Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MACIEJ SZPUNAR

föredraget den 4 september 2025(1)

Mål C‑127/24

Gesellschaft für musikalische Aufführungs- und mechanische Vervielfältigungsrechte eV (GEMA)

mot

VHC 2 Seniorenresidenz und Pflegeheim gGmbH

(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland))

” Begäran om förhandsavgörande – Immateriella rättigheter – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2001/29/EG – Artikel 3.1 – Rätten till överföring till allmänheten – Begreppet överföring till allmänheten – Annan del av allmänheten – Vidaresändning av signalen via ett kabelnät i ett äldreboende ”

 Inledning

1.        Enligt numera fast rättspraxis är det fråga om överföring till allmänheten, i den mening som avses i unionens upphovsrätt, när en användare avsiktligt ger personer ur allmänheten tillgång till skyddade verk som varit föremål för radio- eller tv-program, vilka personer utan användarens ingripande inte skulle ha kunnat få tillgång till detta programinnehåll.(2) Detta berör särskilt den som driver verksamhet i form av hotell, kaféer och restauranger, kuranläggningar och rehabiliteringscenter samt korttidsuthyrning av lägenheter.(3)

2.        Gemensamt för alla dessa inrättningar är att de tar emot personer ur allmänheten som mer eller mindre frivilligt vistas där relativt kort tid, vilket gör att dessa personer inte kan förväntas införskaffa utrustning för att kunna få tillgång till bland annat tv-sändningar under vistelsen i fråga. Dessa personer ur allmänheten är således beroende av den tjänst som tillhandahålls av den som driver anläggningen för att få tillgång till nämnda sändningar.

3.        I det nu aktuella fallet ska domstolen besvara frågan huruvida samma logik kan tillämpas på en inrättning där de berörda personerna är stadigvarande bosatta.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

4.        I artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället(4) föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.”

 Tysk rätt

5.        Rätten till överföring till allmänheten genom radio- och tv-sändning och efterföljande vidaresändning via kabel regleras i tysk rätt genom 15 § punkterna 2 och 3 i Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 9 september 1965,(5) jämförd med artiklarna 20 och 20b i samma lag.

 De faktiska omständigheterna i det nationella målet, förfarandet och frågor som hänskjutits för förhandsavgörande

6.        Gesellschaft für musikalische Aufführungs- und mechanische Vervielfältigungsrechte eV (GEMA) (nedan kallad Gema) är en organisation för kollektiv förvaltning av upphovsrätter på musikområdet.

7.        VHC 2 Seniorenresidenz und Pflegeheim GmbH (nedan kallat VHC 2 Seniorenresidenz) bedriver verksamhet med ett äldreboende med plats för 89 äldre i behov av vård och omsorg. Äldreboendet har 88 enkelrum och tre dubbelrum och därutöver olika gemensamma utrymmen såsom matsalar och sällskapsrum. VHC 2 Seniorenresidenz tar emot radio- och tv-sändningar med en egen satellitmottagare och vidaresänder samtidigt, fullständigt och oförändrat sändningarna via ett eget kabelnät till uttag i de boendes rum och i de övriga utrymmena.

8.        Gema bedömde att det krävdes licens för denna vidaresändning av programinnehåll och väckte talan mot VHC 2 Seniorenresidenz vid Landgericht (regiondomstol, Tyskland) om förbudsföreläggande för att utsändningen av de musikaliska verken i Gemas repertoar skulle upphöra. Talan bifölls av regiondomstolen.

9.        VHC 2 Seniorenresidenz överklagade denna dom och överklagandet bifölls av Oberlandesgericht Zweibrücken (Regionöverdomstolen i Zweibrücken, Tyskland), varvid Gemas talan ogillades på grund av att den omtvistade vidaresändningen inte utgjorde överföring till allmänheten. Regionöverdomstolen slog fast att det visserligen var fråga om en överföring men att överföringen däremot inte var avsedd för allmänheten, eftersom den var begränsad till den begränsade krets av personer som var bosatta på boendet vilka, samtidigt som de uppfyllde kravet på ett ganska stort antal personer, utgjorde en strukturellt mycket homogen grupp som var benägen att stanna där varaktigt och inte varierade mycket. Regiondomstolen fann således att överföringen i fråga var begränsad till ett bestämt antal personer som tillhörde en privat krets.

10.      Gema överklagade till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), den hänskjutande domstolen, vilken vill få klarhet i huruvida de boende på äldreboendet i fråga utgör en del av allmänheten, i den mening som avses i domstolens praxis rörande begreppet överföring till allmänheten, och huruvida de utgör en annan del av allmänheten i den mening som avses i samma rättspraxis när det gäller vidaresändning av radio- och tv-sändningar till de boende som företas v den som driver äldreboendet. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida en sådan vidaresändning sker med särskild teknik i den mening som avses i samma rättspraxis.

11.      Mot den bakgrunden har Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1)      Ska boende på ett kommersiellt drivet äldreboende, som har tv- och radioanslutningar på sina rum och till vilka den som driver äldreboendet samtidigt, oförändrat och fullständigt via sitt kabelnät vidaresänder tv- och radioprogram som mottagits via en egen utrustning för direkt mottagning av satellittjänster, betraktas som ett ’obestämt antal potentiella mottagare’ enligt definitionen av ’överföring till allmänheten’ i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv [2001/29]?

2)      Har den definition som tidigare använts i EU-domstolens praxis, enligt vilken ’en överföring av ett skyddat verk’, för att anses utgöra en ’överföring till allmänheten’ i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv [2001/29], ska ’utföras genom en särskild teknik som skiljer sig från dem som tidigare använts eller åtminstone till en ’ny publik’, det vill säga en publik som upphovsrättsinnehavaren inte beaktade när denne godkände den ursprungliga överföringen av sitt verk till allmänheten’ fortfarande allmän giltighet eller är den teknik som används endast av betydelse när innehåll som ursprungligen tagits emot markbundet, via satellit eller kabel vidaresänds till det öppna internet?

3)      Är det fråga om en ’ny publik’ enligt definitionen av ’överföring till allmänheten’ i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv [2001/29], när den som driver ett äldreboende i vinstsyfte samtidigt, oförändrat och fullständigt via sitt kabelnät vidaresänder TV- och radioprogram som mottagits via den egna utrustningen för direkt mottagning av satellittjänster till de befintliga anslutningarna för tv och radio i de boendes rum? Har det för denna bedömning någon betydelse om de boende har möjlighet att ta emot tv- och radioprogrammen i sina rum markbundet, oberoende av kabelsändningar? Har det för denna bedömning även någon betydelse om rättsinnehavarna redan erhåller ersättning för det samtycke som lämnats till den ursprungliga sändningen?”

12.      Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 15 februari 2024. Parterna i det nationella målet, den franska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Samma parter var närvarande vid förhandlingen den 2 april 2025.

 Bedömning

13.      Den hänskjutande domstolen har framställt begäran om förhandsavgörande för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att det är fråga om en överföring till allmänheten när den som driver ett äldreboende samtidigt, oförändrat och fullständigt vidaresänder tv- och radioprogram som tas emot med egen utrustning för satellitmottagning till radio- och tv-anslutningar i de boendes rum. Den hänskjutande domstolen har härvid ställt tre frågor om de tre aspekterna av de definition av begreppet ”överföring till allmänheten” som har utvecklats i domstolens praxis, det vill säga begreppen ”allmänhet”, ”särskild teknik” och ”annan del av allmänheten”.(6)

14.      Min bedömning är inriktad på den andra och den tredje frågan, eftersom det svar som jag föreslår på dessa frågor kommer att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra tvisten i det nationella målet. Den första frågan berörs alltså endast i andra hand.

 Den andra och den tredje frågan

15.      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida det tillvägagångssätt som tillämpats av den som driver äldreboendet i fråga i det nationella målet är att betrakta som en överföring till allmänheten, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, såsom den har tolkats av domstolen, antingen som en överföring med ”särskild teknik” eller som en överföring avsedd för en ”annan del av allmänheten”.

 Den andra tolkningsfrågan: Begreppet ”särskild teknik”

16.      Inledningsvis vill jag påpeka att den andra tolkningsfrågan, såsom den har formulerats av den hänskjutande domstolen, är så pass abstrakt och allmän att det kan ifrågasättas om den kan tas upp till sakprövning, eftersom domstolen inte är behörig att besvara hypotetiska frågor som inte är nödvändiga för att avgöra tvisten vid den domstol som har framställt en begäran om förhandsavgörande.(7) Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att avgöra huruvida den omständigheten, att den som driver ett äldreboende vidaresänder tv- och radiosändningar som tas emot med den egna satellitmottagaren till alla rum på boendet via ett kabelsystem, utgör en överföring till allmänheten för vilken tillstånd krävs från upphovsrättshavarna enligt artikel 3.1 i direktiv 2001/29, enbart av det skälet att nämnda sändning görs med särskild teknik, som är en annan teknik än den som används för den ursprungliga sändningen. Domstolen behöver inte pröva huruvida kriteriet om en ”annan del av allmänheten” är uppfyllt.

17.      Enligt beslutet om hänskjutande härrör den hänskjutande domstolens tvivel från det förhållandet att domstolen, samtidigt som den har fastställt kriteriet ”särskild teknik”, i vissa fall tycks ha avvikit från nämnda kriterium eller, i andra fall, inte tycks ha beaktat det. Den hänskjutande domstolen menar att en verksamhetsutövare som via ett kabelsystem överför den tv- och radiosignal som tas emot av en satellitantenn gör en överföring (sändning) med en annan teknik (kabel) än den teknik som används för den ursprungliga sändningen (satellit).

18.      Jag anser emellertid att den hänskjutande domstolens antagande är oriktigt.

19.      Såväl kriteriet om en annan del av allmänheten som kriteriet om särskild teknik har nämligen fastställts av domstolen, och vid tolkningen av artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska de läsas och tillämpas i enlighet med den rättspraxis i vilken de fastställdes. Domstolen införde det andra kriteriet för att skilja på två typer av situationer. Den första typen är situationer där två överföringar ”sker under särskilda tekniska omständigheter, med användande av olika sätt att sända de skyddade verken, och var och en av dem är avsedda för allmänheten” och den andra är situationer där ”där en aktör, genom avsiktligt agerande, gjorde en tv-sändning innehållande skyddade verk tillgänglig för en ny allmänhet”.(8) Medan den första typen av situationer särskilt avser vidaresändningar på internet, hör den situationen, där den som driver ett hotell vidarebefordrar den tv-signal som tas emot via antenn via kabel till hotellrummen, vilken situation var i fråga i det mål som avgjordes med SGAE-domen, till den andra typen av situationer.(9)

20.      Situationen för den som driver ett sådant äldreboende som är aktuellt i det nationella målet, liknar den andra situationen. En sådan verksamhetsutövare, som via ett system med kablar till rummen på äldreboendet överför sändningar som tas emot med hjälp av en satellitantenn, gör därmed inte en överföring av sändningar med särskild teknik, som skiljer sig från den som används för sändningarna, utan ger helt enkelt de boende tillgång till nämnda sändningar.

21.      I ett mer allmänt perspektiv avser begreppet särskild teknik, såsom framgår av domstolens praxis,(10) teknik som med hjälp av andra metoder för överföring av ursprungssändningen gör det möjligt att få tillgång till sändningen under tekniska förutsättningar som är påtagligt annorlunda med avseende på täckningsområde, signalens tillgänglighet eller kvalitet eller, slutligen, med avseende på vilken utrustning som krävs för mottagningen. Särskild teknik utgörs alltså av traditionella metoder för radio- och tv-sändning – mark, satellit och kabel – och av internet.

22.      Vad särskilt gäller de upphovsrättsliga aspekterna av distribution via kabel, regleras detta särskilt genom direktiv 93/83/EEG.(11) Domstolen har redan slagit fast att detta direktiv endast reglerar förhållandena innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter å ena sidan och ”kabeldistributörer” eller ”kabeloperatörer” å andra sidan, vilka begrepp avser operatörer av traditionella kabelnät vars huvudsakliga verksamhet är distribution via kabel av radio- och tv-sändningar. Ett hotell kan således inte anses utgöra en ”kabeldistributör” i den mening som avses i nämnda direktiv.(12)

23.      Jag menar att detsamma gäller begreppet ”särskild teknik”. Vad som kännetecknar en kabeldistributör, i den mening som avses i direktiv 93/83, är nämligen att kabeldistributören genom sin verksamhet avsevärt ändrar de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för mottagning av den signal som kabeldistributören vidaresänder. En distributör befriar således inte bara sina kunder från besväret att behöva installera en egen antenn. Distributören möjliggör även mottagning på platser där den markbundna signalen eller satellitsignalen är svag eller obefintlig och ger tillgång till sändningar från olika sändningsorgan genom att sätta ihop ett programpaket. Distributören kan också, inom de rättsliga och tekniska begränsningarna för sin verksamhet, ansluta ett obestämt antal användare till sitt nät. En sådan kabeldistributör gör alltså en självständig vidaresändning av det ursprungliga programinnehållet.

24.      Den som bedriver verksamhet med en sådan inrättning som ett hotell eller, som i det nu aktuella fallet, ett äldreboende och som vidaresänder den signal som tas emot med den egna antennen till olika platser i inrättningen, bland annat bostadsutrymmen, ser bara till att den ursprungliga sändningen kan tas emot i tv-apparater på dessa platser, vilka för övrigt utgör ett bestämt antal och normalt finns i en enda byggnad eller i en samling byggnader som tillsammans bildar en enda inrättning.

25.      När det gäller vidaresändning via kabel, avser begreppet ”särskild teknik” alltså vidaresändning som görs av operatörer av kabelnät, såsom det aktuella i det mål som avgjordes med AKM-domen.(13) Begreppet avser däremot inte en överföring av signalen från en antenn till tv-apparater i en och samma inrättning, även om denna överföring också normalt sker via kabel.

26.      Om något av kriterierna ”särskild teknik” och ”annan del av allmänheten” är uppfyllt behöver situationen dessutom inte bedömas i förhållande till det andra kriteriet, eftersom kriterierna är självständiga. I AKM-domen(14) underkände domstolen förvisso en tillämpning av kriteriet ”särskild teknik” i syfte att fastställa att det inte varit fråga om en överföring till allmänheten på grund av att kriteriet ”annan del av allmänheten” inte var uppfyllt. Det rörde sig emellertid om, som kommissionen mycket riktigt har påpekat, en exceptionell situation där det tillstånd som upphovsrättshavarna enligt tillämplig nationell rätt hade gett till det nationella radio- och tv-bolaget motsvarade ett tillstånd för vidaresändning via kabel av bolagets programinnehåll.(15) Genom AKM-domen(16) fastställdes alltså den egentligen tämligen självklara regeln, att när det är uppenbart att innehavarna har gett sitt tillstånd både till den ursprungliga överföringen och till den sekundära överföringen, saknar det betydelse vilken teknik som används för den andra överföringen.

27.      Svaret på den andra frågan bör alltså bli, att en överföring av radio- och tv-signalen från antennen till mottagningsapparaterna i ett äldreboende inte utgör en överföring som görs med särskild teknik, som skiljer sig från den teknik som används för den ursprungliga sändningen.

 Den tredje tolkningsfrågan: Begreppet ”annan del av allmänheten”

28.      Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att den som driver ett äldreboende och via ett kabelsystem till rummen i äldreboendet överför sändningar som tas emot med hjälp av en egen satellitantenn gör en överföring till allmänheten som kräver upphovsrättshavarnas tillstånd enligt denna bestämmelse på grund av att nämnda överföring är avsedd för en ”annan del av allmänheten”, det vill säga en del av allmänheten som inte beaktades av upphovsrättshavarna när de gav sitt tillstånd till den ursprungliga sändningen.

29.      Begreppet ”annan del av allmänheten” i samband med rätten till överföring till allmänheten har sitt ursprung i SGAE-domen. Det mål som avgjordes med denna dom gällde distribution av tv-signalen till hotellrummen, det vill säga en sekundär användning av tv-sändningarna. I domen förklaras relevansen av kriteriet ”annan del av allmänheten” för att sådan användning ska betecknas som överföring till allmänheten på följande sätt:

”40.      Det skall … anges att en överföring under omständigheter som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen skall … bedömas som överföring av ett sändningsföretag som inte är samma som det ursprungliga sändningsföretaget. En sådan sändning görs således till en allmänhet som är en annan än den som avsågs med den ursprungliga överföringen, det vill säga en ny allmänhet.

41.      [Upphovsmannen anser nämligen] att ett tillstånd till radiosändning av hans verk enbart omfattar direkta användare, det vill säga innehavare av radioapparater som enskilt eller i sin privata sfär eller familjekrets mottar signalen. Så snart sådan mottagning sker med avsikt på en större krets, och ibland i vinstsyfte, kan ytterligare en del av allmänheten ta del av verket. Sändningen via högtalare eller en liknande anordning utgör därmed inte längre endast en mottagning av sändningen i sig, utan en oberoende överföring av det sända verket till ytterligare en del av allmänheten. [Denna offentliga mottagning innebär] att upphovsmannen har ensamrätt att ge tillstånd till den.

42.      Gästerna på ett hotell utgör en sådan ny del av allmänheten. Spridningen av ett radiosänt verk till dessa gäster via TV-apparater utgör inte ett sätt att rent tekniskt säkerställa eller förbättra mottagningen av den ursprungliga sändningen i det täckta området. Hotellet agerar däremot, med full kännedom om följderna av sitt handlande, för att ge sina gäster tillgång till det skyddade verket. I avsaknad av ett sådant agerande skulle gästerna, vilka befinner sig inom det täckta området, inte kunna få tillgång till det sända verket.”(17)

30.      Enligt den formulering som numera är fastställd avses med en ”annan del av allmänheten”, en del av allmänheten som upphovsrättsinnehavarna inte redan beaktade när de lämnade sitt tillstånd till den ursprungliga överföringen av deras verk till allmänheten.(18) Som domstolen angav i SGAE-domen(19) anser upphovsmännen att ett tillstånd till radio- eller tv-sändning av deras verk enbart omfattar direkta användare, det vill säga innehavare av radio- eller tv-apparater som enskilt eller i sin privata sfär eller familjekrets mottar signalen.

31.      Kunder till sådana inrättningar som hotell, kaféer och restauranger eller rehabiliteringscenter befinner sig inte i en sådan situation, eftersom de inte tar emot sändningarna i egenskap av innehavare av radio- eller tv-apparater, utan endast som användare av dessa, och inte i sin privata sfär eller familjekrets, utan på offentliga platser. Det är alltså bara genom ingripandet från den som driver anläggningen i fråga som kunderna kan ta del sändningarna under sådana omständigheter. Kunderna utgör då en del av allmänheten som tillkommer i förhållande till den allmänhet som rättighetshavarna hade i åtanke då de tillät den första överföringen av sina verk till allmänheten.

32.      Situationen för dem som bor på ett äldreboende är speciell i detta avseende.

33.      Det är förvisso riktigt att den som driver boendet ingriper, fullt medveten om agerandets följder, för att ge sina kunder tillgång till skyddade verk, och att dessa kunder, utan detta ingripande, inte skulle kunna ta del av dem, åtminstone inte under förutsättningar som tillhandahålls av verksamhetsutövaren.

34.      Om det resonemanget drivs till sin spets, skulle det emellertid innebära att den enda del av allmänheten som rättighetshavarna hade i åtanke då de gav sitt första tillstånd, skulle vara ägare av enfamiljshus med egen antenn. I alla andra situationer är det en förutsättning för att tv-signalen ska kunna tas emot att det sker ett ingripande av en utomstående, som kan vara ägare av hyresbostäder, förvaltare av bostadsrättsföreningar med gemensamma antenner eller operatörer av lokala kabelnät.(20)

35.      Att medge att det i alla dessa situationer är fråga om en sekundär överföring till allmänheten, skulle strida mot såväl ordalydelsen som andemeningen i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, såsom den har tolkats av domstolen. En sådan tolkning skulle nämligen leda till en överkompensering av upphovsrättshavarna, vilka skulle få ersättning två gånger – först av sändningsföretagen, sedan av de ansvariga för den sekundära överföringen – för en överföring som i verkligheten är avsedd för samma allmänhet och görs under samma tekniska förutsättningar.

36.      Jag menar att det av detta följer, att bedömningen inte enbart ska vara inriktad på vilken roll som innehas av den användare som möjliggör tillgången till ursprungssändningarna. Hänsyn måste tas till i vilken ställning de utvalda mottagarna ges tillgång till sändningarna för att det ska kunna avgöras om det verkligen är fråga om en annan del av allmänheten.

37.      Sett ur den synvinkeln ska de boende på ett äldreboende enligt min mening betraktas som direkta användare av ursprungssändningarna, i den mening som avses i punkt 41 i SGAE-domen. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att de boende i det nationella målet, i enlighet med vad som fastställs ovan, i princip bosätter sig på äldreboendet för att tillbringa resten av sina liv där. I egenskap av permanentboende ska de alltså betraktas som innehavare av de mottagningsapparater som finns där(21) och i vilka sändningarna tas emot i deras privata sfär.

38.      Ett äldreboende kännetecknas av att de boende på grund av sin ålder inte är helt självständiga utan i flera aspekter av sitt dagliga liv är beroende av tjänster som tillhandahålls av den som driver boendet. Det är för övrigt det främsta skälet till att de väljer att bosätta sig där. Nämnda tjänster omfattar inte endast vård och omsorg i egentlig mening, utan även många tjänster som rör det dagliga livet. En av dessa tjänster är att de ges tillgång till radio- och tv-signaler med hjälp av boendets egen utrustning. Med beaktade av de boendes ställning som direkta användare av den ursprungliga sändningen, kan detta tillhandahållande inte betraktas som en sekundär överföring till allmänheten, utan endast som en teknik som säkerställer mottagningen av den ursprungliga sändningen i dess täckningsområde, i den mening som avses i punkt 42 i SGAE-domen.

39.      Detta resonemang ansluter till domstolens förbehåll i punkt 45 i Gema-domen, enligt vilket hyresgäster i lägenheter som hyrs ut för bostadsändamål, i vilka utrustning som möjliggör mottagning av tv- och radiosändningar tillhandahålls, inte kan anses utgöra en ”annan del av allmänheten”. Ett sådant tillhandahållande omfattas alltså inte av ensamrätten till överföring till allmänheten. Jag instämmer inte i Gemas argument, att den situationen inte är jämförbar med den som är i fråga i det nu aktuella målet på grund av att ägaren till en hyresbostad enligt Gema endast ställer bostaden till hyresgästens förfogande, medan den som driver ett äldreboende själv tillhandahåller de boende alla nödvändiga tjänster. När de tjänstemottagare som ges tillgång till radio- och tv-sändningar betraktas som innehavare av mottagningsapparater som tar emot sändningarna i sin privata sfär, utgör tjänsten inte i något av dessa fall en överföring till allmänheten. Sådana omständigheter som att samma tjänsteleverantör eventuellt tillhandahåller andra tjänster saknar betydelse i detta sammanhang.

40.      Det finns således skäl att anse att de boende på ett äldreboende inte utgör en annan del av allmänheten som upphovsrättshavarna inte hade i åtanke när de gav tillstånd till den första överföringen till allmänheten av deras verk i form av radio- och tv-sändningar. När den som driver äldreboendet vidaresänder nämnda verk till de boende är det följaktligen inte fråga om en ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, och rättighetshavarens ensamrätt omfattar alltså inte en sådan vidaresändning.

41.      Denna slutsats påverkas inte av det argument som Gema har framfört, att enligt deras tariffer ska avgifter betalas bland annat av den som bedriver verksamhet med äldreboende, vilket betyder att en överföring som görs av en sådan verksamhetsutövare till de boende på ett äldreboende inte kan anses omfattas av det tillstånd som getts till sändningsföretagen. Den tolkning av artikel 3.1 i direktiv 2001/29 som är föremålet för det nu aktuella målet rör nämligen den materiella räckvidden av rätten till överföring till allmänheten och kan inte vara beroende av praxis vid en kollektiv förvaltning av nämnda rätt. Denna praxis måste i stället anpassas till nämnda tolkning.

42.      Den omständigheten att den som driver ett äldreboende bedriver en vinstdrivande verksamhet har inte heller någon betydelse för den upphovsrättsliga bedömningen av verksamhetsutövarens agerande. Det råder inga tvivel om att de avgifter för boendet som de boende på ett äldreboende betalar till verksamhetsutövaren bland annat omfattar tillhandahållande av radio- och Tv-signaler. Dessa avgifter måste emellertid i en sådan situation betraktas som ersättning för den tjänst som består i att göra det möjligt för de boende att ta emot de ursprungliga sändningarna. Betalningen omvandlar inte denna tjänst till ett självständigt utnyttjande av dessa sändningar.

43.      Jag anser vidare att den slutsatsen att de boende på ett äldreboende inte utgör en annan del av allmänheten som en överföring som görs av den som driver äldreboendet riktar sig till, måste gälla inte bara för tv-apparater i de boendes enskilda rum, vilka uttryckligen avses med tolkningsfrågorna, utan även för apparater i de gemensamma utrymmena, såsom matsalar och vilorum. Även om en del av de boendes aktiviteter, såsom intag av måltider och vissa fritidsaktiviteter, på grund av ett äldreboendes särskilda karaktär(22) sker gemensamt, hör nämnda aktiviteter fortfarande till deras privata sfär. Att anse att denna privata sfär endast omfattar de enskilda rummen, vore inte bara oetiskt, utan helt enkelt felaktigt i sak. Med hänsyn till den särskilda situationen på ett äldreboende, utgör de gemensamma utrymmena i själva verket en förlängning av de boendes privata sfär.

 Svar på frågorna

44.      Enligt fast rättspraxis krävs det, för en sekundär överföring ska omfattas av begreppet ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, att överföringen görs med en särskild teknik eller är avsedd för en annan del av allmänheten.(23) I en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet, är inget av dessa två krav uppfyllt. Den andra och den tredje frågan bör följaktligen besvaras så, att den som driver ett äldreboende inte gör en överföring till allmänheten genom att samtidigt, oförändrat och fullständigt via sitt kabelnät vidaresända radio- och tv-program som tas emot med utrustning för satellitmottagning till de befintliga radio- och tv-anslutningarna i de boendes rum.

 I andra hand: Den första tolkningsfrågan

45.      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida de boende på ett äldreboende utgör en del av den allmänhet som en överföring är avsedd för, när överföringen görs av den som driver äldreboendet under sådana omständigheter som de aktuella i det nationella målet. Om domstolen godtar mitt förslag till svar på den andra och den tredje frågan, behöver den första frågan inte besvaras, eftersom den aktuella verksamhetsutövarens agerande snarare ska ses som en teknik som möjliggör mottagning av den ursprungliga sändningen för en del av den allmänhet som sändningen är avsedd för. Min bedömning av den första frågan görs således endast i andra hand, för det fall domstolen inte godtar mitt förslag.

46.      Den hänskjutande domstolens tvivel rör den omständigheten att Oberlandesgericht Zweibrücken (Regionöverdomstolen i Zweibrücken) i sin dom i det nationella målet om överklagandet fann, att överföringen i fråga inte var avsedd för en del av allmänheten, utan för en privat krets.(24) Appellationsdomstolens bedömning tycks emellertid vara felaktig.

47.      Enligt domstolens fasta praxis avser begreppet allmänhet ett obestämt antal potentiella tittare som dessutom måste utgöra ett ganska stort antal personer. Begreppet allmänheten bottnar således i en viss miniminivå, vilket utesluter ett alltför litet antal berörda personer, eller till och med ett obetydligt antal personer.(25)

48.      Det är mot den bakgrunden ostridigt i det nationella målet att de boende på det äldreboende som drivs av motparten verkligen utgör ett ganska stort antal personer som överstiger miniminivån. Däremot tycks det varat oklart huruvida de ska betraktas som obestämda personer eller tvärtom som en privat krets, dels med hänsyn till att denna personkrets är relativt stabil, dels med hänsyn till den anknytning som de kan ha fått till varandra under sin vistelse på boendet i fråga.

49.      Domstolen har slagit fast, vad gäller den omständigheten att personer ur allmänheten är av obestämd karaktär, att det är fråga om ”personer i allmänhet, i motsats till vissa bestämda personer tillhörande en privat krets”.(26) Allmänheten definieras alltså i motsats till en privat krets, i den meningen att personer som inte bildar en privat krets ska betraktas som allmänheten i ett sammanhang där det är fråga om en överföring av upphovsrättsligt skyddade verk.

50.      Vad som domstolen inte uttryckligen uttalade, men som emellertid ligger i denna invändning, är att den person som ligger bakom en överföring måste ingå i den privata kretsen i fråga för att överföringen inte ska anses vara avsedd för allmänheten och således undgå upphovsmännens ensamrätt. Det är enbart om detta villkor är uppfyllt som överföringen kan anses vara avsedd för en privat krets, det vill säga kretsen kring den person som ligger bakom överföringen (även kallad familjekrets).(27)

51.      Om de personer som överföringen är avsedd för inte tillhör den privata kretsen kring den person som ligger bakom överföringen, utgör de, i den sistnämnda personens perspektiv, en del av allmänheten, även om de sinsemellan kan tillhöra en privat krets. Överföringen är då avsedd för en del av allmänheten.

52.      Den situationen motsvarar exakt den situation som råder på ett sådant äldreboende som det aktuella i det nationella målet. Även om de boende sinsemellan kan utgöra en privat krets, saknar det betydelse för saken i det nu aktuella målet, eftersom deras förhållande till den som driver boendet – det vill säga den person som ligger bakom den omtvistade överföringen – inte är ett privat förhållande, utan ett affärsförhållande mellan en tjänsteleverantör och tjänsteleverantörens kunder. Sett till rätten till överföring till allmänheten, kan dessa boende alltså utgöra en del av allmänheten som den överföring som görs av den som driver äldreboendet i fråga riktar sig till.

53.      Det är visserligen sant att domstolen i SCF-domen(28) inte betecknade patienterna på en tandläkarmottagning som allmänhet. I det målet var det emellertid inte fråga om tolkningen av artikel 3.1 i direktiv 2001/29, utan om tolkningen av artikel 8.2 i direktiv 92/100/EEG.(29) Genom den bestämmelsen infördes inte en ensamrätt att tillåta eller förbjuda, utan en rätt av kompensatorisk karaktär med anknytning till en återgivning till allmänheten av fonogram, det vill säga en rent ekonomisk rättighet. Efter att ha fastställt att dessa två rättigheter har delvis olika syften,(30) kunde domstolen anse att vissa specifika krav var avgörande, bland annat kraven på mottaglighet hos den som överföringen riktar sig till och den halvprivata karaktären hos den krets som utgörs av patienterna på en tandläkarmottagning.(31) Den domen har emellertid ingen inverkan på tolkningen av artikel 3.1 i direktiv 2001/29.(32)

54.      Av detta följer att om en överföring i form av vidaresändning av radio- och tv-signalen som görs av den som driver ett äldreboende, såsom det aktuella i det nationella målet, ska betraktas som en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, kan de boende på detta äldreboende utgöra en del av den allmänhet som överföringen riktar sig till.

 Slutsats

55.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att de tolkningsfrågor som ställts av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) besvaras på följande sätt:

Artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället

ska tolkas på följande sätt:

Det är inte fråga om en överföring till allmänheten när den som driver ett äldreboende samtidigt, oförändrat och fullständigt via sitt kabelnät vidaresänder tv- och radioprogram som tas emot med en utrustning för satellitmottagning till de befintliga radio- och tv-anslutningarna i de boendes rum.

1      Originalspråk: franska.

2      Se senast, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2024, GEMA (C‑135/23, EU:C:2024:526, i synnerhet punkterna 30, 33, 38 och 44) (nedan kallad Gema-domen).

3      Se dom av den 7 december 2006, SGAE (C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 46) (nedan kallad SGAE-domen), dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl. (C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 196), dom av den 27 februari 2014, OSA (C‑351/12, EU:C:2014:110, punkt 26), dom av den 31 maj 2016, Reha Training (C‑117/15, EU:C:2016:379, punkterna 55 och 56), och Gema-domen (punkterna 44–46).

4      EGT L 167, 2001, s. 10.

5      BGBl. 1965 I, s. 1273.

6      Se senast, beträffande relevansen av dessa begrepp, Gema-domen (punkterna 38 och 43).

7      Se, senast, dom av den 19 juni 2025, Laimz (C‑509/23, EU:C:2025:466, punkterna 54 och 55).

8      Se dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. (C‑607/11, EU:C:2013:147, punkterna 38 och 39). Min kursivering.

9      Se dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. (C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 38).

10      Förekomst av särskild teknik har bland annat fastställts i dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. (C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 26), dom av den 16 mars 2017, AKM (C‑138/16, EU:C:2017:218, punkt 26), och i dom av den 29 november 2017, VCAST (C‑265/16, EU:C:2017:913).

11      Rådets direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellitsändningar och vidaresändning via kabel (EGT L 248, s. 15; svensk specialutgåva, område 13, volym 25, s. 33).

12      Dom av den 11 april 2024, Citadines (C‑723/22, EU:C:2024:289, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis).

13      Dom av den 16 mars 2017 (C‑138/16, EU:C:2017:218).

14      Dom av den 16 mars 2017 (C‑138/16, EU:C:2017:218).

15      Se dom av den 16 mars 2017, AKM (C‑138/16, EU:C:2017:218, punkterna 9 och 28–30).

16      Dom av den 16 mars 2017 (C‑138/16, EU:C:2017:218).

17      SGAE-domen, punkterna 40–42. Min kursivering.

18      Se senast Gema-domen (punkt 43).

19      Se punkt 41 i den domen, vilken anges ovan i punkt 29.

20      Som var fallet med det aktuella nätet i det mål som avgjordes med domen av den 16 mars 2017, AKM (C‑138/16, EU:C:2017:218).

21      Jag menar att så är fallet oavsett om dessa apparater tillhör dem eller har ställts till deras förfogande av den som driver boendet.

22      Se ovan punkt 38.

23      Se senast Gema-domen (punkt 43). Nämnda krav saknar betydelse när det gäller primär överföring, dels eftersom allmänheten vid en sådan överföring är den första del av allmänheten som avses och alltså per definition, en ”annan del” av allmänheten, dels eftersom det inte har någon betydelse vilken teknik som används.

24      Se ovan punkt 9.

25      Se senast Gema-domen (punkterna 38 och 39).

26      Dom av den 15 mars 2012, SCF (C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 85).

27      Detta uttrycks på följande sätt i ett dokument från Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten: ”… adjektivet ’allmän’ är uppenbarligen antonymen till adjektivet ’privat’ och, följaktligen, vad som inte kan betecknas som privat och får anses vara allmänt. På samma sätt får substantivet ”allmänhet” anses vara motsatsen till ”privat sfär”, att det med andra ord betecknar personer som inte tillhör användarens krets. … [D]en rådande uppfattningen tycks vara att är att man med ”allmän” användning och handlingar som är avsedda för ”allmänheten” avser alla användningar och alla handlingar utanför familjen och personens omedelbara omgivning” (Ficsor, M., Guide to the Copyright and Related Rights Treaties Administered by WIPO, WIPO, Genève, 2003, s. 70 och 71).

28      Dom av den 15 mars 2012 (C‑135/10, EU:C:2012:140).

29      Rådets direktiv av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EGT L 346, 1992, s. 61).

30      Dom av den 15 mars 2012, SCF (C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 74).

31      Dom av den 15 mars 2012, SCF (C‑135/10, EU:C:2012:140, punkterna 91, 95, 96 och 98).

32      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, OSA (C‑351/12, EU:C:2014:110, punkt 35).