10.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 324/79

---

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1393/2007

av den 13 november 2007

om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (”delgivning av handlingar”) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 61 c och artikel 67.5 andra strecksatsen,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och

av följande skäl:

(1)

Unionen har uppställt som mål att bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras. För att gradvis upprätta ett sådant område bör gemenskapen bland annat besluta om sådana åtgärder som rör civilrättsligt samarbete i den mån de behövs för att den inre marknaden ska fungera väl.

(2)	En väl fungerande inre marknad kräver att man förbättrar och påskyndar översändandet av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur för delgivning mellan medlemsstaterna.

(3)

Rådet upprättade genom en akt av den 26 maj 1997 (3) en konvention om delgivning i Europeiska unionens medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur och rekommenderade medlemsstaterna att anta konventionen i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser. Konventionen har inte trätt i kraft. Kontinuitet i resultaten av förhandlingarna om ingående av konventionen bör säkerställas.

(4)	Rådet antog den 29 maj 2000 förordning (EG) nr 1348/2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (4). Innehållet i den förordningen grundar sig huvudsakligen på konventionen.

(5)

Kommissionen antog den 1 oktober 2004 en rapport om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1348/2000. I rapporten konstateras det att översändandet och delgivningen av handlingar mellan medlemsstaterna generellt har förbättrats och påskyndats genom tillämpningen av förordning (EG) nr 1348/2000, sedan den trädde i kraft 2001, men det anges också att tillämpningen av vissa bestämmelser i förordningen inte är helt tillfredsställande.

(6)

Snabba och effektiva förfaranden inom det civilrättsliga området kräver att översändandet av rättegångshandlingar och andra handlingar sker direkt och snabbt mellan lokala organ som utses av medlemsstaterna. Medlemsstaterna får uttrycka sin avsikt att utse endast ett sändande eller mottagande organ eller ett organ som ska uppfylla båda funktionerna under en period om fem år. Detta mandat kan dock förnyas vart femte år.

(7)

Kravet på snabbt översändande motiverar alla lämpliga sätt för översändande, förutsatt att vissa villkor avseende den mottagna handlingens läsbarhet och tillförlitlighet iakttas. Säkerheten vid översändandet kräver att den handling som ska översändas åtföljs av ett standardformulär som ska fyllas i på det officiella språket eller något av de officiella språken på den plats där delgivning ska ske, eller på något annat språk som godtas av medlemsstaten i fråga.

(8)	Denna förordning bör inte tillämpas på delgivning av en handling till partens representant i den medlemsstat i vilken förfarandet äger rum, oavsett denna parts hemvist.

(9)	Delgivningen av en handling bör ske snarast möjligt och under alla omständigheter inom en månad efter det att det mottagande organet har mottagit handlingen.

(10)	För att säkerställa förordningens effektivitet bör möjligheten att vägra delgivning av handlingar begränsas till undantagsfall.

(11)	I syfte att underlätta översändande och delgivning av handlingar mellan medlemsstaterna bör standardformulären i bilagorna till denna förordning användas.

(12)

Det mottagande organet bör med användande av standardformuläret skriftligen upplysa adressaten om att denne har rätt att vägra att ta emot den handling som ska delges, antingen vid delgivningstillfället eller genom att inom en vecka återsända handlingen till det mottagande organet om den inte är avfattad på ett språk som han eller hon förstår eller på det officiella språket eller något av de officiella språken på delgivningsorten. Denna regel bör även gälla senare delgivningar, efter det att adressaten utövat sin rätt att vägra. Dessa regler för vägran bör även gälla delgivning genom diplomatiska eller konsulära tjänstemän, postdelgivning och direkt delgivning. Det bör föreskrivas att delgivning av en handling för vilken mottagande vägrats kan ske genom att adressaten delges en översättning av denna handling.

(13)

Ett snabbt översändande av handlingar bör leda till att delgivning av en handling kan ske inom några dagar efter mottagandet. Om delgivning emellertid inte skett inom en månad bör det mottagande organet underrätta det sändande organet om detta. Det faktum att tidsgränsen på en månad överskridits bör emellertid inte innebära att framställningen skickas tillbaka till det sändande organet, om det fortfarande är uppenbart att delgivning är möjlig inom rimlig tid.

(14)

Det mottagande organet bör fortsätta att vidta alla nödvändiga åtgärder för att delge handlingen även i sådana fall där det inte varit möjligt att utföra delgivningen inom en månad, till exempel på grund av att svaranden inte varit hemma utan på semester eller att svaranden inte varit på sin arbetsplats utan på tjänsteresa. Det översändande organet bör emellertid ha möjlighet att ange en tidsfrist i standardformuläret, efter vilken delgivning inte längre krävs, för att undvika att det mottagande organet under obestämd tid är skyldigt att vidta åtgärder för att utföra delgivningen.

(15)

Med hänsyn till skillnaderna mellan medlemsstaterna då det gäller deras processuella regler kan det variera från en stat till en annan vilken dag som räknas som delgivningsdag. Med tanke på dessa fall och på de svårigheter som kan uppstå, bör det i denna förordning föreskrivas ett system som innebär att det är den mottagande medlemsstatens lag som bestämmer delgivningsdagen. Om en handling enligt medlemsstatens lagstiftning ska delges inom en viss period bör emellertid den dag som gäller den sökande vara samma dag som fastslås i medlemsstatens lagstiftning. Detta system med två skilda datum förekommer enbart i ett begränsat antal medlemsstater. De medlemsstater som tillämpar detta system bör underrätta kommissionen om det, och kommissionen bör offentliggöra denna information i Europeiska unionens officiella tidning och göra den tillgänglig via det europeiska rättsliga nätverk på privaträttens område som inrättats genom rådets beslut 2001/470/EG (5).

(16)

För att underlätta tillgången till rättslig prövning bör kostnaderna för att anlita en stämningsman, eller annan person som är behörig enligt lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten, svara mot en enhetlig, på förhand fastställd avgift som är förenlig med proportionalitetsprincipen och principen om icke-diskriminering. Kravet på en enhetlig, på förhand fastställd avgift bör inte påverka medlemsstaternas möjlighet att fastställa olika avgifter för olika typer av delgivning så länge de iakttar dessa principer.

(17)	Det bör stå varje medlemsstat fritt att delge personer som är bosatta i en annan medlemsstat handlingar direkt genom posttjänster, såsom rekommenderade försändelser med mottagningsbevis eller motsvarande.

(18)	Det bör vara möjligt för varje person som berörs av ett rättsligt förfarande att låta delge handlingar direkt genom stämningsmän, tjänstemän eller andra behöriga personer i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att en sådan direkt delgivning är tillåten enligt den medlemsstatens lagstiftning.

(19)

Kommissionen bör utarbeta en handbok med information som är relevant för en korrekt tillämpning av denna förordning och som bör göras tillgänglig via det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område. Kommissionen och medlemsstaterna bör göra sitt yttersta för att se till att dessa uppgifter – särskilt de sändande och de mottagande organens kontaktuppgifter – är aktuella och fullständiga.

(20)	Rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister (6) bör tillämpas för beräkning av de perioder och frister som föreskrivs i denna förordning.

(21)	De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (7).

(22)

Kommissionen bör särskilt ges behörighet att uppdatera eller göra tekniska ändringar av standardformulären i bilagorna. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra/stryka icke väsentliga delar av denna förordning, måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(23)

Denna förordning har företräde framför bestämmelserna i bilaterala eller multilaterala avtal eller arrangemang med samma tillämpningsområde vilka ingåtts av medlemsstaterna, i synnerhet protokollet till Brysselkonventionen av den 27 september 1968 (8) och Haagkonventionen av den 15 november 1965 (9), i förhållandena mellan de medlemsstater som har tillträtt dessa. Förordningen hindrar inte medlemsstaterna från att bibehålla eller ingå avtal eller arrangemang för att påskynda eller underlätta översändande av handlingar, förutsatt att dessa är förenliga med denna förordning.

(24)

Information som översänds enligt denna förordning bör skyddas på lämpligt sätt. Detta omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (10) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (11).

(25)	Kommissionen bör senast den 1 juni 2011 och därefter vart femte år se över tillämpningen av denna förordning och föreslå de ändringar som förefaller nödvändiga.

(26)

Eftersom målen för den föreslagna åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(27)	Rådets förordning (EG) nr 1348/2000 bör för översiktlighetens och läsbarhetens skull upphävas och ersättas av den här förordningen.

(28)	I enlighet med artikel 3 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning deltar Förenade kungariket och Irland i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(29)	I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks ställning deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning som inte är bindande för eller tillämplig i Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Tillämpningsområde

1.   Denna förordning ska tillämpas i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur då en rättegångshandling eller en annan handling ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgivning. Den ska i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller på statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av statens myndighet (acta jure imperii).

2.   Denna förordning är inte tillämplig när adressen till den person som ska delges inte är känd.

3.   I denna förordning ska ordet ”medlemsstat” avse medlemsstaterna med undantag för Danmark.

Artikel 2

Sändande och mottagande organ

1.   Varje medlemsstat ska utse tjänstemän, myndigheter eller andra personer, nedan kallade ”sändande organ”, med behörighet att översända handlingar i mål och ärenden som ska delges i en annan medlemsstat.

2.   Varje medlemsstat ska utse tjänstemän, myndigheter eller andra personer, nedan kallade ”mottagande organ”, med behörighet att ta emot handlingar i mål och ärenden från en annan medlemsstat.

3.   En medlemsstat kan utse ett sändande organ och ett mottagande organ, eller ett organ med båda funktionerna. En federal stat, en stat där flera rättssystem tillämpas eller en stat med autonoma territoriella administrationer har rätt att utse mer än ett sådant organ. Organen ska utses för en tid av fem år med möjlighet till förlängning vart femte år.

4.   Varje medlemsstat ska till kommissionen lämna uppgifter om

a)	namn på och adresser till de mottagande organ som avses i punkterna 2 och 3,

b)	deras territoriella behörighetsområden,

c)	de sätt på vilka de kan ta emot handlingar, och

d)	de språk som kan användas för att fylla i standardformulären i bilaga I.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om varje senare ändring av sådana uppgifter.

Artikel 3

Central enhet

Varje medlemsstat ska utse en central enhet med ansvar för

a)	att ge information till de sändande organen,

b)	att söka lösningar på svårigheter som kan uppstå när handlingar översänds för delgivning,

c)	att, i undantagsfall och på begäran av ett sändande organ, vidarebefordra en framställning om delgivning till det behöriga mottagande organet.

En federal stat, en stat där flera rättssystem tillämpas eller en stat med autonoma territoriella enheter har rätt att utse mer än en central enhet.

KAPITEL II

RÄTTEGÅNGSHANDLINGAR

Avsnitt 1

Översändande och delgivning av rättegångshandlingar

Artikel 4

Översändande av handlingar

1.   Rättegångshandlingar ska översändas direkt och snarast möjligt mellan de organ som utsetts på grundval av artikel 2.

2.   Översändande av handlingar, framställningar, bekräftelser, kvitton, bevis och alla andra dokument mellan sändande organ och mottagande organ kan ske på varje lämpligt sätt, förutsatt att innehållet i den mottagna handlingen är riktigt och troget återger innehållet i den översända handlingen och att all information i denna är väl läslig.

3.   Den handling som ska översändas ska åtföljas av en framställning som avfattats på det standardformulär som anges i bilaga I. Formuläret ska fyllas i på den mottagande medlemsstatens officiella språk eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, det officiella språket eller ett av de officiella språken på den plats där delgivningen ska ske, eller på något annat språk som den medlemsstaten har angett som godtagbart. Varje medlemsstat ska ange det eller de av Europeiska unionens institutioners officiella språk förutom dess egna som godtas av den medlemsstaten vid ifyllandet av formuläret.

4.   För de handlingar och andra dokument som översänds ska ingen legalisering eller motsvarande formalitet krävas.

5.   Om det sändande organet önskar att ett exemplar av handlingen ska återsändas tillsammans med det intyg som avses i artikel 10, ska det sända handlingen i två exemplar.

Artikel 5

Översättning av handlingar

1.   Det sändande organ till vilket sökanden överlämnar en handling för översändande ska upplysa sökanden om att adressaten kan vägra att ta emot handlingen om den inte är avfattad på något av de språk som avses i artikel 8.

2.   Sökanden ska stå för alla översättningskostnader innan handlingen översänds, om inte annat följer av ett eventuellt senare beslut av domstol eller behörig myndighet om ersättningsskyldighet för sådana kostnader.

Artikel 6

Det mottagande organets mottagande av handlingar

1.   Det mottagande organet ska, när det mottagit handlingen, så snart som möjligt och under alla omständigheter senast sju dagar efter mottagandet, sända ett kvitto till det sändande organet på snabbast möjliga sätt och därvid använda standardformuläret i bilaga I.

2.   Om framställningen om delgivning inte kan tillgodoses på grundval av den information eller de handlingar som översänts, ska det mottagande organet ta kontakt med det sändande organet på snabbast möjliga sätt för att skaffa den information eller de handlingar som saknas.

3.   Om framställningen om delgivning uppenbart ligger utanför denna förordnings tillämpningsområde eller om delgivning inte är möjlig på grund av att de formella kraven inte har uppfyllts, ska framställningen och de översända handlingarna genast efter mottagandet återsändas till det sändande organet tillsammans med meddelandet om återsändande varvid standardformuläret i bilaga I ska användas.

4.   Det mottagande organ som tar emot en handling för delgivning men som saknar territoriell behörighet ska vidarebefordra den, tillsammans med framställningen, till det behöriga mottagande organet i samma medlemsstat om framställningen uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 4.3 och ska informera det sändande organet om detta på standardformuläret i bilaga I. Det senare mottagande organet ska meddela det sändande organet när det tar emot handlingen, på det sätt som anges i punkt 1.

Artikel 7

Delgivning av handlingar

1.   Det mottagande organet ska delge eller låta delge handlingen, antingen enligt lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten eller på ett särskilt sätt som begärts av det sändande organet, såvida inte detta delgivningssätt är oförenligt med lagstiftningen i den medlemsstaten.

2.   Det mottagande organet ska vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att genomföra delgivningen så snart som möjligt och under alla omständigheter inom en månad efter mottagandet. Om det inte har varit möjligt att delge handlingen inom en månad efter mottagandet, ska det mottagande organet

a)	omedelbart underrätta det sändande organet med användande av intyget i standardformuläret i bilaga I, vilket ska ifyllas i enlighet med villkoren i artikel 10.2, och

b)	fortsätta att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för delgivningen av handlingar, såvida inte annat angetts av det sändande organet, om delgivningen förefaller vara möjlig inom rimlig tid.

Artikel 8

Vägran att ta emot en handling

1.   Det mottagande organet ska med användande av standardformuläret i bilaga II upplysa adressaten om att denne har rätt att vägra att ta emot den handling som ska delges, antingen vid delgivningstillfället eller genom att inom en vecka återsända handlingen till det mottagande organet, om den inte är avfattad på eller åtföljd av en översättning till något av följande språk:

a)	ett språk som adressaten förstår, eller

b)	den mottagande medlemsstatens officiella språk eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, det officiella språket eller ett av de officiella språken på den plats där delgivningen ska ske.

2.   Om det mottagande organet underrättas om att adressaten vägrar att ta emot handlingen enligt punkt 1, ska det omedelbart underrätta det sändande organet med användande av det intyg som avses i artikel 10 och återsända framställningen och de handlingar av vilka en översättning begärs.

3.   Om adressaten vägrar att ta emot en handling enligt punkt 1, kan delgivningen ske genom att adressaten tillsammans med handlingen delges en översättning av denna till något av de språk som avses i punkt 1. I det fallet ska dagen för delgivning av handlingen vara den dag då handlingen och översättningen delges i enlighet med lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten. Om en handling enligt medlemsstatens lagstiftning ska delges inom en viss period, bör emellertid den dag som ska beaktas med avseende på den sökande vara den dag då den ursprungliga handlingen delgavs, i enlighet med artikel 9.2.

4.   Punkterna 1–3 ska även tillämpas på de sätt att översända och delge rättegångshandlingar som anges i avsnitt 2.

5.   Med avseende på tillämpningen av punkt 1 ska de diplomatiska och konsulära tjänstemännen, när det rör sig om delgivning enligt artikel 13, eller myndigheten eller personen, när det rör sig om delgivning enligt artikel 14, underrätta adressaten om att denne har rätt att vägra att ta emot handlingen och om att varje handling som denne vägrar att ta emot måste sändas till de berörda tjänstemännen respektive den berörda myndigheten eller personen.

Artikel 9

Delgivningsdag

1.   Dagen för delgivning av en handling enligt artikel 7 ska vara den dag då den delges i enlighet med lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten, om inte annat följer av artikel 8.

2.   Om en handling enligt medlemsstatens lagstiftning ska delges inom viss tid, ska emellertid den dag som gäller den sökande vara samma dag som fastslås i medlemsstatens lagstiftning.

3.   Punkterna 1 och 2 ska även tillämpas på de sätt att översända och delge de rättsliga handlingar som anges i avsnitt 2.

Artikel 10

Delgivningsintyg och kopia av den delgivna handlingen

1.   När formaliteterna för delgivning av handlingen har fullgjorts ska ett intyg om fullgörande av dessa formaliteter utfärdas på det standardformulär som anges i bilaga I och lämnas till det sändande organet, tillsammans med en kopia av den delgivna handlingen i de fall då artikel 4.5 är tillämplig.

2.   Intyget ska utfärdas på ursprungsmedlemsstatens officiella språk eller ett av dess officiella språk eller på något annat språk som den medlemsstaten har angett som godtagbart. Varje medlemsstat ska ange det eller de officiella språk vid Europeiska unionens institutioner som utöver dess eget eller egna godtas av den staten för ifyllandet av formuläret.

Artikel 11

Kostnader för delgivning

1.   För delgivning av rättegångshandlingar från en medlemsstat får den mottagande medlemsstaten inte utkräva avgift eller kostnadsersättning.

2.   Sökanden ska dock betala eller ersätta kostnader som föranletts av

a)	anlitande av stämningsman eller annan person som är behörig enligt lagen i den mottagande medlemsstaten,

b)	användandet av en särskild delgivningsform.

Kostnaderna för att anlita en stämningsman eller annan person som är behörig enligt lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten ska motsvara en enhetlig, på förhand fastställd avgift som är förenlig med proportionalitetsprincipen och principen om icke-diskriminering. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om sådana fastställda avgifter.

Avsnitt 2

Andra sätt att översända och delge rättegångshandlingar

Artikel 12

Översändande på konsulär eller diplomatisk väg

Varje medlemsstat får i undantagsfall översända handlingar för delgivning på konsulär eller diplomatisk väg till de organ i en annan medlemsstat vilka utsetts enligt artiklarna 2 eller 3.

Artikel 13

Delgivning av handlingar genom diplomatiska eller konsulära tjänstemän

1.   Varje medlemsstat får, utan användande av tvångsmedel, direkt genom sina egna diplomatiska eller konsulära tjänstemän utföra delgivning av rättegångshandlingar till personer som är bosatta i en annan medlemsstat.

2.   Varje medlemsstat får i enlighet med artikel 23.1 förklara att den motsätter sig sådan delgivning på sitt territorium, om inte handlingarna ska delges en medborgare i den medlemsstat från vilken handlingarna härrör.

Artikel 14

Delgivning genom posttjänster

Varje medlemsstat får utföra delgivning av rättegångshandlingar direkt genom posttjänster, såsom rekommenderade försändelser med mottagningsbevis eller motsvarande, till personer som är bosatta i en annan medlemsstat.

Artikel 15

Direkt delgivning

Varje person som har ett intresse av ett rättsligt förfarande får låta delge rättegångshandlingar direkt genom stämningsmän, tjänstemän eller andra behöriga personer i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att en sådan direkt delgivning är tillåten enligt den medlemsstatens lagstiftning.

KAPITEL III

ANDRA HANDLINGAR ÄN RÄTTEGÅNGSHANDLINGAR

Artikel 16

Översändande

Andra handlingar än rättegångshandlingar får översändas för delgivning i en annan medlemsstat i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.

KAPITEL IV

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 17

Tillämpningsbestämmelser

Åtgärder som avser att ändra icke väsentliga delar av denna förordning i fråga om uppdatering eller teknisk ändring av standardformulären i bilagorna I och II ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 18.2.

Artikel 18

Kommitté

1.   Kommissionen ska biträdas av en kommitté.

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5a.1–5a.4 och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Artikel 19

Svarandes utevaro

1.   Om en stämning eller motsvarande handling måste översändas till en annan medlemsstat för delgivning enligt bestämmelserna i denna förordning och svaranden inte inställer sig, får saken inte avgöras förrän det har konstaterats att

a)	handlingen delgetts enligt en delgivningsform som föreskrivs i den mottagande medlemsstatens lagstiftning för delgivning av handlingar i inhemska rättegångar mot personer som uppehåller sig på statens territorium, eller

b)	handlingen lämnats till svaranden eller i hans bostad på annat sätt som är tillåtet enligt denna förordning,

och att handlingen i båda dessa fall delgetts eller överlämnats i så god tid att svaranden haft möjlighet att avge svaromål.

2.   Varje medlemsstat får i enlighet med artikel 23.1 avge förklaring att domstolen utan hinder av bestämmelserna i punkt 1 får meddela avgörande även om bevis om att handlingen delgetts eller lämnats inte mottagits, under förutsättning att samtliga följande villkor är uppfyllda:

a)	Handlingen har översänts på ett sätt som föreskrivs i denna förordning.

b)	En tidsperiod som domstolen i varje särskilt fall anser skälig, dock minst sex månader, har förflutit sedan handlingen översändes.

c)	Inget intyg av något slag har mottagits, trots att skäliga ansträngningar gjorts att få ett sådant från behöriga myndigheter eller organ i den mottagande staten.

3.   Utan hinder av bestämmelserna i punkterna 1 och 2 får domstolen i brådskande fall besluta om interimistiska åtgärder eller säkerhetsåtgärder.

4.   När en stämning eller motsvarande handling måste översändas till en annan medlemsstat för delgivning enligt bestämmelserna i denna förordning och ett avgörande har meddelats mot svaranden i dennes utevaro, ska en domstol på ansökan av svaranden kunna medge att saken får prövas utan hinder av att fullföljdstiden utgått, om följande villkor är uppfyllda:

a)	Svaranden har utan egen förskyllan inte fått kännedom om handlingen i sådan tid att han eller hon haft möjlighet att avge svaromål, och inte heller haft kännedom om avgörandet i sådan tid att han eller hon kunnat överklaga avgörandet, och

b)	svaranden har visat sannolika skäl för sin inställning.

En ansökan om omprövning måste inges i rimlig tid efter det att svaranden har fått kännedom om avgörandet.

Varje medlemsstat får avge förklaring i enlighet med artikel 23.1 om att en sådan ansökan kommer att avvisas om den inges efter utgången av en tidsperiod som ska anges i förklaringen men som dock aldrig ska vara kortare än ett år från dagen för avgörandet.

5.   Punkt 4 är inte tillämplig på avgöranden angående personers status.

Artikel 20

Förhållande till avtal eller arrangemang i vilka medlemsstater är parter

1.   Denna förordning ska inom sitt tillämpningsområde ha företräde framför de bestämmelser som återfinns i bilaterala eller multilaterala avtal eller arrangemang som ingåtts av medlemsstaterna, i synnerhet artikel IV i protokollet till 1968 års Brysselkonvention och Haagkonventionen av den 15 november 1965.

2.   Denna förordning ska inte hindra enskilda medlemsstater från att bibehålla eller ingå avtal eller arrangemang för att påskynda eller förenkla översändandet av handlingar, förutsatt att dessa är förenliga med denna förordning.

3.   Medlemsstaterna ska till kommissionen översända

a)	en kopia av de avtal eller arrangemang som ingås mellan medlemsstaterna enligt punkt 2 samt utkast till sådana avtal eller arrangemang som de avser att ingå, och

b)	uppgift om uppsägning eller ändringar av dessa avtal eller arrangemang.

Artikel 21

Rättshjälp

Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av artikel 23 i konventionen av den 17 juli 1905 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen, artikel 24 i konventionen av den 1 mars 1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen eller artikel 13 i konventionen av den 25 oktober 1980 om internationell rättshjälp mellan de medlemsstater som har tillträtt dessa konventioner.

Artikel 22

Skydd för översänd information

1.   Uppgifter, särskilt personuppgifter, som översänds enligt denna förordning ska av det mottagande organet användas endast för det ändamål för vilket de översänts.

2.   De mottagande organen ska säkerställa konfidentialitet för sådana uppgifter i enlighet med lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten.

3.   Punkterna 1 och 2 ska inte påverka sådana bestämmelser i tillämplig nationell lag som ger de personer om vilka uppgifter har översänts enligt denna förordning rätt till information om hur dessa uppgifter har använts.

4.   Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av direktiv 95/46/EG och direktiv 2002/58/EG.

Artikel 23

Kommunikation och offentliggörande

1.   Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna den information som avses i artiklarna 2, 3, 4, 10, 11, 13, 15 och 19. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om en handling, enligt deras nationella lagstiftning, ska delges inom en särskild tidsgräns enligt artiklarna 8.3 och 9.2.

2.   Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra den information som avses i punkt 1, med undantag för adresser och övriga kontaktuppgifter till de organ och centrala enheter och de geografiska områden där de har behörighet.

3.   Kommissionen ska utarbeta och regelbundet uppdatera en handbok som ska innehålla den information som avses i punkt 1 och vara elektroniskt tillgänglig, i synnerhet genom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område.

Artikel 24

Översyn

Senast den 1 juni 2011 och därefter vart femte år ska kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av denna förordning, varvid särskild uppmärksamhet ska ägnas effektiviteten hos de organ som utsetts i enlighet med artikel 2 i denna förordning och den praktiska tillämpningen av artikel 3 c och artikel 9. Denna rapport ska vid behov åtföljas av förslag till anpassning av denna förordning till delgivningssystemens utveckling.

Artikel 25

Upphävande

1.   Förordning (EG) nr 1348/2000 ska upphöra att gälla från och med denna förordnings tillämpningsdag.

2.   Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses utgöra hänvisningar till den här förordningen och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga III.

Artikel 26

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 13 november 2008, med undantag av artikel 23 som ska tillämpas från och med den 13 augusti 2008.

---

(1)  EUT C 88, 11.4.2006, s. 7.

(2)  Europaparlamentets yttrande av den 4 juli 2006 (EUT C 303 E, 13.12.2006, s. 69), rådets gemensamma ståndpunkt av den 28 juni 2007 (EUT C 193 E, 21.8.2007, s. 13) och Europaparlamentets ståndpunkt av den 24 oktober 2007.

(3)  EGT C 261, 27.8.1997, s. 1. Samma dag som konventionen utarbetades noterade rådet den förklarande rapport om konventionen som finns på s. 26 i samma nummer av EGT.

(4)  EGT L 160, 30.6.2000, s. 37.

(5)  EGT L 174, 27.6.2001, s. 25.

(6)  EGT L 124, 8.6.1971, s. 1.

(7)  EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. Beslutet ändrat genom beslut 2006/512/EG (EUT L 200, 22.7.2006, s. 11).

(8)  Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 31.12.1972, s. 32; konsoliderad version, EGT C 27, 26.1.1998, s. 1).

(9)  Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet i mål och ärenden av civil och kommersiell natur.

(10)  EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).

(11)  EGT L 201, 31.7.2002, s. 37. Direktivet ändrat genom direktiv 2006/24/EG (EUT L 105, 13.4.2006, s. 54).

---

---

---

---