Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Fördraget om Europeiska unionen

Stadgan

Dataskyddsförordningen

Polsk rätt

Konstitutionen

Den ändrade lagen om Högsta domstolen

Den ändrade lagen om allmänna domstolar

Den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar

Övergångsbestämmelserna i ändringslagen

Det administrativa förfarandet

Förfarandet vid domstolen

Prövning av talan

Domstolens behörighet, rättsstatsprincipen och rättsväsendets oberoende samt unionsrättens företräde

Huruvida saken i målet består

Den fjärde anmärkningen

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje anmärkningen

Parternas argument

Domstolens bedömning

– Inledande anmärkningar

– Den första delen av den tredje anmärkningen

– Den andra delen av den tredje anmärkningen

Den första anmärkningen

Parternas argument

Domstolens bedömning

– Upptagande till prövning

– Prövning i sak

Den andra anmärkningen

Parternas argument

Domstolens bedömning

– Upptagande till prövning

– Prövning i sak

Den femte anmärkningen

Parternas argument

Domstolens bedömning

– Inledande anmärkningar

– Huruvida dataskyddsförordningen är tillämplig

– Huruvida artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan är tillämpliga

– Huruvida artikel 6.1 första stycket c och e, 6.3 och artikel 9.1 i dataskyddsförordningen samt artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan har åsidosatts

Rättegångskostnader

1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa

2

Artikel 2 FEU har följande lydelse:

”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden är gemensamma för alla medlemsstater i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och jämställdhet mellan kvinnor och män.”

3

I artikel 4 FEU föreskrivs följande:

”1.   I enlighet med artikel 5 ska varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen tillhöra medlemsstaterna.

2.   Unionen ska respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen samt deras nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, däribland lokalt och regionalt självstyre. Den ska respektera deras väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella säkerheten. I synnerhet ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje medlemsstats eget ansvar.

3.   Enligt principen om lojalt samarbete ska unionen och medlemsstaterna respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen.

Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter.

Medlemsstaterna ska hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter, och de ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål.”

4

I artikel 5.1 och 5.2 FEU föreskrivs följande:

”1.   Principen om tilldelade befogenheter ska styra avgränsningen av unionens befogenheter. Principerna om subsidiaritet och proportionalitet ska styra utövandet av dessa befogenheter.

2.   Enligt principen om tilldelade befogenheter ska unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställs där. Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen ska tillhöra medlemsstaterna.”

5

I artikel 19.1 FEU föreskrivs följande:

”Europeiska unionens domstol ska bestå av domstolen, tribunalen och specialdomstolar. Den ska säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen.

Medlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten.”

6

Artikel 7 i stadgan har följande lydelse:

Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.”

7

I artikel 8 i stadgan anges följande:

”1.   Var och en har rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne.

2.   Dessa uppgifter ska behandlas lagenligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda personens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund. …

…”

8

Artikel 47 i stadgan, med rubriken ”Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol”, har följande lydelse:

”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. …

…”

9

I artikel 52.1 i stadgan föreskrivs följande:

”Varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.”

10

Skälen 4, 10, 16, 20, 39, 50 och 51 i dataskyddsförordningen har följande lydelse:

…

…

…

…

…

11

Artikel 1 i dataskyddsförordningen har rubriken ”Syfte”. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”Denna förordning skyddar fysiska personers grundläggande rättigheter och friheter, särskilt deras rätt till skydd av personuppgifter.”

12

I artikel 2 i dataskyddsförordningen, vars rubrik lyder ”Materiellt tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning ska tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk väg samt på annan behandling än automatisk av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register.

2.   Denna förordning ska inte tillämpas på behandling av personuppgifter som

…”

13

Artikel 4 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:

”I denna förordning avses med

…

…”

14

I artikel 6 i dataskyddsförordningen, med rubriken ”Laglig behandling av personuppgifter”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:

”1.   Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:

…

…

…

3.   Den grund för behandlingen som avses i punkt 1 c och e ska fastställas i enlighet med

Syftet med behandlingen ska fastställas i den rättsliga grunden eller, i fråga om behandling enligt punkt 1 e, ska vara nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. … Unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas.”

15

Artikel 9 i dataskyddsförordningen har rubriken ”Behandling av särskilda kategorier av personuppgifter”. I punkterna 1 och 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”1.   Behandling av personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening och behandling av genetiska uppgifter, biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person, uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning ska vara förbjuden.

2.   Punkt 1 ska inte tillämpas om något av följande gäller:

…

…”

16

I artikel 45.1 i Konstytucja Rzeczypospolitej Polskiej (Republiken Polens konstitution) (nedan kallad konstitutionen) föreskrivs följande:

”Var och en har rätt att utan oskäligt dröjsmål få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång inför en behörig, oavhängig och opartisk domstol.”

17

Enligt artikel 179 i konstitutionen ska Republiken Polens president utnämna domare på förslag av Krajowa Rada Sądownictwa (Nationella domstolsrådet, Polen) (nedan kallat KRS) för obestämd tid.

18

I artikel 186.1 i konstitutionen föreskrivs följande:

”[KRS] ska värna domstolars och domares oavhängighet.”

19

Artikel 187 i konstitutionen har följande lydelse:

”1.   [KRS] ska bestå av följande ledamöter:

…

3.   Ämbetstiden för de valda ledamöterna i [KRS] är fyra år.

4.   Föreskrifterna, verksamhetsområde och arbetssätt för [KRS], liksom regler för hur rådets ledamöter väljs, föreskrivs i lag.”

20

Genom lagen om Högsta domstolen inrättades två nya avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), dels avdelningen för disciplinära mål, dels avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter.

21

Genom ändringslagen, som trädde i kraft den 14 februari 2020, ändrades lagen om Högsta domstolen bland annat genom att det i artikel 26 i sistnämnda lag infördes de nya paragraferna 2–6, en ny punkt 1a i artikel 27.1 i nämnda lag, en ny paragraf 3 i artikel 45 och de nya paragraferna 2–5 i artikel 82 i samma lag samt genom en ändring av artikel 29 och artikel 72.1 i samma lag.

22

Artikel 26.2–26.6 i den ändrade lagen om Högsta domstolen har följande lydelse:

”2.   Avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter är behörig att pröva yrkanden eller förklaringar om att en domare är jävig eller om utpekandet av den domstol vid vilket ett förfarande ska genomföras, som innehåller grunder avseende en domstols eller en domares bristande oavhängighet. Den domstol vid vilken målet anhängiggörs ska omedelbart skicka en begäran till ordföranden på avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter så att målet handläggs i enlighet med de regler som fastställts i särskilda bestämmelser. Att en begäran inges till ordföranden för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter innebär inte att det pågående förfarandet vilandeförklaras.

3.   Ansökan som avses i paragraf 2 ska inte prövas om den avser fastställande och bedömning av lagenligheten av utnämningen av en domare eller dennes behörighet att fullgöra rättskipande uppgifter.

4.   Avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter är behörig att pröva överklaganden som syftar till att få fastställt att avgöranden eller slutliga domar från [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)], allmänna domstolar, militärdomstolar och förvaltningsdomstolar, inbegripet [Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen)], är rättsstridiga, om rättsstridigheten består i ett ifrågasättande av ställningen för den person som utnämnts till en domartjänst och som har avgjort målet.

5.   Bestämmelserna om att fastställa att en slutlig dom är rättsstridig gäller i tillämpliga delar på förfarandet i de mål som avses i paragraf 4, och bestämmelserna om att återuppta ett domstolsförfarande som avslutats genom ett slutligt avgörande är tillämpliga på straffrättsliga mål. Det är inte nödvändigt att vid första påseendet fastställa sannolikheten för eller uppkomsten av en skada som orsakats av att det avgörande som är föremål för överklagandet.

6.   Överklaganden som syftar till att få fastställt att en sådan slutlig dom som avses i paragraf 4 är rättsstridig kan inges till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter utan att gå via den domstol som meddelat det överklagade avgörandet, även om en part inte har uttömt tillgängliga rättsmedel, inbegripet ett extraordinärt överklagande till [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)].”

23

I artikel 27.1 i den ändrade lagen om Högsta domstolen föreskrivs följande:

”Avdelningen för disciplinära mål ska vara behörig att avgöra följande mål och ärenden:

…

24

I artikel 29.2 och 29.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen föreskrivs följande:

”2.   Inom ramen för [Sąd Najwyższys (Högsta domstolen)] eller dess domstolsorgans verksamhet är det inte tillåtet att ifrågasätta lagenligheten vad gäller domstolar, statens konstitutionella organ och organ som utövar tillsyn och rättsskydd.

3.   [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] eller något annat maktutövande organ kan varken fastställa eller bedöma lagenligheten av utnämningen av en domare eller dennes behörighet att fullgöra rättskipande uppgifter.”

25

I artikel 45.3 i denna lag föreskrivs följande:

”Den amälan som avses i artikel 88a i [den ändrade lagen om allmänna domstolar] ska inges av domarna vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] till förste ordföranden för [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)], och av förste ordföranden för [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] [till KRS].”

26

Artikel 72.1 i den ändrade lagen om Högsta domstolen har följande lydelse:

”En domare vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] åläggs disciplinärt ansvar för fel i tjänsten (överträdelser av disciplinär karaktär) i bland annat följande fall:

27

Enligt artikel 73.1 i den ändrade lagen om Högsta domstolen är avdelningen för disciplinära mål disciplinär domstol i första och andra instans när det gäller domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen).

28

I artikel 82 i denna lag föreskrivs följande:

”1.   Om [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] vid prövningen av ett överklagande till högsta instans eller något annat överklagande hyser allvarliga tvivel om hur de rättsliga bestämmelser som ligger till grund för det meddelade avgörandet ska tolkas, kan den vilandeförklara målet och hänskjuta en rättsfråga till en sammansättning bestående av sju av denna domstols domare.

2.   När [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] prövar ett mål i vilket det uppkommer en rättsfråga som rör en domares eller en domstols oavhängighet, ska den vilandeförklara målet och hänskjuta frågan till en sammansättning bestående av samtliga ledamöter vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter.

3.   Om [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)], vid prövningen av en sådan ansökan som avses i artikel 26.2, hyser allvarliga tvivel om hur de rättsregler som ska ligga till grund för avgörandet ska tolkas, får den vilandeförklara målet och hänskjuta en rättsfråga till en sammansättning bestående av samtliga ledamöter vid avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter.

4.   När [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] antar ett sådant beslut som avses i paragraferna 2 eller 3 är avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte bunden av beslut från andra dömande sammansättningar vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)], även om beslutet har fått verkan som rättslig princip.

5.   Ett beslut som fattas av samtliga ledamöter på avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, med stöd av paragraferna 2 och 3, är bindande för samtliga sammansättningar vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)]. När det sker avvikelser från ett beslut som har befästs som rättslig princip krävs det att ett nytt beslut fattas i plenum vid [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] och för att anta beslutet krävs det att minst två tredjedelar av domarna på varje avdelningen ska närvara. Bestämmelserna i artikel 88 är inte tillämpliga.”

29

Genom ändringslagen ändrades lagen om allmänna domstolar, bland annat genom att de nya artiklarna 42a och 88a infördes i den sistnämnda lagen, att en ny paragraf 4 lades till i artikel 55 i nämnda lag, att de nya punkterna 2 och 3 lades till artikel 107 i samma lag och en ny paragraf 2a lades till artikel 110 i samma lag.

30

Artikel 42a i den ändrade lagen om de allmänna domstolarnas organisation har följande lydelse:

”1.   Inom ramen för domstolars eller domstolsorgans verksamhet är det inte tillåtet att ifrågasätta lagenligheten vad gäller domstolar, statens konstitutionella organ och organ som utövar tillsyn och rättsskydd.

2.   En allmän domstol eller något annat maktutövande organ får inte fastställa eller bedöma lagenligheten av utnämningen av en domare eller den behörighet att fullgöra sådana rättskipande uppgifter som följer av utnämningen.”

31

I artikel 55 i denna lag föreskrivs följande:

”1.   En domare vid allmän domstol ska vara en person som utnämnts till denna befattning av Republiken Polens president och som har avlagt ed inför Republiken Polens president.

2.   Domare vid de allmänna domstolarna ska utses till följande befattningar:

3.   När en person utnämns till en tjänst som domare ska Republiken Polens president fastställa domarens tjänsteställe (säte). En ändring av domares tjänsteställe får genomföras utan att tjänsten ändras i de fall och enligt de bestämmelser som föreskrivs i artikel 75.

4.   En domare får avgöra alla mål på sitt tjänsteställe och i andra domstolar i de fall som anges i lag (domarens behörighet). Bestämmelserna om tilldelning av mål samt om fastställande och ändring av dömande sammansättningar begränsar inte en domares behörighet och får inte åberopas för att fastställa att en dömande sammansättning strider mot lagen, att det skett en felaktig tillsättning av personal vid domstolen eller att en person som inte är behörig eller saknar kompetens att döma i saken har deltagit i avgörandet.”

32

I artikel 80 i nämnda lag föreskrivs följande:

”1.   En domare får inte gripas eller lagföras utan tillstånd från den behöriga disciplinära domstolen. Detta gäller inte gripande som sker på bar gärning om gripandet är oundgängligt för att förfarandet ska kunna genomföras på ett korrekt sätt. Fram till antagandet av det beslut som tillåter lagföring av en domare får endast brådskande åtgärder vidtas.

…

2c.   Den disciplinära domstolen ska fatta ett beslut om att tillåta lagföring av en domare om det finns tillräckligt berättigade skäl att anta att domaren har begått brottet. Beslutet ska innehålla ett tillstånd till lagföring och skälen för detta.

2d.   Den disciplinära domstolen ska pröva ansökan om tillstånd till lagföring av en domare inom 14 dagar från mottagandet av ansökan.

…”

33

Artikel 88a i den ändrade lagen om allmänna domstolar har följande lydelse:

”1.   En domare ska inge en skriftlig anmälan med uppgift om

2.   Domare ska inge en sådan anmälan som avses i paragraf 1 till ordföranden för behörig [sąd apelacyjny (appellationsdomstol)] och ordförandena för [sąd apelacyjny (appellationsdomstol)] ska inge en sådan anmälan till justitieministern.

3.   En anmälan som avses i paragraf 1 ska inges inom 30 dagar från den dag då domaren tillträdde sin tjänst och inom 30 dagar från den dag då de omständigheter som avses i paragraf 1 inträffade eller upphörde.

4.   Uppgifterna i en anmälan som avses i paragraf 1 ska offentliggöras och publiceras i [Biuletyn Informacji Publicznej (Offentlig informationsbulletin) som avses i [ustawa o dostępie do informacji publicznej (lag om tillgång till offentlig information)] av den 6 september 2001 (Dz. U. nr 112, position 1198)], senast 30 dagar från den dag då anmälan ingavs till den behöriga instansen.”

34

Artikel 107.1 i den ändrade lagen om allmänna domstolar har följande lydelse:

”En domare åläggs disciplinärt ansvar för fel i tjänsten (överträdelser av disciplinär karaktär) i bland annat följande fall:

…”

35

Artikel 110.2a i denna lag har följande lydelse:

”… De ärenden som avses i artikel 80 … avgörs i första instans av [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)] som dömer i en sammansättning av en domare på avdelningen för disciplinära mål och, i andra instans, av [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)], som dömer i en sammansättning av tre domare på avdelningen för disciplinära mål.”

36

I artikel 129.1–129.3 i nämnda lag föreskrivs följande:

”1.   Den disciplinära domstolen får ta en domare ur tjänst, mot vilken ett disciplinärt förfarande eller ett förfarande angående bristande rättshandlingsförmåga har inletts, samt när ett beslut om tillstånd att inleda ett straffrättsligt förfarande mot den berörda domaren har meddelats.

2.   Om den disciplinära domstolen antar ett beslut om att bevilja tillstånd att inleda ett straffrättsligt förfarande mot en domare för uppsåtligt brott som omfattas av allmänt åtal, ska domaren per automatik stängas av från sin tjänst.

3.   Den disciplinära domstolen ska när den avstänger en domare från sin tjänst sätta ned vederbörandes lön med mellan 25 och 50 procent under den tid som avstängningen varar. Detta gäller inte personer beträffande vilka förfaranden om bristande rättshandlingsförmåga har inletts.”

37

Genom ändringslagen ändrades lagen om förvaltningsdomstolar, bland annat genom att de nya paragraferna 1a och 1b infördes i artikel 5 i sistnämnda lag och att en ny paragraf 2 infördes i artikel 8 i nämnda lag samt genom att artikel 29.1 och artikel 49.1 i denna lag ändrades.

38

I artikel 5.1a och 5.1b i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar föreskrivs följande:

”1a.   Inom ramen för en förvaltningsdomstols eller dess organs verksamhet är det inte tillåtet att ifrågasätta lagenligheten vad gäller domstolar, statens konstitutionella organ och organ som utövar tillsyn och rättsskydd.

1b.   En förvaltningsdomstol eller något annat maktutövande organ kan varken fastställa eller bedöma lagenligheten av utnämningen av en domare eller den behörighet att fullgöra sådana rättskipande uppgifter som följer av utnämningen.”

39

I artikel 8.2 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar föreskrivs följande:

”En anmälan som avses i artikel 88 i [den ändrade lagen om allmänna domstolar] ska av domare vid [wojewódzki sąd administracyjny (Voivodskapsförvaltningsdomstolen)] inges till ordföranden för den behöriga vojvodskapsförvaltningsdomstolen; ordföranden för en vojvodskapsförvaltningsdomstol och domarna vid [Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen)] ska inge nämnda anmälan till ordföranden för [Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen)] och ordföranden för [Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen)] ska inge denna anmälan till [KRS].”

40

Enligt artikel 29.1 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar är de disciplinära överträdelser som nämns i artikel 107.1 leden 2 och 3 i den ändrade lagen om de allmänna domstolarnas organisation även tillämpliga på domare vid förvaltningsdomstolarna.

41

Enligt artikel 49.1 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar är de disciplinära överträdelser som anges i artikel 72.1 i den ändrade lagen om Högsta domstolen även tillämpliga på domare vid Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen).

42

Enligt artikel 8 i ändringslagen är artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar även tillämplig på mål som inletts eller avslutats innan ändringslagen trädde i kraft.

43

Artikel 10 i ändringslagen har följande lydelse:

”1.   Bestämmelserna i [lagen om Högsta domstolen], i den lydelse som följer av förevarande lag, är även tillämpliga på mål som prövas av avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter och som väckts och inte har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande, inklusive beslut, innan förevarande lag träder i kraft.

2.   Den domstol som handlägger ett mål som avses i paragraf 1 ska utan dröjsmål, dock senast sju dagar efter det att denna lag har trätt i kraft, hänskjuta målet till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, som kan upphäva de åtgärder som tidigare vidtagits i den mån de hindrar att prövningen utförs i enlighet med lag.

3.   Åtgärder som i strid med paragraf 2 vidtas av domstolar och parter eller deltagare i förfarandet i de mål som avses i paragraf 1 efter det att denna lag har trätt i kraft har inte några processuella verkningar.”

44

Den 29 april 2020 skickade kommissionen en formell underrättelse till Republiken Polen, eftersom den ansåg att denna medlemsstat, genom att anta ändringslagen, på ett flertal sätt hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, principen om unionsrättens företräde, artikel 267 FEUF samt artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan, artikel 6.1 första stycket c och e, artikel 6.3 och artikel 9 i dataskyddsförordningen. Republiken Polen svarade genom en skrivelse av den 29 juni 2020 och bestred att något åsidosättande av unionsrätten var för handen.

45

Den 30 oktober 2020 avgav kommissionen ett motiverat yttrande i vilket den vidhöll att de bestämmelser som hade införts genom ändringslagen stred mot de unionsrättsliga bestämmelser som nämns i föregående punkt. Kommissionen uppmanade följaktligen Republiken Polen att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter det motiverade yttrandet inom två månader från mottagandet.

46

Med hänsyn till det ökade antalet pågående mål vid avdelningen för disciplinära mål avseende ansökningar om tillstånd att inleda straffrättsliga förfaranden mot domare, ställde kommissionen, genom skrivelse av den 1 november 2020, flera frågor till de polska myndigheterna, vilka dessa besvarade den 13 november 2020.

47

Den 3 december 2020 sände kommissionen en kompletterande formell underrättelse till Republiken Polen och gjorde gällande att denna medlemsstat hade åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU genom att, i enlighet med artikel 27.1 leden 1a, 2 och 3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, anförtro avdelningen för disciplinära mål, vars oavhängighet och opartiskhet inte kan garanteras, behörigheten att pröva mål som har direkt inverkan på domares och domarassessorers ställning och deras tjänsteutövning.

48

Genom skrivelse av den 30 december 2020 besvarade Republiken Polen kommissionens motiverade yttrande av den 30 oktober 2020 och bestred de påstådda fördragsbrotten.

49

Genom skrivelse av den 4 januari 2021 besvarade denna medlemsstat den kompletterande formella underrättelsen av den 3 december 2020 och hävdade att även kommissionens anmärkningar i den skrivelsen saknade grund.

50

Den 27 januari 2021 riktade kommissionen ett kompletterande motiverat yttrande till Republiken Polen och vidhöll därvid sina anmärkningar i den kompletterande formella underrättelsen. Kommissionen uppmanade följaktligen Republiken Polen att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter detta kompletterande motiverade yttrande inom två månader från mottagandet.

51

Genom skrivelse av den 26 februari 2021 besvarade Republiken Polen det kompletterande motiverade yttrandet och bestred de anmärkningar kommissionen anfört.

52

Kommissionen beslutade mot denna bakgrund att väcka förevarande talan.

53

Genom särskild handling som inkom till domstolens kansli den 1 april 2021 ansökte kommissionen om interimistiska åtgärder med stöd av artikel 279 FEUF.

54

Genom beslut av den 14 juli 2021, kommissionen/Polen (C‑204/21 R, EU:C:2021:593), biföll domstolens vice ordförande denna ansökan fram till dess att förevarande dom meddelas och ålade Republiken Polen att upphöra med tillämpningen av de nationella bestämmelser som avses i första, andra, tredje och fjärde strecksatserna i yrkandena i kommissionens ansökan, såsom dessa har återgetts i punkt 1 ovan, och att avbryta verkningarna av de beslut som meddelats av avdelningen för disciplinära mål angående tillstånd att inleda ett straffrättsligt förfarande mot en domare eller att denne ska gripas.

55

Genom handling som inkom till domstolens kansli den 16 augusti 2021 begärde Republiken Polen att detta beslut skulle upphävas. Denna ansökan avslogs genom beslut av domstolens vice ordförande av den 6 oktober 2021, Polen/kommissionen (C‑204/21 R, EU:C:2021:834).

56

Genom handling som inkom till domstolens kansli den 7 september 2021 ansökte kommissionen på nytt om interimistiska åtgärder och yrkade att Republiken Polen skulle förpliktas att betala ett dagligt vite. Domstolens vice ordförande biföll denna begäran genom beslut av den 27 oktober 2021, kommissionen/Polen (C‑204/21 R, ej publicerat, EU:C:2021:878), och förpliktade Republiken Polen att till kommissionen betala ett löpande vite på 1000000 euro per dag från och med delgivningen av detta beslut till dess att denna medlemsstat har uppfyllt sina skyldigheter enligt det beslut av domstolens vice ordförande som nämns i punkt 54 ovan eller, om så inte sker, till den dag då dom meddelas i förevarande mål. Genom beslut av domstolens vice ordförande av den 21 april 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) (C‑204/21 R-RAP, EU:C:2023:334), nedsattes detta vite till 500000 euro per dag från och med dagen för undertecknandet av beslutet.

57

Genom beslut av domstolens ordförande av den 30 september 2021 tilläts Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Konungariket Nederländerna, Republiken Finland och Konungariket Sverige intervenera i förevarande mål till stöd för kommissionens yrkanden.

58

Kommissionens talan innehåller fem anmärkningar. Den första, den andra och den tredje anmärkningen avser ett åsidosättande av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, samt artikel 267 FEUF. Genom den första och den andra anmärkningen önskar kommissionen dessutom få fastställt att principen om unionsrättens företräde åsidosatts. Den fjärde anmärkningen avser ett åsidosättande av artikel 19.1 andra stycket FEU. Den femte anmärkningen avser ett åsidosättande av bestämmelserna i artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan samt av artikel 6.1 första stycket c och e, artikel 6.3 och artikel 9.1 i dataskyddsförordningen.

59

Republiken Polen har bestridit samtliga påstådda fördragsbrott och yrkat att kommissionens talan ska ogillas.

60

Republiken Polen har i sin duplik åberopat domen av den 14 juli 2021 (mål P 7/20), som meddelats av Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen, Polen). I denna dom slog Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen, Polen), med stöd av bestämmelserna i artikel 4.1 och 4.2 FEU samt artikel 5.1 FEU, särskilt principen om tilldelade befogenheter och unionens skyldighet att respektera medlemsstaternas nationella identitet, fast att artikel 4.3 andra meningen FEU, jämförd med artikel 279 FEUF, såsom den tolkats av EU-domstolen i beslut av den 8 april 2020, kommissionen/Polen (C‑791/19 R, EU:C:2020:277), är oförenlig med flera bestämmelser i konstitutionen. Vidare fann Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) att EU-domstolen har dömt utanför sitt lagliga behörighetsområde (ultra vires) genom att i detta beslut vidta interimistiska åtgärder avseende de polska domstolarnas organisation och behörighet samt förfarandet vid dessa, och genom att på så sätt ålägga Republiken Polen skyldigheter. Sådana åtgärder omfattas följaktligen inte av de principer om unionsrättens företräde och direkta tillämplighet som anges i artikel 91.1–91.3 i konstitutionen. I samma dom av den 14 juli 2021 slog Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) även fast att Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen), i händelse av konflikt mellan dess avgöranden och EU-domstolens avgöranden, skulle ha ”sista ordet” i principmål rörande den polska konstitutionella ordningen.

61

Republiken Polen har härigenom, såsom framgår av dess duplik, ifrågasatt dels förekomsten av de fördragsbrott som kommissionen har gjort gällande i sin talan, särskilt de som rör åsidosättanden av artikel 19.1 FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, samt principen om unionsrättens företräde, dels domstolens behörighet att pröva denna talan. Enligt denna medlemsstat framgår det nämligen av den rättspraxis som följer av domen från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) av den 14 juli 2021 att ett godtagande av kommissionens anmärkningar skulle innebära att EU-domstolen överskred sina egna och unionens befogenheter. Om dessa anmärkningar godtogs skulle det undergräva dels Republiken Polens exklusiva befogenhet i fråga om rättsväsendets organisation, i strid med principen om tilldelning av unionens befogenheter, dels den nationella identitet som kommer till uttryck i denna medlemsstats politiska och konstitutionella grundstrukturer, i strid med bestämmelserna i artikel 4.2 FEU.

62

Det ska emellertid inledningsvis erinras om att prövningen av att medlemsstaterna iakttar de krav som följer av artikel 2 och artikel 19.1 andra stycket FEU helt och hållet omfattas av EU-domstolens behörighet, bland annat när domstolen, såsom i förevarande fall, har att pröva en talan om fördragsbrott som kommissionen har väckt med stöd av artikel 258 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 161 och där angiven rättspraxis).

63

När det gäller dessa bestämmelsers räckvidd framgår det av domstolens fasta praxis att även om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna, bland annat de nationella domstolarnas inrättande, sammansättning, behörighet och deras funktion, samt de bestämmelser som reglerar förfarandet för utnämning av domare och även de regler som är tillämpliga på domarnas ställning och tjänsteutövning, omfattas av medlemsstaternas befogenhet, är medlemsstaterna likväl skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten, och särskilt enligt artiklarna 2 och 19 FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkterna 56, 60–62 och 95 och där angiven rättspraxis, och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

64

Enligt artikel 2 FEU ska unionen bygga på de värden som är gemensamma för medlemsstaterna, och iakttagandet av dessa värden utgör enligt artikel 49 FEU en förutsättning för att de europeiska stater som ansöker om medlemskap i unionen ska få ansluta sig till unionen (dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

65

Härvidlag ska det erinras om att för att kunna ansluta sig till unionen var Republiken Polen tvungen att uppfylla de krav som gäller för kandidatländer, såsom dessa fastställts av Europeiska rådet i Köpenhamn den 21 och den 22 juni 1993. Dessa kriterier innebär bland annat att kandidatlandet ska ha ”stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter” (dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 104).

66

Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har understrukit omfattar unionen således stater som frivilligt och utan tvång har anslutit sig till de värden som anges i artikel 2 FEU, samt respekterar och förbinder sig att främja dem. Det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, och i synnerhet mellan deras domstolar, bygger dessutom på den grundläggande förutsättningen att medlemsstaterna delar dessa gemensamma värderingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

67

Artikel 2 FEU är inte en bestämmelse som endast anger politisk inriktning eller politiska avsikter, utan innehåller värden som utgör en del av själva identiteten hos unionen i egenskap av gemensam rättsordning. Dessa värden tar sig konkreta uttryck i form av principer som innehåller rättsligt bindande skyldigheter för medlemsstaterna (dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 232).

68

Av det ovan anförda följer bland annat att det utgör ett villkor att en medlemsstat respekterar de värden som anges i artikel 2 FEU för att den ska komma i åtnjutande av samtliga rättigheter som följer av att fördragen tillämpas på denna medlemsstat. Iakttagandet av dessa värden kan nämligen inte reduceras till något som ett kandidatland är skyldigt att göra för att få ansluta sig till unionen men som det kan friskriva sig från efter att ha anslutit sig till unionen (se dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

69

Artikel 19 FEU å sin sida ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU (dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 32). Vad närmare bestämt gäller artikel 19.1 andra stycket FEU ska det erinras om att det, såsom föreskrivs i denna bestämmelse, ankommer på medlemsstaterna att inrätta ett system av rättsmedel och förfaranden som säkerställer att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom de områden som omfattas av unionsrätten. Principen om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som tillkommer enskilda rättssubjekt enligt unionsrätten, vilken det hänvisas till i nämnda bestämmelse, utgör en allmän unionsrättslig princip som följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och som kommer till uttryck i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen, och som numera även har stadfästs i artikel 47 i stadgan (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

70

En grundförutsättning för att detta krav på ett effektivt domstolsskydd ska kunna uppfyllas av sådana instanser som kan ha att avgöra frågeställningar som rör unionsrättens tillämpning eller tolkning är att deras oavhängighet upprätthålls, såsom bekräftas i artikel 47 andra stycket i stadgan (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

71

Domstolen har för övrigt redan slagit fast att regler som garanterar enskilda en rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag – i synnerhet regler som definierar begreppet oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag samt anger hur en sådan domstol ska vara sammansatt – utgör hörnstenen i rätten till en rättvis rättegång (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 126 och där angiven rättspraxis).

72

Under dessa omständigheter kan det inte med framgång göras gällande att en medlemsstats nationella identitet, i den mening som avses i artikel 4.2 FEU, kan påverkas av de krav som – såsom villkor för anslutning till och deltagande i unionen – följer av ett iakttagande av sådana värden och principer som rättsstatsprincipen, ett effektivt domstolsskydd och domstolsväsendets oberoende, vilka slås fast i artikel 2 och artikel 19.1 andra stycket FEU. Artikel 4.2 FEU, som ska läsas mot bakgrund av de likvärdiga bestämmelserna i artiklarna 2 och 19.1 andra stycket FEU, kan således inte befria medlemsstaterna från deras skyldighet att iaktta de krav som följer av dessa sistnämnda bestämmelser.

73

Domstolen har redan slagit fast att i enlighet med artikel 4.2 FEU ska unionen visserligen respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, vilket innebär att de har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att säkerställa genomförandet av rättsstatens principer. Detta innebär emellertid inte att denna resultatförpliktelse kan variera från en medlemsstat till en annan. Även om medlemsstaterna har olika nationella identiteter, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer och som unionen ska respektera, har de nämligen anslutit sig till ett rättsstatsbegrepp som delas av medlemsstaterna såsom ett värde som är gemensamt med deras egna konstitutionella traditioner, och detta rättsstatsbegrepp har de åtagit sig att fortlöpande iaktta (dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkterna 233 och 234).

74

Härav följer att när medlemsstaterna väljer sina respektive konstitutionella modeller är de skyldiga att bland annat uppfylla det krav på oavhängiga domstolar som följer av artikel 2 och artikel 19.1 andra stycket FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 43 och där angiven rättspraxis). Medlemsstaterna är således bland annat skyldiga att, med hänsyn till rättsstatsprincipen, undvika varje försämring av sin lagstiftning om rättsväsendets organisation genom att avstå från att införa regler som skulle kunna undergräva oavhängigheten hos domare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 162).

75

I domen av den 15 juli 1964, Costa (6/64, EU:C:1964:66, s. 1158–1160), konstaterade domstolen att införandet genom EEG‑fördraget av en egen rättsordning, som godtagits av medlemsstaterna på grundval av ömsesidighet, får till följd att de inte kan göra gällande en senare ensidig åtgärd eller nationella rättsregler, av vilka slag de än är, mot denna rättsordning. I annat fall skulle den nämligen förlora sin gemenskapskaraktär, och den rättsliga grunden för själva gemenskapen skulle sättas i fråga. Domstolen har dessutom understrukit att genomförandet av gemenskapsrätten inte kan variera från en stat till en annan på grund av senare nationell lagstiftning utan att äventyra förverkligandet av EEG‑fördragets mål och utan att leda till en diskriminering på grund av nationalitet som är förbjuden genom detta fördrag (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

76

Dessa väsentliga särdrag i unionens rättsordning och vikten av att iaktta densamma har bekräftats genom den förbehållslösa ratificeringen av fördragen om ändring av EEG‑fördraget och särskilt Lissabonfördraget. Detta framgår i synnerhet av förklaring nr 17 om företräde, som fogats till slutakten från den regeringskonferens som antog Lissabonfördraget, undertecknat den 13 december 2007 (EUT C 326, 2012, s. 346). Detsamma gäller domstolens rättspraxis efter det att sistnämnda fördrag trädde i kraft (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkterna 49 och 50 och där angiven rättspraxis).

77

Det följer av denna fasta rättspraxis att enligt principen om unionsrättens företräde får den omständigheten att en medlemsstat åberopar nationella bestämmelser – även om det så är fråga om konstitutionella bestämmelser – inte undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet. Enligt fast rättspraxis har principen om unionsrättens företräde nämligen verkningar gentemot samtliga organ i en medlemsstat, och nationella bestämmelser – även konstitutionella sådana – kan inte utgöra hinder häremot (dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft, 11/70, EU:C:1970:114, punkt 3, och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 51 och där angiven rättspraxis). Iakttagandet av denna skyldighet krävs bland annat för att säkerställa att medlemsstaternas likhet inför fördragen respekteras och utgör ett uttryck för den princip om lojalt samarbete som stadfästs i artikel 4.3 FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

78

Domstolen har slagit fast att artikel 19.1 andra stycket FEU, tolkad mot bakgrund av artikel 47 i stadgan – som ålägger medlemsstaterna en klar, precis och ovillkorlig resultatförpliktelse bland annat vad gäller oavhängigheten och opartiskheten hos de domstolar som ska tolka och tillämpa unionsrätten samt kravet på att dessa domstolar ska ha inrättats enligt lag – har direkt effekt. Detta innebär att en nationell domstol ska underlåta att tillämpa en bestämmelse, rättspraxis eller administrativ praxis i den nationella rättsordningen som strider mot dessa bestämmelser i unionsrätten såsom de har tolkats av EU-domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkterna 158 och 159 och där angiven rättspraxis, dom av den 16 februari 2022, Ungern/parlamentet och rådet, C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 162 och där angiven rättspraxis, och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkterna 58 och 59 och där angiven rättspraxis).

79

Det ska slutligen erinras om att eftersom EU-domstolen har exklusiv behörighet att slutgiltigt tolka unionsrätten, ankommer det på EU-domstolen att vid utövandet av denna behörighet precisera räckvidden av principen om unionsrättens företräde mot bakgrund av relevanta unionsrättsliga bestämmelser, vilket innebär att denna räckvidd inte kan vara beroende av en tolkning av bestämmelser i nationell rätt eller av en tolkning av unionsrättsliga bestämmelser som gjorts av en nationell domstol och som inte överensstämmer med EU-domstolens tolkning (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 52 och där angiven rättspraxis). Det åligger följaktligen den berörda nationella domstolen att i förekommande fall ändra den nationell rättspraxis som strider mot unionsrätten, såsom den tolkats av EU-domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkterna 33 och 34, och dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 60).

80

Mot bakgrund av det ovanstående och i motsats till vad Republiken Polen har gjort gällande kan det konstateras att varken de principer som anges i artiklarna 4.1, 4.2 och 5.1 FEU, eller sådan praxis från en nationell författningsdomstol som det hänvisats till i punkt 60 ovan, kan utgöra hinder mot att de nationella bestämmelser som kommissionen har ifrågasatt inom ramen för sin talan kan bli föremål för EU-domstolens prövning, bland annat mot bakgrund av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, och principen om unionsrättens företräde.

81

Vid förhandlingen hänvisade Republiken Polen till det nyligen antagna lagförslaget ustawa o zmianie ustawy o Sądzie Najwyższym oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om högsta domstolen och vissa andra lagar) av den 9 juni 2022 (Dz. U., position 1259), som enligt denna medlemsstat trätt i kraft den 15 juli 2022 och som bland annat syftade till att upplösa avdelningen för disciplinära mål, som är föremål för kommissionens fjärde anmärkning. Genom denna lag ändrades även lydelsen av de nationella bestämmelser som är föremål för den första och den tredje anmärkningen. Mot denna bakgrund har Republiken Polen gjort gällande att det inte är motiverat att fortsätta förfarandet vad gäller den första, den tredje och den fjärde anmärkningen.

82

I detta avseende är det dock tillräckligt att erinra om att det följer av fast rättspraxis att förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att senare förändringar inte kan beaktas av domstolen (dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) (C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

83

I förevarande fall är det utrett att samtliga nationella bestämmelser som kommissionen har ifrågasatt genom sin talan fortfarande var i kraft vid den tidpunkt då de frister som fastställts av kommissionen i det motiverade yttrandet och i det kompletterande motiverade yttrandet löpte ut. Domstolen ska följaktligen pröva samtliga anmärkningar som framställts inom ramen för denna talan.

84

Kommissionen har genom sin fjärde anmärkning, som ska prövas först, gjort gällande att artikel 19.1 andra stycket FEU har åsidosatts, eftersom Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att säkerställa oavhängigheten och opartiskheten hos avdelningen för disciplinära mål, trots att denna avdelning, i egenskap av ”domstol”, omfattas av det polska rättssystemet inom ”de områden som omfattas av unionsrätten”, i den mening som avses i denna bestämmelse, och trots att denna avdelning har getts exklusiv behörighet att döma i vissa mål om domares ställning och tjänsteutövning, vilket kan påverka domarnas oavhängighet.

85

I sin ansökan har kommissionen i detta avseende åberopat domen av den 19 november 2019, A. m.fl. (Oavhängigheten hos Högsta domstolens avdelning för disciplinära mål) (C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982) (nedan kallad domen A.K. m.fl.) samt domen av den 5 december 2019 (III PO 7/18) och besluten av den 15 januari 2020 (III PO 8/18 och III PO 9/18) från Sąd Najwyższy (Izba Pracy i Ubezpieczeń Społecznych) (Högsta domstolen (avdelningen för arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål), Polen), som var den hänskjutande domstolen i de nationella mål som gav upphov till domen A. m.fl. Det följer av dessa domstolsavgöranden att en helhetsbedömning av bland annat det sammanhang och de förhållanden under vilka avdelningen för disciplinära mål inrättades, dess sammansättning, tillsättningen av dess ledamöter och i detta sammanhang KRS deltagande i dess nya sammansättning, liksom vissa av särdragen hos nämnda avdelning och de särskilda befogenheter som den tilldelats, kan leda till berättigade tvivel hos enskilda om denna avdelnings oavhängighet och opartiskhet.

86

Genom att ge avdelningen för disciplinära mål behörighet att dels besluta om tillstånd att inleda straffrättsliga förfaranden mot domare och domarassessorer, samt att besluta om att de i förekommande fall ska gripas och hållas i förvar och i sådana fall besluta om deras avstängning och nedsättning av lönen, dels att pröva ärenden som rör arbetsrättsrättsliga mål och socialförsäkringsmål eller pensionering när det gäller domare i Sąd Najwyższy (högsta domstolen), kan artikel 27.1 led 1a, och 27.1 leden 2 och 3 i lagen om högsta domstolen, i dess ändrade lydelse, inte garantera dessa domares oavhängighet och opartiskhet, särskilt när det gäller oberättigade påtryckningar utifrån, och därmed inte heller enskildas rätt till ett effektivt rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten.

87

Kommissionen har i sin replik tillagt att under tiden har grunden för den fjärde anmärkningen bekräftats av de upplysningar som följer av domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596). Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har dessutom, i sin dom av den 22 juli 2021, Reczkowicz mot Polen (CE:ECHR:2021:0722JUD004344719), slagit fast att avdelningen för disciplinära mål inte utgjorde en domstol som upprättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen.

88

Republiken Polen har till sitt försvar gjort gällande att såväl förfarandet för utnämning av ledamöterna på avdelningen för disciplinära mål som de övriga skyddsregler som gäller för dessa när de väl har utnämnts är ägnade att säkerställa avdelningens oavhängighet.

89

De villkor som sökande till domartjänster vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) måste uppfylla anges nämligen på ett uttömmande sätt i nationell rätt. Förfarandet för tillsättning av domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) innebär, efter offentliggörande av ett meddelande om lediga tjänster, att ett urval görs av KRS på grundval av vilket KRS lägger fram ett förslag till tillsättning av godkända sökande. Detta förfarande utmynnar i att Republiken Polens president antar ett beslut om utnämning. Republiken Polens president är inte skyldig att följa KRS förslag. Den nya sammansättningen av KRS, vars grundlagsenlighet har bekräftats av Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen), skiljer sig knappast från den som kännetecknar nationella domstolsråd som inrättats i andra medlemsstater. Att den lagstiftande makten ingriper i utnämningen av KRS ledamöter bidrar dessutom till att stärka KRS demokratiska legitimitet, medan denna nya sammansättning har gjort det möjligt att säkerställa en bättre representativitet för den polska domarkåren.

90

När ledamöterna på avdelningen för disciplinära mål väl har utnämnts åtnjuter de dessutom garantier som bland annat avser tillsättning på obegränsad tid, deras oavsättlighet, immunitet och skyldighet att förbli politiskt obundna, samt diverse faktorer som inte kan förenas med yrkesutövningen och en särskilt hög lön.

91

Såsom det har erinrats om i punkterna 69–71 ovan ålägger artikel 19.1 andra stycket FEU medlemsstaterna att inrätta ett system med rättsmedel och förfaranden som säkerställer att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom de områden som omfattas av unionsrätten, bland annat genom att säkerställa att de instanser som i egenskap av domstolar har att avgöra frågor som rör tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten uppfyller de krav som säkerställer iakttagandet av ett sådant skydd, däribland kravet på att dessa instanser ska vara oavhängiga och opartiska.

92

Det är utrett att såväl Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), och särskilt dess avdelning för disciplinära mål, som de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna i Polen kan behöva avgöra frågor avseende tolkningen och tillämpningen av unionsrätten i egenskap av ”domstolar” i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU. Dessa domstolar måste således uppfylla kraven på ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:59, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

93

Enligt domstolens fasta praxis förutsätter de garantier för oavhängighet och opartiskhet som erfordras enligt unionsrätten att det finns regler – särskilt vad gäller en domstols sammansättning, utnämningar, tjänsternas varaktighet och grunderna för ledamöternas röstnedläggelse, jäv och återkallande av röst – som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande domstolens pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och dess neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:59, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

94

Domare måste därvid skyddas mot yttre inblandning eller påtryckningar som skulle kunna äventyra deras oavhängighet. De regler som är tillämpliga på domares ställning och tjänsteutövning ska särskilt göra det möjligt att utesluta inte bara all direkt påverkan i form av instruktioner utan även mer indirekt påverkan som kan inverka på deras beslutsfattande, och därmed utesluta att det framstår som om domarna i fråga inte är oavhängiga eller opartiska, då detta skulle inverka menligt på det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:59, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

95

Vad närmare bestämt gäller ett regelverk med disciplinåtgärder som är tillämpligt på domare, följer det av fast rättspraxis att det krav på oavhängighet som föreskrivs i unionsrätten, och särskilt i artikel 19.1 andra stycket FEU, förutsätter att ett sådant regelverk innehåller de skyddsregler som behövs för att helt avvärja risken för att det används som ett system för politisk kontroll över innehållet i domstolarnas avgöranden. Regler som bland annat anger vilka handlingar som kan föranleda disciplinära åtgärder och vilka disciplinära åtgärder som konkret är tillämpliga, som föreskriver att disciplinära beslut ska fattas av ett oavhängigt organ i enlighet med ett förfarande som till fullo garanterar att de rättigheterna som avses i artiklarna 47 och 48 i stadgan respekteras – däribland rätten till försvar – och som gör det möjligt att överklaga besluten från de disciplinära organen till domstol, är alla skyddsregler som är av grundläggande betydelse för att domstolsväsendets oavhängighet ska upprätthållas (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:59, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

96

Detsamma ska i princip gälla i tillämpliga delar för andra bestämmelser om domares ställning och tjänsteutövning, däribland bestämmelser om upphävande av deras straffrättsliga immunitet när en sådan immunitet, såsom i förevarande fall, föreskrivs i den aktuella nationella rättsordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 213).

97

Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 206 i sitt förslag till avgörande, kan tillämpningen av sådana bestämmelser nämligen få betydande konsekvenser för såväl domarnas karriärutveckling som för deras levnadsvillkor. Så är säkerligen fallet beträffande sådana bestämmelser som i likhet med artikel 27.1 led 1a och 27.1 leden 2 och 3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen innebär att tillämpning och prövning anförtros avdelningen för disciplinära mål, eftersom en sådan tillämpning kan resultera i att tillstånd ges att inleda straffrättsliga förfaranden mot de berörda domarna, att gripa dem och hålla dem i förvar samt att avstänga dem och nedsätta deras lön.

98

Detta gäller även beslut som rör väsentliga aspekter av de arbetsrättsliga eller socialförsäkringsrättsliga system som är tillämpliga på dessa domare, såsom deras rättigheter i fråga om lön, ledighet eller socialt skydd, eller deras eventuella förtidspensionering av bland annat medicinska skäl.

99

Mot bakgrund härav måste den berörda medlemsstatens rättsordning innehålla skyddsregler för att avvärja risken för att sådana regler eller beslut används som ett system för politisk kontroll av innehållet i domstolsavgöranden eller som ett påtrycknings- och skrämselinstrument mot domare, vilket bland annat skulle kunna ge intryck av att domarna inte är oavhängiga eller opartiska och därmed undergräva det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 216).

100

I likhet med vad som har erinrats om ovan i punkt 95 med avseende på de bestämmelser som ingår i regelverket för disciplinåtgärder mot domare, ska beslut om tillstånd att inleda straffrättsliga förfaranden mot berörda domare, att gripa dem och hålla dem i förvar samt att avstänga dem och nedsätta deras lön, eller beslut som rör väsentliga aspekter av de arbetsrättsliga eller socialförsäkringsrättsliga system som är tillämpliga på dessa domare, meddelas eller prövas av en instans som själv uppfyller de garantier som utmärker ett effektivt domstolsskydd, däribland kravet på oavhängighet (se, analogt, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:59, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

101

Det ska framhållas att blott den möjligheten att domare löper en risk för att bli föremål för beslut om tillstånd att inleda straffrättsliga förfaranden som begärts och erhållits vid en instans vars oavhängighet inte kan säkerställas kan påverka dessa domares egen oavhängighet (se, analogt, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:59, punkt 82 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller risken för att en sådan instans beslutar om en eventuell avstängning och om en nedsättning av lönen eller förtidspensionering, eller om andra väsentliga aspekter av domarnas arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga system.

102

I förevarande fall ska det även noteras att i punkt 112 i domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596), konstaterade domstolen mot bakgrund av samtliga överväganden i punkterna 89–110 i den domen, som det finns anledning att erinra om, att en samlad bedömning av det särskilda sammanhang och de objektiva omständigheter som var utmärkande för inrättandet av avdelningen för disciplinära mål, särdragen hos denna avdelning, samt det sätt varpå dess ledamöter tillsattes, kan föranleda rimligt tvivel hos enskilda rättssubjekt beträffande pålitligheten hos denna instans i förhållande till yttre omständigheter, särskilt i förhållande till direkta eller indirekta påtryckningar från den lagstiftande och den verkställande makten i Polen, och beträffande dess neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras, vilket kan innebära att denna avdelning inte framstår som oavhängig eller opartisk på ett sätt som inverkar menligt på det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat.

103

Mot denna bakgrund ska talan bifallas såvitt avser den fjärde anmärkningen.

104

Den tredje anmärkningen, som ska prövas härnäst, består av två delar.

105

I den första delen av denna anmärkning har kommissionen gjort gällande att bestämmelserna i artikel 72.1 leden 2 och 3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och bestämmelserna i artikel 107.1 leden 2 och 3 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, med innebörden att domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och domare vid de allmänna domstolarna gör sig skyldiga till disciplinära överträdelser om de prövar en handling eller fall av underlåtenhet som kan hindra eller allvarligt äventyra en rättslig myndighets verksamhet, eller en handling som innebär ett ifrågasättande av en domares anställningsförhållande, huruvida utnämningen av en domare har skett med giltig verkan eller huruvida ett konstitutionellt organ i Republiken Polen är legitimt. Kommissionen har i detta avseende preciserat att det framgår av artikel 29.1 och artikel 49.1 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar att bestämmelserna i artikel 107.1 leden 2 och 3 i den ändrade lagen om allmänna domstolar även är tillämpliga på domare vid förvaltningsdomstolarna.

106

Enligt kommissionen strider dessa nationella bestämmelser, för det första, mot artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, eftersom de syftar till att hindra samtliga berörda domare, vid äventyr av disciplinåtgärder som kan leda till avsked, från att göra bedömningar, som de för övrigt enligt EU-domstolens praxis är skyldiga att göra, i mål som rör individuella rättigheter enligt unionsrätten för att fastställa huruvida enskildas rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag kan garanteras eller huruvida denna rätt har åsidosatts.

107

Trots att en disciplinär överträdelse alltid ska formuleras på ett klart och tydligt sätt, uppfyller formuleringen ”som kan hindra” eller ”allvarligt äventyra” en rättslig myndighets verksamhet i artikel 72.1 led 2 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och i artikel 107.1 led 2 i den ändrade lagen om allmänna domstolar inte ett sådant krav.

108

Denna formulering gör det exempelvis möjligt att dra slutsatsen att det föreligger en sådan överträdelse som avses i dessa nationella bestämmelser när en domstol, i stället för att hänskjuta prövningen av en jävsinvändning till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, såsom föreskrivs enligt artikel 26.2 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, själv gör en prövning av huruvida den berörda domaren är oavhängig och drar slutsatsen att så inte är fallet, med stöd av EU-domstolens praxis.

109

Detsamma gäller när en nationell domstol, som uppfyller de skyldigheter som följer av domen A.K. m.fl., tillämpar de kriterier som EU-domstolen fastställt i punkterna 132–154 i den domen gentemot en annan domstol som har att pröva målet och, med beaktande av dessa kriterier, beslutar dels att underlåta att tillämpa den nationella bestämmelse som ger sistnämnda domstol behörighet på grund av att den inte är oavhängig, dels att hänskjuta det aktuella målet till en tredje domstol som erbjuder sådana garantier för oavhängighet. Ett sådant rättsligt förfarande kan nämligen anses utgöra en handling eller en underlåtenhet som kan hindra eller allvarligt äventyra en rättslig myndighets verksamhet, i den mening som avses i de omtvistade nationella bestämmelserna.

110

När det gäller de handlingar som avses i artikel 72.1 led 3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och i artikel 107.1 led 3 i den ändrade lagen om allmänna domstolar kan de bland annat omfatta inte bara ett ifrågasättande av själva giltigheten av beslutet om utnämning av en domare, utan mer allmänt varje negativ bedömning av lagenligheten av förfarandet för utnämning av en domare i syfte att pröva huruvida det unionsrättsliga kravet på att en domstol ska ha inrättats enligt lag har iakttagits. Den aktuella överträdelsen kan således till exempel anses föreligga när en domstol, som prövar målet i andra instans, konstaterar att domstolen i första instans inte utgör en domstol som har inrättats enligt lag på grund av de bestämmelser som legat till grund för utnämningen av domare som tjänstgör vid denna domstol och därför upphäver sistnämnda domstols avgörande.

111

Det framgår bland annat av punkterna 133 och 134 i domen A.K. m.fl. att det inom ramen för den prövning som det, i enlighet med vad som anges i punkt 109 ovan, ankommer på varje nationell domstol att göra, bland annat är nödvändigt att den nationella domstolen kan försäkra sig om att de materiella villkoren och de processuella reglerna för tillsättningen av de domare som utgör den domstol vars oavhängighet ifrågasätts är utformade på ett sådant sätt att de inte kan ge upphov till berättigat tvivel hos enskilda rättssubjekt om de berörda domarnas pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och deras neutralitet i förhållande till föreliggande intressen när de väl har tillsatts. Även den omständigheten som sådan att en sådan prövning görs skulle kunna bli föremål för disciplinåtgärder på grundval av de omtvistade nationella bestämmelserna.

112

Det framgår dessutom av motiveringen till det lagförslag som ledde till antagandet av ändringslagen att det främsta syftet med de nya disciplinära överträdelserna var att skydda den dömande makten och statens konstitutionella organ mot ifrågasättanden som härrör från deras egna instanser.

113

Dessa nya överträdelser avser dessutom innehållet i domstolsavgöranden, trots att kravet på domares oavhängighet innebär att det inte får finnas en risk för att det regelverk med disciplinåtgärder som tillämpas på dessa domare används för politisk kontroll av innehållet i domstolsavgöranden.

114

Kommissionen har för det andra gjort gällande att de nationella bestämmelser som avses i punkt 105 ovan även strider mot artikel 267 FEUF. Den omständigheten att en nationell domstol vilandeförklarar ett pågående förfarande och ställer frågor till EU-domstolen om tolkningen av kraven avseende den rätt till ett effektivt domstolsskydd som följer av unionsrätten – till exempel på grund av att den nationella domstolen hyser tvivel angående huruvida dessa krav är förenliga med den behörighet som tilldelats en nationell domstol eller ett konstitutionellt organ såsom KRS, eller med villkoren för utnämning av domare – skulle nämligen kunna anses utgöra en disciplinär överträdelse med hänsyn till hur dessa nationella bestämmelser har formulerats.

115

I den tredje anmärkningens andra del har kommissionen gjort gällande att den omständigheten att artikel 72.1 led 1 i den ändrade lagen om Högsta domstolen nu omfattar en disciplinär överträdelse i form av en ”uppenbar och allvarlig” överträdelse av rättsregler föranleder samma kritik som den som framfördes i den fördragsbrottstalan som kommissionen väckte i målet kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596), angående bestämmelsen med identisk lydelse i artikel 107.1 led 1 i lagen om allmänna domstolar. En så vagt formulerad överträdelse, därtill i det sammanhang som kommissionen beskrivit i nämnda fördragsbrottstalan, innebär en intensifiering av de disciplinära åtgärder som kan vidtas mot domare och ett ökat tryck från den verkställande makten på de disciplinära instansernas verksamhet, vilken medför en risk för att artikel 72.1 led 1 används för politisk kontroll och för att hämma den dömande verksamheten som domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) ägnar sig åt.

116

Kommissionen har i sin replik tillagt att sedermera har grunderna för den tredje anmärkningen fullt ut bekräftats av de slutsatser som följer av domen av den 15 juli 2021/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596).

117

Vid förhandlingen underströk kommissionen slutligen att de omständigheter som utmärkte antagandet av ändringslagen – vilket skedde skyndsamt och knappt en månad efter det att domen A.K. m.fl. hade meddelats, där bedömningen av oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål och KRS var i fråga – bekräftar att det faktiska syftet med de nationella bestämmelser som ifrågasatts inom ramen för den tredje anmärkningen, liksom de nationella bestämmelser som kommissionen bestridit inom ramen för den första anmärkningen, var att hindra polska domare från att tillämpa de slutsatser som följer av domen i målet A.K. m.fl. och av domen av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) (C‑487/19, EU:C:2021:798), som sedermera meddelats.

118

Av dessa domar framgår nämligen bland annat att kontrollen av förfarandet för utnämning av domare och den prövning som syftar till att i detta sammanhang försäkra sig om att KRS utgör ett oavhängigt organ kan visa sig vara nödvändiga för att säkerställa att de berörda domarna eller den domstol som de tillhör är oavhängiga och har inrättats enligt lag. En sådan kontroll och prövning hindras emellertid av de omtvistade nationella bestämmelserna, eftersom de gör det möjligt att vidta disciplinåtgärder vid varje ifrågasättande av huruvida utnämningen av en domare har skett med giltig verkan eller huruvida ett konstitutionellt organ är legitimt.

119

Republiken Polen har till sitt försvar gjort gällande att kommissionen inte har uppfyllt sin bevisbörda och att den endast har grundat sig på antaganden avseende de omtvistade nationella bestämmelserna genom att använda sig av tolkningar av dessa bestämmelser som är oförenliga med deras lydelse och syfte, samtidigt som den har underlåtit att hänvisa till någon praxis hos polska myndigheter eller domstolar som kan stödja dessa tolkningar.

120

För det första kan en nationell domstols korrekta tillämpning av unionsrätten, särskilt vad gäller domares oavhängighet eller frågan huruvida en domstol har inrättats enligt lag, eller den omständigheten att en begäran om förhandsavgörande hänskjuts till EU-domstolen, inte utgöra en handling eller underlåtenhet som kan hindra eller allvarligt äventyra rättsväsendets funktion. Syftet med den disciplinära överträdelsen i fråga är tvärtom just att säkerställa att domarna inte åsidosätter sina skyldigheter eller agerar på ett sätt som är oförenligt med tjänstens anseende.

121

Vad för det andra gäller disciplinära överträdelser hänförliga till ett ifrågasättande av en domares förordnande eller anställningsförhållande, kan dylika överträdelser inte bli aktuella med anledning av att en domare prövar frågan huruvida en enskild åtnjuter rätten till ett effektivt domstolsskydd eller, vid ett eventuellt åsidosättande av en sådan rätt, av det förhållandet att domaren i fråga drar de slutsatser därav som föreskrivs i lag, såsom att en domare anses jävig, att målet hänskjuts till en annan domstol som erbjuder garantier för oavhängighet, eller att ett domstolsavgörande upphävs. Sådana överträdelser kan inte heller följa av att tolkningsfrågor avseende rättsväsendets oberoende ställs till EU-domstolen, vilket för övrigt framgår av den omständigheten att ett flertal frågor med sådan innebörd hänskjutits av de polska domstolarna till EU-domstolen, utan att något disciplinärt förfarande har inletts på grund härav.

122

De disciplinära överträdelser som avses i de omtvistade nationella bestämmelserna består i själva verket endast i ett ifrågasättande av beslutet att utnämna en domare eller av verkningarna av en sådan utnämning inom ramen för förfaranden som inte föreskrivs i konstitutionen, vilket för övrigt är förenligt med kraven på domares oavsättlighet och anställningstrygghet.

123

För det tredje infördes den disciplinära överträdelsen beträffande en ”uppenbar och allvarlig” överträdelse av rättsregler i artikel 72.1 led 1 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, endast i syfte att anpassa de fall då domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) ådrar sig disciplinärt ansvar till de fall som är tillämpliga på domare vid allmänna domstolar och som föreskrivs i artikel 107.1 led 1 i lagen om allmänna domstolar, vilket innebär att dessa båda bestämmelser ska ges samma räckvidd. Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) har gjort en väl etablerad och mycket restriktiv tolkning av artikel 107.1 led 1 i lagen om allmänna domstolar, vilken utesluter att en sådan överträdelse uppkommer på grund av innehållet i domstolsavgöranden om tolkning av lagen. I synnerhet kan den omständigheten att en nationell domstol fullgör de skyldigheter som följer av unionsrätten, inbegripet skyldigheten att garantera en part rätten till ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, eller den omständigheten att en sådan domstol begär att EU-domstolen ska tolka bestämmelser i unionsrätten, per definition inte utgöra en uppenbar och allvarlig överträdelse av rättsregler i den mening som avses i nämnda artikel 72.1 led 1.

124

Republiken Polen anser slutligen att den tredje anmärkningen och den andra anmärkningen är motstridiga, eftersom det inte är möjligt att hävda att nationell rätt förbjuder domare i de nationella domstolarna att pröva huruvida rätten till ett effektivt domstolsskydd eventuellt har åsidosatts, vid äventyr av disciplinåtgärder, samtidigt som det görs gällande att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter har exklusiv behörighet att pröva de grunder som avser sådana åsidosättanden.

125

Det ska inledningsvis erinras om att även om medlemsstaterna har befogenhet att införa ett regelverk med disciplinåtgärder som är tillämpligt på domare, är varje medlemsstat vid utövandet av denna befogenhet icke desto mindre skyldig att iaktta unionsrätten. Republiken Polen är således skyldig att säkerställa att det regelverk med disciplinåtgärder som nationella domare nu omfattas av är ägnat att säkerställa oavhängigheten hos de domstolar som, i likhet med allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), har att avgöra frågor som rör tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten, för att garantera att enskilda rättssubjekt ges det effektiva domstolsskydd som krävs enligt artikel 19.1 andra stycket FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 136 och där angiven rättspraxis). Enligt maktfördelningsprincipen, som är kännetecknande för hur en rättsstat fungerar, ska domstolarnas oavhängighet dessutom bland annat garanteras gentemot den lagstiftande och den verkställande makten (dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

126

När det gäller ageranden som kan föranleda att domares disciplinära ansvar aktualiseras, har EU-domstolen visserligen preciserat att skyddet för domstolarnas oavhängighet inte får leda till att det helt utesluts att en domare i vissa exceptionella fall kan hållas disciplinärt ansvarig för domstolsavgöranden som denne har meddelat. Det är nämligen uppenbart att ett sådant krav på oavhängighet inte syftar till att främja domares eventuella allvarliga oursäktliga handlingar, exempelvis bestående i att avsiktligt och i ond tro eller till följd av särskilt grov och uppenbar oaktsamhet åsidosätta de nationella och unionsrättsliga regler som de ska säkerställa efterlevnaden av, eller i godtyckliga avgöranden eller rättsvägran, när de har anförtrotts den dömande makten och därvid ska avgöra de tvister som anhängiggörs av enskilda (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 137).

127

Domstolen har emellertid slagit fast att för att bevara denna oavhängighet och för att undvika att regelverket med disciplinåtgärder används för att kringgå dess legitima syften, som ett medel för politisk kontroll av innehållet i domstolarnas avgöranden, är det viktigt att en domares disciplinära ansvar kan aktualiseras på grund av ett av vederbörandes avgöranden endast i sådana exceptionella fall som de som nämns i ovanstående punkt och som härvidlag definieras genom objektiva och kontrollerbara kriterier kopplade till kraven på god rättskipning, samt genom garantier som syftar till att avvärja risken för yttre påtryckningar på innehållet i domstolarnas avgöranden. Det är i detta avseende av väsentlig betydelse att det finns regler som på ett tillräckligt klart och precist sätt definierar vilka handlingar som kan aktualisera disciplinärt ansvar för de berörda domarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 138–140 och där angiven rättspraxis).

128

Det ska vidare erinras om att det framgår av domstolens rättspraxis att för att säkerställa att särdragen och autonomin i unionens rättsordning bevaras, har ett domstolssystem införts genom fördragen som är avsett att säkerställa att unionslagstiftningen tolkas konsekvent och enhetligt. Det ankommer på de nationella domstolarna och på EU-domstolen att i enlighet med artikel 19 FEU, som ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU, säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl., C‑234/17, EU:C:2018:853, punkterna 39 och 40 och där angiven rättspraxis, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domartjänster vid Högsta domstolen – Rättsmedel) (C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 108 och där angiven rättspraxis).

129

Såsom kommissionen har erinrat om har domstolen slagit fast att den grundläggande rätten till en rättvis rättegång och, i synnerhet, de garantier för tillgång till en oavhängig och opartisk domstol inrättad enligt lag, som är kännetecknande för denna grundläggande rättighet, bland annat innebär att varje domstol är skyldig att kontrollera huruvida den, genom sin sammansättning, utgör en sådan domstol när det föreligger allvarliga tvivel i fråga härom. En sådan kontroll är nödvändig för att domstolarna i ett demokratiskt samhälle ska kunna inge de enskilda det förtroende som krävs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 57).

130

Mer allmänt framgår det av domstolens praxis att de nationella domstolarna under vissa omständigheter kan vara skyldiga att kontrollera att de krav som följer av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, i den mening som avses i artikel 19.1 FEU och artikel 47 i stadgan, och i synnerhet de krav som avser rätten att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, iakttas (se, exempelvis, domen A.K. m.fl., punkterna 153, 154, 164 och 166, dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkterna 139, 149, 165 och 166, och dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl., C‑748/19 – C‑754/19, EU:C:2021:931, punkterna 74 och 87).

131

Det står således klart att en nationell domstol under vissa omständigheter måste kunna pröva huruvida en brist i förfarandet för utnämning av en domare eventuellt har medfört ett åsidosättande av denna grundläggande rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkterna 130 och 131, 152–154 och 159).

132

Mot denna bakgrund kan den omständigheten att en nationell domstol utför de uppgifter som den har tilldelats genom fördragen och därigenom efterlever de skyldigheter som åligger den enligt dessa, genom att ge verkan åt sådana bestämmelser som artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, per definition inte medföra att domare i en sådan domstol gör sig skyldig till en disciplinär överträdelse utan att dessa unionsrättsliga bestämmelser i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) åsidosätts.

133

Genom den tredje anmärkningens första del har kommissionen yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter dels enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 FEUF, dels enligt artikel 267 FEUF, genom att anta och bibehålla bestämmelserna i artikel 72.1 leden 2 och 3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och artikel 107.1 leden 2 och 3 i den ändrade lagen om allmänna domstolar.

134

Såsom framgår av deras lydelse innebär dessa nationella bestämmelser att domare vid allmänna domstolar och vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) anses göra sig skyldiga till disciplinära överträdelser om de begår ”en handling eller fall av underlåtenhet som kan hindra eller allvarligt äventyra en rättslig myndighets verksamhet” eller ”handlingar som ifrågasätter en domares anställningsförhållande, huruvida utnämningen av en domare har skett med giltig verkan eller huruvida ett konstitutionellt organ i Republiken Polen är legitimt”. Det framgår dessutom av artikel 29.1 och artikel 49.1 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar att dessa disciplinära överträdelser även är tillämpliga på domare vid förvaltningsdomstolarna.

135

Vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, konstaterar domstolen, för det första och i motsats till vad Republiken Polen har hävdat, att ordalydelsen i de omtvistade nationella bestämmelserna inte gör det möjligt att anse att dessa disciplinära överträdelser uteslutande avser domstolsbeslut där själva giltigheten av beslutet om utnämning av en domare prövas.

136

Den omständigheten att dessa nationella bestämmelser hänvisar till ”en handling eller fall av underlåtenhet” som är ägnade att ”hindra eller allvarligt äventyra” en ”rättslig myndighets verksamhet”, eller till ”handlingar” som ”ifrågasätter” förekomsten av ”en domares anställningsförhållande”, huruvida utnämningen av en domare är ”verkningsfull” eller huruvida ”ett konstitutionellt organ … är legitimt” kan nämligen leda till att ett relativt stort antal handlingar eller fall av underlåtenheter, i synnerhet i domstol och med hänsyn till deras innehåll och verkningar, anses utgöra ”disciplinära överträdelser” från de berörda domarnas sida,. Republiken Polens begränsande tolkning av dessa nationella bestämmelser som det redogjorts för ovan finner således inget stöd i den polska lagstiftarens formulering.

137

Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkterna 181 och 183 i sitt förslag till avgörande, är sådana hänvisningar så allmänt hållna och oprecisa att de i synnerhet kan leda till att de omtvistade nationella bestämmelserna tillämpas och att disciplinära förfaranden inleds mot de berörda domarna i fall där dessa domare prövar och avgör frågan huruvida de själva eller den domstol där de tjänstgör eller huruvida andra domare eller domstolar som de sistnämnda tillhör uppfyller de krav som följer av bestämmelserna i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan.

138

Med hänsyn till att nämnda nationella bestämmelser inte är tillräckligt klara och precisa gör de det inte heller möjligt att säkerställa att de berörda domarnas ansvar med anledning av de domstolsavgöranden som de har att meddela strikt begränsas till rena undantagsfall, såsom dem som avses i punkt 126 ovan.

139

För det andra ska det, såsom kommissionen har gjort gällande, även tas hänsyn till de särskilda förhållanden och det sammanhang som utmärker antagandet av dessa nationella bestämmelser, då det kan bidra till att klargöra bestämmelsernas räckvidd.

140

Det kan i detta avseende inte bortses från att när den polska lagstiftaren antog ändringslagen den 20 december 2019, skyndsamt och på grundval av ett lagförslag som underställts sejmen den 12 december 2019, för att införa de omtvistade nationella bestämmelserna i lagen om Högsta domstolen, lagen om allmänna domstolar och lagen om förvaltningsdomstolar, valde den formuleringar som på ett uppenbart och specifikt sätt återspeglar en rad frågor som ett flertal polska domstolar tagit upp om huruvida ett antal lagändringar som på senare tid har påverkat rättsväsendets organisation i Polen är förenliga med unionsrätten, och närmare bestämt med de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan.

141

Det framgår tydligt av domen A.K. m.fl., som meddelades strax innan ändringslagen antogs, särskilt av punkterna 134, 139 och 149 samt domslutet i den domen, att den hänskjutande domstolen i de förenade mål som gav upphov till den domen och – med hänsyn till den allmängiltiga verkan (erga omnes) av tolkningsavgöranden som EU-domstolen meddelat med stöd av artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 1987, X, 14/86, EU:C:1987:275, punkt 12 och där angiven rättspraxis; dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Urkundsförfalskning), C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 73 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 36 och där angiven rättspraxis) –, varje nationell domstol som senare kan komma att döma i liknande fall, på grundval av unionsrätten, skulle behöva ta ställning till huruvida ett organ såsom avdelningen för disciplinära mål är lämpligt att döma i fall som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, särskilt med hänsyn till de villkor som gäller för utnämningen av ledamöterna vid denna avdelning, och pröva KRS:s oavhängighet i egenskap av organ som ansvara för förfarandet för utnämning av domare.

142

De nationella domstolar som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsrättsliga bestämmelser kan på så sätt vara skyldiga att anta rättsakter som kan visa sig ”hindra eller allvarligt äventyra en rättslig myndighets verksamhet”, såsom avdelningen för disciplinära mål, och ”ifrågasätta””huruvida utnämningen är verkningsfull” vad avser de domare som tjänstgör vid denna, samt handlingar som kan ”ifrågasätta … huruvida ett konstitutionellt organ … är legitimt”, såsom KRS, och som således kan omfattas av de nationella bestämmelser som kommissionen har kritiserat inom ramen för den tredje anmärkningens första del.

143

Det ska i detta avseende även beaktas att Sąd Najwyższy (Izba Pracy i Ubezpieczeń Społecznych) (Högsta domstolen (avdelningen för arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål), i sin dom av den 5 december 2019 (III PO 7/18), på grundval av de konstateranden som gjorts i domen A.K. m.fl., slog fast att KRS i sin nya sammansättning inte utgjorde ett oavhängigt organ i förhållande till den polska lagstiftande och verkställande makten och att avdelningen för disciplinära mål inte var en domstol i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, artikel 6 i Europakonventionen och artikel 45.1 i konstitutionen.

144

Det ska vidare påpekas att vid tidpunkten för antagandet av de omtvistade nationella bestämmelserna hade polska domstolar dessutom ställt flera frågor till EU-domstolen avseende tolkningen av bestämmelserna i artikel 19.1 andra stycket FEU. Frågorna avsåg bland annat huruvida denna bestämmelse ska tolkas så, att

145

Det kan emellertid konstateras att de svar som väntades på dessa frågor, beroende på deras innehåll, uppenbarligen kunde leda till att de hänskjutande domstolar som hade hänskjutit de aktuella målen till EU-domstolen, och för övrigt också alla andra nationella domstolar som i framtiden kan komma att pröva liknande mål, i förekommande fall vore tvungna att anta rättsakter som kan anses ha ”ifrågasatt” såväl ”huruvida utnämningen av en domare har skett med giltig verkan”, som förekomsten av ”en domares anställningsförhållande”, eller som kan anses ”allvarligt [ha äventyrat] en rättslig myndighets verksamhet” i den mening som avses i de omtvistade nationella bestämmelserna, och som således kan falla inom deras tillämpningsområde.

146

Därefter ska det understrykas att i en av de domar som kunde förväntas när dessa nationella bestämmelser antogs, närmare bestämt domen av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) (C‑487/19, EU:C:2021:798), slog EU-domstolen fast att artikel 19.1 andra stycket FEU och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att en nationell domstol – som har att pröva en jävsinvändning som framställts i samband med att en domare vid en domstol som kan komma att tolka och tillämpa unionsrätten överklagat ett beslut varigenom denne, utan att ha lämnat sitt samtycke därtill, placerats om – ska, när detta är absolut nödvändigt utifrån rådande processuella omständigheter för att säkerställa unionsrättens företräde, anse att ett beslut, varigenom ett organ i form av ensamdomare i sista instans avvisat detta överklagande, är en nullitet, om det av en sammantagen bedömning av de villkor och omständigheter som rådde då denne ensamdomare tillsattes, framgår att denne tillsatts på ett sätt som uppenbart strider mot grundläggande bestämmelser vilka utgör en del av det aktuella domstolsväsendets upprättande och funktionssätt samt att det aktuella tillsättningsbeslutets integritet undergrävts vilket gett upphov till rimligt tvivel hos enskilda rättssubjekt vad beträffar den aktuella domarens oavhängighet och opartiskhet, vilket innebär att detta beslut inte kan anses ha meddelats av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU.

147

Det framgår att de domare som utgjorde den hänskjutande domstolen i målet C‑487/19 – liksom alla domare som i framtiden kan komma att behöva göra en sådan prövning och fatta ett sådant beslut, genom att göra den prövning som krävs och, om så är nödvändigt, genom att på ovannämnda grunder upphäva ett sådant beslut som det som var aktuellt i mål C‑487/19 – riskerar att anklagas för att därigenom ha ”ifrågasatt” huruvida ”utnämningen av den domare har skett med giltig verkan” eller för att ha vidtagit en åtgärd ”som kan hindra eller allvarligt äventyra en rättslig myndighets verksamhet”, i den mening som avses i de omtvistade nationella bestämmelserna.

148

Dessutom fastslog domstolen, i domslutet i en annan dom som var att vänta när dessa nationella bestämmelser antogs, närmare bestämt domen av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. (C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931), att artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 2 FEU samt artikel 6.1 och 6.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), ska tolkas så, att de utgör hinder mot nationella bestämmelser som innebär att justitieministern i en medlemsstat, på grundval av kriterier som inte offentliggörs, dels får förordna en domare från en annan domstol att tjänstgöra vid en högre brottmålsdomstol för viss tid eller tillsvidare, dels, när som helst och genom ett icke motiverat beslut, får avsluta förordnandet, oberoende av om förordnandet gäller viss tid eller tillsvidare.

149

Återigen är det tydligt att de domare som utgjorde den hänskjutande domstolen i de nationella mål som gav upphov till domen av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. (C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931), i likhet med samtliga domare som i framtiden kommer att behöva pröva liknande situationer, också riskerar att anklagas för att ha vidtagit åtgärder ”som kan hindra eller allvarligt äventyra en rättslig myndighets verksamhet”, i den mening som avses i de omtvistade nationella bestämmelserna, när de tillämpar slutsatserna från denna dom, och följaktligen kan bli föremål för disciplinära förfaranden med anledning härav.

150

För det tredje, när det gäller den omständigheten att de disciplinära överträdelser som avses i dessa nationella bestämmelser, enligt Republiken Polens mening endast avser ageranden som i övrigt är förbjudna enligt nationella konstitutionella bestämmelser, såsom de tolkats av Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen), räcker det att påpeka att en sådan omständighet, om den antas vara styrkt, saknar relevans för bedömningen av de krav som för medlemsstaterna följer av artikel 19.1 andra stycket FEU, vilket även framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 75–79 ovan.

151

Det ska dessutom erinras om att för det fall en nationell domstol, med anledning av domar som meddelats av EU-domstolen, skulle finna att praxis från den nationella författningsdomstolen strider mot unionsrätten, kan den omständigheten att den nationella domstolen, i enlighet med principen om unionsrättens företräde, underlåter att tillämpa nämnda rättspraxis inte på något sätt medföra att domaren ådrar sig disciplinärt ansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkt 260).

152

Av det ovan anförda följer att risken för att de nationella bestämmelser som nämns i punkt 133 ovan blir föremål för en tolkning som gör det möjligt att använda regelverket med disciplinåtgärder mot domare och, i synnerhet, de sanktioner som detta regelverk omfattar, för att hindra de berörda nationella domstolarna från att göra vissa konstateranden eller bedömningar som trots allt krävs enligt bestämmelserna i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, och därigenom påverka dessa domstolars väntade domstolsavgöranden och därigenom undergräva oavhängigheten hos de domare som utgör deras dömande sammansättningar, ska anses vara styrkt i förevarande fall och att nyssnämnda unionsrättsliga bestämmelser följaktligen har åsidosatts i dessa båda avseenden.

153

Vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 267 FEUF, leder övervägandena i punkterna 135–149 ovan till slutsatsen att de domare vid allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar eller Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som har hänskjutit frågor till EU-domstolen om tolkningen av kraven på domstolarnas oavhängighet och opartiskhet samt begreppet ”domstol som har inrättats enligt lag” i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, såsom de mål om förhandsavgörande som hänskjutits till domstolen och som nämns ovan i punkterna 141 och 144, riskerar, redan på grund av att sådana frågor ställts och de tvivel som ligger till grund för frågorna uttryckts, att anklagas för att därigenom ha begått de överträdelser som föreskrivs i de omtvistade nationella bestämmelserna.

154

Dessa nationella bestämmelser är nämligen, såsom påpekats i punkterna 135–138 i förevarande dom, så allmänt hållna och oprecisa att de inte gör det möjligt att utesluta att sådana tvivel och frågor uppfattas som ett ”ifrågasättande av en domares anställningsförhållande, huruvida utnämningen av en domare har skett med giltig verkan eller huruvida ett konstitutionellt organ i Republiken Polen är legitimt” eller som att de har bidragit till att ”allvarligt äventyra en rättslig myndighets verksamhet”, i den mening som avses i nämnda bestämmelser.

155

Det följer av domstolens fasta praxis att en nationell domstol enligt artikel 267 FEUF har en mycket vittgående möjlighet att hänskjuta en fråga till EU-domstolen, om den bedömer att det i ett mål som pågår inför den har uppkommit frågor som kräver ett avgörande avseende tolkningen av unionsbestämmelser för att den ska kunna döma i målet (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 223 och där angiven rättspraxis).

156

Vad gäller sådana domstolar som Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) eller Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen), vars avgöranden inte kan överklagas enligt den interna rättsordningen i den mening som avses i artikel 267 tredje stycket FEUF, omvandlas denna möjlighet, med förbehåll för de undantag som fastställts i EU-domstolens praxis, till en skyldighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 224 och där angiven rättspraxis).

157

Det följer även av fast rättspraxis att en nationell rättsregel inte kan hindra en nationell domstol från att använda sig av denna möjlighet eller att iaktta denna skyldighet, vilka utgör en grundläggande del av det system för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som inrättats genom artikel 267 FEUF samt av den uppgift att tillämpa unionsrätten som nationella domstolar ges genom denna bestämmelse (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 225 och där angiven rättspraxis).

158

En nationell bestämmelse som bland annat kan medföra att en nationell domstol föredrar att inte begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen äventyrar dessutom den behörighet som tillkommer nationella domstolar enligt artikel 267 FEUF och följaktligen ett effektivt fungerande system för samarbete (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 226 och där angiven rättspraxis).

159

Nationella bestämmelser som innebär att nationella domare kan bli föremål för disciplinära förfaranden på grund av att de har hänskjutit en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, kan således inte tillåtas. Enbart möjligheten att, i förekommande fall, kunna bli föremål för ett disciplinärt förfarande på grund av en sådan begäran eller beslut att vidhålla en begäran efter det att den har framställts, kan nämligen inverka menligt på de berörda nationella domstolarnas faktiska utövande av den möjlighet och de uppgifter som avses i punkt 157 ovan (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 227 och där angiven rättspraxis).

160

I detta sammanhang ska det dessutom understrykas att EU-domstolen i flera av sina domar har funnit att det faktiskt redan genomförts förberedande undersökningar inför eventuella disciplinära förfaranden rörande beslut varigenom polska allmänna domstolar har framställt en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, bland annat angående tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU (dom av den 2 mars 2021, A. m.fl. (Tillsättning av domare vid högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:15326, punkt 101, och dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), EU:C:2021:596, punkt 231).

161

Av det ovan anförda följer att risken för att de nationella bestämmelser som kommissionen har kritiserat genom den tredje anmärkningens första del kan bli föremål för en tolkning som gör det möjligt att använda det aktuella regelverket med disciplinåtgärder för att bestraffa nationella domare på grund av att de har framställt en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen eller vidhållit en sådan begäran, och att dessa nationella bestämmelser följaktligen strider mot artikel 267 FEUF.

162

Slutligen kan Republiken Polens argument, som återges i punkt 124 ovan, avseende en påstådd motsägelse mellan den tredje anmärkningen och den andra anmärkningen, inte godtas. Det är härvid tillräckligt att påpeka att den andra anmärkningen syftar till att kritisera den omständigheten att prövningen av vissa rättsfrågor omfattas av den exklusiva behörigheten för avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter. Den tredje anmärkningen avser däremot frågan huruvida unionsrätten utgör hinder mot bestämmelser enligt vilka det anses utgöra disciplinära överträdelser när domare vid allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), även domarna på avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, begår vissa handlingar.

163

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att bestämmelserna i artikel 72.1 leden 2 och 3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och artikel 107.1 leden 2 och 3 i den ändrade lagen om allmänna domstolar strider såväl mot artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, som mot artikel 267 FEUF, varför talan ska bifallas såvitt avser den första delen av kommissionens tredje anmärkning.

164

Det ska först påpekas att artikel 72.1 led 1 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, enligt vilken domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) ska anses ha gjort sig skyldiga till en ”uppenbar och allvarlig överträdelse av rättsregler”, såsom kommissionen har påpekat, återger en formulering som är identisk med den som redan fanns i artikel 107.1 led 1 i lagen om allmänna domstolar innan den ändrades genom ändringslagen och som också innebar att ett sådant åsidosättande ansågs utgöra en disciplinär överträdelse för domare vid dessa domstolar.

165

Såsom framgår av punkt 157 och andra strecksatsen i domslutet i dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596), som meddelades under pågående förfarande i detta mål, slog EU-domstolen fast, angående den regel som anges i artikel 107.1 led 1 i lagen om allmänna domstolar, att mot bakgrund av vad som anges i punkterna 134–156 i den domen och det särskilda sammanhang som råder till följd av nyligen införda reformer och det disciplinära regelverk som är tillämpligt på domare vid allmänna domstolar i Polen, att den definition av begreppet disciplinära överträdelser som föreskrivs i denna bestämmelse inte kan förhindra att detta disciplinära regelverk används för att utöva påtryckningar och för att ha en avskräckande effekt på de domare som kan komma att tolka och tillämpa unionsrätten, på ett sätt som kan påverka innehållet i deras avgöranden. I nämnda punkt 157 slog domstolen således fast att artikel 107.1 led 1 därigenom undergräver oavhängigheten hos domarna vid de allmänna domstolarna i strid med artikel 19.1 andra stycket FEU.

166

Mot denna bakgrund finner domstolen, av skäl som i huvudsak är identiska med dem som anges i punkterna 134–156 i domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596), till vilka domstolen hänvisar, att även artikel 72.1 led 1 i den ändrade lagen om Högsta domstolen strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU. Denna nationella bestämmelse undergräver nämligen oavhängigheten hos domarna vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), vilka, såsom påpekats i punkt 92 ovan, också har till uppgift att tolka och tillämpa unionsrätten, eftersom nämnda nationella bestämmelse inte kan förhindra att det disciplinära regelverket som är tillämpligt på dessa domare används för att utöva påtryckningar och för att ha en avskräckande effekt, på ett sätt som kan påverka innehållet i deras avgöranden, i synnerhet avgöranden som rör de krav som följer av rätten till ett effektivt domstolsskydd beträffande förekomsten av oavhängiga och opartiska domstolar som har inrättats enligt lag.

167

Domstolen erinrar om att i domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596), konstaterades det även, vilket framgår av punkt 234 och punkt 2 i domslutet i den domen, att på grund av förekomsten av den disciplinära överträdelse som anges i artikel 107.1 led 1 i lagen om allmänna domstolar och av de skäl som anges i punkterna 222–233 i denna dom, har Republiken Polen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt 267 andra och tredje stycket FEUF genom att tillåta att de berörda nationella domstolarnas rätt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen begränsas till följd av möjligheten att inleda ett disciplinärt förfarande.

168

Med hänvisning till punkterna 222–233 i domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596), och på grundval av skäl som i huvudsak är identiska med de som anges i dessa punkter, finner domstolen att Republiken Polen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 267 FEUF genom att anta och bibehålla artikel 72.1 led 1 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, och på så sätt tillåta att den skyldighet som åvilar Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) att hänskjuta en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen begränsas av möjligheten att inleda ett disciplinärt förfarande mot domare vid denna nationella domstol.

169

Härav följer att även den tredje anmärkningens andra del är välgrundad och att denna anmärkning följaktligen ska godtas i sin helhet.

170

Kommissionen har genom sin första anmärkning, som ska prövas som den tredje i ordningen, gjort gällande att bestämmelserna i artikel 42a.1 och 42a.2 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, artikel 26.3 och artikel 29.2 och 29.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och artikel 5.1a och 5.1b i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar samt bestämmelserna i artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar och artikel 8 i ändringslagen strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, principen om unionsrättens företräde och artikel 267 FEUF.

171

Enligt kommissionen syftar dessa nationella bestämmelser till att de nationella domstolar som omfattas av dem ska förbjudas att uppfylla sin skyldighet att, på eget initiativ eller på begäran av part, pröva huruvida den enskildes rätt att, i mål rörande individuella rättigheter som tillkommer vederbörande enligt unionsrätten, få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag kan garanteras eller har iakttagits, genom att kontrollera huruvida den berörda domstolens egen sammansättning eller sammansättningen hos en annan domstol, exempelvis i lägre instans, uppfyller erforderliga krav för att en sådan garanti ska anses vara för handen. En sådan prövning bör bland annat kunna omfatta frågan huruvida förfarandet för att utse ledamöterna i de berörda sammansättningarna har genomförts korrekt, eller ge en möjligt att bedöma legitimiteten hos dessa sammansättningar och deras ledamöter. De omtvistade nationella bestämmelserna syftar emellertid till att förhindra en sådan kontroll.

172

Genom att åberopa principen om domares oavsättlighet och att det är konstitutionellt otillåtet att ogiltigförklara ett utnämningsbeslut, har Republiken Polen blandat ihop skyldigheten att möjliggöra en unionsrättslig domstolsprövning å ena sidan, med följderna av att det efter en sådan prövning har konstaterats att de krav som följer av rätten att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag eventuellt inte har iakttagits, å den andra. Sådana följder – som den nationella domstol som ska avgöra målet ska besluta om på grundval av tillämplig nationell rätt och med vederbörlig hänsyn tagen till unionsrättens fulla verkan och behovet av att göra en avvägning mellan kraven på att rättssäkerhetsprincipen iakttas och att tillämplig rätt tillämpas – måste inte nödvändigtvis bestå i att det aktuella utnämningsbeslutet ogiltigförklaras eller att den berörda domarens förordnade upphävs. Dessa följder fastställs för övrigt i allmänhet vid en domstolsprövning i andra instans, vars föremål utgörs av en dom eller någon annan rättsakt och inte en rättsakt avseende tillsättningen av en domartjänst.

173

För det fall det fastställs att enskildas grundläggande rätt till ett effektivt rättsmedel har åsidosatts krävs det dessutom enligt principen om unionsrättens företräde och effektivitet att de berörda nationella bestämmelserna inte tillämpas när resultatet av den ovannämnda avvägningen så kräver.

174

Republiken Polen har till sitt försvar gjort gällande att kommissionen inte har uppfyllt sin bevisbörda, eftersom den inte har styrkt sina påståenden om eventuella åsidosättanden av artikel 267 FEUF och principen om unionsrättens företräde. De omtvistade nationella bestämmelserna behandlar under alla omständigheter inte de nationella domstolarnas begäran om förhandsavgörande och rör inte heller frågor som rör konflikter mellan bestämmelser inom ramen för vilka denna princip kan behöva tillämpas. Kommissionen har enligt Republiken Polen inte heller förklarat på vilket sätt en av de omtvistade nationella bestämmelserna, nämligen artikel 26.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, skulle kunna strida mot artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan.

175

Vad gäller de övriga påstådda åsidosättandena av de två sistnämnda bestämmelserna i unionsrätten har Republiken Polen gjort gällande att skyldigheten för en nationell domstol att pröva huruvida de skyddsregler som krävs enligt dessa bestämmelser har iakttagits för att försäkra sig om att brister i förfarandet för utnämning av en domare inte har kränkt en parts rätt att få sin sak prövad av en domstol som inrättats enligt lag i ett visst mål, inte innebär att varje enskild ska tillerkännas rätt att begära att en domare ska fråntas sitt förordnande och att varje nationell domstol är behörig att i vilket förfarande som helst ifrågasätta beslutet om utnämning av en domare och dess varaktiga verkningar utan rättslig grund. Enligt denna medlemsstat skulle varje annan tolkning för övrigt leda till ett åsidosättande av principerna om domares oavsättlighet och oavhängighet.

176

Såsom framgår av en bokstavlig, kontextuell, teleologisk och systematisk tolkning av artikel 42a.1 och 42a.2 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, artikel 26.3 och artikel 29.2 och 29.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, samt artikel 5.1a och 5.1b i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar, och i motsats till den felaktiga innebörd som kommissionen anser att de har, utgör dessa bestämmelser inte hinder mot att de garantier som krävs enligt artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan iakttas.

177

För det första infördes dessa nationella bestämmelser endast på grund av allvarliga hot mot rättssäkerheten och rättskipningen i samband med en ökning under senare tid av försöken att ifrågasätta själva existensen av domarnas förordnanden. Genom att göra detta har den polska lagstiftaren för övrigt endast avsett att säkerställa att den befintliga nationella rätten iakttas. Enligt konstitutionen och enligt såväl författningsdomstolarnas och förvaltningsdomstolarnas fasta praxis är det nämligen under alla omständigheter uteslutet att giltigheten eller verkan av ett beslut om utnämning av en domare kan bli föremål för domstolsprövning.

178

För det andra ska nämnda nationella bestämmelser tolkas mot bakgrund av och i enlighet med bestämmelser av högre rang i normhierarkin, det vill säga artikel 45 i konstitutionen, artikel 6 i Europakonventionen och motsvarande bestämmelser i unionsrätten.

179

För det tredje säkerställs en effektiv kontroll av garantierna för rätten till en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag enligt unionsrätten fullt ut genom tillämpning av olika nationella bestämmelser. Detta följer av artiklarna 48–54 i ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) (nedan kallad civilprocesslagen), artiklarna 40–44 i ustawa – Kodeks postępowania karnego (straffprocesslagen) och artiklarna 18–24 i ustawa – Prawo o postępowaniu przed sądami administracyjnymi (förvaltningsprocesslag), det vill säga bestämmelser som gör det möjligt att framställa jävsinvändning mot domare när det råder tvivel om deras opartiskhet och oavhängighet. Vidare säkerställs möjligheten för en enskild som hyser tvivel om huruvida en domstol är lämpad att garantera den enskildes rätt till en sådan domstol att begära att det aktuella målet ska hänskjutas till en annan domstol, i enlighet med slutsatserna i domen A.K. m.fl., genom artikel 200.14 i civilprocesslagen, enligt vilken de nationella domstolarna ex officio ska pröva huruvida de är behöriga och, i avsaknad av en sådan behörighet, hänskjuta målet till den behöriga domstolen. Dessutom, när sammansättningen av den domstol som avgjorde målet strider mot lagen, är den högre instans i förhållande till den domstol vid vilken talan väckts skyldig att ex officio upphäva det aktuella förfarandet och upphäva den aktuella domen, i enlighet med artikel 379 punkt 4 i civilprocesslagen, artikel 439.1 punkt 1 i straffprocesslagen och artikel 183.2 punkt 4 i förvaltningsprocesslagen.

180

Kommissionen har dessutom misstagit sig i fråga om räckvidden av artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar och därmed även räckvidden av artikel 8 i ändringslagen, i vilken det föreskrivs att artikel 55.4 ska tillämpas på pågående mål. Nämnda artikel 55.4 hindrar nämligen inte på något sätt att det görs en bedömning av huruvida en domstol är korrekt sammansatt, bland annat genom en jävsinvändning eller genom att kontrollera huruvida denna sammansättning har haft en negativ inverkan på utgången i det aktuella målet. Samma artikel 55.4 utgör i själva verket endast en kodifiering av fast rättspraxis från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), enligt vilken den omständigheten att ett mål har prövats av en dömande sammansättning i strid med ”lagbestämmelser” om tilldelning av mål till domare och fastställande av dömande sammansättningar inte utgör en grund som avser tvingande rätt och som automatiskt kan medföra att det aktuella förfarandet ogiltigförklaras eller att ett extraordinärt överklagande inleds.

181

Republiken Polen har slutligen, i ordalag som liknar dem som nämns i punkt 124 ovan, gjort gällande att den första och den andra anmärkningen är motstridiga, eftersom det inte är möjligt att hävda både att den nationella rätten förbjuder de nationella domstolarna att pröva huruvida rätten till ett effektivt domstolsskydd eventuellt har åsidosatts och samtidigt göra gällande att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter har exklusiv behörighet att pröva de grunder som avser sådana åsidosättanden.

182

Kommissionen har i sin replik bland annat gjort gällande, vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 267 FEUF, att den i det motiverade yttrandet preciserade, och att det för övrigt är uppenbart, att de ifrågasatta nationella bestämmelserna, genom att de förbjuder de nationella domstolarna att bedöma huruvida en domstol eller en domare uppfyller vissa krav enligt rätten till ett effektivt domstolsskydd som följer av unionsrätten, automatiskt hindrar dessa nationella domstolar från att inleda en dialog med EU-domstolen i detta avseende. Det påstådda åsidosättandet av artikel 267 FEUF har dessutom i detalj styrkts i ansökan vad gäller den andra anmärkningen. Artikel 26.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen har samma normativa innehåll som artikel 29.3 i denna lag och artikel 42a i den ändrade lagen om allmänna domstolar, vilket innebär att samma rättsliga resonemang är tillämpligt på samtliga dessa bestämmelser, utan att det är nödvändigt att ange detta i skälen för ansökan.

183

Vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, och principen om unionsrättens företräde, förbjuder de nationella bestämmelser som avses i punkt 176 ovan inte bara ett ”fastställande” utan även en ”bedömning” av tillsättningens lagenlighet och den ”befogenhet att utföra uppgifter i rättskipningsfrågor som följer av utnämningen”, utan att nämna det berörda utnämningsbeslutet, vilket innebär att det är förbjudet att bedöma en domares behörighet att avgöra ett visst mål på grundval av denna lydelse. Denna tolkning följer även av artikel 26.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, enligt vilken en jävsinvändning enligt nämnda artikel 26.2 inte får avse en bedömning av lagenligheten av utnämningen av en domare eller dennes behörighet att utöva dömande verksamhet.

184

Vad gäller artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar har kommissionen påpekat att denna nationella bestämmelse inte avser fall av åsidosättande av bestämmelserna om tilldelning av mål och om fastställande och ändring av dömande sammansättningar, vilket innebär att de argument som Republiken Polen har anfört avseende ett sådant åsidosättande saknar relevans.

185

Republiken Polen har i sin duplik gjort gällande att kommissionen, när det gäller de påstådda åsidosättandena av artikel 267 FEUF och principen om unionsrättens företräde, inte har rätt att nöja sig med att hävda vare sig en påstådd ”uppenbar” överträdelse, eftersom varje presumtion i detta avseende är utesluten, eller den omständigheten att argument som inte åberopats i ansökan förekommer i det motiverade yttrandet. Vad gäller artikel 26.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen ankom det på kommissionen att styrka sina anmärkningar, utan att det kunde förväntas av svaranden att den skulle anta att de argument som anförts i ansökan avseende andra nationella bestämmelser även kunde utgöra grund för dessa anmärkningar.

186

När det gäller artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar framgår det inte av den andra meningen i denna bestämmelse, och i synnerhet inte av användningen av uttrycket ”får inte åberopas” i denna bestämmelse, att den omständigheten att lagbestämmelserna om tilldelning av mål eller fastställande eller ändring av dömande sammansättningar kan avhjälpa alla andra brister som, i förekommande fall, har påverkat det berörda förfarandet och som kan leda till ett avgörande som åsidosätter den enskildes rätt till en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.

187

Vid förhandlingen gjorde kommissionen, med undantag för de överväganden som nämns i punkterna 117 och 118 ovan, gällande att artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, exempelvis, kunde hindra de nationella domstolarna från att följa de slutsatser som dragits i punkt 176 i domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596), samt i domslutet i domen av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. (C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931).

188

Vad, för det första, gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 267 FEUF ska det erinras om att enligt artikel 120 c i domstolens rättegångsregler och domstolens praxis avseende denna bestämmelse ska ansökan varigenom talan väcks innehålla uppgifter om saken, de grunder och argument som åberopas samt en kortfattad framställning av dessa grunder. Uppgifterna ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att domstolen kan utföra sin prövning. Av detta följer att de väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter på vilka talan grundas på ett konsekvent och begripligt sätt ska framgå av innehållet i själva ansökan och att yrkandena i ansökan ska vara tydligt utformade för att undvika att domstolen dömer utöver vad som har yrkats (ultra petita) och för att förhindra att en anmärkning inte blir prövad (dom av den 19 september 2017, kommissionen/Irland (Registreringsskatt), C‑552/15, EU:C:2017:698, EU:C:2017:698, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

189

Domstolen har även slagit fast att en talan med stöd av artikel 258 FEUF ska innehålla en sammanhängande och precis framställning av anmärkningarna, så att medlemsstaten och domstolen exakt kan förstå räckvidden av det påstådda åsidosättandet av unionsrätten. Detta är nödvändigt för att denna stat på ett ändamålsenligt sätt ska kunna avge sitt svaromål och för att domstolen ska kunna pröva om det påstådda fördragsbrottet faktiskt föreligger (dom av den 8 mars 2022, kommissionen/Förenade kungariket (Bekämpning av bedrägerier i form av undervärdering), punkt 133 och där angiven rättspraxis).

190

Kommissionens talan ska i synnerhet innehålla en sammanhängande och utförlig redogörelse för skälen till att kommissionen anser att den berörda medlemsstaten har underlåtit att uppfylla en av sina skyldigheter enligt fördragen (dom av den 31 oktober 2019, kommissionen/Nederländerna, C‑395/17, EU:C:2019:918, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

191

I förevarande fall ska det påpekas att även om det hänvisas till artikel 267 FEUF i det yrkande i ansökan som hänför sig till den första anmärkningen, innehåller de resonemang i ansökan som redogör för denna anmärkning och kommissionens därmed sammanhängande argument inte något omnämnande av denna artikel och dess eventuella åsidosättande, och än mindre någon som helst precisering av skälen till varför de nationella bestämmelser som ifrågasatts inom ramen för nämnda anmärkning skulle kunna strida mot denna artikel.

192

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen, i likhet med generaladvokaten i punkt 128 i förslaget till avgörande, att vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 267 FEUF inom ramen för den första anmärkningen uppfyller inte ansökan de krav som det erinrats om i punkterna 188–190 ovan. Varken den omständigheten att detta påstådda åsidosättande har styrkts av kommissionen inom ramen för den första anmärkningen i det motiverade yttrandet, eller det förhållandet att ett motsvarande åsidosättande av artikel 267 FEUF har varit föremål för argument som framförts till stöd för andra anmärkningar i ansökan rörande andra nationella bestämmelser än dem som avses i den första anmärkningen, kan avhjälpa det fel som ansökan således är behäftad med. Vad gäller den första anmärkningen är det nämligen inte möjligt att utifrån ansökan på ett konsekvent, klart och precist sätt klarlägga den tvist avseende artikel 267 FEUF som i förevarande fall hänskjutits till domstolen efter det administrativa förfarandet.

193

Vad för det andra gäller det påstådda åsidosättandet av principen om unionsrättens företräde bör det däremot noteras att kommissionen i sin ansökan har hänvisat till denna princip inom ramen för resonemanget angående den första anmärkningen. I exempelvis punkt 75 i ansökan framhåller kommissionen att de omtvistade nationella bestämmelserna kan hindra de polska domstolarna från att pröva huruvida kraven i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, är uppfyllda i de fall som omfattas av dessa bestämmelser, och till följd av denna omständighet som sådan kan de även hindra dessa domstolar från att – såsom denna princip kräver – vidta de åtgärder som kan visa sig nödvändiga för att säkerställa att nyssnämnda krav faktiskt uppfylls i dessa fall.

194

Vad för det tredje gäller artikel 26.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen är det visserligen riktigt, såsom Republiken Polen har påpekat, att även om denna nationella bestämmelse återfinns i yrkandet i ansökan avseende den första anmärkningen, innehåller de argument som framförts till stöd för denna anmärkning i ansökan inte några specifika redogörelser för denna bestämmelse.

195

Såsom kommissionen har gjort gällande utgör artikel 26.3 emellertid endast en upprepning av vad som redan framgår av artikel 29.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, det vill säga att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), bland annat avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, inte får fastställa och bedöma lagenligheten av utnämningen av en domare eller dennes behörighet att fullgöra rättskipande uppgifter, eftersom avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte får pröva lagenligheten av utnämningen av en domare eller den behörighet att fullgöra sådana rättskipande uppgifter som följer av utnämningen.

196

Under dessa omständigheter finner domstolen att den kritik som kommissionen har riktat mot artikel 29.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) även avser artikel 26.3 i denna lag och således omfattar sistnämnda bestämmelse. Härav följer att det inte var nödvändigt för kommissionen att göra något särskilt klargörande avseende sistnämnda nationella bestämmelse, och att avsaknaden av ett sådant klargörande följaktligen inte kunde påverka Republiken Polens rätt till försvar.

197

Av det ovan anförda följer att kommissionens första anmärkning inte kan tas upp till sakprövning i den del den avser det påstådda åsidosättandet av artikel 267 FEUF och att den i övrigt kan tas upp till sakprövning.

198

Vad inledningsvis gäller artikel 42a.1 och 42a.2 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, artikel 29.2 och 29.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, samt artikel 5.1a och 5.1b i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar, framgår det av ordalydelsen i de två första av dessa nationella bestämmelser att ”inom ramen för [de olika berörda domstolarna][eller deras organs] verksamhet”, är det inte tillåtet att ”ifrågasätta lagenligheten hos [domstolar], statens konstitutionella organ samt organ som utövar tillsyn och rättsskydd”, och att dessa domstolar inte får ”fastställa och bedöma lagenligheten av utnämningen av en domare eller den behörighet att fullgöra sådana rättskipande uppgifter som följer av utnämningen”. Vad gäller artikel 26.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, innebär denna bestämmelse att när avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, från en annan domstol, mottar en jävsinvändning mot en domare eller en invändning mot ett fastställande av domstol vid vilken ett förfarande ska genomföras, i förekommande fall inbegripet invändningar om att den berörda domaren eller den berörda domstolen inte är oavhängig, kan denna avdelning inte pröva en sådan begäran om den ”avser fastställandet och bedömningen av lagenligheten av utnämningen av en domare eller dennes behörighet att fullgöra rättskipande uppgifter”.

199

För det första, i likhet med vad som angetts i punkterna 135–137 ovan angående de nationella bestämmelser som kommissionen har ifrågasatt inom ramen för den tredje anmärkningen, innebär inte ordalydelsen i de nationella bestämmelser som avses i den första anmärkningen, i motsats till vad Republiken Polen har hävdat, att de förbud som föreskrivs endast riktar sig mot domstolsbeslut som syftar till att pröva giltigheten av ett beslut om utnämning av en domare.

200

Sistnämnda nationella bestämmelser förbjuder nämligen inte bara att ”fastställa”, utan även att, med hänsyn till deras ”lagenlighet”, ”bedöma” såväl själva ”utnämningen” som den ”behörighet att fullgöra sådana rättskipande uppgifter som följer av utnämningen”. Vidare förbjuder dessa bestämmelser, i ännu mer allmänna ordalag, varje ”ifrågasättande” av ”lagenligheten” vad gäller ”domstolar” och ”statens konstitutionella organ och organ som utövar tillsyn och rättsskydd”.

201

Med hänsyn till att dessa formuleringar är relativt allmänt hållna och oprecisa, förefaller de kunna leda till att de allmänna domstolarna, förvaltningsdomstolarna, Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) eller deras organ, kan vidta ett stort antal olika handlingar eller ageranden som, på grund av deras innehåll eller verkningar, kan komma att omfattas av de förbud som föreskrivs. Så kan särskilt vara fallet när dessa domstolar, i enlighet med de skyldigheter som åligger dem och som det erinrats om i punkterna 128–131 ovan, under vissa omständigheter ska kontrollera huruvida de själva eller de domare som utgör domstolens sammansättning, alternativt andra domare eller domstolar som ska pröva eller har prövat mål rörande unionsrätten, uppfyller de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan i fråga om oavhängighet, opartiskhet och inrättande enligt lag.

202

För det andra ska det påpekas att den formulering som valt av den polska lagstiftaren, i likhet med vad som angetts i punkt 140 ovan med avseende på de nationella bestämmelser som kommissionen har ifrågasatt inom ramen för den tredje anmärkningen, har ett nära samband med en rad frågor som olika polska domstolar har tagit upp angående förenligheten med unionsrätten, närmare bestämt med de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, vad avser ett antal lagändringar som nyligen har påverkat domstolsväsendets organisation i Polen.

203

Ändringslagen och de nationella bestämmelser som avses i den första anmärkningen antogs nämligen, mycket skyndsamt, i det sammanhang som beskrivs i punkterna 141–145 i förevarande dom, vilket bland annat kännetecknas dels av den senaste tidens utveckling i rättspraxis avseende upprätthållandet av rättsstatsprincipen och, närmare bestämt, domstolsväsendets oberoende i Polen, som följer av domen A.K. m.fl., dels av flera begäranden om förhandsavgörande som då var anhängiga vid EU-domstolen och som rörde en sådan problematik.

204

Det framgår särskilt av punkterna 134, 139 och 149 samt domslutet i domen A.K. m.fl. att de slutsatser som följer av den domen, i likhet med de som följer av den nationella rättspraxis som det hänvisats till i punkt 143 ovan och som har sin grund i den nyssnämnda domen A.K. m.fl., avser frågan huruvida de befogenheter som tilldelats avdelningen för disciplinära mål är förenliga med unionsrätten, bland annat med hänsyn till de omständigheter som utmärkte utnämningen av avdelningens ledamöter, jämte det förhållandet att det ansågs föreligga brister i fråga om oavhängigheten hos såväl avdelningen för disciplinära mål som KRS, som deltog i utnämningsförfarandet.

205

Såsom har påpekats i punkt 141 i förevarande dom framgår det tydligt av domen A.K. m.fl. att de nationella domstolar som ska avgöra mål av detta slag kan bli tvungna, med stöd av unionsrätten, att pröva huruvida en sådan instans som avdelningen för disciplinära mål är lämplig att avgöra mål som omfattas av unionsrätten, med beaktande av bland annat de omständigheter under vilka ledamöterna i denna instans har utnämnts, och därutöver att pröva huruvida KRS är oavhängigt samt, om det inte anses oavhängigt, uttala sig om följderna av detta organs deltagande i förfarandet för utnämning av domare på avdelningen för disciplinära mål.

206

Det var uppenbart att dessa nationella domstolar, som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsrättsliga bestämmelser, skulle kunna vara tvungna att anta rättsakter som kan anses ”ifrågasätta””lagenligheten vad gäller [domstolarna]”, såsom avdelningen för disciplinära mål, eller lagenligheten vad gäller ”statens konstitutionella organ [eller] organ som utövar … rättsskydd”, såsom KRS, samt genom att dessutom i samband med detta göra ”bedömningar” av ”lagenligheten” av ”utnämningen” av domarna på avdelningen för disciplinära mål och av ” [dess] behörighet att fullgöra … rättskipande uppgifter”, i den mening som avses i de nationella bestämmelser som kommissionen har kritiserat inom ramen för den första anmärkningen.

207

När det gäller de tolkningsfrågor som avses i punkt 144 i denna dom och som var föremål för domstolens prövning vid tidpunkten för antagandet av de ifrågasatta nationella bestämmelserna, avsåg de en eventuell oförenlighet med unionsrätten vad gäller de nya nationella bestämmelser enligt vilka ett antal personer nyligen hade utnämnts till domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och de verkningar som kunde bli följden av en sådan oförenlighet när det gäller de rättshandlingar som de berörda domarna antagit. Dessa frågor rörde därutöver även en eventuell oförenlighet med unionsrätten vad gäller nationella bestämmelser som tillåter antagandet av ministeriella beslut som innebär att domare förordnas att tjänstgöra vid andra domstolar än deras ursprungsdomstol.

208

Beroende på deras innehåll var de svar som då förväntades från EU-domstolen på dessa frågor av sådan art att de kunde föranleda de nationella domstolarna att i förekommande fall göra ”bedömningar” av ”lagenligheten” av ”utnämningen” av domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) eller av deras ”behörighet att fullgöra … rättskipande uppgifter” eller att anta rättsakter som kan anses ha ”ifrågasatt””[domstolarnas] lagenlighet”, särskilt de domstolar till vilka domare har överflyttats.

209

Såsom framgår av de domar som nämns i punkterna 146 och 148 ovan har domstolens svar på tolkningsfrågorna, vars innehåll det erinrats om i punkt 207 ovan, bekräftat risken för att handlingar eller bedömningar som under vissa omständigheter ankommer på de nationella domstolarna enligt artikel 19.1 FEU jämförd med artikel 47 i stadgan faktiskt kan omfattas av de förbud som uppställs i de nationella bestämmelser som ifrågasatts inom ramen för den första anmärkningen.

210

Republiken Polens argument som nämns i punkt 175 ovan påverkar inte ovanstående bedömning. Det följer nämligen inte av denna bedömning att varje nationell domstol ska anse sig behörig att inom ramen för alla typer av förfaranden, ex officio eller på begäran av en enskild, ifrågasätta utnämningen av en domare, dennes anställningsförhållande eller utövandet av dennes dömande verksamhet, efter att i förekommande fall ha begärt ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

211

I domen av den 22 mars 2022, Prokurator Generalny m.fl. (Avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen– Tillsättning) (C‑508/19, EU:C:2022:201, punkterna 70, 71 och 81–83), avvisade domstolen en begäran om förhandsavgörande som framställts inom ramen för ett ifrågasättande vid den hänskjutande domstolen av giltigheten av utnämningen av en domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), efter att bland annat ha påpekat dels att de frågor som ställts i begäran om förhandsavgörande i sig har samband med en annan tvist än den som är aktuell i det nationella målet, dels att talan i det nationella målet syftar till en form av allmängiltig ogiltigförklaring (erga omnes) av utnämningen av den berörda domaren för att tjänstgöra som domare vid den domstolen, trots att nationell rätt inte tillåter och aldrig har tillåtit samtliga enskilda att bestrida utnämningen av domare genom en direkt talan om ogiltigförklaring eller ogiltigförklaring av en sådan utnämning.

212

Vad, för det tredje, gäller Republiken Polens påstående att andra nationella bestämmelser skulle göra det möjligt att uppfylla de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, ska det påpekas att när det gäller de nationella bestämmelser om domarjäv som avses i punkt 179 ovan, följer det av artikel 26.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen att det inte är tillåtet att inom ramen för ett sådant jävsförfarande bedöma lagenligheten av utnämningen av en domare eller dennes legitimitet att utöva dömande verksamhet.

213

Vidare framgår det av själva lydelsen i de nationella bestämmelser om domarjäv som Republiken Polen har hänvisat till och som den på begäran av domstolen har förebringat, att den prövning som är tillåten enligt dessa nationella bestämmelser endast kan avse iakttagandet av en begränsad del av de krav som följer av principen om domares oavhängighet, närmare bestämt de krav som är knutna till den inre aspekten av denna princip och som överlappar begreppet opartiskhet och som avser kravet på att domare ska hålla samma avstånd till parterna i målet och deras respektive intressen. Med hänsyn till denna lydelse tycks de nyssnämnda nationella bestämmelserna inte tillåta en prövning av de andra aspekter som följer av dessa krav, i synnerhet sådana som rör den yttre aspekten av principen om domares oavhängighet och som bland annat avser skyddet för den berörda instansen i förhållande till yttre ingripanden eller påtryckningar eller kravet på att instansen i fråga ska ha inrättats enligt lag.

214

Vid förhandlingen uppgav Republiken Polen för övrigt i detta avseende att det följer av de nyligen avkunnade domarna från Trybunał Konstytucyjny (Författningsdomstolen) att nämnda nationella bestämmelser om jäv bland annat inte tillåter yrkanden eller förklaringar som grundar sig på anmärkningar om att utnämningen av en domare är rättsstridig eller på någon annan omständighet som rör förfarandet för utnämning av en domare.

215

När det därefter gäller de övriga nationella förfaranden som Republiken Polen har åberopat och som också avses i punkt 179 ovan, det vill säga förfaranden för hänskjutande av ett mål till behörig domstol och prövning av högre instans, ska det – i likhet med vad som framhållits i punkterna 200 och 201 ovan – påpekas att de nationella bestämmelser som har ifrågasatts inom ramen för den första anmärkningen är formulerade på ett så allmänt och vagt sätt att det inte är uteslutet att de även kan utgöra hinder mot sådana förfaranden.

216

De förbud som föreskrivs i dessa nationella bestämmelser är nämligen även tillämpliga på de domstolar vid vilka frågan uppkommer om målet eventuellt ska överföras till en annan domstol med tillämpning av artikel 200.14 i civilprocesslagen och förefaller således kunna hindra dessa domstolar från att begära ett sådant hänskjutande, exempelvis när detta, under de förutsättningar som anges i domen A.K. m.fl., skulle innebära ett ifrågasättande av förenligheten med de krav på oavhängighet som följer av unionsrätten och därmed lagenligheten vad gäller den domstol vid vilken målet i fråga normalt sett ska prövas eller ett ifrågasättande i detta sammanhang av lagenligheten vad gäller ett sådant konstitutionellt organ som KRS.

217

Med hänsyn till att de omtvistade nationella bestämmelserna är allmänt hållna och vaga, kan de dessutom hindra en domstol i högre instans, som har att pröva ett avgörande från en lägre instans, från att bedöma lagenligheten av utnämningen av en domare eller dennes behörighet att fullgöra de rättskipande uppgifter som följer av utnämningen. De kan också hindra den högre instansen från att ifrågasätta domstolarnas lagenlighet, oavsett om det rör sig om att pröva den egna domstolens sammansättning eller lagenlighet i egenskap av domstol i andra instans, eller lagenligheten hos en lägre instans.

218

För det fjärde, kan Republiken Polens argument, som nämns i punkt 181 ovan och som avser en påstådd motsägelse mellan den första och den andra anmärkningen, inte heller godtas. Det är härvid tillräckligt att understryka att den andra anmärkningen avser den omständigheten att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter har exklusiv behörighet att pröva vissa frågor. Den första anmärkningen avser däremot frågan huruvida bestämmelser i vilka det föreskrivs vissa förbud som är tillämpliga på allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), inbegripet avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, är förenliga med unionsrätten.

219

Av det ovan anförda följer att de nationella bestämmelser som avses i punkt 198 ovan strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan.

220

Vad därefter gäller artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar och artikel 8 i ändringslagen, där det föreskrivs att denna artikel 55.4 ska tillämpas i mål som inletts eller avslutats innan ändringslagen trädde i kraft, framgår det bland annat av ordalydelsen i artikel 55.4 andra meningen att ”[b]estämmelserna om tilldelning av mål samt om fastställande och ändring av dömande sammansättningar … får inte åberopas för att fastställa att … det skett en felaktig tillsättning av personal vid domstolen eller att en person som inte är behörig eller saknar kompetens att döma i saken har deltagit i avgörandet”.

221

Det ska emellertid understrykas att även artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, i likhet med de nationella bestämmelser som avses i punkterna 133 och 198 ovan, nyligen infördes i det polska rättssystemet genom ändringslagen, i det särskilda sammanhang som det erinrats om i punkterna 140–145 ovan.

222

Det ska i detta hänseende närmare bestämt understrykas att vid tidpunkten för antagandet av denna nationella bestämmelse hade begäran om förhandsavgörande som nämns i tredje strecksatsen i punkt 144 ovan hänskjutits till EU-domstolen i de förenade mål som under tiden gav upphov till domen av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. (C‑748/19–C‑754/19, EU:C:2021:931).

223

I sistnämnda dom slog domstolen fast att artikel 19.1 andra stycket FEU ska tolkas så, att den utgör hinder mot nationella bestämmelser som innebär att justitieministern i en medlemsstat, på grundval av kriterier som inte offentliggörs, dels får förordna en domare från en annan domstol att tjänstgöra vid en högre brottmålsdomstol för viss tid eller tillsvidare, dels, när som helst och genom ett icke motiverat beslut, får avsluta förordnandet, oberoende av om förordnandet gäller viss tid eller tillsvidare.

224

När artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar antogs, hade kommissionen även anhängiggjort en fördragsbrottstalan vid domstolen i mål C‑791/19 mot Republiken Polen, med bland annat yrkanden om att fastställa att denna medlemsstat hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU genom att ge ordföranden för avdelningen för disciplinära mål befogenhet att skönsmässigt utse den disciplinära domstol som är behörig i första instans i ärenden som rör domare i de allmänna domstolarna.

225

Det ska i detta avseende framhållas att domstolen i punkterna 164–177 i domen av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596), godtog en sådan anmärkning och konstaterade att Republiken Polen följaktligen hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 19.1 andra stycket FEU genom att ge ordföranden på avdelningen för disciplinära mål en sådan skönsmässig befogenhet och följaktligen genom att inte säkerställa att disciplinära mål prövas av en domstol som ”inrättats enligt lag”.

226

Det framgår således att när de nationella domstolarna har att tillämpa slutsatserna av de domar från EU-domstolen som nämnts i punkterna 222 och 225 ovan, kan de behöva pröva och följaktligen behöva ”åberopa” nationella bestämmelser, såsom de som var i fråga i dessa domar, avseende ”fastställande” eller ”ändring av dömande sammansättningar”, för att i ett konkret fall konstatera att det vid en nationell domstol, till följd av tillämpningen av nämnda nationella bestämmelser och deras oförenlighet med unionsrätten, har skett ”en felaktig tillsättning av personal” eller att en person som ”inte är behörig eller saknar kompetens att döma i saken har deltagit i avgörandet”. Genom att göra detta omfattas de berörda nationella domstolarna av förbuden i artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar. Dessa förbud är för övrigt avsedda att tillämpas mer allmänt, även för det fall det görs invändningar från en enskild som grundar sig på att nationella bestämmelser om antingen tilldelning av mål, fastställande eller ändring av dömande sammansättningar, eller tillämpningen av sådana bestämmelser, strider mot de krav i unionsrätten som följer av rätten att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.

227

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att även artikel 55.4 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, och därmed även artikel 8 i ändringslagen, strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan.

228

Vad slutligen gäller det påstådda åsidosättandet av principen om unionsrättens företräde, ska det erinras om att denna princip innebär att en nationell domstol, som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser, är skyldig att säkerställa att unionsrättens krav ges full verkan i det mål som den har att pröva. Den nationella domstolen är i synnerhet skyldig att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis, även senare sådan, som strider mot unionsbestämmelser med direkt effekt, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna genom ett lagstiftningsförfarande eller annat konstitutionellt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 1978, Simmenthal, 106/77, EU:C:1978:49, punkt 24, och dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

229

Såsom framgår av fast rättspraxis har artikel 47 i stadgan en sådan direkt effekt (se, bland annat, dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 56 och där angiven rättspraxis) och det har i punkt 78 ovan erinrats om att detsamma gäller för artikel 19.1 andra stycket FEU.

230

Eftersom de nationella bestämmelser som avses i punkterna 198 och 220 ovan, genom de förbud som dessa bestämmelser uppställer, kan utgöra hinder mot att de berörda polska domstolarna underlåter att tillämpa vissa bestämmelser som befunnits strida mot unionsbestämmelser med direkt effekt, kan de även strida mot principen om unionsrättens företräde.

231

Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas såvitt avser den första anmärkningen i den del det görs gällande att artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, samt principen om unionsrättens företräde har åsidosatts.

232

I sin andra anmärkning, som ska prövas som nummer fyra i ordningen, gör kommissionen i huvudsak gällande att frågor som rör en domstols eller domares oavhängighet utgör ”övergripande frågor” som varje nationell domstol som handlägger ett mål enligt unionsrätten är skyldig att pröva mot bakgrund av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, även i förfarandets inledningsskede och när den avgör ett mål i första instans, och som den ska kunna hänskjuta till EU-domstolen för ett förhandsavgörande med stöd av artikel 267 FEUF. Den nationella domstolen ska därefter, i förekommande fall, i enlighet med principen om unionsrättens företräde, underlåta att tillämpa de nationella bestämmelser som står i strid med dessa unionsrättsliga bestämmelser, såsom de tolkas av domstolen. Sådana frågor utgör inte specifika rättsfrågor på ett eget rättsområde som i detta avseende kan omfattas av den exklusiva behörigheten för en domstol som påstås vara specialiserad.

233

Republiken Polen har således underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt nyssnämnda unionsrättsliga bestämmelser och principen om unionsrättens företräde, för det första, genom att med stöd av artikel 26.2 i den ändrade lagen om Högsta domstolen ge avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter exklusiv behörighet att pröva frågor om domarjäv och fastställande av behörig domstol i mål där det framställts invändningar om att en domstol eller en domare inte är oavhängig, och genom att förelägga den domstol som har att pröva ett mål där sådana frågor uppkommit att hänskjuta frågorna till denna avdelning, trots att den inte är behörig att pröva det aktuella målet i sak.

234

På detta sätt ville den polska lagstiftaren, för det första, hindra de nationella domstolar som har att pröva en tvist från att kontrollera – i förekommande fall genom att ställa frågor till EU-domstolen – huruvida den domstolsinstans som ska avgöra tvisten uppfyller de krav på oavhängighet och opartiskhet som följer av unionsrätten och, i avsaknad av en sådan oavhängighet och opartiskhet, hindra dem från att uppfylla sin skyldighet, som EU-domstolen framhöll i domen A.K. m.fl., att underlåta att tillämpa den nationella bestämmelse enligt vilken behörigheten att pröva en sådan tvist förbehålls den aktuella dömande instansen. Den omtvistade nationella bestämmelsen syftar även till att hindra de nationella domstolarna från att, på eget initiativ eller på begäran av en part i förfarandet, pröva om det är nödvändigt att framställa jävsinvändning mot en domare som inte uppfyller dessa krav eller att ställa frågor till EU-domstolen i detta avseende.

235

För det andra, har de unionsrättsliga bestämmelser och den princip som nämns i punkt 232 ovan även åsidosatts genom bestämmelserna i artikel 82.2–82.5 i den ändrade lagen om Högsta domstolen. Genom att föreskriva att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter är ensam behörig att avgöra rättsfrågor avseende en domares eller en domstols oavhängighet som uppkommer i mål som är anhängiga vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), och att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte är bunden av något annat avgörande från Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) samt att nämnda avdelnings avgöranden är bindande för alla andra sammansättningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), innebär dessa nationella bestämmelser att de dömande sammansättningarna vid andra avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) fråntas möjligheten att pröva sådana rättsfrågor och att ställa frågor till EU-domstolen i detta avseende.

236

För det tredje undergrävs dessa bestämmelser och denna unionsrättsliga princip av artikel 26.4–26.6 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, där det föreskrivs att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter har exklusiv behörighet att pröva en talan om fastställelse av att lagakraftvunna avgöranden eller domar som meddelats av polska domstolar, inbegripet andra avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), är rättsstridiga, om rättsstridigheten består i att ifrågasätta ställningen för den person som utnämnts till en domartjänst och som har avgjort det aktuella målet ifrågasätts, och att en sådan talan kan väckas oberoende av huruvida den berörda parten har uttömt de övriga rättsmedel som står till vederbörandes förfogande. Sådana nationella bestämmelser hindrar nämligen andra avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) från att pröva dessa frågor och ställa eventuella tolkningsfrågor till EU-domstolen i detta avseende.

237

För det fjärde strider även övergångsbestämmelserna i artikel 10 i ändringslagen mot de unionsrättsliga bestämmelser och den princip som nämns i punkt 232 ovan. I nämnda artikel 10 föreskrivs nämligen att polska domstolar, inbegripet övriga avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), före den 21 februari 2020 ska hänskjuta de mål som pågick den 14 februari samma år, och som avser frågor som numera omfattas av denna avdelnings exklusiva behörighet, till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter. Vidare föreskrivs att den avdelningen i ett sådant fall återkalla de beslut som tidigare fattats av den domstol som har hänskjutit prövningen av talan till denna avdelning, det vill säga beslut som kan innefatta en eventuell begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, och till sist att de åtgärder som vidtagits i sådana mål efter den 14 februari 2020, såsom en eventuell begäran om förhandsavgörande, saknar verkan.

238

Republiken Polen har till sitt försvar för det första gjort gällande att kommissionen har gjort en felaktig tolkning av domen A.K. m.fl. Det framgår nämligen endast av den domen att om en part gör gällande att en prövning av målet av den normalt behöriga domstolen skulle innebära ett åsidosättande av dess rättigheter enligt artikel 47 i stadgan, kan den domstol vid vilken talan väckts pröva en sådan invändning och, om invändningen är välgrundad, hänskjuta målet till en annan domstol som erbjuder de garantier för oavhängighet som krävs och som är behörig enligt lag i avsaknad av bestämmelser om behörighet för den domstol som inte erbjuder sådana garantier.

239

Det följer däremot inte av nämnda dom att alla nationella domstolar har rätt att pröva denna typ av mål. Kommissionens ståndpunkt strider för övrigt mot kravet på rätt till en domstol som inrättats enligt lag, vilket utesluter att fastställandet av behörig domstol överlåts till de rättsliga myndigheternas skönsmässiga befogenhet. I domen A.K. m.fl. skapade EU-domstolen således inte någon befogenhet för de berörda hänskjutande domstolarna att anta beslut utan rättslig grund, utan en befogenhet att hänskjuta de berörda målen till en annan domstol vars behörighet följer av en rättsakt antagen av parlamentet, i enlighet med artikel 200.14 i civilprocesslagen. Medlemsstaternas enda skyldighet i detta avseende är att, såsom krävs enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, se till att mål som har anknytning till unionsrätten anhängiggörs vid domstolar som erbjuder de garantier som krävs enligt denna bestämmelse.

240

Det fall som avses i domen A.K. m.fl. saknar dessutom samband med de ifrågasatta nationella bestämmelserna, eftersom dessa avser en domstols ståndpunkt vid vilken en jävsinvändning har framställts, vid vilken det rests en rättsfråga som rör en domstols oavhängighet eller det framförts tvivel om lagenligheten av ett lagakraftvunnet avgörande.

241

Vad för det andra mer specifikt gäller innehållet i de omtvistade nationella bestämmelserna, har Republiken Polen först vad gäller artikel 26.2 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, understrukit att prövningen av en jävsinvändning i polsk rätt aldrig har inneburit att den berörda domaren eller den berörda domstolen är behörig att pröva denna, utan prövningen måste dessförinnan göras antingen av en annan sammansättning i samma domstol eller av en domstol i högre instans. Denna nationella bestämmelse fråntar således inte de domare eller domstolar vid vilka en sådan prejudiciell fråga uppkommit en behörighet som de tidigare hade. I bestämmelsen föreskrivs endast att när jävsinvändningar som framställts mot vissa domare avseende deras oavhängighet anses berättigade, ska denna fråga hädanefter hänskjutas till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter. Det står varje medlemsstat fritt att avgöra genom vilken domstol en sådan typ av mål ska prövas, eftersom unionsrätten endast kräver att den domstol som är behörig att pröva ett mål av detta slag erbjuder de garantier som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU.

242

När det sedan gäller artikel 26.4–26.6 i den ändrade lagen om Högsta domstolen utgör fastställandet av att ett lagakraftvunnet avgörande är rättsstridigt inte en ”prejudiciell” fråga som kan prövas i inledningsskedet inom ramen för ett annat förfarande, utan kräver ett extraordinärt överklagande som per definition endast kan ges in för det fall ett sådant lagakraftvunnet avgörande meddelas, och detta vid en domstol som är behörig enligt lag, vilken med nödvändighet måste vara en annan än den domstol som har meddelat detta avgörande. Genom att föreskriva att en särskild typ av överklagande ska prövas av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), vid en avdelning som är specialiserad på frågor om rättsväsendets oberoende, förstärker dessa nationella bestämmelser de processuella garantier som parterna åtnjuter.

243

Vad därefter gäller artikel 82.2–82.5 i den ändrade lagen om Högsta domstolen har Republiken Polen understrukit att Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) enligt artikel 1 punkt 1 a i denna lag är behörig att anta beslut om rättsfrågor i samtliga mål som omfattas av denna domstols behörighet. Den andra anmärkningen bygger helt och hållet på ett påstått krav på att sådana rättsfrågor som rör rättsväsendets oberoende ska avgöras av de domstolar där dessa frågor väcks. Kommissionen har emellertid inte på något sätt styrkt att det uppställs något sådant krav. Själva syftet med förfarandet för att lösa en rättsfråga är för övrigt just att, när det föreligger en komplicerad fråga som kan ge upphov till olika tolkningar, ge en domstol till vilken en sådan fråga ställts möjlighet att hänskjuta prövningen av frågan till en högre specialiserad instans för att få nödvändiga klargöranden och för att i rättssäkerhetens intresse förebygga betydande och bestående skillnader i rättspraxis. En sådan mekanism tvingar inte heller de berörda domstolarna att begära ett avgörande i en rättsfråga utan ger dem en möjlighet att göra detta, och ett sådant avgörande avser endast en tolkning av gällande rätt och inte dess tillämpning, vilken fortsättningsvis omfattas av den behörighet som tillkommer den domstol där talan väckts i sak.

244

Slutligen har övergångsbestämmelserna i artikel 10 i ändringslagen upphört att gälla och har under alla omständigheter endast gjort det möjligt att säkerställa, i enlighet med rätten till en domstol som inrättats enligt lag, att domstolar som inte längre är behöriga överför de berörda målen till den domstol som numera är behörig.

245

För det tredje anser Republiken Polen att de omtvistade nationella bestämmelserna inte begränsar polska domstolars behörighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen i den mån de agerar inom ramen för sin territoriella och materiella behörighet. Eftersom avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter är en domstol i sista instans, är den skyldig att framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen varje gång den hyser tvivel om tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU, vilket således i praktiken ökar antalet fall där det kan finnas en skyldighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen och, följaktligen, bidrar till ett effektivare utövande av de rättigheter som följer av artikel 47 i stadgan.

246

Dessutom tillåter inte övergångsbestämmelserna i artikel 10 i ändringslagen att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter återkallar en begäran om förhandsavgörande, eftersom den tvärtom, vid tvivel om tolkningen av unionsrätten, är skyldig att bekräfta eller i sin tur ställa frågor till domstolen. Dessa övergångsbestämmelser gör det för övrigt endast möjligt att återkalla tidigare rättsakter om de hindrar att det aktuella målet prövas ”i enlighet med lag”, vilket per definition inte kan vara fallet med en begäran om förhandsavgörande. Nämnda övergångsbestämmelser förbjuder inte heller de nationella domstolar som är skyldiga att överföra de mål som de tidigare hade att pröva att begära förhandsavgörande från EU-domstolen, vilket för övrigt framgår av ett stort antal tolkningsfrågor angående kravet på domares oavhängighet som nyligen ställts till EU-domstolen.

247

För det fjärde har kommissionen inte styrkt den andra anmärkningen, som avser ett åsidosättande av principen om unionsrättens företräde, och de omtvistade nationella bestämmelserna avser inte de normkonflikter på vilka denna princip ska tillämpas.

248

Kommissionen har i sin replik preciserat att den andra anmärkningen i huvudsak syftar till att kritisera den omständigheten att de olika nationella domstolarna eller de avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som dittills var behöriga, utan särskilda legitima skäl, har fråntagits sin behörighet att pröva huruvida de aktuella kraven i unionsrätten har iakttagits. Denna nya domstolsavdelning har nämligen endast 20 domare av de 10000 domare som finns i Republiken Polen, vilket innebär att enskildas rätt till domstolsskydd och unionsrättens effektivitet försvagas avsevärt, trots att det följer av EU-domstolens praxis att alla nationella domstolar ska tillämpa de unionsrättsliga bestämmelserna om domares oavhängighet i så stor utsträckning som möjligt. Vidare har samtliga ledamöter på avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter utnämnts på förslag av KRS, i dess nya sammansättning, det vill säga under omständigheter som mycket ofta just har åberopats i jävsinvändningar om att en domare inte är oavhängig. Det kan således ifrågasättas om denna avdelning gör en opartisk bedömning av sådana frågor.

249

Vad gäller artikel 267 FEUF har kommissionen gjort gällande att det, mot bakgrund av bland annat det sammanhang i vilket de rättsliga reformer som de omtvistade nationella bestämmelserna antogs och de upprepade åtgärder som vidtagits av de polska myndigheterna för att förhindra att den mekanism för förhandsavgörande som inrättats genom denna artikel fungerar väl, klart framgår att dessa nationella bestämmelser på ett konstlat sätt har fråntagit de nationella domstolar som dittills var behöriga den materiella behörigheten att pröva den ”övergripande frågan” om domstolarnas oavhängighet som kan uppkomma i varje mål, i syfte att frånta dessa nationella domstolar möjligheten att ställa frågor till EU-domstolen på detta område, i strid med artikel 267 FEUF, jämförd med artikel 4.3 tredje stycket FEU.

250

Kommissionen har i detta avseende även gjort gällande att nationella bestämmelser som, såsom i förevarande fall, riskerar att få till följd att en nationell domstol föredrar att avstå från att ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen undergräver de nationella domstolarnas befogenheter enligt artikel 267 FEUF. När det gäller argumentet att överföringen av all materiell behörighet till en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel skulle förstärka den ändamålsenliga verkan av denna artikel, strider detta mot systematiken i artikeln, enligt vilken domstolar i lägre instans nämligen har möjlighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen.

251

Vad gäller principen om unionsrättens företräde har kommissionen angett att den, såväl i det motiverade yttrandet som i ansökan, har understrukit att den exklusiva behörighet som avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter har i de tre berörda kategorierna av mål hindrar polska domstolar från att underlåta att tillämpa sådana nationella bestämmelser som innebär att behörigheten att pröva unionsrättsliga mål har tilldelats domstolar och domare som inte uppfyller unionsrättens krav på domares oavhängighet.

252

Republiken Polen har i sin duplik gjort gällande att kommissionen i sin replik har åberopat ”nya anmärkningar” och gjort gällande att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, som har funnits sedan år 2018 och beträffande vilken förutsättningarna för utnämning av dess ledamöter är välkända, inte är oavhängig och opartisk. Eftersom dessa anmärkningar inte avser omständigheter som framkommit efter det att förfarandet inleddes och kommissionens påståenden om bristande oavhängighet och opartiskhet endast har framförts till stöd för den fjärde anmärkningen, som endast avser avdelningen för disciplinära mål, har dessa anmärkningar framställts för sent och ska därför lämnas utan avseende i enlighet med artikel 127.1 i rättegångsreglerna.

253

Enligt denna medlemsstat är dessa ”nya anmärkningar” under alla omständigheter ogrundade. Enbart den omständigheten att domarna på avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, i likhet med alla andra polska domare, utnämns genom medverkan av ett organ som KRS kan nämligen inte medföra att dessa domare blir beroende av den politiska makten. Dessutom vittnar den rättspraxis som utvecklats av avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter fullt ut om denna avdelnings oavhängighet och opartiskhet.

254

Genom att hävda att artikel 26.4–26.6 i den ändrade lagen om Högsta domstolen innebär att andra avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) fråntas sin behörighet att pröva en talan om fastställelse av att ett lagakraftvunnet beslut är rättsstridigt när den aktuella rättsstridigheten består i att ifrågasätta ställningen för den person som utnämnts till en domartjänst, har kommissionen dessutom missuppfattat räckvidden av denna nationella bestämmelse. Behörigheten för olika avdelningar i Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) fastställs i artiklarna 23–25 i den ändrade lagen om Högsta domstolen, där behörigheten att döma i civilmål förbehålls avdelningen för tvistemål, behörigheten att döma i brottmål avdelningen för brottmål och behörigheten att döma i arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål avdelningen för arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål. Sådan materiell behörighet har emellertid inte något samband med de mål i vilka förekomsten av en domares förordnande ifrågasätts, eftersom det är en problematik vars prövning omfattas av den exklusiva behörigheten för avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter.

255

Kommissionen har under alla omständigheter inte visat att det i artikel 19.1 andra stycket FEU föreskrivs en skyldighet att säkerställa att en talan om fastställelse av att ett lagakraftvunnet avgörande är rättsstridigt prövas av samtliga avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). Den har inte heller visat att unionsrätten tillämpades på ett effektivt sätt på grundval av tidigare nationella bestämmelser och att den inte längre tillämpas effektivt enligt de omtvistade nationella bestämmelserna.

256

När det gäller artikel 82.2–82.5 i den ändrade lagen om Högsta domstolen är kommissionens påstående att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter inte utgör en specialiserad domstol godtyckligt, eftersom denna avdelning faktiskt består av erfarna jurister som har en juristexamen på åtminstone postdoktornivå.

257

Slutligen hindrar de ifrågasatta nationella bestämmelserna varken de domstolar som är materiellt behöriga eller de som inte är materiellt behöriga att ställa tolkningsfrågor till domstolen, och kommissionen har inte heller förklarat på vilket sätt dessa nationella bestämmelser leder till att de nationella domstolarna avskräcks från att ställa sådana frågor eller får dem att återkalla dessa.

258

Som komplement till de principer som nämnts i punkterna 188–190 ovan erinrar domstolen om att det även följer av fast rättspraxis att det i samband med en talan enligt artikel 258 FEUF är kommissionens formella underrättelse och efterföljande motiverade yttrande till den berörda medlemsstaten som avgränsar saken i målet, vilken således därefter inte får utvidgas. Möjligheten för den berörda medlemsstaten att inkomma med sina synpunkter utgör nämligen – även om medlemsstaten anser att den inte behöver utnyttja den – en i EUF-fördraget föreskriven central rättssäkerhetsgaranti och iakttagandet av denna garanti är ett väsentligt formkrav som måste vara uppfyllt för att förfarandet för fastställelse av en medlemsstats fördragsbrott ska anses vara korrekt. Följaktligen ska det motiverade yttrandet och kommissionens talan vara grundade på samma anmärkningar som den formella underrättelsen, varigenom det administrativa förfarandet inleds (dom av den 22 september 2016, kommissionen/Republiken Tjeckien, C‑525/14, EU:C:2016:714, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

259

Syftet med det administrativa förfarandet är nämligen att ge den berörda medlemsstaten möjlighet att dels fullgöra sina skyldigheter enligt unionsrätten, dels på ett ändamålsenligt sätt bemöta de anmärkningar som framställts av kommissionen. Ett korrekt genomförande av detta förfarande utgör en i EUF-fördraget föreskriven central rättssäkerhetsgaranti, inte bara för att skydda den berörda medlemsstatens rättigheter, utan också för att säkerställa att föremålet för ett eventuellt domstolsförfarande blir klart angivet (dom av den 8 mars 2022, kommissionen/Förenade kungariket (Bekämpning av bedrägerier i form av undervärdering), punkt 131 och där angiven rättspraxis).

260

I förevarande fall har kommissionen, såsom Republiken Polen med rätta har gjort gällande, varken under det administrativa förfarandet eller i ansökan genom vilken talan väckts gjort gällande att de nationella bestämmelser som den har kritiserat inom ramen för den andra anmärkningen strider mot unionsrätten på grund av sammansättningen av avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – en avdelning som dessa nationella bestämmelser ger exklusiv behörighet – och närmare bestämt på grund av att omständigheter kring tillsättningen av ledamöterna vid denna avdelning ger upphov till en eventuell bristande opartiskhet som kan påverka avdelningen vid utövandet av denna exklusiva behörighet, trots att kommissionen hade kännedom om denna sammansättning och dessa omständigheter kring tillsättningen.

261

Genom att framföra sådana överväganden först i samband med repliken åberopar kommissionen således nya argument som på ett väsentligt sätt kan ändra räckvidden av den andra anmärkningen, så som den hittills har utformats.

262

Eftersom dessa argument har framställts för sent och i strid med de krav som det erinrats om ovan i punkterna 258 och 259, kan de inte tas upp till sakprövning.

263

Det ska för det första påpekas att det följer av de principer som det erinrats om i punkterna 63–74 ovan att även om fördelningen eller omorganiseringen av domstolars behörighet i en medlemsstat i princip omfattas av den frihet som garanteras medlemsstaternas i artikel 4.2 FEU (se, analogt, dom av den 21 december 2016, Remondis, C‑51/15, EU:C:2016:985, punkterna 40 och 41), gäller detta endast under förutsättning, bland annat, att en sådan fördelning eller omorganisation inte undergräver respekten för rättsstatens värde, som stadfästs i artikel 2 FEU, eller de krav som i detta avseende följer av artikel 19.1 andra stycket FEU, inbegripet de krav på att de domstolar som ska tolka och tillämpa unionsrätten ska vara oavhängiga, opartiska och ha inrättats enligt lag.

264

För det andra ska det erinras om att domstolen vid upprepade tillfällen förvisso har slagit fast att en medlemsstat, vid utövandet av sin behörighet avseende fördelningen av domstolars behörighet inom denna medlemsstat, under vissa omständigheter kan överlåta exklusiv behörighet att pröva vissa materiella frågor som omfattas av unionsrätten till en enda instans eller flera decentraliserade instanser.

265

Domstolen har i detta avseende bland annat understrukit att den omständigheten att en viss materiell tvist omfattas av en enda domstols exklusiva behörighet i förekommande fall kan visa sig göra det möjligt för denna domstol att skaffa sig en särskild sakkunskap som är ägnad att begränsa den genomsnittliga handläggningstiden eller att säkerställa en enhetlig praxis inom den berörda medlemsstaten och på så sätt bidra till rättssäkerheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting-04, C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 56). Domstolen har också framhållit att inrättandet av färre decentraliserade domstolar på en högre nivå än de lokala domstolarna, sammansatta av domare med större yrkeserfarenhet, skulle kunna bidra till en homogenare och mer specialiserad rättskipning på området för materiell unionsrätt och till ett effektivare skydd av de rättigheter som enskilda personer har till följd av unionsrätten (dom av den 12 februari 2015 i mål C‑567/13, Baczó och Vizsnyiczai mot kommissionen, EU:C:2015:88, punkterna 46 och 58).

266

Det ankommer således på varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning ange vilka domstolar som är behöriga och att fastställa de processuella regler som gäller för en talan som väcks för att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda åtnjuter enligt unionsrätten. Medlemsstaterna bär också ansvaret för att dessa rättigheter i varje enskilt fall tillförsäkras ett effektivt skydd. Såsom framgår av fast rättspraxis får de processuella regler som gäller för en talan som väcks för att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda åtnjuter enligt unionsrätten inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av denna rättsordning, och ett sådant krav gäller även fastställandet av vilka domstolar som är behöriga att pröva en talan som grundar sig på unionsrätten. Ett åsidosättande av dessa krav i detta avseende kan nämligen, precis som ett åsidosättande av kraven beträffande fastställandet av processuella regler, undergräva principen om ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2008, Impact, C‑268/06, EU:C:2008:223, punkterna 44–48, dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting-04, C‑93/12, EU:C:2013:432, punkterna 35–37 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl., C‑234/17, EU:C:2018:853, punkterna 22 och 23).

267

I förevarande fall kan det emellertid konstateras att kommissionen emellertid inte i sin talan har gjort gällande, och än mindre styrkt, att den behörighetskoncentration som de omtvistade nationella bestämmelserna innebär till förmån för avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter kan ge upphov till processuella olägenheter som i sig kan undergräva effektiviteten av de rättigheter som följer av unionsrätten genom att göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt för enskilda att utöva dessa rättigheter.

268

För det tredje ska det emellertid påpekas att till skillnad från den behörighet avseende materiella unionsrättsliga bestämmelser som bland annat var aktuell i de mål som avgjordes genom de domar som nämns i punkterna 265 och 266 ovan, avser den omorganisation och koncentration av domstolars behörighet som kommissionen har kritiserat genom sin andra anmärkning vissa krav som följer av bestämmelserna i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, det vill säga bestämmelser av både konstitutionell och processuell karaktär, och vars iakttagande måste garanteras inom samtliga unionsrättens materiella tillämpningsområden och vid samtliga nationella domstolar som har att avgöra mål inom dessa områden.

269

Såsom det har erinrats om i punkt 69 ovan ger artikel 19.1 andra stycket FEU nämligen uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU. Medlemsstaterna är härvid skyldiga att tillhandahålla ett system med rättsmedel och förfaranden som säkerställer att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom alla de områden som omfattas av unionsrätten. Principen om ett effektivt domstolsskydd, till vilken det hänvisas i artikel 19.1 andra stycket FEU, utgör en allmän unionsrättslig princip som numera stadfästs i artikel 47 i stadgan.

270

De två sistnämnda unionsrättsliga bestämmelserna och denna allmänna princip har ett nära samband med principen om unionsrättens företräde. De nationella domstolarnas genomförande av sistnämnda princip bidrar nämligen till att säkerställa ett effektivt skydd av de rättigheter som enskilda åtnjuter enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2010, Winner Wetten, C‑409/06, EU:C:2010:503, punkterna 53–55 och där angiven rättspraxis).

271

Enligt den fasta rättspraxis som det erinrats om i punkt 228 ovan kräver principen om unionsrättens företräde, som även är av konstitutionell karaktär, att de nationella domstolar som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser säkerställer att dessa bestämmelser ges full verkan i de mål som de har att avgöra, genom att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som strider mot unionsbestämmelser med direkt effekt, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna genom ett lagstiftningsförfarande eller annat konstitutionellt förfarande.

272

Domstolen har således slagit fast att varje bestämmelse i en nationell rättsordning eller varje lagstiftnings-, förvaltnings- eller domstolspraxis som kan leda till att unionsrättens verkan försvagas, på grund av att den domstol som är behörig att tillämpa denna rätt förvägras möjligheten att vid tillämpningstillfället göra allt som erfordras för att bortse från nationella lagbestämmelser vilka eventuellt kan hindra de direkt tillämpliga unionsrättsliga bestämmelsernas fulla verkan, är oförenlig med de krav som följer av unionsrättens natur (dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality och Commissioner of An Garda Síochána, C‑378/17, EU:C:2018:979, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

273

Domstolen har preciserat att så bland annat skulle vara fallet om det föreligger en motsättning mellan en unionsrättslig bestämmelse och en senare nationell lag, varvid lösningen av den tvisten är förbehållen en annan myndighet – med egen befogenhet att företa skönsmässig bedömning – än den domstol som har att säkerställa unionsrättens tillämpning (dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality och Commissioner of An Garda Síochána, C‑378/17, EU:C:2018:979, punkt 37 och där angiven rättspraxis), även om det till följd därav uppkomna hindret mot unionsrättens fulla verkan endast var tillfälligt (dom av den 8 september 2010, Winner Wetten, C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

274

Såsom det har erinrats om i punkt 128 ovan har det genom fördragen inrättats ett domstolssystem som är avsett att säkerställa att unionsrätten ges en konsekvent och enhetlig tolkning, för att säkerställa att särdragen och autonomin i unionens rättsordning bevaras. Det ankommer i detta sammanhang på de nationella domstolarna och EU-domstolen att säkerställa såväl att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater som att upprätthålla ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda åtnjuter enligt unionsrätten.

275

Det framgår dessutom av domstolens fasta praxis att kärnan i det sålunda utformade domstolssystemet utgörs av förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF som, genom att det inrättas en dialog mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna, syftar till att garantera en enhetlig tolkning av unionsrätten och därigenom göra det möjligt att säkerställa unionsrättens koherens, fulla verkan och autonomi samt, i slutändan, den specifika karaktären hos den rättsordning som inrättats genom fördragen (dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl., C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

276

I detta sammanhang har domstolen bland annat, såsom framgår av punkterna 129–131 ovan, konstaterat att den grundläggande rätten till en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag, innebär att varje nationell domstol som ska tillämpa unionsrätten är skyldig att kontrollera om den genom sin sammansättning utgör en sådan domstol när det uppstår allvarligt tvivel i detta avseende, varvid en sådan kontroll är nödvändig med hänsyn till det förtroende som domstolarna i ett demokratiskt samhälle måste kunna inge hos enskilda. En sådan nationell domstol måste även under vissa omständigheter kunna kontrollera om en oegentlighet i förfarandet för utnämning av en domare kan ha lett till en kränkning av denna grundläggande rättighet.

277

Det kan därför vara motiverat att en domare som inte har uppmärksammat sin egen jävssituation och som är föremål för en jävsinvändning som framställts av en part i målet på grund av att den berörda domaren eventuellt befinner sig i en intressekonflikt, inte deltar i beslutet rörande denna invändning och att behörigheten att pröva en sådan framställan anförtros, vilket var fallet i Polen innan de omtvistade nationella bestämmelserna trädde i kraft, antingen en annan sammansättning av den berörda domstolen eller domstolen på nästa högre nivå, beroende på omständigheterna. På samma sätt kan det vara förenligt med god rättskipning att konflikter om materiell eller territoriell behörighet som kan uppstå mellan flera domstolar avgörs av en tredje instans.

278

De skyldigheter som avses i punkt 276 ovan är däremot sådana att de inte medger att prövningen av huruvida de nationella domstolarna iakttar och tillämpar de krav som följer av bestämmelserna i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, såsom de tolkats av EU-domstolen, inom ramen för en sådan omorganisation av domstolarnas behörighet som kommissionen har ifrågasatt genom sin andra anmärkning, generellt och utan åtskillnad anförtros en enda specifik nationell instans, i synnerhet om denna instans enligt nationell rätt inte får pröva vissa aspekter som följer av dessa krav.

279

I detta hänseende ska det för övrigt påpekas att de överväganden som domstolen har hänvisat till i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 265 ovan, avseende de fördelar som kan vara knutna till en specialisering i fråga om rättskipning, expertis, en förkortad genomsnittlig handläggningstid eller en enhetlig tillämpning av lagstiftningen, inte kan ges företräde när det gäller de krav som följer av principen om ett effektivt domstolsskydd, vars iakttagande varje nationell domstol per definition, oberoende av dess nivå eller materiella kompetensområde, ska kunna säkerställa i den mån det krävs i det konkreta mål som den har att avgöra, om nödvändigt genom att samarbeta med EU-domstolen med stöd av artikel 267 FEUF.

280

I förevarande fall konstaterar domstolen för det första att de nationella bestämmelser som kommissionen har ifrågasatt genom den andra anmärkningen syftar till att ge en enda instans, i förevarande fall en specifik avdelning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), en generell befogenhet att pröva att de krav som följer av denna princip vad gäller oavhängigheten hos samtliga domstolar och domare, vare sig det rör sig om allmänna domstolar eller förvaltningsdomstolar, genom att utesluta att en sådan prövning kan göras av någon av dessa andra domstolar, det vill säga av andra avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen), och därigenom frånta de nationella domstolar den behörighet som de hittills haft att utföra olika typer av prövningar avseende sådana krav och därvidlag direkt tillämpa de slutsatser som följer av EU-domstolens praxis.

281

Såsom framgår av artikel 26.2 i den ändrade lagen om Högsta domstolen har avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter getts exklusiv behörighet att pröva ”yrkanden eller förklaringar” avseende en ”jävsinvändning” mot en domare eller ”fastställande av behörig en domstol” vid vilken ett förfarande ska genomföras, ”som innehåller grunder om att den berörda domstolen eller domaren inte är oavhängig”. Dylika yrkanden eller förklaringar ska således omedelbart hänskjutas till denna avdelning av varje annan domstol som handlägger ett mål, även när saken i målet avser ett område som omfattas av unionsrätten.

282

Vidare framgår det av artikel 82.2–82.5 i den ändrade lagen om Högsta domstolen att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter i plenum har likaledes exklusiv behörighet när det vid prövningen av ett överklagande till högsta instans eller ett annat pågående överklagande till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), inbegripet vid övriga avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), ”uppkommer en rättsfråga om en domares eller en domstols oavhängighet”. I ett sådant fall föreskrivs nämligen i artikel 82.2 i denna lag att den sammansättning vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) som har att pröva det aktuella målet ”ska vilandeförklara målet och hänskjuta det till avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter”. Det preciseras vidare att ett beslut som denna avdelning fattar med stöd av denna bestämmelse är ”bindande för samtliga sammansättningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)”.

283

Dessutom föreskrivs i artikel 26.4–26.6 i den ändrade lagen om Högsta domstolen bland annat att avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter är ensam behörig att pröva ”överklaganden av lagakraftvunna domar eller domar från [Sąd Najwyższy (Högsta domstolen)], allmänna domstolar, militärdomstolar och förvaltningsdomstolar, inbegripet [Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen)]”, om ”rättsstridigheten består i att ifrågasätta ställningen för den person som utnämnts till en domartjänst och som har avgjort målet”.

284

Det ska emellertid påpekas att den allmänt hållna ordalydelsen i artikel 26.4–26.6 i den ändrade lagen om Högsta domstolen förefaller göra det möjligt för avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter att göra en efterhandskontroll av samtliga lagakraftvunna avgöranden som meddelats av alla andra polska domstolar och förvaltningsdomstolar, inbegripet lagakraftvunna avgöranden från andra avdelningar vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen), varje gång som ställningen ifrågasätts vad avser en person som utnämnts till en domartjänst och som har deltagit i avgörandet i något skede av handläggningen av det berörda målet.

285

Vidare ska det beaktas att de nationella bestämmelser som ifrågasatts inom ramen för den andra anmärkningen infördes i lagen om Högsta domstolen genom ändringslagen, i ett skyndsamt förfarande och i det särskilda sammanhang som beskrivits ovan i punkterna 140–145, samtidigt som de övriga bestämmelser som kommissionen har kritiserat inom ramen för den första och den tredje anmärkningen. Såsom framgår av de konstateranden som domstolen gjorde vid prövningen av den första och den tredje anmärkningen, motiveras domstolens godtagande av dessa anmärkningar bland annat av den omständigheten att de omtvistade nationella bestämmelserna – på grund av de förbud och disciplinära överträdelser som föreskrivs i dessa bestämmelser gällande domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och samtliga allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar – är ägnade att hindra dessa domare och domstolar från att göra vissa konstateranden och bedömningar som under vissa omständigheter ankommer på dem enligt unionsrätten mot bakgrund av de krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan.

286

I ett sådant sammanhang kan den omständigheten att den nationella lagstiftaren omorganiserar den behörighet som tillkommer domstolarna och ger en enda nationell instans behörighet att kontrollera efterlevnaden av vissa väsentliga krav som följer av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilken stadfästs i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, trots att behovet av en sådan prövning, beroende på omständigheterna, kan uppkomma vid varje nationell domstol, samtidigt som det kombineras med införandet av ovannämnda förbud och disciplinära överträdelser, bidra till att ytterligare försvaga en effektiv prövning av att denna grundläggande rättighet iakttas, trots att en sådan prövning enligt unionsrätten åvilar samtliga nationella domstolar. Detta gäller i än högre grad eftersom denna instans, såsom påpekats i punkt 198 ovan, i förevarande fall inte kan pröva en begäran som har hänskjutits till den av en nationell domstol och som avser ”[fastställande och bedömning av] lagenligheten av utnämningen av en domare eller dennes behörighet att fullgöra rättskipande uppgifter”.

287

Genom att på detta sätt, utan åtskillnad, hindra alla dessa andra domstolar, oavsett deras nivå eller det skede i förfarandet som de behandlar målet och även om talan i förekommande fall väckts vid dessa domstolar i mål som rör tillämpningen av materiella unionsrättsliga bestämmelser, från att omedelbart göra vad som är nödvändigt för att säkerställa att berörda enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas, genom att i förekommande fall själva inte tillämpa nationella bestämmelser som strider mot de krav som följer av unionsrätten, innebär de nationella bestämmelser som kommissionen ifrågasatt inom ramen för den andra anmärkningen även ett åsidosättande av principen om unionsrättens företräde.

288

När det slutligen gäller artikel 10 i ändringslagen räcker det att konstatera att eftersom syftet med denna artikel i sak är att precisera i vilken utsträckning och hur den exklusiva behörighet som tilldelats avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter genom de nationella bestämmelser som avses ovan i punkterna 281–283, ska utövas i fråga om mål som är anhängiga den dag då lagen träder i kraft, så är denna artikel oupplösligt förbunden med dessa nationella bestämmelser och strider därför, av samma skäl som anges ovan i punkterna 268–287, såväl mot artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan och mot principen om unionsrättens företräde.

289

Av det ovan anförda följer att talan ska bifallas såvitt avser den andra anmärkningen, i den del den avser ett åsidosättande av artikel 19.1 andra stycket FEU jämförd med artikel 47 i stadgan samt av principen om unionsrättens företräde.

290

När det gäller artikel 267 FEUF konstaterar domstolen att själva den omständigheten att en enda instans, i förevarande fall avdelningen för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter, ges exklusiv behörighet att avgöra vissa frågor som rör tillämpningen av artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan, kan hindra, eller åtminstone avskräcka, andra domstolar, som på så sätt fråntagits all intern behörighet att själva pröva dylika frågor, från att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, vilket, såsom framgår av de principer som det erinrats om i punkterna 155–158 ovan, strider mot artikel 267 FEUF.

291

Vad för övrigt gäller det mer allmänna sammanhang i vilket ändringslagen och de ifrågasatta nationella bestämmelserna antogs, ska det även erinras om, såsom kommissionen har påpekat och som framgår av flera nyligen meddelade domar från EU-domstolen, att de polska myndigheternas försök att avskräcka eller hindra nationella domstolar från att begära förhandsavgörande från EU-domstolen rörande artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan i samband med de senaste lagstiftningsreformerna som påverkar rättsväsendet i Polen, har ökat på senare tid (se, bland annat, dom av den 2 mars 2021, A. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel,) C‑824/18, EU:C:2021:153, punkterna 99–106 och där angiven rättspraxis).

292

Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas såvitt avser den andra anmärkningen.

293

Genom sin femte anmärkning har kommissionen gjort gällande att artikel 88 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, artikel 45.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och artikel 8.2 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar strider mot artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan samt mot artikel 6.1 första stycket c och e, artikel 6.3 och artikel 9.1 i dataskyddsförordningen.

294

Enligt kommissionen innebär dessa nationella bestämmelser att domare vid de olika berörda domstolarna är skyldiga att lämna en skriftlig anmälan angående deras tillhörighet till en förening, en ideell stiftelse eller ett politiskt parti, samt vilka uppdrag de innehar i dessa, och att sådana uppgifter ska offentliggöras i Biuletyn Informacji Publicznej. Kommissionen är av uppfattningen att detta utgör en behandling av personuppgifter, eftersom sådana uppgifter rör tydligt identifierade fysiska personer som agerar i sin privata sfär.

295

Insamlingen och offentliggörandet av dessa personuppgifter omfattas inte heller av domstolsväsendets organisation och det eventuella funktionella sambandet mellan uppgifterna och utövandet av domarämbetet gör det under alla omständigheter inte möjligt att undanta sådana åtgärder från dataskyddsförordningens tillämpningsområde. Nämnda åtgärder är nämligen avsedda att påverka domarnas karriär och utövandet av deras ämbete och kan påverka deras oavhängighet, trots att skyddet för domarnas oavhängighet ska säkerställas enligt artikel 19.1 andra stycket FEU när dessa domare ska tillämpa och tolka unionsrätten.

296

De aktuella personuppgifterna hänför sig dessutom till de kategorier av känsliga uppgifter som omfattas av det förstärkta förbud och skydd som införts genom artikel 9.1 i dataskyddsförordningen, såsom uppgifter som kan röja de berörda domarnas politiska eller filosofiska åsikter.

297

Kommissionen anser att även om det antas att målen, som framgår av redogörelsen för skälen till det lagförslag som ledde till antagandet av artikel 88 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, som syftar till att bevara domarnas politiska neutralitet och opartiskhet samt förtroendet för domarnas opartiskhet, och att skydda domarämbetets värdighet, kan anses vara legitima, så är de aktuella skyldigheterna i fråga om anmälan och offentliggörande emellertid inte nödvändiga för att uppnå dessa mål. De ingrepp i de berördas rätt till respekt för privatlivet och skydd för deras personuppgifter som dessa skyldigheter innebär är därför inte förenliga med proportionalitetsprincipen och strider således mot de krav som följer av de olika unionsrättsliga bestämmelser som nämns i punkt 293 ovan.

298

Sådana åtgärder är nämligen inte strikt begränsade till vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål, eftersom det finns mindre restriktiva åtgärder i detta avseende, såsom jävsförfaranden och tillhandahållande av information till de organ som har till uppgift att säkerställa att yrkesmässiga normer iakttas eller att utse ledamöterna i de dömande sammansättningarna angående viss verksamhet som domarna utför utanför sitt ämbete och som skulle kunna ge upphov till intressekonflikter för dem i ett visst mål. Dessa mindre ingripande medel gör det dessutom möjligt att undvika att de sålunda insamlade uppgifterna används i andra syften än de som påstås vara de som eftersträvas, såsom yttre påtryckningar mot domare som undergräver deras oavhängighet eller en vilja att skada dels deras yrkesmässiga anseende och auktoritet genom att främja en misstro från allmänheten gentemot dem, dels deras karriärutveckling genom att utsätta dem för diskriminering.

299

Den omständigheten att en person tidigare tillhört ett politiskt parti är dessutom något som rör denna persons privatliv innan vederbörande utnämndes till domare och kan inte direkt påverka personens nuvarande verksamhet. Detta gäller särskilt tillhörigheten till ett politiskt parti före den 29 december 1989, eftersom inhämtandet av sådana uppgifter saknar relevans för bedömningen av en domares opartiskhet i de mål som domaren ska pröva mer än 30 år senare. Den obligatoriska anmälan och offentliggörandet av sådana personuppgifter är således inte heller ägnade att uppnå de mål som görs gällande i förevarande fall.

300

De aktuella nationella åtgärderna liknar i själva verket en ordning för övervakning av domare vars plötsliga införande inte stöds av någon motivering eller konkret behov, eftersom domarnas opolitiska karaktär och opartiskhet redan sedan länge har säkerställts, bland annat genom artikel 178 i konstitutionen. I denna bestämmelse föreskrivs en sådan opolitisk karaktär genom avläggande av en ed, enligt vilken domare ska sköta rättskipningen ”fullständigt opartiskt” och genom den skyldighet att avhålla sig från varje handling som skulle kunna ”undergräva förtroendet för domarnas opartiskhet” som föreskrivs artiklarna 66 och 82 i lagen om allmänna domstolar.

301

Republiken Polen har till sitt försvar gjort gällande att dataskyddsförordningen inte är tillämplig på den aktuella behandlingen av personuppgifter, eftersom den utförs som ett led i en verksamhet som inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, i den mening som avses i artikel 2.2 a i förordningen, det vill säga organisation och administration av rättsväsendet, med vilken de berörda uppgifterna har ett ”direkt samband”, eftersom den avser utövande av domarämbetet.

302

Republiken Polen har vidare gjort gällande att även om dataskyddsförordningen skulle vara tillämplig i förevarande fall, är det legitima syftet med de ifrågasatta nationella bestämmelserna att stärka domarnas opartiskhet och politiska neutralitet genom att upplysa enskilda om att det eventuellt föreligger jävsgrunder som de kan åberopa i ett visst mål och att dessa nationella bestämmelser är proportionerliga i detta syfte.

303

För det första skulle nämligen en tidigare anslutning till ett politiskt parti – även när anslutningen skett före den 29 december 1989 och ingår i ett historiskt sammanhang av politisering av den dömande makten – kunna påverka den berörda domstolens nuvarande och framtida dömande verksamhet.

304

För det andra har kommissionen inte styrkt sina påståenden att de ifrågasatta nationella bestämmelserna kan skada domarnas yrkesmässiga anseende och oavhängighet samt medföra en risk för diskriminering i deras yrkeskarriär eller att de kan användas för sådana ändamål. I synnerhet skulle tillhandahållandet av de berörda uppgifterna inte ha någon inverkan på domarens behörighet att döma i saken, på fördelningen av mål inom den domstol där domaren tjänstgör eller på vederbörandes karriärutveckling. Tillhandahållandet av dessa uppgifter påverkar inte heller den berörda domarens oavhängighet eller opartiskhet i de mål som denne har att avgöra, och kan inte heller leda till att den berörda domaren automatiskt anses vara jävig i dessa mål. Kommissionen har för övrigt inte åberopat något konkret fall i vilket sådana uppgifter har använts på det sätt som hävdas.

305

För det tredje kan det mål som eftersträvas med de ifrågasatta nationella bestämmelserna inte uppnås med mindre restriktiva medel, eftersom enskilda, i avsaknad av tillgång till de berörda uppgifterna, inte kan få kännedom om eventuella jävsgrunder rörande de domare som ska avgöra ett mål som rör dem.

306

De berörda uppgifterna omfattas för övrigt inte av de kategorier som avses i artikel 9.1 dataskyddsförordningen, eftersom de ifrågasatta nationella bestämmelserna inte syftar till att en domare ska lämna ut uppgifter om sin politiska åskådning eller sina filosofiska övertygelser. Dessa nationella bestämmelser innehåller dessutom inte någon uppräkning av de typer av anslutning som ska nämnas, och det ska därför i varje enskilt fall bedömas huruvida den aktuella anmälningsskyldigheten är tillämplig, bland annat med beaktande av de begränsningar som gäller för ingrepp i privatlivet och, i synnerhet, artikel 53.7 i konstitutionen, enligt vilken det är förbjudet för offentliga myndigheter att kräva att en persons livsåskådning, en persons övertygelse eller religion ska lämnas ut. Under alla omständigheter uppfyller nämnda nationella bestämmelser, av de skäl som Republiken Polen tidigare har anfört, även kravet på proportionalitet i artikel 9.2 g i dataskyddsförordningen.

307

Slutligen försöker kommissionen övervältra sin bevisbörda genom att hävda att det ankommer på Republiken Polen att lägga fram de faktiska omständigheter som motiverar antagandet och styrker proportionaliteten av dessa nationella bestämmelser enbart på grund av att det inte förelåg några sådana bestämmelser tidigare.

308

Det ska för det första påpekas att kommissionen genom sin femte anmärkning har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Polen, genom att anta artikel 88 a i den ändrade lagen om allmänna domstolar, artikel 45.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och artikel 8.2 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar, har underlåtit att uppfylla såväl sina skyldigheter enligt artikel 6.1 första stycket c och e, artikel 6.3 och artikel 9.1 i dataskyddsförordningen som de skyldigheter som följer av artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan.

309

Under dessa omständigheter ankommer det på domstolen att pröva de separata fördragsbrott som kommissionen har gjort gällande (se, analogt, dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätter till jordbruksmark), C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 131, och dom av den 18 juni 2020, kommissionen/Ungern (Insyn i föreningar), C‑78/18, EU:C:2020:476, punkt 143).

310

Vad, för det andra, gäller syftet med de nationella bestämmelser som kommissionen har kritiserat inom ramen för den femte anmärkningen, ska det påpekas att dessa bestämmelser ålägger domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar att – beroende på vilken domstol de tillhör och vilken ställning de har vid respektive domstol – göra en anmälan som i de flesta fall ska lämnas till ordföranden för en allmän domstol eller förvaltningsdomstol, och i undantagsfall avseende ordförandena för en Sąd Apelacyjny (Appellationsdomstol), förste ordföranden för Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) och ordföranden för Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen), antingen till KRS eller till justitieministern. Enligt samma nationella bestämmelser ska dessa nationella myndigheter därefter, inom 30 dagar, offentliggöra uppgifterna i anmälan i Biuletyn Informacji Publicznej på internet.

311

Med hänsyn till att insamlingen av dessa uppgifter har kritiserats av kommissionen, eftersom den äger rum i syfte att offentliggöra uppgifterna på internet, ska dessa båda åtgärder bedömas tillsammans mot bakgrund av de unionsrättsliga bestämmelser vars åsidosättande kommissionen i förevarande fall har gjort gällande.

312

Vidare framgår det av de ifrågasatta nationella bestämmelserna, och närmare bestämt av ordalydelsen i artikel 88 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, till vilken det hänvisas i artikel 45.3 i den ändrade lagen om Högsta domstolen och artikel 8.2 i den ändrade lagen om förvaltningsdomstolar, att de uppgifter som är föremål för en anmälan i syfte att offentliggöras på internet är av tre slag. Dessa uppgifter avser nämligen, för det första, den berörda domarens tillhörighet till en förening, med uppgift om föreningens namn och säte, de uppdrag som innehas och den period under vilken domaren är medlem, för det andra, de uppdrag som domare har i ett organ i en ideell stiftelse, med angivande av stiftelsens namn och säte och den period under vilken dessa uppdrag innehas, och, för det tredje, den berördes tillhörighet till ett politiskt parti innan vederbörande utnämndes till en domartjänst och under utövandet av ämbetet före den 29 december 1989, med angivande av namnet på detta politiska parti, de uppdrag som innehafts och den period under vilken vederbörande var medlem i det aktuella partiet.

313

Republiken Polen har gjort gällande att dataskyddsförordningen inte är tillämplig på de omtvistade nationella bestämmelserna. Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 2.1 dataskyddsförordningen ska förordningen tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk väg samt på annan behandling än automatisk av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i ett register.

314

I artikel 2.2 a i dataskyddsförordningen preciseras emellertid att denna förordning inte ska tillämpas på behandling av personuppgifter ”som utgör ett led i en verksamhet som inte omfattas av unionsrätten”.

315

Det ska i detta hänseende för det första påpekas att varken den omständigheten att de uppgifter som avses i de omtvistade nationella bestämmelserna avser domare eller den omständigheten att denna information eventuellt kan ha vissa kopplingar till domarnas tjänsteutövning i sig medför att dessa nationella bestämmelser undantas från dataskyddsförordningens tillämpningsområde.

316

Det bör nämligen noteras att det undantag som föreskrivs i artikel 2.2 a i dataskyddsförordningen innebär att det system för skydd av personuppgifter som föreskrivs i denna förordning inte är tillämpligt, och därmed avviker från förordningens underliggande mål att säkerställa skyddet av fysiska personers grundläggande rättigheter och friheter när det gäller behandling av personuppgifter, däribland rätten till respekt för privat- och familjeliv och rätten till skydd av personuppgifter som stadfästs i artiklarna 7 och 8 i stadgan. Följaktligen ska detta undantag, liksom de övriga undantag från denna tillämplighet som föreskrivs i artikel 2.2, tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 februari 2019, Buivids, C‑345/17, EU:C:2019:122, punkt 41 och där angiven rättspraxis, och dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

317

Domstolen har således slagit fast att artikel 2.2 a i dataskyddsförordningen, jämförd med skäl 16 och artikel 2.2 b i samma förordning samt artikel 3.2 första strecksatsen i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31), som artikel 2.2 a och b i förordningen delvis bygger på, ska anses ha som enda syfte att från dataskyddsförordningens tillämpningsområde undanta sådan behandling av personuppgifter som statliga myndigheter utför inom ramen för en verksamhet som syftar till att skydda den nationella säkerheten eller en verksamhet som kan placeras i samma kategori, vilket innebär att enbart den omständigheten att en verksamhet är specifik för staten eller för en offentlig myndighet inte räcker för att detta undantag automatiskt ska vara tillämpligt på en sådan verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkterna 63–66 och där angiven rättspraxis, och dom av den 20 oktober 2022, Koalitsia Demokratichna Bulgaria – Obedinenie, C‑306/21, EU:C:2022:813, punkterna 36–39).

318

Verksamhet som syftar till att bevara den nationella säkerheten, i den mening som avses i artikel 2.2 a i dataskyddsförordningen, omfattar särskilt sådan verksamhet som syftar till att skydda statens grundfunktioner och samhällets grundläggande intressen (dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 67, och dom av den 20 oktober 2022, Koalitsia Demokratichna Bulgaria – Obedinenie, C‑306/21, EU:C:2022:813, punkt 40).

319

Även om säkerställandet av god rättskipning i medlemsstaterna och, i synnerhet, antagandet av bestämmelser som är tillämpliga på domares ställning och tjänsteutövning omfattas av medlemsstaternas behörighet, kan de åtgärder som omfattas av de nationella bestämmelser som kommissionen har ifrågasatt inom ramen för den femte anmärkningen inte anses utgöra en del av en verksamhet som inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, i den mening som avses i artikel 2.2 a i dataskyddsförordningen, såsom en verksamhet som syftar till att skydda nationell säkerhet.

320

Det framgår uttryckligen av skäl 20 i dataskyddsförordningen att denna förordning bland annat är tillämplig på domstolars och andra rättsliga myndigheters verksamhet, med förbehåll för vissa anpassningar som föreskrivs eller tillåts enligt förordningen när detta sker inom ramen för domstolars eller andra rättsliga myndigheters utövande av dömande verksamhet.

321

Det ska emellertid påpekas att även om det i de ifrågasatta nationella bestämmelserna, såsom påpekats i punkt 312 ovan, föreskrivs att insamlingen och offentliggörandet av de berörda uppgifterna på internet visserligen i allmänhet ankommer på domstolsordförandena, antingen inom de allmänna domstolarna eller inom förvaltningsdomstolarna och, i undantagsfall, på KRS eller justitieministern, utgör sådana åtgärder inte en del av de berörda myndigheternas dömande verksamhet, vilket innebär att artikel 2.2 a i dataskyddsförordningen inte är tillämplig på dessa åtgärder.

322

För det andra ska det erinras om att enligt artikel 4.1 i dataskyddsförordningen avses med ”personuppgifter””varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person”. I artikel 4.2 i dataskyddsförordningen definieras ”behandling” som ”en åtgärd eller kombination av åtgärder beträffande personuppgifter eller uppsättningar av personuppgifter, oberoende av om de utförs automatiserat eller ej”. Som exempel på sådana åtgärder anges bland annat ”insamling, registrering … spridning eller tillhandahållande på annat sätt” av sådana uppgifter.

323

I förevarande fall kan det konstateras att de uppgifter som det är obligatoriskt att anmäla och offentliggöra avser identifierade eller identifierbara fysiska personer, och att de således omfattas av begreppet ”personuppgifter” i den mening som avses i artikel 4.1 i dataskyddsförordningen. Dessa uppgifter avser nämligen namngivna personer och rör deras tillhörighet till föreningar, ideella stiftelser och politiska partier samt de uppdrag som dessa personer har eller har innehaft i dessa. Den omständigheten att dessa uppgifter omfattas av ett sammanhang som rör anmälarens yrkesverksamhet innebär inte att de förlorar denna egenskap (dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

324

Dessutom medför nationella bestämmelser som, liksom i det aktuella fallet, innebär att det är obligatoriskt att anmäla och offentliggöra uppgifterna i fråga på internet, att det sker en insamling, registrering och spridning av dessa uppgifter, det vill säga en uppsättning åtgärder som utgör ”behandling” av personuppgifter i den mening som avses i artikel 4.2 i dataskyddsförordningen (se, vad gäller offentliggörande av personuppgifter på internet, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

325

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att de ifrågasatta nationella bestämmelserna omfattas av dataskyddsförordningens tillämpningsområde och att de således måste vara förenliga med bestämmelserna i denna förordning, vilka kommissionen anser har åsidosatts i förevarande fall.

326

Enligt artikel 51.1 i stadgan riktar sig bestämmelserna i denna stadga till medlemsstaterna när dessa tillämpar unionsrätten.

327

I förevarande fall framgår det av övervägandena i punkterna 313–325 ovan att de ifrågasatta nationella bestämmelserna innebär behandling av personuppgifter och att de omfattas av dataskyddsförordningens tillämpningsområde. Av detta följer att Republiken Polen, när den antog nämnda nationella bestämmelser, bland annat var skyldig att genomföra dataskyddsförordningen.

328

Eftersom dessa personuppgifter innehåller uppgifter om identifierade fysiska personer, påverkar dessutom den omständigheten att var och en ur den breda allmänheten ges tillgång till dessa uppgifter de berörda personernas grundläggande rätt till respekt för privatlivet enligt artikel 7 i stadgan, utan att det i detta sammanhang är relevant att uppgifterna kan ha samband med deras yrkesverksamhet. Att göra sådana uppgifter tillgängliga för allmänheten utgör dessutom en behandling av personuppgifter som omfattas av artikel 8 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

329

Att dessa personuppgifter görs tillgängliga för tredje man utgör således ett ingrepp i de grundläggande rättigheter som fastställs i artiklarna 7 och 8 i stadgan, oberoende av hur de tillhandahållna uppgifterna senare används. Det har i detta hänseende föga betydelse huruvida de uppgifter avseende privatlivet är av känslig art eller huruvida de berörda personerna har fått utstå eventuella olägenheter på grund av detta ingrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

330

Av det ovan anförda följer att artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan är tillämpliga i förevarande fall och att de ifrågasatta nationella bestämmelserna således måste vara förenliga med dessa artiklar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2020, kommissionen/Ungern (Insyn i föreningar), C‑78/18, EU:C:2020:476, punkt 103).

331

Det ska inledningsvis understrykas att det finns ett nära samband mellan dataskyddsförordningen och bestämmelserna i artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan, mot bakgrund av vilka förordningen ska tolkas.

332

Det framgår för övrigt av artikel 1.2 i dataskyddsförordningen, jämförd med skälen 4 och 10 i densamma, att syftet med denna förordning bland annat är att säkerställa en hög skyddsnivå för fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter med avseende på behandling av personuppgifter. Denna rättighet erkänns även i artikel 8 i stadgan och har ett nära samband med rätten till respekt för privatlivet, som stadfästs i artikel 7 i stadgan (dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 61). Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 235 i sitt förslag till avgörande, anses därför en behandling av personuppgifter som uppfyller villkoren för laglig behandling av personuppgifter enligt denna förordning i princip även uppfylla kraven i artiklarna 7 och 8 i stadgan (se, analogt, dom av den 27 september 2017, Puškár, C‑73/16, EU:C:2017:725, punkt 102).

333

Vidare har kommissionen, såsom framgår av de argument som den har utvecklat till stöd för den femte anmärkningen, ifrågasatt att de ifrågasatta nationella bestämmelserna verkligen eftersträvar de mål som Republiken Polen har anfört och gjort gällande att de ingrepp i de grundläggande rättigheterna till skydd för personuppgifter och respekt för privatlivet som följer av dessa bestämmelser i vart fall inte är förenliga med det proportionalitetskrav som följer av de olika unionsrättsliga bestämmelser som kommissionen anser har åsidosatts. Eftersom kommissionen inte har påstått att nämnda nationella bestämmelser inte uppfyller andra krav som följer av nämnda unionsrättsliga bestämmelser, ska domstolen begränsa sig till att pröva anmärkningen såsom den formulerats av kommissionen och följaktligen pröva nämnda nationella bestämmelser enbart utifrån deras proportionalitet mot bakgrund av de mål som Republiken Polen har åberopat.

334

I detta avseende framgår det, för det första, av fast rättspraxis att de grundläggande rättigheterna avseende respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter, vilka garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan, inte utgör några absoluta rättigheter, utan ska förstås utifrån sin uppgift i samhället och vägas mot andra grundläggande rättigheter. Begränsningar får således göras, förutsatt att de, i enlighet med vad som anges i artikel 52.1 i stadgan, är föreskrivna i lag och förenliga med det väsentliga innehållet i de grundläggande rättigheterna och proportionalitetsprincipen. Enligt den sistnämnda principen får begränsningar endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller av behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. Begränsningarna får inte gå utöver vad som är strikt nödvändigt, och lagstiftning som innebär ett ingrepp i en grundläggande rättighet måste innehålla tydliga och precisa bestämmelser som reglerar räckvidden och tillämpningen av den aktuella åtgärden (dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

335

Vad, för det andra, gäller artikel 6.1 första stycket i dataskyddsförordningen, innehåller denna bestämmelse en uttömmande och begränsande uppräkning av de fall där behandling av personuppgifter kan anses vara lagenlig. För att en behandling ska anses vara lagenlig krävs således att den omfattas av något av de fall som anges i nämnda bestämmelse (dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

336

Enligt artikel 6.1 första stycket c i dataskyddsförordningen är behandling av personuppgifter lagenlig endast om den är nödvändig för att uppfylla en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Enligt artikel 6.1 första stycket e i dataskyddsförordningen är en behandling även nödvändig som görs för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning.

337

I artikel 6.3 i dataskyddsförordningen preciseras, med avseende på dessa båda fall av lagenlig behandling, att behandlingen ska ske på grundval av unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av, och att denna rättsliga grund ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. Eftersom dessa krav är ett uttryck för de som följer av artikel 52.1 i stadgan, ska de tolkas mot bakgrund av sistnämnda bestämmelse (dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 69).

338

I förevarande fall är syftet med de omtvistade nationella bestämmelserna, såsom påpekats i punkt 310 ovan, att ålägga de berörda domarna att, beroende på vilken domstol de tillhör och deras ställning i denna domstol, göra en anmälan som i de flesta fall ska riktas till domstolens ordförande inom de allmänna domstolarna eller inom förvaltningsdomstolarna och, i undantagsfall, till KRS eller justitieministern, för att sådana myndigheter ska kunna offentliggöra innehållet i anmälan i Biuletyn Informacji Publicznej.

339

Eftersom myndigheternas skyldighet att samla in, registrera och offentliggöra personuppgifter på internet följer av de bestämmelser som avses i punkt 310 ovan, så ska den aktuella behandlingen av personuppgifter anses vara nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar var och en av dessa myndigheter i egenskap av registeransvarig. Behandlingen omfattas därför av artikel 6.1 första stycket c i dataskyddsförordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 71).

340

När det gäller det antagande om lagenlighet som avses i artikel 6.1 första stycket e i dataskyddsförordningen, ska det påpekas att strävan efter att uppnå målet att domarna ska vara opartiska, som bland annat lyfts fram i motiveringen till ändringslagen avseende de nationella bestämmelser som kommissionen har ifrågasatt inom ramen för sin femte anmärkning, bidrar till att säkerställa ett korrekt utövande av den dömande verksamhet som utgör en uppgift av allmänt intresse i den mening som avses i denna bestämmelse i förordningen.

341

Vad, för det tredje, gäller artikel 9.1 i dataskyddsförordningen förbjuder denna bland annat behandling av personuppgifter som avslöjar en fysisk persons politiska åskådning eller religiösa eller filosofiska övertygelse. Enligt rubriken till artikel 9 rör det sig om ”särskilda kategorier av personuppgifter”. Dessa uppgifter kvalificeras även som ”känsliga uppgifter” i skäl 10 i dataskyddsförordningen.

342

Vissa undantag från ett sådant förbud föreskrivs i artikel 9.2 i dataskyddsförordningen. I artikel 9.2 g i dataskyddsförordningen föreskrivs att förbudet inte är tillämpligt när behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenlig med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen.

343

Det framgår således av ordalydelsen i artikel 9 i dataskyddsförordningen att det förbud som fastställs där, med förbehåll för de undantag som anges i förordningen, ska tillämpas på alla typer av behandling av de särskilda kategorier av uppgifter som avses i nämnda bestämmelser och på alla som är ansvariga för sådan behandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2019, GC m.fl. (Bortagande av länkar till känsliga uppgifter), C‑136/17, EU:C:2019:773, punkt 42).

344

För att avgöra huruvida de omtvistade nationella bestämmelserna omfattas av tillämpningsområdet för artikel 9 i dataskyddsförordningen, ska det först erinras om att denna bestämmelse är tillämplig på en behandling som inte enbart avser uppgifter som i sig är känsliga, utan även uppgifter som indirekt efter en intellektuell slutledning eller avstämning avslöjar information av detta slag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 123).

345

Såsom domstolen redan har slagit fast ska det även erinras om att en extensiv tolkning av begreppet ”känsliga uppgifter” stöds av syftet med dataskyddsförordningen, vilket det erinrats om i punkt 316 ovan. Detta syfte består i att säkerställa en hög skyddsnivå för fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter, särskilt respekten för privatlivet, i samband med behandlingen av deras personuppgifter. En sådan tolkning är även förenlig med syftet med artikel 9.1 i dataskyddsförordningen, vilket är att säkerställa ett utökat skydd mot behandling som, såsom framgår av skäl 51 i samma förordning, på grund av att de uppgifter som behandlas är särskilt känsliga, kan utgöra ett synnerligen allvarligt ingrepp i de grundläggande rättigheter avseende respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter som garanteras genom artiklarna 7 och 8 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 125 och 126 och där angiven rättspraxis).

346

I förevarande fall kan det konstateras att insamling och offentliggörande på internet av uppgifter om en domares tidigare ”tillhörighet” till ett ”politiskt parti” och till de ”uppdrag” som han eller hon har haft i det partiet, som avses i artikel 88a.1 led 3 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, utgör behandling som kan avslöja den registrerades politiska åsikter i den mening som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen.

347

När det gäller uppgifter om en domares tidigare eller nuvarande ”tillhörighet” till en ”förening” och om de ”uppdrag” som denna domare innehar inom ramen för föreningen eller om domarens tidigare eller aktuella ”uppdrag” i ett organ i en ”ideell stiftelse”, som avses i artikel 88a.1 leden 1 och 2 i den ändrade lagen om allmänna domstolar, konstaterar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat, i punkterna 244 och 245 i sitt förslag till avgörande, att med hänsyn till den mycket allmänt hållna och vaga formulering som den polska lagstiftaren har använt, kan insamling och offentliggörande av sådana uppgifter, beroende på de berörda föreningarnas och stiftelsernas specifika natur, avslöja de berördas religiösa eller filosofiska övertygelse, i den mening som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen, såsom kommissionen har gjort gällande.

348

För att undgå förbudet i artikel 9.1 måste de omtvistade nationella bestämmelserna följaktligen motsvara en av de situationer som avses i punkt 2 i nämnda artikel 9 och uppfylla de krav som anges där, det vill säga, i förevarande fall, de krav som föreskrivs i artikel 9.2 g i dataskyddsförordningen.

349

Av det ovan anförda följer att eftersom de ifrågasatta nationella bestämmelserna omfattas av tillämpningsområdet för artikel 6.1 första stycket c och e och artikel 9.1 i dataskyddsförordningen samt artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan, så ska det göras en bedömning av huruvida de är motiverade mot bakgrund av artikel 6.3 och artikel 9.2 g i denna förordning samt artikel 52.1 i stadgan.

350

Det framgår av punkterna 334, 337 och 342 ovan att för att de ifrågasatta nationella bestämmelserna, i egenskap av rättslig grund för den aktuella behandlingen av personuppgifter, ska anses uppfylla de krav som följer av artikel 52.1 i stadgan, samt artikel 6.3 respektive artikel 9.2 g i dataskyddsförordningen, måste denna behandling bland annat svara mot ett mål av allmänt samhällsintresse och vara proportionerlig i förhållande till det legitima mål som eftersträvas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 73).

351

I förevarande fall har kommissionen i sin ansökan gjort gällande att det framgår av motiveringen till det lagförslag som ledde fram till antagandet av artikel 88a i den ändrade lagen om allmänna domstolar att detta lagförslag grundade sig på en vilja att bevara domarnas politiska neutralitet och opartiskhet, allmänhetens förtroende för denna opartiskhet och slutligen värdigheten i domarnas ämbetsutövning.

352

Republiken Polen har till sitt försvar, för att motivera antagandet av de ifrågasatta nationella bestämmelserna, hänvisat till målet att stärka domarnas politiska neutralitet och opartiskhet och enskildas förtroende för denna opartiskhet. Vad gäller denna politiska neutralitet har Republiken Polen preciserat att dessa nationella bestämmelser i förevarande fall mer specifikt syftar till att göra det möjligt för enskilda att få kännedom om de berörda domarnas tidigare politiska verksamhet när denna verksamhet kan ge upphov till tvivel om domarens objektivitet i ett visst mål och därigenom leda till att domaren eventuellt anses jävig.

353

Det mål som Republiken Polen har åberopat, bestående i att säkerställa domarnas politiska neutralitet och opartiskhet och att minska risken för att de vid utövandet av sitt ämbete kan påverkas av överväganden som rör privata eller politiska intressen, är, såsom påpekats i punkt 340 ovan, obestridligen av allmänintresse och därmed legitimt (se, analogt, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkterna 75 och 76). Detsamma gäller målet att stärka enskildas förtroende för att en sådan opartiskhet är för handen.

354

EU-domstolen har vid upprepade tillfällen framhållit att detta krav på oavhängiga och opartiska domstolar – vilket är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget – är en del av kärninnehållet i den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd och en rättvis rättegång, vilken är av vital betydelse för att garantera att samtliga de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU, däribland rättsstatsprincipen, upprätthålls (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2021, Repubblika, C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 51 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 29 mars 2022,Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

355

De skyddsregler som erfordras enligt unionsrätten för oavhängighet och opartiskhet förutsätter, enligt fast rättspraxis, att det finns regler, särskilt vad gäller domstolsorganets sammansättning och skälen för att ledamöterna befinner sig i en jävssituation, som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande organets pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och organets neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkt 95 och där angiven rättspraxis). Såsom det erinrats om i punkt 95 ovan ska dessa regler särskilt göra det möjligt att utesluta former av mer indirekt påverkan som kan inverka på domarnas beslutsfattande och på så sätt utesluta att det framstår som om domarna inte är oavhängiga eller opartiska, vilket skulle inverka menligt på det förtroende som enskilda ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat.

356

Härav följer att det mål som Republiken Polen påstår sig ha velat eftersträva i förevarande fall i sig motsvarar ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan eller ett mål av allmänt intresse, och således ett legitimt intresse i den mening som avses i artikel 6.3 i dataskyddsförordningen, eftersom ett sådant mål av allmänt intresse dessutom kan kvalificeras som ”viktigt” i den mening som avses i artikel 9.2 g i denna förordning.

357

I enlighet med dessa unionsrättsliga bestämmelser tillåter följaktligen ett sådant mål begränsningar i utövandet av de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan, under förutsättning att begränsningarna faktiskt svarar mot detta mål och att de är proportionerliga i förhållande till detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 81).

358

Det följer av fast rättspraxis att för att åtgärder som medför ett ingrepp i de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan ska vara proportionerliga krävs det att kraven på lämplighet och nödvändighet iakttas, samt att de aktuella åtgärderna är proportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet (dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

359

Närmare bestämt ska undantag från och begränsningar av skyddet för personuppgifter inskränkas till vad som är absolut nödvändigt. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan för att uppnå de legitima mål som eftersträvas, ska den åtgärd väljas som är minst ingripande. Ett mål av allmänt intresse kan inte eftersträvas utan hänsyn till att målet måste vara förenligt med de grundläggande rättigheter som berörs av åtgärden, genom att göra en balanserad avvägning mellan målet av allmänt intresse å ena sidan och de aktuella rättigheterna å den andra, för att säkerställa att de olägenheter som åtgärden orsakar inte är orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Möjligheten att motivera en begränsning av de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan ska således bedömas med hänsyn till allvaret i det ingrepp som denna begränsning innebär och genom en kontroll av att vikten av det mål av allmänt intresse som eftersträvas med begränsningen står i proportion till ingreppets allvar (dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 98 och där angiven rättspraxis, och dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

360

Såsom understryks i skäl 39 i dataskyddsförordningen är detta krav på nödvändighet inte uppfyllt när det eftersträvade målet av allmänintresse rimligen kan uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra medel som i mindre utsträckning inskränker de registrerades grundläggande rättigheter, särskilt rätten till respekt för privatlivet och rätten till skydd för personuppgifter enligt artiklarna 7 och 8 i stadgan, varvid undantag från och inskränkningar av principen om skydd för personuppgifter inte får gå utöver vad som är strikt nödvändigt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

361

Under dessa omständigheter ska det först prövas huruvida de ifrågasatta nationella bestämmelserna, om det antas att de faktiskt styrs av strävan att uppnå det mål av allmänt intresse som Republiken Polen har åberopat, är ägnade att uppnå detta mål. I förekommande fall ska det därefter prövas huruvida det ingrepp i de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan som dessa nationella bestämmelser ger upphov till är begränsat till vad som är strikt nödvändigt, i den meningen att nämnda mål inte rimligen skulle kunna uppnås lika effektivt med andra medel som innebär ett mindre ingrepp i dessa grundläggande rättigheter, och, slutligen, huruvida detta ingrepp inte är oproportionerligt i förhållande till detta mål, vilket bland annat innebär att det eftersträvade målet ska vägas mot hur allvarligt ingreppet är (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 66).

362

Vad, för det första, gäller frågan huruvida offentliggörandet i Biuletyn Informacji Publicznej av de uppgifter som samlats in genom den aktuella anmälan är ägnat att uppnå det mål av allmänt intresse som påstås vara eftersträvat i förevarande fall, konstaterar domstolen att Republiken Polen inte har lämnat några klara och konkreta förklaringar till varför kravet att på internet offentliggöra uppgifter om en persons tillhörighet till ett politiskt parti, innan vederbörande utnämndes till en domartjänst och under utövandet av dennes mandat före den 29 december 1989, skulle kunna bidra till att stärka enskildas rätt att få sin sak prövad av en domstol som uppfyller kravet på opartiskhet och deras förtroende för en sådan opartiskhet.

363

Det ska i detta hänseende för övrigt erinras om att domstolen redan mer allmänt har slagit fast att de omständigheter som utmärkte den första utnämningen av en domare till en sådan tjänst, under en tid då en icke-demokratisk regim styrde Folkrepubliken Polen, inte i sig kan anses ge upphov till rimliga och allvarliga tvivel hos enskilda om domarens oavhängighet och opartiskhet när denne sedermera utövar sin dömande verksamhet (dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2022:235, punkterna 82–84 och 107).

364

Antagandet av de nationella bestämmelser som kommissionen har ifrågasatt inom ramen för sin femte anmärkning, vilka, i likhet med dem som avses i den första och den tredje anmärkningen, återfinns i ändringslagen, som antogs skyndsamt och i det sammanhang som beskrivs i punkterna 141–145 och 291 i förevarande dom, gör det, såsom kommissionen har hävdat, möjligt att anse att dessa bestämmelser, i den mån de avser uppgifter om domarnas tillhörighet till ett politiskt parti före utnämningen och under utövandet av deras mandat före den29 december 1989, i själva verket antagits i syfte att skada de berörda domarnas yrkesmässiga anseende och allmänhetens uppfattning om dem, eller för att stigmatisera dessa domare, och därmed i syfte att hindra deras karriärutveckling.

365

Av det ovan anförda följer att i den mån som de omtvistade nationella bestämmelserna avser sådana uppgifter, jämte en skyldighet att ange namnet på det aktuella politiska partiet, de uppdrag som innehafts och den period under vilken domaren var ansluten till partiet, det vill säga personuppgifter, som dessutom är ”känsliga”, i den mening som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen, är dessa nationella bestämmelser, även om de verkligen syftade till att uppnå det legitima mål som gjorts gällande i förevarande fall, under alla omständigheter inte ägnade att uppnå detta mål.

366

De konstateranden som gjorts i punkterna 362–365 ovan är tillräckliga för att fastställa att dessa nationella bestämmelser, i den mån de innebär att uppgifter om en persons tillhörighet till ett politiskt parti före utnämningen av vederbörande till en domartjänst och under utövandet av dennes förordnande före den 29 december 1989 ska samlas in och offentliggöras på internet, inte kan uppfylla de krav som följer av proportionalitetsprincipen i artikel 52.1 i stadgan samt artikel 6.3 och artikel 9.2 g i dataskyddsförordningen. Härav följer att dessa nationella bestämmelser, i den mån de avser sådana uppgifter, strider mot såväl bestämmelserna i artikel 6.1 första stycket c och e, artikel 6.3 och artikel 9.1 i dataskyddsförordningen, som bestämmelserna i artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan.

367

När det gäller de övriga uppgifter som avses i de omtvistade nationella bestämmelserna, det vill säga uppgifter om nuvarande eller tidigare medlemskap i en förening och nuvarande eller tidigare innehav av uppdrag inom denna förening eller en ideell stiftelse, kan det däremot inte på förhand uteslutas att det faktum att sådana uppgifter görs tillgängliga på internet bidrar till att avslöja förekomsten av eventuella intressekonflikter som kan påverka de berörda domarnas tjänsteutövning i samband med handläggningen av särskilda mål, vilket bidrar till att dessa uppgifter utförs opartiskt och därmed till att stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendets verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 83).

368

Följaktligen ska det, för det andra, prövas huruvida det mål som Republiken Polen har åberopat rimligen skulle kunna uppnås på ett lika effektivt sätt genom andra åtgärder som är mindre ingripande i de berörda domarnas rätt till respekt för privatlivet och skydd för deras personuppgifter och huruvida det aktuella ingreppet är oproportionerligt i förhållande till detta mål, vilket bland annat innebär att det ska göras en avvägning mellan vikten av det eftersträvade målet och hur allvarligt ingreppet är.

369

Sådana bedömningar ska bland annat göras med beaktande av samtliga rättsliga och faktiska omständigheter som är specifika för den berörda medlemsstaten, såsom förekomsten av andra åtgärder för att säkerställa en sådan opartiskhet och förebygga intressekonflikter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 86).

370

Såsom kommissionen har gjort gällande och såsom framgår av punkt 300 ovan finns det visserligen redan olika nationella bestämmelser som syftar till att slå vakt om och bidra till att säkerställa domarnas opartiskhet i Polen. Detta innebär emellertid inte att åtgärder som syftar till att ytterligare stärka denna opartiskhet, inbegripet intrycket av opartiskhet, och enskildas förtroende för opartiskheten ska anses gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte.

371

Att göra de aktuella uppgifterna tillgängliga för de myndigheter som ska avgöra eller förebygga eventuella intressekonflikter, såsom kommissionen har föreslagit, skulle inte nödvändigtvis göra det möjligt för enskilda att själva få kännedom om dessa uppgifter och att upptäcka eventuella konflikter till följd av dessa och, i förekommande fall, åberopa dessa uppgifter för att framställa en jävsinvändning mot en domare som har att avgöra ett visst mål. Däremot kan offentliggörandet av dessa uppgifter på internet i princip göra det möjligt för berörda enskilda att få tillgång till dessa uppgifter med fullständig insyn och utan att behöva vidta åtgärder för att inhämta upplysningar om dem som ska avgöra de tvister som de är parter i. En sådan öppenhet kan även bidra till att stärka enskildas förtroende för rättvisan.

372

Det ska emellertid framhållas att de berörda personuppgifterna i förevarande fall bland annat avser perioder som föregår det datum från vilket en domare är skyldig att göra den anmälan som krävs enligt de ifrågasatta nationella bestämmelserna, oavsett hur långt tillbaka i tiden de berörda perioderna sträcker sig. I avsaknad av en tidsbegränsning vad gäller de berörda perioderna bakåt i tiden, kan det inte rimligen anses att de aktuella åtgärderna, i den mån de avser sådana perioder bakåt i tiden, är begränsade till vad som är absolut nödvändigt för att stärka enskildas rätt att i ett visst mål få sin sak prövad av en domstol som uppfyller kravet på opartiskhet och stärka enskildas förtroende för denna opartiskhet.

373

För att avgöra om den personuppgiftsbehandling som kommissionen ifrågasatt är proportionerlig är det dessutom nödvändigt att, mot bakgrund av den rättspraxis som nämns i punkt 359 ovan, bedöma allvaret i det ingrepp i de grundläggande rättigheterna till respekt för privatlivet och till skydd av personuppgifter som följer av denna behandling, och att kontrollera om det mål av allmänt intresse som den syftar till att uppnå är tillräckligt viktigt för att motsvara detta allvar.

374

Vid bedömningen av hur allvarligt ingreppet är ska hänsyn bland annat tas till vilken typ av personuppgifter det är fråga om, i synnerhet till att det kan röra sig om känsliga uppgifter. Vidare ska hänsyn tas till vilken typ av personuppgiftsbehandling det är fråga om och hur denna konkret går till, varvid det särskilt ska beaktas hur många personer som har tillgång till personuppgifterna och formerna för åtkomst till dessa (dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 99 och där angiven rättspraxis). Såsom har understrukits i punkt 369 ovan ska härvidlag även samtliga rättsliga och faktiska omständigheter som är specifika för den berörda medlemsstaten beaktas.

375

I förevarande fall ska det, för det första, påpekas att offentliggörandet av de aktuella namnuppgifterna på internet, beroende på syftet med de berörda föreningarna eller ideella stiftelserna, kan avslöja information om vissa känsliga aspekter av de berörda domarnas privatliv, bland annat deras religiösa eller filosofiska övertygelse. Sådana uppgifter omfattas då, såsom tidigare har fastställts, av artikel 9.1 i dataskyddsförordningen.

376

För det andra ska det påpekas att den aktuella behandlingen av personuppgifter leder till att dessa uppgifter görs fritt tillgängliga på internet för den breda allmänheten och följaktligen för ett potentiellt obegränsat antal personer, vilket innebär att denna behandling kan göra det möjligt för personer som – av skäl som inte har något samband med det påstådda målet av allmänt samhällsintresse, det vill säga att säkerställa domarnas opartiskhet och förebygga intressekonflikter med avseende på dessa domare – försöker informera sig om anmälarens personliga situation, att få fri tillgång till dessa uppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Luxembourg Business Registers, C‑37/20 och C‑601/20, EU:C:2022:912, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

377

För det tredje ska det även beaktas, såsom kommissionen har gjort gällande och såsom påpekats i punkt 364 ovan, att i det särskilda sammanhang som är specifikt för den berörda medlemsstaten, i vilket de omtvistade nationella bestämmelserna har antagits, kan offentliggörandet av de aktuella personuppgifterna till exempel utsätta de berörda domarna för risken för otillbörlig stigmatisering, genom att dessa uppgifter på ett omotiverat sätt påverkar hur de uppfattas av både rättssökande och allmänheten i stort, samt att de riskerar att se sin karriärutveckling hindras på ett otillbörligt sätt.

378

En sådan behandling av personuppgifter som den som införts genom de ifrågasatta nationella bestämmelserna ska följaktligen anses utgöra ett särskilt allvarligt ingrepp i de berörda personernas grundläggande rättigheter till respekt för privatlivet och skydd av deras personuppgifter enligt artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan.

379

Hur allvarligt detta ingrepp är ska således vägas mot vikten av det påstådda målet av allmänt samhällsintresse, som syftar till att säkerställa domarnas opartiskhet, inbegripet skenet av opartiskhet, och till att förebygga intressekonflikter som påverkar dem samtidigt som insynen och de rättssökandes förtroende för denna opartiskhet ökas.

380

För detta ändamål ska hänsyn bland annat tas till huruvida det verkligen föreligger en risk och omfattningen av den risk som påstås ha motverkats samt till de syften som verkligen eftersträvas med de ifrågasatta nationella bestämmelserna, bland annat med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelserna antagits. Detta innebär att resultatet av den avvägning som ska göras mellan å ena sidan dessa syften, och de berörda personernas rätt till respekt för sitt privatliv och skydd för sina personuppgifter, å den andra, inte nödvändigtvis blir detsamma för alla medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Vyriausioji tarnybinės etikos komisija, C‑184/20, EU:C:2022:601, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

381

Med hänsyn till såväl det allmänna som det specifika nationella sammanhang i vilket de ifrågasatta nationella bestämmelserna ingår, och de särskilt allvarliga konsekvenser som dessa bestämmelser kan medföra för de berörda domstolarna, kan det konstateras att resultatet av avvägningen mellan det ingrepp som följer av att de berörda personuppgifterna läggs ut på internet och det påstådda målet av allmänt samhällsintresse inte är väl avvägt.

382

I jämförelse med den tidigare situationen (status quo ante) som följer av de redan befintliga nationella bestämmelserna, utgör offentliggörandet av de berörda personuppgifterna ett potentiellt betydande ingrepp i de grundläggande rättigheter som garanteras i artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan, utan att detta ingrepp i förevarande fall kan motiveras av de eventuella fördelar som detta skulle kunna medföra i form av förebyggande av intressekonflikter som rör domare och ökat förtroende för domarnas opartiskhet.

383

Det ska i detta sammanhang för övrigt understrykas att varje domare, enligt de bestämmelser som är allmänt tillämpliga på domarnas ställning och tjänsteutövning, är skyldig att avstå från att delta i varje mål där en omständighet, såsom dess nuvarande eller tidigare medlemskap i en förening eller det aktuella eller tidigare innehavet av uppdrag inom denna eller i en ideell stiftelse, skulle kunna föranleda legitima tvivel om domarens opartiskhet.

384

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att de ifrågasatta bestämmelserna strider mot såväl bestämmelserna i artikel 6.1 första stycket c och e, artikel 6.3 och artikel 9.1 i dataskyddsförordningen som bestämmelserna i artikel 7 och artikel 8.1 i stadgan, även i den mån de avser insamling och offentliggörande av personuppgifter avseende nuvarande eller tidigare medlemskap i en förening och det nuvarande eller tidigare innehavet av uppdrag i en förening eller i en ideell stiftelse.

385

Under dessa omständigheter ska talan bifallas såvitt avser den femte anmärkningen, i den del den avser ett åsidosättande av dessa unionsrättsliga bestämmelser.

386

Mot bakgrund av det ovan anförda kan det konstateras

387

Talan ogillas i övrigt, det vill säga i den del kommissionen genom sin första anmärkning sökt få fastställt ett åsidosättande av artikel 267 FEUF.

388

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Polen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Polen i huvudsak har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas, inbegripet kostnaderna för de interimistiska förfarandena.

389

I enlighet med artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Konungariket Nederländerna, Republiken Finland och Konungariket Sverige bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: