1. 

EU-varumärken behöver effektivt skydd i hela Europeiska unionen. ( 2 )

2. 

Detta uppnås bäst genom att domstolarna får meddela beslut av EU-övergripande karaktär som omfattar varumärkesintrång inte bara i forummedlemsstaten, utan också i någon av de andra EU‑medlemsstaterna. ( 3 ) Lagstiftaren har föreskrivit omfattande behörighet av detta slag, ( 4 ) men ger den utökade behörigheten ( 5 ) endast till en domstol som grundar sin internationella behörighet på artikel 97.1–97.4 i förordningen om gemenskapsvarumärken ( 6 ) (nedan kallad förordning nr 207/2009). Härigenom ersätts de mer allmänna behörighetsreglerna i förordning nr 207/2009 och i Bryssel I‑förordningen ( 7 ). ( 8 )

3. 

Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol, Tyskland), som handlar i egenskap av domstol för gemenskapsvarumärken, har ställt frågan huruvida den har sådan utökad behörighet för att pröva en talan om varumärkesintrång som ett danskt företag har väckt mot en svarande i USA. Enligt artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 har domstolarna internationell behörighet om en svarande som inte har hemvist i EU har ett driftställe (establishment) i forummedlemsstaten. Eftersom svaranden i USA har ett dotterdotterbolag i Tyskland uppkommer frågan huruvida denna enhet är ett driftställe i den mening som avses i artikel 97.1 i förordning nr 207/2009.

4.

I skäl 16 föreskrivs följande.

”Det är absolut nödvändigt att de beslut som avser giltighet av och intrång i gemenskapsvarumärken får rättsverkan i och omfattar hela gemenskapen eftersom det är det enda sättet att förhindra motstridiga beslut från domstolarna och byrån och för att säkerställa den enhetliga karaktären hos gemenskapsvarumärkena. Bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område bör tillämpas i alla mål rörande gemenskapsvarumärken, om inte annat anges i den här förordningen.”

5.

I artikel 97, som har rubriken ”Internationell behörighet”, föreskrivs följande i första och andra styckena.

”1.   Om inte annat följer av bestämmelserna i denna förordning eller av de bestämmelser i förordning (EG) nr 44/2001, som enligt artikel 94 ska tillämpas, ska sådan talan som avses i artikel 96 väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist eller, om han inte har hemvist i någon medlemsstat, i den medlemsstat i vilken han har ett driftställe.

2.   Om svaranden varken har hemvist eller driftställe i någon medlemsstat ska sådan talan väckas vid domstol i den medlemsstat i vilken käranden har sitt hemvist eller, om denne saknar hemvist i någon medlemsstat, i den medlemsstat i vilken han har ett driftställe.”

6.

Artikel 98 har rubriken ”Behörighetsområde”. Första stycket har följande lydelse.

   ”En domstol för gemenskapsvarumärken vars behörighet grundar sig på artikel 97.1–97.4 är behörig i fråga om

7.

Skälen 11 och 12 har följande lydelse:

8.

Kapitel II, som har rubriken ”Domstols behörighet”, innehåller ett avsnitt 1 som har rubriken ”Allmänna bestämmelser” och omfattar artiklarna 2–4. Respektive artikels första punkt har följande lydelse:

”Artikel 2

1.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

”Artikel 4

1.   Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 22 och 23.”

9.

Käranden i det nationella målet, Hummel Holdings A/S (nedan kallad Hummel), tillverkar sportartiklar och sport- och fritidskläder och har hemvist i Danmark. Hummel väckte talan i Tyskland vid Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen, Düsseldorf, Tyskland) mot två bolag i Nike-koncernen och gjorde gällande att dessa, vid sin försäljning av sportkläder, gjorde intrång i Hummels internationella figurmärke nr 943057, som också har registrerats för att gälla i EU för varor i klass 25.

10.

Den första svaranden, Nike Inc., är Nike‑koncernens yttersta holdingbolag och har hemvist i USA.

11.

Den andra svaranden, Nike Retail B.V. (nedan kallad Nike Retail), hör till denna koncern och har hemvist i Nederländerna. Nike Retail driver webbplatsen www.nike.com/de, där Nike-produkter marknadsförs och erbjuds på engelska och tyska för försäljning både i Tyskland och i andra länder.

12.

De flesta av intrången i Hummels varumärke uppges ha skett i Tyskland. I Tyskland kan man beställa varor på nätet via Nike Retails webbplats eller genom oberoende distributörer som inte ingår i Nike-koncernen och som själva beställer produkterna från Nike Retail. Dessutom tillhandahåller Nike Deutschland GmbH (nedan kallad Nike Deutschland) tjänster före och efter köpet. Detta företag säljer inte Nike-produkter, men bedriver kundtjänst per telefon eller via e-post när kunderna beställer produkterna och förmedlar också avtal mellan distributörer och Nike Retail. När det gäller tjänster efter köpet handlägger Nike Deutschland frågor om byten och reklamationer och stödjer distributörerna vid marknadsföring och genomförande av avtalen.

13.

Nike Deutschland har hemvist i Frankfurt am Main och är inte part i det nationella målet. Det är emellertid dotterdotterbolag till den första svaranden, Nike Inc., och dess närvaro i Tyskland är väsentlig för Hummels mål avseende de tyska domstolarnas behörighet.

14.

Vid Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen, Düsseldorf) begärde Hummel I) förbudsföreläggande rörande import, export, marknadsföring och saluföring av de berörda produkterna samt mot att släppa ut eller låta släppa ut dem på marknaden, II) föreläggande om redovisning och uppvisande av kopior av fakturor och föreläggande om att produkterna skulle avlägsnas från distributionskanalerna och förstöras, och slutligen III) en förklaring om rätt till skadestånd.

15.

När det gäller Nike Inc., yrkade Hummel dessa förelägganden och beslut 1) beträffande Europeiska unionens territorium och, alternativt, 2) beträffande Förbundsrepubliken Tysklands territorium. När det gäller Nike Retail avsåg talan bara Förbundsrepubliken Tysklands territorium. Begäran om förhandsavgörande avser bara det förstnämnda yrkandet.

16.

Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen, Düsseldorf) fastställde att den hade internationell behörighet, vilket också gällde Europeiska unionens territorium, eftersom Nike Deutschland skulle anses som ett driftställe tillhörande Nike Inc. och ett samband således upprättades mellan svaranden i USA och Tyskland. Nämnda domstol ogillade emellertid talan i sak. Efter det att Hummel överklagat vid Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol) har Nike Inc. och Nike Retail åter gjort gällande att de tyska domstolarna inte har internationell behörighet för att pröva den första typen av yrkande.

17.

Det är i ovanstående sammanhang som Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol) har hänskjutit följande fråga för förhandsavgörande:

”Under vilka omständigheter ska ett dotterdotterbolag, vilket är en egen juridisk person med hemvist i unionen, till ett företag som inte självt har något säte i unionen, anses utgöra ett ”driftställe” till företaget i den mening som avses i artikel 97.1 i rådets förordning (EG) nr 207/2009?”

18.

Hummel och både Nike Inc. och Nike Retail, Italiens regering och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen. Alla utom Italiens regering deltog i den muntliga förhandlingen den 6 oktober 2016.

19.

Det är till att börja med viktigt att understryka att enligt förordning nr 207/2009 endast ”domstolar för gemenskapsvarumärken”, vilka är speciellt utvalda nationella domstolar som har tilldelats denna funktion, ( 9 ) kan avgöra talan om varumärkesintrång. ( 10 ) Tysklands regering har utsett Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen, Düsseldorf) och Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol) till sådana domstolar. ( 11 )

20.

Alla domstolar för gemenskapsvarumärken kan emellertid inte meddela ett sådant avgörande som gäller i hela unionen ( 12 ) och som Hummel har yrkat i förevarande mål.

21.

Frågan huruvida en viss domstol för gemenskapsvarumärken har denna utökade befogenhet beror på om den kan stödja sin internationella behörighet på artikel 97.1–97.4 i förordning nr 207/2009. ( 13 ) Endast då ska en domstol för gemenskapsvarumärken vara ”behörig i fråga om intrång som redan förekommer, eller som det finns risk för, inom en medlemsstats territorium”. ( 14 )

22.

Eftersom Hummels påstående att intrånget ägde rum i Tyskland utgör behörighetsgrund för ett mål om varumärkesintrång i Tyskland enligt artikel 97.5 i förordning nr 207/2009, ( 15 ) kan denna bestämmelse därför bara utgöra behörighetsgrund för intrång som redan förekommer, eller som det finns risk för, inom denna forummedlemsstats territorium. ( 16 ) Det är inte tillräcklig grund för det beslut som Hummel har yrkat med rättsverkan utanför tyskt territorium. Denna behörighet måste nämligen baseras på artikel 97.1–97.4 i förordning nr 207/2009. ( 17 )

23.

Såsom redan nämnts utgör artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 en sådan grund för internationell behörighet, om svaranden i tredjeland har ett driftställe i forummedlemsstaten. ( 18 ) Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol) vill därför få klarhet i under vilka omständigheter Nike Deutschland, med hemvist i Tyskland, kan anses som ett driftställe tillhörande Nike Inc.

24.

I artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 föreskrivs att talan om intrång avseende gemenskapsvarumärken ”ska … väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist eller, om han inte har hemvist i någon medlemsstat, i den medlemsstat i vilken han har ett driftställe”.

25.

Jag ska till att börja med behandla frågan huruvida begreppet ”driftställe”, såsom kommissionen gjorde gällande vid förhandlingen, har en självständig betydelse som gäller i hela EU, eller om det ankommer på de nationella domstolarna att avgöra detta i enlighet med nationell rätt. ( 19 )

26.

Det senare kan framgå av den omständigheten att begreppet ”hemvist” enligt artikel 59 i Bryssel I-förordningen ( 20 ) ska definieras i enlighet med nationell rätt i den medlemsstat där talan väcks. Likväl ger artikel 60 i Bryssel I-förordningen en självständig definition av hemvist för bolag och andra juridiska personer. ( 21 )

27.

Unionsrättsliga bestämmelser ska som en generell regel tolkas självständigt. ( 22 ) Vidare är en betydelse av ”driftställe” som gäller i hela EU förenlig med målet med artikel 97.1–97.4 i förordning nr 207/2009 att skapa en enhetlig grund för den utökade behörigheten. Den lösning som jag föreslår i det aktuella fallet är därför att domstolen ska göra en självständig tolkning. ( 23 )

28.

Vissa lagstadgade definitioner ingår i förordning nr 207/2009, ( 24 ) men lagstiftaren har inte gett någon definition av begreppet ”driftställe”.

29.

Dessutom har domstolen ännu inte haft tillfälle ( 25 ) att tolka artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 eller begreppet driftställe som det används i andra bestämmelser i förordning nr 207/2009. ( 26 )

30.

Eftersom regelverket ( 27 ) inte ger någon användbar vägledning måste begreppet ”driftställe” i artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 tolkas med hjälp av andra källor än förordning nr 207/2009.

31.

Vid ett första påseende tycks insolvensförordningen kunna vara en bra källa i detta avseende. ( 28 ) I artikel 2 h i denna förordning ges en definition ( 29 ) av begreppet ”driftställe”, som är tillämplig bland annat i samband med internationell behörighet.

32.

I förevarande fall kan denna definition dock varken användas direkt eller tillämpas analogt. Uttrycket ”[i] denna förordning används” innebär att definitionen uttryckligen endast gäller för denna förordning. Syftet med att hänvisa till driftstället i insolvensförordningen skiljer sig från syftet med artikel 97 i förordning nr 207/2009. Behörighet som grundar sig på driftstället i insolvensförordningen gäller enbart i samband med sekundärförfaranden som inte avser gäldenärens huvudsakliga intressen. Dessutom har de avgöranden som meddelas i sådana förfaranden en begränsad verkan. ( 30 ) Till skillnad från detta hänvisas i artikel 97 i förordning nr 207/2009 till driftställe för att identifiera en central domstol som kan meddela domstolar med en utökad verkan.

33.

Bryssel I-förordningen är däremot en naturlig källa till vägledning om tolkningen av en behörighetsregel i förordning nr 207/2009, eftersom denna rättsakt innehåller allmänna regler om behörighet på privaträttens område. Bryssel I-förordningen ska tillämpas i mål om gemenskapsvarumärken, om inte annat anges i förordning nr 207/2009. ( 31 ) Tillsammans med den rättsakt som föregick Bryssel I-förordningen (Brysselkonventionen), från 1968, tillhandahåller Bryssel I-förordningen en mångårig begreppsmässig ram, som även ligger till grund för nyare behörighetsregler i specialförordningar, till exempel förordning nr 207/2009.

34.

I de allmänna bestämmelserna i Bryssel I-förordningen finns vissa lagstadgade definitioner, ( 32 ) men begreppet ”etablering” (establishment) definieras inte.

35.

I Bryssel I-förordningen används emellertid begreppet ”etablering” som ett anknytningskriterium för internationell behörighet enligt artiklarna 5.5 och 18.

36.

Den italienska regeringen har i sitt skriftliga yttrande påpekat att den italienska versionen av begreppet ”establishment” i Bryssel I-förordningen ('sede d’attività’) skiljer sig från det begrepp som används i artikel 97 i förordning nr 207/2009 ('stabile organizzazione’). Den språkliga skillnaden i en språkversion hindrar emellertid inte, mot bakgrund av det nära sambandet mellan de två rättsakterna, vilket framgår av den uttryckliga hänvisningen till Bryssel I-förordningen i skäl 16 och i artiklarna 97 och 94 i förordning 207/2009, domstolen från att beakta Bryssel I-förordningen, som är den klassiska rättsakten om internationell behörighet.

37.

Såsom både deltagarna i målet om förhandsavgörande och den hänskjutande domstolen har påpekat finns det en omfattande rättspraxis beträffande betydelsen av etablering enligt Bryssel I-förordningen.

38.

Den första bestämmelse som domstolen hade att tolka i detta avseende var artikel 5.5 i Bryssel I-förordningen, ( 33 ) enligt vilken ”särskilda behörighetsregler” ( 34 ) gäller ”i fråga om tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering, vid domstolen i den ort där denna är belägen”.

39.

Domstolen tolkade för första gången dessa begrepp år 1976 i domen i målet De Bloos. I den domen slog domstolen fast att ”[e]tt av de viktigaste kännetecknen för en filial eller en agentur är att de står under moderföretagets ledning och kontroll” och att uttrycket ”eller liknande””skall innebära en verksamhet med samma huvudsakliga kännetecken som filial eller agentur”. ( 35 )

40.

I domen i målet Somafer slog domstolen fast att ”[e]ftersom de ifrågavarande begreppen gör det möjligt att avvika från den allmänna behörighetsprincipen i artikel 2 i konventionen, måste begreppen tolkas på ett sådant sätt att den särskilda anknytning som motiverar denna avvikelse utan svårighet kan påvisas”. ( 36 ) Domstolen tillade att ”[d]enna särskilda anknytning avser för det första de yttre kännetecken med hjälp av vilka förekomsten av en filial, en agentur eller liknande lätt kan fastställas och för det andra sambandet mellan den på så sätt lokaliserade enheten och föremålet för tvisten med det … företag till vilket den nämnda enheten hör”.

41.

När det gäller den första frågan förklarade domstolen att ”med begreppet filial, agentur eller liknande [avses] ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder som representant för ett företag till vilket det hör, har en affärsledning och är materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne – trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det företag till vilket centrumet hör och som har sitt säte i utlandet – inte behöver vända sig direkt till detta företag utan kan ingå avtal på platsen för det verksamhetscentrum som representerar företaget”.

42.

Vad beträffar den andra frågan slog domstolen fast att ”det dessutom [krävs] att tvisteföremålet rör verksamheten vid filialen, agenturen eller liknande” och att ”[b]egreppet verksamheten … för det första [omfattar] tvister om sådana rättigheter och förpliktelser inom eller utanför avtalsförhållanden som hör till den egentliga förvaltningen av själva den ifrågavarande agenturen, filialen eller liknande, såsom rättigheter och förpliktelser i samband med hyra av den fastighet på vilken dessa enheter är etablerade eller anställning på platsen av den personal som arbetar där”. ( 37 )

43.

I målen Blanckaert & Willems och SAR Schotte slog domstolen slutligen fast att filialen, agenturen eller etableringen ”lätt för tredjeman ska framgå som en representation för moderföretaget” ( 38 ) och att ”denna nära anknytning mellan en tvist och den domstol där talan kan väckas bedöms … även utifrån det sätt på vilket dessa två företag uppträder i affärslivet och hur de framträder inför tredje man i sina affärsrelationer”. ( 39 )

44.

I ett senare beslut hade domstolen att tolka samma begrepp i samband med artikel 18 i Bryssel I-förordningen, där det i andra stycket föreskrivs följande: ”Om en arbetstagare ingår ett anställningsavtal med en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat men har en filial, agentur eller annan etablering i en medlemsstat, skall arbetsgivaren i fråga om tvister som hänför sig till verksamheten vid filialen, agenturen eller etableringen anses ha hemvist i den medlemsstaten”.

45.

I domen i målet Mahamdia slog domstolen på grundval av en analys av de ovannämnda målen beträffande artikel 5.5 i Bryssel I‑förordningen fast att två kriterier är avgörande för att upprätta ett samband med forummedlemsstaten. Domstolen fann att ”[f]ör det första förutsätter begreppen filial, agentur och annan etablering att det finns ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder utåt som en förlängning av ett 'huvudkontor’. Detta centrum ska ha en ledning och vara materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne inte behöver vända sig direkt till 'huvudkontoret’…. För det andra måste tvisten röra handlingar som avser dessa enheters verksamhet eller förpliktelser som dessa har åtagit sig i 'huvudkontorets’ namn vilka ska uppfyllas i den stat där enheterna är etablerade.” ( 40 )

46.

Målet Mahamdia avsåg en tvist om ett anställningsavtal där en chaufför som var anställd av Demokratiska folkrepubliken Algeriets ambassad hade väckt talan mot denna stat. Domstolen förklarade i det sammanhanget att ”en ambassad [är] att likställa med ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder utåt och som bidrar till igenkännandet av den sändande staten samt till att företräda den staten”. ( 41 )

47.

Domstolen lade härvid till en särskild aspekt beträffande sambandet mellan ”huvudkontoret” och etableringen, nämligen igenkännandet och företrädandet. Detta motsvarar de olika funktioner som artikel 18.2 i Bryssel I-förordningen fyller jämfört med artikel 5.5 i Bryssel I-förordningen. Artikel 18.2 i Bryssel I-förordningen avser nämligen den speciella situation där en svarande inte har hemvist i EU och genom att då utgå från dess etablering behandlar denna etablering som en ersättning för avsaknad av hemvist genom att förklara att svaranden ska ”anses ha hemvist i den medlemsstaten”. Om det ska vara en ersättning är igenkännandet en väsentlig del.

48.

Både enligt artikel 5.5 och enligt 18.2 i Bryssel I-förordningen får sökanden väcka talan mot en svarande i en ort som inte är svarandens hemvist, men där denna är etablerad.

49.

Dock kräver båda bestämmelserna, förutom att det finns en etablering, att tvisten ”hänför sig till verksamheten vid denna etablering”. Enligt dessa bestämmelser räcker således inte etableringen som sådan för att utgöra ett samband med forumstaten, utan ytterligare ett kriterium ska vara uppfyllt. Det andra kriteriet, som har utvecklats i rättspraxis beträffande Bryssel I-förordningen och som har beskrivits ovan, avser enbart denna ytterligare del.

50.

Detta andra kriterium framgår emellertid inte av texten i artikel 97.1 i förordning nr 207/2009, utan behörighet ges åt den medlemsstat där svaranden har ett driftställe. Det andra av domstolens båda kriterier beträffande artiklarna 5 och 18 i Bryssel I-förordningen kan det följaktligen bortses från i det aktuella sammanhanget.

51.

Det första kriteriet, som är det enda som är relevant för min bedömning, omfattar två delar som avser kännetecken som är oberoende av den särskilda handling för vilken anknytningen till driftstället sker. De belyser snarare kärnan i själva begreppet driftställe. Dessa kännetecken är a) ett verksamhetscentrum som b) förefaller vara varaktigt, såsom en förlängning av ett huvudkontor.

52.

När det gäller det första kännetecknet, som avser ett affärscentrum, förklarade domstolen vidare att driftstället ska ha en affärsledning och vara materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne inte behöver vända sig direkt till huvudkontoret. ( 42 ) Om man bortser från det speciella sammanhang som avtalsområdet utgör, kan man sluta sig till att det krävs viss verksamhet och en viss faktisk och stabil närvaro på platsen i form av personal och materiell utrustning. Det fordras förvisso ett minimum av organisation och viss stabilitet. Enbart förekomsten av enstaka tillgångar och bankkonton räcker inte för att ett ”driftställe” ska föreligga. ( 43 ) Dessutom krävs enligt rättspraxis avseende Bryssel I-förordningen tydligt att det finns en lokal ledning.

53.

Kriteriet faktisk och operativ närvaro är uppenbarligen uppfyllt i det aktuella fallet, där Nike Deutschland är ett lokalt bolag som faktiskt tillhandahåller tjänster före och efter köpet för Nikes kunder i Tyskland. Nike Deutschland är ett oberoende bolag, så kravet att det ska finnas en lokal ledning är uppfyllt.

54.

Det som Nike Inc. och Nike Retail emellertid ifrågasätter i förevarande mål är huruvida det faktiskt finns en tillräcklig koppling mellan Nike Deutschland och Nike Inc. Enligt domstolens praxis upprättas detta samband genom ett verksamhetscentrum ”som förefaller vara varaktigt, såsom en förlängning av ett huvudkontor”. ( 44 ) För driftställets del tyder detta på att det i viss mån är beroende och underordnat.

55.

Nike Inc. och Nike Retail har gjort två invändningar i sammanhanget:

56.

Nike Inc. och Nike Retail har för det första gjort gällande att Nike Deutschland av formella skäl inte kan vara ett driftställe tillhörande något annat företag, eftersom det är ett rättsligt sett oberoende bolag och ett formellt tillvägagångssätt måste tillämpas i samband med en civilprocess.

57.

Som det har framgått ovan finns det emellertid fast rättspraxis ( 45 ) enligt vilken en rättsligt sett oberoende enhet kan anses som ett driftställe. I målet SAR Schotte ( 46 ) hade driftstället också bildats som ett tyskt bolag (GmbH).

58.

Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende hänvisat till generaladvokat Mengozzis förslag till avgörande i målet Mahamdia, ( 47 ) där han förklarade att det är vedertaget att begreppen ”filial”, ”agentur” eller ”annan etablering” i princip hänvisar till enheter som inte utgör juridiska personer. Detta påstående var emellertid ett obiter dictum, eftersom målet Mahamdia avsåg en ambassad som inte utgjorde en juridisk person. Detsamma gäller domstolens yttrande 1/03 ( 48 ) som generaladvokaten Mengozzi hänvisade till. Domstolens yttrande behandlade inte heller frågan om oberoende i rättsligt hänseende, utan lade snarare till tillägget ”som inte utgör juridiska personer” som en utsmyckning (colorandi causa), när det var tal om ”filialer, agenturer eller andra etableringsformer” i allmänhet. Huruvida en enhet som utgör en juridisk person kan betraktas som ett driftställe som tillhör ett annat bolag diskuterades inte där.

59.

Om man letar efter definitioner i andra sammanhang är det, å andra sidan, möjligt att finna stöd för att ”den berörda verksamhetens rättsliga form inte [har] avgörande betydelse, oavsett om det är fråga om en filial eller om ett dotterbolag som är en juridisk person”. ( 49 )

60.

Det finns därför, i detta fall, ingen anledning att avvika från den mångåriga relevanta rättspraxis som det redogjorts för ovan.

61.

Det formella förfarande som vanligen tillämpas i civilprocessen och som Nike Inc. och Nike Retail har hänvisat till hindrar inte det ekonomiska synsätt som anläggs i det aktuella fallet beträffande frågan huruvida en svarande har ett driftställe i en stat eller ej. Driftstället är inte part i målet, utan utgör bara ett samband mellan svaranden och ett visst territorium. Argumentet att driftstället som sådant inte kan bli bundet av domen mot dess moderbolag saknar betydelse för frågan huruvida platsen för ett visst dotterbolag kan utgöra ett samband mellan svaranden och en viss stat och dess domstolar. ( 50 ) Vad som däremot är avgörande är huruvida dotterbolaget kan ses som en grund för svarandens bolag

62.

För det andra har Nike Deutschland inte samma direktörer som Nike Inc. ( 51 ) Nike Inc. och Nike Retail har därför gjort gällande att den eventuella kontroll som Nike Inc. utövar över Nike Deutschland kan vara svag och inte direkt klar och tydlig för tredje man. Detta argument avser frågan hur långt ”moderbolagets ledning och kontroll” ( 52 ) måste sträcka sig och hur detta kan fastställas, vilket är en fråga som behöver övervägas, eftersom förutsägbarhet har stor betydelse ( 53 ) i behörighetsfrågor.

63.

Om man går tillbaka till fast rättspraxis står det emellertid klart att faktisk ledning och kontroll inte är i fråga, utan snarare tredje mans uppfattning ( 54 ) i den stat där driftstället är beläget. Tredje man ska få intrycket att enheten hör till moderbolaget, det vill säga att denne ”– trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det företag till vilket centrumet hör och som har sitt säte i utlandet – inte behöver vända sig direkt till detta företag utan kan ingå avtal på platsen för det verksamhetscentrum som representerar företaget”. ( 55 ) Bedömningen ska också göras ”utifrån det sätt på vilket dessa två företag uppträder i affärslivet och hur de framträder inför tredje man i sina affärsrelationer”. ( 56 ) Även om en enbart symbolisk närvaro inte räcker är det som är avgörande att den ”bidrar till igenkännandet av” det sändande moderbolaget ”samt till att företräda” det moderbolaget. ( 57 )

64.

I förevarande mål presenteras Nike Deutschland som den tyska kontakt som ska användas beträffande Nike-produkter ( 58 ), och genom att tillhandahålla tjänster före och efter köpet utgör företaget en relevant del av försäljningsorganisationen och är fast integrerat i koncernens operativa struktur. Även om det inte självt agerar som säljare har det en väsentlig funktion i ledningen av försäljningen och är en integrerad del av Nikes försäljnings- och marknadsföringsorganisation i Tyskland. En väsentlig del av denna integration är den framträdande användningen av namnet Nike och också den omständigheten att det tyska dotterbolagets namn inte innehåller några begränsningar till vissa uppgifter eller verksamheter, utan landets namn bara fogas till det övergripande firmanamnet. Namnen var också en betydelsefull faktor i målet SAR Schotte. ( 59 )

65.

Bedömningen av dessa faktorer ska göras mot bakgrund av de nationella förhållandena i forumstaten. Det är anledningen till att den nationella domstolen bäst kan fastställa huruvida dotterbolaget framstår som svarandens fast anknutna enhet eller ej. Bedömningen av detta ska baseras på objektiva kriterier som kan kontrolleras. De materiella faktorer som ska beaktas för att bedöma huruvida en enhet ska anses som ett driftställe måste kunna identifieras av tredje man. ( 60 ) De ska vara offentliggjorda eller åtminstone ha varit tillräckligt transparenta för att tredje man ska ha kunnat få kännedom om dem. ( 61 ) Interna uppgifter om den faktiska ledningen och kontrollen inom koncernen är inte relevanta i detta avseende. ( 62 )

66.

Nike Inc. och Nike Retail har gjort gällande att om ett rent antagande att en enhet är ett driftställe kan utgöra grund för jurisdiktion, så krävs det att Hummel har lagt detta antagande till stöd för sitt agerande (subjektivt rekvisit). Nike Inc. och Nike Retail uppger att detta är en allmän rättsprincip, som endast är tillämplig när den part som åberopar den förtjänar skydd. ( 63 )

67.

Detta argument är emellertid inte övertygande. Syftet i artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 genom att hänvisa till svarandens etablering är inte att skydda kärandens intressen, utan svarandens. ( 64 ) Det ska även åter betonas att det krävs objektiva kriterier för att skapa intrycket av svarandens ledning och kontroll över den enhet som eventuellt utgör ett driftställe. I vilket fall som helst ska det första kriteriet för att det föreligger ett faktiskt verksamhetscentrum vara uppfyllt. En etablering kan därför, med detta angreppssätt, aldrig vara helt fiktiv.

68.

Mot denna bakgrund säkerställs rättslig säkerhet och förutsägbarhet ( 65 ) både ur kärandens och ur svarandens synvinkel. I det aktuella fallet, har Nike Inc., den första svaranden, i sin egenskap av det yttersta moderbolaget för Nike-koncernen, en sådan ställning att bolaget kan göra klara uttalanden och korrigera felaktiga intryck. Nike Inc. ska följaktligen på egen risk klargöra de rättsliga och kommersiella sambanden mellan bolaget och det påstådda driftstället genom att antingen lämna uttryckliga meddelanden till allmänheten eller genom att omstrukturera försäljningsorganisationen eller begränsa det tyska dotterbolagets användning av dess varumärke, om det inte önskar bli underkastat den utökade tyska behörigheten enligt artikel 97.1 i förordning nr 207/2009.

69.

Även om artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 inte uttryckligen kräver att tvisten ”hänför sig till verksamheten vid denna etablering” ( 66 ) måste enligt Nike Inc.:s och Nike Retails uppfattning ( 67 ) ändå driftstället i viss mån vara involverat i det agerande för vilket talan har väckts mot svaranden. ( 68 )

70.

Skäl 12 i Bryssel I-förordningen skulle kunna ge stöd för påståendet att det krävs ytterligare ett kriterium utöver att det finns ett driftställe. I skäl 12 anges att det behövs ”alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen”.

71.

För att fastställa huruvida artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 utgör en sådan alternativ behörighetsregel måste man ta vederbörlig hänsyn till logiken i bestämmelsen, dess karaktär och funktionen hos begreppet ”driftställe” inom den vidare bestämmelsen.

72.

I artikel 97.1–97.4 i förordning nr 207/2009 anges kriterier för att bestämma vilken medlemsstats domstolar som ska anförtros att genom en enda dom ge ett effektivt skydd för gemenskapsvarumärken som gäller i hela EU. ( 69 )

73.

För att det ska finnas minst en medlemsstat med behöriga domstolar för alla omständigheter har lagstiftaren i artikel 97.1–97.3 i förordning nr 207/2009 ( 70 ) infört en ”stege med anknytningspunkter” för internationell behörighet och upprättat en hierarkisk ordning bestående av flera anknytningspunkter. En av anknytningspunkterna är svarandens driftställe.

74.

Denna stege med anknytningspunkter för internationell behörighet består av sammanlagt fem nivåer varav den första är svarandens hemvist i EU och den andra är svarandens driftställe i EU. ( 71 ) Den tredje nivån är kärandens hemvist i EU, och den fjärde är kärandens driftställe i EU. ( 72 ) Slutligen kan Byrån för harmonisering inom den inre marknaden fastställa behörig domstol. ( 73 )

75.

”Driftställe” aktualiseras på den andra nivån av anknytning. Det är bara tillämpligt om svaranden inte har hemvist i EU, eftersom detta är den första nivån. Hemvist är följaktligen den anknytning för behörighet som kommer i första hand, medan driftstället kommer i andra hand.

76.

Enligt det allmänna systemet i Bryssel I-förordningen, i vilken svarandens hemvist i EU också utgör den primära anknytningspunkten, ( 74 ) ska den nationella domstolen i forummedlemsstaten fastställa den internationella behörigheten för svarande från tredjeland. ( 75 ) Detta skulle inte vara önskvärt i samband med den EU-övergripande utökade behörighet som föreskrivs i förordning nr 207/2009. För skydd för ett enhetligt varumärke i hela EU i en enda dom genom särskild utökad behörighet krävs en enhetlig behörighetsgrund. I förordning nr 207/2009 föreskrevs därför att de allmänna behörighetsreglerna i Bryssel I-förordningen inte ska tillämpas ( 76 ) och de ersattes av den särskilda stegen med anknytningspunkter i artikel 97.1–97.3 i förordning 207/2009.

77.

Vad gäller karaktären hos artikel 97.1–97.3 i förordning nr 207/2009 visar ovanstående att den utgör en speciell allmän behörighetsregel, och inte en särskild behörighetsregel. Den upprättar inte en ”alternativ grund” för behörighet, ( 77 ) utan definierar den allmänna behörigheten enligt förordning nr 207/2009 och ersätter härigenom de allmänna regler som annars skulle vara tillämpliga. Driftstället i artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 innebär inte ännu en grund för behörighet som kompletterar svarandens hemvist. ( 78 ) Det gäller snarare i stället för svarandens hemvist, om det sistnämnda inte finns. Det ska således snarare betraktas som en ersättning än som ett alternativ.

78.

Det behövs därför inget ytterligare kriterium.

79.

Det finns dessutom ingen anledning att följa Nike Inc.:s och Nike Retails uppfattning att artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 ska tolkas restriktivt. Det skulle nämligen bara krävas för sådan särskild behörighet som utgör undantag från den allmänna regeln. ( 79 )

80.

Termen ”driftställe” enligt artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 ska snarare ges en vid tolkning. Den utgör inte något undantag från den allmänna regeln, utan genomför den snarare. Denna allmänna regel fastställs i skäl 11 i Bryssel I-förordningen, i vilken anges att behörighetsbestämmelserna måste ”bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall”.

81.

Genom artikel 97.1 i förordning nr 207/2009, som föreskriver anknytning i första hand till svarandens hemvist och i andra hand till svarandens driftställe genomförs denna princip, som också kodifieras (för allmänna civilrättsliga mål) i artikel 2 i Bryssel I-förordningen och som följer principen actor sequitur forum rei. ( 80 )

82.

Denna allmänna princip är avsedd att skydda svarandens processrättsliga intressen. Svaranden anses inte bara befinna sig fysiskt närmare hemvistorten utan också bättre känna till språket och de processrättsliga och materiella bestämmelserna i det landet. Även om den inte är en allmängiltig princip är denna hävdvunna princip som har inspirerats av de kontinentaleuropeiska förfarandena grundläggande och typisk för europeiska behörighetsregler. ( 81 )

83.

Principen ger helt klart företräde för svarandens intressen framför kärandens intressen, när det gäller behörighet. I domen i målet Dumez France och Tracoba ( 82 ) nämnde domstolen, när den tolkade Brysselkonventionen som föregångare till Bryssel I-förordningen, ( 83 ) till och med en ovilja mot att ge domstolarna på kärandens hemvistort behörighet. ( 84 )

84.

Den stege med anknytningspunkter som lagstiftaren har upprättat i artikel 97.1–97.3 i förordning nr 207/2009 är helt i linje med detta allmänna tillvägagångssätt i den europeiska civilprocessen, eftersom man inte utgår från kärandens hemvist eller driftställe för att fastställa behörigheten innan man har försäkrat sig om att svaranden inte har någon relevant anknytningspunkt till en av medlemsstaterna – en anknytningspunkt som kan utgöra svarandens driftställe i avsaknad av hemvist.

85.

Den dubbla funktionen att i andra hand utgå från svarandens driftställe är tänkt att ge denna part åtminstone ett visst skydd genom att man utgår från den plats där svaranden anses ha en viss minsta närvaro, även om det inte är fråga om fullständig närvaro, vilket bara är möjligt med ett hemvist ( 85 ). Ett ”driftställe” som anknytningsfaktor i detta sammanhang tjänar 1) som en sista möjlighet att tillämpa principen att behörigheten ska knytas till svarandens ort och 2) samtidigt som en tröskel för att förhindra ett lättvindigt byte till kärandens ort.

86.

När domstolen ombeds tolka artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 och närmare bestämt begreppet ”driftställe” i denna artikel kommer domstolens definition därför att påverka den punkt där internationell behörighet kommer att övergå från en medlemsstat med anknytning till svaranden till en medlemsstat med anknytning till käranden, oavsett om den tredje nivån på stegen kommer i fråga eller ej. Detta är ett byte som om möjligt måste förhindras. Det är mellan dessa två nivåer som den centrala begreppsmässiga meningsmotsättning som har beskrivits ovan förekommer. Det krävs följaktligen en vid tolkning av termen ”driftställe” för att den centrala principen actor sequitur forum rei ska kunna tillämpas.

87.

Den vida tolkning som har föreslagits kan leda till en situation där svaranden anses ha mer än ett driftställe i EU. I förevarande mål är det troligt att inte bara Nike Deutschland utan också Nike Retail kan klassificeras som driftställe.

88.

Då uppkommer frågan huruvida alla driftställen är jämställda eller om endast ett av dem kan utgöra en anknytningsfaktor enligt artikel 97.1 i förordning nr 207/2009. Såsom Nike Inc. och Nike Retail anförde vid den muntliga förhandlingen är Nike Retail Nike-organisationens huvudsakliga driftställe i Europa. Om internationell behörighet bara kan utgå från det huvudsakliga driftstället skulle Oberlandesgericht Düsseldorf (Düsseldorfs regionala överdomstol) inte kunna meddela den dom som gäller i hela EU och som har begärts. Endast en nederländsk domstol skulle kunna göra detta.

89.

I stället för att utgå från det huvudsakliga driftstället ( 86 ) talas det i artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 enbart om ”domstol i den medlemsstat där svaranden … har ett driftställe.” ( 87 ) Dessutom förekommer orten för den ”huvudsakliga verksamheten” redan i definitionen av ett företags hemvist. ( 88 ) Det skulle inte vara logiskt att ha två kategorier i artikel 97.1 i förordning nr 207/2009, där hemvistet är den primära och driftstället den sekundära anknytningsfaktorn, om driftstället enbart omfattar det huvudsakliga driftstället. ( 89 )

90.

Under dessa omständigheter kan varje driftställe i en medlemsstat utgöra en anknytningsfaktor för att fastställa internationell behörighet enligt artikel 97.1, andra alternativet, i förordning nr 207/2009. Detta har en parallell i artikel 97.1, första alternativet, i förordning nr 207/2009 såtillvida som ett bolag, när det gäller bolagets hemvist, kan ha mer än ett hemvist. ( 90 ) I sådana fall med alternativ behörighet ska valet mellan olika behöriga domstolar överlåtas åt käranden enligt civilprocessens allmänna principer.

91.

Mot bakgrund av målet att begränsa antalet behöriga domstolar i mål om gemenskapsvarumärken, ( 91 ) vilket är särskilt viktigt i samband med utökad internationell behörighet, ( 92 ) skulle möjligheten att ha flera kvalificerade medlemsstater kunna användas som motargument mot den vida tolkningen av begreppet ”driftställe” enligt artikel 97.1 i förordning nr 207/2009.

92.

Den omständigheten att utökad behörighet skulle kunna utövas över Nike Inc. i Nederländerna och i Tyskland medför en, om än begränsad, risk för forum shopping. Motstridiga beslut ( 93 ) förhindras emellertid genom mekanismerna i Bryssel I-förordningen, särskilt genom dess bestämmelser om litispendens ( 94 ) som också gäller enligt förordning nr 207/2009. I slutändan ska denna situation godtas, eftersom det är viktigare att upprätthålla idén om processuellt skydd för svaranden, vilken säkerställs genom att begreppet ”driftställe” enligt artikel 97.1 i förordning nr 207/2009 ges en vid tolkning.

93.

Det ska medges att det rättsliga skydd som ges svaranden genom att man utgår från dennas driftställe inte är lika starkt som det skydd som utgår från hemvistet, där svaranden förfogar över alla sina resurser. När svaranden inte har hemvist i EU ges i en tvist ändå det grundläggande minimiskydd som baseras på utökad behörighet genom företagets driftställen i medlemsstaterna.

94.

Jag föreslår därför att domstolen besvarar begäran om förhandsavgörande enligt följande:

Under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet ska ett dotterdotterbolag, vilket är en egen juridisk person med hemvist i en medlemsstat i unionen, till ett företag som inte självt har något hemvist i Europeiska unionen, anses utgöra ett ”driftställe” till det företaget i den mening som avses i artikel 97.1 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), om det är ett verksamhetscentrum som i den medlemsstat där det är beläget varaktigt framträder utåt som en förlängning av ett huvudkontor.