1

Universität Bremen (Bremens universitet, Tyskland) har genom sitt överklagande yrkat upphävande av det beslut som Europeiska unionens tribunal meddelade den 16 december 2020, Universität Bremen/REA (T‑660/19, ej publicerat, EU:T:2020:633) (nedan kallat det överklagade beslutet). Tribunalen avvisade genom det överklagade beslutet klagandens talan om ogiltigförklaring av det beslut som Europeiska genomförandeorganet för forskning (REA) meddelade den 16 juli 2019 (Ares (2019) 4590599) om avslag på universitetets förslag i ansökningsomgången H2020-SC6-Governance-2019, då det var uppenbart att talan inte kunde prövas.

2

I artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad stadgan), som enligt artikel 53 första stycket i stadgan är tillämplig på tribunalen, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna och unionens institutioner ska vid domstolen företrädas av ett ombud som utses för varje ärende; ombudet får biträdas av en rådgivare eller av en advokat.

De andra stater än medlemsstaterna som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet [av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3)] samt Eftas övervakningsmyndighet enligt det avtalet ska företrädas på samma sätt.

Övriga parter ska företrädas av en advokat.

Endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får företräda eller biträda en part vid domstolen.

Ombud, rådgivare och advokater som uppträder inför domstolen ska på de villkor som ska anges i rättegångsreglerna ha de rättigheter och den immunitet som behövs för att de oavhängigt ska kunna fullgöra sina uppgifter.

Domstolen ska i enlighet med rättegångsreglerna gentemot de rådgivare och advokater som uppträder inför domstolen ha de befogenheter som domstolar normalt har.

Universitetslärare som är medborgare i medlemsstater vilkas lagstiftning ger dem rätt att företräda part inför domstol ska vid domstolen ha samma rättigheter som enligt denna artikel tillkommer advokater.”

3

I artikel 51.1 i tribunalens rättegångsregler föreskrivs följande:

”En rättegångsdeltagare ska företrädas av ett ombud eller en advokat enligt villkoren i artikel 19 i stadgan [för Europeiska unionens domstol].”

4

I 67 § Verwaltungsgerichtsordnung (lag om förvaltningsdomstolar) av den 21 januari 1960 (BGBl. 1960 I, s. 17), i den lydelse som är tillämplig på den aktuella tvisten, föreskrivs följande om universitetslärares rätt att uppträda inför domstol:

”…

2.   Parterna får låta sig företrädas av en advokat eller av en universitetslärare i juridik vid ett statligt eller statligt erkänt universitet i en medlemsstat i Europeiska unionen, i en av de stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, som har de nödvändiga kvalifikationerna för att bli domare …

3.   Rätten ska genom ett icke-överklagbart beslut avvisa ett ombud som inte är behörigt att uppträda enligt punkt 2. Processhandlingar av ett icke-behörigt ombud och delgivning och underrättelser till detta ombud är giltiga till dess att ett sådant beslut om avvisning meddelas. …

…”

5

Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 2–6 i det överklagade beslutet. Den kan, såvitt är relevant för förevarande mål, sammanfattas på följande sätt.

6

Bremens universitet har utsetts till samordnare för ett forskningskonsortium som omfattar flera europeiska universitet och som bedriver tvärvetenskaplig forskning i komparativ rätt om bostadsjuridik och -politik i hela unionen.

7

Den 17 mars 2019 lämnade Bremens universitet in ett projektförslag till REA efter en inbjudan att inkomma med förslag.

8

Projektförslaget fick tio poäng av femton möjliga, vilket kvalificerade det för EU‑finansiering och placerade det på tionde plats av fjorton ansökningar. Eftersom budgeten var begränsad kunde dock endast projektförslagen på första till tredje plats bli utvalda.

9

Genom sitt beslut informerade REA Bremens universitet om att dess förslag hade avslagits.

10

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 september 2019 väckte Bremens universitet talan om ogiltigförklaring av REA:s avslagsbeslut.

11

I sitt svaromål invände REA att talan inte kunde tas upp till sakprövning på grund av att den professor som företrädde Bremens universitet inte var en utomstående i förhållande till universitetet och därför inte uppfyllde det krav på oavhängighet som föreskrivs i stadgan.

12

Genom det överklagade beslutet biföll tribunalen denna invändning om rättegångshinder och avvisade talan i enlighet med artikel 126 i dess rättegångsregler, då det var uppenbart att talan inte kunde prövas.

13

I punkt 16 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen om att parterna enligt artikel 19 tredje till femte stycket i stadgan, som enligt artikel 53 i stadgan är tillämplig på förfaranden vid tribunalen, måste företrädas av en advokat och att endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna får företräda en part vid domstolen.

14

I punkterna 18 och 19 i beslutet konstaterade tribunalen, beträffande de två kumulativa villkoren i artikel 19 fjärde stycket i stadgan, nämligen att ombudet dels ska vara advokat, dels ska vara behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna, att till skillnad från det andra villkoret så hänvisar det första, om ställningen som ”advokat”, inte uttryckligen till medlemsstaternas lagstiftning för att fastställa dess innebörd och räckvidd. Begreppet advokat i den mening som avses i denna bestämmelse ska därför enligt fast rättspraxis ges en självständig och enhetlig tolkning inom unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket det används och de mål som eftersträvas med den lagstiftning i vilken det ingår.

15

Tribunalen hänvisade i punkt 20 i det överklagade beslutet särskilt till domen av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen (155/79, EU:C:1982:157, punkt 24), och domen av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen m.fl., (C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 42), enligt vilka advokatens roll i unionens rättsordning, som härrör från medlemsstaternas gemensamma rättstraditioner, är att vara en medarbetare i rättvisans tjänst som ska ge den juridiska hjälp som klienten behöver, helt oavhängigt och i rättvisans intresse. Tribunalen preciserade sedan i punkt 21 i sitt beslut, med hänvisning till beslutet av den 29 september 2010, EREF/kommissionen (C‑74/10 P och C‑75/10 P, ej publicerat, EU:C:2010:557, punkt 53 och där angiven rättspraxis), att advokatens oavhängighet förutsätter att det inte föreligger ett anställningsförhållande mellan advokaten och klienten. Den erinrade också om att begreppet ”advokatens oavhängighet” definieras inte bara positivt, det vill säga genom hänvisning till advokatens yrkesetiska regler, utan även negativt, genom avsaknaden av ett anställningsförhållande mellan advokaten och klienten.

16

I punkt 25 i det överklagade beslutet konstaterade tribunalen att det ombud som hade undertecknat ansökan i första instans i förevarande fall, förutom att han var anställd av Bremens universitet med en offentligrättslig koppling, hade utsetts till samordnare för det föreslagna projektet samt till gruppledare för projektet och till att utföra ”uppgifter” och ha ”väsentliga funktioner” inom ramen för detta projekt. Han hade således inte bara en nära personlig koppling till tvisteföremålet utan också ett direkt intresse av utgången av tvisten, eftersom genomförandet av projektet åtminstone delvis var beroende av den finansiering som Europeiska kommissionen nekat Bremens universitet.

17

Tribunalen drog av detta, i punkt 26 i det överklagade beslutet, slutsatsen att de väsentliga funktioner som detta ombud utförde inom den juridiska person för vars räkning han hade väckt talan i första instans var av sådan art att hans ställning som oavhängig utomstående äventyrades, i den mening som avses i den fasta rättspraxis som det erinras om i punkt 65 i domen av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA (C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73), och att dessa funktioner var av sådan art att de var uppenbart ägnade att försämra hans förmåga att fullgöra sin uppgift att försvara sin uppdragsgivares intressen.

18

Tribunalen tillade i punkterna 28–34 i det överklagade beslutet att denna slutsats inte påverkades av domen av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA (C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73), där domstolen förtydligade räckvidden av begreppet oavhängighet, dock utan att ifrågasätta sin tidigare praxis och utan att följa de förslag som framfördes i förslaget till avgörande av generaladvokaten Bobek i samma mål (EU:C:2019:774), avseende det kriterium som används vid tillämpningen av artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan.

19

I punkt 35 i det överklagade beslutet tillbakavisade tribunalen dessutom det argument som Bremens universitet anförde med hänvisning till artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, genom att erinra om att rätten att vända sig till en domstol inte är en absolut rättighet och därför kan bli föremål för proportionerliga inskränkningar som syftar till att uppnå ett legitimt mål.

20

Vad slutligen gällde Bremens universitets argument att det borde ha underrättats om att det eventuellt fanns en grund för att avvisa talan i första instans så att det kunde åtgärda detta, fann tribunalen i punkt 40 i det överklagade beslutet att underlåtenhet att låta sig företrädas av en advokat inte är en brist som kan åtgärdas efter det att fristen för att väcka talan har löpt ut.

21

Bremens universitet har genom sitt överklagande yrkat att domstolen ska

22

REA har yrkat att domstolen ska

23

Det ska inledningsvis noteras att Bremens universitet inför domstolen företräds av den person som tribunalen i det överklagade beslutet fann inte uppfyllde villkoren i artikel 19 i stadgan för att i det målet företräda parten inför unionsdomstolen.

24

Eftersom frågan om upptagande av förevarande överklagande till prövning i praktiken sammanfaller med saken i målet om överklagande, ska överklagandet dock prövas i sak (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej och Polen/kommissionen, C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 20).

25

Till stöd för sitt överklagande har Bremens universitet åberopat två grunder. Den första avser åsidosättande av artikel 19 sjunde stycket i domstolens stadga och den andra åsidosättande av artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 6.1 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

26

Bremens universitet har med sin första grund gjort gällande att tribunalen har gjort en felaktig tolkning av ordalydelsen och systematiken i artikel 19 sjunde stycket i stadgan, eftersom universitetslärare, som lagstiftningen ger rätt att föra talan, inte är skyldiga att i egenskap av ombud uppfylla det krav på oavhängighet som ställs på advokater i den mening som avses i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan.

27

I den första grundens första del har Bremens universitet gjort gällande att tribunalen bortsett från att universitetslärare som enligt lagstiftningen i sin medlemsstat har rätt att uppträda som ombud ”logiskt sett” åtnjuter detta privilegium enligt artikel 19 sjunde stycket i stadgan.

28

Bremens universitet har påpekat att unionsdomstolen i sin rättspraxis har utvecklat begreppet advokat på grundval av artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan, där det i princip krävs att denne i egenskap av processombud ska vara oavhängig i förhållande till den part denne företräder. Då tribunalen fann att en sådan oavhängighet inte förelåg, med den enda motiveringen att ombudet i fråga inte kunde betraktas som ”advokat” i den mening som avses i artikel 19 fjärde stycket i stadgan, beaktade den inte den privilegierade ställning som är förbehållen universitetslärare enligt artikel 19 sjunde stycket i stadgan.

29

På grundval av den mycket tydliga formuleringen i den sistnämnda bestämmelsen har universitetslärare enligt lagen samma rättigheter som advokater. Följaktligen kan villkoret om oavhängighet för en advokat, i den mening som avses i artikel 19 tredje och fjärde styckena i tjänsteföreskrifterna, inte överföras på universitetslärare.

30

Bremens universitet har lagt fram flera argument för denna slutsats.

31

För det första regleras universitetslärares behörighet att föra talan, inklusive frågan om eventuella intressekonflikter, helt och hållet på nationell nivå, som artikel 19 sjunde stycket i stadgan uttryckligen hänvisar till. Enligt tysk rätt kan ett ombud avvisas bara om denne varken är advokat eller universitetslärare eller om ombudet är domare i den domstol där talan väckts. Dessutom har Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland) slagit fast att intressekonflikter hos advokater eller universitetslärare inte i sig kan motivera ett beslut om avvisning, eftersom yrkesetiska regler på sin höjd föreskriver ett yrkesansvar med påföljder.

32

För det andra innebär universitetslärarnas särskilda offentligrättsliga ställning att varje form av intressekonflikt kan uteslutas. I egenskap av statstjänstemän har de strikta lojalitetsförpliktelser, och eftersom behörigheten som ombud bara är en sidofunktion, som dessutom är föremål för särskilt tillstånd från deras överordnade, är de till skillnad från advokater inte ekonomiskt beroende av verksamheten som juridiskt ombud.

33

För det tredje har Bremens universitet anfört att det i egenskap av offentligt universitet är en integrerad del av den medlemsstat som det tillhör och att den senare är en privilegierad part enligt artikel 19 första stycket i stadgan.

34

Genom den första grundens andra del har Bremens universitet gjort gällande att ombudet enligt 67 § lagen om förvaltningsdomstolar, i dess i målet tillämpliga lydelse, är behörigt att föra talan utan ytterligare villkor, eftersom det inte föreligger någon känd intressekonflikt.

35

Genom den första grundens tredje del har Bremens universitet hävdat att även om domstolen inte skulle göra en sådan tolkning, bör universitetet åtnjuta skydd för sina berättigade förväntningar, till följd av den otvetydiga ordalydelsen i artikel 19 sjunde stycket i stadgan. I förevarande fall skulle det vara helt oväntat för Bremens universitet om även universitetslärare var skyldiga att uppfylla villkoret om advokatens oavhängighet i den mening som avses i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan.

36

REA har för det första anfört att Bremens universitets tredje och fjärde yrkanden inte kan tas upp till prövning, eftersom unionsdomstolens prövning inom ramen för en talan om ogiltigförklaring är begränsad till den angripna rättsaktens laglighet.

37

När det gäller den första grunden för överklagandet anser REA att den saknar fog, eftersom universitetslärare inte har någon privilegierad ställning och eftersom Bremens universitet har misstolkat villkoren i artikel 19 i stadgan jämförd med artiklarna 51 och 56 i tribunalens rättegångsregler.

38

Enligt REA är rättspraxis om begreppet rättsligt ombud i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna tillämplig även på universitetslärare, eftersom dessa har samma rättigheter och skyldigheter som advokater. Inget av de argument som Bremens universitet har anfört kan påverka den slutsatsen.

39

Vad gäller ombud inför unionsdomstolarna för icke-privilegierade parter erinrar domstolen om att artikel 19 tredje och fjärde stycket i stadgan, som enligt artikel 53 i stadgan ska tillämpas på förfarandet vid tribunalen, föreskriver två skilda, kumulativa villkor, nämligen för det första att de parter som inte avses i artikel 19 första och andra styckena ska företrädas av en advokat och för det andra att endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) får företräda eller biträda en part vid unionens domstolar.

40

Vad gäller det andra villkoret, om advokatens behörighet att uppträda inför en nationell domstol, framgår det av ordalydelsen i artikel 19 fjärde stycket i stadgan att innebörden och räckvidden av detta villkor ska tolkas med hänvisning till berörd nationell rätt (dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 59).

41

Som generaladvokaten påpekade i punkt 59 i sitt förslag till avgörande, följer det av ordalydelsen i artikel 19 sjunde stycket i stadgan, enligt vilken universitetslärare som är medborgare i medlemsstater vilkas lagstiftning ger dem rätt att företräda part inför domstol ska ha en sådan rätt även inför unionens domstolar, att även innebörden och räckvidden av detta villkor ska tolkas med hänvisning till berörd nationell rätt.

42

I förevarande fall är det ostridigt att ombudet för Bremens universitet, som är professor, enligt tysk rätt är behörig att uppträda som ombud inför domstol och därmed enligt artikel 19 sjunde stycket i stadgan har samma rättigheter som advokater enligt artikel 19 fjärde stycket och därför kan företräda eller biträda en part inför EU-domstolen.

43

Vad sedan gäller det första villkoret, i artikel 19 tredje stycket i stadgan, avseende ställningen som ”advokat”, har domstolen slagit fast att eftersom den bestämmelsen inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt ska detta begrepp tolkas självständigt och enhetligt i hela unionen, med beaktande inte bara av bestämmelsens ordalydelse utan även dess sammanhang och syfte (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 60).

44

Det framgår av ordalydelsen i artikel 19 tredje stycket i stadgan och särskilt av användningen av ordet ”företrädas” att en ”part” i den mening som avses i denna bestämmelse, oavsett dennes ställning, inte är behörig att företräda sig själv vid en unionsdomstol, utan måste anlita en utomstående person. En ansökan som undertecknats av sökanden själv kan således inte räcka för att väcka talan, och detta även om sökanden är en advokat som är behörig att uppträda inför nationell domstol (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkterna 58 och 59 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 61).

45

Denna slutsats bekräftas av det sammanhang som den bestämmelsen ingår i. Det framgår nämligen uttryckligen av denna bestämmelse att en part som inte avses i de två första styckena i denna artikel endast kan företrädas av en advokat, medan de parter som avses i de två första styckena i denna artikel kan företrädas av ett ombud som, i förekommande fall, kan låta sig biträdas av en rådgivare eller en advokat (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 60, och dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 62).

46

Detta konstaterande får också stöd av syftet med att låta de parter som inte avses i artikel 19 första och andra styckena i stadgan företrädas av en advokat, vilket för det första är att förhindra att privata parter själva uppträder inför domstol utan att anlita en mellanhand och, å andra sidan, att säkerställa att juridiska personer försvaras av någon som är tillräckligt oavhängig i förhållande till den juridiska person som denne företräder (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 61 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 63).

47

Domstolen har i detta hänseende påpekat att syftet med en advokats uppdrag att företräda klienten, så som det avses i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol och som ska utövas med hänsyn till intresset av en god rättskipning, framför allt är att helt oavhängig på bästa sätt skydda och försvara huvudmannens intressen med iakttagande av lag och yrkesetiska regler (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 62, och dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 64).

48

Kravet på advokatens ”oavhängighet” är visserligen ett begrepp som ursprungligen utvecklades i samband med frågan om konfidentialitet för handlingar på konkurrensrättens område. Det har dock preciserats i rättspraxis att advokaten är en medarbetare i rättvisans tjänst som i detta överordnade intresse ska bistå klienten juridiskt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen, 155/79, EU:C:1982:157, punkt 24, och dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommission m.fl., C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 42). Det kan emellertid konstateras att betydelsen av detta begrepp har utvecklats vad gäller hur parter företräds vid unionsdomstolen. Det främsta kriteriet är numera att på bästa sätt skydda och försvara klientens intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 62), och dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 65).

49

Enligt domstolens rättspraxis definieras begreppet advokatens oavhängighet inte bara negativt, det vill säga genom avsaknaden av ett anställningsförhållande, utan även positivt, det vill säga genom en hänvisning till yrkesetiska regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 63 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 66).

50

Tribunalen slog därför i punkt 21 i det överklagade beslutet med rätta fast att kravet på advokatens oavhängiga ställning i det specifika sammanhang som artikel 19 i stadgan ingår i med nödvändighet förutsätter att det inte föreligger något anställningsförhållande mellan advokaten och dennes klient.

51

Detta resonemang gäller med samma styrka i en situation där en advokat är anställd av en enhet med kopplingar till den part som han eller hon företräder (se dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej och Polen/kommissionen, C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 25, och dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 68).

52

Vad gäller den positiva definitionen av begreppet oavhängighet har domstolen uttryckligen angett att denna skyldighet inte ska omfatta samtliga band som en advokat kan ha med klienten, utan sådana band som uppenbart påverkar advokatens förmåga att utföra sitt uppdrag som försvarare för att tillvarata klientens intressen på bästa sätt, med iakttagande av lag och yrkesetiska regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkterna 62–64, och dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 69).

53

Som generaladvokaten påpekade i punkt 60 i sitt förslag till avgörande utövar unionsdomstolarna, när de tillämpar det krav på oavhängighet som enligt unionsrätten åligger icke-privilegierade parters ombud, endast en begränsad kontroll. Avvisning av talan blir nämligen bara aktuellt i situationer där det framstår som uppenbart att ombudet inte kan utföra sitt uppdrag att tillvarata klientens intressen på bästa sätt, så att det ligger i den sistnämndes intresse att ombudet fråntas sitt uppdrag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2022, PJ och PC/EUIPO, C‑529/18 P och C‑531/18 P, EU:C:2022:218, punkt 74).

54

Det måste dock fastställas om det ovan i punkterna 48–53 beskrivna kravet på oavhängighet för advokater som utvecklats i rättspraxis även gäller för universitetslärare som har rätt att företräda en part i domstol.

55

Även om de två yrkena inte är jämförbara när det gäller deras uppgifter – advokaten har till uppgift att skydda och försvara sin klients intressen medan universitetslärarens uppgift är att undervisa och forska, under fullständigt oberoende med hänsyn till den akademiska frihet som gäller för detta yrke – är det i detta hänseende ändå viktigt att notera, som generaladvokaten har påpekat i punkterna 57 och 58 i sitt förslag till avgörande, att när en universitetslärare företräder en part vid unionens domstolar, utövar han eller hon inte längre sitt yrke som lärare och forskare, utan utför samma uppgift som en advokat, nämligen att företräda andra parter än de som avses i artikel 19 första och andra styckena i stadgan.

56

Vidare framgår det av ordalydelsen i artikel 19 sjunde stycket i stadgan att universitetslärare som enligt nationell rätt i deras medlemsstat har rätt att företräda part inför domstol vid EU-domstolen ska ha samma rättigheter som enligt artikel 19 tredje stycket tillkommer advokater.

57

Av detta följer att universitetslärare, i enlighet med syftet med den uppgift att företräda en part som de utför, som i första hand är att efter bästa förmåga skydda och försvara uppdragsgivarens intressen, såsom erinras om i punkterna 47 och 48 ovan, måste uppfylla samma kriterier för oavhängighet som de som tillämpas på advokater.

58

Dessa kriterier definieras, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkterna 49 och 52 ovan, negativt – som avsaknad av ett anställningsförhållande mellan ombudet och klienten – och positivt – genom hänvisning till de yrkesetiska regler som bland annat fordrar att det inte föreligger någon koppling som uppenbart försämrar advokatens förmåga att utföra sitt uppdrag att på bästa sätt skydda och försvara klientens intressen med iakttagande av lag och yrkesetiska regler.

59

När det gäller frågan om avsaknad av anställningsförhållande mellan ombudet och uppdragsgivaren fann tribunalen i punkt 25 i det överklagade beslutet att ombudet för Bremens universitet var anställd av universitetet genom ett offentligrättsligt anställningsförhållande.

60

Tribunalen tillämpade dock den rättspraxis som nämns i punkterna 51 och 52 ovan felaktigt, genom att likställa situationen för en universitetslärare som företräder det universitet där han eller hon undervisar och forskar med situationen för en juridisk rådgivare som företräder en enhet som är knuten till den juridiska person som denne är anställd vid.

61

Som generaladvokaten påpekade i punkterna 50 och 74 i sitt förslag till avgörande är den berörda professorn knuten till det universitet han företräder genom ett offentligrättsligt förhållande, till skillnad från den bolagsjurist som var i fråga i målet Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej och Polen/kommissionen (dom av den 6 september 2012, C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 25). Denna ställning ger honom, i enlighet med villkoren och reglerna i nationell rätt, en oavhängighet i hans egenskap av lärare och forskare, men också som företrädare för icke-privilegierade parter inför unionens domstolar. Eftersom ett uppdrag som ombud inför domstol inte ingår bland de uppgifter som han har att utföra vid universitetet i egenskap av lärare eller forskare, är detta inte på något sätt kopplat till hans akademiska uppgifter och utförs därför utanför varje form av underordning i förhållande till universitetet, även om han har fått till uppdrag att företräda detta universitet.

62

Då domstolen har slagit fast att ett civilrättsligt avtalsförhållande mellan en advokat och det universitet denne företräder inte i sig räcker för att advokaten ska anses befinna sig i en situation som uppenbart undergräver dennes förmåga att tillvarata sin klients intressen samtidigt som kravet på oavhängighet i den mening som avses i artikel 19 i stadgan är uppfyllt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkterna 66 och 67), är inte heller ett offentligrättsligt förhållande mellan en universitetslärare och det universitet den personen företräder tillräckligt för att denne ska anses vara förhindrad att försvara universitetets intressen.

63

Eftersom artikel 19 sjunde stycket i stadgan ger universitetslärare samma rättigheter som advokater i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket, antas en universitetslärare som enligt nationell rätt har rätt att uppträda inför domstol i princip uppfylla kravet på oavhängighet i den mening som avses i artikel 19 i stadgan, även om han eller hon företräder det universitet vid vilket denne bedriver sin akademiska verksamhet.

64

Vad gäller kopplingar som hindrar ombudet att fullgöra sin uppgift att försvara klientens intressen hänvisade tribunalen i punkt 25 i det överklagade beslutet till att ombudet för Bremens universitet var samordnare och gruppledare för det föreslagna projektet och att han hade ”väsentliga uppgifter och funktioner” inom detta projekt. Enligt tribunalen äventyrade ombudets personliga koppling till tvistens föremål hans förmåga att ge det juridiska stöd som universitetet behövde.

65

Denna bedömning av tribunalen är felaktig.

66

Tribunalen erinrade i punkt 30 i det överklagade beslutet med rätta om att det krav på oavhängighet som åvilar en advokat inte ska tolkas som att denne inte får ha någon som helst koppling till sin klient, utan endast som att denne inte ska ha någon koppling som uppenbart försämrar dennes förmåga att fullgöra sin uppgift att försvara klientens intressen. De kopplingar som beskrivs i punkt 25 i beslutet och som upprepas i punkt 64 ovan kan inte anses utgöra kopplingar som uppenbart försämrar möjligheten för ombudet för Bremens universitet att företräda det med erforderlig oavhängighet. Hans uppgifter inom det aktuella projektet innebar visserligen att han hade gemensamma intressen med Bremens universitet. Som generaladvokaten påpekade i punkt 80 i sitt förslag till avgörande kan dessa sammanfallande intressen emellertid inte räcka för att fastställa att ombudet inte kunnat utföra det uppdrag som anförtrotts honom på ett korrekt sätt.

67

Eftersom det inte heller har framkommit någon bevisning för att dessa intressen skulle utgöra ett hinder för att ombudet kan företräda Bremens universitet inför domstol, överskred tribunalen gränserna för sin prövning enligt ovan i punkterna 52 och 53 nämnda rättspraxis, vilken inte enbart utgör en tillämpning av begreppet oavhängighet i den mening som avses i artikel 19 i stadgan, utan en omorientering av rättspraxis rörande detta begrepp, eftersom det krav på oavhängighet som föreskrivs i unionsrätten ska tolkas på ett sådant sätt att det endast är tillåtet att avvisa personer som ombud om det framstår som uppenbart att de inte kan utföra sitt uppdrag att tillvarata klientens intressen på bästa sätt och därför ska fråntas sitt uppdrag i klientens intresse.

68

Tribunalen drog därför felaktigt slutsatsen att talan inte kunde tas upp till prövning på grund av att Bremens universitet inte företräddes på ett korrekt sätt av professorn i fråga.

69

Den första grunden för överklagandet ska därför bifallas.

70

Det överklagade beslutet ska följaktligen upphävas, utan att det finns anledning att pröva de övriga argument som anförts inom ramen för den första och den andra grunden för överklagandet eller de övriga yrkandena i överklagandet.

71

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

72

Eftersom tvisten i detta fall inte är färdig att avgöras i sak, ska målet återförvisas till tribunalen.

73

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader avseende dessa överklaganden anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: