52010PC0193

[pic] | EUROPEISKA KOMMISSIONEN |

Bryssel den 27.4.2010

KOM(2010) 193 slutlig

2010/0115 (NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik

Del II av de integrerade riktlinjerna för Europa 2020

{SEK(2010) 488 slutlig}

MOTIVERING

Den 26 mars 2010 antog Europeiska rådet Europeiska kommissionens förslag om att lansera en ny strategi för sysselsättning och arbetstillfällen, Europa 2020[1]. Strategin bygger på en utökad samordning av den ekonomiska politiken med inriktning på ett antal nyckelområden där åtgärder måste vidtas för att stärka den hållbara tillväxten och konkurrenskraften inom EU. Europeiska rådet enades om att fastställa överordnade, gemensamma EU-mål som ska vägleda medlemsstaternas och unionens insatser. Mot bakgrund av dessa mål [har] medlemsstaterna [fastställt] sina nationella mål. Kommissionen kommer att arbeta för att genomföra strategin på EU-nivå, i synnerhet genom de sju huvudinitiativ som tillkännagavs i meddelandet om Europa 2020.

I fördraget om EU:s funktionssätt föreskrivs att medlemsstaterna ska betrakta den ekonomiska politiken och främjandet av sysselsättningen som frågor av gemensamt intresse och samordna politiken på dessa områden. I två separata artiklar föreskrivs att rådet ska anta allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (artikel 121) och sysselsättningsriktlinjer (artikel 148), och att de sistnämnda ska stämma överens med de förstnämnda. Med tanke på denna rättsliga grund läggs riktlinjerna för sysselsättningen och den ekonomiska politiken fram i form av följande separata, men sammanlänkade, rättsakter:

- En rekommendation av rådet om allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik – del I av de integrerade riktlinjerna för Europa 2020.

- Ett beslut av rådet om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik – del II i de integrerade riktlinjerna i Europa 2020.

Tillsammans utgör dessa riktlinjer, som genomförs med hjälp av ovannämnda rättsakter, de integrerade riktlinjer som ligger till grund för genomförandet av Europa 2020-strategin.

”De integrerade riktlinjerna för Europa 2020” bildar ramen för Europa 2020-strategin och för reformerna i medlemsstaterna. För att garantera enhetlighet och tydlighet avspeglar riktlinjerna Europeiska rådets slutsatser och är begränsade till antalet. Riktlinjerna är integrerade för att säkerställa att politiken på nationell och europeisk nivå fullt ut bidrar till att nå målen i Europa 2020-strategin. Genom att följa dem på ett samordnat sätt kommer medlemsstaterna att kunna dra nytta av de positiva spridningseffekterna av samordnade strukturreformer, särskilt i euroområdet.

Utifrån dessa riktlinjer ska medlemsstaterna utarbeta nationella reformprogram med ingående beskrivningar av de åtgärder som de avser att vidta inom ramen för den nya strategin och där särskilt tonvikt läggs vid insatser för att nå de nationella målen. Med utgångspunkt i kommissionens övervakning och rådets arbete kommer Europeiska rådet varje år att bedöma de totala framsteg som åstadkommits på både europeisk och nationell nivå för att genomföra strategin. Den makroekonomiska och strukturella utvecklingen, utvecklingen av konkurrenskraften samt den övergripande finansiella stabiliteten kommer att undersökas parallellt.

Europa 2020-strategin omfattar följande integrerade riktlinjer:

Riktlinje 1: Förbättra de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet

Riktlinje 2: Hantera makroekonomiska obalanser

Riktlinje 3: Minska obalanserna i euroområdet

Riktlinje 4: Optimera stödet för FoU och innovation, stärka kunskapstriangeln och utnyttja den digitala ekonomins potential

Riktlinje 5: Förbättra resurseffektiviteten och minska utsläppen av växthusgaser

Riktlinje 6: Förbättra företagsklimatet och konsumenternas situation samt modernisera industribasen

Riktlinje 7: Öka deltagandet på arbetsmarknaden och minska den strukturella arbetslösheten

Riktlinje 8: Utveckla en kvalificerad arbetskraft som motsvarar arbetsmarknadens behov, främja kvalitet i arbetet och livslångt lärande

Riktlinje 9: Förbättra utbildningssystemens resultat på alla nivåer och öka deltagandet i den högre utbildningen

Riktlinje 10: Främja social integration och bekämpa fattigdom

2010/0115 (NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik

Del II av de integrerade riktlinjerna för Europa 2020

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 148,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande[2],

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[3],

med beaktande av Regionkommitténs yttrande[4],

med beaktande av sysselsättningskommitténs yttrande, och

av följande skäl:

(1) I artikel 145 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt föreskrivs att medlemsstaterna och unionen ska arbeta för att utveckla en samordnad sysselsättningsstrategi och särskilt för att främja en kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och en arbetsmarknad som är mottaglig för ekonomiska förändringar, i syfte att uppnå de mål som uppställs i artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Medlemsstaterna ska, med beaktande av nationell praxis i fråga om arbetsmarknadens parters ansvar, betrakta främjande av sysselsättningen som en fråga av gemensamt intresse och ska inom rådet samordna sina åtgärder i detta hänseende i enlighet med bestämmelserna i artikel 148 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

(2) Enligt artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen ska unionen bekämpa social utestängning och diskriminering, främja social rättvisa och socialt skydd, och enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt får unionen ta initiativ för att säkerställa samordningen av medlemsstaternas socialpolitik. I artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt föreskrivs att unionen, vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet, ska beakta de krav som är förknippade med garantier för ett fullgott socialt skydd och kampen mot social utestängning.

(3) I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt föreskrivs att rådet ska anta riktlinjer för sysselsättningspolitiken och allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som en vägledning för medlemsstaternas politik.

(4) Lissabonstrategin, som lanserades 2000, baserades på ett erkännande av att EU måste öka sin produktivitet och konkurrenskraft och samtidigt stärka den sociala sammanhållningen mot bakgrund av den globala konkurrensen, den tekniska utvecklingen och den åldrande befolkningen. Lissabonstrategin lanserades på nytt 2005, efter en halvtidsöversyn som ledde till en tydligare inriktning på tillväxt och fler och bättre arbetstillfällen.

(5) Lissabonstrategin för tillväxt och arbetstillfällen bidrog till att skapa enighet om den allmänna inriktningen för EU:s ekonomiska politik och sysselsättningspolitik. Inom ramen för denna strategi antog rådet 2005[5] allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och sysselsättningsriktlinjer, som reviderades 2008[6]. De 24 riktlinjerna låg till grund för de nationella reformprogrammen, där de viktigaste makroekonomiska, mikroekonomiska och arbetsmarknadsrelaterade prioriteringarna för EU som helhet fastställdes. Erfarenheten visar dock att riktlinjerna inte innehöll tillräckligt tydliga prioriteringar och att sambanden mellan dem kunde ha varit klarare. Detta begränsade deras inverkan på det nationella beslutsfattandet.

(6) Den finansiella och ekonomiska kris som inleddes 2008 resulterade i en avsevärd minskning av antalet arbetstillfällen och av den potentiella produktionen och har lett till en dramatisk försämring av de offentliga finanserna. Den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa[7] har dock hjälpt medlemsstaterna att hantera krisen, bland annat genom en samordnad finanspolitisk stimulans, med euron som garant för makroekonomisk stabilitet. Krisen visade därför att en stark och effektiv samordning av unionens politik kan ge goda resultat. Genom krisen framgick det också tydligt hur nära sammanlänkade medlemsstaternas ekonomier och arbetsmarknader är.

(7) Kommissionen föreslog att man skulle utarbeta en ny strategi för det nya årtiondet, Europa 2020-strategin[8], för att EU skulle kunna gå stärkt ur krisen och ställa om ekonomin i riktning mot smart och hållbar tillväxt för alla. Fem överordnade mål, som förtecknas under de relevanta riktlinjerna, utgör de gemensamma målsättningar som vägleder medlemsstaternas och unionens åtgärder. Medlemsstaterna bör göra allt som står i dess makt för att nå de nationella målen och undanröja de flaskhalsproblem som begränsar tillväxten.

(8) Som ett led i de övergripande ”exitstrategierna” för den ekonomiska krisen bör medlemsstaterna genomföra ambitiösa reformer för att trygga makroekonomisk stabilitet och hållbara offentliga finanser, förbättra konkurrenskraften, minska den makroekonomiska obalansen och förbättra arbetsmarknadens resultat. Avvecklingen av den finanspolitiska stimulansen bör genomföras och samordnas inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten.

(9) Inom ramen för Europa 2020-strategin bör medlemsstaterna genomföra reformer som syftar till ”smart tillväxt”, dvs. tillväxt på grundval av kunskap och innovation. Reformerna bör syfta till att förbättra utbildningens kvalitet, trygga tillträde för alla och stärka forskningens och företagens konkurrenskraft för att främja innovation och kunskapsöverföring i hela EU. De bör uppmuntra entreprenörskap och bidra till att omvandla kreativa idéer till innovativa produkter, tjänster och processer som kan skapa tillväxt, högkvalitativa arbetstillfällen, territoriell, ekonomisk och social sammanhållning och på ett effektivare sätt ta itu med samhälleliga utmaningar på europeisk och global nivå. I detta sammanhang är det väsentligt att utnyttja informations- och kommunikationstekniken fullt ut.

(10) Medlemsstaterna bör också genom sina reformprogram sträva efter ”hållbar tillväxt”. Hållbar tillväxt innebär att bygga en resurseffektiv, hållbar och konkurrenskraftig ekonomi, att fördela kostnader och fördelar rättvist och att utnyttja Europas ledande roll i strävan efter att utveckla nya processer och ny teknik, däribland miljövänlig teknik. Medlemsstaterna bör genomföra de reformer som krävs för att minska utsläppen av växthusgaser och garantera en effektiv resursanvändning. De bör också förbättra företagsklimatet, stimulera skapandet av gröna arbetstillfällen och modernisera sin industribas.

(11) I medlemsstaternas reformprogram bör man också sträva efter ”tillväxt för alla”. Tillväxt för alla innebär att bygga ett sammanhållet samhälle där människorna kan förutse och hantera förändring, och därigenom aktivt delta i samhället och ekonomin. Medlemsstaternas reformer bör därför trygga tillträde och möjligheter för alla under hela livet och minska fattigdomen och det sociala utanförskapet, genom att undanröja hindren för deltagande på arbetsmarknaden, särskilt för kvinnor, äldre arbetstagare, ungdomar, funktionshindrade och legala invandrare. De bör också garantera att alla medborgare och regioner gynnas av den ekonomiska tillväxten. I centrum för medlemsstaternas reformprogram bör därför sådana insatser stå som syftar till att effektivisera arbetsmarknaderna genom investeringar i lyckade omställningar, utveckling av nödvändig kompetens, ökning av arbetstillfällenas kvalitet och kamp mot segmentering, strukturell arbetslöshet och inaktivitet, samtidigt som man tryggar ett lämpligt och hållbart socialt skydd och en aktiv integration för att minska fattigdomen.

(12) EU:s och medlemsstaternas strukturreformer kan effektivt bidra till tillväxt och arbetstillfällen om de ökar EU:s konkurrenskraft i den globala ekonomin, skapar nya möjligheter för Europas exportindustri och ger konkurrenskraftigt tillträde till viktig import. Reformerna bör därför anpassas med hänsyn till deras inverkan på den externa konkurrenskraften så att de främjar EU:s tillväxt och deltagande på öppna och rättvisa marknader i hela världen.

(13) Europa 2020-strategin måste understödjas av en rad integrerade strategier, som medlemsstaterna bör genomföra fullt ut och i samma tempo, så att de samordnade strukturreformerna får positiva spridningseffekter.

(14) Dessa riktlinjer riktar sig till medlemsstaterna, men Europa 2020-strategin bör genomföras i partnerskap med alla nationella, regionala och lokala myndigheter, i nära samarbete med parlament, arbetsmarknadens parter och företrädare för det civila samhället, som ska bidra till utarbetandet av nationella reformprogram, genomförandet av dessa och till den övergripande kommunikationen om strategin.

(15) Europa 2020-strategin understöds av en mindre uppsättning riktlinjer, som ersätter de tidigare 24 riktlinjerna och i vilka sysselsättningspolitiken och den allmänna ekonomiska politiken behandlas på ett enhetligt sätt. Riktlinjerna för medlemsstaternas sysselsättningspolitik, som bifogas detta beslut, har ett naturligt samband med riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik, som bifogas rådets rekommendation […] av den […]. Tillsammans utgör de ”de integrerade riktlinjerna för Europa 2020”.

(16) Dessa nya integrerade riktlinjer avspeglar Europeiska rådets slutsatser. De ger en tydlig vägledning för medlemsstaterna när det gäller att upprätta nationella reformprogram och genomföra reformer med hänsyn till det ömsesidiga beroendet och i enlighet med stabilitets- och tillväxtpakten. Riktlinjerna kommer att ligga till grund för eventuella landsspecifika rekommendationer som rådet kan rikta till medlemsstaterna. De kommer också att ligga till grund för upprättandet av den gemensamma rapport om sysselsättningen som rådet och kommissionen varje år lägger fram inför Europeiska rådet.

(17) Även om dessa riktlinjer måste utarbetas varje år bör de i hög grad vara oförändrade fram till 2014 så att man kan inrikta sig på genomförandet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik som anges i bilagan antas härmed. Riktlinjerna ska utgöra en del av ”de integrerade riktlinjerna för Europa 2020”.

Artikel 2

Riktlinjerna i bilagan ska beaktas i medlemsstaternas sysselsättningspolitik, som det ska rapporteras om i de nationella reformprogrammen. Medlemsstaterna bör utforma reformprogram som överensstämmer med målen i ”de integrerade riktlinjerna för Europa 2020”.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

Bilaga: Riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik

Riktlinje 7: Öka deltagandet på arbetsmarknaden och minska den strukturella arbetslösheten

Medlemsstaterna bör integrera de principer för flexicurity som antagits av Europeiska rådet i sin arbetsmarknadspolitik och tillämpa dem, samt fullt ut utnyttja stödet från Europeiska socialfonden för att öka deltagandet på arbetsmarknaden och bekämpa segmentering och overksamhet, ojämlikhet mellan könen, och samtidigt minska den strukturella arbetslösheten. Åtgärderna för att öka flexibiliteten och säkerheten bör vara balanserade och ömsesidigt förstärkande. Medlemsstaterna bör därför införa en kombination av flexibla och pålitliga anställningskontrakt, en aktiv arbetsmarknadspolitik, effektivt livslångt lärande, strategier för att främja arbetskraftens rörlighet och ändamålsenliga sociala trygghetssystem för att garantera att övergångar mellan olika arbeten åtföljs av tydliga rättigheter och skyldigheter för arbetslösa när det gäller att aktivt söka arbete.

Medlemsstaterna bör stärka dialogen mellan arbetsmarknadens parter och ta itu med segmenteringen på arbetsmarknaden genom åtgärder mot tillfälliga och otrygga anställningar, brist på sysselsättning och svart arbete. Yrkesmässig rörlighet bör belönas. Man bör förbättra arbetstillfällenas kvalitet och anställningsvillkoren genom att bekämpa låga löner och garantera tillfredsställande social trygghet också för anställda med tidsbegränsade kontrakt och egenföretagare. Arbetsförmedlingen bör stärkas och öppnas för alla, också för ungdomar och personer som hotas av arbetslöshet. Detta bör ske genom individanpassade tjänster inriktade på de som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden.

För att öka konkurrenskraften och höja förvärvsfrekvensen, särskilt för lågutbildade, i enlighet med riktlinje 2 för den ekonomiska politiken, bör medlemsstaterna se över skatte- och förmånssystemen och den offentliga sektorns möjlighet att ge det stöd som krävs. Medlemsstaterna bör höja förvärvsfrekvensen genom politik som främjar ett aktivt åldrande, jämställdhet mellan könen och lika lön samt integration på arbetsmarknaden för ungdomar, funktionshindrade, legala invandrare och andra utsatta grupper. Politik som främjar balansen mellan arbetsliv och privatliv genom tillhandahållande av barnomsorg till rimligt pris och nya former för arbetets organisation bör inriktas på att öka sysselsättningen, särskilt bland ungdomar, äldre arbetstagare och kvinnor, särskilt i syfte att hålla kvar högutbildade kvinnor på det vetenskapliga och tekniska området. Medlemsstaterna bör också undanröja hindren för nya arbetstagares inträde på arbetsmarknaden, stödja egenföretagande och skapandet av arbetstillfällen, bl.a. inom miljövänlig sysselsättning och på vårdområdet, samt främja social innovation.

EU:s överordnade mål, som kommer att vara utgångspunkten när medlemsstaterna fastställer sina mål, är att sträva efter att senast 2020 öka sysselsättningsgraden bland kvinnor och män mellan 20 och 64 år till 75 %, bl.a. genom ökat deltagande av ungdomar, äldre arbetstagare och lågutbildade samt genom bättre integration av legala invandrare.

Riktlinje 8: Utveckla en kvalificerad arbetskraft som motsvarar arbetsmarknadens behov, främja kvalitet i arbetet och livslångt lärande

Medlemsstaterna bör främja produktivitet och anställbarhet genom ett lämpligt utbud av kunskap och kompetens som är anpassat efter den nuvarande och kommande efterfrågan på arbetsmarknaden. En högkvalitativ grundutbildning och attraktiv yrkesutbildning måste kompletteras av effektiva incitament för livslångt lärande, initiativ som ger nya chanser, möjligheter för alla vuxna att förbättra sina kvalifikationer och en målinriktad migrations- och integrationspolitik. Medlemsstaterna bör utveckla system för erkännande av förvärvad kompetens, undanröja hinder för arbetstagarnas yrkesmässiga och geografiska rörlighet, främja förvärvande av övergripande färdigheter och kreativitet, och inrikta sina insatser på att stödja lågutbildade arbetstagare och öka äldre arbetstagares anställbarhet, samtidigt som man stärker högutbildade arbetstagares, däribland forskares, utbildning, kompetens och erfarenhet.

I samarbete med arbetsmarknadens parter och näringslivet bör medlemsstaterna öka tillgången till utbildning, stärka utbildnings- och yrkesvägledningen parallellt med att man systematiskt informerar om nya anställningsmöjligheter, främjar entreprenörskap och bättre förutser framtida kompetensbehov. Investeringar i utvecklingen av mänskliga resurser, kompetenshöjning och deltagande i system för livslångt lärande bör främjas genom gemensamma ekonomiska bidrag från staten, enskilda och arbetsgivare. För att stödja ungdomar, särskilt ungdomar som är arbetslösa eller saknar utbildningsplats, bör medlemsstaterna i samarbete med arbetsmarknadens parter införa system för att hjälpa nyutbildade att hitta ett första arbete eller en vidareutbildning, inbegripet lärlingsutbildning, och snabbt ingripa när ungdomar blir arbetslösa. Genom regelbunden övervakning av politiken för kompetenshöjning och förutseende av framtida kompetensbehov bör man kunna fastställa vilka områden där förbättringar kan göras och öka möjligheterna att anpassa utbildningssystemen till arbetsmarknadens behov. För att nå dessa mål bör medlemsstaterna utnyttja EU-medlen fullt ut.

Riktlinje 9: Förbättra utbildningssystemens resultat på alla nivåer och öka deltagandet i den högre utbildningen

För att ge alla tillgång till allmän och yrkesinriktad utbildning av hög kvalitet och förbättra utbildningsresultaten bör medlemsstaterna investera effektivt i utbildningssystem, särskilt genom att öka arbetskraftens utbildningsnivå så att den kan anpassa sig efter de snabba förändringarna på de moderna arbetsmarknaderna. Åtgärderna ska täcka alla sektorer (från förskoleverksamhet och skolor till högre utbildning, yrkesutbildning och vuxenutbildning) och även ta hänsyn till icke-formellt och informellt lärande. Reformerna bör syfta till att alla ska förvärva de nyckelkompetenser som krävs för att lyckas i den kunskapsbaserade ekonomin, särskilt när det gäller anställbarhet, vidareutbildning och IKT-kompetens. Åtgärder bör vidtas för att rörlighet i utbildningssyfte ska bli det normala för ungdomar och lärare. Medlemsstaterna bör göra utbildningssystemen öppnare och mer relevanta, särskilt genom att tillämpa nationella referensramar för kvalifikationer som möjliggör flexibla utbildningsvägar och genom att utveckla partnerskap mellan utbildning och arbete. Läraryrket bör göras mer attraktivt. Den högre utbildningen bör bli mer öppen för personer som saknar studietradition och deltagandet i den högre utbildningen bör breddas. För att minska antalet ungdomar som är arbetslösa eller saknar utbildningsplats bör medlemsstaterna vidta alla åtgärder som krävs för att förebygga skolavhopp.

EU:s överordnade mål, som kommer att vara utgångspunkten när medlemsstaterna fastställer sina mål, är att minska andelen personer med avbruten skolgång till 10 %, och samtidigt öka den andel av befolkningen mellan 30 och 34 år som har avslutad högre utbildning till minst 40 % år 2020.

Riktlinje 10: Främja social integration och bekämpa fattigdom

Medlemsstaternas insatser för att minska fattigdomen bör syfta till att främja ett fullt deltagande i samhällslivet och ekonomin och öka sysselsättningsmöjligheterna, varvid Europeiska socialfonden bör utnyttjas till fullo. Insatserna bör också inriktas på att garantera lika möjligheter, bl.a. genom tillgång till överkomliga, hållbara och högkvalitativa tjänster och offentliga tjänster (däribland onlinetjänster i enlighet med riktlinje 4), särskilt hälso- och sjukvård. Medlemsstaterna bör vidta effektiva åtgärder mot diskriminering. För att bekämpa socialt utanförskap, ge människor ökad egenmakt och främja deltagandet på arbetsmarknaden bör de sociala trygghetssystemen, det livslånga lärandet och den aktiva integrationspolitiken stärkas så att människor ges möjligheter i olika skeden av livet och skyddas mot risken för utanförskap. De sociala trygghetssystemen och pensionssystemen måste moderniseras så att de kan användas fullt ut för att garantera tillfredsställande inkomststöd och tillgång till hälso- och sjukvård – och därigenom skapa social sammanhållning – samtidigt som de måste vara fortsatt ekonomiskt hållbara. Förmånssystemen bör inriktas på att garantera inkomsttrygghet vid omställningar och minska fattigdomen, särskilt bland de grupper som är mest utsatta för socialt utanförskap såsom ensamstående föräldrar, minoriteter, funktionshindrade, barn och ungdomar, äldre kvinnor och män, legala invandrare och hemlösa. Medlemsstaterna bör också aktivt främja den sociala ekonomin och social innovation för att stödja de mest utsatta.

EU:s överordnade mål, som kommer att vara utgångspunkten när medlemsstaterna fastställer sina mål, är att minska antalet européer som lever under de nationella fattigdomsgränserna med 25 %, så att 20 miljoner människor lyfts ut ur fattigdom.

[1] KOM(2010) 2020, 3.3.2010.

[2] EUT C , , s.

[3] EUT C , , s.

[4] EUT C , , s.

[5] KOM(2005) 141.

[6] KOM(2007) 803.

[7] KOM(2009) 615, 19.11.2009.

[8] KOM(2010) 2020, 3.3.2010.