Mål C‑45/06

Campina GmbH & Co., tidigare TUFFI Campina emzett GmbH,

mot

Hauptzollamt Frankfurt (Oder)

(begäran om förhandsavgörande från

Finanzgericht des Landes Brandenburg)

”Mjölk och mjölkprodukter – Tilläggsavgifter – Ringa överskridande av fristen för att inge en sammanfattning av avräkningar – Straffavgift – Förordning (EEG) nr 536/93, i dess lydelse enligt förordning (EG) nr 1001/98 – Artikel 3.2 andra stycket – Förordning (EG) nr 1392/2001 – Artikel 5.3 – Förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 – Artikel 2.2 andra meningen – Principen om att retroaktivt tillämpa den minst ingripande påföljden”

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 8 mars 2007 …

Sammanfattning av domen

1.     Gemenskapsrätt – Principer – Principen om att retroaktivt tillämpa den minst ingripande påföljden

2.     Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden – Mjölk och mjölkprodukter – Tilläggsavgift på mjölk

(Kommissionens förordningar nr 536/93, i dess lydelse enligt förordningarna nr 1001/98, artikel 3.2 andra stycket, och nr 1392/2001, artikel 5.3)

1.     Den nationella domstolen skall, när den vidtar sanktionsåtgärder mot ett agerande som inte är förenligt med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna, iaktta principen om att retroaktivt tillämpa den minst ingripande påföljden.

(se punkt 40 och domslutet)

2.     Vad gäller ett obetydligt överskridande av en sådan tidsfrist för att lämna in en sammanfattning av avräkningar som satts för köparna, såsom en arbetsdag, är bestämmelserna om straffavgifter i artikel 5.3 i förordning nr 1392/2001 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter mindre ingripande än motsvarande bestämmelser i artikel 3.2 andra stycket första strecksatsen i förordning nr 536/93 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften för mjölk och mjölkprodukter, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1001/98.

(se punkt 40 och domslutet)

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 8 mars 2007(*)

”Mjölk och mjölkprodukter – Tilläggsavgifter – Ringa överskridande av fristen för att inge en sammanfattning av avräkningar – Straffavgift – Förordning (EEG) nr 536/93, i dess lydelse enligt förordning (EG) nr 1001/98 – Artikel 3.2 andra stycket – Förordning (EG) nr 1392/2001 – Artikel 5.3 – Förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 – Artikel 2.2 andra meningen – Principen om att retroaktivt tillämpa den minst ingripande påföljden”

I mål C‑45/06,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Finanzgericht des Landes Brandenburg (Tyskland) genom beslut av den 9 november 2005, som inkom till domstolen den 30 januari 2006, i målet

Campina      GmbH & Co., tidigare TUFFI Campina emzett GmbH

mot

Hauptzollamt Frankfurt (Oder),

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden R. Schintgen samt domarna M. Ilešič (referent) och E. Levits,

generaladvokat: P. Mengozzi,

justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       Greklands regering, genom G. Kanellopoulos och S. Papaioannou, båda i egenskap av ombud,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom J. Schieferer och C. Cattabriga, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande avser frågan huruvida artikel 3.2 andra stycket i kommissionens förordning (EEG) nr 536/93 av den 9 mars 1993 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 57, s. 12; svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 202), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1001/98 av den 13 maj 1998 (EGT L 142, s. 22) (nedan kallad förordning nr 536/93), är proportionerlig.

2       Begäran har framställts i en tvist mellan Campina GmbH & Co., tidigare TUFFI Campina emzett GmbH (nedan kallat Campina), efterträdare till Meierei-Zentrale GmbH, ett företag som bearbetar och köper mjölk (nedan kallat MZ), och Hauptzollamt Frankfurt (Oder), angående en obetydlig försening med att lämna in en sammanfattning av avräkningar (nedan kallad sammanfattningen).

 Tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser

3       Artikel 3.2 första stycket i förordning nr 536/93 har följande lydelse:

”Före den 15 maj varje år skall uppköpare till den behöriga myndigheten i medlemsstaten inge en sammanfattning av de avräkningar som utarbetats för varje producent eller, i förekommande fall, efter medlemsstatens beslut, den totala kvantiteten, den i enlighet med punkt 2.2 korrigerade kvantiteten och den genomsnittliga fetthalten i den mjölk och mjölkekvivalenter som producenterna har levererat till dem samt summan av de individuella referenskvantiteterna och den genomsnittliga representativa fetthalten för dessa producenters produktion.”

4       I artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93, i dess ursprungliga lydelse, föreskrevs följande:

”Om nämnda tidsfrist överskrids, skall uppköparen betala en straffavgift som motsvarar avgiftsbeloppet för ett överskott på 0,1 % av den mjölk och mjölkekvivalenter som producenter har levererat till dem. Denna straffavgift får inte överstiga 20 000 ecu.”

5       Denna senare bestämmelse har förklarats oproportionerlig genom domstolens dom av den 6 juli 2000 i mål C‑356/97, Molkereigenossenschaft Wiedergeltingen (REG 2000, s. I‑5461).

6       Under tiden har Europeiska gemenskapernas kommission antagit förordning nr 1001/98. Artikel 1 i denna förordning har följande lydelse:

”Artikel 3.2 andra stycket i förordning (EEG) nr 536/93 skall ersättas med följande:

Om tidsfristen överskrids skall uppköparen vara skyldig att betala en straffavgift som beräknas enligt följande:

–       Om inlämnandet av uppgifter som avses i första stycket sker före den 1 juni skall straffavgiften motsvara det avgiftsbelopp som skall betalas för ett överskridande på 0,1 [procent] av de kvantiteter mjölk och mjölkekvivalent som producenterna har levererat till uppköparen. Straffavgiften får inte understiga 500 ecu och inte överstiga 20 000 ecu.

…”

7       Artikel 5 i kommissionens förordning (EG) nr 1392/2001 av den 9 juli 2001 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 3950/92 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 187, s. 19) har följande lydelse:

”…

3. … utom i fall av force majeure som vederbörligen konstaterats av den behöriga myndigheten, [skall uppköparen] betala en avgift som motsvarar det avgiftsbelopp som skall betalas för ett överskridande på 0,01 [procent] per försenad kalenderdag av de kvantiteter mjölk och mjölkekvivalenter som producenterna har levererat till uppköparen. … Avgiften får inte understiga 100 euro och inte överstiga 100 000 euro.

…”

8       Artikel 2.2 andra meningen i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, s. 1) har följande lydelse:

”Om förändringar senare görs i de bestämmelser om administrativa sanktioner som finns i en gemenskapsrättsakt, skall de bestämmelser som är minst ingripande tillämpas retroaktiv[t].”

 Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

9       MZ ingav sammanfattningen avseende de mjölkkvantiteter som producenter hade levererat till företaget under räkenskapsåret 1998/1999 genom en blankett som undertecknades den 17 maj 1999 och som inkom till Hauptzollamt Cottbus (nedan kallad HZA) samma dag.

10     På baksidan av blanketten anges att sammanfattningen skall ha kommit HZA till handa senast den 14 maj. HZA, som mottog sammanfattningen med tre dagars försening, beslutade med stöd av artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93 att för överskridandet av den föreskrivna fristen påföra en straffavgift motsvarande den avgift som skall betalas för ett överskridande på 0,1 procent av de kvantiteter mjölk och den mjölkekvivalent som producenterna har levererat. På grundval av de uppgifter som MZ lämnat avseende den mjölkkvantitet som levererats och med hänsyn till taket på 20 000 ecu, fastställdes straffavgiften till 39 116,60 DEM.

11     MZ begärde omprövning av detta beslut och yrkade uppskov med verkställigheten. MZ gjorde gällande att den medarbetare som hade anförtrotts uppgiften att färdigställa och skicka iväg sammanfattningen var överbelastad med arbete den 14 maj 1999, eftersom han också var tvungen att hålla andra viktiga frister. Med tanke på att den 14 maj 1999 var en fredag, lämnades sammanfattningen in till HZA nästföljande arbetsdag, det vill säga måndagen den 17 maj 1999.

12     Även om HZA inte mottog sammanfattningen på föreskrivet datum var förseningen enligt MZ obetydlig och utan konsekvenser, eftersom HZA tidigast kunde behandla sammanfattningen den 17 maj 1999. Mot bakgrund av detta drog MZ den slutsatsen att straffavgiften var oproportionerligt hög i förhållande till det överskridande som konstaterats.

13     Efter att ha avslagit ansökan om uppskov med verkställigheten av beslutet, beslöt HZA att vilandeförklara omprövningsförfarandet till dess att Europeiska gemenskapernas domstol meddelat sin dom i det ovannämnda målet Molkereigenossenschaft Wiedergeltingen.

14     HZA avslog sedan, genom beslut av den 4 juli 2001, MZ:s begäran om omprövning. Med hänvisning till artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93 påpekade HZA att det framgår av bestämmelsen att straffavgiften för sammanfattningar som lämnats in efter den 14 maj 1999 men före den 1 juni samma år motsvarade 0,1 procent av den mjölk och mjölkekvivalenter som producenterna levererat, och att avgiften inte fick understiga 500 ecu eller överstiga 20 000 ecu. Vidare angavs att MZ:s eventuella misstag inte kunde beaktas enligt förordningen.

15     Campina överklagade detta beslut.

16     Vad gäller HZA:s argumentering med stöd av artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93, gjorde Campina gällande att denna bestämmelse inte var giltig och således utan verkan i den mån som det vid fastställandet av den avgift som avses i denna förordning inte föreskrivs något system genom vilket det är möjligt att beakta förseningens längd eller det misstag som det berörda företaget begått. Det var nämligen precis detta som domstolen i sin dom i det ovannämnda målet Molkereigenossenschaft Wiedergeltingen kritiserade i den tidigare lydelsen av denna bestämmelse.

17     Hauptzollamt Frankfurt (Oder) yrkade att talan skulle ogillas, eftersom förseningens längd redan beaktas tillräckligt i artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93 genom de straffavgiftsintervaller som fastställts i förhållande till förseningens längd. Hauptzollamt Frankfurt (Oder) påpekade att varken misstag eller objektiv skada tillmäts någon betydelse i förordningen.

18     Den nationella domstolen anser att bestämmelserna om straffavgifter i artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93 är oproportionerliga, eftersom mjölkuppköparen vid en obetydlig försening inte behandlas bättre än tidigare, det vill säga enligt bestämmelserna i den ursprungliga lydelsen av artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93, vilken domstolen förklarade ogiltig genom domen i det ovannämnda målet Molkereigenossenschaft Wiedergeltingen.

19     Den nationella domstolen påpekade att perioden mellan den 15 maj och den 1 juni är för lång och därför får en oproportionerlig effekt, genom att den föranleder en straffavgift som utdöms till fullt belopp också i de fall där fristen, såsom i förevarande fall, överskrids med endast en arbetsdag och när förseningen inte har haft några uppenbara konsekvenser för betalningen av den tilläggsavgift som uppköparen enligt artikel 3.4 i förordning (EEG) nr 536/93 skall betala före den 1 september. Den nationella domstolen påpekade också att det ifrågavarande mejeriet dessutom inte var skyldigt att betala någon tilläggsavgift.

20     Den nationella domstolen konstaterade slutligen att straffavgiften inte påverkas av huruvida det försenade inlämnandet av sammanfattningen verkligen haft konsekvenser för det administrativa förfarandet och särskilt för betalningen den 1 september. I detta avseende påpekade den nationella domstolen att EG‑domstolen redan slagit fast att ett ringa överskridande av fristen den 15 maj inte äventyrar inbetalningen av tilläggsavgiften på mjölk före den 1 september (se domen i det ovannämnda målet Molkereigenossenschaft Wiedergeltingen, punkt 41).

21     Finanzgericht des Landes Brandenburg beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till domstolen:

”Strider bestämmelserna om straffavgift i artikel 3.2 andra stycket i … förordning [nr 536/93] … mot proportionalitetsprincipen i de fall där endast ett ringa överskridande av fristen föreligger, som dessutom inte har fått några märkbara konsekvenser?”

 Prövning av tolkningsfrågan

 Yttranden som ingetts till domstolen

22     Den grekiska regeringen anser att det är nödvändigt att i det aktuella fallet iaktta fristen den 15 maj för att systemet med tilläggsavgifter och den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter skall fungera väl, eftersom en försening av inlämnandet av de uppgifter som avses i artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93 skulle äventyra beräkningen av dessa avgifter.

23     Denna regering har påpekat att straffavgiften i artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93 varierar i förhållande till förseningens omfattning och till hur allvarlig överträdelsen är. Därigenom uppmuntras uppköparna att iaktta fristen den 15 maj samtidigt som de mejerier som inte är skyldiga att betala några tilläggsavgifter också uppmuntras att iaktta den. Den grekiska regeringen har slutligen gjort gällande att den period på cirka femton dagar som föreskrivs i artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93 inte verkar vara en uppenbart olämplig åtgärd för att uppnå det eftersträvade syftet.

24     Enligt kommissionen följer det av principen om att tillämpa den påföljd för överträdelsen i målet vid den nationella domstolen som är minst ingripande, att förordning nr 1392/2001 skall tillämpas.

25     Kommissionen har påpekat att procentsatsen per försenad kalenderdag i denna bestämmelse fastställs till 0,01 procent mot 0,1 procent i förordning nr 536/93 och att minimiavgiften i förordning nr 1392/2001 har sänkts till 100 euro. Vidare kan tillämpligheten av denna förordning inte påverkas av den omständigheten att straffavgiften enligt förordning nr 536/93 redan påförts klaganden i målet vid den nationella domstolen, eftersom beslutet i målet vid den nationella domstolen att påföra denna avgift bestritts. Den fastställda straffavgiften utgör således inte en slutgiltig rättslig situation.

26     Vad gäller proportionalitetsprincipen med avseende på artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93 har kommissionen erinrat om sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning på området för den gemensamma jordbrukspolitiken.

27     På grund av detta utrymme för skönsmässig bedömning var kommissionen inte skyldig att dela upp straffavgiften på dagar, och kunde således anta det system som är fråga i målet vid den nationella domstolen, enligt vilket de uppköpare som inte iakttagit fristen den 15 maj på så sätt uppmuntras att inge sammanfattningen före början av nästa period för att undvika en högre straffavgift. Kommissionen anser inte att den överträtt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett uppenbart sätt, när den valt ut en period av cirka 15 dagar för varje fas i överskridandet av fristen för att inge denna sammanfattning.

28     Den omständigheten att en straffavgift påförs med stöd av artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93 går dessutom inte utöver vad som är nödvändigt och ändamålsenligt för att uppnå det eftersträvade målet, nämligen att uppmuntra köparna att inge sammanfattningen i god tid.

29     Kommissionen har slutligen gjort gällande att varje överskridande av fristen från uppköparnas sida minskar den tid som de behöriga nationella myndigheterna har på sig att beräkna tilläggsavgifterna, vilket således äventyrar systemets funktion. Följaktligen skulle en skyldighet att bevisa att överskridandet av fristen haft konsekvenser för det administrativa förfarandet äventyra de ekonomiska sanktionernas avskräckande verkan och effektivitet.

 Domstolens svar

30     Inom ramen för det i artikel 234 EG inrättade samarbetet mellan de nationella domstolarna och EG‑domstolen ankommer det på EG‑domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte åligger det EG‑domstolen att i förekommande fall omformulera den fråga som har ställts till den (dom av den 4 maj 2006 i mål C‑286/05, Haug, REG 2006, s. I‑4121, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

31     Det skall dessutom erinras om att domstolen skall tolka alla bestämmelser i gemenskapsrätten som de nationella domstolarna behöver för att slita tvister som har hänskjutits till dem, även om dessa bestämmelser inte anges uttryckligen i de frågor som dessa domstolar har ställt (dom av den 11 december 1997 i mål C‑42/96, Immobiliare SIF, REG 1997, s. I‑7089, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

32     Det skall härvid påpekas att principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning utgör en del av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner på så sätt att den skall anses utgöra en del av de allmänna gemenskapsrättsliga principer som den nationella domstolen måste iaktta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 maj 2005 i de förenade målen C‑387/02, C‑391/92 och C‑403/02, Berlusconi m.fl., REG 2005, s. I‑3565, punkterna 67–69).

33     Denna princip kommer särskilt till uttryck i artikel 2.2 andra meningen i förordning nr 2988/95, enligt vilken det ankommer på de behöriga nationella myndigheterna att på ett agerande retroaktivt tillämpa de sanktioner som föreskrivs i tillämpliga bestämmelser på området, för att de är minst ingripande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2004 i mål C‑295/02, Gerken, REG 2004, s. I‑6369, punkt 61).

34     Det framgår av beslutet om hänskjutande att det i målet vid den nationella domstolen är fråga om ett ringa överskridande av fristen den 15 maj, eftersom sammanfattningen inkom till den behöriga nationella myndigheten nästföljande arbetsdag.

35     För att kunna ge den nationella domstolen ett användbart svar skall domstolen således pröva huruvida det för en sådan särskild situation som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och som karaktäriseras av ett ringa överskridande av fristen den 15 maj föreskrivs en mindre ingripande straffavgift i förordning nr 1392/2001 än i förordning nr 536/93.

36     Enligt artikel 5.3 i förordning nr 1392/2001 skall straffavgiften för ett sådant överskridande av fristen den 15 maj som är i fråga i målet vid den nationella domstolen dels motsvara det avgiftsbelopp som skall betalas för ett överskridande på 0,01 procent per försenad kalenderdag av uppköparens referenskvantitet för ”direktförsäljning”, dels varken understiga 100 euro eller överstiga 100 000 euro.

37     Enligt artikel 3.2 andra stycket första strecksatsen i förordning nr 536/93 skall emellertid straffavgiften vid ett sådant överskridande av fristen den 15 maj som är i fråga i målet vid den nationella domstolen dels motsvara 0,1 procent av de kvantiteter mjölk och mjölkekvivalenter som producenterna har levererat till uppköparen, dels varken understiga 500 ecu eller överstiga 20 000 ecu.

38     Domstolen konstaterar således att bestämmelserna om straffavgifter i artikel 5.3 i förordning nr 1392/2001 – vilket kommissionen med rätta har anfört i sitt yttrande till domstolen – är mindre ingripande vid ett sådant överskridande av fristen den 15 maj som är i fråga i förevarande fall, än det som föreskrivs i artikel 3.2 andra stycket första strecksatsen i förordning nr 536/93.

39     Mot bakgrund av den ovanstående utläggningen saknas det således anledning att pröva huruvida straffavgifterna i artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93 är proportionerliga.

40     Mot bakgrund av det ovanstående skall frågan besvaras enligt följande:

–       den nationella domstolen skall, när den vidtar sanktionsåtgärder mot ett agerande som inte är förenligt med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna, iaktta principen om att retroaktivt tillämpa den minst ingripande påföljden,

–       vad gäller ett sådant ringa överskridande av en frist som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är bestämmelserna om straffavgifter i artikel 5.3 i förordning nr 1392/2001 mindre ingripande än motsvarande bestämmelser i artikel 3.2 andra stycket i förordning nr 536/93.

 Rättegångskostnader

41     Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Den nationella domstolen skall, när den vidtar sanktionsåtgärder mot ett agerande som inte är förenligt med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna, iaktta principen om att retroaktivt tillämpa den minst ingripande påföljden.

Vad gäller ett sådant ringa överskridande av en frist som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är bestämmelserna om straffavgifter i artikel 5.3 i kommissionens förordning (EG) nr 1392/2001 av den 9 juli 2001 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 3950/92 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter mindre ingripande än motsvarande bestämmelser i artikel 3.2 andra stycket i kommissionens förordning (EEG) nr 536/93 av den 9 mars 1993 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften för mjölk och mjölkprodukter, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1001/98 av den 13 maj 1998.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: tyska.