1.

Begäran om förhandsavgörande från Republiken Lettlands högsta domstol avser tolkningen av artikel 34.1 och 34.2 samt artikel 54 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 2 ).

2.

I artikel 34.2 föreskrivs att det är tillåtet att avslå en ansökan om erkännande och verkställighet av en tredskodom, där stämningsansökan inte har delgetts i tillräcklig tid eller på ett lämpligt sätt för att svaranden ska kunna förbereda sitt svaromål. Enligt artikel 54 i förordningen ska ursprungsstaten utfärda ett intyg med olika grundläggande uppgifter om förfarandet. Detta intyg ska inges tillsammans med ansökan om verkställighetsförklaring av en dom. En av de uppgifter som ska anges där är delgivningsdatum för stämningsansökan. Mot denna bakgrund uppstår i förevarande fall frågan om i vilken omfattning som domstolen i den verkställande staten har utrymme att genomföra en prövning av delgivningen för stämningsansökan: Får den, trots uppgiften om delgivningsdatum i intyget, fortfarande pröva huruvida stämningsansökan eller motsvarande handling har delgetts eller har intyget en bindande verkan i detta avseende?

3.

Avslagsgrunden enligt artikel 34.2 tillämpas inte om svaranden har haft möjlighet att överklaga tredskodomen i ursprungsstaten, men underlåtit detta. Förevarande mål ger domstolen tillfälle att ytterligare precisera sin rättspraxis när det gäller frågan om när svaranden ska omfattas av skyldigheten att överklaga i ursprungsstaten. Det ska klargöras om svaranden omfattas av denna skyldighet även när domen delgavs första gången genom exekvaturförfarandet.

4.

Slutligen rör det nationella målet också bestämmelsen om ordre public i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001. I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen få klarhet i om det är förenligt med svarandens rätt till en rättvis rättegång som stadfästs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( 3 ) att domstolen i den stat där domen meddelades inte prövar om talan är välgrundad innan den meddelar tredskodom och inte heller anför någon ytterligare motivering till tredskodomen.

5.

Hindren för erkännande regleras genom artikel 34 i förordning nr 44/2001. Här fastställs följande:

”En dom skall inte erkännas om

6.

Artikel 54 gäller det intyg som ska utfärdas av domstolen i ursprungsmedlemsstaten:

”Domstolen eller den behöriga myndigheten i en medlemsstat där en dom har meddelats skall på begäran av någon berörd part utfärda ett intyg på standardformuläret i bilaga V till denna förordning.”

7.

I bilaga V finns en mall för det intyg som ska utfärdas enligt artikel 54:

”Intyg om domar och förlikningar inför domstol enligt artiklarna 54 och 58 i förordningen …

4.4   Datum för delgivning av stämningsansökan, vid tredskodom …”

8.

Företaget Seramico Investments Limited (nedan kallat Seramico) väckte talan vid High Court (Förenade kungariket) mot företaget Trade Agency Limited (nedan kallat Trade Agency) och en ytterligare svarande och yrkade att de skulle betala 289122,10 GBP.

9.

Inget svaromål inkom till High Court från företaget Trade Agency, och High Court (Queen’s Bench Division) meddelade därefter den 8 oktober 2009 en tredskodom där Trade Agency ålades att betala sammanlagt 293582,98 GBP. Domen innehöll följande motivering: ”Ni har inte inkommit med svaromål beträffande den stämningsansökan som har delgetts Er. Ni ska därför betala käranden 289122,10 GBP, jämte upplupen ränta till och med dagen för denna dom samt 130 GBP avseende rättegångskostnader. Ni ska sammanlagt betala käranden 293582,98 GBP.”

10.

Enligt uppgift från den hänskjutande domstolen angavs följande i det intyg som utfärdats av High Court enligt artikel 54 i förordning nr 44/2001: ”Uppgifterna rörande stämningsansökan delgavs den 10 september 2009.”

11.

Den 28 oktober 2009 vände sig Seramico till Latvijas Republikas Rīgas pilsētas Ziemeļu rajona tiesa och ansökte om verkställighet i Lettland av High Courts dom. Till ansökan bifogades en kopia av domen i fråga samt det intyg som avses i artikel 54 i förordning nr 44/2001. Verkställighetsförklaringen utfärdades enligt ansökan den 5 november 2009. Trade Agency överklagade detta till Rīgas apgabaltiesas Civillietu tiesas kolēģija (appellationsdomstolen i Riga, tvistemålsavdelningen), som avslog överklagandet i ett beslut av den 3 mars 2010.

12.

Trade Agency har nu överklagat appellationsdomstolens beslut av den 3 mars 2010 till Latvijas Republikas Augstākajā tiesa (Republiken Lettlands högsta domstol) (nedan kallad den hänskjutande domstolen). Trade Agency har gjort gällande att dess rätt till en rättvis rättegång åsidosattes under domstolsförfarandet i Förenade kungariket, vilket utgör grund för att avslå ansökan om verkställighetsförklaring av High Courts dom i Republiken Lettland.

13.

Den hänskjutande domstolen har vilandeförklarat målet och hänskjutit följande frågor till Europeiska unionens domstol för förhandsavgörande:

14.

Utöver Seramico och Trade Agency har följande parter deltagit i det skriftliga förfarandet vid domstolen: den tyska, den franska, den irländska, den italienska, den lettiska, den litauiska, den nederländska, den polska och den portugisiska regeringen, Förenade kungarikets regering samt Europeiska kommissionen.

15.

Den 8 februari 2012 ägde en muntlig förhandling rum vid domstolen. Här deltog Trade Agency, den tyska, den franska, den irländska, den lettiska och den polska regeringen, Förenade kungarikets regering samt kommissionen.

16.

Enligt artikel 34.2 ska en dom inte erkännas om det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgetts stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i om omständigheten med delgivningen inom ramen för exekvaturförfarandet inte längre får ifrågasättas när det föreligger ett intyg enligt artikel 54 i förordningen, där datum för delgivning av stämningsansökan står angett.

17.

I artikel 34.2 anges emellertid också att denna avslagsgrund inte får tillämpas om svaranden har haft möjlighet att överklaga tredskodomen i ursprungsstaten, men underlåtit detta.

18.

Nedan ska jag först behandla i vilken omfattning den verkställande domstolen får pröva delgivningen av stämningsansökan inom ramen för artikel 34.2 (nedan punkt 1). Därefter kommer jag att gå in på frågan om villkoren för att svaranden ska anses sakna rätt att åberopa denna avslagsgrund när denne inte har överklagat tredskodomen i ursprungsstaten (nedan punkt 2).

19.

Innan jag går vidare med frågan om prövningens omfattning när det föreligger ett intyg enligt artikel 54, skulle jag kort vilja beskriva verkställighetsförfarandet enligt förordning nr 44/2001, eftersom den teleologiska tolkningen av artikel 34.2 endast är möjlig mot bakgrund av det system som inrättas genom förordningen.

20.

Enligt förordning nr 44/2001 är förfarandet för verkställighets-förklaring av en dom uppdelat i två nivåer. På den första nivån utfärdas verkställighetsförklaringen nästan automatiskt efter en enkel, formell prövning av de ingivna handlingarna ( 4 ). Härför krävs att den som ansöker om verkställighet inger en bestyrkt kopia av det avgörande som ska verkställas och, i princip, ett intyg enligt artikel 54 (undantag regleras i artikel 55 i förordningen).

21.

Det finns ingen möjlighet att pröva avslagsgrunderna förrän på den andra nivån. Svaranden kan överklaga verkställighetsförklaringen enligt artikel 43 i förordningen. Den domstol vid vilken ansökan om ändring görs får då enbart upphäva verkställighetsförklaringen enligt artikel 45.1 i förordning nr 44/2001 på någon av grunderna för att vägra erkännande enligt artiklarna 34 och 35 i förordningen.

22.

Av den aktuella begäran om förhandsavgörande framgår det inte säkert om det har varit en gränsöverskridande eller nationell delgivning av stämningsansökan i målet vid den nationella domstolen. För tillämpningen av artikel 34.2 är emellertid detta inte relevant, eftersom denna artikel är tillämplig i båda fallen ( 5 ).

23.

Den första tolkningsfrågan gäller huvudsakligen omfattningen av den prövning som ska utföras av domstolen i den verkställande staten. Får denna domstol oavsett det delgivningsdatum som anges i ett intyg enligt artikel 54 genomföra en prövning av stämningsansökan och till och med neka till att delgivning ägt rum?

24.

Lydelsen i artikel 34.2, där det fastställs att erkännande får vägras när svaranden inte har delgetts stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, talar närmast för en omfattande prövningsrätt.

25.

När det gäller Brysselkonventionen underströk domstolen att detta utgjorde ett effektivt skydd när det gäller rättigheterna för svaranden som var föremål för en tredskodom. För detta ändamål skulle prövningen av om stämningsansökan delgetts på ett lämpligt sätt överföras till såväl domstolen i ursprungsstaten samt domstolen i den verkställande staten ( 6 ).

26.

Betydelsen av svarandens rätt till försvar upprepade domstolen i målet ASML även när det gäller artikel 34.2 i förordning nr 44/2001. Inom ramen för artikel 34.2 ska den andra domstolen som fattar beslut om erkännande och verkställighet, pröva delgivningen på nytt. Domstolen konstaterade därmed att även med förordningen säkerställdes iakttagandet av den uteblivna svarandens rätt till försvar genom en dubbelkontroll ( 7 ). Detta har domstolen också uttryckligen slagit fast mot bakgrund av att redan enligt artikel 26.2 i förordning nr 44/2001 jämförd med artikel 19.2 i förordning nr 1348/2000 ( 8 ) åligger det den dömande domstolen att vid gränsöverskridande delgivning pröva om stämningsansökan har delgetts i tillräcklig tid för att svaranden har kunnat förbereda sitt svaromål.

27.

Den irländska regeringen betvivlar emellertid att domstolens resonemang i domen i målet ASML skulle kunna överföras till förevarande fall. Av denna dom framgår det nämligen inte att det, i det aktuella nationella målet, hade getts in något intyg. Den anser att det inte är nödvändigt med en dubbelkontroll av delgivningen när det föreligger ett intyg.

28.

Det är riktigt att domen i målet ASML inte innehåller någon explicit uppgift om intyget. Men detta talar snarare för att det förelåg ett intyg enligt artikel 54, eftersom detta är normalfallet enligt förordning nr 44/2001. Det sägs emellertid inget om detta i domen. Domstolens resonemang om dubbelkontroll av delgivningen gäller emellertid även för en konstellation där det föreligger ett intyg. Jag kommer att förklara detta i det följande.

29.

Enligt artikel 54 ska domstolen eller den behöriga myndigheten i ursprungsstaten på begäran utfärda intyget på standardformuläret i bilaga V till förordning nr 44/2001. Enligt bilaga V ska datum för delgivning av stämningsansökan eller motsvarande handling framgå av intyget under punkt 4.4 när det är fråga om en tredskodom. Detta intyg ska enligt artikel 53.2 bifogas ansökan om verkställighetsförklaring ( 9 ).

30.

Av lydelsen i förordningen framgår det emellertid inte att uppgifterna i intyget om delgivning av stämningsansökan har bindande verkan i samband med ett överklagande av verkställighetsförklaringen.

31.

I förordningen undantas i stället explicit vissa omständigheter från den omprövning som utförs av domstolen i den verkställande staten. I artikel 35.2 fastställs exempelvis att denna domstol vid den behörighetsprövning som den ska genomföra enligt artikel 35.1 är bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i ursprungsmedlemsstaten har anfört. Och enligt artikel 36 i förordningen får en utländsk dom aldrig omprövas i sak.

32.

När det i förordningen uttryckligen anges att vissa omständigheter undantas från den verkställande domstolens prövning, talar detta för att förordningens utgångspunkt för övrigt är att domstolen i den verkställande staten har förutsättningar att göra en självständig prövning av de enskilda bestämmelserna. Så även när det gäller artikel 34.2.

33.

Inom ramen för den systematiska tolkningen ska jag även gå in på skillnaden mellan intyget enligt artikel 54 i förordning nr 44/2001 och intyget enligt artikel 42.1 i förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar ( 10 ). I artikel 41.1 och 42.2 i den förordningen föreskrivs också att ett intyg ska åtfölja det avgörande som ska verkställas. När det gäller detta intyg har domstolen slagit fast att domstolen i den verkställande staten inte har behörighet att göra en egen prövning av uppgifterna i intyget ( 11 ).

34.

De båda förordningarna och bestämmelserna om respektive intyg är emellertid alltför olika för att det ska vara möjligt att dra några paralleller om intygets bindande verkan. Genom förordning nr 2201/2003 inrättas ett system för att avgöranden om umgängesrätt och om barnets återlämnande, vilka har försetts med intyg i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med bestämmelserna i denna förordning, automatiskt bör erkännas och vara verkställbara i alla andra medlemsstater utan att det behövs något exekvaturförfarande och utan att det finns någon möjlighet att motsätta sig att de erkänns ( 12 ). Följdriktigt ska också en omprövning av intyget enbart kunna genomföras i ursprungsstaten.

35.

Till skillnad från förordning nr 2201/2003 exkluderas inte exekvaturförfarandet från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. Men även när det gäller förfarandet för intygets utfärdande förekommer det betydande skillnader. Intyget inom ramen för förordning nr 2201/2003 måste till exempel utfärdas av en domstol, medan intyget enligt artikel 54 i förordning nr 44/2001 endast utgör en sammanfattning av befintlig information och inte behöver utfärdas av en domstol. Härtill kommer att endast förordning nr 2201/2003 innehåller en uttrycklig bestämmelse (artikel 43 i förordningen) om talan om rättelse av intyget. Möjligheten att kontrollera delgivningen enligt artikel 34.2 i förordning nr 44/2001 föreligger slutligen också endast när det saknas möjlighet att överklaga i ursprungsstaten.

36.

Sålunda talar en jämförelse med förordning nr 2201/2003 emot att intyget enligt artikel 54 i förordning nr 44/2001 skulle ha en bindande verkan.

37.

Syftet med intyget enligt artikel 54 i förordningen talar inte heller emot att domstolen i den verkställande staten ska ha en omfattande prövningsbefogenhet när det gäller delgivningen av stämningsansökan.

38.

Bakgrunden till förordningens tillkomst visar också att intyget infördes i syfte att förenkla formaliteterna för den sökande. I stället för att – som med det tidigare regelverket – behöva inge olika handlingar där de nödvändiga uppgifterna står att finna, behöver sökanden nu endast inge intyget där de nödvändiga uppgifterna finns samlade ( 13 ).

39.

Syftet med intyget är sålunda att förenkla och effektivisera erkännande och verkställighet på den första nivån av förfarandet. Intyget innebär också att det inte behövs några översättningar, eftersom formuläret och uppgifterna under respektive siffra är enhetliga i alla språkversioner.

40.

Intygets innehåll avspeglar därmed i princip omfattningen av prövning som ska utföras av domstolen i den verkställande staten på den första nivån av exekvaturförfarandet. Uppgifterna i intyget gör det möjligt att snabbt pröva förutsättningarna för verkställighets-förklaringen. Med hjälp av intyget är det till exempel enkelt att pröva om parterna i målet vid den nationella domstolen är identiska med parterna i exekvaturförfarandet och om det formellt sett över huvud taget föreligger en dom, som faller under tillämpningsområdet för förordningen. Syftet med intyget enligt artikel 54 är alltså först och främst att förenkla förfarandet på den första nivån av exekvaturförfarandet.

41.

Visserligen är datumet för delgivning av stämningsansökan irrelevant för förfarandets första nivå, eftersom avslagsgrunden enligt artikel 34.2 om att stämningsansökan inte har delgetts i tid får prövas först på exekvaturförfarandets andra nivå. Men den tydliga uppställningen i intyget enligt artikel 54 är också till hjälp vid prövningen på den andra nivån och bidrar därmed till att förenkla förfarandet. Enligt det tidigare regelverket genom artikel 46.2 i Brysselkonventionen krävdes att originalet eller en bestyrkt kopia av motsvarande stämningsansökan skulle inges från det ursprungliga förfarandet och även måste översättas, medan däremot enbart det faktum att delgivningsdatumet återges i intyget enligt artikel 54 innebär en förenkling av verkställighetsförfarandet, eftersom grunden för prövningen av om delgivningen har skett i tillräcklig tid, då lätt framgår.

42.

Att förenkla förfarandet är emellertid också det enda syftet med detta intyg. Någon begränsning av omfattningen av prövningen inom ramen för exekvaturförfarandet kan inte utläsas av förordningen.

43.

Det framgår inte varför delgivningen skulle undantas från prövningen enligt förordningen, där det föreskrivs att det enda som ska förevisas är ett intyg över delgivningsdatumet, som därmed endast det som står i delgivningsbeviset eller motsvarande handling som inte ska inges. Sannolikheten för att det ska uppstå fel om man endast intygar det delgivningsdatum som framgår av handlingarna jämfört med om stämningsansökan inges i original talar snarare just för att det borde vara möjligt för den verkställande domstolen att genomföra ytterligare en kontroll av delgivningen. Det finns inget som garanterar att intyget enligt artikel 54 skulle vara mer korrekt än det delgivningsbevis som tidigare skulle inges i original.

44.

För övrigt ska det också beaktas att det i intyget enligt artikel 54 är endast delgivningsdatumet som anges. Vid ansökan om ändring av verkställighetsförklaringen ska det enligt artikel 34.2 prövas om stämningsansökan eller motsvarande handling har delgetts i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att svaranden ska kunna förbereda sitt svaromål. När det gäller prövningen av om delgivningen har skett i tillräcklig tid för att svaromål ska kunna förberedas ger intyget med det återgivna datumet en första vägledning. För prövningen av delgivningssätt innehåller det däremot inga uppgifter alls; i detta avseende kan det redan på förhand fastställas att det inte tillskrivs någon bindande verkan. Varför enbart delgivningsdatumet och därmed indirekt frågan om en delgivning över huvud taget har ägt rum ska undantas från omprövningen, medan delgivningssättet alltid får kontrolleras, motiveras inte på något övertygande sätt. Inom ramen för artikel 34.2 är det nämligen inte ändamålsenligt att skilja mellan dessa olika aspekter av en delgivning.

45.

Det uppvisade tolkningsresultatet motsäger inte heller den princip om ömsesidigt förtroende för medlemsstaternas rättsvårdande myndigheter som ligger till grund för förordningen ( 14 ).

46.

Att öppna för en dubbelkontroll av delgivningen, som ska utföras både av domstolen i ursprungsstaten och av den domstol vid vilken ansökan om ändring görs i den verkställande staten, står visserligen i motsättning till principen om ömsesidigt förtroende och målet om att erkännandet ska ske snabbt och så enkelt som möjligt. Av skäl 18 i förordning nr 44/2001 framgår det emellertid att detta säkerställer även svarandens rätt till försvar ( 15 ).

47.

Artikel 34.2 utgör ett särskilt viktigt tillämpningsfall av svarandens rätt till en rättvis rättegång i och med att den utgör hinder för att domar som svaranden inte skulle kunna gå i svaromål mot vid domstolen i ursprungsstaten skulle kunna förklaras vara verkställbara enligt förordningen ( 16 ). Här görs sålunda en avvägning mellan kärandens och svarandens motstridiga intressen: käranden har ett intresse av att domen snabbt erkänns och verkställs, svaranden som är föremål för en tredskodom har ett intresse av rätten till försvar.

48.

Principen om ömsesidigt förtroende är därmed uppfylld eftersom artikel 34.2 hänvisar till överklagandet i ursprungsstaten i första hand och endast tillåter att ett erkännande vägras om det inte har gjorts något överklagande där. Om intyget enligt artikel 54 ansågs vara bindande för domstolarna i den verkställande staten, skulle det frånta svaranden varje möjlighet att få den delgivning som han påstår aldrig har ägt rum prövad i ett kontradiktoriskt förfarande. Artikel 34.2 är ju endast en grund för att vägra verkställighet när stämningsansökan eller motsvarande handling inte har delgetts och svaranden dessutom haft möjlighet att överklaga domen och inte underlåtit detta. Genom verkställighetsförfarandet blir det för första gången möjligt att invända mot en lämplig delgivning i ett kontradiktoriskt förfarande. Utfärdandet av intyget enligt artikel 54 i förordningen är inte kontradiktoriskt och, som tidigare nämnts, måste detta inte göras av en domstol.

49.

Min slutsats i denna del är alltså att uppgiften om delgivningen av stämningsansökan eller motsvarande handling i intyget enligt artikel 54 i förordning nr 44/2001 inte har någon bindande verkan.

50.

Enligt artikel 34.2 jämförd med artikel 45 får verkställighet inte vägras om svaranden genom ett överklagande i ursprungsstaten har kunnat göra gällande att han inte har delgetts stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål ( 17 ). När det gäller denna ytterligare förutsättning i artikel 32.2 har den hänskjutande domstolen inte ställt någon fråga.

51.

För att kunna ge ett användbart svar på den första tolkningsfrågan anser jag likväl att även denna punkt bör behandlas.

52.

Enligt beslutet om hänskjutande har Trade Agency i målet vid den nationella domstolen åberopat att företaget för första gången fick kännedom om den tredskodom som skulle verkställas i samband med exekvaturförfarandet i Lettland.

53.

Om det enligt Förenade kungarikets lagstiftning fortfarande skulle vara möjligt att överklaga tredskodomen så sent, uppkommer i så fall frågan om artikel 34.2 hänvisar svaranden till att överklaga domen i ursprungsstaten, även när denne – som i förevarande fall – får kännedom om tredskodomen först inom ramen för exekvaturförfarandet. Eller får svaranden i detta fall direkt åberopa avslagsgrunden i artikel 34.2?

54.

Av lydelsen i artikel 34.2 framgår inte om det finns någon tidsmässig begränsning av skyldigheten att göra gällande invändningar i ursprungsstaten. Enligt artikel 46.1 i förordning nr 44/2001 har den domstol som handlägger verkställighetsfrågan uttryckligen möjlighet att låta handläggningen av målet vila, om domen har förts genom anlitande av rättsmedel i ursprungsmedlemsstaten. Detta visar att tidsmässig parallellitet och parallella förfaranden i ursprungsstaten och den verkställande staten ses som en möjlighet även i förordningen.

55.

Det som talar emot att det skulle finnas en tidsmässig begränsning för svarandens skyldighet att göra gällande sina invändningar i ursprungsstaten är framför allt förordningens syfte. Detta är att i största möjliga omfattning förhindra att svaranden undandrar sig verkställbarheten för en giltig utländsk exekutionstitel.

56.

Om en svarande har invändningar mot en tredskodom, ska han göra gällande dessa i ursprungsstaten för att på så vis försöka få till stånd ett återkallande av exekutionstiteln eller åtminstone en ändring. Svaranden ska däremot inte låta tredskodomen vinna laga kraft i ursprungsstaten utan invändningar, för att sedan – endast i den verkställande staten – undandra sig denna giltiga utländska exekutionstitel genom artikel 34.2.

57.

Annars vore det nämligen fördelaktigt för en svarande som saknar tillgångar i ursprungsstaten att ändå inte vidta några åtgärder i konstellationer när det har utfärdats en tredskodom mot honom trots utebliven eller otillräcklig delgivning av stämningsansökan eller motsvarande handling. Överklagandet i ursprungsstaten innebär nämligen risken att man visserligen kan vinna när det gäller frågan om delgivningen har gjorts i tid och om tredskodomen är relevant, men sedan själv tappa i målet efter det reguljära förfarandet. Om svaranden däremot inte överklagar tredskodomen i ursprungsstaten, utan i stället åberopar artikel 34.2 i exekvaturförfarandet, innebär detta att blir omöjligt att göra gällande exekutionstiteln i den verkställande staten och prövningen inskränks därmed enbart till frågan om svarandens tredska.

58.

När det gäller frågan om svaranden har haft möjlighet att överklaga anser domstolen att det med avseende på artikel 34.2 inte är tillräckligt att svaranden endast har haft kännedom om förekomsten av en tredskodom, utan denna dom måste också ha delgetts honom. Detta innebär att en svarande endast har haft möjlighet att angripa en tredskodom som har meddelats mot honom, om han faktiskt har fått kännedom om innehållet i domen genom delgivning i tillräcklig tid för att kunna försvara sig vid domstolen i ursprungsstaten ( 18 ).

59.

Enligt de villkor som uppställs i domen i målet ASML kan det enligt min mening vara tillräckligt att tredskodomen delges av domstolen i den verkställande staten.

60.

I artikel 42.2 i förordningen fastställs slutligen: ”Motparten skall delges verkställighetsförklaringen tillsammans med beslutet, såvida inte detta redan delgivits denna part.” Med ”beslut” i den mening som avses i denna bestämmelse kan endast avses det beslut som ska verkställas ( 19 ).

61.

Även i förordningen utgår man alltså från möjligheten att tredskodomen inte delges svaranden förrän inom ramen för verkställighetsförfarandet. I konsekvens med detta borde det därför vara tillräckligt att delgivningen utförs av den verkställande domstolen tillsammans med verkställighetsförklaringen för att detta ska anses vara en delgivning i den mening som domstolen anfört i domen i målet ASML ( 20 ). I den tvist vid den nationella domstolen som ledde till målet ASML delgavs tredskodomen inte ens tillsammans med verkställighetsförklaringen ( 21 ).

62.

Principiellt sett räcker det att den verkställande domstolen delger domen inom ramen för exekvaturförfarandet, förutsatt att svaranden har tillräckligt med tid för att effektivt kunna gå i svaromål mot domen i ursprungsstaten.

63.

I förevarande fall finns det emellertid ytterligare en särskild omständighet, som också tas upp i den andra tolkningsfrågan. Den engelska tredskodomen kännetecknas av att den enda grunden för domen är att svaranden har uteblivit och utöver detta anförs det inte några argument angående grunden för talan. Vad gäller betydelsen av delgivningen av tredskodomen underströk domstolen i domen i målet ASML att ett effektivt angripande genom vilket svaranden kan göra gällande sina rättigheter, förutsätter att svaranden kan få kännedom om skälen för tredskodomen, så att han kan angripa dem på ett lämpligt sätt ( 22 ).

64.

Med avseende på de situationer då ett erkännande ska vägras enligt artikel 34.2 ska därför bristande eller otillräckliga grunder för en tredskodom betraktas i samband med förutsättningarna och hindren för ett överklagande. Förenade kungarikets regering har understrukit att grunden för en tredskodom ska betraktas i samband med stämningsansökan och de så kallade Particulars of Claim som närmare anger de faktiska omständigheterna och den rättsliga grunden för talan. Av begäran om förhandsavgörande framgår det inte helt klart om det endast var tredskodomen som delgavs svaranden tillsammans med verkställighetsförklaringen eller om även stämningsansökan delgavs. Skulle den sistnämnda handlingen inte ha delgetts, torde man kunna utgå från att det inte fanns någon möjlighet att överklaga tredskodomen på ett lämpligt sätt. Se resonemanget avseende svaret på den andra tolkningsfrågan. Denna fråga kommer avslutningsvis att behöva klargöras av den hänskjutande domstolen.

65.

Den första tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Uppgiften om delgivningen av stämningsansökan eller motsvarande handling i intyget enligt artikel 54 i förordning nr 44/2001 har inte någon bindande verkan, utan denna uppgift får kontrolleras av domstolen i samband med ansökan om ändring av verkställighetsförklaringen. Det faktum att svaranden delgavs tredskodomen först tillsammans med verkställighetsförklaringen från den verkställande domstolen befriar inte svaranden från skyldigheten enligt artikel 34.2 i förordningen att överklaga tredskodomen i ursprungsstaten, under förutsättning att svaranden genom tredskodomen eller andra delgivna handlingar har fått sådan kännedom om skälen för tredskodomen att denne kan angripa den på ett lämpligt sätt.

66.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i om en tredskodom som meddelas utan någon prövning av huruvida talan är grundad och därmed inte heller innehåller argument angående huruvida talan är välgrundad, är förenlig med rätten till en rättvis rättegång i den mening som avses i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

67.

Frågan har ställts med avseende på ordre public-bestämmelsen i artikel 34.1, som i kombination med artikel 45 föreskriver att verkställighet får vägras när ett erkännande av det beslut som ska verkställas uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande.

68.

Först och främst ska det klargöras att i samband med en tredskodom tillämpas ordre public-bestämmelsen i artikel 34.1 endast då det uppstår en annan aspekt än specialfallet att grunderna för rättsordningen (ordre public) har åsidosatts till följd av att stämningsansökan inte har delgetts, vilket regleras redan i artikel 34.2. Punkt 2 innehåller en självständig och uttömmande bestämmelse för avslag när det gäller erkännande och verkställande av en tredskodom till följd av att stämningsansökan eller motsvarande handling inte har delgetts; här utgör punkt 1 inget stöd för ett avslag.

69.

När det gäller den tidigare bestämmelsen i Brysselkonventionen klargjorde domstolen i sin dom i målet Krombach att det visserligen inte är domstolens uppgift att definiera innehållet i grunderna för rättsordningen i konventionsstaterna. Domstolen ska emellertid ändå kontrollera gränserna inom vilka den nationella domstolen i en medlemsstat kan tillämpa detta begrepp för att inte erkänna en utländsk dom ( 23 ).

70.

En tillämpning av bestämmelsen om grunderna för rättsordningen skulle enligt domstolens rättspraxis komma i fråga för Brysselkonventionen endast i det fall då erkännandet eller verkställandet av den dom som har meddelats i en annan konventionsstat på ett oacceptabelt sätt skulle innebära en konflikt med rättsordningen i den stat där domen görs gällande, såtillvida att den kränker en grundläggande princip. Denna kränkning måste innebära ett klart åsidosättande av en rättsregel som anses vara fundamental i rättsordningen i den stat där domen görs gällande eller av en rättighet som erkänns som grundläggande i denna rättsordning ( 24 ).

71.

Denna rättspraxis ska överföras på tolkningen av artikel 34.1, särskilt eftersom lagstiftarens formulering följer domstolens resonemang: Kravet på ett klart åsidosättande av grunderna för rättsordning har lagstiftaren nu uttryckligen beaktat i lydelsen i artikel 34.1.

72.

En nationell domstol överskrider därmed inte de gränser som den har att iaktta vid konstaterandet av en kränkning av grunderna för rättsordningen, när kraven i grunderna för den nationella rättsordningen innebär att ett klart åsidosättande av de grundläggande rättigheter som regleras i Europakonventionen eller i unionens rättsordning avhjälps ( 25 ).

73.

Frågan om grunderna för den nationella rättsordningen undantagsvis får omfatta även mer långtgående krav eller om de till sitt innehåll alltid måste motsvara de grunder för rättsordningen som framgår av unionens grundläggande rättigheter ska inte behandlas i förevarande fall. Den hänskjutande domstolens fråga gäller nämligen uttryckligen de krav som framgår av artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

74.

Enligt artikel 47.2 i stadgan har varje person rätt att få sin sak prövad i en rättvis rättegång.

75.

Av homogenitetsprincipen i artikel 52.3 i stadgan framgår att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Rätten till en rättvis rättegång stadfästs i artikel 6 i Europakonventionen. Sålunda ska artikel 47 i stadgan tillmätas samma innebörd och räckvidd som artikel 6 i Europakonventionen, med beaktande av den tolkning som har gjorts av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ( 26 ).

76.

Rätten till försvar intar en central plats i planeringen och genomförandet av en rättvis rättegång ( 27 ). I rätten till försvar ingår klagandens rätt att yttra sig. Det utgör därför en inskränkning i grundrätten till en rättvis rättegång när klaganden i ett civilrättsligt mål inte har någon faktisk möjlighet att göra gällande invändningar mot talan och därmed få tillfälle att yttra sig innan domstolen avkunnar sin dom.

77.

Rätten att yttra sig sträcker sig emellertid inte så långt att en dom inte får avkunnas förrän klaganden faktiskt har yttrat sig om talan. Snarare är det så att rätten att yttra sig iakttas när klaganden har beretts faktisk möjlighet till detta. Om klaganden inte utnyttjar denna möjlighet är det hans ansvar och klaganden har också rätt att avstå från den ( 28 ).

78.

De processuella rättigheterna utgör nämligen inga absoluta rättigheter. Inskränkningarna måste dock faktiskt svara mot det mål av allmänintresse som ligger bakom åtgärden i fråga och inte, med hänsyn till det eftersträvade målet, innebära en klar och oproportionerlig kränkning av de garanterade rättigheterna ( 29 ).

79.

Rätten till försvar står framför allt i motsättning till motpartens omvända grundläggande processuella rättigheter, som rätten till statlig rättsgaranti enligt grundlagen och den härmed sammanhängande rätten till ett påskyndat förfarande. I detta avseende upprättas det en balans genom de processuella underlåtenhetsbestämmelserna, som anger gränserna för rätten att yttra sig. De har till syfte att ge en god rättskipning och genomdriva kärandens krav på ett snabbt rättsskydd. Svarandens uteblivna reaktion på talan ska inte leda till ett uppehåll i förfarandet.

80.

Följaktligen torde tredskodomar vara en känd företeelse i samtliga medlemsstaters rättsordningar, och möjligheten till tredskodomar föreskrivs även i domstolens rättegångsregler ( 30 ).

81.

Den hänskjutande domstolens tvivel på om den dom som ska verkställas är förenlig med grunderna för rättsordningen beror därför inte enbart på att den är av tredskodomskaraktär och har meddelats innan svaranden har tagit ställning till den. Som kommissionen har hävdat är tredskodomar en känd företeelse även i den lettiska lagstiftningen. Den hänskjutande domstolens tvivel beror snarare på att domstolen i förevarande fall inte enligt ursprungsstatens processuella regler för en tredskodom prövar om det verkligen föreligger en sådan rätt med stöd av klagandens argumentation och domen inte heller innehåller någon motivering i sak.

82.

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har genomgående slagit fast att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen principiellt sett inbegriper en skyldighet för domstolarna att motivera sina avgöranden ( 31 ).

83.

Samtidigt har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna vid upprepade tillfällen påpekat att kraven på motiveringsskyldighet inte får ställas alltför högt och kan variera beroende på beslutets art och omständigheterna i det enskilda fallet ( 32 ). Här får hänsyn framför allt tas till beslutets art och skillnaderna mellan medlemsstaternas rättssystem.

84.

Skyldigheten att motivera domstolsbeslut har här ett dubbelt syfte. Genom denna skyldighet ska för det första säkerställas att rätten att yttra sig tillgodoses, med andra ord att domstolen bedömer det som parterna har gjort gällande i tillräcklig utsträckning ( 33 ). Denna aspekt torde inte vara relevant när talan leder till att en tredskodom meddelas mot den uteblivna svaranden. Här har svaranden nämligen inte gjort gällande något som måste nämnas i en dom som ska motiveras.

85.

För det andra ska motiveringsskyldigheten ge den tappande parten en möjlighet att utnyttja tillgängliga rättsmedel på ett effektivt sätt. Den tappande parten ska kunna förstå varför han har blivit dömd. I annat fall skulle inte heller omfattningen av domens rättskraft kunna fastställas och en kärande skulle då till exempel kunna kräva ytterligare en exekutionstitel för samma fordran.

86.

Denna andra aspekt är relevant just när det gäller tredskodomar. Här måste emellertid motiveringsskyldighetens omfattning motsvara de krav som ställs på överklagandet. Ju strängare krav som ställs vad gäller överklagandet av tredskodomen, desto högre krav ställs också på motiveringen för denna tredskodom. Den tappande parten måste ha möjlighet att få reda på vilka sak- och rättsfrågor som han måste bestrida för att få till stånd ett framgångsrikt överklagande av tredskodomen. Endast då har svarandens rätt till en rättvis rättegång iakttagits.

87.

I förfarandet vid domstolen har Förenade kungarikets regering för det första anfört att en default judgment inte helt saknar motivering. Motiveringen är däremot kortfattad, då den enda grunden för domen är det faktum att svaranden uteblivit. Regeringen har dessutom påpekat att en tredskodom endast får utfärdas sedan svaranden på ett lämpligt sätt har delgetts stämningsansökan och dessutom en så kallad Particulars of Claim. Denna handling innehåller en utförlig redogörelse för grunden för talan och åberopade sakförhållanden.

88.

Det saknar betydelse att dessa uppgifter härrör från käranden och på sätt och vis endast vidarebefordras av domstolen. Motiveringskravet är uppfyllt när svaranden är så pass informerad om grunden för talan och åberopade sakförhållanden att han kan överklaga tredskodomen på ett lämpligt sätt.

89.

Rätten till en rättvis rättegång förutsätter inte nödvändigtvis att domstolen i sitt avgörande själv redogör för sakförhållandena med egna ord, om en sådan redogörelse redan finns i en annan handling som inte har bestritts och som otvetydigt beaktas i avgörandet. Rätten till försvar har därför inte åsidosatts om det inte finns några större hinder för ett överklagande av en tredskodom som skulle kräva kännedom om mer utförliga domskäl. Den hänskjutande domstolen kommer därför att behöva göra en samlad bedömning av de krav som ställs på överklagandet och den information som svaranden har tillgång till från domen, stämningsansökan och andra delgivna handlingar.

90.

Den fråga som ska behandlas nedan är om rätten till en rättvis rättegång har åsidosatts när en domstol meddelar tredskodom utan att dessförinnan pröva huruvida talan är grundad, alltså utan att mot bakgrund av de åberopade sakförhållandena pröva om det finns stöd för kärandens yrkande i de tillämpliga bestämmelserna.

91.

Rätten till en rättvis rättegång förutsätter visserligen principiellt sett en kontradiktorisk prövning av sak- och rättsläget ( 34 ), alltså att både det som käranden och svaranden har gjort gällande ska beaktas. I förevarande fall rör det sig emellertid om en tredskodom, där enbart käranden har anfört någon argumentering.

92.

Som skäl för förfarandets utformning har Förenade kungarikets regering för det första anfört processekonomiska skäl. Man ville inte tvinga domstolar till prövning när det gäller tredskodomar. Ett annat skäl till att rättsläget inte har prövats är utformningen av det engelska tvistemålet, där parterna principiellt sett även måste yttra sig och principen iura novit curia – domaren känner till rätten (och tillämpar den ex officio) – inte gäller oinskränkt ( 35 ). Denna argumentation håller när det gäller den angivna prövningen utifrån grundrätten till en rättvis rättegång.

93.

När en part har kännedom om att han är föremål för en stämningsansökan och inte lämnar något svaromål, tar han också med domen i beräkningen. Parten vet vilka krav som ställs i och med stämningsansökan och att detta riskerar att leda till en dom. Om han trots detta inte gör några invändningar mot stämningsansökan, anser jag inte att rätten till en rättvis rättegång motiverar en skyldighet att dessutom skydda en tredskande svarande mot en eventuellt materiellt oriktig dom genom föregående prövning av huruvida talan är grundad. Risken för att det meddelas en materiellt oriktig dom om det inte görs någon sådan prövning tangerar den komplexa problematiken i fråga om materiell och processuell sanning. Svarandens grundläggande processuella rättigheter har emellertid iakttagits i tillräcklig omfattning om denne har haft möjlighet att på ett effektivt sätt lägga fram sin syn på saken och det står honom fritt att överklaga tredskodomen.

94.

Såtillvida skiljer sig omständigheterna i förevarande mål också från omständigheterna i målet Gambazzi. Här handlade det om att domstolen vidtagit en sanktionsåtgärd som innebar att svaranden tvingades utebli. Trots att han ville delta i förfarandet uteslöts han från den fortsatta förhandlingen och behandlades därmed som en utebliven svarande, på den grunden att han inte uppfyllt sina skyldigheter enligt ett tidigare beslut fattat inom ramen för samma förfarande. I detta sammanhang ansåg domstolen att en aspekt som var relevant för bedömningen i dess helhet var om dessa yrkanden mot svaranden hade prövats i sak, i det skedet eller i ett tidigare skede och om svaranden, i det skedet eller i ett tidigare skede, hade getts möjlighet att yttra sig på denna punkt och om han hade möjlighet att överklaga ( 36 ).

95.

Inte heller i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande ( 37 ) förekommer det någon allmän prövning av om talan kan tas upp till sakprövning. Enligt artikel 11.1 b ska en ansökan endast avvisas på grund av bristande motivering, om fordran är uppenbart ogrundad.

96.

Den andra tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Med avseende på ordre public-bestämmelsen i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001, får domstolen i den stat där en dom görs gällande beakta den omständigheten att domstolen i ursprungsstaten har meddelat tredskodom utan att göra någon prövning av huruvida talan är grundad och i domskälen enbart har angett svarandens tredska som skäl till att talan ska bifallas, under förutsättning att den, efter att ha gjort en samlad bedömning av den information som svaranden har haft tillgång till och kraven för överklagande enligt ursprungsstatens lagstiftning, kommer fram till att svaranden inte har kunnat gå i svaromål mot tredskodomen på ett lämpligt sätt på grund av att avgörandet saknar motivering.

97.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna enligt följande: