkter som erhålls vid förädling av en bestämd kvantitet varor som hänförts till ett förfarande för förädling.

(55)

tredjeland: ett land eller territorium utanför unionens tullområde.

(56)

förenklad tullbehandling för distansförsäljning: den förenklade tullbehandling för distansförsäljning som anges i artikel 1.4 och 1.5 och del 1 avsnitt II G i bilaga I till förordning (EEG) nr 2658/87.

(57)

tullskuld: en persons skyldighet att erlägga det import- eller exporttullbelopp och alla andra avgifter som gäller för särskilda varor enligt gällande tullagstiftning. [Ändr. 64]

(58)

gäldenär: varje person som är skyldig att betala en tullskuld.

(59)

importtull: den tull som ska betalas vid import av varor.

(60)

exporttull: den tull som ska betalas vid export av varor.

(61)

återbetalning: återbetalning av ett import- eller exporttullbelopp som har betalats.

(62)

eftergift: befrielse från skyldigheten att betala ett import- eller exporttullbelopp som inte har betalats.

(63)

inköpsprovision: en avgift som en importör betalar till en agent för att agenten ska företräda importören vid inköpet av varor som värderas.

(64)

kris: en naturlig eller av människan orsakad händelse av exceptionell karaktär och omfattning som inträffar inom eller situation som plötsligt utanför unionen, som äventyrar skydd, säkerhet, hälsa och liv för medborgare, ekonomiska aktörer och tullmyndigheternas personal, och som kräver brådskande åtgärder vad gäller införsel, utförsel eller transitering av varor. [Ändr. 65]

64a.

krishanteringscell: en kontaktpunkt inom EU:s tullbyrå som samordnar EU:s krishanteringsinsatser inom tullunionen. [Ändr. 66]

64b.

mikroföretag samt små och medelstora företag: mikroföretag samt små och medelstora företag enligt definitionen i artikel 2 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG. [Ändr. 67]

64c.

andra avgifter: alla avgifter utöver tullar, mervärdesskatt, avgifter för tullformaliteter och budavgifter. [Ändr. 68]

64d.

slutkund: en fysisk eller juridisk person som är bosatt eller etablerad i unionen och till vilken en produkt har tillhandahållits av en säljare eller en marknadsplats. [Ändr. 69]

64e.

nationell miljö med en enda kontaktpunkt för tullen: en uppsättning elektroniska tjänster som inrättats av en medlemsstat för att möjliggöra informationsutbyte mellan dess tullmyndighets, de behöriga partnermyndigheternas och de ekonomiska aktörernas elektroniska system. [Ändr. 70]

64f.

behörig partnermyndighet: en myndighet i en medlemsstat, eller kommissionen, som har befogenhet att utföra en viss uppgift i samband med fullgörandet av relevanta icke-tullrelaterade unionsformaliteter. [Ändr. 71]

64g.

icke-tullrelaterad unionsformalitet: alla åtgärder som ska utföras av en ekonomisk aktör eller av en behörig partnermyndighet för internationell befordran av varor, enligt annan unionslagstiftning än tullagstiftningen. [Ändr. 72]

64h.

icke-tullrelaterat styrkande dokument: alla dokument som krävs och som utfärdats av en behörig partnermyndighet eller upprättats av en ekonomisk aktör, eller alla uppgifter som krävs från en ekonomisk aktör, för att intyga att icke-tullrelaterade unionsformaliteter har fullgjorts. [Ändr. 73]

64i.

kvantitetsförvaltning: övervakning och förvaltning av den kvantitet varor som godkänts av behöriga partnermyndigheter i enlighet med annan unionslagstiftning än tullagstiftningen på grundval av information från tullmyndigheterna. [Ändr. 74]

64j.

icke-tullrelaterat unionssystem: ett elektroniskt unionssystem som inrättats genom, används för att uppnå målen för eller som avses i unionslagstiftningen för att lagra information om uppfyllandet av respektive icke-tullrelaterad unionsformalitet. [Ändr. 75]

64k.

registrerings- och identitetsnummer för ekonomiska aktörer (Eori-nummer): registrerings- och identitetsnummer för ekonomiska aktörer (Eori-nummer) enligt definitionen i artikel 1.18 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2446  (33) . [Ändr. 76]

a)

Fungera som nationell kontaktpunkt för kommissionen i alla frågor som rör genomförandet av EU:s tullkontaktpunkt.

b)

På nationell nivå främja och stödja samarbetet mellan tullmyndigheter och nationella behöriga partnermyndigheter.