61993J0444

1 Socialpolitik - Likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet - Personkrets på vilken direktiv 79/7 är tillämpligt - Förvärvsarbetande befolkning i den mening som avses i artikel 2 i direktivet - Personer som innehar anställningar av ringa omfattning, vilka kännetecknas av en begränsad arbetstid och låg lön - Omfattas

(Rådets direktiv 79/7, artikel 2)

2 Socialpolitik - Likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet - Direktiv 79/7 - Nationell lagstiftning som innebär att anställningar av ringa omfattning och korttidsarbete undantas från obligatorisk ålderspensionsförsäkring, sjukförsäkring och skyldighet att betala avgifter för arbetslöshetsförsäkring - Regler som i första hand berör kvinnor - Objektivt befogade - Tillåtlighet

(Rådets direktiv 79/7, artikel 4.1)

3 Direktiv 79/7 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet skall tolkas på så sätt att personer som innehar anställningar som anses vara av ringa omfattning, eftersom de normalt medför mindre än 15 timmars arbete per vecka och ger rätt till lön motsvarande högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet, utgör en del av den förvärvsarbetande befolkningen som avses i artikel 2 i direktivet och ingår därför i den personkrets på vilken direktivet är tillämpligt. Detsamma gäller för korttidsarbeten som kännetecknas av att de är av sådant slag att de vanligtvis begränsas till en ordinarie arbetstid som understiger 18 timmar i veckan, eller på förhand är föremål för en sådan begränsning enligt ett anställningsavtal.

Det förhållandet att en arbetstagare har en så låg inkomst att han inte har möjlighet att försörja sig är enligt gemenskapsrätten inte en sådan omständighet som bör medföra att han inte kan anses som arbetstagare eller förvärvsarbetande.

4 Artikel 4.1 i direktiv 79/7 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet skall tolkas på så sätt att en nationell ordning, som innebär att undantag från skyldighet att tillhöra och betala avgift till lagstadgad sjuk- och ålderspensionsförsäkring görs för anställningar med ordinarie arbetstid om mindre än 15 timmar per vecka och ordinarie lön uppgående till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet, inte utgör en diskriminering på grund av kön, även om bestämmelserna klart berör fler kvinnor än män, då den nationella lagstiftaren skäligen har kunnat anse att den ifrågavarande lagstiftningen var nödvändig för att uppnå ett socialpolitiskt mål som helt saknade samband med diskriminering på grund av kön. Detta gäller även för en nationell ordning som innebär att undantag från avgiftsplikt till lagstadgad arbetslöshetsförsäkring görs för anställningar som är av sådant slag att de vanligtvis begränsas till en ordinarie arbetstid som understiger 18 timmar i veckan, eller på förhand är föremål för en sådan begränsning enligt ett anställningsavtal.

Det är fallet när undantaget av dessa anställningar från den obligatoriska försäkringen svarar mot en strukturell princip i en avgiftsfinansierad ordning för social trygghet, utgör det enda sättet att möta samhällets efterfrågan på dessa anställningar och är avsett att undvika en ökning av illegala anställningar och manövrar för att kringgå sociallagstiftningen.

I mål C-444/93,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget från Sozialgericht Speyer (Tyskland) att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Ursula Megner, Hildegard Scheffel

och

Innungskrankenkasse Vorderpfalz, numera Innungskrankenkasse Rheinhessen-Pfalz

med stöd av

Landesversicherungsanstalt Rheinland-Pfalz, Bundesanstalt für Arbeit, Firma G.F. Hehl & Co.

intervenienter,

angående tolkningen av artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT nr L 6, 1979, s. 24),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av G.C. Rodríguez Iglesias, ordförande, C.N. Kakouris (referent), D.A.O. Edward och G. Hirsch, avdelningsordförande, samt F.A. Schockweiler, J.C. Moitinho de Almeida, P.J.G. Kapteyn, J.L. Murray, P. Jann, H. Ragnemalm och L. Sevón, domare,

generaladvokat: P. Léger,

justitiesekreterare: D. Louterman-Hubeau, avdelningsdirektör,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Ursula Megner och Hildegard Scheffel, genom Gert Siller, ombud vid Deutscher Gewerkschaftsbund,

- Innungskrankenkasse Vorderpfalz, genom Ralf Imhoff, "Justitiar" vid Innungskrankenkasse-Bundesverband,

- Landesversicherungsanstalt Rheinland-Pfalz, genom Lothar Florian, direktör,

- Firma G.F. Hehl & Co., genom Volker Daum, advokat i Mannheim,

- den tyska regeringen, genom Ernst Röder, Ministerialrat vid förbundsekonomiministeriet, och Bernd Kloke, Regierungsrat vid samma ministerium, i egenskap av ombud,

- den belgiska regeringen, genom Patrick Duray, biträdande rådgivare vid utrikesministeriets rättstjänst, i egenskap av ombud,

- den franska regeringen, genom Catherine de Salins, avdelningsdirektör vid utrikesministeriets rättsavdelning, och Claude Chavance, förste attaché vid samma ministeriums centraladministration, i egenskap av ombud,

- den irländska regeringen, genom Michael A. Buckley, Chief State Solicitor, i egenskap av ombud,

- den brittiska regeringen, genom S. Lucinda Hudson, Assistant Treasury Solicitor, i egenskap av ombud, och Nicholas Paines, barrister,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Marie Wolfcarius, vid rättstjänsten, och Horstpeter Kreppel, tysk tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att Ursula Megner och Hildegard Scheffel, företrädda av Gert Siller, Innungskrankenkasse Vorderpfalz, företrädd av Ralf Imhoff, Firma G.F. Hehl & Co., företrädd av Ralph Landsittel, advokat i Mannheim, den tyska regeringen, företrädd av Ernst Röder, den franska regeringen, företrädd av Claude Chavance, den irländska regeringen, företrädd av Donal O'Donnel, barrister-at-law, den brittiska regeringen, företrädd av Nicholas Paines, och kommissionen, företrädd av Marie Wolfcarius och Horstpeter Kreppel, har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 8 mars 1995,

och efter att den 31 maj 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Sozialgericht Speyer har i beslut av den 26 oktober 1993, som inkommit till domstolen den 18 november samma år, med stöd av artikel 177 i EG-fördraget begärt förhandsavgörande angående en fråga om tolkningen av artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT nr L 6, 1979, s. 24, nedan kallat "direktivet").

2 Denna fråga har uppkommit i en tvist där Innungskrankenkasse Vorderpfalz är motpart till sökandena Ursula Megner och Hildegard Scheffel.

3 Ursula Megner och Hildegard Scheffel är anställda som lokalvårdare vid Firma G.F. Hehl & Co., ett företag som ombesörjer fastighetsstädning. Deras ordinarie arbetstid uppgår till maximalt två timmar per arbetsdag, fem dagar i veckan. Lönen följer kollektivavtalet för lokalvårdare och uppgår, per månad, till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet.

4 Sökandena i målet vid den nationella domstolen ansökte hos Innungskrankenkasse Vorderpfalz att det skulle fastställas att det för deras vidkommande förelåg en skyldighet att vara anslutna till det lagstadgade systemet för sjukförsäkring och ålderspensionsförsäkring. De begärde även att Innungskrankenkasse Vorderpfalz skulle fastställa att de var avgiftsskyldiga till det lagstadgade systemet för arbetslöshetsförsäkring.

5 I skrivelse av den 6 mars 1992 avslog Innungskrankenkasse Vorderpzalz deras ansökan med motiveringen att de innehade sådana anställningar av ringa omfattning eller korttidsarbeten som enligt den tyska lagstiftningen var befriade från försäkringsskyldighet och skyldighet att erlägga avgifter för dessa lagstadgade försäkringar.

6 I 8 § första punkten 1 i avdelning IV i Sozialgesetzbuch (sociallagstiftning, nedan kallad "SGB") föreskrivs nämligen att en anställning

"anses såsom varande av ringa omfattning då:

den vanligtvis utövas under mindre än 15 timmar i veckan och lönen per månad vanligtvis inte överstiger

... b) ... en sjundedel av det månatliga referensbeloppet (18 §) ..."

7 Det referensbelopp som avses i b ovan fastställs årligen. För år 1993 uppgick beloppet till 530 DM för de gamla delstaterna och 390 DM för de nya.

8 Enligt 7 § i SGB V är anställningar av ringa omfattning undantagna från den obligatoriska sjukförsäkringen. Härutöver framgår av 5 § andra punkten 1 i SGB VI att dessa anställningar inte omfattas av den obligatoriska ålderspensionsförsäkringen.

9 Enligt det lagstadgade systemet för arbetslöshetsförsäkring är personer som utövat en avgiftspliktig verksamhet eller fullgjort en därmed jämställd tidsperiod berättigade till arbetslöshetsunderstöd eller arbetslöshetshjälp (100, 134, 104 och 168 §§ i Arbeitsförderungsgesetz, lag om befrämjade av sysselsättningen, nedan kallad "AFG").

10 Enligt 169 a § första och andra punkten i AFG är arbetstagare som har ett korttidsarbete eller innehar en anställning av ringa omfattning befriade från skyldighet att betala avgifter.

11 I 102 § första punkten i AFG definieras "korttidsarbete" som:

"en verksamhet av sådant slag att den vanligtvis är begränsad till 18 timmar i veckan eller på förhand är föremål för en sådan begränsning enligt ett anställningsavtal ...".

12 Det var under dessa omständigheter som Ursula Megner och Hildegard Scheffel väckte talan vid Sozialgericht Speyer med åberopande av att de nationella 6

bestämmelserna om befrielse från försäkrings- eller avgiftsskyldighet för dessa lagstadgade system innebar en indirekt diskriminering av kvinnor och därför var oförenliga med artikel 4.1 i direktivet. I den artikeln föreskrivs att:

"Likabehandlingsprincipen innebär att det inte skall förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus, i synnerhet vad beträffar

- systemens räckvidd och villkoren för tillgång till dem, - skyldigheten att betala avgifter ..."

13 Eftersom Sozialgericht Speyer bedömde att tvisten för sin lösning var beroende av en tolkning av direktivet beslutade den att förklara målet vilande och hänskjuta följande fråga till domstolen för ett förhandsavgörande:

"Skall artikel 4.1 i rådets direktiv av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (79/7/EEG, EGT nr L 6, 10.1.1979, s. 24) tolkas på så sätt att en nationell ordning som innebär att undantag från skyldighet att tillhöra och betala avgift till lagstadgad sjuk- och ålderspensionsförsäkring görs för anställningar med ordinarie arbetstid om mindre än 15 timmar per vecka och ordinarie lön uppgående till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet (7 § i femte avdelningen i Sozialgesetzbuch - SGB V, 5 § andra punkten 1 i sjätte avdelningen i Sozialgesetzbuch - SGB VI, 8 § första punkten 1 i SGB IV, 18 § i fjärde avdelningen i Sozialgesetzbuch - SGB IV) utgör en diskriminering på grund av kön, om dessa bestämmelser klart berör fler kvinnor än män och inte rättfärdigas av objektiva faktorer som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön? Är så även fallet beträffande en nationell ordning som innebär att undantag från avgiftsplikt till lagstadgad arbetslöshetsförsäkring görs för anställningar som är av sådant slag att de vanligtvis begränsas till en ordinarie arbetstid som understiger 18 timmar i veckan, eller på förhand är föremål för en sådan begränsning enligt ett anställningsavtal (169 a § första punkten och 102 § första punkten i Arbeitsförderungsgesetz - AFG)?"

14 Innan tolkningen av artikel 4.1 i direktivet inleds bör det prövas om personer som innehar anställningar av det slag som anges i frågan omfattas av direktivets tillämpningsområde.

Den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde

15 Enligt artikel 2 skall direktivet "gälla den förvärvsarbetande befolkningen, inklusive egna företagare, arbetstagare och egna företagare vars verksamhet avbryts av sjukdom, olycksfall eller ofrivillig arbetslöshet och personer som söker anställning - samt pensionerade eller invalidiserade arbetstagare och egna företagare".

16 Det framgår av denna bestämmelse att begreppet förvärvsarbetande befolkning är mycket vittomfattande, eftersom det avser alla arbetstagare inklusive de som endast söker anställning. Enligt domstolens rättspraxis är direktivet emellertid inte tillämpligt på personer som aldrig har stått till arbetsmarknadens förfogande eller som upphört att stå till dess förfogande, utan att någon av de risker som anges i direktivet har realiserats (se dom av den 27 juni 1989, Achteberg-te Riele m.fl., 48/88, 106/88 och 107/88, Rec. s. 1963, punkt 11).

17 Den tyska regeringen och Firma G.F. Hehl & Co. har anmärkt att personer som har en anställning av ringa omfattning inte utgör en del av den förvärvsarbetande befolkningen i den mening som avses i artikel 2 i direktivet, framförallt på grund av att den låga inkomst som de erhåller från en sådan anställning inte tillåter dem att försörja sig.

18 Detta argument kan inte godtas. Det förhållandet att en arbetstagares inkomst inte ger honom möjlighet att försörja sig kan inte anses innebära att han berövas egenskapen av att vara förvärvsarbetande. Det framgår nämligen av domstolens rättspraxis att en verksamhet som avlönas med belopp understigande vad som åtgår för existensminimum (se dom av den 23 mars 1982, Levin, 53/81, Rec. s. 1035, punkterna 15 och 16) eller som innebär en ordinarie arbetstid som inte överstiger 18 timmar i veckan (se dom av den 13 december 1989, Ruzius-Wilbrink, C-102/88, Rec. s. 4311, punkterna 7 och 17) eller 12 timmar i veckan (se dom av den 3 juni 1986, Kempf, 139/85, Rec. s. 1741, punkterna 2 och 16) eller till och med 10 timmar i veckan (se dom av den 13 juli 1989, Rinner-Kühn, 171/88, Rec. s. 2743, punkt 16) inte utgör hinder för att personen som utövar den betraktas som arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 (de ovan nämnda domarna i målen Levin och Kempf) eller artikel 119 (den ovan nämnda domen i målet Rinner-Kühn) i EEG-fördraget eller enligt direktiv 79/7 (den ovan nämnda domen i målet Ruzius-Wilbrink).

19 Den tyska regeringen har även gjort gällande att utgången måste bli en annan i förevarande mål, eftersom det i detta fall inte är fråga om arbetstagarbegreppet enligt artikel 48 i fördraget, vilket särskilt var fallet i det ovan nämnda målet Levin, utan om arbetstagarbegreppet enligt socialförsäkringsrätten. Inom detta område ankommer det på medlemsstaterna att definiera begreppet arbetstagare.

20 Det bör i detta hänseende noteras att domstolen redan i dom av den 19 mars 1964, Unger (75/63, Rec. s. 347, punkt 1 i domslutet) har faststslagit att begreppet "löntagare eller liknande" i rådets förordning nr 3 av den 25 september 1958 om social trygghet för migrerande arbetstagare (EGT nr 30, 1958, s. 561) på samma sätt som termen "arbetstagare" i artikel 48-51 har en gemenskapsrättslig räckvidd. Den omständigheten att de ovan nämnda domarna i målen Levin, Kempf och Rinner-Kühn inte rör socialförsäkringsrätt och inte avser tolkningen av artikel 2 i direktiv 79/7 är följaktligen inte ägnad att rubba det i punkt 18 gjorda konstaterandet, eftersom dessa domar preciserar arbetstagarbegreppet i förhållande till likabehandlingsprincipen.

21 Härav följer att personer som innehar anställningar av ringa omfattning av det slag som avses i den hänskjutna frågan utgör en del av den förvärvsarbetande befolkningen i den mening som avses i artikel 2 i direktivet och därför ingår i den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

Tolkningen av artikel 4.1 i direktivet

22 Med sin fråga vill den nationella domstolen i huvudsak veta om artikel 4.1 i direktivet skall tolkas på så sätt att en nationell ordning, som innebär att undantag från skyldighet att tillhöra och betala avgift till lagstadgad sjuk- och ålderspensionsförsäkring görs för anställningar med ordinarie arbetstid om mindre än 15 timmar per vecka och ordinarie lön uppgående till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet, utgör en diskriminering på grund av kön då dessa bestämmelser klart berör fler kvinnor än män och då de inte rättfärdigas av objektiva faktorer som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön. Den vill även veta om detta också gäller för en nationell ordning som innebär att undantag från avgiftsplikt till lagstadgad arbetslöshetsförsäkring görs för anställningar som är av sådant slag att de vanligtvis begränsas till en ordinarie arbetstid som understiger 18 timmar i veckan, eller på förhand är föremål för en sådan begränsning enligt ett anställningsavtal.

23 Det står klart att de nationella regleringar som har ifrågasatts i målet vid den nationella domstolen inte innebär någon direkt diskriminering, eftersom personer som innehar en anställning av ringa omfattning inte utesluts från de berörda lagstadgade systemen på grund av deras kön. Det bör därför prövas om sådana regleringar kan utgöra en indirekt diskriminering.

24 Det kan noteras att det framgår av en fast rättspraxis att artikel 4.1 i direktivet innebär ett hinder för tillämpningen av en nationell bestämmelse vilken - trots att den är neutralt formulerad - faktiskt missgynnar en mycket högre procentandel kvinnor än män, om den inte rättfärdigas av objektiva faktorer som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön. Det är fallet om de valda medlen svarar mot ett berättigat mål för socialpolitiken i den medlemsstat vars lagstiftning är i fråga, är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och är nödvändiga för att uppnå målet (se dom av den 24 februari 1994, Roks m.fl., C-343/92, Rec. s. I-571, punkterna 33 och 34).

25 I detta fall har den tyska regeringen bland annat gjort gällande att undantagandet av personer som innehar anställningar av ringa omfattning från de lagstadgade socialförsäkringssystemen står i överensstämmelse med en strukturell princip i det tyska socialförsäkringssystemet.

26 Den brittiska och den irländska regeringen har till stöd för den tyska regeringens argument särskilt framhållit att ett avgiftsfinansierat system av förevarande slag kännetecknas av nödvändigheten att bibehålla en balans mellan å ena sidan de avgifter som betalas av de försäkrade och arbetsgivarna och å andra sidan utbetalning av ersättning när försäkringsfall som systemet skall täcka inträffar. Strukturen i detta system skulle inte kunna bibehållas i sitt nuvarande skick om man tvingades upphäva de ifrågavarande bestämmelserna, vilket skulle leda till allvarliga problem, framförallt i det lagstadgade systemet för ålderspensionsförsäkring. Det skulle få till följd att systemet inte längre skulle kunna fungera enbart på grundval av avgiftsfinansiering.

27 Den tyska regeringen har för övrigt förklarat att det finns ett socialt behov av anställningar av ringa omfattning, att regeringen anser det nödvändigt att möta detta behov inom ramen för sin socialpolitik genom att uppmuntra förekomsten och erbjudanden av sådana anställningar och att det enda sättet att göra detta inom den strukturella ramen för den tyska socialförsäkringsrätten är att undanta anställningar av ringa omfattning från den obligatoriska försäkringen.

28 Enligt den tyska regeringen skulle de försvunna arbetstillfällena inte heller ersättas av heltidsanställningar eller av deltidsanställningar som omfattas av den obligatoriska försäkringen. Det skulle tvärtom ske en ökning av illegala anställningar ("svart" arbete) och av kringgående manövrar (exempelvis en ökning av antalet påstådda "självständiga uppdragstagare") på grund av samhällets efterfrågan på anställningar av ringa omfattning.

29 Det kan fastslås att socialpolitiken enligt gällande gemenskapsrätt tillhör medlemsstaternas kompetensområde (se dom av den 7 maj 1991, kommissionen mot Belgien, C-229/89, Rec. s. I-2205, punkt 22). Det ankommer följaktligen på medlemsstaterna att välja medel som är ägnade att säkerställa att målet för social- och sysselsättningspolitiken uppnås. Vid utövande av kompetensen förfogar medlemsstaterna över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.

30 Det bör preciseras att det social- och sysselsättningspolitiska mål som åberopas av den tyska regeringen objektivt sett saknar samband med diskriminering på grund av kön och att den nationella lagstiftaren vid utövande av sin kompetens skäligen kunnat anse att den aktuella lagstiftningen var nödvändig för att uppnå ett sådant mål.

31 Den aktuella lagstiftningen är under dessa omständigheter inte att anse som indirekt diskriminering enligt artikel 4.1 i direktivet.

32 Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör den nationella domstolens fråga besvaras med att artikel 4.1 i direktivet skall tolkas på så sätt att en nationell ordning, som innebär att undantag från skyldighet att tillhöra och betala avgift till lagstadgad sjuk- och ålderspensionsförsäkring görs för anställningar med ordinarie arbetstid om mindre än 15 timmar per vecka och ordinarie lön uppgående till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet, inte utgör en diskriminering på grund av kön, även om bestämmelserna klart berör fler kvinnor än män, då den nationella lagstiftaren skäligen har kunnat anse att den ifrågavarande lagstiftningen var nödvändig för att uppnå ett socialpolitiskt mål som helt saknade samband med diskriminering på grund av kön. Detta gäller även för en nationell ordning som innebär att undantag från avgiftsplikt till lagstadgad arbetslöshetsförsäkring görs för anställningar som är av sådant slag att de vanligtvis begränsas till en ordinarie arbetstid som understiger 18 timmar i veckan, eller på förhand är föremål för en sådan begränsning enligt ett anställningsavtal.

Rättegångskostnader

33 De kostnader som har förorsakats den tyska, den belgiska, den franska, den irländska och den brittiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående de frågor som genom beslut av den 26 oktober 1993 förts vidare av Sozialgericht Speyer - följande dom:

Artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet skall tolkas på så sätt att en nationell ordning, som innebär att undantag från skyldighet att tillhöra och betala avgift till lagstadgad sjuk- och ålderspensionsförsäkring görs för anställningar med ordinarie arbetstid om mindre än 15 timmar per vecka och ordinarie lön uppgående till högst en sjundedel av det månatliga referensbeloppet, inte utgör en diskriminering på grund av kön, även om bestämmelserna klart berör fler kvinnor än män, då den nationella lagstiftaren skäligen har kunnat anse att den ifrågavarande lagstiftningen var nödvändig för att uppnå ett socialpolitiskt mål som helt saknade samband med diskriminering på grund av kön. Detta gäller även för en nationell ordning som innebär att undantag från avgiftsplikt till lagstadgad arbetslöshetsförsäkring görs för anställningar som är av sådant slag att de vanligtvis begränsas till en ordinarie arbetstid som understiger 18 timmar i veckan, eller på förhand är föremål för en sådan begränsning enligt ett anställningsavtal.