1. 

Rambeslut 2005/214/RIF ( 2 ) (nedan kallat rambeslutet) utvidgar tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande till bötesstraff och kräver att medlemsstaterna ska verkställa andra medlemsstaters beslut om utdömande av bötesstraff, bland annat när dessa fattats av en annan myndighet än en domstol, förutsatt att vederbörande har haft ”möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål”. Den nationella domstolen har framställt denna begäran om förhandsavgörande för att få klarhet i hur detta uttryck ska tolkas. För att besvara frågan måste domstolen göra en avvägning mellan ömsesidigt erkännande och verkställighet av sådana straff och ett effektivt skydd för de grundläggande rättigheterna.

2.

I skälen 1, 2, 4 och 5 i rambeslutet anges följande:

…

3.

De beslut som ska erkännas enligt rambeslutet definieras i artikel 1 a i–iv. I artikel 1 a iii föreskrivs följande:

”[B]eslut: ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk eller juridisk person, om beslutet fattas

…

4.

I artikel 1 b föreskrivs följande:

”[B]ötesstraff: skyldighet att betala

5.

I artikel 1 c definieras ”utfärdande stat” som ”den medlemsstat där ett beslut i detta rambesluts mening har meddelats”.

6.

I artikel 1 d definieras ”verkställande stat” som ”den medlemsstat dit ett beslut har överförts för verkställighet”.

7.

I artikel 3, som har rubriken ”Grundläggande rättigheter”, anges följande:

”Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i Fördraget.”

8.

I artikel 4 i rambeslutet föreskrivs att ett beslut, tillsammans med ett intyg i standardutformning, ( 3 ) får översändas till ”en medlemsstat där den fysiska eller juridiska person mot vilken beslutet har meddelats har egendom eller inkomst, normalt är bosatt eller, när det gäller en juridisk person, har sitt säte”.

9.

I artikel 5, som har rubriken ”Räckvidd”, räknas de brott upp som ska medföra erkännande och verkställighet av beslut enligt rambeslutet. Artikel 5.1 har följande lydelse:

”Följande brott skall enligt detta rambeslut medföra erkännande och verkställighet av beslut utan kontroll av dubbel straffbarhet, om de är straffbara i den utfärdande staten enligt den utfärdande statens lagstiftning:

…

…”

10.

I artikel 6, som har rubriken ”Erkännande och verkställighet av beslut”, föreskrivs följande:

”De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall erkänna ett beslut som har översänts i enlighet med artikel 4 utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte den behöriga myndigheten beslutar att åberopa något av de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 7.”

11.

Artikel 7 innehåller en uppräkning av skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut. I artikel 7.3 föreskrivs avseende vissa av dessa skäl att den behöriga myndigheten

”... innan den fattar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa ett beslut, på lämpligt sätt [ska] samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar”.

12.

I artikel 20.3 föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat får motsätta sig erkännande och verkställighet av beslut, om intyget enligt artikel 4 ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i fördraget kan ha kränkts. Det förfarande som anges i artikel 7.3 skall därvid tillämpas.”

13.

I artikel 47 i stadgan föreskrivs rätten till ett effektivt rättsmedel.

14.

I artikel 48 i stadgan föreskrivs en presumtion för oskuld och en rätt till försvar. Denna rätt har samma innebörd och räckvidd som rättigheterna i artikel 6.2 och 6.3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). ( 4 )

15.

I artikel 49.3 föreskrivs att ”[s]traffets stränghet bör inte vara oproportionerlig i förhållande till lagöverträdelsen”.

16.

I artikel 52.3 föreskrivs att i den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ”ska de ha samma innebörd och räckvidd som i [Europakonventionen]”.

17.

Artikel 6 i Europakonventionen innehåller en rätt till en rättvis rättegång i en oavhängig och opartisk domstol. Med avseende på ”[v]var och en som blivit anklagad för brott” föreskrivs i artikel 6.2 en rätt att ”betraktas som oskyldig till dess att hans skuld lagligen fastställts” och i artikel 6.3 anges att den som har anklagats för brott har följande minimirättigheter:

18.

Den tjeckiska straffprocesslagen innehåller bestämmelser om erkännande och verkställighet av straff som har utdömts av en domstol i en annan medlemsstat. 460o § i den version som var i kraft vid den relevanta tidpunkten hade följande lydelse:

…

om åläggandet gjorts av en domstol i Republiken Tjeckien i samband med ett straffrättsligt förfarande ... eller av en domstol i en annan medlemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt förfarande eller av en förvaltningsmyndighet i en sådan stat, under förutsättning att förvaltningsmyndighetens beslut avseende brottet eller den andra lagöverträdelsen kan överklagas inför en domstol med särskild behörighet i brottmål ...”

19.

I 460r § föreskrevs följande:

”Efter skriftliga yttranden från åklagaren ska Krajský soud, genom dom avkunnad vid offentlig förhandling, avgöra huruvida ett beslut i en annan medlemsstat avseende vite eller bötesstraff, som har översänts av behörig myndighet i nämnda stat, ska erkännas och verkställas eller huruvida erkännande och verkställighet av beslutet ska avslås. Den berörda personen jämte åklagaren ska underrättas om domen.”

20.

I det österrikiska rättssystemet görs åtskillnad mellan överträdelser av ”förvaltningsstraffrättslig lagstiftning” och överträdelser av ”straffrättslig lagstiftning”. I båda fallen har den anklagade rätt att få sin talan prövad inför domstol. Förvaltningsrättsliga lagöverträdelser, som bland annat omfattar många vägtrafikbrott, prövas i Bezirkshauptmannschaft (lokal förvaltningsmyndighet) i första instans. Efter att möjligheterna till omprövning inom denna förvaltningsmyndighet har uttömts, kan ett beslut av Bezirkshauptmannschaft överklagas till Unabhängiger Verwaltungssenat.

21.

Det förvaltningsrättsliga förfarandet regleras i Verwaltungsstrafgesetz (förvaltningsstrafflagen) 1991. Grova lagöverträdelser prövas emellertid endast i domstolarna. Med avseende på sådana överträdelser tillämpas Strafprozessordnung 1975 (Straffprocesslagen).

22.

Marián Baláž, med hemvist i Republiken Tjeckien, hejdades av polisen klockan 04.00 den 22 oktober 2009 i närheten av Kufstein, Österrike, när han framförde en lastbil registrerad i Republiken Tjeckien. Efter att den österrikiska polisen hade vägt fordonet på en fordonsvåg fick Marián Baláž fortsätta.

23.

Den 25 mars 2010 meddelade Bezirkshauptmannschaft i Kufstein, Österrike, ett beslut (nedan kallat beslutet) vari angavs att Marián Baláž hade begått ett vägtrafikbrott den 22 oktober 2009, nämligen genom att framföra ett fordon som vägde mer än 3,5 ton på en väg där en skylt angav att detta var förbjudet. Marián Baláž ådömdes genom beslutet böter med 220 EUR eller, vid utebliven betalning, 60 timmars fängelse.

24.

Den 2 juli 2010 underrättade Okresní soud (den lokala domstolen) i Teplice i Republiken Tjecken Marián Baláž om beslutet. Det framgår av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att Marián Baláž (antagligen) fick en kopia av beslutet (som angav att tidsfristen för överklagande var två veckor) översatt till tjeckiska tillsammans med en handling som beskrev hans rättigheter enligt tjeckisk rätt. Det är oklart om han fick någon ytterligare information (och i sådana fall vilken information) om sin rätt enligt österrikisk lag att antingen bestrida beslutet eller att inlämna yttrande om förmildrande omständigheter eller om att han hade två veckor på sig från den 2 juli 2010 (snarare än från den 25 mars 2010, som var dagen för beslutet i Bezirkshauptmannschaft) att bestrida beslutet. ( 5 )

25.

I brev av den 19 januari 2011 ställt till Krajský soud v Ústí nad Labem (den regionala domstolen i Usti nad Labem) (nedan kallad Krajský soud) i Republiken Tjeckien, begärde Bezirkshauptmannschaft erkännande och verkställighet av beslutet i Republiken Tjeckien. Till begäran hade nämnda domstol fogat ett intyg i standardutformning som angav att beslutet hade utfärdats av en annan myndighet än domstol med avseende på gärningar som var straffbara enligt nationell lag, eftersom de utgjorde överträdelser mot lagbestämmelser, i detta fall vägtrafikregler. I intyget angavs vidare att Marián Baláž hade underrättats om sin rätt att bestrida beslutet i en domstol med särskild behörighet i brottmål och om tidsfristen för att göra detta. I intyget angavs också att Marián Baláž inte hade bestritt beslutet och att beslutet, efter ett skriftligt förfarande, hade vunnit laga kraft den 17 juli 2010.

26.

Vid förhandlingen i Krajský soud den 17 maj 2011, gjorde Marián Baláž ombud gällande att beslutet inte kunde verkställas, eftersom ett överklagande av det skulle ha prövats i Unabhängiger Verwaltungssenat, som inte var ”en domstol med särskild behörighet i brottmål”.

27.

Krajský soud avvisade detta argument och fann att beslutet skulle erkännas och verkställas i Republiken Tjeckien. Marián Baláž överklagade sistnämnda avgörande till Vrchní soud v Praze (överrätten i Prag), som ansåg att det var nödvändigt att avgöra huruvida beslutet omfattades av artikel 1 a iii i rambeslutet och därför uppfyllde villkoren för erkännande och verkställighet. Vrchní soud v Praze fann det dock oklart hur begreppen ”domstol med särskild behörighet i brottmål” och ”möjlighet att få fallet prövat” skulle tolkas. Nämnda domstol vilandeförklarade därför förfarandet och hänsköt följande tolkningsfrågor till domstolen:

28.

Skriftliga yttranden har inkommit från den italienska, den nederländska, den svenska, den tjeckiska och den österrikiska regeringen samt från kommissionen. Vid förhandlingen den 12 mars 2013 yttrade sig den tjeckiska och den österrikiska regeringen samt kommissionen muntligen och besvarade domstolens frågor. Marián Baláž inkom inte med skriftligt yttrande och var inte heller företrädd vid förhandlingen.

29.

Rambeslutet utgör en i en rad åtgärder under senare år för att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av beslut på det straffrättsliga området. Syftet är att underlätta indrivningen av bötesstraff i andra medlemsstater än de som utfärdade straffet. Skyddet för den enskilde – motstycket till ömsesidigt erkännande och verkställighet – uppnås genom att garantera (artikel 1) att det bara är beslut 1) som fattats av ”en domstol i den utfärdande staten med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten” (artikel 1 a i), 2) som fattats av en ”domstol med särskild behörighet i brottmål” (artikel 1 a iv), eller 3) med avseende på vilket det har funnits ”möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål” (artikel 1 a ii och iii) som kan bli föremål för erkännande och därmed verkställighet enligt rambeslutet.

30.

För enkelhetens skull kommer jag i det följande kalla ett lagakraftvunnet beslut om bötesstraff som utdöms som påföljd för ett brott angett i artikel 5 för ett ”beslut om böter”. Jag kommer i likhet med rambeslutet att kalla den medlemsstat där bötesstraffet utfärdades för ”utfärdande stat” och den stat där verkställighet begärs för ”verkställande stat”.

31.

Rambeslutet bygger på principen om ömsesidigt erkännande (skäl 1) samtidigt som det respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 FEU och återspeglas i stadgan (skäl 5). I artikel 3 anges vidare uttryckligen följande: ”Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i Fördraget.” Lagstiftaren har således uppenbarligen haft för avsikt att underlätta gränsöverskridande verkställande av bötesstraff samtidigt som lämpliga garantier för de enskilda mot vilka straffen verkställs upprätthålls.

32.

Bakom detta till synes uddlösa uttalande döljer sig ett antal mindre uddlösa frågor som måste utredas. Den första frågan är om uppräkningen av beslut om böter i rambeslutet bygger på någon särskild logik. Den andra frågan är exakt vilket skydd lagstiftaren avsåg att den enskilde skulle garanteras. Den tredje frågan är – mot bakgrund av den relativt uppenbara omständigheten att den faktiska ekonomiska sanktion som uppkommer till följd av ett bötesstraff beror på gärningsmannens omständigheter – var någonstans i systemet det är avsett att sanktionens proportionalitet ska bedömas?

33.

Listan på brott i artikel 5 för vilka beslut om böter kan medföra verkställighet utgör en brokig samling som framför allt verkar ha inspirerats av brotten i artikel 2 i rambeslut 2002/584 om en europeisk arresteringsorder. ( 6 ) I artikel 5 har dock ett flertal andra brott lagts till som smuggling, intrång i immateriella rättigheter, våldshandlingar och hot om våld mot personer, skadegörelse och, det som är mest aktuellt i förevarande fall, ”[b]eteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser”.

34.

Jag måste erkänna att jag har viss svårighet att förstå logiken bakom lagstiftarens beslut att ta med sistnämnda lagöverträdelser i ett rambeslut som i övrigt (huvudsakligen) rör vad som mer eller mindre kan kallas ”vanlig straffrätt” (bortsett från det uppenbara intresse som medlemsstaterna har av att se till att sådana bötesstraff kan verkställas mot besökande trafikanter från andra medlemsstater). Hur det än må vara med detta är det uppenbart att det förfarande som har inrättats enligt rambeslutet i stor utsträckning hänvisar till straffrättsliga begrepp ( 7 ) och är avsett att säkerställa att heltäckande och lämpliga garantier – av den art som mycket riktigt krävs inom ramen för straffrättsliga förfaranden – iakttas innan ett beslut om böter verkställs i en verkställande medlemsstat. Med beaktande av att ”[b]eteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser” också är en av de angivna överträdelserna, följer det att samma garantier ska gälla vid verkställande av beslut om böter för överträdelser av vägtrafikbestämmelser som vid verkställande av beslut om böter inom ramen för exempelvis korruption, olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen eller smuggling.

35.

För att uttrycka det på ett annat sätt förutsätter det system med ömsesidigt erkännande av beslut om böter som inrättats genom ramverket ett stort mått av ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Såsom Europeiska rådet anmärkte i Stockholmsprogrammet är dock ”[s]kyddet av misstänktas och tilltalades rättigheter i straffrättsliga förfaranden ... en grundläggande princip i unionen, och av avgörande betydelse för att upprätthålla det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och för allmänhetens tillit till unionen”. ( 8 ) Av just detta skäl måste det kunna förmodas att det skydd enskilda erhåller genom att ha ”haft tillfälle att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål” (artikel 1 a ii och iii i rambeslutet) är avsett att motsvara det skydd som tillhandahålls ”av en domstol i den utfärdande staten med avseende på en brottslig gärning enligt lagen i den utfärdande staten” (artikel 1 a i) eller genom det faktum att beslutet härrör från ”en domstol med särskild behörighet i brottmål” (artikel 1 a iv).

36.

Det kan vara lockande att anse att, eftersom ”beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser” i sig självt inte är lika klandervärt som terrorism eller mord, en person som har ådömts böter för förstnämnda beteende har mindre behov för den fulla samling skydd som står till buds enligt straffrättsliga regler än en person som har ådömts straff på grund av terrorism eller mord. Ett sådant betraktelsesätt bör dock undvikas. Rambeslutet anger, med mycket likartade formuleringar i artikel 1 a, att skyddet att ha haft en ”domstol i den utfärdande staten med avseende på en brottslig gärning” eller ”en domstol med särskild behörighet i brottmål” är en förutsättning för verkställighet. Min utgångspunkt är att de två formuleringarna i praktiken är likvärdiga och att det inte kan finnas betydande skillnader i standarden på skyddet enligt ett och samma rättsinstrument (rambeslutet), beroende på om den uppräknade överträdelsen som gett upphov till beslutet om böter anses vara mer eller mindre allvarligt. Såsom det har angetts i Stockholmsprogrammet: ”Det är av största betydelse att brottsbekämpningsåtgärderna, å ena sidan, och åtgärderna för att slå vakt om den enskildes rättigheter, rättsstatsprincipen och internationella skyddsregler, å andra sidan, är förenliga, går i samma riktning och ömsesidigt förstärker varandra.” ( 9 )

37.

Vrchní soud har i sak ställt tolkningsfrågorna för att få klarhet i hur rambeslutet ska tolkas för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för unionsmedborgare som, i likhet med Marián Baláž, när de utövar sin rörelsefrihet inom unionen blir föremål för bötesstraff i en annan medlemsstat än den de normalt bor i. ( 10 )

38.

Vid bedömningen av frågorna i detta mål bär jag i åtanke att Marián Baláž inte har inkommit med något skriftligt yttrande i målet och inte heller var företrädd vid förhandlingen. Med tanke på det kraftfulla sätt på vilket han bestred det nationella verkställandeförfarandet, och framställde argument (stödda av åtminstone ett vittne) som helt skilde sig ( 11 ) från de argument som utgjorde grunden för förvaltningsförfarandet om brott mot en vägtrafikbestämmelse och det bötesstraff som i Bezirkshauptmannschaft utdömdes mot honom i hans frånvaro, är det faktum att han inte var företrädd vid domstolen en källa till viss oro. Även om bötesstraffet utdömdes i ett förvaltningsförfarande, har verkställighetsförfarandet straffrättslig karaktär. Jag utesluter inte möjligheten att en lastbilschaufför som Marián Baláž, med tjeckisk lön (och för vem tanken på att behöva betala 220 EUR kan vara skrämmande nog i sig), kan ha känt att han inte hade tillräckliga medel att ådra sig de ytterligare kostnaderna för att anlita ett ombud som kunde företräda honom inför denna domstol. Jag är inte heller säker på att han nödvändigtvis var medveten om de (begränsade) möjligheter som finns att ansöka om rättshjälp från denna domstol.

39.

Jag anser därför att det åligger mig att åtminstone ange ett antal olika aspekter som kan vara relevanta för frågan om Marián Baláž verkligen hade (eller inte hade) en ”möjlighet” att få sitt fall prövat av ”en domstol med särskild behörighet i brottmål” (rekvisitet för att beslutet om böter mot honom ska vara verkställbart enligt artikel 1 a iii i rambeslutet). Det gör jag längre fram i detta förslag till avgörande, varvid jag endast nämner dem principiellt. ( 12 ) Aspekterna är praktiska – själva stommen i försvarets arbete i straffrättsliga mål. De rör allt från att känna till viktiga uppgifter för att kunna utnyttja rätten att överklaga till en straffrättslig domstol, till att bedöma proportionaliteten av det utdömda straffet. Det ankommer på den nationella domstolen, som ensam är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna, att utföra den nödvändiga kontrollen när den återupptar målet för fortsatt prövning.

40.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i om begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i artikel 1 a iii i rambeslutet ska tolkas som ett självständigt unionsrättsligt begrepp.

41.

Den nederländska och den svenska regeringen har gjort gällande att bestämmelsen ska tolkas i enlighet med den utfärdande medlemsstatens rätt. Till skillnad från detta anser den italienska, den tjeckiska och den österrikiska regeringen samt kommissionen att begreppet är ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas på ett enhetligt sätt.

42.

Jag delar den sistnämnda uppfattningen.

43.

Enligt domstolens fasta praxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att en unionsrättslig bestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma dess betydelse och räckvidd normalt ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av bestämmelsens sammanhang och det med bestämmelserna i fråga eftersträvade målet. ( 13 )

44.

Det mål som eftersträvas med rambeslutet har redan slagits fast, nämligen att verkställa beslut om böter genom ömsesidigt erkännande. ( 14 ) Begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i artikel 1 a iii är av avgörande betydelse för att fastställa räckvidden av rambeslutet, eftersom det definierar en grupp beslut om böter som kan bli föremål för ömsesidigt erkännande och därmed verkställande. Även om det i vissa delar av rambeslutet görs hänvisning till nationell rätt, ( 15 ) innehåller denna bestämmelse inte någon sådan hänvisning.

45.

Jag föreslår därför att domstolen, för att uppnå det mål och den räckvidd som eftersträvas med rambeslutet, ska tillämpa det angreppssätt som har fastställts beträffande tolkningen av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, ( 16 ) som också rör ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden i brottmål. Både i domen i målet Mantello ( 17 ) och i domen i målet Kozłowski, ( 18 ) fann domstolen att begrepp som var avgörande för bedömningen av tillämpningsområdet för rambeslutet skulle tolkas på ett enhetligt sätt, ( 19 ) varvid innebörden inte fick tolkas av de rättsliga myndigheterna i varje enskild medlemsstat efter eget skön enligt respektive nationell lagstiftning.

46.

Enhetlig tolkning är särskilt viktig när (såsom i detta fall) bestämmelsen i fråga innehåller garantier till skydd för den enskilde. Tillgång till ”en domstol med särskild behörighet i brottmål” säkerställer ett lämpligt och effektivt domstolsskydd innan den enskilde kan bli föremål för ett beslut om böter som kan komma att verkställas mot honom i en annan medlemsstat. Detta talar mot att låta garantierna i betydande grad skilja sig åt mellan medlemsstaterna. Ömsesidigt förtroende för de garantier som tillerkänns personer som har åtalats för brott underbygger principen om ömsesidigt erkännande av beslut i brottmål. En enhetlig tolkning av begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål” skapar det ömsesidiga förtroende och den ömsesidiga tillit som måste ligga till grund för ömsesidigt erkännande.

47.

Svårigheterna med att föredra en enhetlig tolkning framför en där definitionen av bestämmelsen hänvisar till nationell rätt är, enligt min uppfattning, mer teoretisk än verklig. Det är förstås riktigt att varje medlemsstat har sin egen särskilda domstolsstruktur och att varken detta rambeslut eller något annat hittills har försökt skapa någon harmonisering på det området. Jag vill dock påpeka att det i praktiken inte har någon betydelse för domstolen i den verkställande staten om uttrycket ”domstol med särskild behörighet i brottmål” tolkas som ett självständigt begrepp eller enligt den utfärdande statens rätt. Den verkställande staten har fortfarande samma grundläggande problem, nämligen att den (antagligen) inte känner till domstolsstrukturen i den utfärdande staten. Den verkställande staten kan därför kanske inte, utan ytterligare efterforskningar, försäkra sig om att den utfärdande staten uppfyller definitionen.

48.

Jag föreslår därför att domstolen, som svar på fråga 1, ska finna att begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i artikel 1 a iii i rambeslutet är ett självständigt unionsrättsligt begrepp.

49.

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 a för att få klarhet i vilka de utmärkande egenskaperna är för att en domstol ska anses vara en ”domstol som har särskild behörighet i brottmål” i den mening som avses i artikel 1 a iii.

50.

Den hänskjutande domstolen och den tjeckiska regeringen har gjort gällande att begreppet ska tolkas så att det ska vara ett organ (som måste vara en domstol) som tillämpar ett förfarande av straffrättslig art. Den italienska och den österrikiska regeringen har hävdat att domstolen ska vara en domstol där de garantier som anges i artikel 6 i Europakonventionen är tillgängliga för den berörda personen. Den svenska regeringen menar att (om detta ska avgöras enligt unionsrätt och inte nationell rätt) frågan huruvida en viss domstol är en som ”har särskild behörighet i brottmål” ska avgöras på grundval av materiella snarare än formella egenskaper. Den nederländska regeringen anser att det ankommer på den utfärdande staten att bedöma huruvida dess domstol uppfyller definitionen. Kommissionen har gjort gällande att artikel 1 a iiii avser en domstol som har behörighet i mål som formellt anses vara av straffrättslig karaktär i den utfärdande staten. Samma domstol kan också ha behörighet i andra mål som inte är straffrättsliga. För att uppfylla kraven i artikel 1 a iii måste det dock vara den straffrättsliga avdelningen av domstolen som har inflytande över beslutet om böter.

51.

Jag delar den uppfattning som har gjorts gällande av den hänskjutande domstolen och de regeringar som anser att den utmärkande egenskapen hos en ”domstol som har särskild behörighet i brottmål” är att det är en domstol som tillämpar ett straffrättsligt förfarande och straffrättsliga garantier, oavsett om den också har behörighet i mål som inte är straffrättsliga.

52.

Såsom jag redan har anfört, ( 20 ) innehåller de överträdelser som räknas upp i artikel 5 i rambeslutet och som kan leda till ömsesidigt erkännande och verkställighet, dels sådant som anses utgöra brottmål i alla medlemsstater, till exempel ”terrorism”, och dels sådant som anses utgöra brottmål i vissa medlemsstater men inte andra (där de prövas enligt förvaltningsrättsliga principer snarare än straffrättsliga principer). ”Beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser” omfattas av den senare kategorin. Lagstiftarens avsikt var följaktligen att underlätta ömsesidigt erkännande av beslut om böter som utdömdes avseende dessa brott, utan att harmonisera vad som var ett ”brottmål”. En överträdelse av den art som räknas upp i artikel 5 kan leda till ömsesidigt erkännande, oberoende av om den skulle utgöra ett ”brott” enligt rättsprinciperna i den utfärdande staten eller den verkställande staten.

53.

Det faktum att begreppet ”brottmål” inte har harmoniserats innebär att det inte kan krävas att ordet ”brottmål” i begreppet ”domstol som har särskild behörighet i brottmål” ska tolkas enhetligt.

54.

Jag tycker därför inte att den tolkning som kommissionen har föreslagit kan godtas. Om endast domstolar som handlägger ”brottmål”, såsom detta definieras i den utfärdande statens rätt, omfattas av begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål” skulle detta innebära en oavsiktlig begränsning av rambeslutets tillämpningsområde. Medlemsstater där vissa av de brott som räknas upp i artikel 5 inte anses utgöra ”brottmål” och vars domstolsstrukturer är sådana att förvaltningsbeslut i fråga om dessa överträdelser omprövas i andra domstolar än de som prövar brottmål, såsom detta definieras i nationell rätt, skulle inte kunna utnyttja förfarandet med ömsesidigt erkännande i samband med beslut om böter som har utdömts avseende sådana brott. Enligt min uppfattning strider det mot den avsikt lagstiftaren har gett uttryck åt genom att inkludera dessa överträdelser i listan i artikel 5, och är dessutom oförenligt med de ändamål som eftersträvas med rambeslutet.

55.

Samtidigt som lagstiftaren förenklade ömsesidigt erkännande av beslut om bötesstraff, garanterade lagstiftaren emellertid också uttryckligen att den berörda personens grundläggande rättigheter skulle respekteras (se skäl 5 och artikel 3 i rambeslutet).

56.

När dessa två ändamål kombineras, förefaller det för mig som om artikel 1 a iii ska tolkas så att den betyder att ett beslut om böter som utdömts av en förvaltningsmyndighet ska leda till ömsesidigt erkännande och efterföljande verkställighet förutsatt att den berörda personen har haft en verklig möjlighet att överklaga beslutet i en domstol som säkerställer att vederbörandes grundläggande rättigheter respekteras. Det innebär i sin tur att den domstol som är behörig att pröva beslut om böter i den utfärdande staten ska vara en domstol vars uppbyggnad, regler och prövningsområde säkerställer minimigarantierna enligt artiklarna 47 och 48 i stadgan när en person har anklagats för ett brott. Det innebär således att även om den behöriga domstolen i den utfärdande staten inte behöver vara den domstol som handlägger mål som formellt klassificeras som ”brottmål” enligt lagen i den staten, måste den ändå säkerställa samma processuella och materiella garantier.

57.

De rättigheter som garanteras enligt artiklarna 47 och 48 i stadgan omfattar uttryckligen en rätt att få sin sak prövad inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, en möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas, en begränsad rätt till rättshjälp och en allmän bestämmelse om att ”garanteras respekt för rätten till försvar”. Det anges vidare uttryckligen i artikel 52.3 i stadgan att ”[i] den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av [Europakonventionen] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i [Europakonventionen]”. Med avseende på artiklarna 47 och 48 anges i förklaringen att de motsvarar artikel 6. ( 21 )

58.

De första tre delpunkterna i artikel 6 i Europakonventionen innehåller viktiga garantier för personer som har blivit anklagade för brott. Således ska överprövningsorganet ha upprättats enligt lag och vara oavhängigt och opartiskt. Det ska dessutom säkerställa att följande rättigheter garanteras: Den anklagade ska betraktas som oskyldig tills hans skuld lagligen fastställts, han ska utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom, han ska få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar, han ska ha rätt att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv utsett eller, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett sådant utan kostnad om rättvisans intresse så fordrar, han ska ha rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom och han ska utan kostnad bistås av tolk om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.

59.

I vilken utsträckning kan det också anses nödvändigt att dessa grundläggande rättigheter för personer som anklagats för brott garanteras när den förseelse det är frågan om klassificeras som förvaltningsrättsligt och inte straffrättsligt i nationell rätt, men då det enda skyddet mot kvasiautomatiskt erkännande och verkställighet ( 22 ) av beslut om bötesstraff är det skydd som föreskrivs i artikel 1 a iii i rambeslutet – det vill säga att vederbörande ska ha haft ”en möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål”?

60.

En restriktiv tolkning, som skulle utesluta tillämpning av de ”straffrättsliga” garantierna i artikel 6.1, 6.2 och 6.3 i Europakonventionen, synes olämplig av flera skäl.

61.

För det första strider ordalydelsen i rambeslutet mot en sådan tolkning. Artikel 1 a iii talar uttryckligen om en domstol med behörighet i brottmål. Vad skulle vara meningen med dessa ord om det inte fanns någon skyldighet för den domstolen att utöva denna behörighet, med de garantier för den enskilde som en sådan behörighet i brottmål ger för handen?

62.

För det andra är överprövning i en sådan domstol den enskildes enda skydd mot att beslutet om böter därefter ömsesidigt erkänns och verkställs. Det talar för att det tillgängliga skyddet ska tolkas extensivt och inte restriktivt.

63.

För det tredje kan det vara så att den person som har ådömts bötesstraff har en annan uppfattning om de händelser på vilka bötesstraffet grundar sig. Om dennes version godtas kan resultatet vara att inga böter alls, eller mycket låga böter, ska erläggas. För att det ömsesidiga förtroende som ömsesidigt erkännande grundar sig på inte ska undergrävas (och för att allmänhetens förtroende för, och godkännande av, ömsesidigt erkännande och verkställighet inte i betydande grad ska försvagas) är det oerhört viktigt att det finns en möjlighet till en vederbörlig domstolsprövning av beslutet om böter (vilket kräver omprövning även av de faktiska omständigheterna, inte bara de rättsliga, och kan innebära att vittnen ska kallas och höras).

64.

För det fjärde framstår språkkraven som särskilt viktiga för att garantera en rättvis rättegång med avseende på ömsesidigt erkännande och verkställighet av beslut om böter i gränsöverskridande situationer. Rent definitionsmässigt kan beslut om böter bara bli föremål för erkännande och verkställighet enligt rambeslutet om personen i fråga befann sig i en medlemsstat (den utfärdande medlemsstaten) när överträdelserna ägde rum, men nu befinner sig i en annan medlemsstat (den verkställande medlemsstaten). Unionen har just fått ytterligare ett officiellt språk – kroatiska ( 23 ) – i tillägg till de 23 officiella språk som redan återspeglar den mångfald och rika kultur som kännetecknar dess folk. ( 24 ) Inom ramen för en union som omfattar principer om etableringsfrihet och fri rörlighet för personer, är skyddet för enskildas rättigheter och förmåner på språkområdet av särskild betydelse, vilket domstolen angav i domen i målet Bickel och Franz. ( 25 )

65.

Det är tack vare framgångarna på den gemensamma marknaden som en lastbilschaufför från Litauen kan hejdas av polisen när han eller hon kör genom Polen eller Tyskland på väg att leverera varor i Belgien. Om det då finns något som leder till att bötesstraff kan utdömas mot chauffören är det förståeligt och viktigt, från medlemsstatens sida, att straffet ska kunna verkställas när chauffören är tillbaka i Vilnius. Det är lika viktigt att lastbilschauffören ska ha adekvat skydd för sina grundläggande rättigheter.

66.

Mot bakgrund av detta anser jag att de utmärkande egenskaperna för ”en domstol med särskild behörighet i brottmål” i den mening som avses i artikel 1 a iii i rambeslutet är a) att överprövningsorganet ska vara en domstol och b) att denna måste säkerställa att de minimigarantier som föreskrivs i artikel 6.1, 6.2 och 6.3 i Europakonventionen iakttas.

67.

När det kommer till ordet ”särskild” ska detta, med hänsyn till bristen på harmonisering av domstolsstrukturerna i unionen och för att ge full verkan åt rambeslutet, tolkas så att det inte är något som hindrar att en domstol med behörighet både i brottmål och i andra mål omfattas av definitionen i artikel 1 a iii. Det är dock avgörande att domstolen i fråga, vid överprövning av ett beslut om böter, tillämpar ett förfarande som iakttar minimigarantierna i artikel 6.1, 6.2 och 6.3 i Europakonventionen.

68.

Mot den definition jag föreslår kan anföras att den kommer att begränsa principen om ömsesidigt erkännande som slogs fast vid mötet i Tammerfors 1999 och som är avsedd att bli en hörnsten i samarbetet både på det civilrättsliga och straffrättsliga området. Ömsesidigt erkännande av beslut i brottmål förutsätter dock att medlemsstaterna har förtroende för varandras rättssystem och, särskilt, att misstänktas och åtalades rättigheter skyddas i enlighet med gemensamma minimistandarder. I detta hänseende ska noteras att det i slutsatserna från mötet i Tammerfors anges att ”arbetet [bör också] påbörjas med ... de delar av processrätten för vilka gemensamma miniminormer är nödvändiga för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande samtidigt som medlemsstaternas grundläggande rättsprinciper respekteras”. ( 26 )

69.

Flera åtgärder har införts som möjliggör ömsesidigt erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden, bland annat detta rambeslut, men emellertid har inte lika mycket uppnåtts när det kommer till att slå fast gemensamma miniminormer för processuella garantier. År 2009 antog rådet en färdplan ( 27 ) för att stärka den enskildes rättigheter i straffrättsliga förfaranden, vilken välkomnades av Europeiska rådet och förklarades ingå som en del i Stockholmsprogrammet. Två instrument i denna färdplan har nu antagits, nämligen direktiv 2010/64/EU, ( 28 ) som ger rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, och direktiv 2012/13/EU, ( 29 ) om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden. Vidare har ett förslag lagts fram på ett direktiv om rätt till advokat i straffrättsliga förfaranden och rätt till kontakt med tredje part vid frihetsberövande. ( 30 )

70.

Båda de antagna direktiven är tillämpliga på förfaranden i en ”domstol som är behörig att handlägga brottmål” som prövar överklaganden av beslut som fattats av en annan myndighet än domstol i fråga om påföljder avseende relativt lindriga överträdelser, se skäl 16 i direktiv 2010/64/EU och skäl 17 i direktiv 2012/13/EU. Det innebär således att när tidsfristen för införlivande för dessa direktiv har gått ut (den 27 oktober 2013 respektive den 2 juni 2014), ska en domstol med särskild behörighet i brottmål i den mening som avses i artikel 1 a iii, tillämpa de vanliga miniminormerna i nämnda direktiv när den utövar sin straffrättsliga behörighet att överpröva en förvaltningsrättslig påföljd. ( 31 )

71.

Jag föreslår därför att domstolen ska besvara fråga 2 a genom att finna att artikel 1 a iii i rambeslutet ska tolkas så att begreppet ”en domstol med särskild behörighet i brottmål” betyder en domstol där den berörda personen, när målet prövas, tillerkänns de rättigheter som garanteras enligt artikel 6.1, 6.2 och 6.3 i Europakonventionen.

72.

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 b för att få klarhet i om Unabhängiger Verwaltungssenat i Österrike ska betraktas som en ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i den mening som avses i artikel 1 a iii.

73.

Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kommer att kontrollera, till att börja med på grundval av ordalydelsen i beslutet om böter och det intyg som i enlighet med artikel 4 i rambeslutet har översänts tillsammans med beslutet, huruvida beslutet om böter bör leda till ömsesidigt erkännande och därmed verkställighet enligt artikel 6 i rambeslutet (om inte något av skälen för att inte erkänna och verkställa beslutet i artikel 7 är för handen). Den verkställande domstolen kan, med hänsyn till artikel 11.2, antingen erkänna och verkställa, eller inte erkänna och inte verkställa, beslutet. Vad den inte kan göra är en överprövning – det är bara den utfärdande staten som kan göra en sådan. Kontrollförfarandet är därför mycket viktigt för att uppnå en lämplig avvägning mellan ömsesidigt erkännande och verkställighet, å ena sidan, och skyddet för de grundläggande rättigheterna, å andra sidan.

74.

Artikel 7.1 och 7.2 i rambeslutet innehåller olika skäl som innebär att de behöriga myndigheterna i den verkställande staten inte behöver erkänna och verkställa ett beslut. I artikel 7.3 föreskrivs, med avseende på vissa av dessa skäl att ”den behöriga myndigheten i den verkställande staten [ska], innan den fattar ett beslut om att helt eller delvis inte erkänna och verkställa ett beslut, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga upplysningar”.

75.

Ännu viktigare är dock att rambeslutet som sådant endast omfattar ”beslut” som uppfyller villkoren i någon av de fyra uttömmande kategorierna i artikel 1 a och som har meddelats till följd av någon av de överträdelser som uttömmande har räknats upp i artikel 5. Det är bara sådana beslut som ska bli föremål för ömsesidigt erkännande och verkställighet. Om den behöriga myndigheten anser att det råder oklarhet i detta hänseende (till exempel om den anser att det är oklart huruvida ”vederbörande har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål” i enlighet med kraven i artikel 1 a iii) bör den, enligt min åsikt, på samma sätt (det vill säga i direkt analogi med artikel 7.3), kontakta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och begära alla nödvändiga uppgifter. När den behöriga myndigheten mottar uppgifterna ska den, med beaktande av den definition som EU-domstolen har lämnat som svar på fråga 2 a, dra de slutsatser som krävs för att avgöra huruvida myndigheten i fråga är en ”domstol med särskild behörighet i brottmål”. ( 32 ) Vid behov bör den också kunna kontakta det europeiska rättsliga nätverket. ( 33 )

76.

I sina skriftliga yttranden i detta mål har den österrikiska regeringen angett vissa aspekter som gör att denna domstol kan hjälpa den hänskjutande domstolen att komma fram till ett avgörande. Framför allt har den österrikiska regeringen slagit fast att Unabhängiger Verwaltungssenat måste tillämpa österrikisk förvaltningsstraffrätt (Verwaltungsstrafgesetz 1991) och att den är skyldig att garantera de rättigheter som anges i artikel 6 i Europakonventionen, inbegripet de garantier som är tillämpliga när en person har åtalats för brott (artikel 6.2 och 6.3). Den hänskjutande domstolen har själv anmärkt att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) har funnit att Unabhängiger Verwaltungssenat är en domstol ( 34 ) i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen och tillämpar en oskuldspresumtion. ( 35 ) Den hänskjutande domstolen har också anmärkt att Europadomstolen i målet Kammerer ( 36 ) fann att rätten att höras personligen inte alltid garanterades. Till svar på detta har den österrikiska regeringen gjort gällande att Europadomstolens avgörande i sistnämnda mål inte återspeglar en generell underlåtelse från Unabhängiger Verwaltungssenats sida att inte tillämpa den rätten.

77.

Det faktum att en domstol ibland inte iakttar någon av de processuella garantier som ska vara tillämpliga, innebär inte att domstolen inte kan betraktas som en ”domstol med särskild behörighet i brottmål”. Underlåtelse att iaktta en sådan garanti i ett visst fall rörande ett beslut om böter skulle dock, enligt min uppfattning, innebära att den behöriga myndigheten i den verkställande staten, enligt rambeslutet, inte behöver erkänna och verkställa beslutet. När den behöriga myndigheten erkänner och verkställer sådana beslut tillämpar den unionsrättsliga bestämmelser och är då skyldig att iaktta rättigheterna i artiklarna 47 och 48 i stadgan, som återspeglar rättigheterna i artikel 6 i Europakonventionen. ( 37 ) Om någon av dessa rättigheter har överträtts kan den behöriga myndigheten, efter att ha vidtagit de åtgärder som anges i artikel 7.3 för att inhämta uppgifter från den utfärdande staten, motsätta sig erkännande och verkställighet av beslutet i enlighet med artikel 20.3 i rambeslutet. ( 38 )

78.

Jag föreslår därför att domstolen ska besvara fråga 2 b genom att finna att det ankommer på den nationella domstolen att, med beaktande av tillgängliga uppgifter, avgöra huruvida Unabhängiger Verwaltungssenat är en ”domstol med särskild behörighet i brottmål” i den mening som avses i artikel 1 a iii i rambeslutet.

79.

Med hänsyn till det svar jag har föreslagit på fråga 1 är det inte nödvändigt att besvara fråga 2 c.

80.

Den nationella domstolen har ställt fråga 3 först för att få klarhet i om artikel 1 a iii i rambeslutet ska tolkas så att det finns en ”möjlighet att få fallet prövat” i en situation där den berörda personen först måste överklaga ett förvaltningsbeslut hos den myndighet som meddelade beslutet och endast därefter kan överklaga det till ”en domstol med särskild behörighet i brottmål”. Den nationella domstolen söker vidare klarhet i om den domstol som ska pröva överklagandet måste göra det innan beslutet vinner laga kraft och måste vara behörig att ompröva målet i dess helhet med beaktande av både faktiska och rättsliga omständigheter.

81.

Den hänskjutande domstolen och samtliga de parter som har inkommit med skriftliga yttranden i denna fråga anser att det inte är något som hindrar att möjligheten att få fallet prövat i domstol inte uppkommer förrän efter en ytterligare omgång i förvaltningsmyndigheterna. Den italienska och den tjeckiska regeringen samt kommissionen har dessutom anfört att domstolen måste ha full behörighet att avgöra frågor avseende både faktiska och rättsliga omständigheter. Den tjeckiska regeringen har vidare anfört att beslutet inte får vinna laga kraft innan personen i fråga ges tillgång till domstolsprövning. Den italienska regeringen anser däremot inte att det är nödvändigt att kräva att ett beslut, för att den berörda personen ska anses ha ett effektivt domstolsskydd, inte ska vinna laga kraft under det förvaltningsrättsliga stadiet.

82.

I likhet med vad den hänskjutande domstolen och de regeringar som har inkommit med yttranden i frågan har gjort gällande, anser jag att kravet på att ha en ”möjlighet att få fallet prövat” är uppfyllt även om möjligheten endast uppkommer efter det att den berörda personen har uttömt alla efterföljande förvaltningsrättsliga steg i förfarandet. Denna ”möjlighet att få fallet prövat” får dock inte villkoras av krav som gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva den. Om det var fallet, skulle den berörda personens rätt till ett effektivt domstolsskydd inte vara garanterad. ( 39 )

83.

Det är i detta avseende viktigt att komma ihåg att de grundläggande rättigheter som garanteras enligt artikel 6 FEU och artiklarna 47 och 48 i stadgan inte avser en teoretisk möjlighet att få sin talan prövad i domstol, utan avser ett effektivt skydd för den enskilde. På samma sätt som det är viktigt att definiera ”en domstol med särskild behörighet i brottmål” på ett sätt som ger ett adekvat och effektivt skydd, är det oerhört viktigt att tolka ”en möjlighet att få fallet prövat” på ett sätt som säkerställer att garantin inte saknar mening och att rätten inte endast är teoretisk eller illusorisk. ( 40 )

84.

Om det är nödvändigt, ( 41 ) är det den nationella domstolen i den verkställande staten som ska göra lämpliga efterforskningar i fråga om det förfarande som iakttagits, för att försäkra sig om att det var fallet. Som ett minimum tycker jag att den nationella domstolen ska undersöka om det beslut varigenom böter utdömdes gjordes tillgängligt för mottagaren på ett språk som han eller hon kunde förstå, om det fanns tydliga anvisningar om hur beslutet skulle överklagas och tidsfristen för detta, om det datum från vilket överklagandefristen skulle börja löpa hade angetts tydligt, ( 42 ) om mottagaren blev informerad om huruvida han eller hon behövde ombud eller kunde företräda sig själv, om han eller hon informerades om huruvida det fanns rättshjälp att tillgå (och om det var fallet, vilka villkoren var för att få rättshjälp) ( 43 ) samt om språkfrågor (på vilket språk det var möjligt att kommunicera med domstolen, vilket språk som skulle användas för formella skriftliga och/eller muntliga yttranden) hade hanterats på ett tydligt och ändamålsenligt sätt. ( 44 )

85.

Jag håller vidare med den hänskjutande domstolen och de regeringar, jämte kommissionen, som har gjort gällande att den domstol som prövar målet ska ha full behörighet att i målet avgöra frågor avseende både faktiska och rättsliga omständigheter. Det är bara om domstolen har full behörighet som den kan säkerställa att den enskildes rättigheter, som garanteras enligt artikel 6.1, 6.2 och 6.3 i Europakonventionen, iakttas fullt ut. Förutsatt att det finns en möjlighet att få fallet prövat på detta sätt, undergräver det faktum att beslutet om böter vinner laga kraft under det förvaltningsrättsliga stadiet av förfarandet (men det ändå finns en möjlighet att senare överklaga beslutet till domstol) inte den berörda personens effektiva domstolsskydd. Under den förutsättningen anser jag inte att ett beslut som vinner laga kraft under den förvaltningsrättsliga delen av förfarandet faller utanför rambeslutets räckvidd.

86.

Följaktligen föreslår jag att artikel 1 a iii i rambeslutet ska tolkas så att det finns en ”möjlighet att få fallet prövat” även om den berörda personen först måste uttömma alla steg i ett förvaltningsrättsligt förfarande, förutsatt att möjligheten att få saken prövad i domstol inte har villkorats av krav som gör detta omöjligt eller orimligt svårt. Vidare ska den domstol som prövar målet ha full behörighet att fastställa såväl faktiska som rättsliga omständigheter. Slutligen hindrar inte artikel 1 a iii i rambeslutet att ett beslut om böter som har fattats av en förvaltningsmyndighet vinner laga kraft innan målet prövas i domstol.

87.

En implicit del av skyddet för enskildas grundläggande rättigheter som garanteras genom kravet i artikel 1 a iii på att det ska ha funnits ”en möjlighet att få fallet prövat i en domstol med särskild behörighet i brottmål” har att göra med det utdömda straffets proportionalitet. Detta är särskilt viktigt då det i artikel 11.2 i rambeslutet föreskrivs att den verkställande staten inte kan ompröva ett beslut om böter. Det är därför omöjligt för den som ådömts straffet att i sin ”lokala” domstol framföra förmildrande omständigheter avseende brottet eller söka få det utdömda straffet reducerat.

88.

Det anmärks ofta att genomsnittslönen skiljer sig vida mellan olika länder i unionen. Ett bötesbelopp som är tillräckligt högt för att vara kännbart, men ändå överkomligt, för en person i en medlemsstat (den person som har ådömts böterna kanske är medborgare i en medlemsstat där lönerna är relativt höga) kan utgöra ett drakoniskt och oproportionerligt straff för en person med mycket lägre månadsinkomst som ådöms böter när han eller hon förflyttar sig genom medlemsstaten på väg till eller från den medlemsstat där han eller hon är bosatt och arbetar. Det synes därför vara underförstått i uttrycket ”möjlighet att få fallet prövat i en domstol med särskild behörighet i brottmål” att det måste finnas en möjlighet att bestrida storleken på det bötesbelopp som förvaltningsmyndigheten dömde ut inför en sådan domstol innan beslutet om böter blir föremål för ömsesidigt erkännande och således blir verkställbart.

89.

Med detta vill jag inte ha sagt att en myndighet som utdömer förvaltningsrättsliga böter måste anpassa sitt beslut efter personens bostadsort. Det skulle ligga farligt nära diskriminering på grund av nationalitet, vilket (uppenbarligen) strider mot unionsrätten. Jag vill endast anmärka att det är en grundläggande straffrättslig tes – som såvitt jag känner till tillämpas i samtliga medlemsstaters rättssystem – att en domstol med behörighet i brottmål ska, när den bedömer lämpligheten av ett straff, beakta såväl de omständigheter som avser brottet som de omständigheter som avser gärningsmannen.

90.

Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att domstolen, som svar på de tolkningsfrågor som har hänskjutits av Vrchní soud v Praze, ska tolka rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff på följande sätt: