–

Belgiens regering, genom P. Cottin, M. Jacobs och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J.M. Hoogveld, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga och A. Azema, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 5 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan tredjelandsmedborgaren LM och Centre public d’action sociale de Seraing (socialtjänstmyndigheten i Seraing, Belgien) (nedan kallad CPAS eller myndigheten) angående myndighetens beslut att inte längre bevilja LM socialt bistånd.

3

I artikel 3 i direktiv 2008/115 anges följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

4

I artikel 5 i direktiv 2008/115 anges följande:

”När medlemsstaterna genomför detta direktiv ska de ta vederbörlig hänsyn till

…

och respektera principen om ’non-refoulement’.”

5

I artikel 8.3 i direktiv 2008/115 anges följande:

”Medlemsstaterna får anta ett separat administrativt eller rättsligt beslut om avlägsnande.”

6

Artikel 9 i direktiv 2008/115 har rubriken ”Uppskjutande av verkställighet”, och där anges följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet

7

Artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2008/115 har följande lydelse:

”1.   Den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära omprövning av sådana beslut om återvändande som avses i artikel 12.1, inför en behörig rättslig myndighet eller förvaltningsmyndighet eller ett behörigt organ som består av opartiska ledamöter som åtnjuter garantier för sin oberoende ställning.

2.   Den myndighet eller det organ som nämns i punkt 1 ska ha befogenhet att pröva sådana beslut om återvändande som avses i artikel 12.1, inbegripet möjligheten att tillfälligt skjuta upp verkställigheten, om inte verkställigheten redan är tillfälligt uppskjuten enligt den nationella lagstiftningen.”

8

I artikel 14.1 i direktiv 2008/115 anges följande:

”Medlemsstaterna ska, med undantag för den situation som omfattas av artiklarna 16 och 17, säkerställa att under den tidsfrist för frivillig avresa som beviljats enligt artikel 7 och under tidsperioder för vilka verkställigheten av avlägsnandet skjutits upp enligt artikel 9, följande principer beaktas så långt som möjligt i fråga om tredjelandsmedborgare:

9

I artikel 57.2 i loi organique du 8 juillet 1976 des centres publics d’action sociale (lag av den 8 juli 1976 om socialtjänstmyndigheter) (nedan kallad lagen om socialtjänstmyndigheter), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, anges följande:

”Genom undantag från övriga bestämmelser i denna lag, ska socialtjänstmyndigheternas uppdrag begränsas till följande:

…”

10

Den 20 augusti 2012 ingav LM för sig själv och för R, hans dotter som då var underårig, ansökningar om uppehållstillstånd av medicinska skäl, motiverade med att hans dotter lider av flera allvarliga sjukdomar.

11

Den 6 mars 2013 fastställdes att nämnda ansökningar kunde tas upp till prövning och LM beviljades därför socialt bistånd från CPAS.

12

Den behöriga myndigheten fattade tre på varandra följande beslut om avslag på LM:s ansökningar om uppehållstillstånd som den därefter återkallade. Den 8 februari 2016 fattade nämnda myndighet ett fjärde beslut om avslag på LM:s ansökningar. Det beslutet var förenat med ett beslut om utvisning.

13

LM överklagade den 25 mars 2016 beslutet om avslag på hans ansökningar om uppehållstillstånd och utvisningsbeslutet till Conseil du contentieux des étrangers (Migrationsdomstolen, Belgien) och yrkade att de skulle upphävas samt ansökte om uppskov med verkställigheten av dem.

14

CPAS beslutade att LM inte längre hade rätt till socialt bistånd med verkan från och med den 26 mars 2016, som var den dag då den tidsfrist för frivillig avresa som han hade beviljats i utvisningsbeslutet löpte ut. CPAS beviljade däremot LM rätt till akutsjukvård med verkan från och med den 22 mars 2016.

15

LM inledde därefter ett interimistiskt förfarande vid Tribunal du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège, Belgien), som ledde till att hans rätt till socialt bistånd återställdes.

16

Genom två beslut av den 16 maj 2017 beslutade CPAS att LM inte längre hade rätt till socialt bistånd med verkan från och med den 11 april 2017, som var den dag då hans dotter blev myndig.

17

LM överklagade nyss nämnda beslut till Tribunal du travail de Liège (Arbetsdomstolen i Liège). Denna domstol fann i dom av den 16 april 2018 att beslutet om återkallande av rätten till socialt bistånd var rättsenligt från och med den dag då R hade blivit myndig.

18

Den 22 maj 2018 överklagade LM denna dom till den hänskjutande domstolen, Cour du travail de Liège (Arbetsdomstolen i andra instans i Liège, Belgien).

19

Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande angett att det framstår som att den försämring av R:s hälsotillstånd som kan förutses om hon återvänder till sitt ursprungsland i samtliga avseenden motsvarar den grad av allvar som krävs för att det ska anses att avlägsnandet skulle innebära att hon utsattes för en omänsklig eller förnedrande behandling. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att med hänsyn till R:s hälsotillstånd, är hennes faders närvaro vid hennes sida lika oundgänglig som när hon var underårig.

20

Mot denna bakgrund har Cour du travail de Liège (Arbetsdomstolen i andra instans i Liège) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Strider artikel 57.2 första stycket 1° i [lagen om socialtjänstmyndigheter] mot artiklarna 5 och 13 i direktiv [2008/115], jämförda med artiklarna 19.2 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samt artikel 14.1 b i samma direktiv och artiklarna 7 och 12 i [stadgan], såsom dessa bestämmelser har tolkats i EU-domstolens dom [av den 18 december 2014, Abdida (C‑562/13, EU:C:2014:2453)],

21

Den belgiska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom den avser frågan huruvida en bestämmelse i belgisk rätt är förenlig med olika bestämmelser i direktiv 2008/115 och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), trots att det, enligt nämnda regering, inte finns någon anknytning mellan LM:s situation och unionsrätten.

22

Den belgiska regeringen anser således att LM inte kan göra anspråk på rätt till socialt bistånd. Han är nämligen inte föremål för avlägsnande och befinner sig inte i någon av de situationer som avses i artikel 14 i direktivet, eftersom den tidsfrist för frivillig avresa som fastställts avseende honom har löpt ut och eftersom han inte befinner sig i en period under vilken avlägsnandet har skjutits upp.

23

Härtill kommer att eftersom LM inte lider av en allvarlig sjukdom kan ett eventuellt avlägsnande av honom inte heller utgöra ett åsidosättande av artikel 5 i direktiv 2008/115, jämförd med artikel 19.2 i stadgan. LM:s situation är således inte jämförbar med den situation som var aktuell i det mål som avgjordes genom domen av den 18 december 2014, Abdida (C‑562/13, EU:C:2014:2453).

24

EU-domstolen erinrar i detta avseende om att det samarbetssystem som fastställs i artikel 267 FEUF grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen. I ett förfarande enligt den artikeln ankommer det på medlemsstaternas domstolar och inte på EU-domstolen att tolka nationella bestämmelser. Det ankommer vidare inte på EU-domstolen att uttala sig om nationella bestämmelsers förenlighet med bestämmelser i unionsrätten. EU-domstolen är däremot behörig att tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som denna kan behöva för att pröva huruvida den nationella rätten är förenlig med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 1981, Frans-Nederlandse Maatschappij voor Biologische Producten, 272/80, EU:C:1981:312, punkt 9; svensk specialutgåva, volym 5, s. 257, och dom av den 30 april 2020, CTT – Correios de Portugal, C‑661/18, EU:C:2020:335, punkt 28).

25

Det är visserligen riktigt att EU-domstolen, enligt ordalydelsen av den tolkningsfråga som den hänskjutande domstolen ställt, ombetts att uttala sig om huruvida en bestämmelse i nationell rätt är förenlig med unionsrätten. Det finns dock inget som hindrar EU-domstolen från att lämna ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, genom att tillhandahålla den domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som den behöver för att själv avgöra om den nationella rätten är förenlig med unionsrätten. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2020, CTT – Correios de Portugal, C‑661/18, EU:C:2020:335, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

26

Det kan vidare konstateras att tolkningsfrågan har ställts bland annat för att få klarhet i huruvida artikel 14 i direktiv 2008/115 är tillämplig på en sådan tredjelandsmedborgare som LM, även om han inte lider av en allvarlig sjukdom. Härav följer att prövningen av den belgiska regeringens argument att LM:s situation helt saknar anknytning till unionsrätten är direkt kopplad till svaret på tolkningsfrågan och således inte är ägnad att medföra att den inte kan tas upp till prövning (se, analogt, dom av den 17 januari 2019, KPMG Baltics, C‑639/17, EU:C:2019:31, punkt 11, och dom av den 3 december 2019, Iccrea Banca, C‑414/18, EU:C:2019:1036, punkt 30).

27

Härav följer att tolkningsfrågan kan tas upp till prövning.

28

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 5, 13 och 14 i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 7, 19.2, 21 och 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att en tredjelandsmedborgare inte har rätt att så långt det är möjligt få sina grundläggande behov tillgodosedda i ett fall där

29

EU-domstolen konstaterar inledningsvis följande. I artikel 14 i direktiv 2008/115 föreskrivs vissa garantier i avvaktan på återvändandet, bland annat under de perioder under vilka avlägsnandet skjutits upp i enlighet med artikel 9 i direktivet (dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 55).

30

Även om det framgår av beslutet om hänskjutande att de belgiska myndigheterna inte formellt har beslutat att skjuta upp avlägsnandet av LM, framgår det av domstolens praxis att skyldigheten att skjuta upp avlägsnandet enligt artikel 9.1 b i direktivet är tillämplig i samtliga fall där en medlemsstat är skyldig att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om återvändande till följd av att beslutet överklagats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 57).

31

Av detta följer att de garantier i avvaktan på återvändandet som anges i artikel 14 i direktiv 2008/115 ska säkerställas i fall där den berörda medlemsstaten är skyldig att erbjuda en tredjelandsmedborgare ett rättsmedel med automatisk suspensiv verkan mot ett beslut om återvändande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 53 och 58).

32

För att besvara tolkningsfrågan ska det således fastställas huruvida ett allvarligt sjukt myndigt barns förälder, vars närvaro hos barnet är oundgänglig för barnet, ska ha rätt till ett rättsmedel med automatisk suspensiv verkan i ett fall som det som är aktuellt i det nationella målet.

33

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2008/115 ska en tredjelandsmedborgare ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna angripa ett beslut om återvändande avseende honom eller henne, men ett sådant rättsmedel har inte nödvändigtvis suspensiv verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 43 och 44).

34

Rättsmedlets utformning ska emellertid fastställas i enlighet med artikel 47 i stadgan, där det anges att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln, och i enlighet med principen om non-refoulement, vilken garanteras bland annat i artikel 19.2 i stadgan och i artikel 5 i direktiv 2008/115 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 45 och 46, och dom av den 19 juni 2018, Gnandi, C‑181/16, EU:C:2018:465, punkterna 52 och 53).

35

Domstolen har av det nyss anförda dragit slutsatsen att ett överklagande av ett beslut om återvändande måste ha automatisk suspensiv verkan för att säkerställa att de krav som följer av artikel 47 i stadgan och principen om non-refoulement iakttas med avseende på den berörda tredjelandsmedborgaren, eftersom verkställigheten av ett beslut om återvändande bland annat kan innebära att tredjelandsmedborgaren utsätts för en verklig risk att behandlas på ett sätt som strider mot artikel 19.2 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2018, Gnandi, C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 56).

36

Detta är särskilt fallet om verkställigheten av ett beslut om återvändande kan innebära att en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom utsätts för en allvarlig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 53).

37

Däremot kan någon inte enbart på grund av sin ställning som förälder till en allvarligt sjuk tredjelandsmedborgare anses vara direkt utsatt för en risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 19.2 i stadgan om ett beslut om återvändande verkställs.

38

Skyldigheten att i vissa fall säkerställa att en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom har rätt till ett rättsmedel med suspensiv verkan mot ett beslut om återvändande syftar emellertid i slutändan till att säkerställa att beslutet inte verkställs innan de argument som anförts till stöd för överklagandet har prövats av en behörig myndighet, i den mån verkställigheten skulle innebära att tredjelandsmedborgaren återvände till ett tredjeland där han eller hon riskerar att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkterna 49 och 50).

39

Denna skyldighet har således till syfte att göra det möjligt för den berörda personen att tillfälligt stanna kvar i den medlemsstat som har fattat ett beslut om återvändande avseende honom eller henne.

40

Om denna person på grund av sitt hälsotillstånd helt och hållet är beroende av en förälder vars närvaro vid barnets sida är oundgänglig, skulle verkställigheten av ett beslut om återvändande avseende föräldern – i den mån detta innebär att föräldern omedelbart måste avresa till ett tredjeland – i praktiken riskera att hindra nämnda person från att tillfälligt stanna kvar i den medlemsstaten.

41

Om ett sådant beslut om återvändande fick verkställas innan argumenten avseende barnets situation hade prövats av en behörig myndighet, skulle detta således i praktiken medföra en risk för att barnet förlorade sitt skydd enligt artiklarna 5 och 13 i direktiv 2008/115, jämförda med artikel 19.2 och artikel 47 i stadgan. För att säkerställa att detta skydd är effektivt måste således barnets förälder, enligt nyss nämnda bestämmelser, ha rätt till ett rättsmedel med automatisk suspensiv verkan mot beslutet om återvändande avseende honom eller henne.

42

Den omständigheten att barnet var myndigt vid tidpunkten för beslutet om återvändande avseende föräldern eller att barnet blev myndigt medan förfarandet pågick saknar betydelse i det avseendet, under förutsättning att det är utrett att barnet, trots att det är myndigt, fortfarande är beroende av sin förälder.

43

Domstolen övergår därefter till att pröva den belgiska regeringens argument att rätten till ett rättsmedel med automatisk suspensiv verkan endast måste vara garanterad mot beslut om avlägsnande och inte mot beslut om återvändande. I det avseendet ska det påpekas att tredjelandsmedborgare beträffande vilka det har fattats ett beslut om återvändande – vars verkställighet kan innebära att de utsätts för en verklig risk att behandlas på ett sätt som strider mot artikel 19.2 i stadgan – skulle ha ett otillräckligt domstolsskydd, om de inte hade tillgång till ett rättsmedel med automatisk suspensiv verkan mot beslutet om återvändande så snart detta har delgetts

44

Det framgår nämligen av artikel 3 leden 3–5 i direktiv 2008/115 att ett beslut om återvändande per definition ålägger eller fastställer en skyldighet för den tredjelandsmedborgare som beslutet avser att återvända till ett tredjeland, medan begreppet ”avlägsnande” avser den faktiska transporten av tredjelandsmedborgaren ut ur den berörda medlemsstaten.

45

Även i en medlemsstat där – enligt artikel 8.3 i direktivet – ett separat beslut om avlägsnande fattas efter det att beslutet om återvändande har fattats utgör sistnämnda beslut i sig hinder mot att den berörda tredjelandsmedborgaren tillåts att tillfälligt stanna kvar i den medlemsstaten i avvaktan på prövningen av de argument som anförts till stöd för överklagandet av det. För att det mål som anges i punkt 39 ovan ska kunna uppnås krävs följaktligen att det säkerställs att verkställigheten av beslutet om återvändande skjuts upp, och detta kan inte anses gå att ersätta genom ett eventuellt senare beslut om uppskov med verkställigheten av beslutet om avlägsnande.

46

Vidare kan det konstateras att den koppling som unionslagstiftaren uttryckligen gjort mellan artikel 9.1 b, artikel 13.2 och artikel 14.1 i direktiv 2008/115 visar att den sistnämnda bestämmelsen bland annat har till syfte att erbjuda tredjelandsmedborgare minimigarantier under varje period under vilken verkställigheten av deras skyldighet att återvända ovillkorligen måste skjutas upp.

47

Den lösning som den belgiska regeringen förespråkar innebär tvärtom att medlemsstaterna endast skulle kunna erbjuda sådana garantier i fall där det utöver ett beslut om återvändande även har fattats ett beslut om avlägsnande. De behöriga myndigheterna skulle därigenom efter eget skön kunna vänta med att ge dessa garantier genom att avstå från att fatta ett beslut om avlägsnande.

48

Domstolen preciserade för övrigt, i punkt 56 i domen av den 19 juni 2018, Gnandi (C‑181/16, EU:C:2018:465), att skyldigheten att i vissa fall föreskriva ett rättsmedel med automatisk suspensiv verkan mot ett beslut om återvändande i ännu högre grad gäller med avseende på ett eventuellt beslut om avlägsnande och slog därmed fast att nämnda skyldighet inte är begränsad till beslut om avlägsnande.

49

Domstolen övergår därefter till att pröva den belgiska regeringens argument att den belgiska lagstiftningen om överklagande av beslut om återvändande är förenlig med unionsrätten. I det avseendet ska det erinras om att det framgår av den rättspraxis som nämns i punkt 24 ovan att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om nationella bestämmelsers förenlighet med unionsrätten.

50

Av det nyss anförda följer att en tredjelandsmedborgare – som är förälder till ett myndigt barn som lider av en allvarlig sjukdom och är beroende av föräldern – beträffande vilken det har fattats ett beslut om återvändande vars verkställighet skulle kunna innebära att det myndiga barnet utsätts för en allvarlig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras, ska omfattas av de garantier i avvaktan på återvändande som föreskrivs i artikel 14 i direktiv 2008/115.

51

Dessa garantier innebär att medlemsstaterna är skyldiga, i enlighet med artikel 14.1 a, b och d i direktivet, att så långt det är möjligt se till att de familjemedlemmar som befinner sig i landet hålls samlade, att akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar tillhandahålls och att utsatta personers särskilda behov beaktas.

52

Iakttagandet av dessa principer förutsätter att de grundläggande behoven hos en tredjelandsmedborgare som LM tillgodoses. Som den hänskjutande domstolen har påpekat och som generaladvokaten har påpekat i punkt 93 i sitt förslag till avgörande skulle LM annars inte kunna stanna kvar hos sitt myndiga barn och ge henne det stöd som hon behöver under den period då LM tillåts att tillfälligt stanna kvar i den berörda medlemsstaten (se, analogt, dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 60).

53

Nyss nämnda skyldighet gäller emellertid endast om tredjelandsmedborgaren saknar tillräckliga medel för att själv tillgodose sina behov (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 59).

54

Det ankommer vidare på medlemsstaterna att fastställa under vilka former den berörda tredjelandsmedborgarens grundläggande behov ska tillgodoses (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, Abdida, C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 61). Det kan följaktligen inte uteslutas att tredjelandsmedborgarens grundläggande behov kan tillgodoses genom att socialt bistånd beviljas direkt till det myndiga barnet, förutsatt att detta stöd är anpassat och tillräckligt för att säkerställa att tredjelandsmedborgarens grundläggande behov tillgodoses samt för att föräldern till barnet ska kunna ge barnet det stöd som hon eller han behöver, vilket det i förekommande fall ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

55

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 5, 13 och 14 i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 7, 19.2, 21 och 47 i stadgan, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att en tredjelandsmedborgare inte har rätt att så långt det är möjligt få sina grundläggande behov tillgodosedda i ett fall där

56

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artiklarna 5, 13 och 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, jämförda med artiklarna 7, 19.2, 21 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att en tredjelandsmedborgare inte har rätt att så långt det är möjligt få sina grundläggande behov tillgodosedda i ett fall där