”BILAGA XIV

Verksamhetsspecifika riktlinjer för luftfartsverksamhet enligt förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG

1.   GRÄNSER OCH FULLSTÄNDIGHET

De verksamhetsspecifika riktlinjerna i denna bilaga ska användas vid övervakning och rapportering av utsläpp från luftfartsverksamhet enligt förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG. Bilaga II är, när det gäller förbränning av bränslen, inte tillämplig på rörliga källor som luftfartyg.

Alla flygningar som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG och som utförs av en luftfartygsoperatör under rapporteringsperioden ska tas med. Vid identifieringen av den luftfartygsoperatör, enligt definitionen i artikel 3 o i direktiv 2003/87/EG, som är ensamt ansvarig för flygningen ska den anropssignal användas som gäller vid flygledning. Anropssignalen är den Icaobeteckning som anges i fält 7 i färdplanen eller, om sådan saknas, luftfartygets registreringsbeteckning. Om luftfartygsoperatörens identitet inte är känd ska luftfartygets ägare anses vara luftfartygsoperatör, såvida denne inte för den behöriga myndigheten på ett tillfredsställande sätt visar vem som är luftfartygsoperatör.

2.   FASTSTÄLLANDE AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

Koldioxidutsläpp från luftfartsverksamhet ska beräknas enligt formeln

Koldioxidutsläpp = Bränsleförbrukning × emissionsfaktor

2.1.   VAL AV METOD

Luftfartygsoperatören ska i övervakningsplanen ange vilken övervakningsmetod som används för varje luftfartygstyp. Om luftfartygsoperatören avser att använda leasade eller andra luftfartygstyper som ännu inte tagits med i övervakningsplanen då denna lämnas in till den behöriga myndigheten, ska luftfartygsoperatören lägga till en beskrivning i övervakningsplanen av förfarandet för att fastställa en övervakningsmetod för dessa övriga luftfartygstyper. När en övervakningsmetod fastställts är det luftfartygsoperatörens skyldighet att se till att den tillämpas konsekvent.

Luftfartygsoperatören ska i övervakningsplanen ange följande för varje luftfartygstyp:

a)	Vilken formel som ska användas vid beräkningen (metod A eller B).

b)	Vilken källa som används för att få fram data om tankning och bränsle i tanken samt vilka metoder som används för att överföra, lagra och komma åt data.

c)	Vilken metod som används vid densitetsmätningar, när sådana görs. Om korrelationstabeller för densitet temperatur används ska verksamhetsutövaren ange varifrån uppgifterna kommer.

Om så är nödvändigt till följd av särskilda förhållanden, exempelvis bränsleleverantörer som inte kan tillhandahålla alla uppgifter som krävs för en viss metod, kan denna förteckning över tillämpade metoder kompletteras med en förteckning över undantag från kraven b och c för vissa flygplatser.

2.2.   BRÄNSLEFÖRBRUKNING

Bränsleförbrukningen ska uttryckas som mängden förbrukat bränsle i massenheter (ton) under rapporteringsperioden.

Bränsleförbrukningen ska övervakas för varje flygning och varje typ av bränsle och ska även omfatta bränsle som förbrukats av hjälpkraftaggregatet enligt beräkningsformlerna nedan. Tankad bränslemängd per flygning kan fastställas utifrån bränsleleverantörens mätningar, t.ex. enligt angivelser på följesedlar eller fakturor. Denna bränslemängd kan också fastställas med hjälp av de mätsystem som finns ombord på luftfartyget. Uppgifterna ska hämtas från bränsleleverantören eller tas från massa- och balansdokumentationen eller luftfartygets tekniska journal, eller överföras elektroniskt från luftfartyget till luftfartygsoperatören. Mängden bränsle i tanken kan fastställas med de mätsystem som finns ombord på luftfartyget, och uppgifterna kan noteras i massa- och balansdokumentationen, i luftfartygets tekniska journal eller överföras elektroniskt från luftfartyget till luftfartygsoperatören.

Verksamhetsutövaren ska välja den metod som ger de mest kompletta och aktuella uppgifterna i kombination med den lägsta osäkerheten, utan att medföra orimliga kostnader.

2.2.1.   BERÄKNINGSFORMLER

Den faktiska bränsleförbrukningen ska beräknas med någon av följande två metoder:

METOD A: Följande formel ska användas: Faktisk bränsleförbrukning per flygning (ton) = bränslemängd (ton) i luftfartygets tankar efter slutförd tankning för flygningen – bränslemängd (ton) i tankarna efter slutförd tankning för efterföljande flygning + tankad bränslemängd (ton) för denna efterföljande flygning. Om ingen tankning görs för flygningen eller den efterföljande flygningen ska bränslemängden i luftfartygets tankar fastställas vid avgång från lastningsplats för flygningen respektive den efterföljande flygningen. Om ett luftfartyg efter den flygning vars bränsleförbrukning ska övervakas undantagsvis utför andra verksamheter än flygning, exempelvis genomgår omfattande underhåll som inbegriper tömning av tankarna, kan luftfartygsoperatören i stället för värdet för ’bränslemängd i tankarna efter slutförd tankning för efterföljande flygning + tankad bränslemängd för denna efterföljande flygning’ använda sig av värdet för ’kvarvarande bränslemängd i tankarna i början av efterföljande verksamhet för luftfartyget’, enligt uppgifterna i de tekniska journalerna.

METOD B: Följande formel ska användas: Faktisk bränsleförbrukning (ton) per flygning = kvarvarande bränslemängd (ton) i luftfartygets tankar vid ankomst till avlastningsplats i slutet av den tidigare flygningen + tankad bränslemängd (ton) för flygningen – bränslemängd i tankarna vid ankomst till avlastningsplats i slutet av flygningen. Ankomsttiden till avlastningsplatsen kan anses vara den tidpunkt då motorerna stängs av. Om ett luftfartyg inte gjort någon flygning före den flygning vars bränsleförbrukning ska mätas kan luftfartygsoperatören i stället för ’kvarvarande bränslemängd i luftfartygets tankar vid ankomst till avlastningsplats i slutet av den tidigare flygningen’ ange den kvarvarande bränslemängden i luftfartygets tankar i slutet av luftfartygets tidigare verksamhet, enligt uppgifterna i de tekniska journalerna.

2.2.2.   KVANTIFIERINGSKRAV

Nivå 1

Bränsleförbrukningen under rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 5 %.

Nivå 2

Bränsleförbrukningen under rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 2,5 %.

Luftfartygsoperatörer med genomsnittliga rapporterade årliga utsläpp under den föregående handelsperioden (eller värden enligt en försiktig uppskattning eller prognos, om rapporterade utsläppsvärden inte finns att tillgå eller inte längre är tillämpliga) på högst 50 kiloton fossil koldioxid ska som ett minimikrav tillämpa nivå 1 för bränsle-/materialmängder av större omfattning. Alla övriga luftfartygsoperatörer ska tillämpa nivå 2 för bränsle-/materialmängder av större omfattning.

2.2.3.   BRÄNSLETS DENSITET

Om den tankade bränslemängden eller den kvarvarande bränslemängden i tankarna anges i volymenheter (liter eller kubikmeter) ska luftfartygsoperatören göra en omvandling från volym till massa med hjälp av den faktiska densiteten. Den faktiska densiteten innebär densiteten, uttryckt i kg/l, vid den temperatur då en viss mätning görs. Om mätsystem ombord inte kan användas ska den faktiska densiteten vara den densitet som bränsleleverantören avläser vid tankningen och som anges på fakturan eller följesedeln. Om denna information inte finns tillgänglig ska den faktiska densiteten beräknas med hjälp av korrelationstabeller för densitet–temperatur utifrån bränslets temperatur vid tankningen enligt uppgift från bränsleleverantören eller utifrån motsvarande värde för den flygplats där tankningen äger rum. Ett standardvärde för densiteten på 0,8 kg/l får bara användas om den behöriga myndigheten får godtagbara belägg för att faktiska värden saknas.

2.3.   EMISSIONSFAKTOR

Följande referensvärden, uttryckta som ton CO2/ton bränsle och baserade på referensvärdena för effektivt värmevärde och emissionsfaktorerna i avsnitt 11 i bilaga I, ska användas för de olika typerna av flygbränsle:

Tabell 1

Emissionsfaktorer för flygbränslen

Bränsle	Emissionsfaktor (ton CO2/ton bränsle)
Flygbensin (AvGas)	3,10
Jetbensin (Jet B)	3,10
Flygfotogen (Jet A1 eller Jet A)	3,15

Vid rapportering ska detta anses motsvara nivå 1.

För alternativa bränslen som inte tilldelats några referensvärden ska verksamhetsspecifika emissionsfaktorer fastställas i enlighet med avsnitten 5.5 och 13 i bilaga I. Det effektiva värmevärdet ska då fastställas och rapporteras som en memorandumpost. Om det alternativa bränslet innehåller biomassa ska övervaknings- och rapporteringskraven för biomassa i bilaga I följas.

För kommersiella bränslen kan uppgifter om emissionsfaktor (eller den kolhalt som emissionsfaktorn baseras på), halt av biomassa samt effektivt värmevärde hämtas från de inköpsregister för respektive bränsle som tillhandahålls av bränsleleverantören, under förutsättning att de fastställts i enlighet med internationella standarder.

3.   OSÄKERHETSBEDÖMNING

Luftfartygsoperatören ska ha kunskap om de viktigaste osäkerhetskällorna när utsläppen beräknas. Luftfartygsoperatörer är inte skyldiga att göra ingående osäkerhetsbedömningar enligt avsnitt 7.1 i bilaga I förutsatt att de identifierar osäkerhetskällor och anger deras respektive grad av osäkerhet. Dessa uppgifter ska användas när man väljer övervakningsmetod enligt avsnitt 2.2.

Om den tankade bränslemängden fastställs enbart utifrån den mängd som anges på fakturan eller andra relevanta uppgifter från bränsleleverantören, t.ex. följesedlar för tankningar som specificerats per flygning, behövs inga ytterligare belägg för osäkerhetsnivån.

Om den tankade bränslemängden fastställs med hjälp av mätsystem ombord ska osäkerhetsnivån för mätningarna styrkas med kalibreringsintyg. Om sådana intyg saknas ska luftfartygsoperatören

—	tillhandahålla luftfartygstillverkarens specifikationer för osäkerhetsnivån hos bränslemätningssystemen ombord, och

—	ge belägg för att man rutinmässigt kontrollerat att bränslemätningssystemen fungerar som de ska.

Osäkerheter för alla övriga komponenter i övervakningsmetoden kan baseras på en försiktig expertbedömning där hänsyn tagits till det uppskattade antalet flygningar under rapporteringsperioden. Det finns inget krav på att man tar hänsyn till den samlade effekten av mätsystemets alla komponenter på osäkerheten hos de årliga aktivitetsdatauppgifterna.

Luftfartygsoperatörerna ska regelbundet göra dubbelkontroller där värdena för tankad bränslemängd enligt faktura jämförs med motsvarande värden från mätsystemen ombord, och de ska vidta korrigerande åtgärder enligt avsnitt 10.3.5 om avvikelser upptäcks.

4.   FÖRENKLADE FÖRFARANDEN FÖR SMÅ UTSLÄPPSKÄLLOR

Luftfartygsoperatörer som utför mindre än 243 flygningar per period under tre på varandra följande fyramånadersperioder eller som utför flygningar för vilka de totala koldioxidutsläppen understiger 10 000 ton/år ska anses utgöra små utsläppskällor.

Luftfartygsoperatörer som utgör små utsläppskällor kan uppskatta bränsleförbrukningen med verktyg som införts av Eurocontrol eller någon annan lämplig organisation och som kan bearbeta alla relevanta uppgifter om flygtrafiken, exempelvis sådana uppgifter som är tillgängliga för Eurocontrol. Verktygen får bara användas om de godkänts av kommissionen, inbegripet användningen av korrektionsfaktorer för att, i förekommande fall, kompensera för bristande noggrannhet i modelleringsmetoderna.

Luftfartygsoperatörer som använder sig av det förenklade förfarandet och som under ett rapporteringsår överskrider tröskelvärdet för små utsläppskällor ska underrätta den behöriga myndigheten om detta. Luftfartygsoperatörer som inte kan visa för den behöriga myndigheten att tröskelvärdet inte kommer att överskridas igen från nästa rapporteringsperiod och framåt ska uppdatera övervakningsplanen så att den uppfyller kraven avseende övervakning i avsnitten 2 och 3. Den reviderade övervakningsplanen ska utan dröjsmål lämnas in till den behöriga myndigheten för godkännande.

5.   UPPGIFTSLUCKOR

Luftfartygsoperatören ska, genom de kontroller som avses i avsnitt 10.2–10.3 i bilaga I till dessa riktlinjer, vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra att uppgifter saknas.

Om en behörig myndighet, en luftfartygsoperatör eller en kontrollör upptäcker att, för en flygning som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG, en del av de uppgifter som behövs för att fastställa utsläppen saknas, till följd av förhållanden som ligger utanför luftfartygsoperatörens kontroll, och att uppgifterna inte heller kan fastställas med en alternativ metod enligt övervakningsplanen, får utsläppen för flygningen i fråga uppskattas av verksamhetsutövaren med hjälp av de verktyg som avses i avsnitt 4. Kvantiteten utsläpp som omfattas av detta förfarande ska anges i den årliga utsläppsrapporten.

6.   ÖVERVAKNINGSPLAN

Luftfartygsoperatören ska lämna in övervakningsplanen till den behöriga myndigheten för godkännande minst fyra månader innan den första rapporteringsperioden inleds.

Den behöriga myndigheten ska se till att luftfartygsoperatören ser över övervakningsplanen inför varje handelsperiod och lämnar in den på nytt om den reviderats. Efter inlämning av en övervakningsplan för rapportering av utsläpp från och med den 1 januari 2010 ska en översyn av planen göras före inledningen av den handelsperiod som påbörjas 2013.

Luftfartygsoperatören ska i samband med översynen göra en bedömning, som godtas av den behöriga myndigheten, av om övervakningsmetoderna kan ändras i syfte att förbättra kvaliteten på de inrapporterade uppgifterna, utan att detta leder till orimliga kostnader. Förslag till sådana ändringar ska lämnas in till den behöriga myndigheten. Mer omfattande ändringar av övervakningsmetoderna som kräver en uppdatering av övervakningsplanen måste godkännas av den behöriga myndigheten. Med ’mer omfattande ändringar’ avses

—	en ändring av de genomsnittliga rapporterade årliga utsläppen som innebär att luftfartygsoperatören måste använda sig av en annan nivå enligt avsnitt 2.2.2,

—	en ändring av antalet flygningar eller av de totala årliga utsläppen som gör att luftfartygsoperatören överskrider tröskelvärdet för små utsläppskällor enligt avsnitt 4,

—	omfattande ändringar av de bränsletyper som används.

Genom undantag från avsnitt 4.3 i bilaga I ska övervakningsplanen innehålla följande uppgifter:

För samtliga luftfartygsoperatörer:

1.	Identifiering av luftfartygsoperatören, anropssignal eller annan unik beteckning som används vid flygledning, kontaktuppgifter för luftfartygsoperatören och för en ansvarig person som arbetar där, kontaktadress.

2.	Övervakningsplanens versionsbeteckning.

3.

En inledande förteckning över de luftfartygstyper i luftfartygsoperatörens flotta som används vid den tidpunkt då övervakningsplanen lämnas in samt antalet luftfartyg för varje typ, en preliminär förteckning över andra luftfartygstyper som man planerar att använda, inbegripet, i förekommande fall, en uppskattning av antalet luftfartyg för varje typ samt bränsleflöden (bränsletyper) för varje luftfartygstyp.

4.	En beskrivning av de förfaranden, system och ansvarsområden som ska säkerställa att förteckningen över utsläppskällor är fullständig under hela övervakningsåret, dvs. att övervakningen och rapporteringen av utsläpp är fullständig både för egna och för leasade luftfartyg.

5.

En beskrivning av de förfaranden som ska säkerställa att förteckningen över sådana flygningar som utförs under en unik beteckning baserad på flygplatspar är fullständig, och de förfaranden som används för att avgöra om flygningar omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG samt för att garantera fullständighet och undvika dubbelräkning.

6.	En beskrivning av datainsamling och databearbetning, kontroller, kvalitetskontroll, kvalitetssäkring, inbegripet underhåll och kalibrering av mätutrustning (avsnitt 10.3 i bilaga I).

7.

I förekommande fall, information om relevanta kopplingar till åtgärder inom ramen för gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (EMAS) eller andra miljöledningssystem (t.ex. SS-EN ISO 14001:2004), i synnerhet när det gäller förfaranden och kontroller av betydelse för övervakningen och rapporteringen av utsläpp av växthusgaser.

Utöver punkterna 1–7 ska alla luftfartygsoperatörer, utom sådana som utgör små utsläppskällor och som vill använda sig av det förenklade förfarandet i avsnitt 4, ange följande i övervakningsplanen:

8.

En beskrivning av de metoder som används för att beräkna bränsleförbrukningen, både i egna och i leasade luftfartyg, som omfattar följande: a) Metod som valts för beräkning av bränsleförbrukningen (metod A eller B); om inte samma metod används för alla typer av luftfartyg måste detta motiveras, och det ska då också anges vilken metod som används under vilka förhållanden. b) Metoder för att mäta tankad bränslemängd och bränslemängd i tankarna, med angivande av de valda nivåerna, en beskrivning av de mätinstrument som används och metoderna för att registrera, ta fram, överföra och lagra mätuppgifter, beroende på vad som gäller. c) Ett förfarande för att säkerställa att den totala osäkerheten för bränslemätningar uppfyller kraven för den valda nivån, med angivande av kalibreringscertifikat för mätsystem, nationell lagstiftning, klausuler i kundavtal eller bränsleleverantörens standarder för noggrannhet.

9.	De metoder som används för att mäta densiteten hos bränsle som tankas och bränsle i tankarna, inbegripet en beskrivning av de mätinstrument som används eller, om en mätning inte kan utföras, det standardvärde som används samt en motivering till det valda förfarandet.

10.

Vilka emissionsfaktorer som används för varje bränsletyp eller, när det gäller alternativa bränslen, metoder för att fastställa emissionsfaktorer, inbegripet metoder för provtagning och analys, en beskrivning av de laboratorier som används samt deras ackreditering och/eller andra förfaranden för kvalitetssäkring.

Utöver punkterna 1–7 ska luftfartygsoperatörer som utgör små utsläppskällor och som vill använda sig av det förenklade förfarandet i avsnitt 4, ange följande i övervakningsplanen:

11.	Belägg för att tröskelvärdena för luftfartygsoperatörer som utgör små utsläppskällor i avsnitt 4 inte överskridits.

12.	Angivande av vilken typ av verktyg enligt avsnitt 4 som kommer att användas, liksom en beskrivning av detta.

Den behöriga myndigheten kan kräva att luftfartygsoperatören använder sig av en elektronisk mall för att skicka in övervakningsplanen. Kommissionen har möjlighet att offentliggöra en standardiserad elektronisk mall eller en specifikation för ett filformat. Den behöriga myndigheten ska då godta att luftfartygsoperatören använder mallen eller specifikationen, såvida inte den behöriga myndighetens mall ska fyllas i med minst samma uppgifter.

7.   RAPPORTERINGSFORMAT

Luftfartygsoperatören ska använda det format som anges i avsnitt 8 för att rapportera årliga utsläpp. Den behöriga myndigheten kan kräva att luftfartygsoperatören använder sig av en elektronisk mall för att skicka in den årliga utsläppsrapporten. Kommissionen har möjlighet att offentliggöra en standardiserad elektronisk mall eller en specifikation för ett filformat. Den behöriga myndigheten ska då godta att luftfartygsoperatören använder mallen eller specifikationen, såvida inte den behöriga myndighetens mall ska fyllas i med minst samma uppgifter.

Utsläppen ska anges i ton koldioxid (avrundade värden). Emissionsfaktorer ska avrundas så att de bara innehåller gällande siffror, både vid beräkning av utsläpp och vid rapportering. Värdet för bränsleförbrukningen per flygning ska anges med alla gällande siffror i samband med beräkningar.

8.   INNEHÅLLET I DEN ÅRLIGA UTSLÄPPSRAPPORTEN

Varje luftfartygsoperatör ska tillhandahålla följande uppgifter i sin årliga utsläppsrapport:

1.	Identifiering av luftfartygsoperatören enligt bilaga IV i direktiv 2003/87/EG och anropssignal eller andra unika igenkänningskoder som används för flygkontrolltjänst samt relevanta kontaktuppgifter.

2.	Kontrollörens namn och adress.

3.	Rapporteringsår.

4.	Hänvisning till och versionsnummer för den berörda godkända övervakningsplanen.

5.	Relevanta ändringar av driften och avvikelser från den godkända övervakningsplanen under rapporteringsperioden.

6.	Registreringsbeteckningar för och typer av luftfartyg som under rapporteringsperioden använts för sådan luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG och som bedrivits av luftfartygsoperatören.

7.	Det totala antal flygningar som omfattas av rapporten.

8.	Uppgifterna enligt tabell 2 nedan.

9.	Memorandumposter: Mängd biomassa som använts som bränsle under rapporteringsåret (i ton eller m3) förtecknad per bränsletyp.

Tabell 2

Rapporteringsformat för årliga utsläpp från luftfartsverksamhet

Parameter	Enheter	Bränsle-/materialmängd			Totalt
		Bränsletyp 1	Bränsletyp 2	Bränsletyp n
Drivmedlets namn
Utsläppskällor som använder varje typ av bränsle-/materialmängd (generiska luftfartygstyper):
Total bränsleförbrukning	t
Effektivt värmevärde för drivmedlet (2)	TJ/t
Utsläppsfaktor för detta bränsle	t CO2/t eller t CO2/TJ
Totala aggregerade koldioxidutsläpp från alla berörda flygningar för vilka detta bränsle använts	t CO2
De av dessa flygningar där avgångsmedlemsstaten är densamma som ankomstmedlemsstaten (inrikesflygningar)	t CO2
Alla övriga av dessa flygningar (internationella flygningar både inom och utom EU)	t CO2
Aggregerade koldioxidutsläpp från alla flygningar där avgångsmedlemsstaten är densamma som ankomstmedlemsstaten (inrikesflygningar):
Medlemsstat 1	t CO2
Medlemsstat 2	t CO2
Medlemsstat n	t CO2
Aggregerade koldioxidutsläpp från alla flygningar som avgår från varje medlemsstat till en annan medlemsstat eller till ett tredjeland  (3) :
Medlemsstat 1	t CO2
Medlemsstat 2	t CO2
Medlemsstat n	t CO2
Aggregerade koldioxidutsläpp från alla flygningar som ankommer till varje medlemsstat från ett tredjeland  (3) :
Medlemsstat 1	t CO2
Medlemsstat 2	t CO2
Medlemsstat n	t CO2

Varje luftfartygsoperatör ska inkludera följande information som en bilaga till sin årliga utsläppsrapport:

—	Årliga utsläpp och årligt antal flygningar per flygplatspar.

Operatören kan begära att denna bilaga behandlas som konfidentiell information.

9.   KONTROLL

Utöver de kontrollkrav som fastställs i avsnitt 10.4 till bilaga I ska följande beaktas av kontrollören:

—	Om flyg- och utsläppsuppgifterna är fullständiga jämfört med flygtrafikdata som insamlats av Eurocontrol.

—	Om det råder överensstämmelse mellan rapporterade uppgifter och massbalansdokumentationen.

—	Om det råder överensstämmelse mellan uppgifter om aggregerad bränsleförbrukning och uppgifter om bränslemängder som köpts in eller på annat sätt införskaffats till de luftfartyg som utfört luftfartsverksamhet.”

”BILAGA XV

Verksamhetsspecifika riktlinjer för fastställandet av uppgifter om tonkilometer för luftfartsverksamhet för en ansökan enligt artiklarna 3e eller 3f i direktiv 2003/87/EG

1.   INLEDNING

Den här bilagan innehåller allmänna riktlinjer för övervakning, rapportering och kontroll av uppgifter om tonkilometer för sådan luftfartsverksamhet som finns förtecknad i bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

Bilaga I ska tillämpas på övervakning, rapportering och kontroll av tonkilometeruppgifter såsom lämpligt. För detta syfte ska hänvisningarna till utsläpp tolkas som hänvisningar till tonkilometeruppgifter. Avsnitten 4.1, 4.2, 5.1, 5.3–5.7, 6–7 och 11–16 i bilaga I ska inte tillämpas på tonkilometeruppgifter.

2.   GRÄNSER OCH FULLSTÄNDIGHET

De verksamhetsspecifika riktlinjerna i denna bilaga ska användas för övervakning och rapportering av tonkilometeruppgifter för luftfartsverksamhet som ingår i bilaga I till direktiv 2003/87/EG. Alla flygningar som omfattas av bilaga I till det direktivet och som utförs av en luftfartygsoperatör under rapporteringsperioden ska inkluderas.

Vid identifieringen av den luftfartygsoperatör enligt definitionen i artikel 3 o i direktiv 2003/87/EG som är ensamt ansvarig för flygningen ska den anropssignal användas som gäller vid flygkontroll. Anropssignalen är den Icaobeteckning som anges i fält 7 i färdplanen eller, om sådan saknas, luftfartygets registreringsbeteckning. Om luftfartygsoperatörens identitet inte är känd ska luftfartygets ägare anses vara luftfartygsoperatör, såvida ägaren inte bevisar vilken annan person som är luftfartygsoperatör.

3.   ÖVERVAKNINGSPLANEN

Enligt artikel 3g i direktiv 2003/87/EG ska luftfartygsoperatörer lämna in en övervakningsplan med de åtgärder som ska vidtas för att övervaka och rapportera utsläpp och uppgifter om tonkilometer.

Luftfartygsoperatörerna ska lämna sin övervakningsplan till den behöriga myndigheten minst fyra månader före inledningen på den första rapporteringsperiod som ska godkännas.

Luftfartygsoperatören ska i övervakningsplanen definiera vilken övervakningsmetod som används för varje luftfartygstyp. Om luftfartygsoperatören avser att använda leasade luftfartyg eller andra luftfartygstyper som inte ingick i övervakningsplanen vid den tidpunkt då den lämnades till den behöriga myndigheten ska luftfartygsoperatören i övervakningsplanen inkludera en beskrivning av det förfarande som används för fastställandet av övervakningsmetoden för dessa ytterligare luftfartygstyper. När övervakningsmetoden fastställts ska luftfartygsoperatören se till att övervakningsmetoden tillämpas konsekvent.

Med avvikelse från avsnitt 4.3 i bilaga I ska övervakningsplanen innehålla följande information:

1.	Identifiering av luftfartygsoperatören och anropssignal eller andra unika igenkänningskoder som används för flygkontrolltjänst samt kontaktadress.

2.	Övervakningsplanens versionsbeteckning.

3.

En inledande förteckning över de luftfartygstyper i luftfartygsoperatörens flotta som används vid den tidpunkt då övervakningsplanen lämnas in samt antalet luftfartyg för varje typ, en preliminär förteckning över andra luftfartygstyper som man planerar att använda, inbegripet, i förekommande fall, en uppskattning av antalet luftfartyg per luftfartygstyp.

4.	En beskrivning av de förfaranden, system och ansvarsområden som ska säkerställa att förteckningen över luftfartyg som använts under övervakningsåret är fullständig, dvs. att övervakningen och rapporteringen av tonkilometeruppgifter är fullständig för både egna och leasade luftfartyg.

5.

En beskrivning av de förfaranden som ska säkerställa att förteckningen över sådana flygningar som utförs under en unik beteckning baserad på flygplatspar är fullständig, och de förfaranden som används för att avgöra om flygningar omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG samt för att garantera fullständighet och undvika dubbelräkning.

6.	En beskrivning av datainsamling och databearbetning samt kontroller i enlighet med avsnitt 10.3 i bilaga I.

7.	Information om relevanta kopplingar till åtgärder inom ramen för kvalitetsstyrningssystem, i synnerhet när det gäller förfaranden och kontroller av betydelse för övervakningen och rapporteringen av uppgifter om tonkilometer, om tillämpligt.

8.

En beskrivning av de metoder som används för att övervaka uppgifterna om tonkilometer per flygning, inklusive följande uppgifter: a) Angivelse av de förfaranden, ansvarsområden, datakällor och beräkningsformler som används för fastställande och registrering av avstånd per flygplatspar. b) Angivelse av om det är ett standardvärde för massan på 100 kg per passagerare (nivå 1) som används eller passagerarmassan från massa- och balansdokumentationen (nivå 2). Om nivå 2, ska en beskrivning av förfarandet för att få fram passagerarmassan tillhandahållas. c) En beskrivning av de förfaranden som används för att fastställa massan för gods och post. d) En beskrivning av den mätutrustning som används för mätning av massan för passagerare, gods och post, såsom tillämpligt.

Den behöriga myndigheten kan kräva att luftfartygsoperatören använder sig av en elektronisk mall för att skicka in övervakningsplanen. Kommissionen har möjlighet att offentliggöra en standardiserad elektronisk mall eller en specifikation för ett filformat. Den behöriga myndigheten ska då godta att luftfartygsoperatören använder mallen eller specifikationen, såvida inte den behöriga myndighetens mall ska fyllas i med minst samma uppgifter.

4.   METODER FÖR BERÄKNING AV UPPGIFTER OM TONKILOMETER

4.1   BERÄKNINGSFORMEL

Luftfartygsoperatörer ska använda en beräkningsbaserad metod för övervakning och rapportering av uppgifter om tonkilometer. Beräkningen av uppgifter om tonkilometer ska grundas på följande formel:

tonkilometer (t km) = avstånd (km) * nyttolast (t)

4.2   AVSTÅND

För beräkning av avstånd ska följande formel användas:

Avstånd [km] = Storcirkelavstånd [km] + 95 km

Storcirkelavståndet definieras som det kortaste avståndet mellan två punkter på jordens yta, som ska approximeras med hjälp av det system som avses i artikel 3.7.1.1 i bilaga 15 till Chicagokonventionen (WGS 84).

Flygplatsernas längdgrad och breddgrad ska tas antingen från de lokaliseringsuppgifter för flygplatser som offentliggörs i luftfartspublikationer (Aeronautical Information Publications, nedan kallade AIP) i enlighet med bilaga 15 till Chicagokonventionen eller från en källa som bygger på sådana AIP-uppgifter.

Avstånd som beräknas med mjukvara eller av en tredje part får också användas, förutsatt att beräkningsmetoden baseras på ovanstående formel och AIP-uppgifter.

4.3   NYTTOLAST

Nyttolast ska beräknas med hjälp av följande formel:

Nyttolast (t) = massan för gods och post (t) + massan för passagerare och incheckat bagage (t)

4.3.1   MASSA FÖR GODS OCH POST

Den faktiska massa eller det standardvärde för massa som finns i massa- och balansdokumentationen för de berörda flygningarna ska användas för beräkningen av nyttolast. Luftfartygsoperatörer som inte är ålagda att ha en massa- och balansdokumentation ska föreslå en lämplig metod för fastställande av massan för gods och post i övervakningsplanen som ska godkännas av den behöriga myndigheten.

Den faktiska massan för gods och post ska anges exklusive tomvikt för alla pallar och containrar som inte är nyttolast, och tjänstevikt.

4.3.2.   MASSA FÖR PASSAGERARE OCH INCHECKAT BAGAGE

Luftfartygsoperatörerna kan tillämpa en av två olika nivåer för att fastställa massan för passagerare. Luftfartygsoperatören kan som minimum välja nivå 1 för att fastställa massan för passagerare och incheckat bagage. Inom samma handelsperiod ska den valda nivån tillämpas på alla flygningar.

Nivå 1

Det är ett standardvärde på 100 kg per passagerare med incheckat bagage som används.

Nivå 2

Det är massan för passagerare och incheckat bagage i massa- och balansdokumentationen för den berörda flygningen som används.

5.   OSÄKERHETSBEDÖMNING

Luftfartygsoperatören ska ha kunskap om de viktigaste osäkerhetskällorna vid beräkning av uppgifter om tonkilometer. Det krävs ingen detaljerad osäkerhetsanalys enligt avsnitt 7 i bilaga I för fastställandet av uppgifter om tonkilometer.

Luftfartygsoperatören ska utföra regelbundna lämpliga kontroller enligt avsnitt 10.2 och 10.3 i bilaga I och omedelbart vidta korrigerande åtgärder i enlighet med avsnitt 10.3.5 om avvikelser iakttas.

6.   RAPPORTERING

När det gäller ansökningar enligt artiklarna 3e och 3f i direktiv 2003/87/EG krävs rapportering av tonkilometeruppgifter endast för de övervakningsår som anges däri.

Luftfartygsoperatörer ska använda formuläret i avsnitt 7 nedan för att rapportera sina uppgifter om tonkilometer. Den behöriga myndigheten kan kräva att luftfartygsoperatören använder sig av en elektronisk mall för att skicka in rapporten med uppgifter om tonkilometer. Kommissionen har möjlighet att offentliggöra en standardiserad elektronisk mall eller en specifikation för ett filformat. Den behöriga myndigheten ska då godta att luftfartygsoperatören använder mallen eller specifikationen, såvida inte den behöriga myndighetens mall ska fyllas i med minst samma uppgifter.

Uppgifterna om tonkilometer ska rapporteras som avrundade värden på [t km]. Alla uppgifter per flygning ska användas med alla gällande siffror för beräkningen.

7.   INNEHÅLLET I RAPPORTEN MED UPPGIFTER OM TONKILOMETER

Varje luftfartygsoperatör ska tillhandahålla följande uppgifter i sin rapport med uppgifter om tonkilometer:

1.	Identifiering av luftfartygsoperatören enligt bilaga IV i direktiv 2003/87/EG och anropssignal eller andra unika igenkänningskoder som används för flygkontrolltjänst samt relevanta kontaktuppgifter.

2.	Kontrollörens namn och adress.

3.	Rapporteringsår.

4.	Hänvisning till och versionsnummer för den berörda godkända övervakningsplanen.

5.	Relevanta ändringar av driften och avvikelser från den godkända övervakningsplanen under rapporteringsperioden.

6.	Registreringsbeteckningar för och typer av luftfartyg som under rapporteringsperioden använts för sådan luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I till direktiv 2003/87/EG och som bedrivits av luftfartygsoperatören.

7.	Vald metod för beräkningen av massan för passagerare och incheckat bagage samt för gods och post.

8.	Sammanlagt antal passagerarkilometer och tonkilometer för alla flygningar som utförs under det år som rapporten omfattar och som faller under den luftfartsverksamhet som finns förtecknad till bilaga I.

9.

För varje flygplatspar: Icaobeteckning för de två flygplatserna, avstånd (= storcirkelavstånd + 95 km) i km, totalt antal flygningar per flygplatspar under rapporteringsperioden, total massa för passagerare och incheckat bagage (ton) under rapporteringsperioden per flygplatspar, totalt antal passagerare under rapporteringsperioden, totalt antal passagerare * kilometer per flygplatspar, total massa för gods och post (ton) under rapporteringsperioden per flygplatspar, totalt antal tonkilometer per flygplatspar (t km).

8.   KONTROLL

Utöver de kontrollkrav som fastställs i avsnitt 10.4 till bilaga I ska följande beaktas av kontrollören:

—	Om uppgifterna om flygningar och tonkilometer är fullständiga jämfört med flygtrafikdata som insamlats av Eurokontroll, för att fastställa att endast relevanta flygningar har beaktats i operatörens rapport.

—	Om de rapporterade uppgifterna överensstämmer med massbalansdokumentationen.

För uppgifter om tonkilometer ska väsentlighetsnivån vara 5 %.”