(1)

Den 10 november 2020 antog rådet slutsatser om politik för immateriella rättigheter där det angav att det var berett att överväga att införa ett system för särskilt skydd av geografiska beteckningar för andra produkter än jordbruksprodukter, på grundval av en djupgående konsekvensanalys av de potentiella för- och nackdelarna med detta.

(2)

I sitt meddelande av den 25 november 2020 med titeln Att utnyttja EU:s innovationspotential – En handlingsplan för immateriella rättigheter till stöd för EU:s återhämtning och resiliens åtog sig kommissionen att på grundval av en konsekvensbedömning överväga att föreslå ett skyddssystem på unionsnivå för geografiska beteckningar för andra produkter än jordbruksprodukter.

(3)

I sin resolution av den 11 november 2021 om en handlingsplan för immateriella rättigheter till stöd för EU:s återhämtning och resiliens betonade Europaparlamentet det faktum att erkännandet av geografiska beteckningar för andra produkter än jordbruksprodukter är relevant för prioriteringarna i de unionsprogram som för närvarande håller på att utvecklas och framhöll sitt stöd för kommissionens initiativ att på grundval av en grundlig konsekvensbedömning inrätta ett effektivt och transparent skydd på unionsnivå av geografiska beteckningar för andra produkter än jordbruksprodukter, i syfte att anpassa det till bland annat Genèveakten inom Lissabonöverenskommelsen om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar (4), (Genèveakten), som föreskriver möjligheten att skydda geografiska beteckningar för både jordbruksprodukter och andra produkter än jordbruksprodukter.

(4)

För att fullt ut och i fullständig överensstämmelse med sina åtaganden enligt Världshandelsorganisationens (WTO) avtal om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (Trips-avtalet) kunna utöva sin exklusiva befogenhet när det gäller den gemensamma handelspolitiken anslöt sig unionen den 26 november 2019, i enlighet med rådets beslut (EU) 2019/1754 (5), till Genèveakten, som förvaltas av Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo). Genom Genèveakten ges möjlighet att erhålla skydd av geografiska beteckningar, oavsett vilken typ av varor de gäller, alltså även hantverks- och industriprodukter. För att dessa internationella skyldigheter fullt ut ska kunna fullgöras är en prioritering för unionen att ett enhetligt erkännande och skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter säkerställs i hela unionen.

(5)

Skydd av geografiska beteckningar har i många år varit etablerat på unionsnivå för viner (6) och spritdrycker (7) samt för jordbruksprodukter och livsmedel, inklusive aromatiserade viner (8). Det är lämpligt att tillhandahålla skydd i unionen för geografiska beteckningar för produkter som inte omfattas av befintlig unionsrätt, samtidigt som man säkerställer konvergens. Det skyddet bör sikta på att inbegripa en bred mängd hantverks- och industriprodukter, t.ex. natursten, trähantverk, smycken, textilier, spets, bestick, glas, porslin samt hudar och skinn. Införande av ett sådant system för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter skulle medföra fördelar för konsumenterna genom att öka medvetenheten i fråga om produkternas äkthet. Det skulle också ha en positiv ekonomisk inverkan på mikroföretag samt små och medelstora företag genom att stärka konkurrenskraften, och det skulle ha en allmänt positiv inverkan på sysselsättning, utveckling och turism i landsbygdsområden och mindre utvecklade regioner. Ett sådant system skulle också underlätta tillträdet till marknader i tredjeländer genom handelsavtal med unionen och skulle uppnå den fulla potentialen hos geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter.

(6)

Flera medlemsstater har nationella system för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter. Dessa system skiljer sig åt i fråga om skyddets omfattning, administration och avgifter och erbjuder inte skydd utanför det nationella territoriet. Andra medlemsstater har inga föreskrifter för skydd av nationella geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter på nationell nivå. Detta fragmenterade och komplexa landskap av olika skyddssystem på medlemsstatsnivå kan leda till ökade kostnader och rättslig osäkerhet för producenterna och avskräcka från investeringar i traditionellt hantverk i unionen. Förekomsten av ett harmoniserat skyddssystem på unionsnivå är väsentligt för att skapa den rättssäkerhet som är nödvändig för alla berörda parter, och för att förhindra intrång i immateriella rättigheter som avser hantverks- och industriprodukter så att unionen bättre kan skydda sina intressen, även på internationell nivå.

(7)

Framställningen av produkter som är starkt kopplade till ett visst geografiskt område är ofta beroende av lokalt kunnande och bygger ofta på lokala produktionsmetoder som är förankrade i det kulturella och sociala arvet i ursprungsregionen för sådana produkter. Ett effektivt skydd av immateriella rättigheter kan bidra till att öka de traditionella hantverksyrkenas lönsamhet och attraktionskraft. Särskilt skydd av geografiska beteckningar erkänns för att skydda och utveckla kulturarvet inom jordbrukssektorn och hantverks- och industrisektorn. Det bör därför fastställas effektiva förfaranden för registrering på unionsnivå av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter, med beaktande av lokala och regionala särdrag. Det system för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter som föreskrivs i denna förordning bör säkerställa att produktions- och saluföringstraditionerna upprätthålls och stärks.

(8)

Enhetligt skydd i hela unionen för immateriella rättigheter med anknytning till geografiska beteckningar kan skapa incitament för produktion av kvalitetsprodukter, bidra till bekämpning av förfalskning, säkerställa bred tillgång till kvalitetsprodukter för konsumenterna och bidra till skapandet av värdefulla och hållbara arbetstillfällen, även i landsbygdsområden och mindre utvecklade regioner, vilket kan bidra till att motverka avfolkningen. Producenterna bör sträva efter att skapa en betydande andel av värdet av en produkt med en geografisk beteckning inom det avgränsade geografiska området, särskilt med tanke på den potential som ett sådant skydd har att bidra till skapande av hållbara och högkvalificerade arbetstillfällen i landsbygdsområden och mindre utvecklade regioner. Kraven på att en viss kvalitet, ett visst anseende eller en viss annan egenskap hos en produkt i allt väsentligt ska kunna tillskrivas dess geografiska ursprung och att produkten ska ha sitt ursprung i ett avgränsat geografiskt område, i enlighet med denna förordning, stärker uppfattningen att en betydande andel av värdet av den produkt som den geografiska beteckningen avser ska skapas inom det berörda geografiska området. Dessa krav bör säkerställa att endast produkter med stark koppling till det geografiska området kan omfattas av det skydd som föreskrivs i denna förordning.

(9)

Det är därför nödvändigt att säkerställa rättvis konkurrens för producenter av hantverks- och industriprodukter på den inre marknaden, säkerställa att konsumenterna får tillförlitlig information om sådana produkter, trygga och utveckla kulturarvet och det traditionella kunnandet, säkerställa att geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter registreras effektivt på såväl unionsnivå som internationell nivå, sörja för att geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter kontrolleras och att skyddet av dem säkerställs på ett ändamålsenligt sätt på hela den inre marknaden, även inom elektronisk handel, samt skapa en koppling till det internationella system för registrering och skydd som bygger på Genèveakten.

(10)

De arbetsuppgifter som genom denna förordning tilldelas medlemsstaternas myndigheter, kommissionen och Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (immaterialrättsmyndigheten), som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 (9), kan kräva behandling av personuppgifter, särskilt när detta är nödvändigt för att identifiera sökande i förfaranden för registrering, ändring av produktspecifikationen eller avregistrering, invändare eller personer som beviljats en övergångsperiod som beviljats som undantag från skyddet av en registrerad geografisk beteckning. Behandling av sådana personuppgifter är därför nödvändig för utförandet av arbetsuppgifter av allmänt intresse. All behandling och allt offentliggörande av personuppgifter som mottagits under förfarandena enligt denna förordning, till exempel i samband med registrering, inbegripet invändningar, ändring av produktspecifikationen, avregistrering, kontroller och beviljande av en övergångsperiod, bör ske med respekt för de grundläggande rättigheterna, inbegripet rätten till respekt för privatlivet och familjelivet och rätten till skydd av personuppgifter enligt artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). I detta avseende ålägger Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/679 (10) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG (11) medlemsstaterna vissa skyldigheter, medan Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (12) ålägger kommissionen och immaterialrättsmyndigheten vissa skyldigheter. Om kommissionen och immaterialrättsmyndigheten gemensamt fastställer ändamålen och medlen för databehandlingen bör de betraktas som gemensamt personuppgiftsansvariga.

(11)

Geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter med en viss kvalitet, ett visst anseende eller andra egenskaper som har samband med produktionsorten skapar en kollektiv rättighet som kan utövas av alla berättigade producenter i ett avgränsat geografiskt område som är villiga att rätta sig efter en produktspecifikation i enlighet med denna förordning. Producenter som agerar gemensamt har större marknadsinflytande än enskilda producenter och kan utnyttja synergier i förvaltningen av de geografiska beteckningarna. Genom geografiska beteckningar belönas producenterna för sitt arbete med att producera ett brett urval av kvalitetsprodukter. Ansökningar om registrering av geografiska beteckningar bör därför lämnas in av producentgrupper.

(12)

I vissa geografiska områden finns det kanske endast en producent som är beredd att lämna in en ansökan om registrering av ett namn som en geografisk beteckning. Därför bör det också vara möjligt för en enskild producent att betraktas som sökande. En enskild producent bör dock inte ha rätt att definiera det geografiska området med hänvisning till sin egen mark eller verkstad. Det geografiska området bör alltid avse en viss del av ett område och inte gränser för privat egendom.

(13)

Det bör också vara möjligt för en lokal eller regional myndighet som utsetts av en medlemsstat eller en privat enhet som utsetts av en medlemsstat att vara sökande. I sådana fall bör ansökan innehålla en redogörelse för skälen till ett sådant utseende.

(14)

Dessutom bör en lokal eller regional enhet i den medlemsstat från vilken producentgruppen eller den enskilda producenten i fråga härrör ha rätt att bistå den producentgruppen eller den enskilda producenten vid utarbetandet av ansökan och i den första fasen av registreringsförfarandet. Biståndet kan omfatta rådgivning och utbytet av handlingar, kontakter och information.

(15)

Syftet med det system för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter som fastställs i denna förordning är att ge konsumenterna möjlighet att fatta mer välgrundade köpbeslut, och märkning och reklam hjälper konsumenterna i detta sammanhang att identifiera kvalitetsprodukter på marknaden på ett korrekt sätt. Immateriella rättigheter med anknytning till geografiska beteckningar hjälper aktörer och företag att utnyttja sina immateriella tillgångar. För att undvika att orättvis konkurrens skapas och för att upprätthålla den inre marknaden, bör alla producenter, även producenter i tredjeländer, kunna använda en registrerad geografisk beteckning och saluföra produkter med en sådan geografisk beteckning i hela unionen, inbegripet inom elektronisk handel, förutsatt att produkten i fråga uppfyller motsvarande produktspecifikation och att producenten är föremål för kontroller.

(16)

En produkts namn bör vara berättigat till skydd i form av en geografisk beteckning om produkten uppfyller tre kumulativa krav: produkten ska vara förankrad i eller härröra från en viss plats, en viss region eller ett visst land; produktens särskilda kvalitet, anseende eller andra egenskaper bör i allt väsentligt kunna tillskrivas dess geografiska ursprung; och minst ett av produktionsleden ska äga rum i det geografiska området. För att produkten ska uppfylla dessa krav behöver det kunna påvisas att det geografiska ursprunget utgör en väsentlig faktor för dess särskilda kvalitet, anseende eller andra egenskaper. Dessa krav ligger i linje med de krav för geografiska beteckningar som anges i Genèveakten och i unionslagstiftningen om skydd av geografiska beteckningar för jordbruksprodukter, livsmedel, vin och spritdrycker. Produkter som strider mot allmän ordning bör dock inte omfattas av en skyddad geografisk beteckning. Nödvändigheten att tillämpa det undantaget för allmän ordning bör bedömas från fall till fall och undantaget bör tillämpas i enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och relevant rättspraxis från Europeiska unionens domstol.

(17)

Det eller de produktionsled som anges i produktspecifikationen är de som ger produkten en viss kvalitet, ett visst anseende eller andra egenskaper. Mänskliga eller naturliga faktorer, eller en kombination av dessa faktorer, avgör om ett produktionsled är relevant för att det ska ingå i produktspecifikationen. Produkter som i första hand produceras utanför det geografiska området och som endast transporteras dit för paketering eller för ett produktionsled som kan utföras på annat håll utan att det medför någon betydande skillnad i fråga om produktens särskilda kvalitet, anseende eller andra egenskaper bör inte komma i fråga för skydd. Den principen skulle göra det möjligt att förhindra att produkter av låg kvalitet som saknar unika egenskaper och som nästan uteslutande produceras utanför det aktuella geografiska området säljs som produkter med en geografisk beteckning.

(18)

Mikroföretag samt små och medelstora företag har ofta begränsade resurser för administrativa uppgifter. Den behöriga myndigheten i den medlemsstat där sökanden har sitt ursprung bör sträva efter att, på sökandens begäran, bistå vid utarbetandet av det sammanfattande dokument som föreskrivs i denna förordning, i enlighet med sin administrativa praxis. Om en medlemsstat beslutar att använda det förfarande för direktregistrering som föreskrivs i denna förordning (förfarande för direktregistrering) bör immaterialrättsmyndigheten, i nära samarbete med den enda kontaktpunkten i den berörda medlemsstaten, sträva efter att bistå med det sammanfattande dokumentet. Eventuellt bistånd från myndigheterna eller immaterialrättsmyndigheten bör inte påverka sökandens fortsatta ansvar för det sammanfattande dokumentet.

(19)

För att erhålla skydd som geografiska beteckningar bör namn endast registreras på unionsnivå. Standardförfarandet för registrering av en geografisk beteckning enligt denna förordning bör omfatta två faser. Medlemsstaterna bör ansvara för den första fasen (den nationella fasen) och immaterialrättsmyndigheten bör ansvara för den andra fasen (unionsfasen). Om en medlemsstat har beviljats undantag från det standardförfarandet bör det vara möjligt för en sökande från den medlemsstaten att lämna in en ansökan direkt till immaterialrättsmyndigheten genom förfarandet för direktregistrering. Det skydd som vid registrering ges enligt denna förordning bör även vara tillgängligt för geografiska beteckningar för produkter med ursprung i tredjeländer (tredjeländers geografiska beteckningar) som uppfyller motsvarande krav och som är skyddade i det tredjeland som är ursprungsland. Immaterialrättsmyndigheten bör genomföra motsvarande förfaranden när det gäller tredjeländers geografiska beteckningar.

(20)

Medlemsstaterna bör föreskriva effektiva, förutsägbara och snabba administrativa förfaranden. Information om dessa förfaranden, inklusive eventuella tillämpliga tidsfrister och förfarandenas totala längd, bör vara allmänt tillgänglig. Medlemsstaterna, kommissionen och immaterialrättsmyndigheten bör samarbeta inom den rådgivande nämnd som inrättats i enlighet med denna förordning (den rådgivande nämnden) för att utbyta bästa praxis i syfte att främja dessa förfarandens effektivitet.

(21)

De förfaranden för registrering, inklusive invändning, ändring av produktspecifikationen, avregistrering samt överklagande som avser geografiska beteckningar som har sitt ursprung i unionen bör genomföras av medlemsstaterna och immaterialrättsmyndigheten, och dessa förfaranden bör uppfylla transparenskrav. Medlemsstaterna och immaterialrättsmyndigheten bör var och en ansvara för de olika faserna i dessa förfaranden. Medlemsstaterna bör ansvara för den nationella fasen, vilket innebär att de tar emot ansökan från sökanden, granskar ansökan, hanterar det nationella invändningsförfarandet samt, efter ett positivt slutförande av den nationella fasen, lämnar in ansökan till immaterialrättsmyndigheten för inledandet av unionsfasen. Medlemsstaterna bör fastställa de detaljerade formerna för förfarandena i den nationella fasen. Dessa former bör innebära att sökanden samråder med eventuella nationella invändare och att sökanden lämnar in en rapport om resultatet av dessa samråd samt om eventuella ändringar som gjorts i ansökan. Bestämmelserna om vilka invändningar som kan tas upp till prövning och om skälen till att vägra registrering under den nationella fasen bör dessutom anpassas till dem som gäller under unionsfasen. Immaterialrättsmyndigheten bör ansvara för att granska ansökningarna i unionsfasen, hantera invändningsförfarandet och bevilja eller vägra registrering. Immaterialrättsmyndigheten bör också genomföra motsvarande förfaranden när det gäller tredjeländers geografiska beteckningar.

(22)

Immaterialrättsmyndigheten bör uppmuntra parterna att använda sig av alternativ tvistlösning, såsom medling, i syfte att nå en uppgörelse i godo. I detta syfte bör immaterialrättsmyndigheten erbjuda parterna möjlighet att utnyttja dessa tjänster i de förfaranden som finns tillgängliga på unionsnivå. Immaterialrättsmyndigheten bör själv tillhandahålla dessa tjänster, men parterna bör också ha möjligheten att använda sig av andra medlingstjänster.

(23)

För att underlätta de behöriga myndigheternas hantering av ansökningar bör det vara möjligt för två eller fler medlemsstater att samarbeta i den nationella fasen av förfarandet, inbegripet när det gäller granskning, nationella invändningar, inlämning av ansökningar till immaterialrättsmyndigheten, ändring av produktspecifikationen och avregistrering, samt att besluta att en av dem ska hantera dessa förfaranden på den andra berörda medlemsstatens eller de andra berörda medlemsstaternas vägnar. I dessa fall bör de medlemsstaterna utan dröjsmål informera kommissionen om detta och lämna information om de viktigaste parametrarna för samarbetet.

(24)

Under vissa omständigheter bör medlemsstater kunna beviljas undantag från skyldigheten att utse en nationell behörig myndighet som ska ansvara för den nationella fasen av förfarandena för registrering, inbegripet nationella invändningar, ändringar av produktspecifikationen och avregistrering. Det undantaget bör ta hänsyn till att vissa medlemsstater inte har något särskilt nationellt system för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter, att det lokala intresset av att skydda geografiska beteckningar i de medlemsstaterna är minimalt och att det under dessa omständigheter inte skulle vara motiverat att förplikta dem att inrätta all infrastruktur som behövs för ett sådant system. Det skulle vara mer effektivt och kostnadseffektivt att erbjuda producentgrupper från dessa medlemsstater ett alternativt sätt att skydda sina produkter, närmare bestämt ett förfarande för direktregistrering vid immaterialrättsmyndigheten. Det alternativet skulle också medföra kostnadsfördelar för medlemsstaterna.

(25)

Kommissionen bör, efter att ha granskat de uppgifter som lämnats av en medlemsstat, anta ett beslut om den medlemsstatens begäran om undantag som ger den rätt att använda sig förfarandet för direktregistrering. Vid granskningen av begäran bör kommissionen bedöma alla relevanta omständigheter, till exempel antalet befintliga skyddade produktnamn, antalet potentiellt intresserade producenter och producentgrupper i den berörda medlemsstaten, storleken på befolkningen i den berörda medlemsstaten, försäljningsvolymen, tillverkningskapaciteten och marknaderna för produkterna i fråga samt andra uppgifter som medlemsstaten anser vara relevanta som bevis på ett lågt intresse på nationell nivå. Det bör också vara möjligt för kommissionen att använda, till exempel, uppgifter som samlats in genom ett offentligt samråd, en marknadsundersökning eller marknadsanalys, eller skrivelser från relevanta yrkessammanslutningar eller andra relevanta officiella instanser för att fatta ett beslut. Kommissionen bör bibehålla rätten att ändra eller upphäva ett beslut om att ge medlemsstaten rätt att välja förfarandet för direktregistrering, om den berörda medlemsstaten inte längre uppfyller villkoren. Detta skulle exempelvis vara fallet om antalet direkta ansökningar som lämnats av sökande från den medlemsstaten på ett återkommande sätt över tid överstiger det ursprungliga antal som medlemsstaten beräknat.

(26)

Enligt ett sådant undantag bör förfarandena för registrering, ändring av produktspecifikationen och avregistrering hanteras direkt av immaterialrättsmyndigheten. I det avseendet bör immaterialrättsmyndigheten när så krävs få bistånd av de administrativa myndigheterna i den berörda medlemsstaten, genom att en enda nationell kontaktpunkt utses, särskilt när det gäller granskningen av ansökan. Den enda kontaktpunkten bör ha nödvändig sakkunskap och lokal kunskap om geografiska beteckningar. För att bistå immaterialrättsmyndigheten bör den enda kontaktpunkten ha rätt att rådgöra med experter som har produkt- eller sektorsspecifika kunskaper.

(27)

Tillämpningen av förfarandet för direktregistrering bör inte undanta medlemsstaterna från skyldigheten att utse en behörig myndighet för att utföra kontroller och vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att de rättigheter som fastställs i denna förordning skyddas.

(28)

För att säkerställa ett effektivt och konsekvent beslutsfattande vad gäller ansökningar bör medlemsstatens behöriga myndighet utan oskäligt dröjsmål underrätta immaterialrättsmyndigheten om förfaranden vid nationella domstolar eller andra organ som rör ansökningar som lämnats in av den behöriga myndigheten till immaterialrättsmyndigheten, och om slutgiltiga utgången av ett sådant förfarande. Av samma skäl bör den behöriga myndigheten hålla immaterialrättsmyndigheten informerad om alla nationella administrativa och rättsliga förfaranden mot beslut av den behöriga myndigheten som skulle kunna påverka registreringen av en geografisk beteckning.

(29)

Från och med den dag då en ansökan lämnas in av en medlemsstat till immaterialrättsmyndigheten bör medlemsstaterna kunna bevilja tillfälligt nationellt skydd av en geografisk beteckning i avvaktan på att unionsfasen har slutförts, förutsatt att detta inte påverkar den inre marknaden eller unionens handelspolitik. Tillfälligt nationellt skydd bör inte beviljas i händelse av direktregistrering.

(30)

För att göra det möjligt för aktörer vars intressen påverkas av registreringen av en geografisk beteckning att fortsätta att använda det registrerade namnet under en begränsad tid, bör immaterialrättsmyndigheten under en övergångsperiod bevilja ett särskilt undantag för användning av ett sådant namn. En sådan övergångsperiod skulle också kunna tillåtas i syfte att hantera tillfälliga svårigheter med det långsiktiga målet att säkerställa att alla producenter uppfyller kraven i produktspecifikationen. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om konflikter mellan geografiska beteckningar och varumärken bör det vara möjligt att fortsätta att använda namn som annars skulle strida mot skyddet av en geografisk beteckning, på vissa villkor och under en övergångsperiod.

(31)

Kommissionen bör i vissa särskilda fall kunna överta immaterialrättsmyndighetens befogenhet att fatta beslut om enskilda ansökningar, om begäranden om ändring av produktspecifikationen eller om begäranden om avregistrering. Alla medlemsstater eller immaterialrättsmyndigheten bör kunna begära att kommissionen utövar den rättigheten. Kommissionen bör också kunna agera på eget initiativ. Immaterialrättsmyndigheten bör under alla omständigheter fortsätta att ansvara för granskningen av ärendet och invändningen och bör på grundval av tekniska överväganden utarbeta ett utkast till kommissionens genomförandeakt.

(32)

För att den inre marknaden ska fungera väl är det viktigt att berörda producenter och andra aktörer, samt myndigheter och konsumenter, har snabb och enkel tillgång till relevant information om geografiska beteckningar.

(33)

För att undvika fragmentering av den inre marknaden och för att säkerställa öppenhet och enhetlighet i hela unionen är det nödvändigt att upprätta ett elektroniskt unionsregister över geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter (unionsregistret) som bör vara lättillgängligt för allmänheten i ett maskinläsbart format. Unionsregistret bör upprättas och underhållas av immaterialrättsmyndigheten, och den personal som krävs för driften av registret bör tillhandahållas av immaterialrättsmyndigheten. Möjligheten att använda befintliga databaser bör övervägas för att undvika att skapa onödiga administrativa bördor.

(34)

Unionen förhandlar med sina handelspartner om internationella avtal, även sådana som rör skydd av geografiska beteckningar. Skyddet av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter i unionen kan också härröra från sådana avtal, oberoende av den internationella registrering som föreskrivs enligt Genèveakten och det registreringssystem som fastställs i denna förordning. Det bör vara möjligt att i unionsregistret föra in geografiska beteckningar som är skyddade i unionen genom en internationell registrering enligt Genèveakten eller enligt internationella avtal med unionens handelspartner för att underlätta tillhandahållandet av information till allmänheten, öka insynen till gagn för konsumenterna och särskilt för att säkerställa att dessa geografiska beteckningar skyddas och att det kontrolleras hur de används. I sådana fall bör respektive namn föras in i unionsregistret som skyddade geografiska beteckningar.

(35)

Varje part som påverkas negativt av ett beslut av immaterialrättsmyndigheten bör ha rätt att överklaga beslutet inför överklagandenämnderna vid immaterialrättsmyndigheten (överklagandenämnderna). Beslut av överklagandenämnderna bör i sin tur kunna överklagas till Europeiska unionens tribunal, som har behörighet att ogiltigförklara eller ändra det överklagade beslutet.

(36)

En rådgivande nämnd bestående av experter från medlemsstaterna och kommissionen bör inrättas för att tillhandahålla nödvändig kunskap och expertis om vissa produkter, sektorer och lokala förhållanden som skulle kunna påverka resultatet av förfarandena enligt denna förordning. För att få den särskilda tekniska kunskap som är nödvändig för granskningen av enskilda ansökningar i varje steg i samband med förfarandena för registrering, inklusive invändningar, överklaganden eller andra förfaranden, bör avdelningen för geografiska beteckningar vid immaterialrättsmyndigheten eller överklagandenämnderna, på eget initiativ eller på begäran av kommissionen, ha möjlighet att samråda med den rådgivande nämnden. Det samrådet bör vid behov även omfatta ett allmänt yttrande om bedömning av kvalitetskriterier, fastställande av en produkts anseende, fastställande av ett namns generiska karaktär samt en bedömning av risken för förvirring hos konsumenterna. Den rådgivande nämndens yttrande bör inte vara bindande. Den rådgivande nämnden bör, när så är lämpligt, bjuda in experter på den berörda produktkategorin, däribland företrädare för regionerna och den akademiska världen. Förfarandet för utnämning av den rådgivande nämndens experter samt dess verksamhet bör specificeras i nämndens arbetsordning, som antas av styrelsen.

(37)

Geografiska beteckningar som är införda i unionsregistret bör skyddas i syfte att säkerställa att de används på tillbörligt sätt och för att förhindra metoder som kan vilseleda konsumenten, särskilt när det gäller jämförbara produkter. När det ska fastställas om produkter är jämförbara med en produkt som skyddas av en geografisk beteckning, bör hänsyn tas till alla relevanta faktorer. Dessa faktorer bör inkludera huruvida produkterna har gemensamma objektiva egenskaper, såsom produktionsmetod, fysiskt utseende och användning av samma råmaterial, de omständigheter under vilka produkterna används ur det relevanta marknadssegmentets synvinkel, huruvida produkterna ofta distribueras via samma kanaler och huruvida de omfattas av liknande saluföringsregler.

(38)

För att stärka skyddet av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter och för att effektivt bekämpa förfalskning bör skyddet enligt denna förordning även gälla för domännamn på internet. Det är också viktigt att ta vederbörlig hänsyn till Trips-avtalet, särskilt artiklarna 22 och 23 däri, och till allmänna tull- och handelsavtalet, som ingicks på unionens vägnar genom rådets beslut 94/800/EG (13), inbegripet artikel V i det avtalet om fri transitering. För att bekämpa förfalskning mer effektivt inom ramen för det regelverket bör ett sådant skydd även gälla för varor som förs in i unionens tullområde utan att övergå till fri omsättning och som hänförts till särskilda tullförfaranden, såsom de förfaranden som avser transitering, lagring, särskild användning eller förädling.

(39)

Det bör säkerställas att användningen av en geografisk beteckning i namnet på en tillverkad produkt, i vilken produkten med den geografiska beteckningen ingår, som en del eller en komponent, sker i enlighet med tillbörliga affärsmetoder och inte exploaterar, försvagar eller urvattnar, och inte skadar anseendet hos, produkten med den geografiska beteckningen. Det bör krävas samtycke av producentgruppen eller den enskilda producenten av produkten med den geografiska beteckningen för sådan användning.

(40)

Generiska termer som liknar eller utgör en del av ett namn eller en term som skyddas av en geografisk beteckning bör behålla sin generiska status.

(41)

Homonyma beteckningar (homonymer) är namn som stavas eller uttalas på samma sätt men avser andra geografiska områden. Ett namn som helt eller delvis är en homonym till en geografisk beteckning som redan registrerats eller varit föremål för en ansökan bör inte registreras, såvida inte vissa omständigheter motiverar skydd av det med hänsyn till vikten av att behandla producenterna lika och vikten av att inte vilseleda konsumenterna i fråga om produkternas verkliga geografiska ursprung. Homonymer som kan vilseleda konsumenten i fråga om produktens rätta identitet eller geografiska ursprung bör inte registreras som en geografisk beteckning.

(42)

Även om varumärken och geografiska beteckningar skiljer sig åt i fråga om art och syfte bör förhållandet mellan dem klargöras när det gäller kriterier för avslag av varumärkesansökningar, ogiltighetsförklaring av varumärken och samexistens mellan varumärken och geografiska beteckningar. Skyddet av geografiska beteckningar måste vägas mot skyddet av varumärken med ett renommé och välkända varumärken, särskilt mot bakgrund av den grundläggande rätten till egendom enligt artikel 17 i stadgan och de skyldigheter som följer av internationell rätt. Vid bedömningen av förhållandet mellan en geografisk beteckning och ett varumärke bör hänsyn tas till kontinuiteten i det skydd av en geografisk beteckning som fastställts genom registrering eller användning i en medlemsstat där den geografiska beteckningen omfattas av unionsskydd i enlighet med denna förordning, och till den eventuella prioritet som åberopas i en varumärkesansökan.

(43)

Producentgrupper spelar en viktig roll i ansökningsprocessen för registrering av geografiska beteckningar, liksom vid förfaranden för ändring av produktspecifikationen och för avregistrering. De bör förses med nödvändiga medel för att bättre identifiera och saluföra de egna produkternas särskilda egenskaper. Producentgruppernas roll bör därför specificeras.

(44)

Registreringsenheter för nationella toppdomäner som är etablerade i unionen och som erbjuder förfaranden för alternativ tvistlösning för att lösa tvister som rör registrering av domännamn bör säkerställa att sådana förfaranden också omfattar geografiska beteckningar. Efter ett lämpligt förfarande för alternativ tvistlösning eller domstolsförfarande bör det vara möjligt för registreringsenheter för nationella toppdomäner som är etablerade i unionen att upphäva eller överföra ett domännamn som är registrerat under en nationell toppdomän till den relevanta producentgruppen, om registreringen av domännamnet strider mot skyddet av en geografisk beteckning, om domännamnet används i ond tro eller om domännamnet har registrerats av innehavaren utan att den innehavaren har en rättighet avseende, eller ett legitimt intresse av, den geografiska beteckningen.

(45)

Kommissionen bör utvärdera möjligheten att inrätta ett informations- och varningssystem mot missbruk av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter inom domännamnssystemet och lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om sina viktigaste resultat. På grundval av resultatet av den utvärderingen bör kommissionen vid behov lägga fram ett lagstiftningsförslag för att inrätta ett sådant system.

(46)

Eftersom det unionssystem för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter som införs genom denna förordning är nytt, är det viktigt att öka medvetenheten om detta initiativ bland konsumenter, producenter, särskilt mikroföretag samt små och medelstora företag, och myndigheter på lokal, regional, nationell och internationell nivå. Av den anledningen bör medlemsstaterna, kommissionen, immaterialrättsmyndigheten och relevanta berörda parter uppmuntras att regelbundet genomföra kunskapsfrämjande verksamhet för att öka medvetenheten.

(47)

Den unionssymbol, beteckning och förkortning som gör det möjligt att identifiera registrerade geografiska beteckningar och de därmed förbundna unionsrättigheterna bör skyddas i unionen och tredjeländer, i syfte att säkerställa att de används för autentiska produkter och att konsumenterna inte vilseleds med avseende på produkternas egenskaper.

(48)

Användning av unionssymbolen, beteckningen och förkortningen på förpackningar för hantverks- och industriprodukter med en geografisk beteckning bör rekommenderas, också på webbplatser för onlineförsäljning, så att konsumenterna får bättre kännedom om dessa produkter och de garantier som hänger samman med dem och för att göra det lättare att identifiera dessa produkter på marknaden och därigenom underlätta kontroller. Användningen av unionssymbolen, beteckningen och förkortningen bör förbli frivillig när det gäller tredjeländers geografiska beteckningar.

(49)

För att säkerställa klarhet för konsumenterna och uppnå största möjliga samstämmighet när det gäller unionslagstiftningen om skydd av geografiska beteckningar för jordbruksprodukter, livsmedel, vin och spritdrycker bör den unionssymbol som används på förpackningar för hantverks- och industriprodukter med geografiska beteckningar vara identisk med den som fastställs i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 664/2014 (14) och som används på förpackningar för jordbruksprodukter, livsmedel, vin och spritdrycker med geografiska beteckningar.

(50)

Geografiska beteckningars mervärde bygger på konsumenternas förtroende. Detta förtroende kan endast vara väl underbyggt om registreringen av geografiska beteckningar åtföljs av ändamålsenliga och effektiva mekanismer för verifiering och kontroll. Konsumenterna bör kunna förvänta sig att alla geografiska beteckningar omfattas av robusta system för verifiering och kontroll, oavsett om produkterna har sitt ursprung i unionen eller ett tredjeland.

(51)

För att säkerställa att konsumenterna har förtroende för att hantverks- och industriprodukter som omfattas av en geografisk beteckning har de särskilda egenskaperna, bör producenterna omfattas av ett system på grundval av en producents egenförsäkran där överensstämmelsen med produktspecifikationen verifieras innan och efter det att produkten släpps ut på marknaden. För kontrolländamål bör varje medlemsstat utse behöriga myndigheter för verifiering av överensstämmelse och övervakning. Det bör vara möjligt att ha en behörig myndighet som har utsetts för den nationella fasen och en annan behörig myndighet som utsetts för kontrollerna, om en medlemsstat beslutar detta. Respektive behöriga myndighet bör ha rätt att delegera vissa kontrolluppgifter till produktcertifieringsorgan eller fysiska personer.

(52)

Egenförsäkran bör lämnas in av producenten till den behöriga myndighet som ansvarar för verifieringen av överensstämmelsen med produktspecifikationen. För att visa att kraven fortfarande uppfylls bör en sådan egenförsäkran lämnas in vart tredje år. Producenterna bör åläggas att omedelbart lämna in en uppdaterad egenförsäkran när det sker en sådan ändring av produktspecifikationen som påverkar den berörda produkten. Verifiering på grundval av egenförsäkran bör inte innebära att producenterna inte kan få sina produkters överensstämmelse verifierad av tredje part. Sådan tredjepartsverifiering bör kunna komplettera en egenförsäkran men inte ersätta den.

(53)

Egenförsäkran bör ge den behöriga myndigheten alla nödvändiga uppgifter om produkten för att myndigheten ska kunna kontrollera dess överensstämmelse med produktspecifikationen. För att säkerställa att uppgifterna i egenförsäkran är heltäckande bör en harmoniserad struktur fastställas för denna försäkran. Producenten bör ta fullt ansvar för att säkerställa att uppgifterna i egenförsäkran är fullständiga, konsekventa och korrekta och bör, utan att påverka skyddet av know-how och företagshemligheter, kunna tillhandahålla de belägg som krävs för att möjliggöra verifiering av dessa uppgifter.

(54)

Vid mottagandet av egenförsäkran bör den behöriga myndigheten göra en granskning av egenförsäkran som åtminstone omfattar en kontroll av att egenförsäkran är fullständig och konsekvent. Uppenbara inkonsekvenser bör redas ut och uppgifter som saknas bör begäras från producenten. Om den behöriga myndigheten gör bedömningen att uppgifterna i egenförsäkran är fullständiga och konsekventa och den inte har några andra reservationer i fråga om överensstämmelse, bör den behöriga myndigheten utfärda, eller förnya, ett officiellt certifikat om tillstånd att producera produkten med den geografiska beteckningen.

(55)

För att säkerställa överensstämmelsen med produktspecifikationen och för att kontrollera om de uppgifter som tillhandahållits i egenförsäkran är korrekta bör den behöriga myndigheten med lämplig frekvens utföra kontroller av överensstämmelse på marknaden, även inom elektronisk handel, på grundval av en riskanalys och med beaktande av risken för bristande överensstämmelse, däribland bedrägliga eller vilseledande metoder.

(56)

Vid bristande överensstämmelse med produktspecifikationen bör den behöriga myndigheten vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att de berörda producenterna rättar till situationen och förhindra ytterligare bristande överensstämmelse.

(57)

Som alternativ till verifieringsförfarandet på grundval av egenförsäkran bör medlemsstaterna ha rätt att föreskriva ett verifieringsförfarande på grundval av verifiering av överensstämmelse genom en behörig myndighet eller en utsedd tredje part. Ett sådant verifieringsförfarande bör innefatta kontroller av överensstämmelsen med produktspecifikationen såväl innan som efter det att produkten har släppts ut på marknaden. Den behöriga myndigheten bör ha rätt att vid behov till produktcertifieringsorgan eller fysiska personer delegera vissa kontrolluppgifter som rör kontroll av den berörda produktens geografiska ursprung eller produktionsprocess.

(58)

Europeiska standarder (EN-standarder) som utvecklats av Europeiska standardiseringskommittén (CEN) och internationella standarder som utvecklats av Internationella standardiseringsorganisationen (ISO) bör användas vid ackrediteringen av produktcertifieringsorganen och av organen själva i deras verksamhet. Ackrediteringen av dessa organ bör ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 (15). Produktcertifieringsorgan som är etablerade utanför unionen bör visa att de verkar i överensstämmelse med unionens eller internationellt erkända standarder på grundval av ett certifikat som utfärdats av ett organ som är en erkänd signatär av ett multilateralt avtal om erkännande från Internationella ackrediteringsforumet (IAF) eller medlem i International Laboratory Accreditation Cooperation (Ilac). Fysiska personer bör ha den sakkunskap, utrustning och infrastruktur och de resurser som krävs för att utföra de kontrolluppgifter som har delegerats till dem. De bör ha lämpliga kvalifikationer och lämplig erfarenhet samt agera opartiskt och vara fria från intressekonflikter när de utför de kontrolluppgifter som har delegerats till dem.

(59)

Medlemsstaterna och immaterialrättsmyndigheten bör offentliggöra information om behöriga myndigheter och om produktcertifieringsorgan och fysiska personer till vilka kontrolluppgifter har delegerats för att säkerställa öppenhet och att göra det möjligt för intresserade parter att kontakta dem.

(60)

Övervakningen av användningen av geografiska beteckningar på marknaden är viktig för att förhindra bedrägliga och vilseledande metoder, så att det säkerställs att producenter av produkter med en geografisk beteckning blir skäligen belönade för mervärdet hos produkter som bär geografiska beteckningar och att personer som gör intrång i de rättigheter som är knutna till geografiska beteckningar hindras från att sälja produkter som inte uppfyller kraven. Medlemsstaterna bör därför utse behöriga myndigheter för att övervaka marknaden för att upptäcka eventuella missbruk av geografiska beteckningar och för att utföra kontroller på grundval av en riskanalys. Om missbruk av en geografisk beteckning upptäcks, bör den relevanta behöriga myndigheten vidta lämpliga administrativa och rättsliga åtgärder för att förhindra eller stoppa användning av namn på produkter eller tjänster som strider mot skyddet av en registrerad geografisk beteckning, om dessa produkter produceras eller saluförs, eller om dessa tjänster tillhandahålls eller saluförs, på deras territorium. Det bör vara möjligt att låta dessa myndigheter vara desamma som de myndigheter som utsetts för att verifiera överensstämmelse med produktspecifikationen. Det bör vara möjligt att låta sådan övervakning skötas av myndigheter som utför produktkontroller eller kontroller på marknaden i andra sammanhang, till exempel tullkontroller, marknadskontroll och brottsbekämpning.

(61)

De åtgärder, förfaranden och sanktioner som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG (16) är tillämpliga på alla intrång i immateriella rättigheter, inbegripet rättigheter avseende en geografisk beteckning. Därutöver fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 (17) villkor och förfaranden för tullmyndigheternas ingripande när varor som misstänks göra intrång i en immateriell rättighet, inbegripet en rättighet avseende en geografisk beteckning, är eller borde ha varit föremål för tullövervakning eller tullkontroller inom unionens tullområde. På samma sätt fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 386/2012 (18) immaterialrättsmyndighetens uppgifter och verksamhet i samband med säkerställande av skydd för immateriella rättigheter, inbegripet främjande av samarbete med och mellan relevanta myndigheter i medlemsstaterna.

(62)

För att den inre marknaden ska fungera väl är det viktigt att producenterna snabbt och enkelt kan visa att de har tillstånd att använda ett namn som skyddas som en geografisk beteckning, till exempel vid tullkontroller eller marknadsinspektioner, eller på affärspartners eller konsumenters begäran. I detta syfte bör de använda ett officiellt certifikat om tillstånd att producera produkten med en geografisk beteckning, som ställts till deras förfogande.

(63)

Eftersom det kontrollsystem som fastställs i denna förordning bygger på ett offentlig-privat tillvägagångssätt, bör producenterna själva också bidra till skyddet av geografiska beteckningar. De bör utföra kontroller av överensstämmelse för att verifiera att produkten överensstämmer med produktspecifikationen åtföljda av, beroende på vad som är tillämpligt, interna kontroller av överensstämmelse som hanteras och organiseras av den relevanta producentgruppen. Producenterna bör dessutom uppmuntras att stödja myndigheterna i övervakningen av användningen av geografiska beteckningar på marknaden. Producenterna bör också uppmuntras att underrätta de behöriga myndigheterna om varje fall av bristande överensstämmelse eller eventuella intrång.

(64)

För att stärka skyddet av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter och mer effektivt bekämpa förfalskning bör skyddet enligt denna förordning gälla både i offline- och onlinemiljön, inbegripet domännamn på internet. Förmedlingstjänster, särskilt onlineplattformar, används i allt högre grad för försäljning av produkter, även produkter med en geografisk beteckning. I detta avseende bör information i samband med reklam för samt främjande och försäljning av varor som strider mot skyddet av geografiska beteckningar enligt denna förordning anses vara olagligt innehåll i den mening som avses i artikel 3 h i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 (19) och bör omfattas av skyldigheter och åtgärder enligt den förordningen.

(65)

Medlemsstaterna bör föreskriva effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner som syftar till att avskräcka producenter av produkter med en geografisk beteckning från eventuellt bedrägligt förfarande och personer från att göra intrång i geografiska beteckningar.

(66)

Med tanke på att produktionsleden för en produkt med en geografisk beteckning kan äga rum i mer än en medlemsstat och att produkter som produceras i en medlemsstat kan säljas i en annan medlemsstat, bör administrativt bistånd och samarbete mellan medlemsstaterna säkerställas för att möjliggöra ändamålsenliga och effektiva kontroller samt efterlevnad av skyddet.

(67)

Unionens åtgärder efter anslutningen till Genèveakten styrs av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1753 (20) Vissa bestämmelser i den förordningen bör ändras för att säkerställa överensstämmelse med avseende på inrättandet av ett unionssystem för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter, i enlighet med den här förordningen. I detta sammanhang bör immaterialrättsmyndigheten agera som unionens behöriga myndighet när det gäller geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter enligt Genèveakten. De bestämmelser i förordning (EU) 2019/1753 som är tillämpliga på geografiska beteckningar som inte omfattas av den unionsrätt som reglerar systemet för skydd av geografiska beteckningar för jordbruksprodukter bör därför ändras så att de anpassas till den här förordningen.

(68)

På motsvarande sätt bör förordning (EU) 2017/1001 ändras för att säkerställa överensstämmelse i förhållande till den här förordningen. De uppgifter som immaterialrättsmyndigheten enligt den här förordningen tilldelas när det gäller administration och främjande av geografiska beteckningar bör läggas till i den förteckning över immaterialrättsmyndighetens uppgifter som fastställs i artikel 151 i förordning (EU) 2017/1001.

(69)

För de uppgifter som tilldelas immaterialrättsmyndigheten enligt denna förordning bör unionens samtliga officiella språk vara immaterialrättsmyndighetens språk. När det gäller ansökningar, begäranden om ändring av produktspecifikationen och begäranden om avregistrering som lämnats in av sökanden från tredjeländer bör immaterialrättsmyndigheten godta bestyrkta översättningar av handlingar och information till ett av unionens officiella språk. När så är lämpligt bör immaterialrättsmyndigheten ha möjlighet att använda verifierade maskinöversättningar.

(70)

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att ta ut en avgift för att täcka kostnaderna för förvaltningen av systemet för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter. I detta sammanhang bör medlemsstaterna ta hänsyn till situationen för mikroföretag samt små och medelstora företag. Immaterialrättsmyndigheten bör inte ta ut någon avgift för ansökningar som lämnas in av medlemsstaternas behöriga myndigheter efter det att den nationella fasen av registreringsförfarandet har slutförts. Immaterialrättsmyndigheten bör dock ta ut en avgift för förfarandet för direktregistrering med tanke på att det förfarandet skapar mer arbete för immaterialrättsmyndigheten än handläggningen av ansökningar som redan har granskats i den nationella fasen. Immaterialrättsmyndigheten bör också ta ut avgifter för förfaranden enligt denna förordning som avser tredjeländers geografiska beteckningar och för överklaganden.

(71)

Avgifter eller pålagor för kontroll och verifiering bör täcka men inte överstiga de kostnader, inklusive allmänna omkostnader, som de behöriga myndigheter som utför kontrollerna har haft. De allmänna omkostnaderna kan omfatta kostnader för den organisation och det stöd som krävs för planeringen och utförandet av kontrollerna och i tillämpliga fall anlitandet av produktcertifieringsorgan eller fysiska personer. Ingen avgift bör tas ut för inlämnandet av egenförsäkran och handläggningen av denna.

(72)

De nödvändiga kostnaderna för upprättandet av det it-system som avses i denna förordning, nämligen det digitala systemet för inlämnande av ansökningar till immaterialrättsmyndigheten på elektronisk väg, unionsregistret och den digitala portalen, bör finansieras genom immaterialrättsmyndighetens ackumulerade budgetöverskott. De driftskostnader som uppstår till följd av de uppgifter som immaterialrättsmyndigheten genom denna förordning anförtros bör täckas av immaterialrättsmyndighetens driftsbudget.

(73)

Det digitala systemet för inlämnande av ansökningar till immaterialrättsmyndigheten på elektronisk väg bör omfatta ett front office och ett backoffice och möjliggöra smidig anslutning, gränssnitt och integration med nationella myndigheters it-system, unionsregistret och Wipos it-system för förvaltning av Genèveakten. Unionsregistret bör ha liknande utseende och åtminstone samma funktioner som unionsregistret över geografiska beteckningar för vin, livsmedel och jordbruksprodukter.

(74)

I syfte att ändra eller komplettera vissa icke väsentliga delar av denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på i) att ytterligare specificera kraven med avseende på den dokumentation som ska åtfölja ansökan, ii) att förteckna vad som ytterligare ska ingå i den åtföljande dokumentation som ska lämnas in, iii) att fastställa kriterierna för förfarandet för direktregistrering, iv) att fastställa förfaranden och villkor för utarbetande och inlämnande av ansökningar till immaterialrättsmyndigheten, v) att specificera överklagandeskrivelsens innehåll och förfarandet för inlämnande och prövning av ett överklagande, vi) att specificera innehållet i och formen för överklagandenämndernas beslut samt vii) att ändra uppgifterna och kraven när det gäller standardmallen för egenförsäkran. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (21). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(75)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter med avseende på att i) fastställa regler som begränsar de uppgifter som ingår i produktspecifikationen om en sådan begränsning är nödvändig för att undvika alltför omfattande ansökningar, ii) fastställa regler om formen för produktspecifikationen, iii) fastställa formatet för och presentationen online av den åtföljande dokumentationen, iv) fastställa närmare regler om förfarandena för utarbetande och inlämnande av direkta ansökningar, v) fastställa närmare regler om förfarandet och formen för och presentationen av ansökningar till immaterialrättsmyndigheten, inklusive när det gäller ansökningar som rör mer än ett nationellt territorium, vi) fastställa regler om inlämnande av invändningen och specificering av formatet för och presentationen online av den motiverade invändningen, vii) fastställa regler om inlämnande av meddelanden med synpunkter och fastställa deras format och presentation online, viii) beslut i de fall då kommissionen från immaterialrättsmyndigheten övertar befogenheten att fatta beslut om en ansökan, ix) fastställa närmare regler om förfarandet och mallen för och presentationen av en begäran om en unionsändring av produktspecifikationen, och om förfarandet och mallen för standardändringar och hur sådana ändringar ska meddelas till immaterialrättsmyndigheten, x) fastställa närmare regler om förfarandet och formen för avregistreringen och om presentationen av begärandena om avregistrering, xi) fastställa it-strukturen för och presentationen av unionsregistret, xii) ange formatet för och presentationen online av utdrag ur unionsregistret, xiii) ange de tekniska egenskaperna för unionssymbolen och beteckningen samt reglerna om deras användning på produkter som saluförs med en registrerad geografisk beteckning, inbegripet reglerna om vilka språkversioner som ska användas, xiv) ange vad för slags information som ska utbytas samt metoderna för informationsutbyte för kontrolländamål, och xv) fastställa beloppen för de avgifter som immaterialrättsmyndigheten ska ta ut och hur de ska betalas eller, när det gäller avgiften för överklagande till överklagandenämnderna, återbetalas. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (22).

(76)

Det nuvarande skyddet av geografiska beteckningar på nationell nivå bygger på olika regleringsstrategier. Att det finns två parallella system på unionsnivå och nationell nivå medför en risk för förvirring hos konsumenter och producenter. Att ersätta nationella system för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter med ett unionsregelverk skulle skapa rättssäkerhet, minska den administrativa bördan för nationella myndigheter, säkerställa rättvis konkurrens mellan producenterna av produkter med sådana geografiska beteckningar samt förutsägbara och relativt låga kostnader samt stärka produkternas trovärdighet i konsumenternas ögon. Därför bör de nationella systemen för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter upphöra tolv månader efter den dag då denna förordning börjar tillämpas. Det bör vara möjligt att förlänga det skydd som beviljas enligt dessa nationella system fram till dess att registreringen av de nationella geografiska beteckningar som identifierats av de berörda medlemsstaterna har slutförts. Vissa medlemsstater, särskilt de som är parter i Lissabonöverenskommelsen om skydd för ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering, har enligt den överenskommelsen registrerat geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter. De har också beviljat skydd enligt den överenskommelsen för tredjeländers geografiska beteckningar. Förordning (EU) 2019/1753 bör därför ändras för att möjliggöra fortsatt skydd av dessa geografiska beteckningar.

(77)

Eftersom det krävs viss tid för att säkerställa att ramen för en korrekt tillämpning av denna förordning finns på plats för skapandet av ett unionsövergripande och internationellt system för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter bör denna förordning börja tillämpas efter utgången av en rimlig period efter det att den har antagits. Vissa bestämmelser om undantag från den nationella fasen, den rådgivande nämnden, inrättandet av it-systemet och delegeringen av befogenheter till kommissionen bör dock tillämpas från och med dagen för denna förordnings ikraftträdande.

(78)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i stadgan. Denna förordning bör därför tolkas och tillämpas i enlighet med dessa rättigheter och principer, inbegripet rätten till skydd av personuppgifter, näringsfriheten och rätten till egendom, däribland immateriell äganderätt.

(79)

Eftersom målet för denna förordning, det vill säga skapandet av ett unionssystem för skydd av geografiska beteckningar för hantverks- och industriprodukter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av denna förordnings omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att nå det målet.

(80)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och avgav ett yttrande den 2 juni 2022 (23).